9789113052687 by Smakprov Media AB

INGVAR CARLSSON l채rdomar personliga och politiska

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052, 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823.

innehåll

Förord

2007 publicerade tidningen Vi en lång intervju med mig. Texten ingick i en serie som kallades Vändpunkten; i mitt fall handlade det förstås om mordet på Olof Palme och de konsekvenser skotten på Sveavägen fick för mig. Det var Vi:s redaktionschef Stina Jofs som i flera inträngande intervjuer skaffade sig det underlag hon behövde för att skriva. För serien nominerades hon samma år till Stora Journalistpriset. Jag har aldrig – varken förr eller senare – fått så många positiva reaktioner efter något som publicerats om mig. En nära vän sa sig ha blivit starkt berörd, tyckte sig ha fått nya insikter om mig, insikter som trots vår närhet inte kommit fram tidigare. I intervjun vågade jag vara mer personlig när jag beskrev mitt privatliv, men också mina känslor och reaktioner som politiker. Det var nytt för mig. Under de många åren i den politiska hetluften hade det varit helt nödvändigt med en fredad sfär. Kanske bidrog det till att skapa bilden av mig som en sluten, ja, lite grå politiker. Egentligen var det inget jag sörjde. Jag satsade allt på att leda mitt land, på att försöka vara en bra partiledare. Att ta politiska poäng i nöjesprogram eller hemma hos-reportage lockade mig inte. Opinionsmässigt var det förmodligen ingen klok bedömning. I de två böcker jag skrev sedan jag lämnat det aktiva politiska livet, Ur skuggan av Olof Palme och Så tänkte jag, –7–

ville jag ge min bild av politiska händelser, reformer och kriser jag upplevt. Böckerna var i ordets egentliga mening politiska memoarer. Sammantaget nära tusen sidor, försäljning och recensioner goda. Därmed var jag nöjd. Ända tills jag tog del av reaktionerna på Vi-artikeln. Under samtalen med Stina Jofs fick hon mig att förstå att det ibland finns sprängkraft och spänning i det som verkar vara rutin och vardag. Hon fick mig att gräva i minnets djup för att sprida ljus över både tillkortakommanden och framgångar. Under något år efter intervjun kämpade jag med lusten att skriva en helt annan bok än de jag redan skrivit, men var tveksam till att lämna ut mig själv och kanske andra. Jag gjorde ett försök med ett kapitel som jag omedelbart refuserade. Kunde jag inte bättre så fick det vara. Ändå ville tanken på en bok inte släppa taget. Under de här åren hade jag tusentals möten i Sverige, både inom och utanför det socialdemokratiska partiet. Ett stort antal journalister och forskare intervjuade mig i de mest skilda ämnen. Många påpekade att jag var en unik källa; jag hade ju varit politiskt aktiv under nästan hela efterkrigstiden. En del frågor och områden återkom ständigt. Alla var glada och tacksamma över att jag ställde upp. Vore det inte rimligt att på något sätt sammanfatta de viktigaste slutsatserna och lärdomarna? En helg vintern 2012 satt jag med block och penna hemma på Gudöterrassen. Först kom jag på ett tema, eller snarare syfte. En given läsekrets –8–

skulle vara unga politiskt intresserade människor, kanske på väg att engagera sig. Inget skulle göra mig gladare än om mina erfarenheter kunde vara till någon vägledning. Självfallet vände jag mig också till alla som ville veta mer om händelser under sina egna liv och som råkat sammanfalla med mitt. Jag började skissa på tänkbara kapitelrubriker. För första gången såg jag en bok framför mig. Min ambition har varit att korrekt återge fakta, att redovisa vad som verkligen inträffat. Samtidigt är det förstås en subjektiv berättelse. En del händelser ligger långt tillbaka i tiden. Författaren närmar sig de åttio. Jag kan inte garantera att jag inte någon gång minns fel. Det delar jag å andra sidan med varje memoarförfattare med någon självinsikt. Jag har försökt skildra det som är viktigt i alla människors liv: vänskap, arbete, glädje, svårmod, värderingar och övertygelser. Allt detta som, stort och smått, gör en människa. Utan artikeln i Vi hade boken med största sannolikhet inte kommit till. Jag är djupt tacksam för att Norstedts genom en överenskommelse med tidningen Vi gjort det möjligt för Stina att fungera som redaktör. Det har gett mig stöd, trygghet och inspiration när jag efter stor tvekan bestämde mig för att genomföra projektet. Stina har en speciell förmåga att få författaren att prestera det nödvändiga extra. Tack! Tyresö, september 2013 Ingvar Carlsson –9–

