9789176458259

Page 1

Kelly Rimmer Jag utan dig



Kelly Rimmer

JAG UTAN DIG Översättning av Helena Stedman

Modernista stockholm



Kapitel ett Callum D e t var absolut inte kärlek vid första ögonkastet. I ögonvrån såg jag en bar, smutsig fot. Det var inte meningen att stirra, men nakna fötter offentligt råkar vara det värsta jag vet – och i det ögonblicket hade jag ännu inte sett kroppen som foten hörde till. Jag kan tänka mig att jag gjorde en grimas och försökte tvinga tillbaka blicken till laptopen som jag satt och jobbade på. Tydligen utan att lyckas, för snart kommenterade hon mitt stirrande. »Mina ögon sitter här uppe«, sa hon. Till min förvåning lät hon road och jag sneglade upp för att se om jag hade missupp­ fattat hennes ton. Det var så våra blickar möttes. Och jag blev kär – så kanske var det kärlek vid andra ögonkastet. Lilah var underbar på så många sätt att det är svårt att be­ skriva med ord. Hon var inte mycket mer än en och femtio lång och så spinkig att det såg ut som om hon skulle gå sönder om man kramade henne för hårt. Men den där dagen hade hon sitt djupröda hår uppsatt i en glansig, stram knut som fick henne att se allt annat än bräcklig ut. Lilah kunde ha lilafärgad dräkt och stora, klumpiga träsmycken och ändå framstå som oklanderligt professionell. Det var något som inte stämde med de där lortiga, nakna fötterna i kombination med hennes i övrigt välpolerade yttre, så även om jag fortfarande skämdes över att jag hade stirrat kunde jag inte låta bli att fråga: »Varför har du inga skor?« »Hördu. Jag har stått upp i åtta timmar. I högklackat«, infor­ merade hon. Sedan himlade hon med ögonen mot kvinnorna 5


som satt runt omkring, som om hon ville säga: Har han problem, eller? »Dålig ursäkt. Om du hade haft skönare skor från början kunde du haft rena fötter nu.« »Det säger du«, fnös hon. Men sedan skrattade hon bort sin egen spydighet. »I morgon när jag kliver in i rättegångssalen och domaren frågar varför jag har gympaskor på mig, ska jag säga att det var en man på färjan som tyckte att jag skulle ha det.« »En av många saker jag inte förstår med kvinnor är varför de alltid ska leva upp till en massa regler som bara de själva bryr sig om.« Det där snacket hade jag kört med nära på alla kvinnor jag träffat – och det brukade inte sluta bra. »Regler som bara vi själva bryr oss om?! En gång fick jag spar­ ken för att jag vägrade sminka mig på jobbet!« utbrast kvinnan bredvid Lilah. Knappt hade hon hunnit avsluta meningen förrän Lilah halade upp ett visitkort. »Ring min advokatbyrå. Sådant där kan vi hjälpa till med«, sa hon. Sedan vände hon sig mot mig igen. »Tror du på fullaste allvar att kvinnor klär sig professionellt bara för att imponera på andra kvinnor?« »Professionalism har jag absolut inget emot. Som du ser bär jag själv kostym och det gör jag alltid på jobbet. Men om någon mer eller mindre öppet skulle kräva att jag satte på mig till ex­ empel… bröstklämmor för att bli befordrad skulle jag tvärvägra. Så om du får ont i fötterna av högklackade skor, sätt på dig något skönare! Simpelt.« Först då upptäckte jag de tio paren blängande kvinnoögon som riktades mot mig. Jag vred på nacken för att se hur långt det var kvar till Manlys hamn. »Funderar du på att simma dig ur det här?« frågade Lilah. »Jag vet att jag inte kan vinna. Skam den man som utmanar kvinnosläktet.« »Om du nu tvunget ska ta upp striden med kvinnosläktet«, mumlade mannen bredvid mig, »så gör det inte på en färja till 6


havs, mot en advokat som just stått upp i åtta timmar i hög­ klackat…« »Klokt sagt«, nickade Lilah. »Jag vill inte mucka gräl«, sa jag, trots att det alldeles uppen­ bart var det jag gjorde, »men jag fattar faktiskt inte varför kvinnor tror att de blir snyggare genom att plåga sig själva. Du skulle vara lika vacker… Vad heter du, förresten?« »Det har du inte med att göra.« »Okej, Det-har-du-inte-med-att-göra«, återtog jag. »Du skulle vara precis lika vacker och professionell med helt vanliga, platta skor i stället för sylvassa klackar.« »Tack för dina vänliga, om än ganska nedlåtande ord.« Jag förstod att samtalet började dra mot sitt slut, men aldrig i livet att jag tänkte kliva av den här båten utan att ta reda på vem hon var. Det var inte varje dag jag blev så fascinerad av en kvinna som jag blev av den här mystiska advokaten, de nakna fötterna till trots. »Vilket rättsområde verkar du inom?« »Gissa.« »Oj…« Jag hade själv läst lite juridik på universitetet, men det kändes som hundratals år sedan, snarare än tiotals… »Bolags­ rätt?« »Nej.« »Fastighetsrätt.« »Nej.« Jag granskade henne med blicken. Något i hennes yttre skvall­ rade om att affärsvärlden inte var hennes grej. »Nu vet jag – familjerätt!« »Nej!« Hon skrattade igen. Lilahs skratt var sprött och musi­ kaliskt – exakt ett sådant skratt man kunde vänta sig av en så vacker kvinna som hon. »Arbetsrätt?« »Fel igen.« »Kriminalrätt.« »Nej.« 7


