Gull Åkerblom På andra sidan grinden
ENSAMHUNDEN
I serien På andra sidan grinden finns även: Lånehunden Låtsashunden Hittehunden
www.opal.se © Text: Gull Åkerblom, 2014 © Omslag och illustrationer: Mattias Olsson, 2014 Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Greif OÜ, Estonia 2014 ISBN: 978-91-7299-627-4
1.
Det är fredagen före påsklovet. Elli och Maja är på väg hem från skolan. Det regnar. Regnet är uppblandat med snö. Och som det blåser! – Ska våren aldrig komma? klagar Maja. – Aprilväder, säger Elli. Snö och värme huller om buller. – Det vet jag väl! säger Maja surt. Solen lyste ju i morse. – Den lurade dig, säger Elli. Hörde du inte hur den ropade: ”April, april din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill!” – Fåna dig inte, säger Maja, men hon ler lite bakom regnet. Elli hör att hon känner sig lurad. Inga regnkläder, inga stövlar. Nu är hon dyngsur. Maja avskyr när det regnar och blåser på samma gång. Elli själv plaskar glatt i vattenpölarna i sina rosa gummistövlar och är väl skyddad innanför den gula regnjackan. 9
– Lyssna! säger hon och tar tag i Majas arm. Genom snöslasket och blåsten kommer toner från ett munspel slingrande mellan husen. Det är musik som man får lust att dansa till. Trots det vresiga vädret. Musiken kommer från torget. De vet vem det är som spelar. Han sitter där varenda dag. – I det här vädret! Han är ju inte klok! säger Maja. – Man behöver väl pengar i alla sorters väder, säger Elli. Elli och Maja går den här vägen två gånger om dagen. Till skolan på morgnarna, och hem igen när skolan är slut. Torget är den lilla stadens centrum. Vid ena sidan ligger varuhuset. Ibland verkar det som om alla i hela staden är på väg just dit, tycker Elli. Människor går in genom svängdörrarna med tomma varuvagnar och kommer tillbaka med dem fulla. De skyndar bort till sina bilar på parkeringsplatsen. Där lastar de in kassarna och kör snabbt därifrån. De har alltid bråttom. För några veckor sedan dök det upp en äldre man med sin hund. Mannen bredde ut en filt vid ingången till varuhuset. På den slog han sig ner.
10
När mannen började spela på sitt munspel la sig hunden ner tätt intill honom. Det är en ljust brun, korthårig hund. De små öronen står rakt upp. Nosen är trubbig. Elli tror att det är en blandning av de raser som kallas kamphundar. I vissa länder är de förbjudna. Om en hund är farlig och biter vilt omkring sig blir förstås människor rädda. Men den här hunden verkar hur snäll som helst. Framför mannen och hans hund står en plåtburk som mannen hoppas att någon ska lägga pengar i. Som tack för musiken. Elli och Maja stannar ofta och lyssnar. I dag tar Elli mod till sig och frågar mannen om hon får klappa hunden. Hon har länge tänkt be om det men inte vågat. Mannen bär alltid mörka glasögon och en grön slokhatt. Brättet lägger halva ansiktet i skugga. Det är som om han inte vill att man ska prata med honom. Men nu tar han munspelet från munnen. – Rör honom inte! säger han. Han vaktar mig. Det är hans jobb. – Vad heter han? frågar Elli. – Sherlock, du vet efter mästerdetektiven? Elli nickar. Ja, hon vet vem Sherlock Holmes är.