prolog

Jag hade inte en tanke på att bli statsminister. Den dröm men var aldrig min. Tvärtom. Att få leda några av de vikti gaste departementen, att få vara statsministerns ställ företrädare var hedrande nog. Olof Palme ville ha mig som problemlösare inom områden som utbildning, kultur, bo städer, energi och miljö. Svåra uppgifter, utmaningar jag trivdes med. Visst hände det ibland att jag funderade över sysslor utanför politiken, någon gång tänkte tanken att kanske få pröva mina krafter inom näringslivet innan det var för sent. Jag gissar att Olof hade liknande tankar fast på det internationella området, men vi talade inte om det. Ämnet var tabu. Ett visste jag. Så länge Olof var partiledare ville jag fort sätta. När han gick skulle jag gå. Så blev det inte.

– 11 –

kapitel ett

Våga vara ledare

n ledare kan vara ond eller god, företräda flera hundra miljoner människor eller bara ett fåtal, finnas inom offentlig eller privat verksamhet, vara ung, gammal, kvinna eller man, mötesordförande, verksamhetsledare, ha ett långsiktigt eller kortsiktigt uppdrag. Det gemensamma? Ledaren är en mycket viktig person. Vi har demokratier med folkligt valda företrädare, monarkier där såväl den enväldige som maktlöse kungen eller drottningen ärver sitt ämbete, och diktaturer där våld avgör vem som styr. I folkrörelser väljer medlemmarna sina ledare, i aktiebolag avgörs ledarfrågor av de största ägarna, inom världsreligionerna finns de mest varierande former för hur ledare utses. Ordet ledare är alltså en paraplybeteckning för ett uppdrag som varierar i en rad olika avseenden. Förenklat kan man säga att det finns två huvudtyper. Ledaren som pekar med hela handen och talar i jag-form och lagledaren som talar i viform. Den ena är inte nödvändigtvis bättre än den andra. – 12 –

Det har betydelse i vilken organisation man verkar, vilka uppgifter som ska lösas. Den personliga skickligheten är förstås en viktig faktor. En usel lagledare tröttnar laget på. Den starke ledaren förlorar sin auktoritet om resultaten uteblir. Helt avgörande är vilken person man är, vilket ledarskap man är bäst lämpad för. Vintern 1986 är jag miljöminister och vice statsminister. Jag kommer med kvällståget till Stockholm från ett miljömöte i Bohuslän. Min hustru Ingrid och jag äter en sen middag. Vi hittar inget på tv som verkar intressant så vi går och lägger oss. Det är en alldeles vanlig dag, en vanlig kväll. Ganska underbart egentligen. Vi har just somnat när jag väcks av en telefonsignal. Jag sträcker mig efter luren, hör statssekreterare Ulf Dahlsten säga »Olof är skjuten.« »Är han död?« Ulf svarar: »Ja.« Tre meningar. Livet blir plötsligt något annat. Ingrid och jag håller om varandra. Vi väcker vår dotter Ingela, som bor hos oss den natten. Ringer efter taxi. Jag klär mig. Minns inte vad jag tänker, vad jag känner. Jag bara gör. Taxin kör i rasande fart till Rosenbad. Nästan framme ber jag chauffören sakta ner. Måste samla mig. Försöka tänka. Om det är sant, vem är mördaren? Mördarna? Väntar de här? Jag lägger mig på golvet i baksätet, kryper ihop för att inte synas. Framme vid Rosenbad ser jag inga poliser. Återigen tänds ett hopp om att allt är ett tragiskt missförstånd, att jag snart får åka hem igen. Rosenbad borde krylla av poliser, tänker jag. Av helikoptrar, bilar, människor. – 13 –

