9789186505035

Berättelsen om Prim och hennes väg från de laotiska bergen till sexhandeln i turistparadiset Phuket

U NDER FLODEN S TA F FA N NOR DS T R A ND

5

eN ROmAN bASeR AD på veRkligA häNDelSeR

u nder floden © Staffan Nordstand 2011 Omslagsfotografier: Corbis Bildmontage omslagets framsida: Stephen Anderson Redaktion och grafisk form: Micael Bäckström & Anders Weidar Tryck: Preses Nams Baltic, Riga 2011 pa p p e r s b o k e n s i s b n 978-91-86505-03-5 e - b o k e n s i s b n 978-91-86505-06-6 mbm för l ag Arbetargatan 23 a , 112 45 Stockholm kontakt@mbm-forlag.com www.mbm-forlag.com

2

FÖROR D

Efter avveckling av mina bolag i Sverige bestämde jag mig 2004 för att anta en utmaning som chef för byggprojekt i Thailand. Genom att jobba nära duktiga arbetare från Isan, den fattiga nordöstra delen av Thailand, fick jag kunskap om levnadsvillkoren där. Jag tillbringade många kvällar och nätter i de camps där arbetarna var inhysta, enkla byggnader av korrugerad plåt, platser dit inga turister kommer. Där satt jag med människor som till stor del var uppväxta med en meny som består av rostade eller grillade kackerlackor, skalbaggar i alla storlekar, getingar, spindlar, orm och maskar. Ibland lite kött – men då var det råtta, risråtta. Deras berättelser fick mig att inse att fattigdom är den sociala förutsättningen för trafficking och tvångsprostitution.

Under en resa som min sambo och jag gjorde till Luang Prabang – staden med de många Buddhatemplen, belägen vid Mekongfloden i norra Laos – bestämde vi oss för att åka upp i bergen. Vi hamnade i Phonsavan, ett av de områden som var värst utsatta under kriget med Nordvietnam.

En dag, medan vi satt på Crater Bar och väntade på maten, studerade jag alla flygbilder från kriget på väggarna. Eftersom jag alltid har haft svårt att hålla tyst, kunde jag inte sluta fråga folk på hotellet, restaurangen, baren och på de små lokala krigsmuseerna om vad som hade hänt och vilka som varit inblandade. Ju mer lokalbefolkningen berättade, desto mer ville jag veta – och det fick jag. Starkast intryck gjorde minoritetsfolket Hmong. Deras fattiga levnadsvillkor driver dem så långt som att smuggla vad som helst till grannländerna och sälja sina döttrar till bordeller, ibland redan innan de är födda.

Mina erfarenheter ledde till tanken på att skriva en bok som berättar om trafficking, tvångsprostitution och korruption, om det liv som levs av turister – familjer som på eftermiddagarna driver omkring i Sukhumvits bardistrikt i Bangkok, med alla prostituerade, och på Patongs bargator i Phuket. De fördömer sexhandel hemma, men under semestern går de 5

omkring med sina barn och rättfärdigar handel med unga flickor som inte har valt det livet själva.

Det var under resan bland bergsbyarna i Laos som bitarna föll på plats – hur allt skulle kopplas samman till en roman om flickan Prim och hennes väg från de laotiska bergen till sexhandeln i Phuket, hennes ensamstående mammas grymma öde, vännerna som hamnar i klorna på människohandlare och hennes farfars vapensmuggling på Mekong.

Under floden är en roman baserad på muntliga berättelser, på faktiska förhållanden som jag sett med egna ögon och på fakta om den ekonomiska brottsligheten i Sydostasien. De flesta personer heter i boken något annat än de som gett upphov till dem. Gator, torg, barer, restauranger och vägar bär däremot sina rätta namn, och merparten av de händelser som beskrivs i boken har ägt rum i verkligheten: den sadistiska våldtäkten av Lu, de olika sätt på vilka flickorna hamnar i sexhandeln, hur de ofta slussas via »uppfostringsbordeller« innan de säljs ute i landet, hur de drogas för att kunna ta emot fler sexköpare. De trehundrafemtio olika obevakade smuggelvägarna in till Thailand finns i verkligheten, likaså är Mekongfloden en huvudled för människo- och vapensmuggling.

Gudfadern i Bangkok heter som han gör i boken och det stämmer att han kontrollerar cirka hundra sexbarer och »fiskdammar« – ställen där man kan fiska upp en flicka bakom en stor glasruta genom att välja ett nummer. Överensstämmande med verkligheten är också att allt detta sker med många polisers inblandning och direkta medverkan.

Från mitt arbete och mina resor har jag lärt mig mycket om hur det går till i handeln med flickor – jag vill att dessa realiteter kommer upp till ytan och att läsaren tar det till sig, inte minst de astatiska turistparadisens svenska »goda« turister.

Jag tänker med värme och sorg på dem som var behjälpliga under tre år av faktainsamling, dem som låtit mig ta del av sina livsberättelser och på alla drabbade.

Staffan Nordstrand

6

Sexturismen är ofantlig, vi lever på den och alla som går omkring här borde få veta hur jävla beroende vi är av den och hur många som vi föder med hjälp av våra kroppar.

– Lis till Prim under en rast i arbetet på Fantasia –

7

8

1

Det är tidig morgon i den lilla byn Tat Kuang, med dimma som lättar över de djungelbeklädda bergen. Prim står i sovdräkt utanför familjens hydda, för en gångs skull vaken före tuppen. Med jord mellan tårna sträcker hon på sig och hälsar dagen välkommen. Hon tittar upp mot himlen och ser fåglar flyga runt, till synes utan mål.

På gårdsplanen ligger byns hundar utspridda. En av dem gäspar och sträcker på sig, ställer sig upp, ser sig omkring och återgår sedan till viloläget på den terrakottafärgade jorden.

Allt är tyst, utom bäcken nere i dalgången. Ljuden av b52 :or och bomber har lagt sig för länge sedan. Men spåren finns kvar, tillsammans med ett fattigt hmongfolk. Prims far- och morföräldrar, som upplevde Vietnamkriget, sover fortfarande. De bor också i byn, med sina svarta och ständigt lekfulla hängbukssvin.

Prim blundar, drar in dofter som bara finns i morgonbrisen från bergen. Hon känner sig upprymd och nyfiken på dagen, tänker på det mormor brukar säga: man ska ta vara på varje dag. Men det är svårt när man går i skolan. Jag vill ha tid, vill bli stor, säger Prim tyst för sig själv.

Medan hon står där i den svala bergsluften vaknar gårdens folk. Hon bestämmer sig för att lämna resten av morgonen till dem och går tillbaka in i hyddan för att starta dagen.

* Alla hus i Tat Kuang ligger direkt intill huvudvägen Phothisarat Road som går in till Luang Prabang, den näst största staden i Laos. Dit är det ungefär trettio kilometer vilket tar en dryg timme på den krokiga och dåliga vägen. Livet i byn är enkelt. De flesta lever på vad jorden ger och av djuruppfödning, mest gris, vars kött är lätt att sälja till Thailand.

När folket i byn kommer hem efter dagens slit tvättar man sig i byns 9

vattenkar, ett allmänt bad som ligger centralt för alla. Detta är en rutin sedan flera generationer. Kvinnorna tvättar sig alltid före männen. Efter tvagningen går var och en till sitt, och i Prims familj gjorde man som man alltid gjort: man gick hem och gjorde upp en eld, ute vid vägen, och på den lagade man kvällsmaten som även denna kväll bestod av kyckling och grönsaker.

Prim var äldsta syskonet av två, hon föddes 1984 och hennes bror Pom två år senare. Prims pappa, Fang, kom från byn Pak Mong ytterligare trettio kilometer norrut och hennes mamma, Lu, från byn Pak Ou belägen strax norr om Luang Prabang. Familjens hus, en hydda med jordgolv, bestod av en trästomme av bambustockar, inte mer än tio centimeter i diameter, direkt på marken. Stockarna var nerkörda i jorden och sammanbundna med varandra upp till taknocken som inte var högre än en manshöjd. Väggarna och taket var utvändigt tätat med bast och stora blad, en byggteknik som går tillbaka till fjortonhundratalet. Endast en bastvägg med en enkel bambustomme skiljde köket, kokplatsen, från det rum där alla i familjen sov.

I husen intill bodde Prims släktingar, utom mamma Lus bror, han bodde i byn Muang Nan, åtta mil söder om Luang Prabang. Varför han inte bodde nära den övriga familjen var det ingen som riktigt visste, och ingen i familjen var heller direkt intresserad av att ha kontakt med honom. Han sysslade med lite skumma affärer, sa man, men han var alltid snyggt klädd och en fin bil hade han. Släktingarnas misstänksamhet kunde nog bero på lite avundsjuka.

Varje kväll när Prim kom hem från skolan skulle hon först och främst hjälpa sin lillebror att tvätta sig, se till att leka med honom en stund och sedan vara barnvakt tills mamma Lu och pappa Fang samlade familjen runt elden för kvällsmålet. Där satt också mormor, morfar, farmor och farfar.

När de hade grillat köttet och grönsakerna och mörkret lagt sig över byn älskade Prim att lyssna på de gamlas berättelser om förr och hur de levde – om kriget, svälten, fattigdomen, kommunismen och korruptionen.

Den här kvällen var det morfar som började. Morfar Anant var född 1944 i byn Vieng Xai, nära gränsen till Vietnam, och han hade sett kriget på nära håll.

– Morfar, snälla, sa Prim, berätta för oss om sånt du varit med om och hur du träffade mormor, för det vill jag och Pom veta.

10

– Visst ska jag det. Men jag tror att några får slå dövörat till, för de har nog hört det förut.

– Jodå svärfar, sa Prims pappa, det har vi säkert gjort, men det kanske finns sådant du inte har berättat tidigare.

– Jo, så är det.

Elden de satt kring spred ett tryggt sken, även för de få bilar som åkte förbi.

– Morfar, sa Prim, jag vill höra.

Farfar Songchai log. Han var född samma år som Anant, men i Luang Prabang, och hade liknande erfarenheter. Luang Prabang ligger ungefär tio mil från alla gränser fågelvägen – det innebär att Kina ligger i norr, Vietnam i öster, Burma i väster och Thailand i söder – och tio mil fågelvägen är inte långt för ett krigsmaskineri att ta sig över i luften.

– Ja, fy fan, sa morfar.

– Du ska inte svära, sa mormor genast.

