9789144115474

UNGDOMSGRUPPER i teori och praktik Philip Lalander Thomas Johansson

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bok­utgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 6959 ISBN 978-91-44-11547-4 Upplaga 5:1 © Författarna och Studentlitteratur 1999, 2017 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Martine Castoriano Printed by Interak, Poland 2017

INNEHÅLL

Författarnas förord 9

1 Ungdom och ungdomskultur 15 Från ungdom till ungdomlighet 15 Ungdomsgrupper och samhällsförändring 17 Utveckling och ungdom som samhällsfenomen 20 När blir man vuxen? 24 När karaktären krackelerar 25 Från kväsarkvantingar till hiphop 27 Ungdom som ideal och seismograf 31 Ungdomsgrupper och ungdomskultur 32 Bokens fortsatta upplägg 33

Del I Grupp och kultur

2 Symbolanvändande och identitet 39 Den andra betydelsen 39 Den egna gruppen och andra 40 ”Vi”, ”de” och stigma 42 Klassdistinktioner 44 Symboler som vapen mot hegemonin 45 Farliga stilar och moralisk panik 49 Symbolsammansättning och stil 51 Hur symbolerna färdas och får nya innebörder 55 Gruppen som symbollaboratorium 58 Sammanfattning 60 © F ö r fat ta r na och S t ud e n t li t t e r at u r

3

Innehåll

3 Grupp, individ och ritual 63 Fångenskap och frihet 63 Myten om grupptrycket 64 Yttre och inre konturer 66 Ritualer som rengöring 68 Övergångsritualer 69 Initiationsriter 71 Underhållsritualer 73 Bortom det individuella ansvarstagandet 74 Sammanfattning 77 4 Kultur, makt och ungdom 79 Ungdomskulturstudier 80 Den brittiska ”grundmodellen” 81 Den amerikanska utmaningen 83 Kritisk pedagogik 86 Kulturstudier i Sverige 88 Ungdom i rörelse 88 Sammanfattning 90

Del II Globalisering, individualisering och kulturskapande

5 Globala ungdomsgrupper 95 Globala livsstilar och neostammar 95 Globala stilar 98 Nätet som social arena 103 Globala resenärer 110 De ifrågasatta resenärerna 113 Sammanfattning 116

4

© F ö r fat ta r na och S t ud e n t li t t e r at u r

Innehåll

6 ”En för alla – alla för en” 119 Friställning och videofilmning 119 Försök inte att definiera MIG! 121 Kropp, själ och framgång 124 Arvtagarna 129 Arvtagarnas problem 131 Möjligheter eller problem? 133 En global gatukultur vill ha framtid och respekt 135 En ny våldsam ungdom? 138 Sammanfattning 141

Del III Genus, marginalisering och droger

7 Kön och sexualitet i förändring 147 Perspektiv på kön 149 Homosocialitet 151 Skvaller och dubbel bokföring 157 Ett paradis för drömmare 159 Mannen i huvudet 162 Subversiva könsakter 164 Nymoralism eller frigjordhet? 168 Sexualitet och maskulinitet på 2000-talet 170 Sexualiserad ungdom 179 Maktperspektivets begränsningar 180 Sammanfattning 182 8 Själv- och genusrepresentationer i bloggosfären 185 Medier, normer och gränsgångare 185 Gränsgångare, genus och görbarhet 188 Bodyfitness 188 Äventyrssport 191 Självskadebeteende på nätet 194 Sammanfattning 196 © F ö r fat ta r na och S t ud e n t li t t e r at u r

5

Innehåll

9 ”Invandrare” och ”förorter”: bilden av de Andra 201 Introduktion 201 Den Andre förvrids, stereotypifieras och naturaliseras 202 Kritiken av den Andres motstånd 204 Den mediala bilden av förorten 205 Gendrifierade bilder av ”invandrare” 206 Flickorna i Näsby 210 De ”ensamkommande” 212 Den rumsliga hierarkin och lärandets vägar 214 Strategier för att hantera underordning 220 Det aktiva motståndet 221 Sammanfattning 225 10 En annorlunda värld 229 Hemlig gemenskap och nya möten 232 Droger och identitet 234 Mot det Andra 238 Hemlig sammansmältning och ”time-in” 239 Don’t Smoke/Don’t Drink/Don’t Fuck 243 Äventyr, action och dödligt begär 245 Mellan vatten, alkohol, cannabis, heroin och MDPV 249 Självvalda ”outsiders” 254 Påtvingat ”outsiderskap” 256 Missbrukarmanus och användarmanus; riskhantering 259 Position i samhället 261 Val av narkotika 264 Användningsmönster 265 Individualisering och tribalism 267 Sammanfattning 270

6

© F ö r fat ta r na och S t ud e n t li t t e r at u r

Innehåll

Del IV Metoder för att förstå ungdomar

11 Att studera ungdomsgrupper 275 Etnografin 276 Tillträde till fältet 277 Deltagande observation 279 Informanternas berättelser 283 Nytt fält med nya möjligheter 285 Tiden på fältet och ”writing it up” 286 Internetforskning som komplement 288 Vikten av teori 289 Semiotik och survey 291 Sammanfattning 293 Källförteckning 297 Person- och sakregister 315

© F ö r fat ta r na och S t ud e n t li t t e r at u r

7

KAPITEL 3

Grupp, individ och ritual

Fångenskap och frihet I förra kapitlet diskuterade vi symbolanvändande och symbolskapande i ungdomsgrupper. I detta kapitel utvecklas denna diskussion. Den symbol­värld som skapas i gruppen är möjliggörande i den meningen att man som individ, med symbolernas och gruppmedlemmarnas hjälp, upplever trygghet, frihet och en förmåga att utöva makt. Men när man har lärt sig att orientera sig med hjälp av dessa symboler och deras betydelser begränsas också synfältet och sättet att se på världen. ”The lads” i Willis studie, som tyckte illa om unga med pakistansk bakgrund, hade så länge de upprätthöll sin gruppkultur svårt att ändra sina uppfattningar om dem som de klassificerade som ”invandrare”, som för dem innebar ett hot mot den brittiska arbetarklassidentiteten. Men de upplevde även en större frihet och kreativitet än innan de bildade gruppen.