»Vad finns det mer?« »Det viktigaste och mest dynamiska.« »Upphovsrätt?« Hon betraktade mig misstänksamt. »Är du i nöjesbranschen?« Nu var det min tur att skratta. »Nej, jag jobbar med marknadsföring.« »Ännu värre. Det är klart att du och din kapitalistiska hjärna inte ägnar en tanke åt planeten vi bor på.« Nu trillade polletten ner. »Du är miljörättsadvokat och kämpar för vår jord!« »Äntligen!« »Ursäkta om jag är trög, men jag trodde faktiskt att miljö­ kämpar hade dreadlocks och kläder av hampa. Men å andra sidan borde jag ha fattat när jag såg att du gick barfota…« »Jag undrar«, började hon, men tystnade mitt i meningen som om hon plötsligt tänkte om. Nu i efterhand, när jag känner Lilah, tror jag inte alls att hon tvekade – hon ville bara kolla hur uppmärksam jag var. »Undrar vad då?« frågade jag. Och ärligt talat kunde jag knappt vänta på fortsättningen. »Äsch, det var inget…« Hon gav mig ett leende och klyschigt nog började fjärilarna fladdra i min mage. »Jag undrade bara om du ska sluta retas snart och bjuda ut mig i stället.« »Och jag undrade just om han skulle be dig gå hem och hämta ett par sköna skor först«, skrattade damen som satt bredvid Lilah. »Och jag tänkte att det nog är bäst att han bjuder med oss andra«, inflikade mannen bredvid mig. »Risken finns att han blir fullkomligt bortkollrad av den där damen.« Alla runt omkring började skratta, men jag hade bara ögon och öron för Lilah och allt annat var som ett bakgrundssorl. »I kväll?« frågade jag. »Nej, jag dejtar inte reklamsnubbar.« Men hennes ton var lekfull och jag visste att hon ville. »Jag odlar färska örter på fönsterkarmen i köket!« utbrast jag. Det var naturligtvis en lögn. I själva verket hade jag inte 8


ens någon fönsterkarm vid den tidpunkten, eftersom jag hade rivit ut hela köksinredningen vid en renovering som aldrig riktigt färdigställts. Min desperata ton framkallade ännu fler skratt och Lilah log. »Ja, men då kanske…« Vi gick av färjan tillsammans, samtidigt som resten av passage­ rarna började vandra bort genom Manlys mjuka skymningsljus. Lilah hade en stor väska hängande över axeln och jag såg att det låg en laptop i den, och själv hade jag egentligen också planerat för flera timmars kvällsarbete. Jag trodde inte på ödet – och gör det fortfarande inte – men den här gången förstod jag att det gällde att fånga ögonblicket, som om jag visste att det var början på något som bara händer en gång i livet. »Så du är ett ondskefullt PR-snille…« sa hon när vi stod och väntade på att korsa gatan. Vid den här tiden på dygnet rådde fortfarande rusningstrafik i Sydney-förorten Manly. »Ja, det kan man säga. I dag ägnade jag till exempel flera tim­ mar åt att tänka ut hur jag ska få barn att köpa mer gift.« »Blanda ut det med socker.« »Sockertricket har vi redan kört i många år. Det nya är att blanda ut det med både socker och kokain. Jag gör verkligen allt för att få dem beroende.« Skämtet föll ganska platt och hon log halvhjärtat av medlidande. »Varför marknadsföring?« »Varför inte?« Jag ryckte på axlarna. »Jag gillar utmaningen i att förändra folks tankesätt.« Trafikljuset slog om till gult, trafiken saktade in och stannade till sist helt. Vi följde strömmen mot den breda gågatan Corso, där de flesta i Manly verkar tillbringa sin lediga tid. Stråket är kantat med butiker och restauranger och löper hela vägen fram till stranden. Dag som natt, sommar som vinter, färdas mängder med människor längs gatan, förförda av havets och sandens dragningskraft. »Har du händelsevis med dig de där tortyrskorna från jobbet?« 9


frågade jag. Jag ville inte tjata om hennes bara fötter igen, men det var faktiskt ganska osannolikt att någon finare restaurang skulle släppa in en barfotagäst, hur nära stranden vi än befann oss. »Nej, de står i säkert förvar under skrivbordet och väntar på att plåga mig ännu mer i morgon. Vad sägs om att vi går till mitt favoritställe?« sa hon. Och sedan, när hon hade läst mina tankar, tillade hon: »Jo, det finns ställen i Manly där även lortiga hippier som jag är välkomna.« »Hur ofta måste man gå barfota för att veta det?« frågade jag. »Livet är för kort för att jag ska bry mig. Om jag har ont i fötterna så tar jag av mig skorna. Om jag tröttnar på min knut så släpper jag ut håret. Vilket förresten får mig att…« Hon klev in mot butiksfönstret till höger om oss och räckte mig sin knökfulla handväska, som jag tyst tog emot. Hon var så magisk att det kändes lite som om jag skulle bli förtrollad av vad hon än gjorde och mina sinnen var på helspänn. Jag såg på när hon drog ut hårnålarna ur sin knut och släppte ut hårsvallet över axlarna, hela vägen ner till midjan. Det hade blivit vågigt av den hårda knuten. Till slut ruskade hon på huvu­ det för att lösgöra det sista, sedan log hon. »Så där, nu känns det bättre.« Jag önskar fortfarande att jag hade stannat upp i det ögon­ blicket och fotat henne med mobilen. Vid det laget hade mörkret fallit och butiksfönstrets artificiella belysning blänkte i hennes slöjlika hårman. Hennes blå ögon glittrade som havet utanför Manly en solig dag och hon log svagt. Jag roade henne. »Klar?« sa hon. Hade jag stirrat länge? Jag visste inte. Hela vårt möte började kännas surrealistiskt. En flyktig tanke svepte förbi mitt medvetande. Hade jag någonsin varit kär? Var det så här det kändes? »Ja«, svarade jag. Blodet pumpade häftigt i mina öron och jag vände mig om för att fortsätta promenaden mot stranden. Hon skrattade igen. »Min handväska klär dig verkligen. Vi kan­ ske borde presentera oss snart?« Jag räckte tillbaka väskan och 10


