100 noveller av Joakim Pirinen
9
Fars dag
10
Jag kom in i ett rum som jag garanterat aldrig varit i tidigare. Överallt fanns helt vanliga saker, som bilar, bondgårdar, tåg, djur, fast allting var i miniatyr! Va fan ska det vara bra för! utbrast jag skrattande. Fast jag inte fattade ett jävla dugg hade jag genomskådat alltihop. Den som bodde i rummet mumlade nånting. Vad säger du för nåt, prata så man hör, sa jag, och sen: du är dvärg va? Han försökte svara något, nej du är dvärg, sa jag, och jag är jätten. Sen gick jag ut i rummet där jag brukar få mat, det heter nåt som jag aldrig orkat lära mig och där stog ängeln, ljusgestalten, som hon skulle med rätt sorts tygstycke frampå på kroppen. Baktill var hon näck som hon skulle, jag var själv näck, det var ju min dag idag, så jag krökte henne framåt som man ska göra men sen sa jag till dvärg ett och två, det fanns en till dvärg, att äh fan jag har redan legat med er morsa två gånger idag och så drog jag ut den och då var den slak som den skulle. Sen körde jag bil ett tag, en bil i riktig storlek, inomhus för vi bor i ett milsvitt hus. Sen uppfann jag en massa saker som var så geniala att dom inte ens gick att förklara och sen tittade jag på sport. Massor med sport, kanske åttio miljoner, allt var bra. Finns det bara karlar i världen? utbrast jag glatt när horan kom till mig med busgroggen, min favorit. Så fick man tydligen inte säga. Det var som om man inte fick finnas. Jag kunde inte andas. Jag trevade febrilt över väggarna efter en öppning, en utgång, för jag visste ju att på andra sidan fanns oändliga grästäckta vidder, men det fanns ingen utgång. Då började jag gråta. Jag grät, fast torrt så att jag inte skulle förlora någon vätska, tills ljusgestalten kom och tröstade mig, och hon tröstade mig länge alltmedan jag sparkade mot dom två dvärgbarnen som försökte sno åt sig av ömheten. Sen satt jag i fåtöljen i min uniform och undervisade dom i ett par timmar i hur man sitter på ett bra sätt. Sen försjönk vi i beundran av min ena arm, den oerhörda högerarmen. Nu får ni lämna mig, sa jag sen, för nu ska pappa dö. Nu orkar eran lilla pappa inte leva längre. Dagen avslutades stilenligt med att jag spelade schack ensam och vann, mot Gud.
11
Tv책 pojkar
12
Det var en gång två pojkar som hette Hampe och Peter. De var kompisar med varandra. En dag skulle de gå till skolan tillsammans. Peter, som bodde lite längre bort, kom och hämtade Hampe. Men fast han redan var påklädd så ville inte Hampe gå till skolan. Man måste ju gå till skolan, sa Peter. Jag vet det, sa Hampe, men jag vill väl inte mer för det. Nej, sa Peter, men du måste i alla fall. Nej, sa Hampe, jag vill faktiskt inte. Ute regnade det och regnet var snöblandat. De kala träden sträckte sina reumatiska handleder mot skyn som obegripliga, gamla släktingar. Löven ruttnade som inflationsvalutor och äpplena på marken var prickiga av isgrönt mögel. Då sa Peter att om de gick tillsammans kunde de gå halva vägen var. Så kan man ju inte göra, sa Hampe. Det kan man visst det, sa Peter och försökte visa. Hampe förstod inte hur han menade och Peter medgav att han kanske hade fel, fast ändå inte. Då började Hampe gråta. Peter tyckte synd om honom. Du får ett kinderägg om du går med mig, sa han. Jag har inget just nu, men så fort jag får ett så lovar jag att ge det till dig så fort det går. Då slutade Hampe gråta. Han torkade näsan med täckjacksärmen och så gick de. De gick nerför trädgårdsgången som ledde genom grinden ut på trottoaren. Sedan följde de den tills de kom fram till avtagsvägen ut mot stora vägen. Där blev de uppätna av hajar.
13
Barnabibeln
14
Gud var från början pytteliten. Han var minst. Då var allt bra men han var tvungen att sprängas. Nu är han överallt i hela Universum och jordens dragningskraft försöker sätta ihop honom igen men det går inte. I Adams lustgård var dom nakna som mamma och pappa. Dom letade efter en plats att vara på, som i kuddrummet, men det gick inte, Gud var överallt. Han sa till en farbror att döda sin son uppe på ett berg som var så högt att man dog om man tittade ner från det. Sen sa Gud jag bara skoja men då hade han redan börjat hugga. Han hette Isak. Han försökte sen vara som vanligt igen och göra vanliga saker men det gick inte, det blev krig istället. I det kriget blev alla dödade. En stad sögs helt ner i jorden. Innan hade gubben Noak legat naken i en backe så att snoppen syntes. Alla som gick förbi såg. Dom hade en sorts långa skjortor på sig på den tiden, därför blev dom lätt nakna. Noak samlade alla djur han kunde komma på i en pytteliten båt och försökte rädda dom men dom flesta dog. Dinosaurierna dog och det sista man såg av dom var deras långa halsar. Nu får ni inte finnas längre, skrek Noak och slängde en duva mot dom. Den sista i Bibeln var också den snällaste. Han åt mycket vindruvor och försökte prata med människorna men dom spikade genom hans händer och fötter, fötterna la dom ovanpå varandra och istället för underbyxor hade han bara en sorts halsduk på sig. Den blåste av i en jordbävning. Det var allas vårt fel men också var och ens.