På så vis kan man säga att medlemskap i en grupp tillhandahåller såväl frihet som fångenskap. Zygmunt Bauman skriver följande: Det är inom denna grupp som jag kan göra mest bruk av friheten. Men just detta, att jag är så väl anpassad till handlingsbetingelserna inom den grupp som jag tillhör, begränsar min handlingsfrihet i det vidsträckta och föga utforskade rummet utanför gruppens gränser (Bauman 1990:33).

Som vi redan har konstaterat skapar gruppen upplevelser av frihet, makt, trygghet och bekräftelse, men den har också en begränsande inverkan genom att den gör andra handlingsalternativ än de som tillåts i gruppen mindre lämpliga, och ibland till och med otänkbara. Människan behöver gruppen för att hantera ambivalens och ovisshet, men när hon alltför mycket ”går in” i gruppen kan det individuella ansvaret sättas ur spel och ansvaret © F ö r fat ta r na och S t ud e n t li t t e r at u r

63

Del I Grupp och kultur

inför medmänniskorna upphävas. Denna balans mellan kollektiv och individ är ett centralt tema i detta kapitel.

I en del grupper tillåts en hög grad av oliktänkande, medan det i andra närmast ter sig omöjligt att uttrycka en åsikt som strider mot de andra gruppmedlemmarnas. Dessa olika typer av kollektiv kommer att diskuteras i detta kapitel. Vi tänker även presentera ett mer antropologiskt perspektiv på grupper och kollektiv. Genom begreppet ritual vill vi förstå de handlingar som utspelas i grupper. Grupper är inte alltid så eniga som kollektiv, men med hjälp av ritualer kan de enskilda medlemmarna knytas hårdare till gruppens idé- och symbolsystem. Ritualer kan emellertid ha andra funktioner än enande av gruppen. Detta diskuteras längre fram.

Myten om grupptrycket När ett antal individer möts för första gången har de inte utvecklat någon kultur; det finns inga gemensamma symboler, regler, värderingar eller attityder som reglerar samspelet mellan individerna. Om dessa individer finner det rimligt att fortsätta att umgås kommer de med största sannolikhet att skapa det vi kallar gruppkultur. Till en början framstår detta som en lek där individerna prövar sig fram och känner av varandra.

Tänk er en samling gymnasieungdomar som möts för första gången.

Efter några dagar börjar det sannolikt utvecklas ett relationsmönster i klassen, med olika grupperingar. Individer söker sig till varandra och finner närhet och bekräftelse i gruppen, men de kommer också oundvikligen att påverka varandra på olika sätt. Genom umgänget i gruppen skapar de en kultur, som reglerar deras samspel med varandra. De bygger upp olika typer av symboler för ”vi” och ”de” och upplever förmodligen trygghet i denna gruppkultur. Nu är de inte vilsna ettor på gymnasiet, utan starka individer som vet vad livet handlar om. Med gruppens hjälp förmår de hantera känslor av utanförskap och ovisshet. Den klassiske franske sociologen Émile Durkheim skriver träffande om gruppen: I en grupp med stark sammanhållning försiggår ett livligt utbyte av tankar, idéer och känslor mellan alla individer; det uppstår något som kan liknas vid ett moraliskt stöd, vilket gör att individen slipper lita helt till egna resurser och istället blir delaktig av ett slags kollektivt stöd, som hjälper honom när den egna motståndskraften börjar svikta (Durkheim 1897/1983:163).

64

© F ö r fat ta r na och S t ud e n t li t t e r at u r

3 Grupp, individ och ritual

Genom att gruppen skänker denna form av styrka, väljer många att stanna kvar i gruppen och även följa de regler som gäller. Att följa gruppen bör därför inte ses som ett tecken på att man är rädd för gruppens bestraffningar eller för att avvika, så som det ibland beskrivs i socialpsykologisk teori.

Det handlar snarare om att man som individ, genom att göra som andra gruppmedlemmar, stärker den egna identiteten.

I Lalanders bok Respekt (2009) påvisas hur individer kan välja att röka hasch för att rökandet symboliskt markerar identiteten som oberoende och fri och att det inte bara är fråga om så kallat ”grupptryck”. Att tala alltför mycket i termer av grupptryck är att bortse från den rationalitet och tanke­verksamhet som unga besitter. Grupptryck är en nedlåtande term som ofta används just för att beskriva ungdomar, där den unge utmålas som osjälvständig.

Vi menar att det är riskabelt, för att inte säga orealistiskt, att framställa ungdomar som tillhörande homogena grupper med osjälvständiga individer, utan att diskutera de individuella olikheter och de tänkande individer som trots allt finns i gruppen. Gruppsocialisation handlar inte om att gruppen pådyvlar individen värderingar och normer, som denne oproblematiskt tar emot och gör till sina egna. Snarare bör den ses som en interaktionsprocess där gruppens medlemmar provar ut och laborerar fram symboler, identiteter, normer och värderingar och att de faktiskt tänker när de gör det. Om de sedan beter sig ungefär som andra gruppmedlemmar beror det på att de finner ett värde i att göra så.

