9789163754494

CHRISTER WIGERFELT

d1 DIGITALISERADE MEDEL KLASSEN Utvidgad upplaga 2.0 av

MEDELKLASSENS INDIVIDUELLA REVOLUTION

1

CHRISTER WIGERFELT

d1 DIGITALISERADE MEDEL KLASSEN Utvidgad upplaga 2.0 av

MEDELKLASSENS INDIVIDUELLA REVOLUTION

© Christer Wigerfelt Alba.nu Förlag www.alba.nu ISBN 978-91-6375-449-4 2

Inledning 2.0

7

[2B.] Återträffen 9 Historiskt har hand och huvud under industrisamhället alltmer skiljts åt.

Digitaliseringen däremot bryter ned altmer av den analoga kulturen, vilket samtidigt gör att hand och huvud får möjlighet att närma sig varandra.

Kanske att våra olika lärstilar först måste erkännas och få utvecklas?

[4B.] Morgondagens kunskap skapas på nya arenor

25

Skolpolitikens försvinnande i den privata sfären; betygen och kunskapsmätningar som ett annat sätt att diskutera relationen mellan kvalitet och kvantitet. Men vilken kunskap behövs i framtidens samhälle?

[8.] Vägen till hållbar lycka

37

Vi kan vara lyckliga tillsammans men vi kan bara uppleva den på ett personligt plan även i kollektiva sammanhang. Trots att lyckan är personlig ges villkoren ofta av samhälleliga omständigheter.

Intervju med Bengt Brülde, filosof och lyckoforskare.

Inledning 1.0

57

1. Medelklassen formerar sig

63

En solitär med samma beteende som många andra? Ett försök att hitta kärnan leder till ett försök att förstå den djupare meningen i varan, som ju hela samhället vilar på. Som i sin tur för resonemanget till frågan om kvalitetens mätbarhet. För att landa i en diskussion om det kollektiva och det individuella.

2. Resan från handen till huvudet

79

Förändringar i samhället går oftast hand i hand med förändringar i maktrelationer. Textilindustrin får stå som exempel på hur det kan gå till.

Samtidigt förändras maktutövandet från kontroll över kroppen till kontroll över tanken.

3

3. Boendet, klassamhällets ångvält

97

Segregationens mekanismer. Boendets roll i samhällets förvandling.

Tendenser till förändrad bostadskultur.

Intervju med Sven Bergenstråhle, utredare på Hyresgästföreningen.

4. Kunskapsproduktion och utbildningsfilosofi

116

Skolpolitikens försvinnande i den privata sfären. Betygen som ett annat sätt att diskutera relationen mellan kvalitet och kvantitet. Vilken kunskap behövs i framtidens samhälle?

Intervju med Göte Rudvall, tidigare lärareutbildare och utbildningsdebattör.

5. Medelklassen erövrar idrotten

147

Arbetarklassen blev dominerande inom idrotten när industrisamhället slog igenom. Idag är det medelklassen som har tagit över. Hur gick det till och vilken är skillnaden?

Intervju med idrottsforskaren och utredaren Tomas Peterson.

6. När samhället föder politisk extremism

167

När samhället går mot sin upplösning bäddar det för politisk extremism.

Hur reagerar arbetarklassen och hur reagerar medelklassen på en sådan kris?

Intervju med Johan Öberg, forskningssamordnare och tidigare kulturattaché i Moskva.

7. Klimatkrisen och medelklassens livsstil

187

Tecknen på att vi närmar oss en klimatkris blir allt tydligare. Orsakerna finns i alla individuella val som gjorts sedan industrialiseringens start.

Medelklassens val av livsstil blir avgörande för hur vi lyckas hantera det växande hotet.

Intervju med Mark Lynas, författare till miljöpolitiska böcker.

Avslutning Appendix

4

201 205

Morgondagens kunskap skapas på nya arenor

”Fitness snart viktigare än bildning”. Så löd rubriken till en artikel i Dagens Nyheter om vår syn på hälsa i en nära framtid. Signalerna har varit många om att även vår syn på kunskap håller på att förändras. Vi har bara vägrat att se dem i vitögat.

