Vad driver en man att utsätta sig själv för konstant fara för att bli medlem i en vargflock? Att äta med dem, att begrava ansiktet i det fällda bytet intill vargarnas sylvassa tänder? Att leka, jaga och brottas med dem, utstå blåmärken och bett? Att lära sig deras språk så att hans ylanden inte går att särskilja från deras? Att offra ett normalt liv med förhållanden och familj så att han helhjärtat kan ägna sig åt att skydda dessa vilda djur? Shaun Ellis liv förändrades för alltid första gången han såg en varg. I den här boken berättar stjärnan från tv-programmet Leva med vargmannen om sin uppväxt i Norfolks vildmark, den överlevnadsträning han fick inom den brittiska arméns specialförband och om hur han i nära två år levde med en vargflock på Nez Percé indianernas marker i Idaho, USA. Shaun Ellis erbjuder en unik inblick i de vilda vargarnas liv, dessa hotade och missförstådda djur. Han berättar om hur han kommunicerade med vargarna med ylanden och kroppsspråk, hur han jagade med flocken, åt rått kött och, om det var nödvändigt, försvarade sin del av bytet. Efter att levt i vildmarken i två år kände han knappt igen det djuriska ansikte som stirrade tillbaka på honom i spegeln. Mannen som lever med vargar är ett porträtt av en man som övergav civilisationen, men som aldrig förlorade kontakten med sin humanitet.
www.icabokforlag.se
MANNEN SOM LEVER MED VARGAR
Shaun Ellis är grundare av organisa tionen Shaun Ellis Wolf Pack Foundation som arbetar för att hjälpa vargar över hela världen. Man kan följa hans arbete med vargarna i programmet Leva med vargmannen på Animal Planet.
I vargflockens mitt
SHAUN ELLIS
om honom och tittade på. Då och då morrade han åt dem som för att hålla ordning på dem. Han luktade på mina knän och fötter, kontrollerade om det fanns några nya lukter eller någon ny fara för honom och valparna som jag kunde ha haft med mig. Sedan bet han mig i knäet flera gånger, och så strök han sig mot mig i sidan, som hundar brukar göra, och sniffade runt mitt bakhuvud. Jag kände hur han satte huggtänderna mot min nacke och väntade paralyserad på att hans käkar skulle sluta sig om min hals, vilket skulle innebära ögonblicklig död eller acceptans, men det hände inte. I samma stund bet den unga hanen mig betydligt mildare i knäet medan den äldre hanen knuffade ner mig från stenen där jag suttit. När jag föll satte jag ut ena handen för att ta emot mig och den råkade hamna rakt på valpens skuldra. Han drog sig inte undan. Han kändes inte som någon annan varg jag hade rört vid, och under den där bråkdelens sekund översköljdes jag av en överväldigande kärlek till det här djuret och hans familj, och en stark önskan om att få tillhöra den.
SHAUN ELLIS med Penny Junor
MANNEN SOM LEVER MED
VARGAR
Ur boken Den dagen syntes de inte till, och inte heller nästa. Det var inte förrän på eftermiddagen den tredje dagen, när jag satt och slumrade till, som de dök upp. De tycktes ha mer energi än sist och verkade säkrare än tidigare och mer målmedvetna, som om de hade något på agendan. Jag blev lättad när jag såg dem och iakttog dem när de umgicks. Sedan lämnade den stora hanen gruppen och gick raka spåret fram till mig, precis som förra gången fast mer självsäkert. Den här gången hukade han sig inte ner. Han förblev stående medan han luktade på mig, och så – helt utan förvarning – kastade han sig fram och bet mig under knäet med framtänderna. Det var precis det betahanen i Sparkwell hade gjort innan han accepterade mig i djurparksflocken. Han drog sig ögonblickligen tillbaka och tittade frågande på mig. Det gjorde ont och började blöda men det kändes inte så farligt. Helst ville jag le brett men jag visade ingen reaktion. Han kastade sig framåt igen och bet mig på samma ställe, totalt tre gånger, och efter varje bett tog han ett kliv bakåt och tittade på mig. Sedan vände han sig om, gick tillbaka till resten av flocken och lade sig ner tillsammans med dem. Frestelsen att gå bort till dem var nästintill oemotståndlig, men jag ville inte göra något som kunde förstöra det magiska som just hade inträffat. Två dagar efter det följde en repris. Också nu var det den stora hanen, men den här gången följde de två ungdjuren med honom och stod en på var sida forts bakre fliken
www.icabokforlag.se © 2009 Shaun Ellis © 2010 svenska utgåvan Ica Bokförlag, Forma Books AB Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc. Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001.
