” S ju k t r o li g med en u n ik t o n ” Je n n y Jä g e rf e ld , fö rf a tt a re
Gilla Böcker www.gillabocker.se © Lina Arvidsson 2012 Omslag: Louise Bååth, kingisland.se Omslagsfoto: Lena Granefelt / Johnér Tryckt av Bulls Graphics, Litauen, 2012 ISBN 978-91-86634-18-6
Till Emma L vi ska aldrig bli tråkiga, vi ska aldrig bli grå
Till Emelie läs lite mer för mig nu
Vi hänger vid gungorna, jag och Mirjam. Det är nåt med rörelsen fram och tillbaka och pirret i magen, som gör att man tänker bättre. Mirjam har en jävla hangup på en gubbe som heter Per, han är typ fyrti och har barn och sånt. Jag vet, det är helt sjukt! Dom träffades genom att Mirjam var ute och gick med sin hund i hans bostadsområde. ”Så kom han bara där, så jävla romantiskt Mia, du fattar inte! Jag kände mig som Charlotte i Sex and the city !” Man kan säga att det är Mirjams förebild. Charlotte. Jag tycker att Charlotte är rätt tråkig egentligen, ”varför vill du bli som henne?”. ”Hon har snygga kläder och stil och håret är liksom … jag vet inte, jag skulle vilja bli så.” Fast jag tycker om Mirjams stil som den är. Mirjam är lite som en prinsessa. Eller en älva. Hade jag inte varit kompis med henne hade jag nog hatat henne. Förmodligen. Det är inte alltid lätt att ha en kompis som är så snygg. Hennes kropp till exempel. Hon tycker själv att hon är lite för tjock, men vad gör sånt när man har stora bröst? Min dröm i hemlighet är att få stora bröst. Jag menar visst, man ska inte gå på utseendet. Killar ska vilja ha en för den man är och jada jada. Men ärligt, vi vet alla 7
att det inte är så det funkar. Snygga tjejer får hångla med killar och så är det. Tjejer med stora bröst får också hångla med killar, och tjejer med långt hår och tjejer med platt mage och dom flesta tjejer egentligen, utom jag. Det är dock en sak jag tänker ändra på. Mirjam är alltså min bästa kompis. Det är typ vi som hänger. Mirjam har långt rött hår som lockar sig och lever sitt eget liv. Det heter så, att hår lever sitt eget liv. Jag träffade Mirjam första gången när hon började i min klass. Vi gick i tvåan och hon satt på kanten till sandlådan. Det är så här jag kommer ihåg det. Vi brukade alltså sitta där, det var inget konstigt. På den tiden tänkte man inte så mycket på vad som var konstigt och inte. Rätt skönt. Jag hade blont hår då. Flygigt och ostyrigt, inte alls som idag. Idag har jag svart hår. Jag färgar det så fort det kommer utväxt. Man måste i och för sig sminka ögonbrynen när man har svart hår, det ser stört ut annars. Som att ansiktet inte hänger ihop. Sånt lär man sig i Veckorevyn. Och av Mirjam. Jag satte mig bredvid henne. ”Det är du som är Maria, va?” Hennes lockar fladdrade upp i mitt ansikte och hon drog dom bestämt på plats bakom örat. ”Nä. Mia”, sa jag. ”Ingen kallar mig Maria.” ”Okej”, sa Mirjam. ”Jag heter Mirjam. Om du kallar mig nåt annat ska du dö, okej?” ”Okej.” Mirjam är jävligt cool och jag vet inte vad jag gjorde innan jag hängde med henne. Var antagligen världens tönt. 8
”Sexton timmar har det gått”, säger Mirjam. ”Sexton timmar och han har sagt nada. Jag vet inte, men det känns som ganska lång tid.” Det låter som lång tid, men det är liksom igår kväll. Jag fokuserar på att gunga högt och samtidigt lyssna. Tänker att det inte alls är lång tid, att hon är bortskämd. Det viner i öronen. Eventuellt borde jag haft mössa, men jag har inte hittat nån snygg. Mamma tycker att jag kan ha den jag haft hela vintern, fast den känns liksom helt ute nu. Nu är det rysk pälsmössa som gäller, jag känner det i fingertopparna. Jag känner ryssen i mig. Mammor förstår inte sånt. PER HYLLÉN = Jävligt ful och gammal. Mirjam ljög i början och sa att han var tretti, men sen försa hon sig och nu vet jag att han är fyrti. Det är ofattbart gammalt! Det är liksom som min pappa ungefär. Jag har målat upp en hotbild, alltså en sån man gör på brottslingar, för