Har vi en utbildningskris? Nej, svarar rektor Pam Fredman indirekt i en krönika i universitetets tidning i Göteborg. Visserligen utmanas universitetets roll och värderingar ständigt, men med tydliga och långsiktiga mål kommer man att segla över de hinder som en inte helt förutsägbar framtid skapar. Ungefär så har det låtit under lång tid när universiteten reflekterar över sin roll i samhället och den har länge varit framgångsrik. Förmågan att se långsiktigt och likt en slalomåkare parera politiska svängningar har varit en del av framgången.

Den engelske sociologen Zygmunt Bauman svarar däremot ja på den inledande frågan. Postmodernismen har skapat en kris som drabbar alla utbildningsinstitutioner, från de högsta till de lägsta.

Det kan avläsas i misstämningar på de olika nivåerna.

Tveklöst kan man tala om misstämningar när det gäller den svenska grundskolan och gymnasiet. Utbildningsminister Jan Björklund har gjort politisk karriär på i huvudsak en enda fråga, den om standarden på den svenska grundutbildningen. I internationella jämförelser sjunker resultaten för svenska elever från att tidigare ha legat nära toppen. De var under flera mätningar högre än för exempelvis tyskarna, där några förundrat har kommenterat, att Sverige ”ju inte ens har betyg”. För ett tiotal år sedan började de relativa resultaten 5

dock sjunka och Björklund förklarade att det berodde på den socialdemokratiska ”flumskolan”. Idag, snart två mandatperioder senare med Jan Björklund som minister på utbildningsdepartementet, med stramare disciplin, fler prov och tidigare betyg, fortsätter Sverige att sjunka i internationell jämförelse.

Samtidigt tycks Björklunds oroliga ande även sväva över andra länder. Det som synes vara en kris i Sverige är i själva verket ett internationellt fenomen. Varför? Svaret kan knappast vara en ”flumskola” av socialdemokratiskt snitt. Zygmunt Bauman skulle, om han får frågan, säkert inte heller skylla den svenska krisen på Jan Björklund.

För Bauman handlar det om samma fenomen i åtminstone hela västvärlden. Redan för drygt tio år sedan gjorde han en analys i boken Det individualiserade samhället. Han väljer att begränsa sin analys till vad som händer på universiteten.

Utbildningspaniken i västländerna startade för högst några decennier sedan. Bauman själv kopplar inte den nya situationen till någon speciell förändring i samhället. Hans analys är att den nuvarande utbildningskrisen först och främst är en kris för de nedärvda institutionerna och de nedärvda filosofierna. Sociologen Manuel Castells, som skrivit ett digert trebandsverk om informationssamhällets framväxt, skulle förmodligen hävda att det är den digitala revolutionen som kullkastat mycket av hur informationsutbytet idag sker jämfört med tidigare och att det i sin tur har förändrat kunskapsprocesserna.

Idag blåser globaliseringens vindar över alla samhällen, men politikerna får sina röster i nationella val och argumenterar därefter.

I Sverige är det alltså enligt Björklund sossarnas och flumskolans fel att vi har en utbildningskris. Spänningen mellan nationell politik och global ekonomi är bara en av flera nycklar till vad som händer och hur vi reagerar.

Universitetet som vi känner det idag är en produkt av det tidiga 1800-talet. Då ersattes den tidigare skolastiken med sina stabila sanningar av forskning, kritisk prövning och växande kunskapsområden som modell, och om man ska namnge någon av inspiratörerna är det främst Wilhelm von Humboldt i Berlin. Universiteten blev också ett viktigt instrument i skapandet av nationell identitet. Men just detta är knappast bara en modern företeelse. När Sverige erövrade 6

det som idag är södra Sverige, etablerades Lunds universitet redan 1666 som ett led i en försvenskningspolitik av dessa inte alltid så inställsamma ”danskbygder”. Men efter Humboldt utvecklade universiteten i Europa en relativ autonomi i samhället och den framhävs fortfarande som en framgångsfaktor i det europeiska samarbetet om den högre utbildningen.

Demokrati är något fint, det påståendet instämmer de flesta i.

Detsamma gäller synen på kunskap. Lundaforskaren Peter Gärdenfors har analyserat kunskapsbegreppet i boken Lusten att förstå och ser att vägen till kunskap kan gå längs olika stigar. Det kan för barnet vara att lära genom att imitera de vuxna, det kan bland annat vara överförande av information, att förstå med hjälp av handen eller att förstå genom att abstrahera, men han noterar också: ”Perspektivet att se eleverna som kunskapssamlare är det som har varit mest omhuldat i vardagsuppfattningen om lärande”.