hoppades att hon inte såg den brännande rodnaden som bredde ut sig över min hals. »Jag heter Callum. Callum Roberts.« »Hej, Callum-som-låter-sig-raggas-upp-av-barfotafräm­lingarpå-båten«, sa hon och log. »Jag heter Lilah Owens.« »Det var ju jag som raggade upp dig«, invände jag. Hon log igen. »Kanske det. Som du vill.« Lilah. Det namnet passade henne perfekt. Jag smakade på det tyst för mig själv – Lilah Roberts – men sedan skakade jag förskräckt av mig tanken. Jag ville absolut inte gifta mig – aldrig i livet – det ingick inte alls i mitt livs planer. Mina föräldrar hade lärt mig mycket om kärlek och äktenskap och min viktigaste behållning var att det inte var något för mig. »Vart är vi på väg egentligen?« frågade jag och försökte återigen ruska av mig obehaget efter mina mentala utsvävningar. Plötsligt fick jag ett behov av att ta kommandot. Jag hade ätit på de flesta restauranger värda namnet i Manly och nog måste jag väl kunna komma på någon som var lämplig för kvällen. Det fick natur­ ligtvis bli ett avslappnat ställe med tanke på barfotasituationen, men samtidigt krävdes dämpad belysning, en skaplig vinlista och eventuellt lite romantisk musik… »Vad sägs om Turners?« »Usch!« grimaserade hon och verkade allt annat än impone­ rad över mitt förslag, trots att det var Manlys mest välrenomme­ rade gourmetrestaurang. »Nej, vi ska till Giovanni on the Seaside.« »Pizzerian?« sa jag förbryllat. Vi gick fortfarande sida vid sida längs Corso och närmade oss strandpromenaden där Giovanni on the Seaside låg. Det var en enkel pizzeria med omodern in­ redning, låga priser och några enstaka bord, eftersom de flesta bara hämtade sina pizzor och snabbt gick därifrån. »Är det inte fint nog för dig?« Hon retades med mig, eller möjligen testade mig. »Jodå, det blir utmärkt.« Som en extra bonus råkade pizzerian ligga i närheten av min lägenhet… »Jag trodde bara inte att du gillade pizza.« Vilket kunde bero på att hon inte såg ut att ha smakat snabbmat i hela sitt liv. 11


»Alla gillar väl pizza?« »Ja, kanske det. Vad driver du för ärende på jobbet just nu?« »I dag har jag varit i domstolen och försökt få igenom ett förbud mot en ny gruva.« »Vad är det för fel på gruvan?« »Det är fel på nästan alla gruvor.« De flesta personer som fäller den där sortens kommentarer brukar låta förmätna, men inte Lilah. Hon lät bara säker på sin sak. »Och just den här gruvan skulle anläggas alldeles intill en nationalpark, trots att tre utrotningshotade arter har sin hemvist inom fem kilometer från det tänkta gruvområdet. Sådana risker kan vi inte ta.« »Vinner du?« »Rimligtvis.« Tur att jag inte var domare. Jag skulle aldrig kunna koncentre­ ra mig på ämnet om hon stod framför mig i rättssalen. »Jaha, och vad gör du på fritiden då?« »Ibland lagar jag mat. Men för det mesta stickar jag.« Jag kunde inte avgöra om det var skämt eller allvar. »Tröjor?« »Nej, sockor. Till mina framtida barn.« Definitivt ett skämt. »Då har du förstås redan inrett barnrummet också…« »Ja, inte bara ett, utan två. Ifall jag skulle få tvillingar.« »Tänker du skämta bort alla mina frågor?« »Tänker du ställa löjliga första dejten-frågor hela kvällen?« »Vilka tre saker skulle du ta med till en öde ö?« »En GPS, en satellittelefon och min laptop.« Vinden doftade hav och en aning pizza. Men när vi väl stod utanför Giovanni on the Seaside blev jag plötsligt tveksam. Lilah var på väg in och jag tog henne försiktigt i armen för att hon skulle vända sig mot mig. Hon höjde frågande på ögonbrynen. »Jag vet inte om det passar att gå till det här enkla lilla pizza­ haket på vår första dejt.« 12