Jag möts av ett regeringskansli i mörker. Ett misstag, tänker jag igen. Allt är ett misstag. Då ser jag Per Wendel, reporter på Expressen, och vet att det är sant. Olof är död. Det blir en natt full av beslut. En natt av kolsvart sorg, stor och kompakt. Jag försöker komma ihåg vad Olof och jag talade om vid vårt sista möte på torsdagen. Tankarna far helt okontrollerat. Så mycket vi varit med om tillsammans. Så mycket vi gjort. Nu är det slut. Jag tycker om att planera, i stort och smått. Det gäller naturligtvis mitt arbete där jag prioriterar uppgifter, lägger in möten, analyserar möjligheter och risker, funderar ut strategier. Men även fritiden vill jag gärna ha kontroll över. Vad är viktigast? Vad vill jag hinna med? Teaterbesök, fotbollsmatcher, skogspromenader, svampplockning, semesterresor bokas ofta långt i förväg. Jag gör listor. Över böcker jag vill läsa. Över resor jag vill göra. Över saker jag vill åstadkomma. Självklart inträffar ibland händelser som gör att jag måste ändra mina planer, men jag ser inte det som ett problem utan mer som naturliga korrigeringar under resans gång. Det finns säkert flera orsaker till min planeringsiver. Jag vill ha grepp om tillvaron. Det känns olustigt att inte ha tänkt igenom det som jag på gott och ont har framför mig. Om jag är både praktiskt och mentalt förberedd inför vad som väntar känns det som om jag får ut mer av – 14 –

livet. Drivet för långt kan planering förstås bli en tvångströja, stå i vägen för improvisationer och möjligheter att fånga tillfällen i flykten. Den risken är jag medveten om. Jag erkänner gärna att själva planerandet roar mig. Med penna, papper och kalender kan jag var som helst ta tag i framtiden på mina egna villkor. Jag njuter i förskott av det positiva och känner tillfredsställelse över att tidigt ha tagit itu med problemen. Då känner jag mig nästan alltid nöjd med mig själv. När jag läser i Lund inser jag att planerandet ger mig fördelar. Jag klarar av en pol. mag. på mindre än halva den beräknade studietiden. Jämfört med mina studiekamrater organiserar jag mina dagar bättre. Begåvning är bra, men lika viktig är förmågan att tillvarata den. Visst, jag vet att många tycker att livet blir rikare och mer spännande om man inte lägger fast för mycket i förväg. Så är det inte för mig. Planeringen gör mig tryggare och mer avspänd. Den är en naturlig del av mitt ledarskap. Den 28 februari 1986 är min kalender proppfull, hela vårens arbetsschema är i princip inplanerat. Jag hoppas kunna tillbringa påsken i Lofsdalen med skidåkning. Vid Jönköpings partidistrikts årskongress är jag inbokad som talare. Första maj har jag lovat att tala i Visby och som vanligt har jag en mängd politiska möten runt om i landet. Mordet på Olof kastar allt detta över ända. Alla planer. Alla drömmar. Sverige blir sig inte likt igen, det socialdemokratiska partiet drabbas av ett dråpslag, – 15 –

