9789198345629

Bad Reputation Ă…r Noll Eva Rosengren

Belletrist Publishing

Tidigare av Eva Rosengren En brasiliansk, med svans 2016

Bad Reputation ©Eva Rosengren 2017 Belletrist Publishing www.belletristpublishing.se Omslag: Sofia Scheutz Tryckt hos Print in Baltic JSC, Kaunas, 2017 Första upplagan ISBN: 978-91-983456-2-9

Spellistan till boken finns på Spotify: Bad Reputation (direktlänk på www.belletristpublishing.se)

PROLOG: BAD REPUTATION Djupvik, 13 december 1981 Om sju sekunder börjar det. Simone känner en lätt fladdring i hjärtat, men den når inte ens halsgropen. Borde jag inte vara mer nervös? Hon vänder på huvudet och slänger en snabb blick på Mia. Mia rör inte en min, men Simone ser att hon tittar mot dörren som sitter i ena långsidan av gymnastiksalen. Har Palle inte kommit? Över dörren hänger en stor affisch av ett antal hopklistrade A5-papper. Färgglada bokstäver textar ”Luciarocken -81” och under har någon ritat ett luciatåg med elgitarrer. Luciorna ser ut som överåriga drag queens i lingerienattlinnen och stjärngossen som en dvärg i KKK-mundering. På sidorna av affischen står namnen på alla banden som är med – från Simones skola och ett par från andra skolor i kommunen.

En isande vind från den öppna dörren smeker Simones ansikte och bär med sig en bouquet av ny och gammal svett.

Bakom sig hör Simone hur Carina räknar in. Nu börjar det.

Nu. Hon spänner fingrarna och drar igång. Direkt hör hon hur Mia spelar fel redan på första ackordet. ”I don’t give a damn ’bout my reputation …”

I samma sekund som Simone börjar sjunga känner hon hur kajalen runt vänster öga rinner nerför kinden. Fan också.

En halv timme och en halv kajalpenna förbrukade och nu ser hon ut som en gråtande Harlequin – i trasiga jeans och skinnväst. Vattenfast, my ass. Inget att göra åt nu för fingrarna är upptagna med att trycka på strängar och hålla i plektrum.

Simone tar ett steg åt sidan och märker hur golvet på den 5

provisoriskt uppbyggda scenen gungar till under fötterna.

Det gäller att stå still så att inte hela skiten rasar. Inte för att där finns så mycket rum att röra sig. Musikmajjen föreslog att Carina och trummorna skulle placeras bredvid scenen, men till slut fick de trängt in hela ekipaget, allt utom hi-haten som står kvar på golvet bredvid, trots Carinas ilskna protester. ”A girl can do what she wants to do and that’s what I’m gonna do …”

En handfull svartklädda tjejer från sjuan och åttan står längst fram vid scenen och gungar i takt med musiken. Två av dem sjunger med i texten. Längst bort i andra änden av gymnastikhallen häckar en större grupp pastellklädda som dricker Champis i vita plastmuggar och skriker till varandra över musiken. Det är mest folk från 9A och från snobbskolan i Viken. I Simones klass 9C är de inte så pastelliga.

Några sjätteklassare hänger som apor uppe i ribbstolarna utefter långväggen, men de kollar inte mot scenen utan spanar efter vuxna som kan ha invändningar mot valet av placering. Resten syns inte till. Simone vet var de är. De hänger utanför, för tuffa för att komma in. Röker sina röda Prince och trampar runt i snöblasket så att sneakers och tubsockor blir blöta. Kanske skickar de runt en flaska med en brunbeige blandning.

Musiken slutar med ett brak och det lilla publikhavet nedanför scenen jublar. Simone vänder sig om och möter Carinas breda flin, Åsas diskreta nick och Mias triumferande smil. Hon fylls av kärlek till hela tavlan: Carinas ekorrögon och bruna, gelékletiga spret som sticker upp bakom trummorna, Åsas loja kutrygg och Madonnespetsklädda händer som vilar på basen, Mias bländande filmstjärnegestalt med guldlockar och gitarren i givakt. Alla med svettrinnig kajal i hela ansiktet. Simone har aldrig sett något vackrare. De 6

nickar mot varandra i samförstånd. Nu kommer den. Nu ska de spela sin egen låt för första gången. Låten som de har jobbat på i flera månader.

Just när Simone lägger handen om micken och drar in ett tilltvingat stort andetag, släcks hela salen ner. Mumlande sång på avstånd växer sig starkare och starkare. ”Natten går tunga fjät ...”

Ett fladdrande ljussken närmar sig dörren och så äntrar luciatåget salen, en hel kvart för tidigt. Först kommer Kärran i stel passgång med en blinkande luciakrona på huvudet, efter henne en rad tärnor i olika grad av för korta lusselinnen, en gänglig tomte med för stort lösskägg och efter dem kommer alla som stått utanför och rökat och krökat – en lång rad av huttrande tonåringar i för trånga jeansjackor och blöta Converse. Palle skakar några långlivade snöflingor ur håret och vinkar glatt till Mia, men hon blänger bara surt tillbaka.

Nu passar det att komma, när de redan har spelat den första låten. Är han här för att se Mia spela eller för att glo på tjejer i nattlinne? Skit samma, Simone vet att Mia ändå tänker göra slut snart. Jämngamla killar är för barnsliga. Tur att de börjar gymnasiet snart.

Luciatåget skrider raskt genom gymnastiksalen. Kärran tar sikte på Simone och utan att sänka farten en enda sekund tågar hon i passgång genom hela salen och rakt upp på scenen. De åtta tärnorna försöker snubblande hålla tempot uppe.

Framme vid scenen verkar de ta sats för att hoppa upp och ställa sig bredvid lucian, men ögonmåttet säger dem att de inte kommer få plats, så de delar sig varannan åt höger och varannan åt vänster och skrider som två små elektriska tåg runt i cirklar framför scenen tills sången tar slut. Tomten blir stående mitt i sällskapet med sin lykta och skägget på halv stång. Publiken suckar lättat ut när falsksången äntligen tar 7

slut. Simone har aldrig hört gympasalen så märkvärdigt tyst som nu. ”Lämna lussekronan till Snygge-Mia istället!” skriker någon. Palle tjoar ett högljutt bifall. Kärrans käkar spänns, men hon svarar inget utan tar istället ton till nästa sång. ”Så mörk är natten i midvintertid ...”

Disharmonierna skär som stiletter i öronen, men rätt som det är tar Carinas gälla röst upp sången i understämman – skarp, men inte falsk. Simone, Mia och Åsa tar ton och snart har deras sång i mikrofonerna överröstat tärnornas falsksång.

Kärran vänder på huvudet och säger med ögonen att de ska sluta, men det hjälper förstås inte. De sjunger på i alla sju sångerna innan det är dags för luciatåget att tåga ut igen.

Hela publiken applåderar när Kärran kliver ner från scen. ”Tack, tack, vilken underbar publik”, säger Simone i mikrofonen till tonerna av nattens tunga fjät. Salen tänds upp igen och nu är det då äntligen dags för låten. ”Nu är det våran tur.”