»Varför inte?« »Du förtjänar bättre.« »Nååh, sötnos…« Hennes vanliga karskhet tonades ner en aning och hon log sitt första genuint mjuka leende. »Men grejen är att jag är ganska kinkig med vad jag äter och just på det här stället råkar det finnas en pizza jag bara älskar.« Den lätta brisen rufsade om i hennes hår och en lock föll ner i hennes öga. Jag sträckte mig fram och fäste den bakom hennes öra. Jag såg hur hon svalde. Det fanns en märklig kemi mellan oss – obekvämt intensiv, men ändå ren och oskuldsfull trots de sexuella underströmmarna. Jag längtade efter att få kyssa henne och visste att hon ville att jag skulle göra det. Men för första gången i mitt liv ville jag faktiskt vänta. Jag ville njuta av varenda sekund och dra ut på vartenda steg på vägen dit. »Det låter som något jag måste smaka.« Lilahs karska leende kom tillbaka och det magiska ögonblick­ et försvann. Hon drog tillbaka sin arm och gick in. Det var inte många gäster på pizzerian, men däremot ett oändligt antal pizzor på menyn. Jag hade varit där förut men aldrig hittat någon rätt som stack ut på den uttömmande listan. Men Lilah visste precis vad hon ville ha. »Veganpizza med extra tunn botten, tack.« »Vegan?« »Inget kött, inga ägg, inga mjölkprodukter. Inga animaliska pro­ dukter över huvud taget«, förklarade den hjälpsamme servi­tören. Jag fattade ändå ingenting. »Hur kan man göra pizza utan allt det där?« »Cashew-ost är himmelriket på jorden«, svarade Lilah. »Cashew-ost?« Jag gjorde en grimas. »Finns det ens något som heter så?« »Det är nog bäst vi tar en stor veganpizza«, sa Lilah och ryckte menyn ifrån mig. »Jag som just tänkte beställa en extra köttig pizza för extra mycket köttälskare, med extra kött bredvid.« 13


Hon utmanade mig med blicken. »Jag är ingen fanatiker på något sätt, men om du nu aldrig har hört talas om cashew-ost, så tycker jag att du borde smaka det.« Hon kunde ha föreslagit att vi skulle dela på en jordhög – hade hon bara fladdrat lite till med de där ögonfransarna skulle jag beställt in en skål med grus att strö över också. »Jag kan alltid titta in på grillen på vägen hem«, muttrade jag. »Att flirta med en främmande människa på en båt har du inget emot, men att äta mat som inte innehåller dött djur, det vågar du inte?« »Helst ska det vara flera döda djur. Jag är högpresterande.« »Bor du i närheten?« »Ja, några gator bort.« Under andra omständigheter skulle jag kanske ha missat att hon höjde en gnutta på ögonbrynen och drog lätt på munnen. Hon funderade på att följa med mig hem. Våra blickar möttes ett ögonblick innan hon rätade på sig och strök håret ur ansiktet. »Jag älskar Manly«, sa hon. »Jag älskar doften av hav i kvälls­ luften, jag älskar glädjen i backpackernas ansikten när de kliver av bussen här. Och mest av allt älskar jag att storstadshetsen i Sydney är så långt härifrån.« »Då måste jag erkänna att jag har en ganska osund kärleks­ affär med själva innerstan i Sydney«, medgav jag. »Jag bodde mitt i smeten ända fram till förra året och det gav mig faktiskt energi att bo mitt i storstadspulsen.« I själva verket gav det mig inte bara energi – hela min kreativitet föddes i den snabba stadsrytmen och jag var ganska övertygad om att det var just den som fått mig att jobba så hårt genom åren. Dels storstadsrytmen, dels känslan av att min karriär var det enda som var värt något i mitt liv och därför var det ju bäst att göra något bra av den. »Varför flyttade du hit, då?« »Jag började misstänka att det inte gick att vara på hela tiden«, sa jag. »Det tärde att ständigt vara i farten. Samtidigt ville jag hålla mig i närheten, och här i Manly lockade tanken att gå ut 14


och springa på stranden innan jag tog den långsamma morgon­ färjan till jobbet…« »Springer du ofta på stranden innan du åker till jobbet?« »Inte så ofta som jag borde.« »Och du tar den snabba färjan…« »Ja, har man så bra betalt att man kan köpa lägenhet i Manly har man i stället inte tid att ta den långsamma färjan till jobbet«, suckade jag. »Sorgligt, men säkert sant.« Jag hade aldrig förstått hur det kändes att vara så betagen av någon att man inte kunde slita blicken från henne. Alldeles säkert är jag en usel lyssnare och konstant självupptagen – det tror jag i alla fall att de flesta av mina många ex skulle skriva under på. Men Lilah… jag ville verkligen inte missa ett ord av det hon sa. »Jag ärvde ett hus efter min mormor när hon dog«, sa hon lågt. »I början av min karriär arbetade jag med affärsrätt och tjänade massor med pengar. Jag trodde att jag kunde väga upp min längtan efter att rädda världen med lite halvtaskig skötsel av de stora fruktodlingarna som mina morföräldrar anlade när de var i livet. En tomt på några tunnland hör till huset vid kusten i Gosford, och det är en av de vackraste platser jag sett – men efter bara några månader hade jag nästan tagit död på all växtlighet.« Hon skrattade. »Jag hade ingen jävla aning om hur man gjorde, men tanken var så… romantisk.« »Förväntningarna möter verkligheten«, kommenterade jag. »Precis! Men nu har ett äldre par som bor mittemot tagit över fruktskötseln och dessutom börjat odla grönsaker. Och medan de drar in lite pengar på att sälja avkastningen på bondmarknaden om helgerna, så kan jag åka dit när jag vill och proppa mig full med nyskördade grönsaker och frukt. Så på sätt och vis kan man säga att min dröm gick i uppfyllelse – men inte förrän jag hade släppt förväntningarna.« »Det är nog samma sak med min flytt hit till Manly.« San­ ningen gick upp för mig i samma stund som jag sa det. »Det blir 15