att lättare kartlägga dom. Informationen har jag fått från Mirjam, som inte kan få nog av att prata om honom. Man tror inte det kan finnas så mycket att säga om en ful gammal gubbe. Men det gör det tydligen. Han har två barn och är ”separerad”. Det är ett fult ord. Han ser inte så gammal ut i och för sig. (Alltså jag har sett honom.) Klär sig i dyra kläder, tjänar tydligen rätt bra. Kör bmw. Drar handen genom håret. Jag tänker mig att han är en sån som hjälper gamla tanter över gatan. Inte för att han är så snäll, utan för att resten av världen ska tro det. Image. Han friserar sin mustasch så att den är smal och tunn. Förmodligen tror han att det får honom att se ut som nån form av 9
secret agent. Det gör han inte, enligt mig. Det gör han, enligt Mirjam. Till frukost dricker han espresso. Ibland tar han sitt kaffe på stan i en pappmugg. Det är om han har bråttom, säger Mirjam. En gång var hon med när han handlade i invandrarkiosken. (Vi har inget 7-Eleven eller Pressbyrån här i vår lilla håla, vi har invandrarkiosken. Det är billigare, och ibland låter han oss köpa cigg. Fast om man ska köpa bröd får man kolla så att det inte har gått ut i datum.) Pers klädstil = gympadojor, jeans och kavaj. Streetsmart, säger Mirjam. Han tycker om att äta skaldjur, sniglar, friterad camembert, läskiga grejer, sånt som man inte ens vill lära sig att äta. Hans barn heter Moa och Fredrik och dom är ganska små. Fast kan alltså gå och sånt. Han bor i ett bostadsområde som heter Kungsdal. Det ligger nära vår skola, Kungsdalsskolan (fast alla säger Kungsan). Där är husen inte likadana men nästan. Gräsmattorna är helt raka och exakt lika stora och det är vår mardröm att bo så en dag. På sommaren står det en vattenspridare på varje tomt. Per undervisar i hur man ska göra för att må bra på arbetsplatsen, han åker runt till en massa kontor och pratar om sånt. Det är därför han är så bra på att spela inkännande, psykologaktigt, få Mirjam att känna det som att hon öppnar sig (vår kompis Karls teori). Nu har han varit rätt länge på ett och samma ställe tydligen, enligt Mirjam. Inte för att jag bryr mig. Men jag försöker kartlägga honom. Min plan är trots allt att döda honom en vacker dag. 10
Dom träffades alltså när Mirjam var på promenad med familjens hund, Katti, i området. Där husen tar slut finns det en liten skog och det var därifrån hon kom. Vi brukade leka där när vi gick på lågstadiet. Det var innan man började bry sig om att ha behå på sig och innan saker som ekvationer tog plats i mitt liv och innan jag på allvar började längta härifrån. Katti satte sig på huk och alla som har hund vet ju vad det betyder. Hon skulle bajsa. Mirjam ville dö, eftersom det var på trottoaren och precis utanför ett hus. Pers hus, fast det kunde hon ju inte veta då. Mirjam ryckte i kopplet. Katti bajsade. Per kom ut. Det blev väl sådär romantiskt som i filmer tror jag. ”När han gick in sen gav han mig en sån där blick, du vet, jag trodde jag skulle svimma. Fast det gör man ju sällan i verkligheten i och för sig. Men jag trodde jag skulle dö, du vet. Jag bara fattade.” ”Fattade vad?” ”Att det var meningen. Att han ville nåt. Att jag skulle ta fler promenader i hans område.” Jag vet inte hur Mirjam kan gilla en så pass mycket äldre snubbe, det är verkligen sjukt. Kanske är det för att hennes pappa är en stört jobbig människa. Han är italienare och har egen restaurang. Alltså stor, inte som nån liten pizzeria, utan med dyr mat. Eftersom det går så bra för den måste han jobba typ hela tiden. ”Säg inte nåt till pappa, lova?” brukar Mirjam säga. ”Varför skulle jag prata med din pappa, Mirjam, det är liksom inte min grej.” ”Nä, men ändå.” 11