Simone ser något gult fladdra i ögonvrån. Det är Thomas syntlugg som svajar bredvid scenen. Bakom den gula syntluggen syns fler luggar som alla gör sig redo att äntra estraden. Hur jävla svårt ska det vara att få spela sin jävla låt? ”Nä, vi ska spela två låtar”, fräser Mia som står närmast scenkanten.

Thomas skakar på huvudet och kliver upp på scen, tätt följd av sina fyra bandmedlemmar. De rosa skjortorna är nystrukna, håret format i stora vågor och makeupen sitter ännu perfekt. Mia ställer sig i vägen för att stoppa dem från att komma upp på scen, men killarna bildar trupp och knör sig fram som en enda man. Mia far som en bowlingkägla åt sidan. ”Ingen bryr sig om ditt dåliga rykte, Simone.” Thomas 8

sträcker sig efter mikrofonen.

En sötstickig lukt av hårspray och Brut cologne svider till i Simones näsa och hon känner hur något exploderar inom henne. Det svartnar för ögonen och sekunden efteråt känner hon en stark, stingande smärta i höger långfinger. ”Aaaaj, är du inte klok?” ropar Thomas.

Simone märker hur högerhanden far runt utan egen vilja och när dimman lättar framför ögonen ser hon att hennes hand sitter fast i Thomas mun. Vad är det som händer?

Hennes dödskallering har fastnat i hans tandställning, rälsen i överkäken. Hon sliter och drar, men kommer inte loss.

Thomas huvud far som en studsboll och det hårt formgivna gula håret flaxar åt alla håll. Hårsprayen var inte superstrong. ”Släpp!” skriker Thomas. ”Vad tror du jag gör, jag försöker!” gormar Simone.

Mia kommer farande och rycker tag i Simones högerhand. ”Men var stilla då, idioter, så jag kan lossa er.”

En halvtimme senare knäcks isen på en djup vattenpöl och Simones ena Dr. Martenskänga fylls med bitande kallt brunt vatten. ”Plums,” säger Carina muntert.

Gatubelysningen ute på vägen är trasig och de håller alla i varandras jackor för att inte halka ner i diket. Musiken från gymnastiksalen blir svagare ju längre bort de kommer. ”I just can’t get enough, I just can’t get enough”, sjunger Carina med. ”Hördu Simone, det måste vara dig Thomas sjunger om.” ”Tsss”, fnyser Simone. Såret på långfingret har skapat en liten roströd fläck på vanten. ”Kommer ni ihåg det där genombrottet på Luciarocken åttioett som vi pratade om?” säger Mia. 9

”Aaa?” ”Jag tror vi kan sluta prata om det nu.”

Carina och Åsa fnissar. ”Varför det?” säger Simone. ”Har ni inte hört talas om fjärilseffekten?”

Ibland märks verkningarna av fjärilseffekten inte förrän efter mycket lång tid.

10

CLAMPDOWN 35 år senare Som att falla långsamt och länge utan att veta var djupet tar slut. Händerna famlar efter sprickor att hålla fast sig i, men det finns inga; luften susar genom de utsträckta fingrarna.

Det är bara att låta händerna falla. Ingen idé att försöka.

Simone sitter längst ut på sätet och tittar ner i det svarta golvet, regnblankt från morgonens alla blöta stövelsulor i tunnelbanevagnen. Hon vet ingenting om personen på sätet bredvid mer än att hans många påsar gör anspråk på hennes lilla del av ytan i den här världen. Jävla gubbe. Höften ömmar av att sitta böjd åt sidan för att slippa känna grannens ångande varma lår tryckas mot hennes. Lukten av vått gummi stiger mot taket.

Vagnen ger ifrån sig ett hjärtskärande, plågat skrik när tåget bromsar in vid nästa station. Simone andas snabbt. Det känns som om någon håller fast lungorna och försöker trycka ut all luft som innehållet i en kaviartub. Hon försöker ta in luft, men all luft är på väg åt andra hållet: ut.

Vad är det som händer?

Hon tittar ut genom fönstret. Skanstull. Namnet säger henne ingenting. Känslan av att falla tilltar när hon inser att hon inte vet vart hon är på väg. Är hon på väg till jobbet eller hem eller vart? Hon letar i huvudet, men varje gång hon tror att hon får tag i en tanke slingrar den sig ur hennes grepp och försvinner. Det är som att leka tafatt med en hop ålar.

Simone har en känsla av att hon ska gå av här. Men varför? Kraften i hjärtslagen vibrerar i bröstet och hela vägen 11

ut till resten av kroppen. Vilken dag är det? Hon rotar i väskan för att hitta mobilen med kalendern, men inte i ett enda fack finns den. Snabbt känner hon runt i de stora fickorna på den svarta dunkappan. Inte där heller. Det skär till i magen.

Har hon glömt telefonen någonstans? Det går ju inte. Där finns hela hennes liv. Hon försöker resa sig från sätet, men kroppen lyder inte. Hon kan inte få benen att samla den styrka som behövs för att ta sig upp. Om situationen inte hade varit så skrämmande hade det varit komiskt. Hon är som en robot som inte laddats upp. Simone andas i små, korta stötar.

Luften osar under den stickade tröjan och dunkappan. Hon känner svettdroppar rinna i en tunn linje nerför ryggen.

Dörrarna stängs och tåget kör från stationen. Simone ser hur det gula kaklet får upp farten utanför fönstret och känner med ens att hon inte orkar bry sig. Hon orkar inte tänka. De får köra henne vart de vill. Direkt till bårhuset verkar vettigt.

Hon sjunker ihop på sätet och stirrar in i det tomma svarta utanför. Två djupa, mörka hål blänger tillbaka på henne i rutans spegelbild. Hon och spegelbilden är inneslutna i sin egen bubbla, bortom trängselns vassa armbågar, sura ögonkast och stanken av fuktig ull och olust.

Det är först nu hon inser hur det känns i kroppen när den aldrig slappnar av. Det enda hon känner är trötthet. En djup och tung trötthet som gör ont i varenda bortglömd muskel.

Finns det några andra känslor? I så fall har hon glömt dem.

Det är så här det är nu. Hon glömmer. Tappar ord, minns inte möten, kommer inte ihåg vart hon ska. Det enda hon minns är att hon måste jobba. Måste göra allt hon måste. Nu minns hon inte ens det.

Simone lägger händerna i knät och betraktar de lackade naglarna med bitmärken i nagelbanden. Vad var det som hände? När slutade allt vara roligt? När blev livet ett problem 12

att lösa istället för ett äventyr att uppleva? Hon kan inte sätta fingret på vilken dag eller månad eller år det var, men någonstans på vägen tog hon fel avfart och hamnade i ödemarken med fel kartläsare vid sin sida. Någonstans lassade hon på för mycket av det tunga och tråkiga och tippade av allt det lätta och roliga. Någonstans försvann meningen med allt.