som det blir. Även om mitt liv här inte är så avslappnat som jag trodde, så är det ändå okej.« »Växte du upp i stan?« frågade hon. »Nej, ett par mil utanför. Själv då?« »Vi flyttade runt en hel del.« »Bor dina föräldrar i Sydney?« »Nej, min mamma har också ett hus i Gosford. Min pappa dog för ett tag sedan.« »Beklagar«, sa jag och tillade efter en stunds tvekan: »Båda mina föräldrar är döda.« »Jag har en teori om att man känner sig som ett barn på nytt  – om man så skulle vara nittio år – när man förlorar en förälder.« »Kanske det.« Jag avskydde att prata om mina föräldrars död. Särskilt med kvinnor, och framför allt med kvinnor jag var tänd på. Mina föräldrars äktenskap var en riktig kärlekssaga som fick alla kvin­ nor att tråna patetiskt med blicken. När jag sedan kom till det sorgliga slutet blev de antingen alldeles förkrossade eller också tyckte de att det var romantiskt, och då blev jag bara sur. »Var det länge sedan de dog?« frågade hon. »Äsch, det där är en lång historia.« Det var inte meningen att snoppa av henne, inte direkt. Jag ville bara inte låta det samtals­ ämnet bestämma tonen för vår träff. Men innan jag hann komma på ett nytt samtalsämne hade hon satt sig tillrätta med armbågen i bordet, hakan i handen och log mjukt. »Jag ska ingenstans.« Kanske tre gånger hade jag berättat om mina föräldrar för kvinnor jag träffat, och varje gång hade jag gått därifrån irriterad. En gång hade jag bjudit ut en tjej jag träffat på gymmet, och när vi började prata om våra föräldrar och jag berättade om mina hade hon börjat gråta. Jag hade tryckt i mig det jag hade kvar på tallriken så fort det bara gick och sedan flytt fältet. Jag hade motstått frestelsen att skälla ut henne och säga att det borde vara uppenbart att det inte fanns något lyckligt slut. Jag misstänkte att Lilah skulle reagera annorlunda – varför vet 16


jag inte, jag bara kände det på mig. Och innan jag visste ordet av hade jag börjat berätta. »Min mamma var amerikan. Hon och pappa träffades i New York när han var tjugoett och nybakad journalist. Han tog ett sabbatsår för att resa jorden runt i jakt på äventyr och till slut hamnade han där. De sprang på varandra på ett snabbköp, för­ modligen framför hyllan med konserver, och från den dagen var de oskiljaktiga. Mamma brukade säga att de inte lämnade varandras sida för en sekund innan pappa skulle åka hem till Australien och jobba några månader senare. Hon reste efter honom, några veckor senare gifte de sig, byggde bo och levde lyckliga i alla sina dagar.« »Ja, det låter verkligen som en saga.« Lilah lät inte imponerad. »Var fanns haken? Det finns alltid ett men.« Jag log. »Hippie och realist. Det gillar jag!« »Jag skulle gärna vara enbart optimist och tro på människans godhet – men sanningen är att vi tillhör en vidrig djurart. Så vad gick snett? Skilsmässa? Otrohet?« »Nänä, de levde lyckliga tillsammans i över fyrtio år. De fick mig och sedan mina tvillingbröder och de hade en massa älskade hundar och katter genom åren, köpte hus och betalade av lånen, åkte på härliga semestrar relativt ofta och hade blomstrande karriärer båda två ända fram till sin tidiga pension – och värst av allt – jag hörde dem aldrig säga ett elakt ord till varandra. Jag växte upp i en osannolikt trygg familj – jag hade samma sovrum ända tills jag flyttade hemifrån och började på universitetet.« »Vilken läskig jävla barndom!« utbrast hon och höjde skep­ tiskt på ena ögonbrynet. »Stackars dig.« »Ja, men oroa dig inte, det gick åt helvete.« Varje gång jag tänkte på deras död kändes det som om ett oväder drog in, ändå försökte jag låta lättsam på rösten. »Min mamma dog plötsligt av en stroke när hon var sextio. Först var hon frisk som en nötkärna, sedan var hon död. Och en vecka senare dog min pappa. De sa att det var hjärtinfarkt.« »Men du vet att det egentligen inte var därför han dog.« 17