Zygmunt Bauman analyserar lärandet lite annorlunda och talar om det primära lärandet, lärande av första graden. Här är kunskapsprocessen synlig och begriplig. På nästa nivå, under det sekundära lärandet, lär man sig att lära nya saker, att komma vidare utifrån sina tidigare inlärda kunskaper. Detta lärande av andra graden fungerar som bäst i ett samhälle som är någorlunda stabilt, logiskt och överblickbart, ungefär som det svenska välfärdssamhälle som växte fram under decennierna efter andra världskriget.

Nyttan av det sekundära lärandet är dock samhällsberoende, menar Bauman. Under postmodernismen bryts många orienteringspunkter i samhället ned. Vi blir alltmer förvirrade av en pågående upplösning av våra identiteter, avreglering och privatisering av vårt identitetssökande och utspridning av auktoriteterna. Denna postmoderna era har löst upp flera av det moderna samhällets strukturer.

Tiden är inte längre kontinuerlig, kumulativ och riktad framåt utan har blivit episodisk. En sådan sak är naturligtvis svår att ta till sig för framför allt oss lite äldre. I denna värld är det främst det tertiära lärandet som gäller, menar Zygmunt Bauman ett lärande som ”vänder upp och ned på reglerna i alla spel och förkortar livslängden på alla regelsamlingar”. Detta är våra utbildningsinstitutioner som ”mognat i den moderna ordningsivern illa rustade att hantera”, skriver han.

7

Den nuvarande utbildningskrisen, fortsätter han, är främst en kris för de etablerade institutionerna och filosofierna, skapade för en annan tid, modernismen. Situationen påminner till stor del om vad som sker med vetenskaperna inför ett paradigmskifte och som analyserades av Thomas Kuhn på 60-talet, det vill säga under modernistisk tid. De forskare som sitter i maktpositioner som grundar sig på en vetenskap i kris, strider i det längsta för att försvara sina maktpositioner och prestige. Krisen drabbar hela utbildningsområdet men eftersom universiteten fungerar som trendsättare för pedagogiken på alla lägre nivåer väljer Bauman att fokusera på forskarvärlden.

Man kan ställa sig frågan varför vi över huvud taget ska lägga resurser på ett kostsamt utbildningssystem, för man kan väl anta att det inte var rent humanistiska och demokratiska skäl som drev samhällseliten att ta detta steg. Skälen kan ha varit flera. Nationalstaten var svaret på marknadens behov av både stabilitet och produktionsvolym. Utbildningen var dels ett sätt att skapa en enhetlig kultur, dels ett sätt att systematisera den kompetensutveckling som inte längre gick att få i de enskilda hushållen. Att kraftfälten kan ha varit många i skapandet av ett enhetligt utbildningssystem pekar också det faktum att det efterblivna Sverige införde en obligatorisk folkskola före den kapitalistiska stormakten Storbritannien. Men även här är bilden splittrad. Det nya högproduktiva spinneriet i New Lanark söder om Glasgow framstår som pionjär när man införde obligatorisk skolgång för bruksarbetarnas barn i början av 1800-talet. Trots sin framgångsformel blev fabriken ändå inte en modell för andra, konservativa fabriksägare. En möjlig förklaring till den tidiga folkskolan i Sverige är att de självägande bönderna hade behov av utbildning för att möta de behov som kommer med en växande marknad.

Det var då, nu är situationen en helt annan. Vi är nu på väg att ta klivet från nationalstaten till megastaten EU. Helt logiskt om vi ser till marknadens behov, men går det att upprepa samma förvandlingsnummer som vid övergången till nationalstaten? Universitetsvärlden ska samordnas enligt Magna Carta. Här frammanas bilden att universiteten ska vara ”autonoma institutioner i samhällets mitt”.

Det är enligt Zygmunt Bauman att nostalgiskt blicka bakåt efter en 8

tid som snabbt är på väg att försvinna, för idag ifrågasätts alltmer både universitetens autonomi och dess centrala roll för kunskapsutvecklingen.