Hon knäpper händerna och tänker i ett kort ögonblick av klarhet: Nu räcker det. Någonting måste bort. Jag vill ha liv.

Jag vill ha Tyra och Lasse och Bosse och mamma. Och Mia. Ingen mer vill jag ha. Ingenting mer.

Jag vill andas.

Jag vill leva.

Men går livet att få tillbaka nu?

13

MENTAL ISTID Lakanen är svala och stärkta och frasar behagligt mot benen.

Simone sträcker på vaderna och sticker ut tårna genom en glipa i överlakanet och täcket. Luften utanför är frisk och hon drar tillbaka foten in i den unkna värmen under täcket.

Hon suger in luft i näsan och njuter av att lakanen doftar som de alltid gjort: en blandning av syrén och tvål.

Det har gått fyra veckor sedan systemkollapsen i tunnelbanan. Fyra livsomvälvande veckor. Simone har sagt upp sig från jobbet och kanske från sitt äktenskap också. Hur det ligger till med det senare vet hon inte för hon åkte från Anders till Djupvik och har ingen aning om han kommer dyka upp för att fira jul med henne och resten av familjen. De har inte haft någon kontakt alls sedan hon tog med sig barnen och åkte. Inte ett enda litet sms har idioten skickat. Självklart förstår Simone att hon måste straffas för att hon förstört deras perfekt uppbyggda tillvaro genom att börja fråga efter liv och lust. En team player kan inte stanna mitt i matchen och fråga varför det är så viktigt att göra fler mål när laget redan leder med tjugo-noll. Men en enda fråga om vad barnen önskar sig i julklapp? Som den lagkapten han alltid ansett sig vara?

Simone ligger med stängda ögon och hör hur det knäpper i elementet – ett ljud hon alltid kommer att förknippa med sitt gamla flickrum, det här rummet. Hon känner en mjuk hand på pannan och behöver inte öppna ögonen för att veta vem det är. Mamma sitter på sängkanten och doftar som bara mamma kan: en svag underton av Chanel N° 5 och en stark överton av Zoegas och Ajax. Simone sniffar. Det är något annat som luktar också. ”Idag får du stiga upp.” Mammas mjuka röst klyver tystnaden som en stråle varm getmjölk i ett glas turkiskt kaffe.

14

”Varför det?”

Så spröd och tunn rösten låter. Simone känner inte igen sig själv. Hon håller ögonen stängda för hon ser genom ögonlocken att rummet redan är ljust och hon är rädd att de skarpa strålarna ska sätta eld på henne där hon ligger i sin barndoms kista. Allt hon vill är att ligga kvar här i sängvärmen utan att behöva vakna. ”Det är julafton idag”, säger mamma. ”Martin kommer.

Och släkten.”

Simone slår upp ögonen. Hur blev det julafton redan?

Dagsljuset som kikar in mellan de trasiga persiennerna svider i ögonen. Hon känner sig som en igelkott som väcks av att påskbrasan där hon gått i ide plötsligt tänds på. Simone är lättad att hon uppenbarligen inte var en vampyr, men hon inser att det finns fler sätt att brinna upp. ”Var är barnen?”

Mamma klappar henne lugnande på armen. ”Nere i köket och äter risgrynsgröt.” ”Men Tyra då?” ”Tyra med”, nickar mamma.

Men vad fan. Ungen äter ingenting, men hos mormor går allting ner. Att tvillingarna slukar allt är ingen överraskning – det gjorde Tyra också när hon var elva – men sedan dess har tillvaron blivit mer och mer komplicerad. Är det veganskt? Är det etiskt? Är det gammal skit som Simones generation har stoppat i sig för då är det garanterat oätligt? Simone borde vara glad åt att det lilla monstret blivit världens ljuvaste familjeflicka, men det känns inte rättvist. Mormor gör allting rätt och själv gör hon allting fel.

Det var i alla fall helt rätt att ta med barnen hit redan första lovdagen, även om resan var en pärs. En helt vanlig X2000resa – utan småbarn – från Stockholm till Göteborg och 15

upphämtning av pappa på stationen för biltransport de femton milen upp till västkustens bortglömda pärla, Djupvik.

Hur kan en sådan bekväm resa vara så svår?

Så snart hon kom fram parkerade sig Simone i sängen och hon har gjort allt för att hålla sig kvar där under veckan som gått. Varje steg från sängen knakar och spränger i hela kroppen. Tänk om systemet stänger ner som det gjorde den där dagen i tunnelbanan? Simone vågar inte lita på sig själv längre och hon känner en gränslös sorg över att förtroendet mellan henne och kroppen är borta. Vem ska hon nu göra allting med? Vem ska hon ut och springa med – och i maskopi fuska så snart hon kommit in i skogspartiet? Vem ska hon dela en halv flaska vin och en stunds parningslek med?

Mamma sitter kvar på sängkanten och ser lugnt på Simone. Det förr så långa och lena håret är nu kortklippt stålgrått, men blicken är samma sammetsbruna. Över den julröda klänningen sitter ett förkläde i ofärgat linnetyg. Nu känner Simone vad det var som doftade. Griljerad julskinka. ”Jag går ner nu, men jag förväntar mig att se dig till frukost strax.” Mamma reser sig och slätar med ena handen ut täcket på platsen där hon suttit. Simone ser ådrorna på ovansidan av mammas hand och får en underlig känsla av att mamma inte är för evigt. Det är första gången det slår henne vad det betyder att mamma snart fyller sjuttiofem år – visserligen frisk och vital, men sjuttiofem år ändå. Gammal. Simone känner hur det svindlar till framför ögonen. Vad skulle hon göra om inte mamma fanns? Hon tvingar skräckslaget bort tanken innan den hinner slå rot. Det går inte att leva utan mamma, så det behöver hon inte tänka på nu. Det går inte att tänka på nu. ”Du kan inte ligga här och tycka synd om dig själv hur länge som helst, Simone.” Mamma lyckas på sitt klassiska manér låta både vänlig och uppfordrande på samma gång.

16

Hur kommer det sig att Simone aldrig lyckats praktisera samma sluga taktik på sina egna barn? Kanske för att hon inte är så lik sin milda mamma utan mer sin barska pappa?

Och mammas sätt är inte slugt utan helt naturligt. ”Vi får väl se hur länge jag kan ligga här.” Simone borrar ner huvudet i kudden. Det här är tryggaste stället på hela jorden. ”Då hämtar jag pappa.” Mamma går obekymrat mot dörren.

Men för helvete, tänker Simone, jag är väl inget barn heller? Hon har bara råkat ligga på rummet och blivit uppassad av mamma den senaste veckan. Blivit matad, klappad på och bortklemad, medan hon legat till sängs och försökt glömma allt hon måste tänka på. Allt det där som en vuxen människa måste tänka på. Allt det som ger henne magknip och sura uppstötningar.

Mamma vänder sig om och dröjer vid dörren. Simone ser kärleken i hennes ögon. Mamma är inte van att ställa krav.