Hennes konstaterande överrumplade mig. »Ja, det vet jag. Det fanns inga misstankar kring hans död – han slutade bara leva. De hade byggt upp sina liv kring varandra och när mamma dog hade pappa inget kvar att leva för. Jag är förvånad över att han klarade så mycket som en vecka! Och där har du ditt men. Det är så det går med kärlekssagor. Äkta kärlek är nämligen synonymt med desperat beroende.« »Jag tror inte på äkta kärlek, det där är bara dumheter. Och jag tycker inte att det som hände dina föräldrar är hemskt – jag tycker det är vackert. De hade fyrtio år av lycka tillsammans. Din mamma dog plötsligt och din pappa bestämde sig, utan att själv veta om det, för att göra henne sällskap. Klart att det måste ha varit jättejobbigt för dig att förlora dem i så tät följd, men till syvende och sist är det precis samma sak som det du sa om din flytt till Manly – det blir som det blir. Dessutom finns ju både du och dina bröder kvar, så på sätt och vis lever de vidare genom er.« Det var min första kontakt med Lilahs rationella sida och för ett ögonblick visste jag inte vad jag skulle svara. Jag lutade mig tillbaka och studerade de vackra motsägelserna – den mjuka empatin i hennes ögon mot de skarpa linjerna runt hennes mun. Till min förvåning lyssnade Lilah verkligen på mig, som om jag var en person som förtjänade totalt fokus. Det stack lite i hjärtat att hon viftade bort min sorg, men å andra sidan vägdes det upp av hennes ärliga uppmärksamhet. Hundratals gånger har jag använt mig av kärlek i marknads­ föringen av olika produkter och proppat konsumenterna fulla med löften om att de också kan träffa någon som förstår dem och som de själva förstår, och att tillsammans är världen en bättre plats för båda. I reklamkampanjerna låter vi oftast sex gestalta kärleken, men egentligen är det samhörigheten folk längtar efter och det är därför sex säljer så bra. Och där satt jag nu, nästan fyrtio år gammal, på en halvtaskig pizzeria och kanske önskade mig just det där för egen del – jag som rent intellektuellt hade genomskådat hela grejen så fort jag blivit vuxen. Det hade funnits älskarinnor och till och med flick­ 18


vänner som aldrig riktigt lärt känna mig på djupet och när de gått vidare hade de lämnat mig kvar helt oförändrad. Men om så Lilah hade stormat ut från restaurangen där och då, är jag ganska säker på att jag redan skulle vara förändrad. »Jag har just avslöjat mer för dig om min familj än för de flesta av mina barndomsvänner. Och du har varit mer brutal mot mig än någon av dem någonsin varit – och då har jag ändå en tendens att vältra mig i ämnet med jämna mellanrum, trots att det var tio år sedan det hände.« »Då behöver du bättre vänner«, svarade hon och sedan skrat­ tade vi. Pizzan smögs tyst ner på bordet mellan oss av den så gott som osynlige servitören och Lilah viftade med handen över den. »Upptäck skönheten med en miljömässigt hållbar måltid«, sa hon. Det såg ut som en helt vanlig pizza, förutom att det låg skivor av pumpa och oliver där det brukar ligga skinka. Jag suckade och sträckte mig efter en bit, den största, och upplevde att den liksom vägde för lätt i min hand. »Nästa gång jag raggar upp en lortig främling på båten ska jag skicka hem henne på ett fotbad innan vi väljer restaurang, så att vi kan få lite riktig mat i oss.« »Varje gång jag raggar upp en främling på båten och tar med honom hit beklagar han sig över att behöva äta veganpizza.« Hon lade över en bit på sin tallrik och log. »Bon appétit!« »Varför vegan?« frågade jag henne efter några tuggor. Pizzan var förvånansvärt god, men säkert inte så mättande. Jag visste redan att jag skulle bli hungrig igen efter ett par timmar. »Räcker det inte att smaka cashew-osten för att du ska förstå?« Hon lade på en chockad min. »För mig var första gången som en riktig uppenbarelse!« »Till den grad att du slutade med nästan allt gott som finns att äta?« »Jag var i Kina för några år sedan. Jag reste dit med en vän och där hälsade vi på hans gamla kursare, som jobbade med folkhälsa i en ensligt belägen by. I den där byn fanns det några gamlingar 19


som var vid fantastiskt god vigör – medan deras barnbarn var överviktiga och sjuka. Det enda som skilde dem åt var deras kost. I samma takt som hälsovård har blivit mer tillgänglig för folket har nämligen kött och mejeriprodukter blivit ett vanligare inslag i de ungas mathållning. I stället för att bli friskare tack vare bättre vård, blev alltså den nya generationen sjukare på grund av sina matvanor.« »Räckte det för att du skulle bli vegan?« »Nej, inte riktigt.« Hon log mot mig. »Jag åkte till Europa och var sedan flera månader i Centralamerika innan jag gick över till helt vegetabilisk kost. Men sedan dess har jag inte ätit ett enda animaliskt livsmedel. Mitt koldioxidavtryck är minst nio ton mindre än ditt varje år.« »Är det bra?« Lilah himlade med ögonen. »Ja. Det är det.« »Reste du medan du pluggade? Tog du ett sabbatsår?« »Nej, det här var bara några år sedan«, sa Lilah och sträckte sig efter mer pizza. »Jag tog tjänstledigt ett år för att se världen.« »Det tänker jag alltid att jag också ska göra.« »Varför gör du inte det då?« »Jag vet inte. Jag har en bror i Melbourne och en i Paris och de mejlar mig då och då för att fråga när jag kommer och hälsar på. Egentligen har jag inte så mycket annat som håller mig kvar här i Sydney än mitt jobb. Men du vet, det är så mycket som inte blir av, bara det att ta ut semester, och även om jag vet att jag borde hälsa på dem eller åtminstone möta upp dem på halva vägen eller… jag vet inte… något.« »Livet är kort, glöm inte det.« Hennes ögon tindrade blått. »Det kunde mycket väl ha hänt att jag kastade dig överbord på färjan i dag och då skulle du aldrig ha fått chansen att träffa dina bröder igen – och ännu mindre se Eiffeltornet.« »Jag har redan sett Eiffeltornet på Google Earth och jag blev inte särskilt imponerad.« »Jag var i Paris första gången som nittonåring. Det var när jag tågluffade i Europa med min dåvarande pojkvän. Vi levde på 20