MIRJAMS PAPPA = Rätt snygg för att vara gammal. Han är kanske fyrtitvå. Han har mustasch, ”ungefär som Magnum”, brukar mamma säga. Jag antar att hon inte menar glassen. Mirjams pappa är stark, fast man ser inte musklerna så tydligt. Han är fortfarande gift med Mirjams mamma, men han jobbar mest så man ser honom väldigt sällan. Dom flesta mammor tycker att han är ”stilig och charmerande”. Eftersom han jobbar på restaurang är han bra på att laga mat. Italiensk mat, alltså pizza eller spaghetti. Jag tycker inte det verkar vara så svårt, men det är det tydligen. En gång när jag var liten bjöd han oss på spaghetti och tomatsås. Jag tyckte det smakade skumt, för det var en massa kryddor som mamma inte brukade använda. ”Du lär dig”, sa Mirjams pappa då, såg kaxig ut och bet på en kapris. När jag kom hem sa jag till mamma att Mirjams pappa var konstig. Då sa mamma att Mirjams pappa är lite självupptagen och säkert jobbig att leva med. Jag förstod inte riktigt vad hon menade med det då. Nu när jag är äldre har jag tänkt att Mirjams pappa inte hänger så mycket med Mirjam, fast att dom bor under samma tak. Jag tänker att det kanske är det som menas med självupptagen. Mirjams pappa brukar säga att Mirjam ska ta ett jobb, vilket som helst, bara inte gå på det där jävla gymnasiet. ”Studera konst, det ger väl inget?” Mirjam brukar citera honom, högt och yvigt, vifta med armarna och visa hur han ser ut. Man beter sig tydligen så i Italien. Jag tycker det verkar lite häftigt, i smyg. Fast han är nåt av en idiot. Ungefär som min, då. Man är ju omgiven av idioter. 12
Efter incidenten med bajset blev det att Mirjam började hänga i Pers område. ”Jag vet inte, jag bara drogs till honom liksom. Du vet, så att det nästan känns övernaturligt. Jag tror att han kan vara min meant-to-be.” Jag tror inte alls att Per är Mirjams meant-to-be. Anyways, så bjöd han plötsligt in henne en dag. Varför gjorde han det? Kanske för att Mirjam är helt omöjlig att motstå. Med sina lockar och sina rådjursögon och sin plutmun är hon som en docka, en varelse från en annan värld. Och då överdriver jag bara lite grann. ”Vi satt och drack kaffe. Allt var så fint. Vi pratade om typ vanliga saker, han frågade mig om skolan och berättade om sitt jobb och vid ett tillfälle la han sin hand på mitt lår. Så här. Det kändes seriöst förbjudet, Mia! Som att jag var med om nåt farligt men underbart på samma gång. Som om livet började där. Han har så fina ögon.” ”Men du dricker väl inte kaffe?” ”Nä, det var lite svårt. Men man måste ju öva sig. Per har egen espressomaskin.” Jag nickar. Undviker att påpeka hur coolt det är eftersom hon har nämnt det femtielva gånger, och ser hur glansen i hennes ögon falnar. Fast inte länge, snart blossar den upp igen. Per är nämligen som en födelsedagstårta för en hundraåring. Hur mycket man än blåser kan man aldrig få död på alla ljusjävlarna. ”Han är … jag vet inte, det är som att jag känner mig så trygg med honom. Det är svårt att förklara men … världens bästa känsla! Om du fattar.” Det gör jag förstås inte. Dom har träffats i kanske en månad nu och Per stjäl stora 13
delar av Mirjams hjärna som jag skulle vilja ha tillbaka. Hon är som i en dimma, man kan säga att han är ett stort monster som käkar upp min kompis i stora mumsiga tuggor, usch jag hatar honom. Igår gjorde dom det stora. ”Det var hur coolt som helst! Innan har vi liksom bara legat på soffan, och han har legat över mig och vi har hånglat och typ tagit på varann och så.” ”Mirjam, du vet att det är asäckligt! Han är hur gammal som helst!” ”Mm. Lite läskigt är det. Ibland säger jag stopp, och ibland känner jag att jag kanske vill springa därifrån och så.” Hon skrapar i sanden med skon. Tydligen är det bara jag som jobbar på att gunga högt nu. ”Men varför gör du inte det då?” Jag gungar desto högre. Önskar att vi ska vara på samma höjd. Fast nu gungar Mirjam inte alls. Och ställningen är väl inte gjord för våra kroppar längre, jag hör hur det rister och skallrar där uppe. ”Fast det är bra också, fattar du? Han vet liksom precis var han ska ta, för att det ska bli skönt för mig och så.” ”Men … är du inte rädd?” ”Rädd?” Hennes röda hår rör sig i vinden, ögonfransarna rycker snabbt. ”Vad menar du, vad ska jag vara rädd för? Per säger att jag kanske är översexuell. Han blir helt till sig när han säger det. Som att jag är hans, du vet …” ”Nej, vadå?” Jag böjer mig bakåt och ser världen svischa förbi upp och ner. Det går bara ett tag, sen mår man illa. ”Alltså jag kan knappt förklara. Men jag älskar det! Du får 14