Det är pappas uppgift. ”Du är van att klara allt, Simone. Det är bra. Till slut blev det bara för mycket för dig. Det är inget konstigt med det.

Men nu får du resa dig och gå vidare. Det är det man gör.

Det är livet.” ”Men det är ju livet jag försöker hitta, mamma.” Simone drar upp täcket under hakan. Hon undrar om hon någonsin pratat om livet med mamma förut. Hur kommer det sig att vi pratar så mycket utan att prata om det viktigaste av allt? ”Ja, men gå ut och gör det då. Livet hittar du väl inte här i sängen. Inte det liv som du vill ha i alla fall.”

Men det är ju det jag inte vet, tänker Simone. Vilket liv är det jag vill ha?

Simone ligger kvar när mamma stänger dörren efter sig.

17

Hon måste ta sig samman. Det här är så olikt henne. Hela sitt liv har hon dundrat fram som en pansarvagn i snårskog. Nu går hon vilse på en rak landsväg. Men det är för att hon har förvandlats till en pytteliten myra och landsvägen har blivit till en ofantlig öken. Små sandkorn har blivit till stora berg som hon måste ta sig över. Vägen är så lång och hon kommer aldrig fram till någonting.

Det värsta är inte den totala utmattningen; det värsta är att ingenting är roligt längre. Simone kan inte komma ihåg när hon senast kände sig glad. När hon senast skrattade åt något.

Hon kommer inte ihåg vad hon brukade tycka var roligt. Hon kan inte ens komma ihåg när hon var arg. Världens ilsknaste lilla människa känner ingenting.

Simone samlar kraft och reser sig ur sängen och går fram till fönstret. Hon kikar ut genom glipan i persiennen. Ingen snö, men när snöade det på julafton? En koloni småfåglar bråkar om att få plats i fågelbordet som hänger i äppelträdet rakt nedanför fönstret. Bortanför trädgårdsstaketet, landsvägen och den stora åkern ser hon havet. Himlen och havet går ihop som en enda gråkluddig målning.

Snett mittemot Simones föräldrars hus ligger Mias mammas hus i brunt tegel. Huset ser så litet ut. Simone tyckte alltid att det var så stort när de var barn. Kanske har det krympt för att passa bättre nu när Mias mamma bor där ensam.

Maken är död och enda barnet bor i London. Det slår Simone att det finns en människa som saknar Mia minst lika mycket som hon själv. Hon kommer att tänka på sin bror Martin och hur mycket hon saknar honom också. När de var små hängde han alltid med henne och Mia – ända tills Mia och hon blev tonåringar och Simone inte ville ha lillebror med sig överallt längre. Nu skulle hon inte ha något emot att ha med honom överallt, men han bor i Malmö med sin pojkvän och de ses 18

alldeles för sällan.

Simone vänder sig om och ser sig själv i den fyrkantiga väggspegeln. Hon ser ut som Dracula. Håret står rätt ut som en svart aura runt det bleka ansiktet. De mörka ögonen är inskjunkna i mer mörkt. Hon sträcker på ryggen och känner hur det hugger till i ryggslutet. Hela kroppen värker.

Nej, nu börjar jag om. Hon plattar till håret med händerna, tar på en kofta över pyjamasen och går ner till köket.

Barnen har redan försvunnit från bordet. Mamma och pappa sitter på varsin furustol och äter gröt ur sina Gröna Anna-tallrikar. Samma tallrikar som Simone åt sin filmjölk i vid frukostbordet när hon var barn. Hon känner igen den hoplimmade tallriken som pappa äter ur. Den gick i golvet en gång när hon och Martin bråkade och mamma limmade ihop den innan pappa kom hem. Simone tyckte de kunde skylla på Martin för pappa blev aldrig lika arg på honom som på Simone, men det behövdes inte för pappa har aldrig märkt att den varit itu.

På det runda bordet ligger en broderad julduk som Simone också känner igen från förr. Vaxdukstiden är alltså förbi sin andra vända kladdiga barnaår. Är hennes barn så stora nu att de förtjänar mormors handbroderade linnedukar? ”Jag ska börja om”, säger Simone högtidligt. Hon står i dörröppningen och väntar på en reaktion från mamma och pappa. Det slår henne att hon inte hunnit tänka igenom det här och resonera med sig själv ännu, men det är lika bra att hon säger det högt innan hon hinner ångra sig och krypa tillbaka ner i sängvärmen. Båda tittar förvånat upp. Mamma lägger ner skeden och torkar sig om munnen. ”Vad är det du ska börja om med?” ”Allt. Livet. Jag sätter det på noll nu. Nästa år ska bli mitt År Noll.”

19

Hon väntar på respons från pappa. Han sitter i nystruken skjorta och ser på henne med en rynka mellan ögonbrynen.

Som alltid är det omöjligt att veta vad han tänker. ”Vad är det för mening med att stå på noll?” frågar han. ”Därför att en kan få göra allt från början igen.” Simone känner sig trotsig. Det ingår förstås i att få börja om – att trotsa pappa. ”Förr började man tänka på pensionen när man fyllde femtio. Och du vill börja om.” Pappa skakar på huvudet, tar upp skeden och slevar i sig gröten igen. Rörelserna är snabbare och ryckigare än vanligt, så Simone förstår att han är irriterad. Han tycker att hon är bortskämd. ”Hur har du tänkt dig detta?” Mamma har inte tagit upp skeden igen utan kramar bekymrat sina händer.

Simone slår sig ner på en stol vid bordet, där mamma redan har dukat fram en tallrik och sked till henne. ”Jo, jag har inte tänkt så mycket än. Jag kan ju bo här.”

Hon ser sina föräldrars bestörta ansiktsuttryck och lägger snabbt till: ”I Djupvik. Inte här i huset, menar jag. Det är en jättebra plats för barnen.” ”Vad är en bra plats för barnen?” Tyra kommer just nerför trappan och undrar med skarp röst vad hon är indragen i.

Hon blir stående i trappan och ser på dem genom spjälorna. Ögonen är för en gångs skull omålade, men de är lika vassa och kritiska som vanligt. Det mörka håret svajar fram och tillbaka mellan spjälorna. ”Här är en bra plats att bo”, säger Simone.

Tyra spärrar upp ögonen och skakar på huvudet. ”Orka snacka med dig. Jag går till affären nu.” ”Den öppnar inte förrän klockan tio, vännen. Eller är det elva idag när det är julafton?” Mormor tittar på maken för svar.

20

”Skjut mig.” Tyra går tillbaka uppför trappan.

Simone tänker att det kommer bli en kamp på många sätt, men hon orkar inte återvända till Stockholm. Inte nu. Hon orkar inte åka tillbaka till Anders. Här i Djupvik är allt så lugnt och skönt. Här kan hon återuppfinna sig själv och sitt liv. Hon måste få ro att tänka. För vad skulle kunna störa henne här?