Engelska originalets titel: The Man Who Lives with Wolves Översättning: Johanna Svartström Omslag: Malin Norlander, Pupill Kommunikation Omslagsfoto: Simon Frazier Sättning: Gyllene Snittet Tryck: Scandbook i Falun, 2010 ISBN 978 91 534 3447 4
inledning
Väcker känslor
E
n dag när jag hjälpte till på ett vildmarkscenter i Hertfordshire, ett grevskap strax norr om London, dök en man upp utanför varghägnet. Framför sig sköt han ett barn i en gammaldags rullstol som nästan såg ut att härröra från 1800-talet, med en stor rektangulär platta där fram. Jag slogs genast av hur malplacerad den såg ut. Han berättade att han och hans son, som kanske var tretton eller fjorton, och som jag såg var gravt funktionshindrad, hade kört hela vägen från Skottland, en sträcka på runt 80 mil. Han hade hört att vi tillät allmänheten att komma i kontakt med vargarna och han ville att hans son skulle få träffa en. Jag blev förvånad över att den här mannen hade gjort sig sådant besvär för att visa sin son en varg. Barnet såg inte ut som om han skulle kunna få ut något av mötet. Han satt orörlig och tyst och stirrade ut i tomma intet, och jag tvivlade på att han ens skulle kunna klappa djuret på pälsen. I normala fall älskade jag den här delen av jobbet. Barnen kom dit med så många förutfattade meningar. De drog sig undan och skrek när vargen kom nära, itutade av alla sagor och tecknade serier att vargar var sluga, ondsinta varelser som åt mormödrar, blåste ner små grisars hus och slet halsen av små flickor. Jag hade vuxit upp med exakt samma skräck. Det hade tagit mig många år att upptäcka att vargar faktiskt är blyga, intelligenta djur med en mycket sofistikerad social struktur, oförtjänt omtalade som blodtörstiga bestar. Det fanns inget jag fann mer givande än att iaktta barnen när de rörde vid vargarna och lyssnade på vad jag hade att berätta om dessa djur, och att se hur deras fördomar och okunskap bleknade. 11
mannen som lever med vargar
Detta var något jag brann för. Jag tänkte att om barn fick känna på vargarnas päls och se dem i ögonen kunde de bilda sig en egen uppfattning om dem så att framtida generationer med tiden kanske skulle kunna ge tillbaka vargarna sin rättmätiga plats i vår värld. En gång i tiden levde vargen och människan sida vid sida, och båda respekterade och drog nytta av den andras sätt att leva. Sorgligt nog är den tiden förbi, och jag tror att det har inneburit en stor förlust för oss. Den naturliga balansen i naturen som de hjälpte till att upprätthålla har upplösts, och flera arter, inklusive vår egen, har fått leva okontrollerat och ohälsosamt – i ordets rätta bemärkelse. Det här låter kanske som inbillning, men jag tror att förutom det faktum att vargen kan läka naturen och återställa balansen, skulle mänskligheten må bra av att återigen ha vargar ylande i skogarna. Vi har mycket att lära av den lojalitet de visar sina familjemedlemmar, deras sätt att lära upp och uppfostra sina barn, deras sätt att ta hand om de sina, och de omständigheter under vilka de använder sina mäktiga vapen för att döda. Världen är ännu inte redo för det, men jag vill gärna tro att mitt