– Men ska jag berätta för barnen ? Då får de ta det som det är.

– Ja, men du kan lämna bort en del detaljer.

– Vi lever i en ond värld, och det är så den ska framställas, utan omskrivningar, men om det inte hade bombats så förjävligt hade vi inte funnit varandra.

Mormor May var född i byn Muang Khoun år 1945, nära gränsen till Vietnam, och farmor Mak 1946 i byn Vang Vien omkring åtta mil söder om Luang Prabang.

– Ja, det var kriget som gjorde det, sa mormor.

– Jaså, sa pappa Fang, jag trodde det var kärleken.

– Nej, sa morfar, den kom senare.

– Ja, ibland kommer den inte alls, sa Fang lite syrligt.

– Morfar, du glömmer mig, sa Prim.

– Nej då, det är bara så att jag måste ladda upp lite och känna in grottorna i byn Vieng Xai, grottorna som vi var tvungna att leva i och dö i.

– Vadå dö i ? undrade Prim.

– Jag ska berätta, det är viktigt att du och ni andra unga förstår vår bakgrund. Vi som tillhör det stolta och oberoende hmongfolket som mest lever här uppe i bergstrakterna invandrade till Laos i början av nittonhundratalet i stora massor – för i södra Kina var vi inte omtyckta och kineserna behandlade oss mycket illa.

– Så här detaljerad har du aldrig varit förut, sa Fang.

11

– Nej, men det är dags att jag är det, för det är viktigt att alla mina barnbarn känner till sitt ursprung och jag trivs med att berätta om det, så låt mig fortsätta. På höjderna har vi röjt och bränt odlingsmark. Som du vet, Fang, har vi varit duktiga på att odla opium. Men det satte fransmännen med den dåvarande regeringen stopp för. Fast många av vårt folk odlar fortfarande på hemliga platser uppe i bergen. Om det inte varit krig i vårt land så har det varit krig i länderna omkring oss, som Indokinakriget där vårt folk stred tillsammans med fransmännen.

Under inbördeskriget gick jag med i den hemliga armén, Secret Army, som leddes av general Vang Pao. Det var sextitvå, samma år som din pappa föddes, och det var nödvändigt.

– Varför det ? frågade Prim.

– Jo, för att inte kommunisterna skulle ta över. Nu blev det så i alla fall, men då stred vi på den motsatta sidan. I Sam Thong fanns det en stor sammanslutning av hmonger. Vi blev tränade av c i a , amerikanska specialagenter, och deras medhjälpare från den thailändska armén som hade en hemlig bas i Long Cheng.

– Nej, jag går och lägger mig, sa mormor, jag har hört allt det här och kan det sen tidigare.

– Jag förstår det, sa Prim.

– Vi gör nog detsamma, sa farmor och vände sig mot farfar, men först måste vi ta in smågrisarna.

Grisarna var verkligen små, inte mer än tjugo centimeter höga – tjocka svarta vietnamesiska hängbukssvin som ystra sprang omkring under kvällshimlen. Det skulle ta ytterligare ett år innan det var dags att slakta dem.

Det var inte bara Prims familj som satt vid vägkanten och åt av den mat de lagade över elden. Hela byn satt utefter vägen, och det var inte alltid det var säkert. Ibland kom det förare som nyss hade köpt sitt körkort. Lektioner var det inte tal om – kunde du starta bilen och köra runt på en grusplan utanför en polisstation var det tillräckligt för en polisman som inte alls var intresserad av din bilkörning, utan bara av vad du kunde betala honom för att han skulle utfärda körkortet. Så var det i hela Laos. Om det kostade sjuttiotusen kip – knappt femhundra kronor – att få körkortet så kostade det ytterligare drygt tjugotusen kip till polisen i mutor. Och mutor togs på alla nivåer.

Nu var det bara morfar Anant, pappa Fang, mamma Lu, Pom och 12

Prim kvar vid elden. Morfar var tyst några ögonblick. Skulle han berätta allt eller spara en del ? Han bestämde sig för att berätta allt. Alla hade blivit så pass stora att de tålde höra sanningar. De kunde fortfarande vara olämpliga att sprida, men man hade tidigt lärt sig att man höll tyst om det som sades inom hemmets väggar.

Så morfar fortsatte.

– Under tolv år var jag med i den hemliga armén, och det är ett under att jag lever. Det är delvis mormors förtjänst.

– Hurdå ? sa Prim.

– Ja, nu blir jag också nyfiken, sa Fang.

– Du har ju en hel del att berätta du med, Fang, sa morfar.

– Ja, det är klart, men jag var ju bara barnet när kriget var som värst, fast det kan vi ta senare.

– I alla fall så var det tolv tuffa år. u s a påverkade allt som vi gjorde.

Det var deras krig och ett krig som få kände till, men ett helvete. Mycket hände omkring mormors by Muang Khoun, där vi ofta gömde oss i jättekrukorna som fortfarande står kvar på fälten. Hela området med alla byar och småstäder var ockuperat av nordvietnameserna. Varenda dalgång och varenda bergstopp kontrollerades av dem och vi förde ett regelrätt gerillakrig, luftstött av u s a och med matbomber från Air America. I stort sett alla anställda i det bolaget var agenter. Hela operationen var hemlig från u s a :s sida och varken amerikaner eller européer visste någonting om vad som pågick uppe i norra Laos. Alla blickar var riktade mot Vietnam.

– Varför krigade ni, morfar ? frågade Prim.

– Vi hmonger var motståndare till kommunisterna och var beredda att dö för vår sak. De flesta av oss dog i striderna där borta och jag känner fortfarande liklukten när jag besöker mormors släktingar. Det värsta är alla minnen av vänner och släktingar.

– Du klarade dig, sa Fang.

– Ja, men vet du hur jag klarade mig ? Utan May så hade jag varit en köttbit som hundarna slet i precis som alla de andra.

– Vad hände, morfar ?

– Det var i slutet av det långa kriget där uppe, vi hade förlorat nästan hela armén och var kraftigt försvagade trots u s a :s stöd genom ett evigt bombande som ibland även tog en del av oss. De satt där uppe i b 52:orna och bara släppte bombmattor och vi var ju gerillasoldater som gömde oss 13

i djungeln. För våra motståndare på marken var djungeln inget konstigt och kommunisterna var duktiga och mycket sluga strateger. Man ska heller inte underskatta den hjälp som Kina och Sovjetunionen gav dem.

Och en natt, då vi upplevde att det var ganska lugnt, hände det. Vår gerilla­grupp, som bestod av femton man plus två amerikanska rådgivare, blev plötsligt upptäckta när vi skulle ta oss från byn Phonsavan till den lilla byn Nong Pet. Vi trodde att Nong Pet skulle vara säker för natten eftersom byn var mer eller mindre utskjuten. Endast en äldre kvinna och hennes hund fanns där, enligt vår observatör. Vi undvek vägen, höll oss där det var mörkast. Det var obehagligt, för månen kunde när som helst avslöja oss. Innan vi kom fram sa en furir, Paton, att vi borde gå runt byn för att inte bli överraskade av kommunister. Det vimlade av dem i området. Så i skydd av mörkret och vår kamouflering – vi hade svartmålade ansikten och nät över kroppen där vi hade fäst kvistar och blad – tog vi oss sakta krypande fram. Det var bara det att kommunisterna också hade en plan: att inte stanna kvar i byn efter massakern de genomfört där, utan hålla sig gömda utanför byn. Jag och en av amerikanerna höll oss en meter bakom Paton som var vår tätman. Det var alldeles tyst och vi hörde inget annat än vår egen andning. Plötsligt gick Paton upp på knä, stilla i några sekunder innan han rosslande försökte säga något.

Han hade krupit över en vietnames som delvis hade grävt ner sig. Vi såg att hans hals var genomborrad av någonting, från strupen ut mot halskotan. Det var en bambusticka, och när Paton ramlade baklänges bröt helvetet loss. Vi befann oss mitt i deras gömställe och kom inte ut.

Kommunisterna hann döda sju av oss och hur många vi sköt vet jag inte, för det var mörkt och vi bara sköt tills ammunitionen i våra kpistar var slut. De ville inte döda oss alla direkt, vi kunde ju ge information, men för de flesta av oss hade det nog varit bättre.

– Nej, sa mamma, nu tar jag Pom och lämnar er. Annars kommer jag inte att kunna sova inatt. Och du Prim, du ska också komma snart.

– Ja, men nu när morfar berättar vill jag höra.

– Jag tar Prim med mig när Anant ledsnat på sina historier, sa Fang.

– Historier ! Du vet väl vad som är på riktigt och vad som är påhitt, sa morfar argt.

– Förlåt, sa Fang, jag vet.

– Din far lärde sig att använda vapen när han var tolv, fortsatte morfar, och det vill han gärna glömma, men så är det.

14

– Börja inte så där nu, Anant, utan håll dig till ditt. Snart nog får Prim höra om min uppväxt också.

– Ja, vi blev i alla fall fångade, vi hade ju gått rakt in i getingboet och fick nog skylla oss själva lite. På morgonen visade det sig att de var ett hundratal i närheten, så vår informatör hade nog missat viktiga detaljer.

Han blev dödad senare, så några fler fel gjorde inte han. Under dagen blev vi transporterade tillbaka mot Phonsavan, som var helvetet på jorden.

Det var därifrån vi hade startat på vårt livsfarliga uppdrag. Hela dalen var full av döda vietnameser, bara under de senaste två månaderna hade nästan tusen man fått sätta livet till. Vi blev avkastade från lastbilen vid sjön Nong Nam Nyam där vietnameserna hade ett läger. Att de tordes använda bil var för att de hade kontroll över dalen och de kringliggande höjderna.

– Men, sa Fang, var ni inte tvungna att först gömma kropparna efter de dödade innan ni fördes iväg ?

– Nej, inte gömma dem, vi fick klä av dem och ta bort identitetsbrickorna – det var allt.

– Varför ?

– För att dölja var de kom ifrån, det var enklast för dem så. I alla fall var jag glad för att jag inte var amerikan. I vanliga fall dödade de oss ganska snabbt, men eftersom vi hade två amerikaner i vår grupp blev kom­mu­nisterna miss­tänksamma och vi sex som var kvar hamnade i samma skit som ameri­kanerna. Jag kan drömma om det fortfarande.