Anthony Giddens menar att en stor del av den teori som förts fram om samhälle och kollektiv oftast har underskattat individens möjligheter att tänka själv och reflektera. Han menar att mycket av det vi gör sker i grupper i form av rutiner, där vi sällan ifrågasätter grunderna för det vi gör. Handlandet utgår i detta fall enligt Giddens (1984) från det han kallar praktiskt medvetande. Med detta menar han att merparten av våra handlingar utförs i form av rutiner och att vi sällan reflekterar särskilt mycket när vi handlar.

Men individen kan, enligt Giddens, ifrågasätta denna typ av medvetande med hjälp av ett mer analytiskt diskursivt medvetande och välja att handla annorlunda. Människor är därmed inte totalt låsta i sina rutiner och livsmönster. Giddens tillskriver människan en stor förmåga att tänka själv och ta egna beslut, och just detta tror vi är viktigt när det gäller att förstå ungdomar. Genom att analysera den rationalitet och reflexivitet som ligger © F ö r fat ta r na och S t ud e n t li t t e r at u r

65

Del I Grupp och kultur

bakom ungdomars handlande möjliggörs en förståelse av ungdomars egna perspektiv. Vi bör alltså undvika att alltför ensidigt betona begrepp som grupptryck och konformitet i relation till ungdomsgrupper, då det kan bidra till att dölja unga människors känsloliv och tankemönster.

Yttre och inre konturer Grupper är, enligt ovanstående resonemang, sällan helt homogena. Det finns oftast utrymme för individuella olikheter och brott mot normer och värderingar. Vad man också bör hålla i minnet är att gruppmedlemskap ger individen möjligheter att tillsammans med övriga medlemmar bygga upp sin identitet. Annorlunda uttryckt ser vi det som att den interaktion som sker i grupper både innebär socialisation och individuation, där gruppmedlemmarna också framträder som individer och där man faktiskt respekterar varandras olikheter. Med socialisation menar vi den process där den enskilde gruppmedlemmen införlivar gruppens idéer i sitt eget medvetande. Med individuation avser vi den process där individen utvecklar ett eget tänkande och en egen identitet i förhållande till andra människor – gruppmedlemmar och andra, till exempel föräldrar och andra vuxna.

Socialantropologen Mary Douglas (1966/1997) använder begreppen yttre och inre konturer för att analysera olika kollektiv. Med yttre konturer menar hon de gränser som gruppens medlemmar upprättar mellan sig själva och sin omvärld. Att ha en väldigt tydlig symbolvärld med starka symboler för ”vi” och ”de” tyder på starka yttre konturer. I sådana grupper släpper man inte in mycket influenser från omvärlden och gruppen är därför relativt statisk. Med inre konturer menar hon de mekanismer som reglerar medlemmarna i gruppen. Starka inre konturer innebär att individerna förväntas följa kollektivets regler i mycket stor utsträckning. Utifrån dessa begrepp kan man tänka sig hur grupper kan variera till sin karaktär.

Skarpa yttre och inre konturer innebär en relativt sluten grupp, där de egna medlemmarna är hårt hållna av gruppens normsystem. Omvärlden ses som ett hot. Gruppens medlemmar är kontinuerligt sysselsatta med försvarsåtgärder, som innebär att de stämplar människor i sin omgivning som mindre bra och där kravet på konformitet från de enskilda gruppmedlemmarna är starkt.

Willis studie av ”the lads” beskriver denna typ av grupp, som uppfattar en del tjejer som ”horor”, ”invandrare” som mindre värda och sig själva som de 66

© F ö r fat ta r na och S t ud e n t li t t e r at u r

3 Grupp, individ och ritual

smartaste – de som vet vad livet handlar om. I denna typ av grupp finns en stark kollektiv moral som medlemmarna finner det mycket svårt att bryta mot.

Det skulle vara nästintill omöjligt för en medlem i ”the lads” att bli kompis med en ”pakistanier” utan att de andra gruppmedlemmarna skulle misstycka.

Diffusa yttre och inre konturer innebär motsatsen till ovanstående resone­mang. Gruppen har inte så skarpa gränser gentemot andra männi­ skor, och inte heller så omfattande reglering av kollektivets medlemmar.

Ordet grupp är egentligen inte så lämpligt, eftersom det snarare är fråga om en samling individer. Alternativ 1 – där såväl inre som yttre konturer är skarpa – ger trygghet och visshet. Man vet vad man kan förvänta sig i kollektivet, men det är svårt att uttrycka sig själv som individ. Friheten undertrycks till förmån för kollektivet. Alternativ 2 ger frihet, men inte lika mycket trygghet och visshet. För individen torde det rimligaste alternativet ligga någonstans mittemellan; en grupp där den enskilde medlemmen ser sig både som tillhörig ett kollektiv och som en fri människa som kan utvecklas i mötet med människor utanför den egna gruppen.

Men friheten är svår att bära för många, då den även kan ge upphov till känslor av ovisshet. Många söker sig därför till kollektiv med såväl välutvecklade gränser gentemot andra som hårda regleringar inom gruppen.

Zygmunt Bauman skriver i boken Modernity and Ambivalence (1991) att kollektivet blir en tillflyktsort där man kan förenkla tillvaron i det instabila och komplicerade samtida samhället, där religion och folkrörelser har försvagats till förmån för mediernas kulturproduktion. Det stora problemet för samtidens ungdomar är, enligt ungdomsforskaren Thomas Ziehe (1986, 1989), att veta vem man är. Bygger man upp gruppen tillräckligt stabilt blir den närmast som ett mikrokosmos (en mikroordning) i kaoset (det samtida samhället), och världen blir enklare att förhålla sig till.

Ziehe menar att många ungdomar längtar efter ett mer stabilt samhälle, men att ett sådant inte längre existerar. Man bygger i stället upp den egna gruppen så att den ska påminna om detta samhälle. I det här sammanhanget använder Ziehe begreppet ontologisering. Onto är en existentiell term som betyder ”vara” och logos betyder ”lag”. Man försöker alltså relatera det egna ”varat” till en ”lag”, som ju innebär något ordnat och regelbundet. Att ontologisera betyder därmed att skapa lagar och regler kring den egna existensen.