arbete under de senaste tjugo åren åtminstone har bidragit till att få igång processen. Varje gång jag lät ett barn hälsa på vargarna var det av största vikt att barnet inte blev skrämt. Jag var tvungen att noga följa deras reaktion så att upplevelsen inte gjorde mer skada än nytta. Den här pojken talade inte. Hans funktionshinder var uppenbarligen både psykiska och fysiska, och jag gissade att han var autistisk. Jag förstod genast att det kunde bli problem och frågade fadern så taktfullt jag kunde om pojken skulle kunna visa när han inte längre ville vara nära vargen och förklarade hur viktigt det var. ”Det kommer han inte att kunna”, sa mannen barskt. ”Han har aldrig talat och aldrig reagerat på någonting. Och han har aldrig visat en enda känsla i hela sitt liv.” Mitt sunda förnuft vädjade till mig att säga åt den här mannen att åka därifrån, att ta med sig sitt stackars barn hela vägen hem till Skottland igen, men av orsaker jag inte kan förklara, och några som jag kan förklara, gick jag med på det. 12
väcker känslor
Det fanns en ung varg vid namn Zarnesti i inhägnaden som hade haft en hel del kontakt med människor sina första månader i livet och som därför var perfekt för att träffa barn. Hans mor hade klivit på honom eller rullat över honom strax efter födseln och krossat hans käke. På grund av detta hade han blivit flaskmatad och var inte lika nervös bland människor som de flesta andra vargar. Jag älskade honom; han hade en underbar personlighet och såg ut lite som Långben, hunden i Musse Pigg-serierna. Medan jag funderade över om jag var riktigt klok gick jag in i inhägnaden och kom ut med Zarnesti i famnen. Han var då runt tre månader gammal, stor som en spaniel och ett ålande, kämpande energiknippe. Jag hade fullt sjå med att hålla fast honom och han var nära att flyga ur famnen på mig. Jag satte ner valpen på plattan framför pojken på den gammaldags rullstolen och höll honom som i ett skruvstäd. Men då hände något mirakulöst. I samma stund som Zarnesti fick syn på barnet blev han stilla. Han såg pojken i ögonen och de stirrade på varandra. Sedan lade sig vargen till rätta med bakbenen under sig och frambenen utsträckta framför sig. Jag släppte honom med ena handen och insåg snart att jag kunde ta bort den andra handen också. Efter en liten stund sträckte sig vargvalpen fram, utan att släppa ögonkontakten, och började slicka pojken i ansiktet. Jag kastade mig fram för att hejda honom, livrädd för att Zarnesti skulle bita pojken i munnen med sina nålvassa tänder, vilket är vad valpar gör med vuxna vargar när de vill att de ska stöta upp mat. Men Zarnesti bet inte; han bara slickade, mycket försiktigt. Scenen var magisk. När jag tittade på pojken såg jag en ensam tår krypa fram i hans ena öga och sedan sakta rinna nedför kinden på honom. Jag anade att detta aldrig tidigare hade hänt och vände mig mot hans far. Denna storväxta, starka, dugliga skotte stod och såg på det som utspelade sig framför honom, med tårarna strömmande nedför kinderna. På ett par sekunder hade vargvalpen nått fram till den här pojken på ett sätt som ingen människa hade lyckats med på fjorton år.