Där låg vi i dammet, ingen fick resa sig eller röra sig, bara ligga stilla under den brännande solen, med vakter omkring oss, inget vatten. Mot eftermiddagen kom en officer, utan att säga ett ord. Vi låg tysta, såg på varandra och såg att den som först öppnar munnen dör. Inget hände men plötsligt bröts tystnaden. Vår vän Soy fick ett kraftigt slag – en av soldaterna lyfte upp sitt gevär, som ett spett, och slog det så hårt han kunde över Soys högerhand. Vi såg hur den krossades, hur fingrarna böjdes uppåt. Smärtan gjorde att Soy inte kunde vara tyst och han fick ett kraftigt slag över munnen med samma kolv. Nu skrek inte Soy, ingen i dalen kunde höra honom, utom vi i närheten. Han bara rosslade, kved och började skaka. Han hamnade i chock.

Vi blev alla beordrade att resa på oss. Tillsammans med en amerikan, Nick, försökte jag hjälpa Soy upp, men det gick inte. Vi fick inte tillräckligt bra tag i honom, och själv kunde han inte hjälpa till. I vanliga fall hade 15

vi tagit honom under armarna, men vietnameserna tillät inte det. De sa att de skulle ta honom till ett sjukhus på förläggningen.

Vi blev visade åt vilket håll vi skulle gå. Ner mot sjön ! skrek officeraren, och vi gick sakta. Ut på bryggan ! skrek han igen, och vi fattade ingenting förrän vi kom ner till bryggan vid Nong Nam Nyams strand. Då förstod vi. Där längst ute på bryggan stod ett par kommunister som hade lyft upp en bit av golvet i bryggan. Det såg ut som ett lock. Vi blev skräckslagna, tänkte de dränka oss direkt ?

– Morfar, sa Fang, snälla, du behöver inte gå in på alla detaljer, det blir lite magstarkt för Prim.

– Nej då, sa Prim, jag har hört så mycket tidigare och vi har pratat om det här i skolan. Men jag har aldrig hört det från morfar och det är ju lite annorlunda. Jag vill att du fortsätter.

– Då gör jag det, sa morfar. Vi gick ut till kanten, stannade vid hålet i bryggan. Nick sa till sin kamrat Tom att det var en sump. Jag visste inte riktigt vad en sump var. Det visade sig vara en bur under bryggan.

De skulle tvinga ner oss i buren och sedan stänga den med locket som de höll i. Det var inte alls meningen att de skulle dränka oss direkt, bara hålla oss där tills det var dags att ta upp oss, om vi inte hade drunknat på grund av skador eller utmattning. När vi kom ner i vattenburen märkte vi att den var djupare än vi var långa. För att behålla huvudet över vattnet var vi tvungna att hålla i oss i burväggarna. Buren var gjord av kraftig bambu med lite mellanrum mellan bambustockarna så att vi kunde få in händerna och på så vis hålla oss uppe. Nick instruerade oss: Stick ut armen mellan stockarna såpass långt att ni hänger i den om ni somnar, då drunknar ni inte. Vi gjorde som han sa, det är därför jag har den här skadan på underarmen.

Morfar visade det fyra centimeter breda och tio centimeter långa ärret.

– Redan efter första natten var vi mycket illa däran. Tom och Nick hade blivit rejält magsjuka, de bakterier som fanns i det dåliga vattnet var farligare för dem än för oss. Vi som lever här har ett inbyggt motstånd, kan man säga, medan andra lätt får problem och måste ha medicin och vatten så de inte torkar ut.

Solen hade just gått upp när vi märkte att det pågick någonting vid stranden. Vi kunde se mellan springorna i buren och bryggan att viet­ na­me­serna kom släpande på Soy. Han var naken och blodig över hela överkroppen, och verkade helt livlös. Vi sa till varandra: Han är död, de 16

har dödat honom. Kommunistsvinen hade bundit ihop hans hand­leder och fäst ett rep som de använde för att släpa ut honom på bryggan. Vi för­beredde oss på att de skulle öppna burens lock och kasta ner honom, men de släpade bara fram honom och lät honom ligga på locket ovanför oss. Nu hade vi stanken och avföringen från Nick och Tom, som hela tiden bad om förlåtelse fast de kunde ju inte rå för att de blivit magsjuka, och ovanför oss en halvdöd kamrat som blödde ur ögonen, näsan, munnen och ett kraftigt sår i pannan. Händerna var också förstörda, vad de hade gjort med honom kan man bara gissa. Vi försökte prata med honom, men han kunde inte kommunicera. Vi bara hörde hur han andades tungt, medan blodet droppade ner i buren. Soy dog efter ett par timmar och det var det bästa för honom.

Vem skulle det bli sedan ? De släpade undan Soy från locket och lät honom ligga. Vi var skräckslagna, men som jag sa tidigare var jag glad över att inte vara amerikan. Det märktes tydligt att de inte hade bestämt sig för vem av dem som skulle upp, men det blev Nick. Alla i vattenburen höll sig fast längs väggarna i den två meter stora buren. Det var inte svårt att få tag i någon av oss, det var som att fiska på restaurang – bara välja bytet och dra upp.

Två vietnameser tog tag i Nicks armar. Han gjorde sig säkert så tung som möjligt, för när de kände att han inte hjälpte till började de slå vilt med sina käppar tills Nick gav upp motståndet. Då var det nästan som om han flög upp ur vattenburen och landade pladask på bryggan. Sedan tog de bara tag i underarmarna och släpade honom, tills han själv reste sig och sakta gick deras väg nerför bryggan.

Det var sista gången vi såg Nick, och det var tur för oss att vi inte hörde annat än det öronbedövande bombandet från b 52:orna som oavbrutet lade ut bombmattor över stora delar av norra Laos. Men mellan de fallande bomberna, som gjorde stora sår i marken, kunde vi höra Nicks skrik av rädsla och smärta.

Vi kunde bara föreställa oss vad de hittade på. Ett av deras sätt att tvinga fången att tala var att binda upp munnen och sedan dra en stor verkstadsfil över tänderna. Det var effektivare än att dra ut tänderna en och en – en fruktansvärd metod som de lärt sig av ryssarna och den fick alltid fången att tala.

– Nej morfar, vad hemskt, sa Prim.

I nästa sekund hörde hon mamma Lu ropa: 17

– Nu får det vara slut, Prim, kom in och låt pappa och morfar sitta och prata om sina gamla minnen, det är sent för dig nu.

Motvilligt gick Prim in i hyddan.

Fang satt tyst och beundrade sin svärfar. Trots att hans egen far också krigat mot kommunisterna var det Anants berättelser som var intressantast.

Prim hade gått in till Lu. Hon sköljde av sina händer och använde en typ av tvättlapp som hon drog över sina tänder, tog en filt och lade sig intill mammas och pappas sovplats med huvudet vid väggen som vette mot uteplatsen där morfar och pappa satt och samtalade. Prim var så uppslukad av morfars berättelse att hon inte kunde sova, men om hon sa något till Lu om det skulle hon aldrig få sitta med och höra om dessa händelser igen så det var bäst att vara tyst nu och låtsas sova. Men Prim lyssnade intensivt.

Lu satt en stund vid Prims sida, pratade lite med henne och smekte henne på ryggen. Sedan lämnade hon henne för att sova, som hon trodde.

– Det är lite konstigt, sa Fang, att nu lever vi sida vid sida och vi till och med gifter oss in i varandras släkter.

– Jo, sa morfar, men så har det alltid varit. Okej, jag fortsätter om du vill höra.

– Ja, det vill jag, även om jag har jobbat länge med mig själv för att glömma det som hände. Det var ju så många som gick åt under de där striderna, att vi när vi var bara tolv – ja, som Prim – var tvungna att lära oss döda fienden.

– Du är ju född sextitvå, så du formligen ramlade in i kriget.

Prim hade inte hört det här förut och blev med ens klarvaken. Hon drog sig ännu närmare den tunna väggen, så pass nära att hon kunde känna värmen från brasan som fortfarande brann där ute. Den behövdes, den här tiden på året var det oftast elva, tolv grader nattetid men det kunde bli nollgradigt. Att få värme under natten var viktigt, antingen från familjens kroppar eller från elden.

Tat Kuang, deras by, blev illa tilltygad under kriget men inte så illa som mormor och morfars byar, och inte heller som farmor och farfars.

Det var Prim glad för, det gav i alla fall en känsla av att det var tryggare i Tat Kuang även om det var omkring tjugo år sedan kriget slutade.

Men det var alltid något som påminde om kriget – var det inte morfars be­rättelser så var det alla snäckskalsklädda kanter på stigar och gångar och 18

de ständiga varningstexterna överallt som sa: Gå inte här, det finns minor kvar från kriget. Det är så mycket u xo:n, icke-detonerade landminor, i alla dessa områden att runt sextio barn om året dör eller blir skadade för livet, så Prim och hennes kompisar var ganska förhärdade – såpass att de skulle kunna ta livet av en vietnames till, om man fick tro leken i skolan.

– Men vi kan återkomma till mig senare, sa Fang. Hur gick det sen, Anant ? Och var kommer May egentligen in i bilden, för jag hade för mig att ni träffades långt efter att du skadades.

– Nej, det stämmer inte, May tog hand om mig och läkte mina skador och gömde mig i grottorna uppe vid min hemby Vieng Xai …

– Vänta med det, vi tar det sedan. Berätta om vad som hände i Nam Nyam.

Morfar Anant fortsatte, och nu var både Fang på ena sidan väggen och Prim på den andra knäpptysta och lyssnade med stort intresse.

– Det tog inte många timmar för kommunisterna att få ut det de ville av Nick, och det kan jag säga, att all den där skiten som visas på film om Vietnamkriget och försöken att få de amerikanska fångarna att tala under förhören är rent nonsens. Ingen i hela världen kan stå emot den tortyr som man utsätts för. Man pratar. Ja, man erkänner till och med sådant som man aldrig varit i närheten av och det vet alla som sysslar med tortyr. Vietnameserna var duktiga på att få fångar att tala.

Det fanns ett gammalt knep som en av oss råkade ut för, men det ska jag återkomma till. I alla fall så såg vi aldrig Nick mer och vi tror att han fortfarande ligger där någonstans norr om sjön även om man letat efter kvarlevor och annat som kan leda till honom, men inte funnit något.

Anant tystnade innan han fortsatte.

– Under eftermiddagen var det två till av oss som inte orkade, utan de dog och blev hängande i sina armar under resten av tiden vi var där … jag tror tre till fem dagar, jag vet inte riktigt, jag har fortfarande minnesluckor.