Att bygga upp starka gränser mot andra och tydliga regler för vad som är rätt och fel, sant och falskt, innebär att man sätter in det egna ”varat” i ett © F ö r fat ta r na och S t ud e n t li t t e r at u r

67

Del I Grupp och kultur

l­agmässigt sammanhang, den egna gruppen. Världen uppfattas därmed som stabilare och man upplever också att det egna varat är betydelsefullt i kollektivet.

För en del ungdomar tar detta sig uttryck i en längtan efter ett rent ursprung. Ove Sernhede skriver: Mytologiseringen av vikingen, den svenska nationen och dess hjältekungar bär på en längtan efter ett ”rent” ursprung och en homogen kultur som ­erbjuder trygghet och innebär en tydlig avgränsning mellan oss och ”det främmande” (Sernhede 1995:174).

Genom att införliva olika symboler som pekar på Sveriges storhet och en ”ren” historia försöker de patriotiska ungdomarna att skapa en värld som är lättare att leva i. Trots att de är sysselsatta med en föreställning och ett ”hopplockande” kan de uppleva denna ”värld” som den verkliga, och de kan av det skälet tolka exempelvis misshandel av ”invandrare” som en del av en nationalistisk kamp för frihet.

Men ontologisering är endast ett alternativ för att hantera det samtida samhällets mångfald och instabilitet. Andra söker mer löst formerade kollek­tiv, där regleringarna inte är så starka och där gruppens medlemmar ständigt byts ut. Dessa isolerar sig inte i det egna kollektivet, utan låter sig i stället föras med av samhällets förändring.

Värt att tillägga är att grupper inte är så statiska som det kan tyckas ovan.

Snarare kan man säga att såväl de yttre som de inre konturerna varierar över tid och efter situation. De tenderar till exempel att stärkas när gruppen är hotad och att försvagas i tryggare situationer. Vidare kan samma grupp genomgå olika utvecklingsfaser, där konturerna ibland är mer stabila och rigida och ibland mer flexibla och föränderliga.

Ritualer som rengöring När en grupp träffas sker det med hjälp av symboler och då dessa ”sätts igång” talar vi om ritualer. Med ritualers hjälp förstår människan vad som förväntas av henne i en specifik situation. Genom ritualen skapas en tro, på det egna kollektivet och på tillvarons beskaffenhet.

I ritualen används symboler som är välkända av gruppens medlemmar.

68

© F ö r fat ta r na och S t ud e n t li t t e r at u r

3 Grupp, individ och ritual

När de utförs i gruppen kan det ses som ett reningsarbete, där gruppens medlemmar rensar bort det som strider mot gruppens kultur – det hotfulla, oordnade och ambivalenta. Mary Douglas skriver så här i boken Purity and Danger: ”Smuts bryter mot ordning. Eliminering är inte en negativ åtgärd, utan en positiv ansträngning för att organisera omgivningen” (Douglas 1966/1997: 2, författarnas översättning).

Människor har, enligt Douglas, ett ständigt behov av att skapa en ordnad värld, vilket innebär tydliga mentala gränser mellan rent och smutsigt, natur och kultur, gott och ont, inne och ute eller manligt och kvinnligt. Annorlunda uttryckt kan man säga att människan har en mental karta (kosmologi) över hur den egna identiteten, gruppen och omvärlden är beskaffad. Denna karta är inget avtryck av ”verkligheten”, men den fungerar för människan så länge hon tror på den. Men den egna identiteten, gruppen och världen innehåller ofta motstridigheter, som hotar denna mentala karta och tron på densamma. Med hjälp av ritualerna skapas en tro hos kollektivets medlemmar på att den mentala kartan är den sanna och rätta.

Ritualer handlar om att reducera ambivalens och göra den egna gruppens kultur och självbild mer trovärdig. Detta torde vara extra viktigt i ungdomsgrupper, där identiteten på intet sätt är självklar och där motstridigheter mellan barn/ungdom, makt/maktlöshet och framtidstro/hopplöshet närmast är givna.

Övergångsritualer Genom ritualen framhävs kollektivets ordning. Det finns dock olika typer av ritualer och vi diskuterar följande: övergångsritualer, initiationsriter, underhållsriter och transgressionsriter. Vi börjar med just övergångsritualer, som antropologen Victor Turner definierar enligt följande: ”Sådana riter indikerar och upprättar övergången mellan stadier” (1967/1989:93, författarnas översättning). Exempel på övergångsritualer (fr. rite de passage) av mer officiell karaktär är bröllop som indikerar övergången från ung till vuxen eller från ungkarl/ungmö till gift. Andra sådana ritualer kan ha en mer diffus karaktär. Man skulle exempelvis kunna se den första fyllan som en symboliskt markerad övergång från stadiet barn till vuxen eller från barn till ungdom. Det viktigaste när man använder ordet övergångsritual är att det handlar om att markera övergången från ett stadium till ett annat.

I de ungdomsgrupper som beskrivs i Anden i flaskan tycktes alkoholen © F ö r fat ta r na och S t ud e n t li t t e r at u r

69

Del I Grupp och kultur

i många fall fungera som en rituell markör för att gruppens medlemmar skulle slappna av tillsammans. Kicki, en av de intervjuade ungdomarna, svarar så här på frågan om varför hon tror att de ofta dricker alkohol när de träffas i gruppen: ”Men det är för att det släpper lite. Man vågar skämta lite mer med varandra … då släpper komplexen.” (Lalander 1998:132) Ovanstående citat kan tolkas som att individen genom de kollektiva dryckeshandlingarna upplever att hon är friare att uttrycka sig och att hon inte har några större prestationskrav på sig. Vi tänker oss att vardagslivet är uppdelat i olika tidszoner, där en stor del av vår tid är ”prestationstid” (då vi arbetar, studerar eller tränar) och resten är indelad i vilotid och fritid.