13
kapitel ett
Ett speciellt förhållande
D
et var tidigt på morgonen. Jag hade smugit ur sängen och gått ut i ladan där gårdshundarna sov för att kura ihop mig intill dem – något som jag ofta gjorde som barn och som mina godhjärtade morföräldrar såg på med blida ögon. Jag var en ensamvarg: hundarna var mina bästa vänner och det närmaste jag kom att ha syskon. När jag vaknade stod den äldsta av hundarna över mig med ansiktet mot dörren. Jag förstod ögonblickligen att något inte stod rätt till. Han hade munnen öppen och saliv droppade från tungan. De yngre hundarna låg hopkurade bredvid mig, där Bess, den äldsta, också borde ha legat. Jag kunde höra stor uppståndelse från gårdsplanen utanför och min morfar ropade på mig. Jag kan inte ha varit mer än sex eller sju år gammal, men det är ett minne som har dröjt sig kvar, och även om jag inte förstod det då, var det början på en mycket lång resa för mig. Bess hade bitit en av jordbruksarbetarna, vars arm nu var slarvigt omvirad med en näsduk, och blodet trängde igenom det tunna tyget. Han klagade högljutt. Han hade kommit in i ladan för att hämta en motorsåg som låg på en hylla ovanför mitt huvud, och utan förvarning hade hunden, som kände honom väl, kastat sig över honom. Bess var ingen elak hund. Han hade varit på gården hela sitt liv och hade aldrig gett sig på någon förut. Mannen var mycket förnärmad, men min morfar, en klok och underbar gammal man som sällan jagade upp sig, lyckades snart lugna alla. Han hade bott på landet tillsammans med djur hela sitt liv, liksom hans far före honom, och han förstod genast vad som hade hänt. Mitt band till gårdshundarna hade 14
ett speciell förhållande
blivit så starkt att Bess, den äldsta och mest dominanta hunden, hade kommit att betrakta mig som en i flocken, och en ung medlem därtill. När jordbruksarbetaren kom instormande i ladan och väckte Bess och förmodligen de andra hundarna också, trodde Bess att jag var i fara och skyddade mig på det enda sätt han kunde, på samma sätt som hans vilda släktingar skulle ha skyddat sina ynglingar. Min morfar kom fram till att det av säkerhetsskäl var dags att förbjuda mina nattliga utflykter till ladan, men han förstod att hundarna spelade en sådan viktig roll för mitt välbefinnande att jag borde få en egen hund, en som kunde sova hos mig inomhus. En grannbondes hund hade fått valpar, och inte långt efter den här incidenten tog morfar med mig dit och lät mig välja en ur kullen. Vi hade ingen bil på den tiden; mina morföräldrar var enkla människor som levde ur hand i mun. Mycket av det vi åt var vilt. Vi brukade skjuta kaniner, harar, duvor och fasaner, men jag fick lära mig att alltid jaga med måtta, att respektera naturen och aldrig ta mer än vi behövde eller mer än beståndet klarade. När jag hade dödat ett djur gjorde jag ett snitt på längden för att ta ut inälvorna och kasta in dem i buskarna så att andra djur kunde städa upp. Jag hade inga betänkligheter mot att döda eller flå kaniner och harar för att förbereda dem för grytan. Liv och död var en del av naturen, och på gården var vi en del av den. Även om bonden med valparna var en granne, var definitionen av granne i vår värld någon som bodde inom en dags vandringsväg. Vi gav oss av direkt efter en tidig frukost, när det knappt hade hunnit ljusna. Det var en kylig morgon. Jag kunde se min andedräkt i den frostiga luften, och jag hade på mig en varm jacka och stövlar. Över axeln hade jag en väska med kallt te och tjocka ostsmörgåsar som mormor hade gjort åt oss. Jag var van vid att gå långt – jag följde ofta med morfar när han gick för att hälsa på någon eller göra affärer med grannbönderna – och jag njöt av att få vara ensam med honom. Det fanns inga andra barn på gården som jag kunde leka med, ingen teve, inga dataspel eller andra saker som håller barn sysselsatta nu för tiden. Vi befann oss miltals från allt; det var bara jag och mina 15