21

AULD LANG SYNE Om en enda liten, flamsig tjugofemåring till limmar på Ryan kommer Mia hämta en champagneflaska, skaka den och spruta rakt i hennes ansikte. Eller i Ryans ansikte, men det är för all del inte hans fel. Inte så mycket i alla fall. Han gillar bara uppmärksamheten lite för mycket. Mia brukar klara sig själv, så det är inte konstigt att Ryan inte verkar veta var hon är just nu. Varför undrar han inte var hon är? Hon drar handen genom håret, men hade glömt att det var uppsatt. Irriterat lägger hon tillbaka en lång, blond lock i ett av hårspännena.

Mia tar en klunk av champagnen ur det höga glaset och lutar sig mot väggen. Bubblorna kittlar hela vägen från läpparna ner till magen. Smaken är för söt, men så går det när man dricker champagne som serveras upphälld i glas. Inte för att hon misstänker att det är någon billig spumante som bjuds på i det här sällskapet, men Mia är alltid skeptisk till att inte själv få läsa etiketten på flaskan. Hon letar med ögonen efter baren, men det enda hon ser är människor; sikten är bara några meter åt vart håll.

Två meter framför henne står Ryan i smoking med ryggen mot henne, omgärdad av fem flickor i svarta aftonklänningar och likadana håruppsättningar. Billiga kopior av varandra.

Mia undrar om hon och hennes kompisar var så identiskt formade i den åldern. Hon ser Simone och Carina framför sig. Nej, där var inget karbonpapper inblandat, varken förr eller senare.

Till och med i nacken är Ryan snygg. Hon andas ut och höjer blicken. Den stora salen är full av glada människor, skumpan flödar och det doftar pengar och klass. Det finns ingen anledning att vara missnöjd. Mia är allt annat än 22

missnöjd med hur hennes liv har spelats ut – hur hon har spelat ut det. Hon är på nyårsfest hos en av Londons mest åtråvärda festvärdar. Efter flera års hårt slit har hennes firma för andra året i rad vunnit pris som årets ciderhus i Storbritannien. De börjar slå igenom i Europa och ska just starta lanseringen i USA. Hon har en fin lägenhet i bästa kvarteren, vilket nästan är en omöjlighet i London idag.

Hennes pojkvän är framgångsrik advokat – och femton år yngre. Vad gör det om tjejer som är hälften så gamla som henne limmar på honom? Hon kan skaffa en ny. Allt kan hon skaffa nytt. Hon vet vad hon kan och är inte rädd för att arbeta hårt. Hon stannar upp i tanken. Vill hon verkligen arbeta så hårt? Och sedan då? Ska hon börja om igen då? Visst kan hon, men vill hon?

Det hugger till i magen. Shit, hon glömde äta innan hon kom hit, direkt från jobbet. Mia masserar magen utanpå den silkiga långklänningen och ser sig om efter något ätbart, men allt som finns är bubbel och sprit. Hon tränger sig genom massan av människor på jakt efter mat. På väg förbi Ryan roar hon sig med att fingerfärdigt dra ur ett par hårnålar på den mest högljudda av flickorna så att det uppsatta håret far ner i spretor över axlarna. Innan tjejen hinner uppfatta vad som hände är Mia redan längre in i rummet. Hon tror inte ens Ryan hann se henne.

I den lyxiga våningen finns en stor del av Londons innersta krets, men Mia känner ärligt talat inte igen särskilt många.

Hon har inte ägnat så mycket tid åt mingelkalasen, även om hon vet att de är viktiga. Men jobbet kommer alltid först.

Sedan hon köpte det gamla ciderhuset och rebrandade det till ett av Storbritanniens hetaste märken har hon klättrat på den sociala stegen – till och med i klassamhällets England går det att jobba sig upp, men självklart är det beroende av 23

vilka du omger dig med. Mia har alltid varit bra på att omge sig med rätt personer.

Hon hittar en servitör med snittar och stoppar raskt i sig två på en gång. Servitören börjar gå vidare, men Mia blockerar hans väg. ”Let’s do this like Bruce Willis and his driver in Die Hard.

You stay here until we know I don’t need you anymore.”

Mia lyckas få in ett leende på slutet, miljondollarsmajlet, och servitören ler lika brett tillbaka. Hon har det ännu. Fast till vilken nytta?

Hon stoppar i sig tre snittar till och känner ingen skillnad mellan lax och skinka för hon tuggar knappt innan de är på väg ner i magen. Efter den femte snitten går hon ur vägen så att servitören ska kunna fortsätta, men han står kvar och insisterar på att hon ska ta en till. Hon skakar på huvudet. ”Thank you, you’re lovely. Please come back later.”

Mia sköljer ner den fadda smaken av snittarna med det söta bubblet. Till sin förvåning saknar hon soffan hemma, där hon kan dricka sitt eget bubbel och sparka av sig de här löjligt höga klackarna. Hon har längtat efter att få komma på fest och ha roligt. Varför har hon inte roligt?

Värmen är påtaglig från alla människor som rör sig i rummet som rovdjur på savannen. Hon norpar åt sig ett nytt glas champagne från en bricka. En man med genomträngande blick knör sig allt närmare henne och hon tränger sig ut mot balkongen. Demonstrativt stänger hon de spröjsade dörrarna efter sig och befinner sig med ens ensam på terrassen som vetter mot Holland Park. En matta av dovt trafikljud lägger sig som bomull i öronen, vilsamt efter det högljudda fest­ stimmet. Hon betraktar den runda, vita månen och undrar om den känner sig ensam utan alla de vanliga Londonmolnen framför sig. Hon huttrar till. Den krispiga luften får henne 24

att ångra att hon glömde sjalen därinne, men hon dröjer sig ändå kvar. Hon tar upp telefonen ur kuvertväskan och ringer Simone. ”Hallå”, säger en sömnig röst i andra ändan.

Mia har vant sig vid att Simone låter sömnig nuförtiden, inte skarp och effektiv som förr. ”Vad gör du?” frågar Mia. ”Ser på film. Och du?” Hon låter ändå glad att Mia ringde. ”På fest.” Mia har ingen lust att prata om festen. Inifrån våningen hör hon att sällskapet börjar sjunga Auld Lang Syne. Är klockan redan tolv? ”Jag ville bara önska gott nytt år.” Mia smuttar på champagnen. Hur många glas har hon druckit nu? Hon ska till gymmet i gryningen, så det får inte bli för många. ”Tack, detsamma. Jag ligger ju en timme före dig och jag kan säga att det ser fint ut. Jag tror på det här året.” Simone låter absolut gladare. Det värmer Mia, även om hon själv inte känner sig ett dugg muntrare. ”Det blir vårt år”, säger hon utan entusiasm.

Genom fönstret ser hon hur Ryan letar efter henne bland alla skålande människor. Han är så lång att han syns över alla andra. ”Femtio är vårt år”, säger Simone.

Mia blundar. Hon får en sträv smak i munnen. Varför måste Simone påminna om att de fyller femtio i år? ”När kommer du hem nästa gång?” undrar Simone.

Det dåliga samvetet som Mia har stuvat undan rusar genast fram: Tänk på din mamma som sitter ensam. ”Jag får se ... Ska försöka snart.”