baguetter och billiga ostar och sov på loppbitna vandrarhem. Jag såg Eiffeltornet tillsammans med den kille jag trodde jag skulle gifta mig med. Det var som en dröm…« »Jag tyckte du sa att du inte trodde på äkta kärlek.« Jag var pinsamt, ogrundat svartsjuk. »Vem har sagt att det var äkta kärlek? Det var första gången jag upplevde sex som inte slutade med tårar och det kändes speciellt. Vi satt där och tittade på snön som dalade ner över Eiffeltornet och vi kurade ihop oss och delade på någon billig mat vi köpt i snabbköpet – och det var bara ett helt underbart romantiskt ögonblick.« »Jaha, men var är haken då?« frågade jag. »Den kom senare på natten, på vandrarhemmet. De tog chansen när de trodde att jag sov – men jag kom på dem. I min säng – under samma täcke.« Jag gjorde en förfärad grimas och hon skrattade. »Ja, visst är det otroligt?« »Är det sant också?« »Ja, in i minsta snuskiga detalj!« »Så ditt budskap är alltså: ›Åk till Paris med någon du älskar, men se till att sova med ett öga öppet.‹« »Nej, Callum. Budskapet är: ›Åk till Paris, för helvete.‹ Svårare än så är det inte.« »Du låter som HR-chefen på mitt jobb.« »I så fall är det en klok person.« Hon skrattade igen och sträckte sig efter menyn som låg kvar på bordet. »För att inte gilla cashew-ost åt du ganska mycket pizza…« Hon hade rätt, jag hade ätit nästan hela pizzan själv – och var fortfarande vrålhungrig. »Oj.« »Mer pizza?« föreslog hon och vände sedan på menyn för att titta på vinlistan. »Rött?« Det tog mig inte mer än en timme med Lilah för att förstå att hon levde och andades sitt jobb. Fram till dess skulle jag ha sagt 21


detsamma om mig själv, men Lilas jobb var något annat, det var ett kall, medan mitt jobb bara gick ut på att göra karriär. Skill­ naden var uppenbar. »Minns du att det pratades i medierna förra året om en kamp för ett visst träd vid Shelly Beach?« »Ja, det säger mig någonting…« ljög jag. Om jag nu hade hört något om ett träd skulle jag inte brytt mig så mycket att jag lade det på minnet. Kanske hade jag sett någon artikel om det och avfärdat det som hippietrams. »Det var mitt ärende och min advokatbyrå. En markägare ville hugga ner ett träd i utkanten av naturreservatet för att få fri sikt över havet från sitt köksfönster.« »Jag visste inte ens att det fanns ett naturreservat där.« Hon spärrade upp ögonen och jag kände mig generad. »Ursäkta, var det ett viktigt ärende?« »Ett viktigt ärende… skämtar du?« Hon såg besviken ut. »Har du verkligen aldrig hört talas om det?« »Jo, det har jag nog.« Nu ljög jag igen och det lät uppenbar­ ligen inte särskilt övertygande, för hon lade huvudet på sned och betraktade mig med hopknipna ögon. »Jag minns bara inte detaljerna«, försökte jag. »Hela kommunen var engagerad, Callum. Det hölls manifesta­ tioner varje helg och samlades in pengar till omkostnaderna! Det var offentliga möten och demonstrationer, bara några gator från ditt hem! Hur kan du bara ha missat en sex månader lång kamp som utspelade sig precis utanför din dörr?« »Vänta nu… var all den där uppståndelsen bara för ett enda träd?« »Ja, det var ett enda träd, men det var tvåhundra år gammalt. Och glöm inte att trädet inte gjort något annat ont än att råka skymma havsutsikten för det där rika kapitalistsvinet som bara skulle tillbringa två veckors semester om året i sitt strandhus!« »Så du lade sex månader på att rädda ett enda träd…« »Du missar poängen, Callum. Ja, det var ett träd. Men trä­ det fyllde en funktion i vårt samhälle och vi lyckades stoppa en 22