politikens villkor förändras. Mitt liv blir något helt annat än vad jag tänkt. Liknande händelser, om än inte lika dramatiska som mordet på Olof, drabbas vi alla av. Våra liv tar en annan bana. Vi ställs inför en ny verklighet. Så är situationen för ledamöterna i det socialdemokratiska partiets verkställande utskott när vi i Rosenbad möts dagen efter mordet. Vi har mängder av frågor som måste besvaras. En överskuggar alla andra: Vem ska efterträda Olof Palme som partiledare och därmed som statsminister? Innan jag går in i sammanträdesrummet tar partisekreterare Bo Toresson mig åt sidan. »Du måste ta över«, säger han. »Stödet för dig är starkt.« Beskedet kommer inte oväntat. Mitt i allt kaos har jag tvingat mig själv att fundera över vad jag ska svara om frågan kommer. Partisekreterarens ord känns tunga. Jag nickar som en bekräftelse, anar skälen som kommer att användas för att övertala mig: de många åren i regeringen med tunga statsrådsposter, mitt nära samarbete med Tage Erlander och Olof Palme, att jag är statsministerns ställföreträdare. Något svar lämnar jag inte. Vi går tillsammans in till de övriga, jag sätter mig på min vanliga stol vid regeringsbordet. På Olofs plats till höger om mig brinner ett ljus. Jag har svårt att hålla tillbaka tårarna. Åter tränger sig minnen fram: Olof i Almedalen, bland människor i valrörelsen, på Fårö, med barn och familj. Allt detta är förbi. Borta. Så känner jag blickarna från de övriga runt bordet och dras tillbaka till nuet där jag måste handla och ta ansvar. Det känns omänskligt – 16 –

tungt. Mötet inleds med en diskussion om när valet av partiordförande ska ske. Hur det ska gå till. Vi utesluter inte att det finns politiska motiv bakom mordet. Det ger oss svaret på frågan när. Vi måste visa att svensk demokrati fungerar. En ny regeringschef måste snabbt ta över ansvaret. Att inte visa handlingskraft skulle vara riskabelt i sig och ytterligare förstärka den chock som drabbat hela svenska folket. Den slutsatsen ger oss svaret på frågan hur. Valproceduren måste följa stadgar och regler men vara extremt kort. Diskussionen går snabbare än jag väntat. Plötsligt hör jag Bo Toresson föreslå mitt namn. Thage G. Peterson instämmer. Sten Andersson, som i egenskap av äldste ledamot valts till mötesordförande, verkar vara beredd att omedelbart klubba ett enigt VU-beslut. Det här går för fort, tänker jag. På min begäran ajourneras mötet i 15 minuter. Jag ber Kjell-Olof Feldt följa med mig ut. Utom hörhåll för de övriga frågar jag om han är beredd att stanna som finansminister. Hans ställning är stark och han är en viktig del i regeringsmaskineriet. Kjell-Olof svarar att han självklart blir kvar. Vi tar i hand, lovar att stödja varandra. Jag fortsätter ensam 25 meter bort i korridoren till mitt rum för att ringa hem. När Ingrid svarar sammanfattar jag vad som hänt. Hon talar kort och lugnt: »Du har inget val«, säger hon, »du måste ställa upp.« Därmed är frågan avgjord. Jag sitter kvar en stund för att samla mig. I 27 år har jag satsat stenhårt på politiken. Långa perioder har jag arbetat dubbel heltid, 80 timmar i veckan och mer. Ett oändligt antal helger har jag till– 17 –

bringat på kurser och konferenser. Självfallet har familjen fått stå tillbaka. Ingrid har tagit ett orimligt stort ansvar för hemmet och barnen. Hon arbetade som bibliotekarie större delen av tiden. Daghemsutbyggnaden hade visserligen kommit igång, men vi tillhörde inte den lyckligt lottade minoritet som fick plats. I stället anställde vi unga flickor som bodde hos oss för att sköta om våra döttrar Ingela och Pia när de var små. Någon jämställd äkta man var jag inte. De teoretiska insikterna hade jag, men de praktiska konsekvenserna drog jag inte. Många fördomar dröjde sig kvar. När Pia föddes sommaren 1964 höll jag henne i mina armar. Jag var strålande lycklig men sa till Ingrid, mest på skämt: »Det är så roligt att få en flicka till, men kanske kommer jag att sakna en grabb att gå med till Råsunda fotbollsstadion.« Det har jag fått äta upp många gånger. Pia blev landslagsspelare i handboll, Ingela valdes in i styrelsen för Elfsborg och mina tre barnbarn – alla flickor – spelar fotboll i Tyresö. Ingela gick med i SSU och politik blev ett gemensamt intresse för oss. När jag i en tidningsintervju långt senare uttalade mig självkritiskt om mina insatser som pappa reagerade båda mina döttrar kraftigt, de förbjöd mig att tala på det sättet. Pia påminde om hur jag lyckades komma till hennes matcher i klubblaget i Tyresö, hur jag medverkade som speaker hemma i Nybodahallen och chaufför till bortamatcher. På det sättet var oppositionstiden under åren 1976–1982 bra, den gav mig större frihet att planera min tillvaro. Ingela ansåg att jag nästan alltid fanns till hands när det verkli– 18 –