Nu kommer Ryan ut genom balkongdörrarna. ”There you are.” Han säger det utan någon som helst antydan till förebråelse. När han ser att hon talar i telefon nickar 25

han bara och lägger hennes sjal runt de frusna axlarna. Mia ångrar att hon blev arg på honom. Han är nästan kusligt perfekt. Undrar hur länge det här perfekta ska hålla? ”Jag ringer dig imorgon. Puss”, säger hon till Simone.

Ryan ler brett mot henne och håller upp en flaska Cuvée Sir Winston Churchill 2002 och två glas. Han ställer ner flaskan och glasen på ett litet marmorbord och tar ett stadigt men ömsint grepp om hennes axlar. ”Happy new year, beautiful.”

Mia ser hans glada, gröna ögon och känner strax hans varma läppar mot sina, men det enda hon kan tänka på är mamma. Ensamma mamma därhemma i huset i Djupvik.

Mamma som skulle gå och lägga sig innan tolvslaget. Ensam.

Mia känner tårar bränna till innanför ögonlocken och blinkar förvånat. Den här förtvivlade känslan är så ny för henne att hon inte vet var hon ska göra av den. Hon är inte van vid situationer som hon inte själv kan påverka. Som åldrande föräldrar och tidens obarmhärtiga malande mot undergången.

Mia sluter ögonen och låter Ryan kyssa in det nya året.

Femtioåret. Hon undrar om mamma hade någon som kysste henne på nyåret när hon skulle fylla femtio. Pappa? Nja, det är nog tveksamt om de kysstes vid tolvslaget. Mia såg dem aldrig kyssas. Offentlig kroppslig beröring hörde inte till deras generation. ”Wait, I have to call my mom.” Hon lösgör sig och tar upp telefonen som aldrig lämnat högerhanden.

Ryan nickar och tar itu med att öppna champagneflaskan.

Mia vet att mamma har gått och lagt sig, men hon måste höra hennes röst. Mamma kan ju sova hela dagen imorgon.

Många signaler går fram. Mia tänker precis ge upp när hon hör en röst, inte sömnig som Simones utan pigg och alert. ”Sandberg.” ”Gott nytt år, mamma. Väckte jag dig?”

26

”Nej, nej, inte alls. Jag bakar.”

Det snurrar till i Mias huvud. Bakar mamma klockan tolv på nyårsafton? ”Jag ska ha besök imorgon. Kerstin och Gunnel kommer.”

Mia blir varm i hjärtat. Mamma ska inte vara ensam. Hon ska ha kompisar på besök. Kerstin känner hon, men vem är Gunnel? Mia kommer att tänka på att mamma hade en väninna som hette Gunnel när hon var ung och som Mia hört så mycket om, men som så sorgligt dog tidigt. Mia har sett de svartvita bilderna på mamma och Gunnel unga och glada i veckad kjol och basker på väg ut på äventyr. Så roligt att mamma fått en ny väninna. ”Vad roligt. Jag ville bara önska gott nytt år, mamma.” ”Gott nytt år, mitt hjärta. Nu måste jag gå innan kakorna bränner vid.”

Så är mamma borta igen. Mia försöker känna sig uppiggad av mammas livlighet, men något skaver fortfarande i hjärtat.

Ryan räcker henne ett glas av den nya champagnen. ”Was she okey?” ”Yes, more okey than I’d expected.”

Hon hinner inte ta mer än en sipp av champagnen innan Ryan tar glaset ifrån henne, ställer det på bordet och tar henne i sina armar igen. Ena handen åker ner innanför klänningen i den öppna ryggen. Hans varma hud mot hennes huttrande. Mia ryser av välbehag. De har känt varandra tillräckligt länge för att han ska veta precis hur hennes kropp reagerar vid olika sorters beröring. ”This is our year.” Ryan smeker hennes ryggslut och ser henne djupt i ögonen. Mia lägger ner sitt ansikte mot hans axel och trycker kroppen tätt intill hans. Vad menar han med ”vårt år”? Hon låter bli att svara och lägger istället armarna om hans hals och kysser honom.

27

Inte för att hon över huvud taget kan ta semester så här års, men hur skulle det vara att åka till Djupvik när det inte är sommar? Förbannat kallt och lerigt förstås. Men mamma och Simone är där. Simone och Mia har alltid haft sina bästa stunder i kallt och lerigt. Mia har ingen aning om var den tanken kom ifrån. Hon har väl aldrig frusit när hon har varit med Simone? Ryans armar är varma och starka om henne.

Men hur snart kan hon åka hem? Den enda som kan råda bot på den här egendomliga tomheten är Simone. Glada, arga, totalt galna, underbara Simone. Finns den Simone kvar någonstans?

28

REBEL GIRL Hela havet stormar. Trampet av fötter som inte hittar någonstans att sitta. Det finns inte stolar till alla. Simone och hennes föräldrar kom tidigt och de sitter alla tre på andra raden i salen i Bygdens Hus. Det är en gråkall januarikväll och Simone undrar hur det kommer sig att hon gick med på att komma hit. Hur ska hon orka sitta upp under ett helt möte?

Hon sjunker ihop och provar om det kommer gå att halvligga sig genom närmaste timmen. Djupviks samhällsförening har ett öppet möte med anledning av att kommunen planerar ett HVB-hem för ensamkommande asylsökande pojkar i Djupvik.

Simone ser sig om. Bygdens Hus är hennes gamla, nedlagda låg- och mellanstadieskola. De sitter i det som tidigare var samlingssalen, där alla gemensamma aktiviteter brukade äga rum: Elevsamling när rektorn hälsade på från stan, teaterpjäser vid skolavslutningarna, fotbollsklubbens auktionskvällar.

Här är sig likt – även om linoleumgolvet har blivit trägolv och väggarna fått vit färg. Lukten av damm från fönsterlister och otvättade bomullsgardiner är densamma. Simone flyttar runt på stolen utan att hitta en bekväm ställning. Hur gjorde hon hela högstadiet för att klara att sova sig igenom lektionerna på sådana här stolar? Det känns som om hon sitter och väntar på att rektorn ska prata – och det kryper i benen.

Ett sjuttiotal personer har bänkat sig i rader vända mot podiet, där mötets ordförande, sekreterare och tre personer till sitter uppradade vid ett långt bord. Simone noterar de olika nyanserna av grått på podiet. Inga människor i aktiv ålder har tid att engagera sig i samhällsföreningen. Hon skriver upp i sitt mentala anteckningsblock: Tacka nej till 29

styrelseplats i samhällsföreningen.

Några personer i publiken blev utan stol och står längst bak i salen. Här är förvånansvärt många som Simone inte känner igen, men det är inte så konstigt. En hel del av de yngre har flyttat härifrån och medan de äldre har börjat dö ut har husen fått nya invånare.