– Men, blev ni kvar i vattenburen ?

– Ja, det blev vi och det var tur, för vietnameserna hade plötsligt inte tid med oss. Vi överlevde dagarna i vattenburen tack vare ett intensivt regnande som gjorde att vi kunde få i oss vatten som var drickbart – det vi befann oss i var förorenat på olika sätt. Sedan blev det ett helvetes tryck från amerikanerna och hela området låg under ett intensivt bombarde­mang från luften, vietnameserna led stora förluster och skulle överge lägret vi 19

befann oss i. När några vietnameser kom utspringande på bryggan släppte jag greppet om burväggen jag höll i för att försöka ta mig till väggen som vette mot stranden. Det kändes logiskt att de som öppnade locket skulle stå vända ut mot sjösidan och ta den som de såg först – det blev Tom. De försvann med honom men kom sedan tillbaka och öppnade burtaket igen. I samma sekund dök jag ner under vattenytan, mot burgolvet. Jag kunde inte se, men jag hörde ett intensivt visslande i vattnet. Det kom från deras kulor. Jag hamnade lite bakom min kamrat och lyckades hålla mig fast så att han kom att hänga över mig. Sedan kände jag en enorm smärta i ansiktet, som om det slets bort. Instinktivt släppte jag taget och började flyta upp mot ytan.

– Vad var det som hände ? frågade Fang. Bakom väggen låg Prim och andades knappt. Hon hade aldrig tidigare hört detta.

– Kommunisterna sköt oss, avrättade oss. Det var bara det att de var stressade och gjorde ett dåligt jobb. De trodde att jag också var död.

Det var jag alltså inte, men jag hade blivit skjuten och var svårt skadad.

En kula gick rakt igenom munnen, in genom ena kinden och ut genom den andra. Ett fint hål in och ett stort fult ut. Det är därför jag ser ut som jag gör, men det vet du redan. En annan kula slog sönder benet i käken och flera träffade högra armen som jag höll om midjan på min kamrat. Hade jag inte varit så egoistisk och gömt mig under honom, då hade jag också varit död.

Jag höll mig under vattenytan en stund, sedan tog jag mig upp på bryggan och vidare mot stranden. Som tur var hade alla gett sig av och de våra hittade mig liggande på stranden när de skulle säkra området.

Jag hörde att någon ropade »han lever« och gjorde ett försök att visa att det var så, men jag var mycket svag. Våra kamrater såg till att jag fick en enkel transport till ett slags uppsamlingsplats för skadade soldater. Där fanns några amerikaner, men inte Tom och Nick.

Några av oss blev transporterade till min hemtrakt, Vieng Xai. Längs färdvägen såg jag några kroppar, brända och förvridna av napalm. Byn var helt utbränd. I bergen som omger byn finns det, som du vet, flera hundra grottor. Det sägs att vietnameserna var duktiga på grottliv, men det var vi också. I Tham Xieng Muang-grottan, en av våra i dag kända grottor, och med sina tvåhundra meter den djupaste, hade vi sedan lång tid tillbaka etablerat ett hemligt sjukhus och där inne i grottdjupet blev jag omhändertagen av ett par kvinnliga soldater, sjukpersonal. Det är 20

nu din svärmor kommer in i bilden – en av de kvinnliga soldaterna var nämligen May. Som du vet, Fang, var det ungefär tjugotretusen människor totalt som fick skydd i alla de grottor som fanns i hela området under kriget. I grottorna hade vi sjukhus, konferensrum, produktion av vapen och verktyg, transportgångar, skolor.

Prim hade hört och läst mycket om grottorna uppe i morfars by. Hon visste också var de låg, men fortfarande var det ett stort hemlighetsmakeri i byn om grottorna. Om man inte kände till var ingångarna fanns var det nästan omöjligt att hitta dem. Det är först nu på senare år som en del av dem har blivit tillgängliga för turister.

– Jag och May levde soldatliv i sex månader i grottorna, och det fanns de som levde flera år i dem.

– Att ni klarade av att leva där nere så pass länge, sa Fang. Vi tog bara skydd i dem under bombräder, när vietnameserna var för nära.

– Jo, du vet hur illa det gick för dem som stannade utanför och du vet också hur illa det gick för dem som kommunisterna upptäckte i grottorna – de blev insprängda och levande begravda.

Prim ville nu försöka sova, men det gick inte. Hon tänkte på vad som hänt i morfars grottor under den hemska tiden.

– Du vet, jag kan fortfarande bli lika imponerad när jag ser verktyg tillverkade av material från bomber som fällts, och som mina föräldrar och ni andra tog hand om – och gjorde spadar, hackor och kokkärl av.

Och för att inte glömma alla de bomber som inte briserade och som ni gjorde vapen av, använde krutet för sprängning och på sjukhusen för att stoppa mindre blödningar genom att bränna öppna sår. Den grottproduktionen skulle omvärlden se. Men nu Anant, nu tror jag att jag lämnar dig och går till mitt. Sitt du en stund och värm dig vid elden, den slocknar snart.

Pom sov som en bambustock, men Prim var alltjämt vaken. Hon hörde när pappa Fang kom in och hon kände att han tittade sig runt i hyddan, tog sin filt, lindade den lite slarvigt runt sig och smög mot sin sovplats. På vägen väckte han Lu, lite med flit.

21

< >

22

– Jag känner dem som bor här, sa Kitepong, låt mig gå in först och lägga till. Vi kommer att ligga fint här, utan strömmar.

Kitepong hade bråttom, han ville upp till husen för att hälsa på sina gamla vänner och få hjälp med att bunkra. En strategisk plats, tänkte han när han tagit sig upp på bryggan, undrar vad de sysslar med här ? Han fortsatte uppför flodbanken och slänten till de hus och hyddor som låg längs krönet, tog sig över en inhägnad salladsträdgård och genom en liten hage för en gris och vidare förbi ett hönshus med skräckslagna hönor.

– Hallå, är det någon hemma ? ropade han när han var framme.

Ut på gården kom en gammal kvinna.

– Vem är ni ?

– Jag heter Kitepong och jag är gammal vän till Annant.

– Annant bor inte här längre, jag tror att han är död, sa kvinnan.

Det är jag som bor här nu, men Annants son bor ett par hus härifrån.

– Det var tråkigt, är det långt ?

– Nej, bara ett stenkast uppåt backen, där borta.

– Tack, sa Kitepong, är det era bryggor också ?

– Ja, men vi delar dem med grannarna, och Annants son har en.

– Går det bra om vi ligger som vi gör medan vi fyller på bensin och äter ? Vi kommer att gå igen om någon timme.

– Det gör inget alls, ni kan ligga där.

Kitepong gick mot Annants sons hus, en lagom bensträckare efter timmarna i båten.

Uppe vid huset stod det en Toyota pickup som såg ganska ny ut. Inte fattig fiskare som sin far, tänkte Kitepong. Han gick in på gårdsgången som var lagd med sten och betong, fram till en riktig dörr, och knackade.

Han kände sig obekväm med situationen, det här var en rik kille, inte någon på hans nivå. Knackningen ekade på andra sidan, som ljudet från en ihålig trädstam.

250

– Kom in ! ropade någon inifrån.

Kitepong stod kvar. Han visste knappt hur man vrider ett dörrhandtag.

– Kom in ! lät det igen och Kitepong hörde hur någon närmade sig dörren. Med ett knyck öppnades den och där stod en man med muskulösa armar och tatueringar som beskrev en resa i livet. Trots att det var en ung man syntes det att han hunnit med att göra erfarenheter.

Han måste vara minst två meter lång ! Ja, i alla fall en och åttio, tänkte Kitepong. Honom skulle jag inte vilja möta en mörk kväll, men han kan säkert vara till hjälp med att bunkra båtarna. Kitepong var inte dum.

– Hej, jag heter Kitepong och är en gammal vän till din far. Jag undrar var jag kan hitta honom, om han bor här i trakten ? När vi lade till vid era bryggor, vi kom med båt, var jag övertygad om att bryggorna till­hörde er far.

Muskelknippet bara tittade på Kitepong, lade sin bruna panna i bekymrade veck och drog handen över sitt nästan kala huvud – över en tatuering som gick från högra tinningen upp på hjässan och som avbildade ett samurajsvärd.

Jag har aldrig sett något liknande, tänkte Kitepong, uppe hos oss kan man stöta på en och annan turist som har tatueringar men inte i närheten av den här mannens.

– Jaha, så du heter Kitepong, sa han till sist, och var kommer du ifrån då ?

– Jag kommer från Luang Prabang-distriktet och hade mycket kontakt med din far efter kriget, för det är väl så att Annant är din far ?

– Det stämmer, jag heter Khanawat och är Annants son.

De stod kvar i dörröppningen och pratade. Khanawat lät inte Kitepong komma in, han var inte helt säker på Kitepongs identitet än och han var en försiktig man som tack vare sin ständiga misstänksamhet hade kommit långt i sin bransch.

– Berätta mer, på vilket sätt känner du min pappa ?

– Efter kriget satt vi i samma omskolningsläger och din far släpptes bara några dagar före mig. Vi skulle ha varit där två veckor, men som du säkert vet blev det över ett år för oss. Därefter stannade han kvar i vårt distrikt någon månad. Under den tiden bodde han hos vänner till oss som vi senare hjälpte att fly till Thailand, och under flykten som gick via Mekong stannade vi här, i huset nere vid bryggorna där ni då bodde. Jag minns dig som liten men skulle inte ha känt igen dig nu. Jag 251

kommer ihåg att det var din mormor som tog hand om dig under vår korta vistelse här, innan din mor hade dött.

– Ja, du har rätt, sa Khanawat, så var det.

– Det var andra här också som var inblandade i flykten, men vi var mest engagerade, i synnerhet din far. Hur är det med honom och var är han ?

– För ett par år sedan hade han ett uppdrag, ett som liknade det som ni utförde för era vänner. Han blev bra på sådant. Men efter det jobbet har han varit borta och vi vet inte vad som hänt, bara att han är försvunnen. Vad som helst kan ha hänt, och jag menar vad som helst.

Men vad vill du nu, och kan jag hjälpa dig ?

– Vi är några båtar som ska vidare nerför floden. Vi behöver bränsle, vatten och lite vila, och jag tänkte passa på att träffa min gamle vän.

– Jag är ledsen, jag skulle gärna vilja att han stod här nu, men låt mig hjälpa er. Hur många båtar sa du att det var ?