Då kan Kickis uttalande bli begripligt. För att vi ska kunna röra oss mellan dessa tider krävs ritualer som markerar själva övergången. I Kickis grupp markerar alkohol övergången från prestationstid till fri tid. Detta är emellertid endast möjligt därför att Kicki och hennes kamrater har lärt sig att tolka alkohol som en symbol för fri tid. I andra grupper kan andra symboler användas vid övergångsritualer. Genom det kollektiva drickandet och tron på detsamma skapas en övertygelse hos ungdomarna om att ”inga lärare kan se oss, vi behöver inte vara perfekta och vi behöver inte prestera”.

Det är naturligtvis inte bara ungdomar som använder övergångsritualer för att strukturera sina liv, utan även vuxna. Det traditionella nordiska intaget av ”fredagsgroggen” var tidigare ett sätt för människor (framför allt män) att hantera övergången från arbetstid till fri tid (Gusfield 1986).

I dagens dryckeskultur är ofta en öl eller ett glas vin efter arbetet ett sätt att markera denna övergång. Alkoholen kan också symbolisera övergången till semester, då man inte på samma sätt som under arbetstid regleras av scheman och plikter. I en by där en av oss författare har bott fanns det ett tiotal unga män som arbetade i byns tillverkningsindustri. I samma stund som industrisemestern började satte många av dem igång att supa under flera dagar. Onekligen var detta en stark övergångsritual från arbetstid till fri tid. På samma sätt kan morgonkaffet markera övergången från vilotid till arbetstid. Genom ritualer skapar vi tidsmässiga strukturer i våra liv samt försöker hantera den disciplinering vi annars är utsatta för.

Ovanstående exempel handlar om hur man markerar övergången från en tid till en annan. Ytterligare en form av övergångsritualer är när man rör sig från ett kollektiv till ett annat. Detta är särskilt påfallande när det gäller fotbollssupportrar, som innan de träffas i hejarklacken är vanliga 70

© F ö r fat ta r na och S t ud e n t li t t e r at u r

3 Grupp, individ och ritual

studenter, pappor, yrkesarbetande, pojkvänner med mera. När de möts i kollektivet förvandlas de dock, med ritualers hjälp, till fotbollssupportrar som är beredda att ge allt för det egna laget. En av de grupper som studerades i Anden i flaskan (Lalander 1998) innehöll hängivna fotbollssupportrar. Övergångsritualen skedde då dessa supportrar träffades, antingen vid bussen som skulle ta dem till bortalagets arena eller vid den egna arenan.

Symboliken de använde sig av bestod av lagfärgerna, halsdukarna och inte minst jargongen. Till denna jargong hör deras flitigast använda hälsningsfras, som lyder: ”Är du laddad nu då?” Denna fras utgjorde övergångsritualen, i kombination med tröjornas färger och bussens brummande alternativt den egna fotbollsarenan. Ett svar på hälsningsfrasen kunde vara att säga ”Ja, för faan”. Man kunde också bemöta frågan genom att kasta en blick ner på väskan eller påsen där alkoholen förvarades, göra en lätt ryckande arm­ rörelse som gav upphov till glas- och vätskeljud och avsluta med ett utbyte av menande leenden i samförstånd.

Genom denna ritual skapas en otvetydig övertygelse och tro på att de verkligen är fotbollssupportrar. Kollektivet svetsas samman och det egna laget ses som det allra heligaste. Om man skulle ta bort till exempel bussen eller läktaren skulle inte denna övertygelse vara lika lätt att locka fram, och likadant är det med tröjorna som otvetydigt signalerar uniformitet och kollektivitet.

Just otvetydighet är konsekvensen av ritualen. För fotbolls­supportrar behövs denna typ av ritualer som gör det möjligt för dem att skrika sig hesa på läktaren och bete sig på ett sätt som annars inte skulle uppfattas som acceptabelt.

Något liknande det ovan tycks kunna ske när unga människor på universitet eller högskolor sätter på sig studentoveraller (jfr Sande 2000). Att de med denna klädsel kan agera på ett annat sätt än vad de vanligtvis gör, att de då kan supa, skrika och ritualisera den egna utbildningen på ett sätt som inte ligger långt från fotbollssupportrars ritualisering av det egna laget. Även här fungerar alkoholen som en markör för en annan social realitet än den som vanligtvis reglerar dem.

Initiationsriter Denna typ av ritual skiljer sig från den förra genom att den innebär att en potentiell medlem av ett kollektiv blir initierad och därmed invigd i grup-

© F ö r fat ta r na och S t ud e n t li t t e r at u r

71

Del I Grupp och kultur

pens kultur och hemligheter. Ofta får den som initieras genomgå någon form av test som avgör om han eller hon är förtjänt av gruppens stöd och respekt.

I Kody Scotts bok Monster från 1993, om livet som gängmedlem i Los Angeles, ges inträngande beskrivningar av ritualer som stärker kollek­ tivet. Följande textutdrag handlar om hur Kody blir accepterad av de äldre gängmedlemmarna: I skjulet rökte vi hasch och drack öl och värmde upp för uppdraget – som jag fortfarande inte hade fått höra några detaljer om. Men jag var övertygad om att jag skulle klara det. Jag hade aldrig någonsin känt mig så trygg som jag gjorde bland de här grabbarna, som verkade bli mer förtjusta i mig för varje ny nivå av berusning som de uppnådde. ”Kusin, du kommer att klara dig skitbra”, förkunnade Lep (äldre gängmedlem), som om han talade om för en son som studerade till jurist att han skulle bli en bra advokat. Han stod bredvid mig och fortsatte. ”Jag minns när ditt lilla arsle åkte på cyklar och skateboards, hur jävla knäppt du bar dig åt.