Simone och hennes föräldrar sitter tysta i ett rum som vibrerar av upprörda stämmor. Inte särskilt många pratar, men de är desto livligare. Simone har aldrig hört pappa sitta tyst i ett offentligt sammanhang förut. Det enda hon kan tänka sig är att han inte har bestämt sig för vad han tycker i den här frågan. Det finns andra som har bestämt sig. En ilsken man i blårutig skjorta försöker ta befälet över diskussionen: ”Hur fan tänker de, ta hit krigsskadade människor? Jag har fan en dotter på sjutton år, hur ska jag våga släppa ut henne?” Han gestikulerar ivrigt med de muskulösa armarna. ”Ja, jag är inte rasist, men de här så kallade barnen är ju inga barn. Jag har aldrig sett barn med mustasch”, anmärker en prydlig man på första bänk. Det låter som om han har sagt det många gånger förut. Simone ser att det är pappan till en av hennes gamla klasskamrater. ”Och att förlägga det i prästgården – är det inte att häda?” frågar en skärrad äldre dam med vitt hår. ”Men prästen vill ändå inte bo i prästgården. Han har ju lägenhet i stan.” En fräknig kvinna i blommig bussarong höjer rösten för att höras. ”Jo, men ... muslimer i en prästgård”, väser den äldre kvinnan och ser sig om för support.

Simone ser sig också om. Kommer någon att skratta åt tantens kommentar? Nej. Mannen i blårutig skjorta tar ingen notis om prästgårdsdiskussionen utan fortsätter sitt brandtal med den sjuttonåriga dottern som slagträ.

30

Simone sitter still och lyssnar. Här sitter Djupviks invånare och känner sig otrygga. Hur otryggt tror de det känns när granater helt plötsligt kan falla ner på ens barn i vardagsrummet? Hur otryggt tror de att det är att sitta i en liten gummibåt mitt bland Medelhavets höga vågor? Men hon känner inga höga vågor inom sig, inte ens en krusning. Om detta hade varit för bara några månader sedan hade hon kokat av ilska nu. Kokat av deras dumhet och futtighet. Nu tänker hon att de är rädda för det de inte känner till. Det är rädslan som pratar. Själv är hon livrädd för att behöva prata med sin man och säga de där orden som kommer göra allt helt oåterkalleligt.

Simone ser på mamma – Liljana som kom till Sverige från det gamla Jugoslavien på sextiotalet. Mamma sitter tyst med händerna i knät. Mamma har inte flytt från krig. Hon kom hit för att jobba: för att köra symaskin i Borås. ”Nej, nu tar vi paus, så ni får lugna ner er. Efter pausen förväntar jag mig att alla respekterar mötesordningen.”

Torbjörn, samhällsföreningens ordförande, reser sig från bordet. Han är storbonde i bygden. Lång och stark och väderbiten efter ett helt liv i det fria. Han har blivit äldre – måste vara i sjuttioårsåldern nu – men Simone noterar att han fortfarande är en stilig man. Han kliver med kraftfulla steg av podiet och förväntar sig självklart att alla ska följa efter.

I pausen bjuds det på kaffe och kakor. Simone tar sikte på dörren för att smita undan ut i korridoren och slippa prata med någon. All den kraft hon uppbådat för att komma hit rasar av henne när hon känner hur någon knackar henne på axeln innan hon hunnit ut genom dörren. Fan. Nu måste hon prata. Hon vänder sig om och ser kvinnan i blommig bussarong som tyckte att prästgården inte behövde stå tom.

Under ett stort brunt hårburr med tuperad lugg syns en fräknig näsa och ett stort leende. Här har vi en som har fastnat i 31

åttiotalet, tänker Simone. Men så tittar hon ner på sina egna tajta, svarta jeans och ler överseende mot sig. Nåja, det är inget fel att ha hittat sin egen stil tidigt. ”Hej.” Kvinnan sträcker fram handen.

Simone känner en jämn uppsättning långa naglar skrapa mot handryggen. Nej, inte jämn. Nageln på långfingret har gått av längst nere vid kanten. Överanvändning? Nej, nu är Simone bara dum. ”9B”, säger kvinnan. ”Va?” ”Jag gick i 9B. Du gick i 9C.” Simone anstränger sig för att se ett ansikte framför sig, men lyckas inte. Hon försöker minnas skolkatalogen, men det är helt tomt. ”Anki”, säger kvinnan hjälpsamt. ”Simone.” ”Jag vet.” Anki ler som om Simone skämtat. ”Har du flyttat hit ut?” frågar Simone. A- och B-klasserna var stadsbarn, inte härifrån samhället. ”Japp. När jag gifte mig. Med Roy.” Anki ser Simones min när hon nämnde Roy och lägger snabbt till: ”Jag har skilt mig. Fyra ungar. Och du?” ”Två killar på elva och en tjej på femton.” Simone skippar frågan om äktenskapet, om det nu var en fråga. ”Oj, du skaffade barn sent.” Det är ett konstaterande; Anki verkar inte lägga någon värdering i det. Hennes glada, öppna ansikte ser inte ut att kunna utsöndra några som helst spydigheter. ”Late bloomer”, nickar Simone. ”Fast egentligen väntar jag fortfarande på den där blomningen.” ”Du skojar.” Anki ler från öra till öra. ”Ingen blommade väl som du på högstadiet, Simone.”

32

Simone undrar om ”blomma” verkligen är rätt ord. Men det kan faktiskt vara svaret på allt: hon blommade helt enkelt över redan i tonåren. ”Du var väl mer svart tulpan än röd ros, men blommade gjorde du. Frågan är bara om du är perenn.” Anki lägger huvudet på sned och studerar Simone som står häpen med öppen mun. Vem är den här tjejen?

Anki tar tag i urringningen till bussarongen och skakar som om hon behöver luft till brösten. ”Så vad gör du nuförtiden? Du var journalist, va?”

Javisst, det var journalist Simone var. Det var sånär hon hade glömt det. Att hon var skjutjärnsjournalist och skulle förändra världen. För tjugofem år sedan. ”Jag jobbar i hemtjänsten”, säger Anki. Hon gör en rörelse med handen som om hemtjänsten låg åt något speciellt håll.

Simone tittar på hennes naglar igen och tänker att hon är glad att hon inte är någon av kärringarna som Anki ska torka i stjärten.

De står kvar i dörröppningen och Simone undrar hur länge det här självspelande pianot ska kunna hålla konversationen i gång på egen hand. Anki tar en klunk av kaffet och Simone ångrar att hon inte gav sig tid att ta en kopp innan hon försökte fly. ”Jag har en kassettinspelning av eran spelning på Luciarocken åttioett”, säger Anki.

Simone känner det som om någon plötsligt snärtat till henne med en våt handduk. Har Anki hört Bad Reputation?