inte förbjuda mig från att träffa honom, Mia, du får inte!” Jag saktar ner. Suckar. Jag kommer inte ihåg att man mådde illa på det här viset när man var liten. Jag tittar på hennes ansikte, hur röda kinderna blir, hur stort leendet. Men också nåt nervöst under ytan, nåt farligt, nåt som inte ges plats. ”Jag ska inte”, säger jag. Hon blinkar mot mig. Borrar ner skorna, sträcker på benen och rullar gungan fram och tillbaka. Som att vara i rörelse men ändå stå stilla. ”Sen efteråt, då …” ”Efteråt? Ni gjorde det alltså, helt och hållet?” ”Ja, jag sa ju det! Va fan tror du? Efteråt så låg vi bara där. Och jag kände mig som en riktig kvinna. Det var så himla fint. Och han strök mig över håret. Så här.” Mirjam stryker mig över håret. Långsamt, lent, handflatan. Fingrarna leker sig fast i hårstråna. Det är nåt i detta som får mig att bli lite arg. Avundsjuk? Fast ändå inte. Jag skulle aldrig vilja ha Per. ”Och så sa han”, fortsätter hon. ”Du är så fin. Jag vill jättegärna ses i nästa vecka.” ”Nästa vecka?” ”Ja, han sa det.” ”Vadå, slängde han ut dig sen, eller?” ”Alltså hans barn kom ju sen. Han var tvungen. Att jag fick stanna så pass länge som jag fick, det var ju rätt otroligt bara det. Jag mötte dom vid busstationen sen”, hon fnissar, ”jo, det är sant! Fick titta ner i marken för att inte skratta på mig.” ”Vet du hur hans barn ser ut?” ”Alltså det är klart. Han har ju visat bilder.” 15
”Har han visat bilder?” ”Alltså nej kanske inte visat, alltså som i titta här är mina barn kolla vad söta dom är, inte så. Men fotona står ju framme, vem som helst kan se. Klart jag har sett dom.” Sanningen kommer fram först senare. Vi har svenska och vandrar runt i biblioteket på jakt efter en bok av Gustav Fröding. ”Det gjorde lite ont …” Hon ser besvärad ut, drar över dom torra bokryggarna, vill egentligen inte säga. ”Ont?” Först fattar jag inte vad hon pratar om. ”Ja, alltså när han trängde in. Du måste fatta Mia, den är liksom rätt stor. Inte alls som när man ser, som killarnas ser ut när den bara hänger, alltså då är den ju liten. Men nu var den skitstor. Jag tänkte typ nästan … shit! Hur fan ska det här gå till liksom?” Hon skrattar. Det är nåt speciellt med Mirjams skratt. Folk stannar upp och tittar. Läraren som passerar, till exempel. Han rätar till sina glasögon, går nästan in i väggen. Alla kollar på Mirjam. Som om det är nåt övernaturligt, nåt som bländar. Kanske är det bara jag som hör den gälla tonen. Mirjam tittar efter läraren och himlar med ögonen, fnissar. Det svarta rör sig, glimrar till under luggen som hon drar åt sidan hela tiden. Det finns ett litet, litet djur inuti Mirjam, med huggtänder och klor. Ett djur som inte tror på att nåt är farligt. ”Om jag inte haft Per skulle jag raggat upp honom. Han är het!” Det är vår historielärare, vikarien, Daniel. Han är inte så gammal som dom andra lärarna och faktiskt rätt snygg. Vi har honom bara en månad till. Man kan säga att han övar sig på oss. Hur nu nån kan vilja bli lärare, frivilligt, det övergår helt mitt 16