gen behövdes, att vi ständigt samtalade under utflykter i Tyresöskogarna, i stugan på Gotland. Vi åkte regelbundet till Vålådalen och senare till Lofsdalen på fjällsemester. Flera år for vi till Italien. De hade säkert rätt i att vi var en lyckligt lottad familj som hade väldigt roligt tillsammans. Ändå undrar jag hur det var för dem att ha pappa som utbildningsminister när de själva gick i skolan. Själv minns jag med bitterhet att jag inte fick ledigt från riksdagen den eftermiddag Ingela tog studenten. Det är Ingrids förtjänst att de här åren avlöpte så väl. Hon hann märkligt nog med att skapa ett rikt liv på sina egna villkor med mycket teater, film, konst, musik och litteratur. Våra många vänner höll hon ständig kontakt med. I det korta telefonsamtal då Ingrid ger sitt samtycke till att jag ska efterträda Olof försvinner våra återkommande drömmar om ett friare liv tillsammans. Efter mindre än en kvart är jag tillbaka i regeringsrummet, meddelar att jag är beredd att kandidera som partiordförande, och med ett enkelt klubbslag fastställer Sten Andersson att VU beslutar att nominera Ingvar Carlsson som partiordförande. Den 3 mars utses jag av en enhällig partistyrelse till det socialdemokratiska partiets femte ordförande. Den 12 mars väljs jag i riksdagen till statsminister. Dagen efter läser jag upp min första regeringsdeklaration. En tillträdande partiledare och statsminister känner säkert glädje och stolthet, ska känna det, men för mig handlar det 1986 bara om plikt, om ett ansvar jag helst vill slippa. – 19 –

Inte ens i mitt innersta finns en strimma av ljus. En räcka av dagar följer, fulla av arbete. Av sorg. Ärenden ska beslutas. Meningar formuleras. Frågor besvaras. Korta stunder, mitt i alla måsten, slår insikten mig: »Olof är död.« Det är inte normalt, inte lyckligt att påbörja ett ledarskap under sådana villkor, allra minst om man ska stå i spetsen för en nation och ett parti. Men svensk demokrati visar dessa två veckor i början av mars 1986 att den fungerar även i extrema situationer. När skotten avlossas på Sveavägen är det 28 år sedan jag började på statsrådsberedningen. Under den här perioden har villkoren för statsministerns ämbetsutövning förändrats i grunden. Tage Erlanders stab 1958 består av fyra personer: sekreteraren Maria Nyström, vaktmästaren Tage Hollner samt de politiska sekreterarna Olof Palme och jag. Från Olof Palme övertar jag, nästan 30 år senare, en organisation med statssekreterare, pressekreterare, utrikesexperter, talskrivare och många andra. Det finns flera förklaringar som gör den här utvecklingen naturlig och nödvändig. En regering i dag har långt fler ärenden att fatta beslut om. Frågorna blir alltmer komplexa. Tempot drivs upp. Globaliseringen kräver att statsministern vid sidan av uppgifter inom landet ägnar alltmer tid åt internationella frågor. Medlemskapet i EU påskyndar utvecklingen. Medierna flyttar fram sina positioner, ökar sitt inflytande över den politiska dagordningen, vilket kräver större uppmärksamhet både av statsministern personligen och av hans medarbetare. – 20 –