Det finns en sparad inspelning? Det bandet var hela Simones liv för trettiofem år sedan. Och här finns en som kände till dem, som lyssnade på dem, på deras geniala punkmusik. ”Du kan komma hem och lyssna. Ni var skitbra. Jag fattade inte så mycket av texterna, men jag gillade att ni var så 33

arga fast vi inte hade så mycket att vara arga på. Ja, ni var skitbra.” Anki nickar flera gånger så att hårburret flyger som borsten på en dammvippa för att bekräfta att hennes betyg står fast. ”Då kommer du hem till mig och lyssnar?” ”Ja, det vore ...”, börjar Simone, men Anki väntar inte på hela svaret. ”Men hur länge ska du stanna?” Anki ställer undan den urdruckna koppen på ett bord. ”Jag ... Jag tänkte stanna här nu, för gott.” Det är första gången Simone säger det högt och hon blir nästan förvånad själv.

Anki ser också förvånad ut. ”Stanna här i Djupvik? Du?” Hon spärrar upp ögonen och skakar på huvudet som om bara tanken är orimlig. Sedan lyser hon snabbt upp. ”Jag dör, dra mig mig baklänges, vad roligt. Men var ska du bo?”

Anki måste vara världens mest praktiska människa.

Simone förstår att hon är en tillgång i hemtjänsten, där de ska raka av sjutton åldringar före lunch och blixtsnabbt måste lösa alla utestående frågor. ”Jag vet inte. Jag måste hitta något snart innan mina föräldrar och jag dödar varann.” Simone skäms när hon har sagt det. Hennes föräldrar har varit otroligt tålmodiga med henne.

Det är hon själv som längtar efter ett eget krypin – någonstans där ingen knackar på dörren och säger att nu är det mat. ”Torbjörn har ett hus att hyra ut på Hitten”, säger Anki genast. ”Kom så går vi och pratar med honom.” Hon tar Simone i armen och drar iväg. Simone försöker bromsa, men Anki har redan fått upp farten och banar deras väg genom folksamlingen. Hon puttar bryskt till ett par kvinnor som står med varsin kaffekopp, så att kaffet byter plats i deras koppar, men Anki märker ingenting utan fortsätter bara ånga på. ”Du hänger väl med, tulpanen?”

34

Simone hänger som en vante efter och försöker se var Anki sätter ner sina breda 43:or, så att hon kan gå i hennes steg genom församlingen och slippa välta några kvinnor eller män med kaffekoppar. ”Vet du, Svart Tulpan är ett bra artistnamn för dig om du bestämmer dig för att börja med musiken igen. Eller Black Tulip. Eller nej förresten, jag har varit på ett hotell i Turkiet som hette det, så du får nog byta”, säger Anki över axeln.

Simone blir orolig att Anki ska springa in i fler människor när hon inte har blicken på vägen framåt. För farten bromsas inte ner. ”Torbjörn brukar hålla sig nära kakorna. Det vete sjutton hur han kan hålla sig så snygger. Själv äter jag som en blåmes.” Anki daskar sig själv på den breda rumpan med ett kluckande skratt.

Simone tänker på alla granar hon snott i Torbjörns skog genom åren. Vet han om det? Och ängen hon råkade elda upp en påsk, det måste han väl ha glömt, att det var hon?

Nu närmar de sig Torbjörn som står och samtalar med några samhällsbor. ”Hallå Tobbe, här har jag en tjej som är hemlös. Du har väl ett hus att hyra ut?” ropar Anki på flera meters håll.

Simone undrar hur hon så snabbt kunde gå från överårig hemmaflicka till hemlös. Om pappa hör detta blir han tokig.

Hon försöker smyga in bakom Anki för att inte synas, men Anki snurrar runt för att visa upp Simone för alla. Torbjörn slutar röra i kaffet, vänder sig om och nickar nådigt. Han spänner sin blå blick i dem båda. ”Simone”, säger Simone och sträcker fram handen. Han tar den och ser på henne uppifrån och ner. ”Jo tack, det vet jag. Bernt och Lillies tös. Har du lugnat ner dig nu då? Annars får du inte hyra huset.”

35

Tanterna och farbröderna runt om skrockar. Simone blir varm i ansiktet. Hon nickar för att bekräfta att hon minsann har lugnat ner sig. ”Nej, hon får inte ha lugnat ner sig för mycket”, protesterar Anki. ”Jag tänkte det äntligen skulle bli lite fart häromkring.” Hon klappar Simone på tröjärmen.

Simone känner sig smickrad att någon fortfarande tror det blir fart när hon kommer in i bilden, men undrar hur hon ska kunna leva upp till det. Hon är inte den där arga punksångerskan längre. Hon har blommat ut, torkat och blivit till mull.

Eller finns det några frön kvar av blomman någonstans långt därinne? ”He he, ja, nog kommer det bli fart alltid”, flinar en tant som Simone inte känner. Hur kan tanten veta mer om Simone än hon själv gör?

Torbjörns blick är lika allvarlig som tidigare. Han kliar sig i en välansad, grå polisong.”Vi har lite granar att plantera, du och jag, så det är nog bra om du inte tappat all din energi.”

Mammas och pappas granne farbror Gustavsson snörper på munnen. ”Simone plantera? Då får du att göra.”

Farbror Gustavsson har en pedantiskt skött trädgård som Simone raidade totalt en gång när de samlade blommor till majstången. Det blev aldrig glömt. Trots att Simone faktiskt plundrade sin egen trädgård först – sina egna föräldrars. Fast visst plockade hon en hel del blommor hos Gustavsson på fyllan även under senare år. Bara för att retas. Alla var så rädda för Farbror Gustavsson och hans hund; det var bara Simone som vågade gå in i hans Hitler-trädgård.

Tanterna och farbröderna skrockar igen. Alla utom Torbjörn. Simone undrar hur länge hon måste stå kvar vid den här offentliga skampålen, men hon har blivit för väluppfostrad för att gå därifrån. Vem är det som har fostrat bort 36

hennes egen vilja – det som inte ens pappa lyckades med? ”Äh, granar”, fnyser Anki. ”Vi ska ha roligt, fattar du väl?” ”Jag trodde ni hade haft ert roliga.” Torbjörn ser strängt på henne. ”Det vet du att jag inte har.” Anki smäller honom lätt på armen. Torbjörns ansikte mjuknar och han lägger en hand på Ankis axel: ”Jag vet.”

Simone undrar varför Anki inte haft roligt och förstår av allas miner att det är allmänt känt. Det är något som alla vet, men ingen pratar om. Enligt Simones erfarenhet är det bara det som är värt att veta som ingen pratar om här på landet.

Eller för all del i stan också.

Anki passar på att ställa Torbjörn till svars, nu när hon har allas medlidande. ”Så när kan hon flytta in då?”

Torbjörn ser på Simone och kliar sig i andra polisongen. ”När hon vill. Det står tomt.”

Anki vänder sig mot Simone och gör en high-five. Ett par av de långa naglarna slår i Simones handflata. ”Hoppas verkligen att han får ångra detta”, viskar Anki i Simones öra.

Simone undrar i vilket läge hon ska säga till Torbjörn att hon har ett lass ungar som ska flytta in också. Det behöver han kanske inte veta. Kanske ska hon hjälpa till att plantera lite granar först?

Simone känner telefonen vibrera i fickan och tar upp den.

Det är ett sms från Mia. I’m coming home so you better get this party started. .

37