förstånd. ”Han skulle kunna öva sig på andra saker när det gäller mig”, säger Mirjam och ler menande. Jag hyssjar och rodnar, ”Mirjam!” ”Jaja, I’m just saying …” Problemet med Mirjam är att hon inte tar nåt på allvar, inget alls. Alltså hon är den snällaste, vackraste människa i världen. Även om både hon och jag älskar att dissa och prata skit om folk, that’s our life, men när det gäller killar menar jag. Då fattar hon inte när hon går för långt. Och hon gör det hela tiden, och så blir hon sårad. Och sen är det jag som får plocka upp och trösta henne. Vissa människor verkar liksom aldrig lära sig. Som min mamma, hon är på sätt och vis likadan. Hoppar från man till man, förälskar sig hur snabbt som helst. Hennes ögon tindrar på samma sätt, vare sig det är Rikard eller Sven-Åke. Just nu är det Kjell. Han är ungefär lika trist som namnet. Kjell. Pratar politik och missar inte en nyhetssändning. Snusar. En gång frågade han om jag tycker om Ulf Lundell. Eller låt mig citera. ”Vad gillar du Ulf Lundell, då?” Och lägg till S tockholmsdialekt. Kjell har en kal fläck mitt uppe på huvudet. Att mamma vet det och fortfarande hävdar kärlek liksom? Som att det inte fanns nån bättre. Jag vet inte, det kanske är så det är när man blir gammal. Att man får ta andrahandssorteringen liksom. Att alla bra redan är gifta. Kjell har skägg och kulmage. Ser ut som vilken gubbe som helst. Jobbade som polis men är förtidspensionerad. Har alltså inget att komma med. A total loser. Kjell bor inte hos oss och det är fan tur. Om det vore upp till mig skulle han aldrig få det heller. Men mamma säger att hon är kär. Ibland i alla fall. Och att han kanske kommer att flytta in 17
och att det är nåt jag inte bestämmer över. Fast det tycker jag är orättvist, hello, jag bor faktiskt här? Han har en brunrutig skjorta där det är brunt skinn i kragen till exempel. Bara det. Min mamma och pappa är alltså skilda. Det är för att pappa är alkoholist. * Jag heter Mia. Eller egentligen Maria, men jag hatar det namnet okej? Don’t call me that. Jag står inte för det. Det är inte som att jag fick vara med och bestämma. Jag är för att man själv ska bestämma om saker och ting här i världen. Fatta hur allt hade blivit så mycket bättre liksom. Skolan, livet, allt. Jag är fjorton år. Man kan tänka sig att det skulle betraktas som vuxet. Fast det betyder mest ingenting. Jag är i förberedelse, kan man säga. Jag läser på för att bli bättre. Snappar upp tips här och var. Veckorevyn till exempel, är en tidning som riktar sig till oss blivande kvinnor. Där står det om smink och kläder och hur man ska förföra killar. Det enda dåliga med Veckorevyn är att det står för lite om White Lies. White Lies är världens bästa grupp. Jag sa till min musiklärare att jag vill skriva en uppsats om dom istället för att lära mig spela gitarr. Min musiklärare sa att jag måste. Att det är coolt med tjejband och att tjejer också kan. Varför det nu skulle vara nåt tvivel om den saken. 18
Jag gillar att titta på killar som spelar gitarr. Killar som spelar gitarr får alltid en massa tjejer, och jag fattar verkligen det. Att det går hem menar jag. Musiker. Fast personligen gillar jag kanske främst sångare. Som Harry McVeigh i White Lies då. Han är min ultimata man. Min drömprins. A dream come true. Jag ska kanske bli författare när jag blir stor. Eller konstnär, jag vet inte. Ibland känns det som att jag är bra på nästan allt, ibland som att jag är totalt handikappad. Mirjam ska bli konstnär. Hon är nämligen bra på riktigt. Fast hon ändrar sig då och då, jag menar vi måste ändra oss, hello vi är liksom bara fjorton. Vuxna är så störda i vår värld, alltså som i skolan menar jag. Där tror dom att vi ska kunna bestämma nu vad vi ska bli sen. Fast att vi bara är fjorton. Eller ska jag bli journalist. Som Karls mamma. Hon är kultur journalist. Det är den häftigaste typen av journalister, säger Karl. Man får typ betalt för att gå på konserter och skriva vad man vill sen, precis vad man själv tycker. Fatta coolt. Få betalt för vad man tycker. Karl är min andra kompis. Han är typ översmart, och första gången vi träffades var på lekis. Karl har alltid funnits. Han bor lite längre upp på min gata, i det snyggaste huset jag vet. Mamma säger att det är opraktiskt att bo i ett sånt gammalt hus, att vi ska vara glada som bor i ett så bra och nybyggt hus som vi gör. Men jag vet inte vad hon pratar om. 19