– Fem, sa Kitepong.

– Fem, är det en chartertur eller vad är det ? Eller är det så att du också har fortsatt med samma business, sa Khanawat och log. Då kan jag bara säga dig en sak, tydligt: var jävligt försiktig. Det är inte bara poliser och militärer ute numera, utan också gangstrar som snor laster från försvarslösa gubbar som du.

Kitipong blev arg men tog det försiktigt. Han hade misstagit sig, muskelknippet var snabb i tanken.

– Okej, fortsatte Khanawat, jag ska hjälpa dig. Vi tar min bil, det går att köra ner till bryggorna. Det är nog så att jag är dig en tjänst skyldig. Kom !

De gick till pickupen och hoppade in.

– Det var länge sedan jag satt i en så fin bil, sa Kitepong, men i själva verket hade han aldrig suttit i en liknande bil. Får jag fråga vad du gör ?

– Visst, men jag kommer inte att svara. Inte ens polisen får svar, så jag hoppas att du förstår, men låt oss säga att jag gör affärer och är bra på det jag gör. Ibland är jag också livvakt och är lika bra på det, sa Khanawat och tittade på Kitepong medan han körde ner till bryggorna.

Fem båtar, tänkte Khanawat, vad kan man göra med fem båtar ?

Songchai, Surachai, Supot och Voratep satt i sina båtar, förvånade och på sin vakt, när Toyota-pickupen kom ner till bryggorna.

– Va fan är det här ? sa Surachai och vände sig till Songchai.

252

– Inte vet jag.

I samma stund hoppade en gorilla ut från förarsidan och Kitepong från passagerarsidan. Från båtarna kunde de följa hur de två tog sig genom det höga gräset fram till bryggan de låg vid.

Songchai hade svårt att hålla vreden i schack.

– Vad håller han på med, vi vill inte ha några gäster !

– Vänta här en stund, sa Kitepong till Khanawat, jag måste bara förklara vem du är. Han visste att Songchai skulle bli arg och tänkte att det var bäst han först tog stöten.

– Det här är min vän Annants son, Khanawat, sa Kitepong när han kom fram till Songchais båt. Han har lovat att hjälpa oss med all bunkring, han kommer att ta våra dunkar på bilen och åka till bensindepån. Vi har inget att oroa oss för.

– Du, sa Songchai, bara åsynen av honom gör mig orolig, det är säkrast för dig att du har rätt.

Khanawat förstod att de blivit misstänksamma när han dök upp och gick fram till Songchai. Han såg honom i ögonen, hälsade med handflatorna mot varandra och visade tydligt genom att låta tummarna komma i höjd med näsan att han var utan vapen och att han var en vän.

Songchai besvarade hälsningen och efter honom upprepade Surachai, Voratep och Supot proceduren.

– Jaha, sa Khanawat, jag hörde att ni är ute på en liten flodtur och ska ända ner till Khemmarat.

– Det var mer än jag visste, sa Surachai och tittade på Songchai som kommit upp på bryggan tillsammans med honom.

– Det har jag aldrig sagt, sa Kitepong.

– Nej, det har du inte, men ska inte alla dit som håller på med handel ? sa Khanawat och log högmodigt. Jag kan hjälpa er, det är ingen lekstuga neröver: smugglarna är många och varorna varierar, inte bara myndigheterna vill åt er utan också de som lever på att sno varor och de finns alltid där, men med hjälp av mig får ni passera utan problem.

Jag känner killarna och polisen neröver. Kitepong, ska vi inte bunkra nu ? Ta fram alla dunkar för bensin och vatten, vi har inte tid att stå här.

Surachai kände sig inte obekväm med Khanawat, möjligen för att de var i ungefär samma ålder och för att han hade flera vänner som också gick på anabola steroider. Han tog några av dunkarna som de andra skickade upp och gick med Kitepong och Khanawat till bilen för att lasta dem på flaket.

253

– Så här gör vi, sa Khanawat till Kitepong, jag åker och fyller på vatten och bensin, du går tillbaka samma väg som vi kom, ända bort till vägkorset. Där i hörnet ligger en butik med alla matvaror som ni kan behöva för att klara er hela vägen ner till Khemmarat. Ta med din kompis, han ser stark ut. Khanawat log ett brett, vänligt leende och klev in i pickupen.

Kitepong och Surachai gick tillbaka till båtarna för att prata igenom läget, allt gick så fort nu.

– Vad fan håller du på med, sa Surachai, hur kunde han veta att vi ska ner till Khemmarat ? Har du talat om vad vi har för last också ?

– Jag lovar, svarade Kitepong, jag har inte sagt ett dugg varken om vår last eller vårt mål. Jag var bara uppe för att ta kontakt med min gamle vän Annant, men ingen vet var han är, han försvann för ett par år sedan. För att återgälda den hjälp Annant fick av mig och några vänner vill Khanawat hjälpa oss på vägen. Vad jag förstår kan han sådant här och har de kontakter vi behöver.

– Jag tror att han har baktankar, sa Songchai, det visar sig ska du se.

– Det är en riktigt otäck typ, sa Voratep, jag tycker att vi ska sticka nu och ge fan i honom.

– Lysande idé, sa Surachai, det är bara det att han har våra vatten- och bensindunkar, så det är nog bäst att vi spelar med ett tag och ser vartåt det lutar. Vi är ju faktiskt fem man, och med vapen, så helt ställda är vi inte.

– Pallra er iväg nu, sa Songchai, jag förstod att ni fick ett uppdrag.

Under tiden passade de andra på att vila. Songchai lade sig raklång på bryggan för att sova en stund. Den var inte bredare än sextio, sjuttio centimeter, så när leveransen kom skulle han genast vakna av motorljud och gungande bryggplankor. Och mycket riktigt gungade bryggan som en hängmatta när Khanawat kom gående på den med fyra jeepdunkar, två i vardera handen. Songchai tittade upp och såg honom bära dem som om det var ett par plastkassar med bröd – hundra kilo, femtio i vardera handen.

Undrar vad man kan använda honom till, tänkte Songchai, men det hade Khanawat redan tänkt ut själv. Han visste vad han ville med farsans gamla kompis, det var därför han ville åka och bunkra bensin själv, utan förkläde.

– Har Kitepong och hans kompis kommit tillbaka ? frågade han.

– Nej, sa Songchai, inte än.

254

– Om ni hjälper mig av med era dunkar går det fortare, vi kan prata lite senare så får ni veta vad som gäller.

– Veta vad som gäller … jag förstår inte, sa Songchai.

– Det förstår jag att du inte gör, men det kommer du snart att göra.

Kom nu och lasta ur.

Alla gick med till bilen och tog vad som stod på flaket.

– Vad är det här för låda, den i trä, ska vi ta den också ? frågade Voratep.

– Ja, sa Khanawat.

– Nej, sa Songchai, den är inte vår.

– Nu är den er, sa Khanawat, den innehåller extra vatten och mat, och den ska med, ta den.

– Okej, sa Voratep.

Allt bars till båtarna och lastades ner i dem. Khanawat kom sist ut på bryggan och när allt var på plats sa han: – Låt oss sätta oss en stund så ska jag tala om vad det kommer att handla om för er del. Jag är ingen duvunge, jag vet precis vad ni håller på med, men jag vet inte vad det är ni transporterar och det skiter jag i. Men om ni inte vill samarbeta kommer ni inte långt, det garanterar jag. Det är nämligen så att en stor del av det som händer härifrån och ner till Khemmarat kontrolleras av … kan man säga, killar jag känner, och om ni inte betalar för att komma fram med er transport kan det hända att varorna sjunker eller bara tas ifrån er av några som tycker att de behöver dem bättre än ni.

– Vi är beväpnade, invände Supot.

– Vänta lite nu, sa Songchai, uppenbarligen har du ett skäl för att berätta det här för oss.

– Ja, du gamle man, vi ska nog ta det här som vuxna. Så här ska ni göra, och det med detsamma. Ni ska binda samman era båtar så att de fungerar som en, bind ihop två bredvid varandra och de efterföljande två i aktern på dem, den femte tar ni som om den är på släp. Mina killar kommer enkelt att kunna identifiera er och ni kommer att få fri lejd.

– Det verkar krångligt, sa Voratep.

– Det kommer ni att få erfara – det blir er biljett ner till Khemmarat.

Men det är ett par saker till.

– Jaha, nu kommer det, sa Songchai.

– Jag vill att ni går i mörker och att ni tar med passagerare. Mina varor, kan man säga.

255

– Passagerare, sa Songchai, vad då för passagerare ?

– Det spelar ingen roll.

– Nej, protesterade Songchai, det gör vi bara inte.

– Då kommer ni ingenstans, sa Khanawat och reste sig från sin halvsittande ställning, vände om och började gå mot sin bil med stadiga steg. När han befann sig mitt på bryggan kom Kitepong och Surachai tillbaka och med dem ett par killar till som ätit sig mätta på anabola, det var uppenbart att de var vänner till Khanawat.

– Vad är det här då ? frågade sig Songchai rakt ut och tittade på Supot.

Det ser inte bra ut.

Khanawat hejade på sina kumpaner och gick tillbaka till båtarna.

– Jag försäkrar er att det kommer att gå bra, bara ni gör som jag säger.

En av mina killar kommer också att följa med som garanti för att ni inte hittar på något dumt. Jag gör er en tjänst och ni gör mig en tjänst.

– Låt oss få prata lite ensamma, sa Songchai, så kommer vi upp till bilen sedan.

Khanawat gick till Toyotan och stannade där med sina vänner medan Kitepong och Surachai fortsatte till båtarna med förnödenheterna.

– Vad är det som händer ? frågade Kitepong och tittade på Songchai.

– Vad det är som händer … jo, det ska jag säga. Den där gorillan som du har dragit på oss kräver att vi ska ta med ett antal passagerare som vi inte får veta något om nu, och så vill han att vi binder ihop båtarna för att hans flodrövare till kompisar ska kunna se att det är vi. Men jag förstår nog varför – det är för att vi ska kunna lasta mer. Och vi måste vi gå i mörker, det kan jag också förstå. Han hotar med – och det gillar jag inte alls – att om vi inte gör som han säger så kommer vi inte härifrån, de har koll på all smuggling på floden.

– Jag förstår, sa Kitepong, men jag tror att vi kan lita på honom. Han vet att jag varit med om att hålla hans far i livet, så jag tror inte att han hittar på något otrevligt. Låt mig prata med honom.