Under stridsrop om valfrihet har marknaden ökat sitt inflytande på de politiska visionernas bekostnad över samhällsutvecklingen. I stort sett alla statsapparater, rika som fattiga, har till stora delar avstått från många av de uppgifter som tidigare ansågs vara självklara för en modern stat. Istället har de överlåtit dem åt krafter utom politisk kontroll. I nästa steg förlorar staten intresse för folklig mobilisering och kulturpolitik, för att slutligen överlåta till marknaden att skapa kulturella hierarkier. Steget är därifrån inte långt till att låta denna logik gälla även för hela utbildningen.

Universiteten har givits auktoritet att syssla med produktion och spridning av kunskap. Bauman menar att den auktoritet som tidigare strikt byggde på vetenskapliga meriter alltmer har kommit att ersättas av utomstående kriterier.

Ett exempel på hur inflytandet över utbildningen åtminstone delvis rinner ut händerna på politikerna är frågan om rankning av universiteten. Sommaren 2008 skrev dåvarande utbildningsministern Lars Leijonborg i sitt nyhetsbrev att ”jag är positiv till rankningssystem för högre utbildning. Jag tror att ett väl utformat rankningssystem kan utveckla kvaliteten i den högre utbildningen. Men det viktigaste skälet för mig är konsumentupplysning. Studenter investerar både tid och pengar i sina utbildningar och har rätt till bästa möjliga information innan de väljer högskoleutbildning. De vill ha svar på frågor som: Hur bra är utbildningen? – Var får jag säkrast jobb efter examen? – Var är det lättast att få studentbostad?”

Bakom dessa vällovliga syften studsar likt ett eko en förhoppning om att marknadskrafterna ska ta större del av ansvaret för den högre utbildningen. Universiteten i hela världen tycks ställa in sig på ett omvandlingsfas som vi kanske bara har sett inledningen på. Svenskt Näringsliv har också börjat intressera sig för utvecklingen och gör en omvärldsanalys i antologin Med Sverige på läktaren? Här beskriver Bertil Andersson och Jan Carlstedt-Duke hur internationaliseringen av universiteten nu tar ännu ett steg.

I antologin beskrivs hur universiteten och dess institutioner blir 9

alltmer multinationella. Staden New York gick för några år sedan ut med en förfrågan till ett antal universitet där de erbjöd mark, byggnader och initial kostnadstäckning om de etablerade sig i staden.

Ett hundratal visade intresse för att etablera sig på en annan plats i världen än sin ursprungliga hemvist. Till slut blev det amerikanska Cornell University och israeliska Technion som fick det delade uppdraget. På motsvarande sätt etablerar sig nu flera västerländska universitet i Kina för att finnas på den växande utbildningsmarknaden och knyta till sig kompetens. Här har universiteten i Nottingham och Liverpool varit pionjärer.

Tanken att svenska universitet ska etablera sig i andra länder eller att utländska universitet ska etablera sig i Sverige ligger antagligen inte långt bort. En möjlig snubbeltråd på vägen dit var regeringens beslut att låta utländska masterstudenter betala kursavgifter på runt 100.000 kronor för ett års studier. Det gjorde att antalet studenter som kom hit från länder utanför EU föll som en gråsten. Vilka villkor är det egentligen som ska gälla när universitetsstudier på allvar ska internationaliseras? Kanske är det självklara svaret att frågan avgörs på marknaden?

Under frågan om val av rankningssystem ligger medvetet eller omedvetet den viktigare frågan: vem tjänar på ett rankningssystem?

Ekonomihistorikern Ylva Hasselberg har närmat sig den frågan i sin essä Vem vill leva i kunskapssamhället? Hon ser det växande kravet på flexibilitet inom universitetsvärlden som en viktig utgångspunkt.

Det ökade kravet på flexibilitet kan ha kopplingar till att makthavare alltmer förlitar sig på vetenskapliga undersökningar för sina beslutsunderlag. För både naturvetenskaplig och medicinsk forskning har gapet mellan forskning och industriell tillämpning minskat och därmed har kravet på flexibilitet visavi näringslivet ökat.

Om flexibilitet betyder att man inte är så petig med de vetenskapliga grundvärdena så rotar det sig i hela samhället. Trenden att vilja styra universitetens verksamhet har vuxit sig allt starkare åtminstone sedan socialdemokraten Carl Tham var utbildningsminister vid mitten av 1990-talet. I boken skriver Hasselberg att det finns en tilltagande avprofessionalisering inom viktiga grupper i samhället, som bland konstnärer, journalister och forskare. Visst låter det lite motsägelse10

fullt i en tid när allt fler talar framväxten av ett kunskapssamhälle och dess behov av kreativitet och ökade kunskaper.