Fast seriöst måste jag nog bli mer beläst då, som det heter. Om jag ska bli kulturjournalist alltså. Veta saker om saker. Om man räknar ihop det har jag inte läst så många böcker. Senaste var en ur Twilight-serien. Fast sen kollade vi på filmerna och då tappade jag bort det där med läsningen för vi blev lite förälskade i Robert Pattinson. Eller störtförälskade, egentligen typ besatta. Fast bara i två veckor. Sen släppte vi det, när vi insåg att han inte är lika snygg i verkligheten som han är som vampyr. Jag skulle vilja vara som Bella. Människa men ändå umgås med vampyrer, fatta. Om jag vore som Bella skulle jag gå med ett stort pansarhalsband hela tiden, så att ingen kunde misstagsbita mig. Och så skulle jag hångla och ha sex hur mycket som helst med Robert. Om jag ska välja en varelse som är absolut hetast av alla, så blir det vampyrer. Ibland önskar jag att dom fanns i verkligheten. Även om dom är farliga. Jag och Mirjam har förbjudit oss att titta på Twilight-filmerna nu för tiden. Det går liksom inte, man blir beroende och världsfrånvänd. Jag tror inte det är nyttigt att ha så mycket sexualitet i kroppen som jag får när jag ser dom. Karls hus är stort och gjort av sten eller betong eller vad det är. På utsidan finns det typ vita rosetter och statyer som kommer ut ur väggen, fast dom är ganska söndriga. Ängeln till exempel, den ser man inte om den ler eller är ledsen. Inuti huset luktar det lök och konstig mat som linssoppa. Det finns inga fula tapeter som hemma hos oss, utan väggarna är bara kala, skitigt vita, med sprickor. Det hänger tavlor där som 20
Karls mamma har gjort. Dom är inte jättesnygga egentligen, men fatta häftigt, ha en mamma som målar tavlor. Karl har inte facebook för han säger att han inte vill vara övervakad av systemet. Jag har övervägt att sluta med det, jag också, bara på grund av det. Karl har läst tusentals böcker och kan prata franska och engelska flytande. Det är mer än nån i vår klass kan. Han spelar klarinett också. Tar lektioner av fröken Holbertz, som bryter på tyska och kallas nyinflyttad i vår lilla håla, trots att hon bott här hela min uppväxt. Jag bor alltså i en håla. Eller ”småstad”, som mamma kallar det. Mer om det sen. Eller helst inte, men jag antar att det underlättar förståelsen för min situation i livet. Bara för att Karl spelar klarinett så tror dom flesta att han är bög. Jag tror inte det. Eller ibland verkar det som det, och jag tror aldrig att han har haft en flickvän. Fast det är väl mer för att dom flesta tjejer liksom dras till … jag vet inte. Mer coola killar. Karl är cool på sitt sätt, alltså att han vet så mycket, han fungerar som vår uppslagsbok. Och det är ju bra att ha en sån. Men om jag ska analysera det tror jag ändå att det är nåt med klarinetten och Karls översmarthet som gör att han inte får hångla. Det, och kanske att han inte är så snygg (no offense, men det är han faktiskt inte). Fast sanningen är att utan Karl skulle vi inte klara oss särskilt långt. Karls familj skiljer sig alltså från resten av idioterna som bor i den här hålan. Man kan säga småstad eller ort om man vill stajla, men allvarligt: det är en håla. Det finns bönder här. Och människor som jobbar på industri, på stålverket som ligger i 21