mannen som lever med vargar
morföräldrar, hundarna och djuren på gården. Vid enstaka tillfällen – eller så kändes det då i alla fall – dök min mor upp, men det var sällsynt, och min far nämndes aldrig. Men jag var inte olycklig. Jag avgudade mina morföräldrar och tänkte inte för en sekund att jag saknade något. Morfar och jag brukade ta med oss hundarna på våra vandringar, och vi hann aldrig särskilt långt innan han stannade för att peka ut något av intresse. Det kunde till exempel vara ett övergivet bo i buskarna, och då berättade han allt om fåglarna som hade bott där, hur många ungar de hade fått och hur långt bort deras revir sträckte sig. Han brukade plocka isär boet så att jag kunde se hur skickligt konstruerat det var. Han kunde få syn på ett trasigt fågelägg på marken och förklara hur det kunde ha hamnat där, stulet ur boet av ett rovdjur kanske. Eller så kunde han plocka upp en ugglas spyboll som lämnats på en trägrindstolpe och ta isär den och visa de pyttesmå benflisorna, vilket var allt som återstod av gnagarna som den stora rovfågeln hade kalasat på under natten. Han kunde säga åt mig att blunda och berätta vad jag hörde. Jag hade trott att det var tyst ända tills jag slöt ögonen och hörde vilket öronbedövande oväsen det faktiskt var – fåglar som sjöng och tjattrade, insekter som gned benen mot varandra, små däggdjur som pilade omkring, till och med får som bräkte i fjärran eller en ko som hostade tre åkrar bort – så många olika ljud och sånger. Eller så kunde vi spana in i en kaninhåla efter livstecken eller titta på spår efter hjort och andra djur på de leriga stigarna. Han fick alla utflykter att kännas som ett äventyr, fick alla upptäckter att verka spännande. Jag älskade att lyssna på honom, höra honom förklara på sin breda Norfolkdialekt vilka fåglar som tyckte om vilka bär, eller varför rävar dödade mer än de kunde äta eller bära med sig, och ibland – om jag bad om det – kunde han berätta om sig själv och sin barndom och om hur annorlunda livet hade varit när han var i min ålder, när det inte fanns moderniteter som kylskåp, traktorer och elektricitet: när de hade skördat med lie och mjölkat korna för hand. När vi kom fram fick jag aldrig följa med in. Morfar lät mig vänta 16
ett speciell förhållande
med hundarna en bit bort medan han gick och hälsade på den som han kommit för att träffa. Ibland kunde han vara borta i flera timmar medan han och någon god vän delade på en flaska stout eller två, men jag hade fått lära mig att vänta tålmodigt. Jag skulle aldrig ha kommit på tanken att klaga; jag avgudade den här mannen och ifrågasatte aldrig hans auktoritet – att få beröm av honom betydde allt. Dessutom visste jag att han alltid kom tillbaka, hur länge han än var borta. Rätt som det var dök han upp igen med ett ”Då går vi då, pojk”, och så stack jag handen i hans stora, grova näve. Vi tog samma väg tillbaka och hittade nya saker att titta på och prata om på vägen hem. En dag gjorde vi just en sådan utflykt för att välja en valp åt mig. Morfar och bonden hälsade vänskapligt på varandra, som gamla vänner som inte träffats på länge, och försvann tillsammans in i ladan, där mor och valpar hade sin koja, och jag fick stå kvar ensam på gården. ”Vänta där, pojk”, sa han. ”Jag kommer strax tillbaka.” Så utan att säga emot, trots att jag var så ivrig och otålig att få se kullen, letade jag upp ett bekvämt ställe och satte mig ner och väntade. Plötsligt hörde jag ladudörren knarra upp när en vindpust fick tag i den, och en stor hund smet ut genom dörröppningen och kom rusande emot mig. Den skällde ilsket och öronen låg platt mot huvudet. Jag visste tillräckligt om hundar för att förstå att det här inte var någon vänlig hälsning. Jag satt still, höll