gubbe och hans feta plånbok från att hugga ner det. Och vet du vad mer? Om hundra år är den där husägaren död och begra­ ven – men trädet står fortfarande kvar. Och det har vi sett till.« Hennes ögon lyste av glädje och det gick inte att ta miste på hennes stolthet och övertygelse. Medan hon pratade blev hon så engagerad att hon gestikulerade vilt med händerna i sin iver att förklara allt för mig. Lilah pratade om sitt uppdrag som något som verkligen betydde något – som om hon faktiskt gjorde skill­ nad i universum – på ett sätt som jag aldrig upplevde med mitt jobb. Hon verkade helt begeistrad över att kunna hjälpa till att rädda utrotningshotade djur, kämpa för rättvisa och protestera mot skadliga gruvprojekt. När Lilah haft en lyckad dag på jobbet hade hon sett till att bevara det ekologiska systemet eller kämpat för att människors livsvillkor skulle förbättras på riktigt. När jag haft en lyckad dag på jobbet hade jag fått höga försäljningssiffror eller lyckats lura folk att ändra inställning till en viss produkt. Det hon gjorde för eftervärlden var omätbart och positivt – det jag gjorde var förmodligen att bidra till fetma och se till att folk kände sig fattiga och behövde fler saker, hur rika de än var. Den skarpa kontrasten mellan oss borde ha haft en avskräck­ ande effekt, men hennes passion var magnetisk. Kanske på grund av det starka självförtroende hon hade – vilket krävs för att hänge sig så fullt ut åt något. Kanske på grund av att hon strålade av entusiasm. Jag var helt såld. »Jag ska visa dig«, sa hon plötsligt. »Visa mig vad då?« »Trädet. Du fattar när du ser det.« Vi hade tömt vinflaskan, ätit vår andra pizza och restaurang­ personalen höll på att förbereda för stängning. Det var dags att gå vidare och självklart hade jag förhoppningar om att vi skulle fortsätta tillsammans – men jag hade snarare tänkt att vi skulle gå mot min lägenhet än ifrån den. »Nu?« »Ja.« »I mörkret?« 23


»Det är bara en kvart dit och det är gångstig hela vägen. Själv skulle jag hitta dit med förbundna ögon. Skulle inte du det?« »Ehum…« Först såg hon förvånad ut, sedan spände hon blicken i mig. »Säg inte att du aldrig har varit där.« »Jo… eller klart jag känner till det och så där, men den stora stranden ligger ju så mycket närmare och dessutom sägs det att Shelly Beach är pyttelitet…« »Jag tror inte mina öron! Du bor i Manly och har aldrig varit på Shelly Beach!« »Det finns mycket jag inte har gjort.« »Ja, frågan är nog snarare vad du har gjort. Du kommer aldrig att åka till Paris om du inte ens kan ta en promenad till Shelly Beach. Kom nu!« »Men… du har inga skor.« »Vad ska jag med skor till när vi ska till stranden?« »Du kan trampa på en spruta…« »Herregud Callum, om jag skulle bry mig om så obetydliga risker skulle jag aldrig göra någonting!« skrattade Lilah och ska­ kade misstroget på huvudet. Hon sträckte sig efter notan innan jag hann ta den. »Inte ska väl du…?« »Nej, det ska jag inte.« Hon gav mig en skarp blick. »Men vi delar.« Hon spände sina stora, blå ögon i mig igen, och den envisa beslutsamheten jag såg fick mig att lägga ner en eventuell protest. »Inga problem.« Vi lämnade restaurangens värme och klev ut i halvmörkret. Luften var en aning kylig, men när jag skulle protestera en sista gång mot den sena kvällspromenaden fattade Lilah ljudlöst min hand. Jag tystnade innan jag ens hunnit säga något och flätade in mina fingrar i hennes. Det var en oskuldsfull gest och naturligtvis ingenting i jämförelse med alla de intima möten jag haft med diverse kvinnor tidigare och för övrigt snart hoppades ha med Lilah också. Men hennes hand i min, den tunna mjukheten i 24


hennes hud, värmen från våra sammansvetsade händer… det var hisnande. Jag såg henne i ögonen, möttes av hoppet och ivern som brann i dem. Vi log. Jag kunde lika gärna ha stått kvar där och njutit av den enkla, stilla känslan av samhörighet, men Lilah hade ju andra planer. Hon drog försiktigt i min arm och började gå mot havet. »Jag fattar inte hur man kan bo i den här förorten utan att ha varit vid Shelly Beach – då har du ju inte snorklat i Cabbage Tree Bay heller. Du vet väl att det är ett marint naturreservat?« »Nu vet jag.« Lilah skrattade och stönade samtidigt. »Det är Sydneys enda marina naturreservat. Folk kommer från hela världen för att titta på det och där finns nästan två­ hundra olika marina arter, varav fem är utrotningshotade. Har du testat att dyka då?« »Nej… men jag skulle gärna göra det. Jag älskar att fotografe­ ra, så jag har funderat på undervattensfotografering.« »Det finns dykarskolor här i Manly. Du behöver inte ens förflytta dig…?« Jag hörde förvirringen i hennes röst och kun­ de förstå henne. Jag var själv perplex över min oföretagsamhet. Faktum var att jag inte kunde förmå mig till sådant jag verkligen ville göra – så det jag gjorde, och inte sällan det enda jag gjorde, var att jobba och skjuta allt annat på framtiden. »Dyker du själv?« frågade jag. »Nej, det är inte min grej. Jag har testat, men jag får lite lätt klaustrofobi av det. Men det var absolut värt ett försök.« Vi stod vid en bilväg och väntade på att korsa den. Vi höll fortfarande varandras händer och hade varsin laptop hängande över ytteraxeln. »Vilar du aldrig, Lilah?« frågade jag henne. »Vilar?« upprepade hon. »Vilar vi inte nu?« »Att jaga i väg till en strand mitt i natten tillsammans med en så gott som främmande människa, som dessutom är miljöanal­ fabet, kan du väl inte kalla vila?« »Att promenera till en strand i månskenet tillsammans med 25


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.