Kitepong gick upp till bilen.

– Khanawat, sa han, först vill jag fråga dig – kan jag lita på att ingenting händer oss eller vår last ?

– Hundra procent, jag vill bara att ni gör som jag säger och tar med några passagerare.

– Vad för passagerare ?

– Mina varor, trevliga flickor som ska ner till Khemmarat och som 256

vi inte vill köra på vägarna, framför allt inte via gränsstationerna. Det är allt. De har med sig en guide, kan man säga, och ni är ju i alla fall ute på tur, sa Khanawat och tittade stenhårt på Kitepong. Gå nu och säg till dina vänner att börja jobba. Jag garanterar att ni kommer att få träffa lite nytt folk på vägen, men ni kommer att ha min välsignelse.

Kitepong började förstå varför Khanawat hade ett stort fint hus och en ny bil. Han var en gangsterledare i området, farlig att leka med.

– Vi ska transportera flickor, sa Kitepong när han kom ner till båtarna.

De har både mat och »guider« med sig, och vi kommer garanterat fram utan problem.

– Jaha, sa Surachai, det är de där biffarna som är guider och som kommer att vara våra ledsagare också. Det verkar som om vi är gisslan.

– Jag gillar inte det här, sa Songchai, jag är säker på att det kommer att bli problem.

– Nej då, kom nu så fixar vi det här så vi kommer härifrån, sa Kitepong.

Jag vet vad alla tänker, men vi får bita ihop.

– Jag hoppas att det här inte går åt helvete, för då går det åt helvete för dig med, sa Songchai. Ta fram repen så binder vi samman båtarna bredvid varandra.

Arbetet började och före mörkrets inbrott var båtarna både surrade vid varandra och tankade. Allt var förberett för sista sträckan.

Plötsligt dränktes alla ljud omkring dem – en stor motorcykel dånade ner mot Khanawats bil och efter den kom en vit minivan som det stod Tropical Trips på och som såg ut som vilken charterbuss som helst. Motorcykeln stannade framför bryggan, det var ytterligare en tatuerad gorilla, nu var de fyra. Han satt kvar på mc:n och vinkade med ena handen till Khanawat, en vinkning som betydde att allt var okej. Vanen stannade bakom Khanawats bil och ur den hoppade en kvinna som ställde sig och väntade på en signal. Khanawat tittade på Songchai.

– Är ni färdiga ?

– Ja, ropade Songchai.

– Då lastar vi.

Khanawat signalerade till kvinnan vid bussen att ta ut passagerarna.

De steg ut en efter en och Voratep, som inte varit med i den sista diskus­ sio­nen, blev nästan paralyserad av ilska.

– Men för helvete, ska vi ta med unga flickor igen ? I så fall drar jag direkt, väste han till Songchai.

257

– Lugn nu, det kommer att gå bra, sa Songchai men tog samtidigt Voratep lite åt sidan för att inte alla skulle höra vad han tyckte.

– Nej, Songchai, jag hoppar av nu, du får se till att mina lådor lastas över till de andra båtarna så lossar jag repen och tar mig tillbaka.

– Nej, det går inte, då avslöjar vi vad vi har i båtarna.

– Det skiter blankt jag i, jag vill inte vara med och det måste du acceptera.

– Du ställer till med problem. Vi alla kan råka illa ut om vi börjar bråka med det här gänget, det förstår du väl.

– Du behöver inte mig nu, och jag vägrar att vara med om att frakta unga flickor som har kidnappats, lurats, sålts, köpts eller vad fan du vill, jag gör det bara inte. Vi kan göra så här: jag hoppar av här och du säger till dem att det var uppgjort från början. Jag stannar här i byn tills ni kommer tillbaka, det kan inte ta mer än ett par dagar. Jag slipper det här och du behöver inte betala mig mer än hälften av det jag skulle ha från början. Är det okej … svara mig, är det okej, Songchai ?

– Vänta lite så får jag prata med Kitepong och be honom ta upp det med den där kompisen han dragit på oss.

Kitepong stod på bryggan men var så upptagen av det som hände på land att han hade missat samtalet mellan Songchai och Voratep.

– Kitepong ! ropade Songchai, jag måste tala med dig. Kom hit !

– Va då ? sa Kitepong och gick bort till Songchai.

– Voratep vill hoppa av – här. Han vägrar frakta unga flickor.

– Åtminstone en av oss som har lite moral. Om det gick skulle jag göra detsamma, men då blir det problem. Ja, vad vill du att jag ska göra ?

– Prata med Khanawat och säg till honom att det var uppgjort att Voratep skulle lämna oss här.

– Okej, jag gör det, sa Kitepong och gick upp till Khanawat och berättade om Voratep.

– Visst, inga problem, sa Khanawat. Men en sak ska du göra klart för alla i ditt sällskap, skulle han prata med någon om vad som försiggått här i dag eller om oss så dör inte bara han, utan även ni. Jag lovar att det blir en plågsam död, och inte bara det: vi kommer också att söka upp era familjer, och det vi gör med dem tror jag inte att ni vill veta. Bara så att ni vet vad som gäller.

– Jag hade inte väntat mig att du skulle ta till sådana hot.

– Nej, det förstår jag, och jag menar inte att vi kommer att skada 258

vare sig er eller honom. Men om han skulle få för sig att prata med polisen eller någon annan myndighet, så måste du förstå att vi skyddar oss och de våra.

– Jag förstår.

– Ja, det tror jag att du gör, sa Khanawat.

Kitepong gick tillbaka till bryggan, men för att Songchai inte skulle tappa fattningen berättade han inte allt som Khanawat hade sagt.

– Han sa att det är okej, Voratep kan bli kvar, men han bör tänka på att … Och så berättade Kitepong det nödvändigaste.

– Då så, sa Songchai till Voratep, ta dina grejer och gå i land. Vi hämtar upp dig på tillbakavägen, som du föreslog.

Medan Vorateps medverkan under den resterande färden diskuterades, hade tolv unga flickor eskorterats ombord för att ta plats på olika ställen på den sammanbundna farkosten. Flickorna såg skrämda ut och Voratep vände sig bort när han plockade ihop sina saker. Han skyndade sig att komma därifrån.

– Surachai ! ropade han. Bara några ord till innan jag ger mig iväg.

De växlade några ord på stranden innan Surachai tog farväl och gick tillbaka igen.

– Vad var det där om ? frågade Songchai, lite avundsjuk på att Voratep inte bad honom komma och säga hej innan de skildes.

– Inget särskilt, sa Surachai, bara att han önskade mig lycka till, att vi ses om några dagar och att han väntar här i byn. Jag lovade att vi hämtar honom när vi går förbi tillbaka.

– Jaha, sa Songchai, inget annat ?

– Nej. En av biffarna och kvinnan vid bilen skulle också med, och när biffen gick ombord krängde hela ekipaget till.

– Sätt dig längre bak, sa Songchai, det bär bättre där. Vi måste tänka på att vi är ganska tungt lastade nu, vattnet ligger bara någon decimeter under relingen.

Tungt, tänkte Surachai, ja, jävligt tungt. Vapen, flickor och en stor biff med tatueringar på skallen, och jag tror inte att han är från den här delen av jorden, möjligen från den andra.

– Ni flickor där, sa Songchai, ni måste dela upp er.

Fyra hade satt sig tillsammans i mitten.

– Ni två sitter här.

259

– Nej, sa en av flickorna, jag vill sitta vid min vän.

– Ja, Moa ska sitta här, sa vännen som redan hade tårar i ögonen.

– Okej, då sätter ni er här, sa Songchai och pekade på de andra två.

När de hade gjort det startades motorerna och allt började röra på sig.

Khanawat stod på bryggan och sa till de två guiderna att han skulle komma ner till deras mötesplats för att ta leveransen vidare.

– Då går vi, sa Songchai och lossade tamparna från bryggan.

I bukten var det fritt från strömmar, men när de kom ut på flodens mitt rörde sig allt och så även deras besynnerliga farkost. Alla som satt i båtarna, utom de flodvana – Songchai, Surachai, Kitepong och Supot – fick en obehaglig känsla när de sammanbundna båtarna skavde hårt mot varandra och började kränga.

– Jag hoppas att det håller ända ner till Khemmarat, sa Surachai, och om inte polisen ser oss nu är det lika otroligt som om Buddha skulle vara min pappa, det är ju som att signalera att här kommer vi.

– Det är precis det som är meningen, svarade biffen, de ska se oss och låta oss passera utan problem. De står på lönelistan och kommer aldrig att röra oss.

Det krängde och bröt mellan båtarna, vatten trängde upp mellan relingarna när hela ekipaget gick lite på snedden.

– Kan ni inte hålla båten rakt och följa med strömmen ?

Songchai och Kitepong, som körde varsin motor, skakade på sina huvuden.

– Inte en chans, det är floden som tar i och vi måste bara följa med på bästa sätt, sa Songchai. Det kan möjligen bli lugnare med bara en motor. Kitepong kan slå av sin, så får vi se hur det går.

– Jag skulle tro att du bara får anstränga din motor mer, och att det blir jobbigare för dig. Men visst, vi provar, sa Kitepong och ströp gasen.

Hela ekipaget krängde ännu mer i strömmarna och styrförmågan blev allt sämre, vilket fick till följd att de drogs mot land.

– Passa er för fan, vi kommer för nära stenarna vid flodkanten ! skrek biffen och i samma sekund slog båtens babordssida i något hårt så att det krängde till ordentligt.

– Vad gör du ! skrek biffen igen.

– Ingenting, sa Songchai och njöt lite av händelsen fast han själv var rätt orolig.

260

– Varför åkte vi med de här för ? sa Lek till Moa, jag är rädd. Nog för att jag varit på vatten förut men aldrig så här.

Biffen höll i sig och hade börjat ändra färg i ansiktet.

– Men se då till och starta den andra motorn också, annars går det åt helvete ! ropade han till Songchai.

– Nej då, det kommer det inte att göra. Det blir bara lite obehagligt, men det låter värre än det i själva verket är.

Ingen av de nytillkomna passagerarna hade erfarenhet av vad Songchai höll på med och när nervositeten steg var det som på beställning. Songchai önskade inget annat än att de skulle bli sjösjuka. Han log i mjugg när han såg hur kvinnan som satt längst bak höll bägge händerna för ansiktet och såg skräckslagen ut. Och inte blev det sämre av att båten krängde till så att biffen höll på att åka ur sitt säte och en kaskad av vatten sköljde över honom.