15
Gonkis släktförhållanden
16
Gonkis pappa hette Pappa. Hans mamma hette Mamma och hennes mor hette Mormor. Hur kunde man döpa henne till Mormor när hon bara var ett barn, undrade Gonki. Var det med tanke på mig? tillade han hoppfullt, han kände sig förebådad. Nej, så var det inte, sa Mamma. Här var det ingen bebådelse. Mormor bytte namn för att texten skulle fungera. Jag förstår, sa Gonki, man heter det man är. Ja, sa Mamma, så är det. I texten är det alltid så och vi är i texten. Är det därför vi bara har en stol, som heter Stolen? Ja, och ett fönster, en dörr, och så vidare. Så praktiskt, sa Gonki. Mycket, sa mamman. Och den som inte sitter på Stolen får stå och det kallas att Stå. Det stämmer bra det, sa Mamma. Allt stämmer, sa Gonki, jag trivs här. Nu Står jag. Toppenbra, sa Mamma. Hur länge kommer ni att finnas? undrade Gonki sedan. Vi finns så länge texten finns, sa mamman. Inte längre? Nej, vi har vår uppgift och den tänker vi uppfylla. Synd, tänkte Gonki som tog ut förlusten på förhand, jag tyckte om oss. Men var är Pappa? undrade Gonki. Då uppenbarade sig pappan i ordet Pappa. Sitter jag på Stolen nu? undrade Gonki. Du gör det som står i texten, sa mamman. Sitter jag nu då? Mamman suckade. Gonki anade att om han frestade hennes tålamod ytterligare så skulle texten ta slut. Men han hade en fråga till som han ville ställa. Är det här min barndom? frågade han. Det var det. Hur lång är den? Den är en sida lång. Sträcker den sig inte in på nästa sida också? Det kanske den gör, men det vet jag inget om. Har du något mer att fråga så gör det nu, sa pappan. Vi börjar närma oss slutet. Nej, sa Gonki. Fast jag undrar vad mina barn kommer att heta, tänkte han. Hans mamma läste hans tankar och svarade att de kommer att heta O och I. Inget mer? Nej, bara det. Ett grisskrik.
17
Reinkarnationer
18
Efter fyrahundra dagar föddes jag som tapir i Assams djungler. Mamman bet genom fosterhinnan med sina hörntänder och sedan sökte jag skydd i lalanggräset på ostadiga ben. Jag hörde min mors visslingar men då bet en kungstiger om nacken på mig. Jag återföddes som en blindorm. Jag befann mig inuti ett sockerrör där jag med underkäken skovlade i mig ekrementerna från kvalster som jag levde av. Jag hade en enda lunga som omgav luftstrupen och saknade förstorad analplåt. Sedan höggs jag av på mitten. Därefter var jag en buteljgrön tarmsjöpung med citrongula sifonkanter som stod i ålgräset. Efter det var jag en genomskinlig klubbsjöpung med gulbrun mage och chokladbrun tarm och därefter en tegelröd krusbärssjöpung med en enda gonad belägen i högra mantelhålshalvan. Detta var innan jag blev ett havskrusbär med ciliekamrar i regnbågens färger som åts upp av en bolinopsis-kammanet. Sedan var jag en klubbhydroid med uppsvällda polyptappar som åts av en nakensnäcka. Jag var också ett manteldjur med tunica och då hade jag ingen hjärna. Därefter återföddes jag som pirål. Ett stort antal slemkörtlar längs bukens sidor utsöndrade mängder med genomskinligt slem som bildade vita trådmassor samtidigt som jag åt av ett valkadaver som också blev vitt och trådigt. Jag var ScoobyDoo i en kort sekvens som klipptes bort men levde kvar som en bestående värk i hälsenan och jag blev Gemmatimonas aurantiaca, Treponema pallidum, Deinococcus, Chlamydophila psittaci och till sist Escherichia coli. Sedan föddes jag som Joakim Pirinen.
19
Att ersätta Gonki ”När Gonki för första gången fick höra ordet ’sex’ stod en naken kvinna framför honom med ett sjörövargrepp om hans gonk. Jag attraheras särskilt av ditt frenulum, artikulerade hon samtidigt som denna hudsträng mellan förhud och ollon snodde in sig i hennes gomtapp.”
20