ULL H u g h
H o w e y
Översättning Patrik Hammarsten
ISBN 978-91-1-305353-0 © Hugh Howey 2012 Norstedts, Stockholm 2014 Originalets titel: Wool Översättning: Patrik Hammarsten Omslag: John Persson Tryckt av Bookwell AB, Finland 2014 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
1
Barnen lekte medan Holston gick mot sin död; han kunde höra skriken, de där som bara lyckliga barn får ur sig. Medan de rasade och dundrade omkring högre upp tog Holston god tid på sig, steg för steg, metodiskt och långsamt. Det klingade metalliskt i trappstegen när han tog sig uppför spiraltrappan i de gamla kängorna. Stegen var slitna, precis som hans pappas kängor. Färgen hängde kvar i matta flagor, främst i hörnen och på undersidan där de var skyddade. Holston kände vibrationerna i ledstången som var nedsliten ända in till det blänkande stålet. Han slogs alltid av det: hur handflator och hasande fötter kunde nöta ner massivt stål under århundradens gång. En molekyl i taget, antog han. Varje liv kanske nötte ner ett enda skikt, samtidigt som silon nötte ner det livet. Här hade man gått i generationer, och varje trappsteg var lite urholkat och kanten rundad som en putande läpp. Mitt på fanns det knappt något kvar av de små romber som en gång hade bidragit med grepp på trappstegen. Deras frånvaro kunde endast härledas från mönstret ute vid ändarna, de små pyramidliknande knölarna med skarpa kanter och färgfläckarna som stack upp ur det platta stålet. Holston lyfte upp en gammal känga till ett gammalt trappsteg, tryckte till och gjorde om det. Han funderade på vad alla otaliga år hade gjort, ablationen av molekyler och liv, skikt 9
efter skikt malda till damm. Och han tänkte, inte för första gången, att varken livet eller trappan var skapade för en sådan tillvaro. Det begränsade utrymmet i den långa spiralen som skruvade sig genom den övertäckta silon som ett sugrör i ett glas var inte byggt för den sortens missbruk. Precis som mycket annat i deras cylindriska hem verkade den ha skapats för andra ändamål, för uppgifter som hade glömts bort för länge sedan. Det som nu användes som en genomfart av de tusentals människor som rörde sig upp och ner i dagliga och ständigt återkommande cykler, verkade enligt Holston passa bättre för att endast användas i nödfall och kanske bara av något dussintal. Ännu en våning passerades – sovsalar uppdelade i olika sektorer. När Holston tog sig förbi de allra sista våningarna, den allra sista gången han gick upp här, lät ljudet av den barnsliga glädjen som kom strömmande nedåt ännu högre än tidigare. Det här var ungdomens skratt, själar som ännu inte hade förstått var de bodde, de som ännu inte kände markens tryck från alla håll, de som inte alls kände sig begravda, utan levande. Levande och fräscha lät de lyckliga ljud falla nedför trappan, drillar som var oförenliga med Holstons handlingar, hans beslut och fasta övertygelse om att gå ut. När han närmade sig den översta nivån hördes en ung röst mer än de andra, och Holston kom ihåg hur det var att vara barn i silon – allt skolarbete och lekarna. På den tiden hade den kvalmiga betongsilon, med alla sina våningar med lägenheter och verkstäder och hydroponiska odlingar och reningsrum med dess virrvarr av rör, känts som ett vidsträckt universum, ett omfångsrikt utrymme som aldrig skulle kunna utforskas i sin helhet, en labyrint som han och hans vänner kunde gå vilse i för alltid. Men sedan de dagarna hade över trettio år förflutit. Nu kändes Holstons barndom som något som hade hänt för två eller tre livstider sedan, som något som någon annan hade upplevt. 10
Inte han. Han hade varit sheriff under en hel livstid, och det vägde tungt och blockerade det förflutna. Och på ännu närmare håll fanns det här tredje stadiet i hans liv – ett hemligt liv bortom barndomen och att vara sheriff. Nu var det hans sista lager som maldes ner till damm; tre år av tyst väntan på något som aldrig skulle ske, en väntan där varje dag var längre än en månad hade varit under de perioder då han var lyckligare. I slutet av spiraltrappan fick Holstons hand slut på räcke. Den slitna, böjda stålstången tog slut när trappan nådde de största rummen i siloanläggningen: kafeterian och den intillliggande salongen. Nu var de lekfulla skriken på samma nivå som han. Ljusa gestalter på språng sicksackade mellan utspridda stolar och lekte tafatt. En handfull vuxna försökte hantera kaoset. Holston såg att Donna tog upp ett par kritor från det smutsiga kaklet. Hennes make Clarke satt vid ett bord där man hade ställt juicemuggar och skålar med kex. Han