händerna längsmed sidorna och väntade. Det föll mig aldrig in att bli rädd. Bess och gårdshundarna hade ofta rusat emot mig så här, men hur aggressiva de än lät när de var en hel flock höll jag mig alltid lugn, och när de väl hade fått lukta på mig var de aldrig något annat än snälla. Hundens nackhår hade rest sig, hon hade svansen i vädret och började morra när hon kom närmare med blottade tänder. Jag rörde mig inte ur fläcken. Jag lät henne lukta på mina ben, fötter, händer och mitt huvud. Snart upphörde morrandet och jag vände på händerna och visade handflatorna, som luktade av ostmackan jag hade ätit under vår vandring. Hon slickade dem och tittade upp på mig med milda ögon. Jag började klia henne i den långa pälsen under hakan, vilket hon 17
mannen som lever med vargar
tydligen tyckte om för hon satte sig och lutade kroppen mot min och lät mig klappa hennes silkesmjuka kropp. Det knarrade återigen i ladudörren, och när min morfar och bonden kom ut började hunden vid min sida morra dovt igen, gav ifrån sig ett skarpt skall och rusade mot de två männen. Jag gissade att hon var valparnas mamma, och med tanke på uppståndelsen som följde förstod jag att hon inte var glad åt besökare. Bonden skrek ilsket åt henne: ”In i ladan med dig, nu!” Hunden sänkte kroppen och slank tillbaka till mig. ”Sitt still, pojk”, förmanade bonden. ”Rör dig inte så gör hon dig inte illa.” Men när han började springa mot mig samtidigt som han skrek åt hunden att gå tillbaka in i ladan blev hans totala brist på tillit till henne uppenbar. När han kom fram till mig hade hunden tryckt sin skrämda, darrande kropp mot min, och jag hade struntat i hans uppmaning att sitta still och börjat klappa henne igen medan jag pratade mjukt med henne. ”Jag säger då det. Kom och titta på det här”, sa bonden, som stod med mössan i handen och kliade sig misstroget i huvudet. ”Jag har aldrig sett något liknande. Ingen har någonsin kunnat komma nära den där hyndan. Den enda anledningen till att jag behåller henne är att hon är så duktig med fåren. Hon har alltid varit hemskt besvärlig med främmande.” ”Mor har alltid sagt att han har något slags gåva med hundar”, sa morfar, som stod kvar på säkert avstånd. ”Hon kan svära på att han förstår vad de säger.” Bonden litade inte på att hunden skulle hålla sig lugn, så han såg till att stänga in henne medan vi gick in i ladan så att jag skulle kunna välja ut en valp. Det var totalt fem valpar – fyra tikar och en hanhund – och de låg hopkurade i en enda stor hög av svart, brun och vit päls, omgärdade av halmbalar. De var av blandras, en greyhoundkorsning, så de skulle inte duga till jakthundar. Jag visste att jag ville ha en hona: morfar hade lärt mig att tikar var mycket bättre än hanhundar på att försörja sin familj, och jag ville att den här hunden skulle förtjäna sitt uppehälle. Fastbunden i ett snöre hängde en kaninfot som bonden lät dingla 18
ett speciell förhållande
framför valparna medan han pep som en skrämd kanin. Genast spetsade de sovande valparna öronen och började se sig omkring. När de fick syn på foten som dinglade inom räckhåll för dem blev det fart på dem, och mycket riktigt var det tikarna som var där först, två av dem före alla andra. Det var en av dessa två som jag valde att ta med mig. Jag tog upp henne och höll henne i famnen, och morfar räckte över ett par stora flaskor ljust öl som betalning. Över valpens ivriga slickande kunde jag nätt och jämnt höra bonden säga: ”Gossen är klok. Henne skulle jag också ha valt.” ”Iväg med dig nu, pojk”, sa han sedan med ett glatt leende. ”Ta väl hand om henne.” ”Du kan vara lugn, sir”, sa jag och log brett medan den varma valpen sprattlade i min famn. ”Jag ska ta väl hand om henne.” Jag gav henne namnet Whiskey, och under de kommande tretton åren vek hon knappt från min sida.