Och nu vill du vara gangster, va? Du vill hänga ihop med riktiga tuffingar och ställa till bråk, va?”

Hans tonfall var prövande men positivt. Han talade med upphetsad ­passion och en generals makt. ”Res dig upp med ditt lilla arsle. Hur gammal är du nu?” ”Elva, men jag fyller tolv i november.” Fan, jag hade aldrig tänkt på att jag kunde vara för ung.

Just då reste jag mig upp framför Lep och såg aldrig slaget som Huck riktade mot mitt huvud. Bam! Och jag stod på alla fyra och kämpade för att hålla balansen. Jag fick en spark i magen, låg på rygg och räknade ­stjärnor i mörkret.

Någon grep mig i kragen och fick upp mig på fötter igen. Ett våldsamt slag mot bröstet lät smärta explodera i stora röda bokstäver på den blanka skärm som nu hade blivit min hjärna. Bam! Ett till, sedan ytterligare ett. Slagen regnade mot mig från alla håll. Jag kände mig som en flipperkula (Scott 1993:20).

Ovanstående beskrivning handlar om en initiationsrit, där den elvaårige Kody tas upp i den manliga gänggemenskapen. Han är själv med på det till viss del, just för att initiationsriten innebär att han kommer att ses som en i gänget, en som är värd att tas på allvar. Genom riten visar han att han till fullo är beredd att underkasta sig gängets regler. Han förvandlas, från att vara en ung pojke till att bli en fullfjädrad man.

Men i de flesta grupper är inte initiationsriterna så tydliga och tidsmässigt avgränsade som i Kodys fall. Den typ av skildringar som Scott beskriver 72

© F ö r fat ta r na och S t ud e n t li t t e r at u r

3 Grupp, individ och ritual

finns i många amerikanska filmer om unga män i ”gängmiljöer”. Man ska dessutom vara försiktig med vad man egentligen menar med ordet gäng, och inte ta för givet att man bland vissa grupper med unga män är sysselsatta med konstiga och våldsamma ritualer.

Mer vanligt handlar initiationsriter om att man i olika situationer visar att man sympatiserar med gruppens övriga medlemmar, som vid studien av den politiska grupp som vi refererade till tidigare. Där gällde det för gruppens medlemmar att inte avvika alltför mycket i politiska spörsmål och att ställa upp för gruppen i den mån det behövdes. För fotbollssupportern kan det handla om att man dyker upp på matcher, och även bortamatcher, att man sjunger med i sångerna, för att i handling visa var man har sitt hjärta.

Begreppet initiationsrit, i dess egentliga bemärkelse som en specifik ritual som markerar övergången från icke-medlem till medlem, torde därmed vara mer passande för slutna grupper, där såväl de yttre som de inre konturerna är starka och där polariteterna ”vi” och ”de” markeras kraftigt.

Underhållsritualer När man fyller på olja i en bil försöker man förhindra att motorn havererar.

Med underhållsritualer menar vi sådana handlingsmönster som syftar till att motverka splittring och förvirring i den egna gruppen. Metaforiskt uttryckt förhindrar man gruppen från att ”gå sönder”. En stor del av ritualen handlar om att skapa tro på det egna kollektivet, men denna tro varar inte för evigt utan måste kontinuerligt underhållas. Detta sker med hjälp av ritualer.

Underhållsritualen skiljer sig från initiationsriten just genom att gruppens medlemmar redan är initierade i kulturen. Vid initiationsriten är det fråga om att initiera en ny medlem, medan så inte är fallet vid underhålls­ ritualer. Dryckesritualer har ofta en underhållande funktion i den meningen att de syftar till att stärka de sociala banden och göra tron på gruppen ännu starkare. För de unga politikerna i Anden i flaskan (Lalander 1998) sågs alkohol­konsumtion som förenat med frihet från stat och förtryck, som en manlig aktivitet och som något nordiskt. Genom dryckesritualerna gjorde man denna identitet än mer trovärdig. Innan man skulle på fest träffades man oftast hemma hos någon av gruppmedlemmarna. I ”svensk kultur” kallas detta att man har ”förfest”. Förfesten kan ses både som en övergångsritual, från prestationstid till fri tid, och som en underhållsrit. Genom att © F ö r fat ta r na och S t ud e n t li t t e r at u r

73

Del I Grupp och kultur

dricka tillsammans med vännerna, liksom genom jargong och musik, skapas en stark gruppgemenskap som hjälper den enskilda individen att tro på sig själv under kvällen. Genom att ritualen så tydligt markerar kollektivets självbild reduceras ambivalens och tvetydighet samtidigt som solidaritet skapas (jfr Collins 2004).

Bortom det individuella ansvarstagandet Vi inledde kapitlet med att diskutera förhållandet mellan det individuella och det kollektiva och så tänker vi också avsluta det. Med ritualers hjälp framträder gruppen allt tydligare för den enskilde gruppmedlemmen. ­Skepsis och ambivalens reduceras till förmån för gruppens mål och regel­system.

De enskilda gruppmedlemmarnas tankemönster närmar sig varandra och en känsla av rättfärdigande och säkerhet breder ut sig bland dem. Detta är egentligen inte resultatet av något så abstrakt som ett grupptryck. I stället iscensätts processen av gruppmedlemmarna själva, med hjälp av ritualer som kan vara mer eller mindre tydliga. Gruppens medlemmar går med på ritualerna för att dessa har något att erbjuda den enskilde gruppmedlemmen.