Tage Erlander var en typisk lagledare. Det kan naturligtvis hävdas att han med en så liten stab inte hade något val. Han kanske kände sig tvingad av rent praktiska skäl att delegera en stor del av beslutsfattandet till departementen. I statsrådsberedningen kunde bara de riktigt stora frågorna handläggas samt de som berörde statsministern personligen. Jag är övertygad om att Tage tyckte att det var en bra ordning som han under inga förhållanden ville ändra på. Delegeringen till andra statsråd och samspelet med finansministern gav honom möjlighet att hålla mängder av föredrag, både som statsminister och som partiledare runt om i landet. Han gick ofta på teater, läste imponerande mycket skönlitteratur och hade personligen kontakt med landets främsta forskare. Vi kan i efterhand glädja oss åt att han tog sig tid att nästan varje dag i sin dagbok redovisa en statsministers vedermödor i stort och smått. Många hävdar att Olof Palme var en typisk företrädare för det dominerande ledarskapet. Man pekar på hans starka engagemang. På det utrikespolitiska området dominerade han under lång tid den svenska scenen och skaffade sig en ställning som är unik för en politiker från ett relativt litet land. Jag förstår att man kan få intrycket att Olof Palme var en ledare som pekade med hela handen, att han ville vara den som fattade besluten. För mig är bilden mer komplicerad. Jag kommer ihåg tillfällen, både som utbildnings-, bostads- och forskningsminister, då jag önskade att han hade visat större intresse för vad – 21 –

jag sysslade med. Visst fick vi tid när vi ville föredra ett viktigt ärende. Visst lyssnade han, ställde någon fråga men ville sedan fortsätta samtalet om något som upptog honom mera. Det hände att jag gick besviken från möten. Andra statsrådskolleger kände på samma sätt men vi tolkade det som att Olof hade förtroende för vårt sätt att arbeta. Han fick därmed mer tid för frågor som han av olika skäl ville koncentrera sig på. Hamnade vi i blåsväder visste vi att han skulle rycka ut till vårt försvar. Jag tycker att Olof Palme på ett pragmatiskt sätt använde sig av båda formerna för ledarskap. Det är fredag kväll, en vecka efter mordet på Olof Palme. Ingrid, jag och två livvakter är på Bommersvik, SSU:s kursgård utanför Södertälje. Mina medarbetare är kvar i Rosenbad för att förbereda det formella regeringsskiftet och minneshögtiden i Stadshuset dit en rad internationella gäster väntas. På Bommersvik har Olof Palme och jag förberett partiledardebatter, regeringsbildningar, partiprogram och mycket annat. Många gånger tillsammans med andra, ibland bara vi. Ska vi diskutera personfrågor föreslår han ofta promenader, uppslag och idéer prövas medan vi tar oss fram i Bommersviks vackra omgivningar. Inför partiledardebatterna är det speciellt; då vill Olof ha flera omkring sig, alla får bidra med kunskaper och synpunkter. Mitt intryck är att Anders Ferm och Kjell Larsson har mest framgång med sina utkast. I sista hand filar Olof själv på formuleringarna. Den här – 22 –

fredagskvällen – en vecka efter mordet – är det obegripligt svårt att ta till sig att Olofs och min dialog är slut. När jag som allra mest behöver hans råd och synpunkter finns han inte längre. Det är främst två skäl till att Ingrid och jag drar oss undan till Bommersvik. För det första vill vi träffa Aina Erlander som bor kvar här efter Tages död. Det är mindre än ett år sedan han gick bort. Döden kom inte oväntat men blev självfallet ett hårt slag för Aina efter ett liv där de betytt så mycket för varandra. Och nu detta dråpslag med mordet på Olof. Ändå är hon samlad. Hon ser på mig, tar min hand: »Det känns tryggt att du tar över«, säger hon. »Du kommer att föra verket från Tage och Olof vidare.« Sedan sitter vi tre tysta tillsammans en lång stund medan det skymmer över sjön Yngern. När vi lämnar Aina känns det inte lika ensamt. Det andra skälet till besöket på Bommersvik är att jag i lugn och ro behöver fundera igenom vilket ledarskap jag vill satsa på. Under Olofs många år som statsminister och partiledare finns jag hela tiden i hans närhet; upplever medvind och motvind, hyllningar, kritik, lojalitet och svek. Framför allt ser jag honom under det dagliga, hårda vardagsarbetet. Av det märks föga utåt när regeringen klarar sina uppgifter. När det sker felbedömningar och misstag blir uppståndelsen desto större. Hur mycket jag än beundrar Olof inser jag att det vore fel av mig att försöka kopiera honom. Det skulle inte lyckas, inte passa mig. Vi tyckte lika om det mesta och arbetade bra tillsam– 23 –