– Oj oj oj, sa Songchai, det här var inte bra. Det kommer inte att gå, vi måste nog försöka komma in till land.

– Nej ! vrålade biffen. Det ska vi inte alls !

– Men vi ser ju ingenting, och det finns risk att vi bryts sönder, ropade Kitepong.

– Vi ska inte mot land, du ska fortsätta ! skrek biffen tillbaka.

– Men du ser väl hur det går, sa Songchai, vi kommer att hamna på botten om vi fortsätter.

– Hör du inte vad jag säger: du går inte mot land !

Vid det laget var biffen likblek.

– Det är inte bara mina varor som går åt helsike utan också era, sa Songchai och körde på.

– Vi kan skaffa nya, det finns hur många som helst, så dem skiter jag i. Men pengarna som vi får när vi levererar, dem skiter jag inte i.

– Samma här, sa Songchai.

– Vad sa han ? sa Moa och såg på Lek med stel blick. Jag fattar inget.

När de kom ut på lugnare vatten kastade sig biffen ut över den låga relingen och kräktes. Surachai tittade på Kitepong och log.

– Om du blir sämre kan vi sätta av dig på land, sa Songchai.

Inte ett ljud kom från den steroidpumpade biffen. Sakta reste han överkroppen tillbaka i sittande läge och lade huvudet i handen.

– Om jag blir sämre … kan man bli sämre ? Jag mår för jävligt illa.

– Det kallas sjösjuka, sa Songchai, och det går inte över.

261

– Kör bara på och håll käften, sa biffen. Han försökte återta sin s­­ trama hållning och visa att han var en tuffing, men han lyckades inget vidare.

Med en oljelampa i fören och en i aktern drog de blickarna till sig där de gled fram mitt på floden, både från andra båtar och från folk på land som dröjde sig kvar ute i natten. Tysta såg de på när en typisk longtailbåt kom emot dem. Den var omkring en meter bred och sex meter lång, med en urstark motor, perfekt för smuggling. Ingen polis skulle, med båtarna som de förfogade över, kunna hinna med den här racerbåten.

Snabbt kom den upp mot Songchais nu något tilltygade farkost. Han såg att det var två män i båten. De satt i tandem och han som satt bak körde. De höll sig ett tiotal meter ifrån dem och tog ett varv runt de hopbundna båtarna innan de snabbt kom närmare och bordade dem.

– Vilka är ni ? frågade Songchai.

De tittade i båtarna, granskade dem noggrant en efter en.

– Vi ska bara se till att allt är okej, sa den ene.

Det var tydligt varifrån de kom.

– Har det gått bra ? frågade den andre vänd mot biffen.

– Ja då, men jag mår för jävligt illa och är nog lite sjösjuk, svarade biffen som hade fått tillbaka lite färg i ansiktet. Jag tror att vi ska byta plats, du får ta över här och jag följer med in till land. Jag bara måste av den här jävla färjan.

Songchai kunde inte riktigt höra vad som sades och blev lite orolig när biffen bytte plats med en av de två från båten som bordat dem.

– Vad gör ni ? frågade han.

– Bara ordnar så att ni ska komma fram säkert och att det inte händer er något, sa föraren på longtailbåten och log mot Songchai. Vi har våra order. Ni har ju träffat Khanawat så ni vet vad som gäller.

– Vi ska nog vara både försiktiga och lite tacksamma, viskade Surachai till Songchai, jag tror att de här gossarna vet vad de gör.

– Kör på nu ! Ni har ingen tid att förlora, och vi vill se er i Khemmarat i morgon.

Biffens ersättare intog samma plats som sin företrädare, lade ner en vit plastpåse med sitt innehåll framför fötterna och satte sig tillrätta. Efter en stund råkade han sparka till plastpåsen lätt och pipan på ett vapen stack fram. Han böjde sig ner och rättade till påsen så att pipan doldes igen, utan att bry sig om att se efter om någon såg honom.

262

23

– Moa, sa Lek till sin vän som hade slumrat till, Moa ! Lek skakade henne lätt. Lyssna på vad de säger, de pratar om Khemmarat – vi skulle inte till Khemmarat, vi ska ju av i Mukdahan !

– Ja, sa Moa, det var vad de lovade oss.

När Moa och Lek steg på bussen i Luang Prabang hade ingen av dem tänkt närmare på vart de skulle, annat än till Vientiane och sedan vidare.

Bussresan hade varit ett äventyr och tog nästan nio timmar på grund av dåligt väder. Det var tur att bussen hade varit tvungen att stanna några gånger på vägen så att de kunde gå av, handla lite att äta och gå på toaletten. I övrigt var färden fnissig och kul, och de blev bekanta med åtskilliga andra passagerare.

När de kom fram till Vientiane framåt kvällen gick de i all vilsenhet från bussterminalen i stan och försökte minnas vilka ställen Lim, killen på Martin’s Bar i Luang Prabang, hade pratat om – vilka barer de brukade besöka på kvällarna. De kom på att Lim hade pratat om Chicago Bar, så de frågade efter den och fick veta att den låg på Nokeo Khumman inne i centrum, bara tjugo minuters promenad. De ställde sig vid fönstren så att de kunde kika in, men där inne var det så mycket folk att det var omöjligt att försöka känna igen någon.

Det började bli sent och flickorna beslöt sig för att gå in. Men när de skulle betala inträdet blev de stoppade av vakten som sa att de var för unga. Moa hade hunnit ta upp sina pengar och när vakten såg att hon hade dollar visade han upp ett glatt leende och välkomnade dem i stället in i baren. De tyckte att det var konstigt – aldrig hade de behövt betala för att gå in på en bar med disco förut.

Efter redan en timme inne på baren hade de fått kontakt med en kille som kände Lim och som sa att han var bortrest och inte skulle komma tillbaka förrän om en vecka. Men han visste vad Lim gjorde och han kunde också hjälpa flickorna, det var inga problem. De berättade att de 263

lämnat Luang Prabang bakom sig och att Lim hade sagt att han kunde ordna jobb till dem, modelljobb.

– Ja, jag vet, det är inga problem, men ni måste till Thailand för här finns ingenting nu, bara jobb på skitiga barer och det vill ni ju inte ha.

– Näe, svarade flickorna.

– Jag ska ordna så att ni får en bra kontakt, jag ska bara ringa ett par samtal så ordnar det sig.

Han gick iväg för att ringa, och när han kom tillbaka tittade han på Moa och Lek och sa: – Det är ordnat, men ni måste åka redan i kväll. En kille som vi känner ska hjälpa ett par andra tjejer till Thailand och ni kan få åka med, det blir billigare för er så. De kommer och hämtar upp er med minibuss härifrån om en stund, och ni följer med till Mukdahan, där är det enkelt att ta sig in i Thailand utan papper. Ni kommer att träffa lite folk som jag och Lim känner, de kommer att hjälpa er.

Moa och Lek kände sig trygga och äventyret fortsatte.

Efter en timme kom det in en kvinna i baren och hälsade på Lims kompis och på Moa och Lek. Hon var artig och vänlig, frågade om de hade ätit, druckit och haft trevligt. Moa och Lek fick förtroende för henne. Hon talade mycket gott om Lim och vad hans firma gjort för många flickor som ville framåt och tjäna pengar. Flickorna berättade i sin tur hur det hade varit när de träffade honom på Martin’s Bar i Luang Prabang och hon skrattade gott. »Typiskt Lim !« Och plötsligt fanns även Nong där vid sidan av kvinnan.

– Jag hörde att ni var här, vad roligt. Och ni har redan fått hjälp med resan, jag är säker på att jobben kommer också ! Men skynda er nu, en sådan här tur har inte många – att ni får haka på och åka gratis.

– Ja, flickor, sa kvinnan, kom nu så sticker vi.

Moa och Lek gick mot dörren glada att få åka direkt till Thailand, till jobben och pengarna.

På gatan utanför Chicago Bar stod minibussen, en liten turistbuss för tolv personer. Vid ratten satt en kille som hälsade trevligt på flickorna och i bakre delen satt två andra flickor som hejade glatt.

– Var har ni bagaget ? frågade han. Är det allt ni har, en ryggsäck och en axelremsväska ? Ja, det är enklare att resa med lite bagage. Har ni pengarna och id-handlingarna i dem också tycker jag att ni ska hålla i dem tills vi kommer fram.

264

– Vi har en bit att åka, sa kvinnan som inte sagt vad hon hette. Men hon sa till flickorna att inte prata med de andra som satt i bussen eller de som kom till under vägen, det kunde vara störande och kunde också innebära problem vid gränsövergången, och ingen ville ha problem med den. Hon satte sig så att hon hade ryggen mot förarplatsen och kunde se allt passagerarna gjorde eller sa.

– Vi ska ta upp ytterligare fyra personer, efter det föreslår jag att ni sover tills vi kommer fram.

De stannade strax öster om Vientiane i en liten ort som heter Dongkalum, där kom det ytterligare fyra flickor i samma ålder in i minibussen.

De hade sällskap av en kille som var stor, mörk, utan hår på huvudet, tatuerad och som log brett mot alla när han steg in i bussen och satte sig.

När alla var på plats i den varma bussen körde de i snabb fart vidare. I Hongtong stannade de för att byta förare. Den trevliga föraren lämnade över ratten till en som liknade killen med tatueringarna. Moa hade svårt att sova och viskade till Lek: – Varför måste vi vara tysta ? Konstigt.

Bilen körde fort och under resan fick de bara göra en rast.

– Inget snack, upprepade kvinnan som nu hade ändrat attityd. Vatten har vi med oss, så vi behöver inte stanna för annat än kissrast.

De åkte hela natten i den trånga minibussen som först hade varit bekväm och skön men efter några timmar kändes som en gammal koja på hjul med allt sämre luft. Den tatuerade killen luktade så starkt av svett att Lek fick huvudvärk.

På morgonen kom de fram till Ban Kengkaboa men fick fortfarande inte lämna bussen annat än en kort stund eller prata med varandra. Lek bad om att fönstren och dörrarna skulle öppnas för att släppa in frisk luft, och det gjordes, motvilligt.

– Vi måste vänta här i dag för att fortsättningen ska bli så säker som möjligt, vi ska ordna med lite papper, sa kvinnan. Ni måste därför ge oss alla era id-handlingar. Alla flickor lydde.