11
– Vad heter du själv? – Elli, säger Elli. Och det här är Maja. – Du tycker om hundar, va? säger mannen. Elli nickar. Ja, hon tycker mycket om hundar. – Jag kan se det, säger mannen. Han fortsätter att spela. Han är duktig. Elli skulle vilja kunna spela ett instrument. Precis som mannen spelar. Så att de som lyssnar blir glada. – Du spelar fint, säger hon. Det verkar inte som om han hör henne. Både Elli och Maja har lite kvar av vecko pengarna och i morgon ska de få nya. De lägger sina pengar i mannens burk. De ser att det bara är några kronor som ligger på botten. Inte en enda sedel. Mannen nickar till tack. Plötsligt börjar han hosta. Det är en skrovlig, vass hosta. – Är du sjuk? undrar Elli och tänker att det i så fall inte vore så underligt. – Bara en liten vårförkylning, väser mannen. Den går snart över. Hunden Sherlock sträcker upp nosen mot honom. Mannen böjer sig fram och lägger sitt öra mot hans nos. 12
– Jaså, det tycker du? säger han, som om han förstår vad hunden vill. Okej, då säger vi det. Han lägger ner munspelet i ett fodral, stoppar ner det i fickan. – Sherlock tycker att vi ska gå hem nu, säger han och viker ihop filten. Han lyfter upp burken. Men innan han går vänder han sig om mot Elli. – Elli, säger han eftertänksamt. Du har väl ett efternamn, flicka? – Bergfors, säger Elli. – Bergfors? Nells dotter? Elli nickar. – Jag tyckte väl det, säger mannen. Du är lik henne. Hälsa från Hugo Svensson. – Ja, säger Elli. Det ska jag. Hon blir inte förvånad. Hennes mamma känner alla. Alla känner henne. – Och till Siri, lägger han till. Känner han mormor också? – Hon kommer inte hem förrän det blir sommar. Ellis mormor bor utomlands under vintern. Hon har ont i sina leder. Kylan gör smärtan värre. Hugo Svensson blir stående, som om han tänker säga något mer. 13
– Flickor små, säger han så. Lyssna på en gammal man. De ser på varandra. Goda råd från Hugo Svensson? När det istället är han själv som skulle behöva råd av dem! – Jag var också ung en gång, säger han. Jag skulle bli musiker, men jag slarvade bort både min musik och mina människor. Gör inte som jag, lova mig det! – Vi lovar, säger de. – Bra, säger Hugo Svensson. Kom nu Sherlock, så tar vi en sväng ner till soppköket innan vi går hem! De ser efter honom och hunden där de går bredvid varandra tvärsöver torget. Elli tycker att han påminner om Snusmumriken i Tove Janssons böcker. Den gröna hatten, den långa gröna rocken. Och så munspelet. Han som kommer och går som han själv vill. Men kanske är han inte så fri som han tror? tänker Elli. Då och då stannar mannen till och hostar. Han böjer sig fram. Sherlock tittar oroligt upp på sin husse. – Jag måste hem nu, säger Maja. Vi får gäster,
14
mamma fyller år. Men de åker hem igen på söndag. Vi ses då. – Okej, säger Elli. Maja småspringer uppför backen till huset där hon bor. Det klafsar om hennes skor. Elli ser länge efter henne. Om hon bara hade en hund skulle hon inte känna sig så ensam. Hon vet att det aldrig kan bli så. Men det struntar hennes längtan i. Den finns där i alla fall. Alltid. Till och med Hugo Svensson har en hund. Det är inte bara musiken och människorna han slarvat bort. Han har ingenstans att bo, inget jobb, inga pengar. Men hunden har han kvar.
15
2.
När Elli svänger runt hörnet till gatan där hennes hus ligger krockar hon nästan med Signe Jansson och hennes hund. De bor i samma trappuppgång som Elli. Den röda regnkappan flaxar kring Signe Janssons ben. Hon håller ett paraply i ena handen och hundens koppel i den andra. Hunden har också röd regnrock på sig. Elli ler. – Hej, säger hon. Men den äldre kvinnan varken ser eller hör henne. Hon går framåtlutad mot blåsten. Vinden gör ett kast och vänder paraplyet ut och in. Signe Jansson tappar det. Det flyger iväg och slår till hunden i nacken. Hunden blir rädd och rycker till. Signe Jansson tappar kopplet. – Sussi, stanna! Hunden lyssnar inte. Hon tar ett litet skutt ut i gatan. Hon ser inte bilen som kommer. Signe Jansson sätter handen för munnen och drar häftigt efter andan. Elli sätter snabbt foten på 16
kopplet. Bilen tvärbromsar. Vattnet sprutar om däcken. Bilens förare knyter näven mot Elli och rivstartar därifrån. Som om det är hennes fel! – Tack snälla, säger Signe Jansson. Men – nu känner jag ju igen dig. Visst är det Elli? Elli nickar och räcker henne kopplet. Paraplyet snurrar vidare i vinden, på väg mot parken på andra sidan gatan. Elli springer efter och får tag i det. – Jag tror att det har gått sönder, säger hon när hon kommer tillbaka. – Man ska inte bli så här gammal, säger Signe Jansson. Man gör bara en massa dumheter. Glömmer spisplattan, tappar nycklarna … Och så nu detta. Det kunde ha slutat illa. Usch. Elli får en idé. – Jag kan gå ut med Sussi, erbjuder hon. När det är dåligt väder och så. Efter skolan och på kvällarna. Om jag får? – Skulle du vilja det? Det är en så dum fråga att Elli måste skratta. Om hon vill gå ut och gå med en hund? Hon vill inget hellre än att vara hundvakt. Men alla säger att hon är för liten, inte är tillräckligt stark. Om något skulle hända. 17
Elli älskar hundar och önskar sig en egen. Men mamma och pappa säger nej. Underbart att Elli får gå ut med grannen Signes hund när Signe inte alltid orkar. Men Sherlock, hemlöse Hugo Svenssons vakthund, vem ska ta hand om honom när Hugo hamnar på sjukhus? Alla är rädda för Sherlock, alla utom Elli. Och Hugo – vem är han egentligen? Vad är det för hemlighet han bär på?
Omslag och illustrationer: Mattias Olsson