Vem vill inte att livet ska befrias från ambivalens, tveksamhet och sökande till förmån för visshet – om att den egna gruppen har rätt?

Då gruppens logik har tagit över slutar individerna att tänka och reflektera själva. Gruppen tycks ha fått eget liv och det som sker händer på grund av kollektivet. Här inträder en situationernas logik, där det ena händelseförloppet ger det andra. Individen upplever sig vara indragen i ett större skeende, där ambivalenser inte längre existerar eftersom självcentreringen har släppt. Man är så uppfylld av gruppens ideal att man blir oförmögen att känna empati, det vill säga sätta sig in i andra människors tankevärldar.

I detta läge är det rimligt att tala om de-individuation, att individen fråntas/ frånsäger sig sitt mänskliga ansvar och lägger över sitt beslutsfattande på gruppen. Detta kan av individen upplevas som befriande, att slippa ta ansvar och slippa reflektera – att slippa vara individ för en stund.

Det tillstånd som infaller när de enskilda individerna i gruppen har slutat reflektera kallas för grupptänkande, för att metaforiskt illustrera hur det är gruppen som tänker, snarare än de enskilda individerna. Beteckningen är dock en smula missvisande eftersom en grupp inte kan tänka; individer kan tänka men inte grupper. Vi ser det som att individerna upplever en så stark 74

© F ö r fat ta r na och S t ud e n t li t t e r at u r

3 Grupp, individ och ritual

vi-känsla att de enkom följer de normer som är mest accepterade i gruppen, och att de upplever sig som en grupp snarare än som en samling individer.

Det ena handlingssättet ger det andra och handlandet rättfärdigas i stunden genom en stark tro på den egna gruppen.

När grupptänkandet är som starkast upphör individen att reflektera och ta individuellt ansvar. I grunden är det fråga om att det moraliska ansvaret i förhållande till den andre slås ut. Bauman (1991) diskuterar – med hänvisning till den franske filosofen Emmanuel Levinas (1982/1988) – den moraliska plikten och menar med detta en allmänmänsklig plikt att respektera och göra det bästa för sina medmänniskor. Denna moraliska plikt finns enligt Bauman hos alla människor, men olika typer av processer kan göra att den trängs undan. Han nämner egenintresse, auktoritetstro och uppgående i massan som faktorer som kan göra att människan slutar tänka själv, och som en följd av detta slutar att tänka sig in i andra människors situationer.

På ett liknande sätt torde det förhålla sig med grupptänkande.

I den slutna gruppen, som har starka yttre och inre konturer och där en stor del av handlingarna sker utifrån grupptänkande, upplever sig gruppens medlemmar vara vida överlägsna andra kollektiv. Genom dessa upplevelser av suveränitet blir förståelsen för andra människor, utanför den egna gruppen, närmast tillintetgjord. Dehumanisering innebär att man inte längre tillskriver andra människor mänskliga egenskaper, utan att man ser dem som mindre värda och därmed inte helt mänskliga. Det moraliska ansvaret omfattar inte människor som är dehumaniserade, och olika typer av destruktiva handlingar gentemot sådana personer blir därmed legitima och fullt rimliga.

Bauman (1991) tar judeutrotningen som exempel och menar att den var en konsekvens av dehumanisering, genom att judarna genom nazisternas propaganda fråntogs en allt större del av sina mänskliga egenskaper.

Detta gjorde det möjligt för tyskar att utföra våldshandlingar mot dem, med insikten att ”de är ju i alla fall inte riktigt mänskliga”. Judeutrotningen föregicks således av en stigmatiseringsprocess där judarna gradvis fråntogs sina mänskliga drag och rättigheter.

I grupper där endast män är närvarande kan sexism vara ett viktigt inslag för att stärka gemenskapen. Här utpekas kvinnan som passiv, sexuellt utbjudande och allt annat än tänkande, kännande och reflekterande. Genom berättelser om de egna sexuella erfarenheterna – där män kan använda © F ö r fat ta r na och S t ud e n t li t t e r at u r

75

Del I Grupp och kultur

termer som ”få omkull”, ”sätta på” och ”pumpa” och tala om kvinnor som ”lägger upp sig” eller är ”madrasser” – dehumaniseras och stigmatiseras kvinnor, samtidigt som männens identiteter uppvärderas (Andreasson 2007). Männen upplever sig vara de aktiva, de befallande och de mäktiga.

Kanske kan detta förklara varför kvinnor ibland utsätts för våldshandlingar från män i form av gruppvåldtäkter och misshandel. I gruppen luras männen att tro att de är suveräna. Nedanstående otäcka exempel är hämtat från journalisten Bill Bufords bok om engelska fotbollshuliganer. Huli­ganerna är på väg med buss till matcharenan: Det började strax efter avfärden. De flesta ombord på bussen befann sig i ett tillstånd av lindrig enfald – det hade druckits och intagits tjack och sniffats kokain – när man efter att ha kommit förbi ett mentalsjukhus fick syn på en kvinna som stod och liftade. Chauffören anmodades att stanna.

Hon var ungefär 17 år, iförd nattlinne och på rymmen från sjukhuset.

Hennes tankeförmåga var starkt nedsatt, hon kunde varken se rakt fram, tala ordentligt eller röra sig med något som helst behag men hon var en könsvarelse och som sådan svarade hon också på den uppmärksamhet som gavs henne. Supportrarna klungades omkring henne, lekte med hennes bröst­vårtor, gnuggade hennes klitoris, klädde av henne och la henne i gången mellan sätena. De viftade med sina penisar i ansiktet på henne. Någon hade redan pissat på henne och de stod just i begrepp att våldta henne – en av dem hade knäfallit mellan hennes ben och höll sitt erigerade könsorgan i handen – då min vän stoppade bussen för att bli avsläppt (1991:202–203).