Kunskap är ett luddigt och svårfångat begrepp men siffror går att tugga i sig. Utbildningspolitiker vill gärna visa sina exekutiva muskler och politisk effektivitet; något som kan visas med siffror.

Hur många disputeras under ett år? Hur mycket har andelen kvinnliga professorer ökat under en mandatperiod? Hur många studenter examineras varje år? Flödet är det viktiga. Till slut kan det ta sig rent parodiska proportioner. Ylva Hasselberg exemplifierar med universitetsbiblioteket (UB) i Uppsala där hon själv varit verksam.

Där har man börjat kräva in böcker mer frekvent och studenten kan tvingas betala 250 kr för en bok som inte lämnats in i tid. För UB är antalet utlånade böcker, det vill säga omsättningshastigheten, ett kvalitetsmått. Men om ingen läser boken spelar det ju ingen roll, då har ju verksamheten varit meningslös.

Bakom denna mätkultur och siffermani ligger det politiska problemet att bedöma vilka former av forskning man ska lägga skattepengar på. Vad kan få en forskningsminister att känna att hans eller hennes beslut vilar på en solid grund? Svaret är idag att man tar fram en mängd nyckeltal, som alla är kvantitativa. Siffror kan jämföras – höga eller låga blir bra eller dåliga.

Före denna metamorfos med mätningar av högt och lågt liknade forskaren i mycket en hantverkare med sina yrkeshemligheter. Vem som helst kunde inte ha synpunkter på hur forskaren bedrev sin verksamhet utan det utvecklades en akademisk autonomi som samhället ändå hade nytta av. Med kvantifieringen har utomstående aktörer fått ett maktinstrument att påverka inriktningen på utbildning och forskning. I den akademiska världen blir vinnarna de som forskar om det som makthavare och marknaden är kortsiktigt intresserade av och de universitet som kan attrahera dessa forskare. Studenterna kommer efter i en vagn som drivs framåt av diverse rankinglistor. En förlorare i den nya universitetsfilosofin tycks grundforskningen bli, det vill säga forskning som drivs av nyfikenhet och där eventuella tillämpningar kanske kommer långt senare.

Kontroll genom kvantifiering och mätbarhet sprider sig nu som en präriebrand bland makthavare av olika slag. I den tidigare ganska 11

fredade grundskolan införs nationella mätningar och betygsättning allt längre ned i åldrarna och utgör underlag för utbildningspolitiken.

Särskilt intressant är då internationella jämförelser, inte minst med tanke på den alltmer globaliserade arbetsmarknaden. Främst kanske OECD:s undersökning Pisa om kunskapsnivån inom matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Resultaten för svenska 15-åringar låg först bland de högsta men har successivt sjunkit.

För regeringen har detta blivit signaler om att än mer poängtera betygens betydelse. Märkligt nog diskuteras aldrig om det går att jämföra undersökningarna i de olika länderna. I topp ligger Finland, Shanghai, Korea, Hong Kong och Singapore. Många menar att dessa skolkulturer är relativt auktoritära. I Sverige får föräldrarna till de deltagande eleverna information om vad som väntar dem i testet: ”Ditt barns deltagande är därför viktigt. Inga förberedelser krävs, allt hon/han behöver göra är sitt bästa på provdagen. Eleverna är anonyma och ingen annan än forskarna kommer se elevernas svar och resultat”. Inte alla elever på en skola deltar och testet betyder inget för elevens betyg. Man skulle kunna tolka de svenska elevernas relativt låga resultat som att de inte anstränger sig särskilt mycket under de två timmar provet tar att genomföra och att resultatet snarare är ett tecken på elevernas allt högre grad av självständighet. Reaktionerna på de sjunkande resultaten för svenska elever har hittills varit helt okritiska till jämförelserna. Statistik betraktas nu som hårdvaluta inom utbildning och politik, men utbildningspolitikerna kanske helt enkelt är förblindade av sina egna kvantitativa styrningsredskap.