19
Vad driver en man att utsätta sig själv för konstant fara för att bli medlem i en vargflock? Att äta med dem, att begrava ansiktet i det fällda bytet intill vargarnas sylvassa tänder? Att leka, jaga och brottas med dem, utstå blåmärken och bett? Att lära sig deras språk så att hans ylanden inte går att särskilja från deras? Att offra ett normalt liv med förhållanden och familj så att han helhjärtat kan ägna sig åt att skydda dessa vilda djur? Shaun Ellis liv förändrades för alltid första gången han såg en varg. I den här boken berättar stjärnan från tv-programmet Leva med vargmannen om sin uppväxt i Norfolks vildmark, den överlevnadsträning han fick inom den brittiska arméns specialförband och om hur han i nära två år levde med en vargflock på Nez Percé indianernas marker i Idaho, USA. Shaun Ellis erbjuder en unik inblick i de vilda vargarnas liv, dessa hotade och missförstådda djur. Han berättar om hur han kommunicerade med vargarna med ylanden och kroppsspråk, hur han jagade med flocken, åt rått kött och, om det var nödvändigt, försvarade sin del av bytet. Efter att levt i vildmarken i två år kände han knappt igen det djuriska ansikte som stirrade tillbaka på honom i spegeln. Mannen som lever med vargar är ett porträtt av en man som övergav civilisationen, men som aldrig förlorade kontakten med sin humanitet.
www.icabokforlag.se
MANNEN SOM LEVER MED VARGAR
Shaun Ellis är grundare av organisa tionen Shaun Ellis Wolf Pack Foundation som arbetar för att hjälpa vargar över hela världen. Man kan följa hans arbete med vargarna i programmet Leva med vargmannen på Animal Planet.
I vargflockens mitt
SHAUN ELLIS
om honom och tittade på. Då och då morrade han åt dem som för att hålla ordning på dem. Han luktade på mina knän och fötter, kontrollerade om det fanns några nya lukter eller någon ny fara för honom och valparna som jag kunde ha haft med mig. Sedan bet han mig i knäet flera gånger, och så strök han sig mot mig i sidan, som hundar brukar göra, och sniffade runt mitt bakhuvud. Jag kände hur han satte huggtänderna mot min nacke och väntade paralyserad på att hans käkar skulle sluta sig om min hals, vilket skulle innebära ögonblicklig död eller acceptans, men det hände inte. I samma stund bet den unga hanen mig betydligt mildare i knäet medan den äldre hanen knuffade ner mig från stenen där jag suttit. När jag föll satte jag ut ena handen för att ta emot mig och den råkade hamna rakt på valpens skuldra. Han drog sig inte undan. Han kändes inte som någon annan varg jag hade rört vid, och under den där bråkdelens sekund översköljdes jag av en överväldigande kärlek till det här djuret och hans familj, och en stark önskan om att få tillhöra den.
SHAUN ELLIS med Penny Junor
MANNEN SOM LEVER MED
VARGAR
Ur boken Den dagen syntes de inte till, och inte heller nästa. Det var inte förrän på eftermiddagen den tredje dagen, när jag satt och slumrade till, som de dök upp. De tycktes ha mer energi än sist och verkade säkrare än tidigare och mer målmedvetna, som om de hade något på agendan. Jag blev lättad när jag såg dem och iakttog dem när de umgicks. Sedan lämnade den stora hanen gruppen och gick raka spåret fram till mig, precis som förra gången fast mer självsäkert. Den här gången hukade han sig inte ner. Han förblev stående medan han luktade på mig, och så – helt utan förvarning – kastade han sig fram och bet mig under knäet med framtänderna. Det var precis det betahanen i Sparkwell hade gjort innan han accepterade mig i djurparksflocken. Han drog sig ögonblickligen tillbaka och tittade frågande på mig. Det gjorde ont och började blöda men det kändes inte så farligt. Helst ville jag le brett men jag visade ingen reaktion. Han kastade sig framåt igen och bet mig på samma ställe, totalt tre gånger, och efter varje bett tog han ett kliv bakåt och tittade på mig. Sedan vände han sig om, gick tillbaka till resten av flocken och lade sig ner tillsammans med dem. Frestelsen att gå bort till dem var nästintill oemotståndlig, men jag ville inte göra något som kunde förstöra det magiska som just hade inträffat. Två dagar efter det följde en repris. Också nu var det den stora hanen, men den här gången följde de två ungdjuren med honom och stod en på var sida forts bakre fliken