– Ni får tillbaka dem senare, sa den svettige killen och log mot dem.

Khanawat, som skulle ha tagit flickorna vidare i bussen mot gränsen, ändrade sina planer när Kitepong oväntat dök upp. Nu fick han en perfekt möjlighet att transportera dem på floden i stället och föra in dem i Thailand där det var som mest lämpligt. Flickorna fick nu det 265

överraskande beskedet att de skulle fortsätta med båt och att det därmed skulle bli lättare för dem att komma in i Thailand.

När de kom ner till de förtöjda sammanbundna båtarna satt flickorna tysta i bussen och undrade vad som stod på och varför det var så mycket ståhej runt omkring, med killar som såg ut som gangstrar med och utan motorcyklar. Det här känns fel, tänkte Moa och sa till Lek när de gick mellan bussen och båten: – Vi hoppar av ! Vi åker inte med !

– Det går inte, avbröt kvinnan aggressivt.

– Men vi vill inte åka med, sa Moa tydligt till henne och killen i bussen. Kom, Lek, ta dina grejor, vi sticker härifrån, det här är sjukt !

– Det kan ni inte göra, vi har era id-handlingar och de är hos tullen nu, ljög kvinnan.

– Den tatuerade killen tog Lek hårt i armen och ledde henne till båten.

Nu började Lek bli rädd.

Båten gled nerför floden, mot en ort som inte hade funnits med i deras planer.

– Jag måste fråga, sa Moa till Lek, jag frågar den där gubben. Vart är vi på väg ?

– Vi är på väg till Khemmarat, svarade Songchai, och där ska ni alla av.

– Varför till Khemmarat ? frågade Moa. – Ni ska vara tysta, sa killen som satt på biffens plats, och inte snacka med varandra.

Songchai struntade i honom.

– Det är lättare att komma in i Thailand den vägen, sa han.

– Jaha, sa Moa, jag förstår, vi trodde att det var lättare att komma in via Mukdahan.

– Nej, sa Songchai, den stationen är för hårt kontrollerad.

Så det stämde då, tänkte Moa, kvinnan och den tatuerade killen hade kanske inte fel i alla fall.

– Vi kan nog ta det lugnt, sa hon till Lek, det är nog ingen fara.

Lek satt och tänkte på hur det var hemma, vad alla hade för sig och om de var oroliga eller bara lättade över att de hade en mun mindre att mätta. En konstig känsla.

– Moa, vad tror du att våra kompisar hemma tänker och gör nu ?

– Ja, sa Moa tyst, jag tror att tråkisarna har det tråkigt. De andra är avundsjuka på att vi stuckit och önskar säkert att de var med oss nu.

266

– Jag hoppas att du har rätt.

– Ni ska hålla käften, sa killen igen.

– Men vi pratar ju bara med varandra, din idiot ! sa Moa. Vad är det för fel med det ?

– Du kommer att få se, det är bäst att du slutar.

– Jag begriper inte vad du håller på med, sa Surachai till killen, ingen har väl fått skador av att prata lite ?

– Jag tror i alla fall att det är ganska okej där hemma, sa Moa och avslutade samtalet för att inte irritera killen för mycket.

267

27

Songchai styrde de hopbundna båtarna nerför floden. De hade kommit in i ett område som inte var lika strömt som tidigare. Alla ombord verkade sova, utom Kitepong som satt i fören och spanade så att inget obehagligt dök upp i vattenytan. Till och med den nya biffen sov, trodde Songchai.

Under natten hade de passerat Dong och Ban Naphan och var nu på väg mot Ban Khien innan de skulle komma fram till Khemmarat, slutstationen för alla utom Songchai som var tvungen att fortsätta ner till Khao Nong Kon för att avsluta affären.

Det hade blivit tidig morgon och biffen slog upp ögonen för att utdela sina order.

– Hör vad jag säger, vi ska in i Ban Khien på den thailändska sidan och det är inget att snacka om. Så tog han upp pistolen som han hade i plastpåsen och höll upp den utan att rikta den mot någon.

– Vad är det frågan om ? sa Songchai. Vi ska till Khemmarat.

– Nej, vi ska till Ban Khien. Där kommer Khanawat att möta oss.

Ni ska gå dit, punkt slut.

De övriga blev med ens klarvakna och undrade vad som stod på.

– Vad är det som händer, varför står han med en pistol i handen ? sa Moa. – Jag ska inte in i den byn, sa Surachai och spände ögonen i biffen.

Du kan ta din pistol och dra åt helvete.

Biffen höjde pistolen och höll den framför sig med rak arm. Han tittade på Surachai utan att blinka, och sa igen: – Ni ska gå in i Ban Khien, eller så skjuter jag dig din jävla råtta.

Smällen dränkte ljudet från båtmotorn som gick på lågt varv, och ekade ut över floden. Skottet hördes förmodligen flera mil i den svaga vinden. Surachai föll åt sidan. Songchai och Kitepong kastade sig fram mot honom och i samma ögonblick de var framme vid honom började blodet rinna nerför sidan av huvudet.

301

Moa, Lek och de andra flickorna i båten skrek. Några började gråta och gömde sina huvuden i händerna för att slippa se.

– Ni hörde vad jag sa, se till att ni kommer in i byn, annars skjuter jag dig också, gubbe, sa biffen och riktade pistolen mot Songchai.

– Jag kör in er till byn om vi kan fortsätta ner till Khemmarat, sa Songchai.

– Jag skiter fullständigt i vart ni ska, sa biffen, se bara till att sätta av mig och flickorna i byn.

Kitepong satt med Surachai som blödde ymnigt från höger öra. Han hade haft tur, kulan kunde lika gärna gått in mellan ögonen och då skulle han varit stendöd. Nu levde Surachai tack och lov, men han var mindre stöddig. Kulan hade slitit upp ett sår i kinden och delat örat i två delar. Surachai, som hade tuppat av en stund, vaknade och kände hur det blödde ymnigt. Han hörde ingenting med det skadade örat, annat än ett högt brusande.

– Här, Surachai, jag håller en tröja mot örat och så binder vi om det.

Kan du hålla i ett tag, klarar du det ? frågade Kitepong.

Surachai satte sig upp och lutade sig mot ett säte för att få stöd för överkroppen samtidigt som han höll tröjan mot det skadade örat.

– Jag har också en pistol, gömd under fördäck, viskade Kitepong till Surachai.

– Du hade tur att jag inte sköt ihjäl dig din skit, sa biffen, men om du fortsätter att leka stöddig kan du räkna med att du hamnar i floden som fiskmat.

– Starta motorn, Songchai, sa Surachai, så att vi kommer till byn och får avsluta det här.

– Var i byn ska vi stanna, vid huvudbryggan eller utanför ? frågade Kitepong.

– Ni ska stanna på andra sidan byn. Ni kommer att se en stor vit transportbil, en buss utan fönster, stå vid en brygga strax efter byn.

Vid den ska ni gå in och lägga till. Vi är strax där, så ni tjejer kan börja förbereda er på att gå av i Thailand.

– Skönt, sa en av flickorna, det här har jag fått nog av.

– Jag tycker att vi sticker direkt när vi kommit i land, sa Moa och tittade på Lek. – Ja, absolut, det gör vi.

– Men hur gör vi med våra id-handlingar som de tagit ?

302

– Vi skiter i dem, vi har i alla fall ingen nytta av dem i Thailand och vi har ju lite pengar, så det ordnar sig.

– Jag skulle kunna betala vad som helst för att slippa det här, sa Moa, nu vill jag bara av och bort från den här båten.

– Vi skär loss den här skiten när vi satt av dem här, sa Surachai till Songchai, och sedan blir det inga fler passagerare.

– Titta ditåt, sa biffen och pekade, så ser ni bryggan. Inte ens du kan missa den, gamling.

Du ska få för gamling, tänkte Songchai och styrde ekipaget mot bryggan.

– Se till att ni kommer av snabbt, sa Kitepong, vi har inget kontrakt på att stå och vänta.

– Du, vi tar den tid vi behöver, så lugna ner dig bara.

– Jag går mot bryggan och trycker fast båten med motorn, sa Songchai.

Då slipper vi kasta ankare, det går fortare så. Vi går in mot strömmen, så ligger vi stadigare under den korta tid det tar för dem att gå av.

– Se till att ni har med er alla era tillhörigheter, sa biffen till flickorna, och var tysta när ni går av båten. Vi vill inte att folk ser att vi lägger till här och framför allt inte att polisen får upp ögonen. Tänk på att ni går av i Thailand utan papper, polisen skickar tillbaka er via ett uppsamlingsläger om de kommer på er och dessutom kan det komma att stå er mycket dyrt. Så det är bäst att ni är tysta.

Songchai gjorde precis som han hade planerat, höll båten mot strömmen och bryggan med högt tryck framåt från propellern.

– Kom nu, sa biffen, skynda er på, spring till bilen och hoppa in. Vi kommer att släppa av er efter väg tvåhundratvå i byn Nong Phu, det är bara tio kilometer härifrån och ni är då inne i Thailand på säker mark.

Alla sprang mot bilen.

– Moa, sa Lek, vi skulle ju inte springa mot bilen. Vi skulle ju sticka från det här sa vi ju, kom nu.

– Nej, det är ingen fara. Han sa ju att de ska sätta av oss tio kilometer in i landet, på säker mark.

Alla hade kommit in i bilen utom Moa och Lek. Skjutdörren var fortfarande öppen och ingen av flickorna visste vad som väntade när den hade stängts.

Genom öppningen kunde de se när de hopbundna båtarna lämnade bryggan och hur biffen kom gående mot bilen.

303

Tack

Ett särskilt tack till Prim Suwannalert (hon är inte identisk med Prim i boken), som under två år bidrog med fakta om hur bordeller av olika slag fungerar och med många andra uppgifter som varit viktiga för boken, och till Jenny Khamsorn, som var behjälplig med uppgifter från sjukhus och sociala myndigheter i Chiang Mai, Chiang Rai och Mea Sai i norra Thailand och även berättade om hur familjen tjänade sitt levebröd genom att smuggla på Mekongfloden.

Jag vill också tacka alla prostituerade och tidigare prostituerade i Bangkok, Phuket och Chiang Mai som lät sig intervjuas, och alla dem som jag hade glädjen att samtala med på orter som förekommer i boken, inte minst hmonger i Luang Prabang, Phonsavan och olika byar runt huvudorterna.

S.N.

533

534