Kronjuvelen i samhällsvetenskaplig mätkonst är SOM-institutets undersökningar (Samhälle, Opinion och Medier) har dock fångat upp varningssignaler om en tilltagande trötthet över att svara på de allt vanligare statistiska undersökningarna. Hur ska man göra mätningarna säkrare när svarsfrekvensen sjunker? Svaret har stor betydelse både för politiker och forskare, som här lever i en slags symbiotiskt beroendeförhållande till varandra.

Det har funnits kritiska kommentarer om vad Pisa-undersökningen egentligen betyder. Men de flesta tar siffrorna för givna, med politiska beslut där en hel skolgeneration läggs i vågskålen. Inte minst i dessa dagar då det gäller att vinna nästa val.

12

Den engelske skolledaren Richard Gerver har i Kunskapskanalen pläderat för att glömma Pisa-mätningarna, som mer mäter modernitetens behov än det postmoderna samhällets. Istället framhäver han mätningar som Gedi, Global Entrepreneurship and Development Index. Inga av toppländerna i Pisa-undersökningen hamnar särskilt högt här. Toppländerna är istället USA, Sverige och Australien. Men politikerna lyssnar inte till dessa stridsrop – än. Visst bör man även här vara skeptisk till mätningarna, men exemplet visar ändå att det finns andra perspektiv på kunskap och lärande.

Kvantifieringen av beslutsunderlagen för den politiska styrningen har gjort den erkänt svårstyrda universitetsvärlden möjlig att styra mer effektivt än tidigare. Dessutom har utomstående aktörer från marknaden fått inflytande över verksamheten. Universiteten har börjat förstå vart vindarna blåser. Tekniska högskolan Chalmers har utsett ett antal styrkeområden för att möta utmaningar i övergången till ett hållbart samhälle. Anslagen ska främst gå till områden inom energi, IT, livsmedel, material, nanovetenskap, produktion, samhällsbyggnad och transport. För att behålla en tydligare anknytning till den akademiska kulturen har man funderat på att även inkludera grundvetenskaperna. Signalerna är generellt ökad satsning på til�lämpad forskning, det vill säga ett närmande till marknaden.

Samtidigt med denna förändring av den akademiska inriktningen hamnar akademikerna ofelbart på en ny arena som styrs av andra logiker än den traditionella seminariekulturen: massmedierna. Den offentliga uppmärksamheten tvingar dem att sträva efter kändisskap, till skillnad mot det som tidigare byggde på anseende. Akademiker upptäcker nu, skriver Zygmunt Bauman, att de måste konkurrera med idrottsutövare, popstjärnor, lotterivinnare, terrorister, bankrånare och massmördare. Här har de mycket små chanser att vinna. Som ett sätt att möta denna utveckling kan man se tävlingen Grand Prix för forskare. Första finalen gick i slutet av 2012 med nio forskare som tävlade om att ”förklara sin forskning på ett så fängslande, inspirerande och pedagogiskt sätt som möjligt” på tre minuter.

Tävlingen visades i Kunskapskanalen. ...

13

Sagt om första upplagan: ”Följaktligen påpekar han, som i förbifarten, att om 2000-talets medelklass föder fascistoida tendenser kommer de knappast att se ut som Europas gamla brunpartier vill. SD kommer fortsatt att dömas ut som de representanter för en förlegad och äcklig kollektiv fascism de är. En mer individuellt präglad fascism, kopplad till den osäkerhet, vanmakt och rädsla som kommer när en avreglerad arbetsmarknad även drabbar medelklassen, kommer att vara svårare att upptäcka.”

Malena Rydell, Arena #3.2010 ”Aktuella frågeställningar i dagens samhälle, såsom klimathotet, boendesegregationen och utbildningspolitiken, diskuteras med framträdande experter på dessa områden... Denna politiska bok väcker många reflektioner som var och en kan ha behållning av.”

Margareta Fridstierna, BTJ-Häftet aug-09 ”Kanske är Wigerfelt naiv som tror att dagens medelklass inte kan låta sig tjusas av högerextremismen såsom den gjorde på 1930-talet, men även det andra scenariot är nog så avskräcknde.” Åsa Linderborg. Aftonbladet 5.7.2009 Christer Wigerfelt är frilansjournalist och medverkar som redaktör i webbtidskriften alba.nu. Han har tidigare skrivit boken Einsteins och Morsans relativitetsteorier (1990) och medverkat i flera antologier.

ISBN 9789163754494

F Ö R L A G

14

9 789163 754494