mans, men var olika. Jag måste arbeta utifrån mina egna förutsättningar. Erfarenheter som ledare under ungdomsåren skaffar jag mig främst i scoutrörelsen, elevkåren och SSU. I de två förstnämnda handlar det mest om praktiska erfarenheter medan jag i SSU varvar organisationsarbete med utbildning i studiecirklar. Jag lär mig att ställa proposition och leda ett möte lika väl som att planera intern och extern verksamhet. Mina vänner och kolleger visar att de vill ha mig som ledare, jag tycker mer och mer om det. Jag inser att vi får mycket mera gjort om många hjälper till, och de flesta blir glada över att bli tillfrågade. Jag ser konkreta fördelar med att vara en lagledare. Under 1961–1967 är jag ordförande för SSU. Vi har många medlemmar över hela landet och en omfattande verksamhet, vilket ger mig möjligheter att både lyckas och misslyckas. Som statssekreterare i statsrådsberedningen och sedan som chef för två tunga departement lär jag mig att ta ansvar inom den statliga sektorn. Mot den här bakgrunden känner jag mig säker på i vilken riktning jag vill gå som partiledare för Socialdemokraterna och statsminister i Sverige. Jag vill vara en lagledare som delegerar, stimulerar och visar förtroende. Jag vill behålla initiativet och bereda frågorna i lugn och ro. Det finns alltid en risk att något statsråd, påhejad av medarbetarna, tar sig alltför stora friheter. Jag kommer att reagera kraftfullt mot sådana tendenser. Det får inte finnas någon tvekan om att i viktiga frågor är det partiordföranden och statsministern som har det slutliga ordet. Relationen till medierna blir – 24 –

viktig. Mina känslor är blandade när jag följer hur journalisterna tar över mer av den politiska dagordningen. De är välkomna med sina frågor men jag kommer inte alltid att besvara dem just när de vill. Det är inget ofarligt beslut jag fattar. Jämförd med den dynamiske, färgstarke och spontane Olof Palme kan jag upplevas som tillbakadragen, grå och trist. Politiken blir inte lika lätt och spännande att skildra. Det priset är jag beredd att betala. För att bli framgångsrikt måste ett ledarskap vara flexibelt i förhållande till de uppgifter som ska lösas. Hänsyn måste förstås tas till personer som är berörda. Ändå anser jag det möjligt att lägga fast några grundläggande regler för det goda ledarskapet: Du bör lyssna, lära och samtala. Då förbättras möjligheten att fatta kloka beslut, som är väl förankrade. Du har både rätt och skyldighet att argumentera för dina ståndpunkter. Att vara en aktiv opinionsbildare är en viktig del av ledarskapet. Ibland går hårda motsättningar och konflikter inte att undvika. Den yttersta konsekvensen för en ledare som förlorar striden är att lämna uppdraget. Det gäller såväl partiledare som tränare i fotboll. Du måste fatta rätt beslut vid rätt tidpunkt – det kan vara lika avgörande för framgång som innehållet i beslutet. När du sätter samman ditt lag räcker det inte med att bedöma varje individ för sig. Du måste ta hänsyn till förmågan att samverka. Hur fungerar laget som grupp, vilket samlat resultat åstadkommer gruppen? Det är inte enklare att vara lagledare än att vara jag-ledare. Det är ett – 25 –