tkanten. Folk som bor här är rätt tråkiga. Dom jobbar skitu mycket och pratar om sina bilar och hus och så, precis som om det är intressant. Men dom har typ inget liv, så dom tycker väl det. Dom gamla pratar om folk som har dött och var dom bodde och vem som är släkt med vem. Dom vuxna, alltså över tjugo, pratar om ifall deras barn tjänar bra pengar, ska gifta sig eller kommer att skaffa barn snart. Och vi som är unga, vi försöker mest bara överleva. Och planera vår flykt härifrån, som kommer att inträffa så fort vi börjar gymnasiet. Att gå på högstadiet = att komma ifrån. Åtminstone lite grann. Man måste åka buss och Rohult är liksom en större stad, även om det inte låter så på namnet. Man kan sitta på café och låtsas att man bor där. Fast när man ska gå på gymnasiet måste man åka buss ännu längre, minst en timme. Å Gud jag längtar. Vi går bara i åttan så det är ett tag kvar. * När vi gick på mellanstadiet knäade Mirjam en kille i skrevet så han fick gå till skolsystern. Han hade tydligen problem med att han var tvungen att ta alla tjejer på brösten när dom kommit ut från toa. Alla var lite rädda för honom men ingen vågade säga ifrån. Mirjam bara knäade honom. Det är en av dom viktigaste grejerna när det gäller Mirjam. Respektera ilskan, A och O. Nu går vi på högstadiet och det är sällan nån som tar en på brösten. Sjukt störigt egentligen, jag menar nu när man vill. Min stora önskan är att nån ska hångla med mig. Det verkar 22
hända dom flesta, till och med fula människor som Helen med håret får hångla. Men inte jag. Helen med håret är en tjej i vår parallellklass, vi behöver inte prata så mycket om henne. Hon har långt blont hår och that’s it. Det verkar räcka för dom flesta killar. När vi hade dissektion på biologin och skar upp en groda så man kunde se inälvorna och hjärtat, då var Helen med håret tvungen att gå ut och kräkas. Hon var alldeles blek i ansiktet. Det var flera som gjorde det, men inte jag. Inte Mirjam. Inte Karl. (Fast Mirjam grimaserade lite.) Både jag och Mirjam vill gå på Hylliedahlgymnasiet. Det ligger i Brohamn och det är en rätt stor stad, dom har två HM där. På Hylliedahlgymnasiet har dom estetiska linjer och yngre lärare och stora fina lokaler. Vi har alltså varit där på öppet hus. Och så ligger det en godisaffär precis intill där det finns sånt där fint godis som kostar nio och nitti hektot och dom har marzipanägg. Hela året om, inte bara på påsk. Fatta. Det kommer att göra våra liv så mycket bättre. Både jag och Mirjam ska söka konst. Hon är sjukt bra på att måla faktiskt, man kan inte tro det kanske men hon är verkligen det. Har talang, som det heter. Hon målar i olja och det ser ut som riktiga konstverk. Sen säger hon ”äsch det blev inte bra” och målar över allt och börjar om igen. Jag tecknar mest. ”Du kan bli serietecknare”, säger Mirjam. Jag vet inte, kanske jag kan. Om jag övar. Om jag inte ångrar mig och vill bli nåt annat. Jag är lite schizofren när det kommer till att bestämma sig. 23
”Jag heter Mia. Eller egentligen Maria, men jag hatar det namnet okej? Don’t call me that. Jag står inte för det. Det är inte som att jag fick vara med och bestämma. Jag är för att man själv ska bestämma om saker och ting här i världen. Fatta hur allt hade blivit så mycket bättre liksom. Skolan, livet, allt. Jag är fjorton år. Man kan tänka sig att det skulle betraktas som vuxet. Fast det betyder mest ingenting. Jag är i förberedelse, kan man säga.” Mia bor in the middle of nowhere och det enda som händer där är att hennes bästis Mirjam har en hangup på en som heter Per, som är minst lika gammal som hennes pappa. Fast egentligen är allt bara tråkigt och vanligt, inte alls Los Angeles. Tills Vlad dyker upp, med hatt och hängslen och ett band och egen lägenhet. Men hur ska man våga, när det inte verkar finnas några regler? ”Lina Arvidsson har en unik röst. Hennes debut är drastiskt humoristisk med en allvarlig klangbotten, i många stycken briljant. Jag sträckläste den.” JENNY JÄGERFELD, FÖRFATTARE
”Jag tycker om språket, som känns väldigt trovärdigt och passar Mia. Ännu mer tycker jag om personerna. Jag älskar hur de inte anstränger sig för att passa in, hur de är lite utanför men trivs med det.” BLOGGEN MATILDAS LÄSHÖRNA ” Det borde finnas regler är så ’rätt’! Saker jag inte har satt ord på, men alltid ’finns’, är beskrivna så jag känner igen mig.” BLOGGEN BOKUGGLAN
ISBN: 978-918663418-6
www.gillabocker.se