Våldtäkten fullbordades aldrig. Kanske vännen som bad att få bli avsläppt fick supportrarna att reflektera över sina egna handlingar och på så sätt kanske den ”situationernas logik” som var under uppsegling bröts. ­Exemplet ovan kan få de flesta att må illa, men utgör också en illustration av de-individuationens konsekvenser. De män som utförde handlingarna i bussen var till stor del vanliga familjefäder, men i bussen förvandlades de till potentiella våldtäktsmän utan moraliskt ansvar för andra än den egna gruppens medlemmar. Legitimiteten för behandlingen av den förrymda mentalpatienten skapades i gruppen. Våldshandlingar kan i denna mening ses som rituella, på så vis att gruppen har skapat legitimitet för handlingen och att handlingen uttrycker den ultimata konsekvensen av gruppens maktanspråk.

Alla män skulle inte låta sig dras med i den situationernas logik som 76

© F ö r fat ta r na och S t ud e n t li t t e r at u r

3 Grupp, individ och ritual

exemplifieras ovan. Men män som ofta vistas i miljöer och grupper med starka yttre och inre konturer – där kvinnor tillskrivs lägre värde, där sexistisk jargong är vardagsmat och där tillvaron upplevs som hotfull och identiteten som skör – skulle sannolikt göra det. I bussen blir identiteten som man ohotad, just genom att männen har all makt. Vi vill också peka på det faktum att den ende som opponerade sig gjorde det genom att vilja lämna bussen, men ingen skred till kvinnans försvar. Den som opponerar sig illustrerar dock att gruppens makt aldrig är total. Individer kan reflektera över de handlingar som premieras i gruppen och välja att handla annorlunda och utifrån sin moraliska plikt. Priset för detta, åtminstone i grupper med starka inre konturer, kan emellertid ibland vara högt och få betalas i form av den uteblivna bekräftelse och trygghetskänsla som medlemskapet i gruppen innebär.

Sammanfattning I detta kapitel, vilket kan ses som en fortsättning på förra kapitlet om symboler och stilskapande, inledde vi med att diskutera förhållandet mellan kollektiv och individ. Vi förordade också ett perspektiv där man inte ser gruppen som en abstrakt kraft som utövar stark press över den enskilde, utan där den enskilde ofta finner det rimligt/rationellt att göra som de andra i gruppen eftersom detta får honom eller henne att känna sig stark i sig själv.

En grupp kan inte till fullo förstås om man bortser från de individer som ingår i den. Vidare menar vi att ungdomar ofta ses som osjälvständiga och konforma utan egen vilja. Vi anser att man i stället bör försöka förstå den rationalitet och reflexivitet som gör att man väljer att följa respektive inte följa gruppen. Det handlar alltså om att försöka inta ”the actor’s point of view” (aktörens position).

Grupper kan se mycket olika ut och med Mary Douglas begrepp yttre och inre konturer har vi försökt fånga några av dessa variationsmöjligheter.

Grupper bör heller inte betraktas som statiska; det är snarare så att gruppens medlemmar anpassar sig till olika situationer och krav från omvärlden.

Mycket av den verksamhet som sker i grupper äger rum i form av ritualer.

Ritualer innebär att gruppens symboler aktiveras på ett sätt som känns igen av gruppens medlemmar och får dem att sätta kollektivet i centrum. Vi har

© F ö r fat ta r na och S t ud e n t li t t e r at u r

77

Philip Lalander (t.v) är professor i socialt arbete vid Malmö högskola. Hans forskning har till stor del utgjorts av etno­grafiska deltagande studier i marginaliserade miljöer, men också av studier om unga migranter och deras liv i Sverige.

Thomas Johansson (t.h) är professor i peda­gogik med inriktning mot barn- och ungdoms­vetenskap.

Han är verksam vid Institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande vid Göteborgs universitet. Han har forskat om ungdomskultur, familje­liv, urbana miljöer, populärpsykologi och kroppens kulturella betydelser.

UNGDOMSGRUPPER I TEORI OCH PRAKTIK Boken ger kunskaper om ungdomars uppväxt- och livsvillkor i vår samtidskultur. ­Social omvandling och nya medier påverkar kontinuerligt förutsättningar och villkor för ­identitetsskapande och ungdomskultur. I boken riktas starkt fokus mot gruppen och dess betydelse för ungdomars vardagsliv. Detta sker genom en blandning av illustrativa och levande exempel och med hjälp av teoretiska b ­ egrepp.

Denna nya upplaga av boken har uppdaterats med ett nytt kapitel om ungas ”­bloggande” på nätet och avsnitt om unga migranters erfarenheter i Sverige. D ­ essutom har den genomgått en allmän uppdatering gällande ungdomsforskning. Den nya ­upplagan fördjupar diskussionen kring kön och kroppslighet och pekar på de nya lärooch identitetsprocesser som pågår bland dagens unga. Ett speciellt fokus riktas också mot frågor kring nyanlända barn och unga och deras situation. I d ­ enna femte upplaga får läsaren ta del av teoretiska verktyg som kan användas för att förstå den komplexa ­sociokulturella omvandling som pågår i dagens Sverige.

Ungdomsgrupper i teori och praktik vänder sig till universitets- och högskole­studerande vid lärar-, socionom-, fritidspedagog- och polisutbildningar samt kurser inom social­ psykologi, sociologi och kultursociologi. Boken kan också användas vid till exempel vidareutbildningar av personal inom socialtjänst eller av fritidsgårds­personal. Dessutom vänder den sig till alla läsare som hyser ett allmänt intresse för ungas levnadsvillkor och vardagsverklighet i vår samtid.

Femte upplagan

Art.nr 6959

studentlitteratur.se