missförstånd att lagledaren är en »mjukis« jämfört med jag-ledaren. Ofta är det tvärtom. Lagledaren tvingas ibland bänka den som inte håller måttet. Även den som gör en bra insats byts ut därför att du vill förändra eller utveckla ditt lag. Kring åren 1988–1989 ber jag tre äldre men mycket kompetenta statsråd – Gertrud Sigurdsen, Hans Gustafsson och Lennart Bodström – att lämna regeringen för att möjliggöra en förnyelse. I min kalkyl ingår risken av ett valnederlag 1991. Innan dess vill jag att en grupp yngre lovande socialdemokrater får chansen att skaffa sig en regeringserfarenhet, som kan vara ovärderlig när vi i ett senare skede ska tillbaka till Rosenbad. Som lagledare har du inte rätt att prestera sämre än andra ledare. Tvärtom. Grunden till framgång är att du blir ett föredöme för dina medarbetare. Annars kan du inte kräva att de gör sitt bästa i alla lägen. Du ska få dina medarbetare att utvecklas, ta ansvar och våga ta initiativ. De ska känna ditt förtroende, uppmuntran och extra stöd när de inte lyckas fullt ut. Vid framgång har de rätt till äran och glädjen. Som lagledare blir jag lycklig när jag ser andra människor växa och lyckas med sina uppgifter. Så långt tillbaka vi kan följa historien har ledare på gott och ont spelat en avgörande roll för utvecklingen. Så är det i vår tid och så kommer det att förbli. För en ung människa ger jag rådet: Pröva att bli ledare.

– 26 –

»Jag hade inte en tanke på att bli statsminister. Den drömmen var aldrig min.«

135+4 mm

17 mm

Som 18-åring går han med i SSU. Då har ett trasigt knä satt stopp för en lovande fotbollskarriär. I stället blir Ingvar Carlsson en av Sveriges ledande politiker med närmare60 år i maktens absoluta centrum. Nu sammanfattar han sitt liv. 2014 står Sverige inför ett nytt riksdagsval. Och Ingvar Carlssonfyller 80 år. Lärdomar är ingen självbiografi, inte heller en kronologisk berättelse, utan en samling erfaren heter och tankar som rör både privata och yrkesmässiga händelser. Här berättar han om sin pappas plötsliga död, om klasshat, om förebilder i fotbollsvärlden, politiken, sina medarbetare. Om vänner som stått pall, vänner som svikit. Om hur det är att svika själv. I perso nliga texter b eskriver Ingvar Carlsson d en till it han förlorar efter arbetet som ordförande i Rwanda-kommissionen. Om religionen som han i dag menar, trots att han själv lämnade statskyrkan redan 1958, inte går att tänka bort. Här finns tankar om vårt nuvarande valsystem, om hur en politiker måste leva för att kunna vara trovärdig. Om att möta motstånd, att nästan inte orka. Tillvaron med vänner och kollegor som Tage och Aina Erlander, Carl Bildt, Harry Schein, Olof och Lisbet Palme, Kjell-Olof Feldt, Anna-Greta Leijon, Nelson Mandela och många fler. Boken är skriven i samarbete med Stina Jofs, redaktionschef på tidningen Vi.

INGVAR CARLSSOn • lärdomar

210+6 mm

90 mm

135+4 mm

90 mm

Ingvar Carlsson Född i Borås 1934 Pol. mag. i Lund 1958 Sekreterare i Statsrådsberedningen 1958–60 Statssekreterare i Statsrådsberedningen 1967–69 Utbildnings- och kulturminister 1969–73 Bostadsminister 1973–76 Vice statsminister 1982–86 Statsminister 1986–91 och 1994–96 Riksdagsledamot 1965–96 Ordförande i Socialdemokratiska ungdomsförbundet 1961–67 Ordförande i Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti 1986–96

INGVAR CARLSSON

Gift 1957 med bibliotekarie Ingrid Melander, född i Borås 1934

Lärdomar

personliga och politiska

ISBN: 978-91-1-305268-7

www.norstedts.se

Ingvar Carlsson skydds 135 x 210.indd 1

Foto: Ulla Montan Omslag. Carl Åkesson

2013-11-21 23:55