vinkade till Holston. Holston tänkte inte på att vinka tillbaka, han hade varken ork eller lust. Han fokuserade blicken på den otydliga vyn som framträdde på kafeteriaväggen bakom de vuxna och de lekande barnen. Det var där man såg som mest av deras obeboeliga värld. Det var morgon. Det bleka gryningsljuset täckte livlösa kullar som knappt hade förändrats sedan Holston var barn. De låg kvar, precis som de alltid hade gjort, medan han hade gått från att leka tafatt bland kaféborden till att bli så där tom som han var nu. Och bortom de ståtliga kullarnas böljande krön nådde klena glimtar av morgonljuset fram till de övre delarna av en välbekant och förfallen silhuett. Glas och stål från forntiden tornade upp sig i fjärran, där människor, anade man, en gång hade bott ovanför marken. Ett barn kom störtande som en komet och slog i Holstons knän. Han tittade ner och tänkte röra vid barnet – Susans son – men barnet försvann även snabbt som en komet, tillbaka in i de övrigas omloppsbana. 11
Holston kom plötsligt att tänka på lotterivinsten som han och Allison hade vunnit samma år som hon dog. Han hade fortfarande lotten; han bar den med sig överallt. Ett av de här barnen – han eller hon kunde väl ha varit två år nu och försökt följa efter de andra barnen på ostadiga ben – hade kunnat vara deras. De hade hoppats, precis som alla föräldrar gör, att de skulle ha dubbeltur och få tvillingar. Naturligtvis hade de försökt. När hennes implantat hade avlägsnats hade de ägnat natt efter fantastisk natt åt att försöka lösa in lotten, medan andra föräldrar önskade dem lycka till och andra förhoppningsfulla lottköpare bad i tysthet om att ett tomt år skulle passera förbi. Väl medvetna om att de bara hade ett år på sig hade han och Allison blivit vidskepliga och sökt hjälp från alla håll. Olika knep, som att hänga vitlök över sängen, vilket påstods höja fertiliteten, två slantar under madrassen för tvillingar, ett rosa band i Allisons hår, utsmetat blått bläck under Holstons ögon – allt var löjligt, desperat och roligt. Det enda som hade varit galnare hade varit att inte försöka göra något, att låta bli att testa någon fånig seans eller sägen. Men det blev inget. Deras år hann inte ens löpa ut förrän ett annat par plockade hem vinsten. Det berodde inte på att det hade saknats ansträngningar; det saknades tid. Plötsligt saknades fru. Holston vände sig bort från leken och den oskarpa utsikten och gick mot sitt kontor mellan kafeterian och silons luftsluss. Medan han gick började han tänka på den kamp som hade utspelat sig där en gång, en kamp mot vålnader som han hade varit tvungen att gå igenom varje dag under de senaste tre åren. Och om han vände sig om och studerade den vidsträckta vyn på väggen, om han kisade och tog sig igenom den ständigt ökande oskärpan på grund av grumliga kameralinser och luftföroreningar, om han följde den mörka linjen uppför slänten, den där linjen som fortsatte över de suddiga dynerna mot staden där borta, visste han att han skulle kunna peka ut 12
hennes fridfulla skepnad. Där, på den kullen, syntes hans fru. Hon låg där som ett sovande klippblock med armarna som kudde medan luften och gifterna nötte ner henne. Kanske. Det var svårt att se, svårt att se ordentligt till och med innan det hade börjat bli suddigt igen. Och förresten kunde man knappt lita på det man såg. Egentligen fanns det mycket att tvivla på. Så Holston valde helt enkelt att inte titta. Han gick förbi den plats där hans fru hade kämpat så spöklikt, där hemska minnen vilade för evigt, där hon plötsligt hade blivit galen, och gick in på sitt kontor. ”Ser man på, här har vi en som är uppe tidigt”, sa Marnes och log. Holstons vicesheriff sköt igen en plåtlåda i arkivskåpet så att det skrek livlöst om dess uråldriga fogar. Han greppade en kokhet mugg och märkte sedan hur allvarlig Holston var. ”Mår du bra, chefen?” Holston nickade. Han pekade på nycklarna bakom skrivbordet. ”Häktescellen”, sa han. Vicesheriffens leende försvann och han rynkade pannan och såg förvirrad ut. Han ställde ifrån sig muggen och vände sig om för att ta nyckeln. Under tiden gned Holston den vassa och kalla metallen mot sin handflata för sista gången och lade sedan stjärnan på skrivbordet. Marnes vände sig om och höll fram nyckeln. Holston tog den. ”Ska jag hämta moppen?” Vicesheriff Marnes pekade med tummen mot kafeterian. Om de inte hade någon i handfängsel gick de bara till cellen när de skulle städa den. ”Nej”, sa Holston. Han nickade mot cellen och visade att vicesheriffen skulle följa med. Han vände sig om, och det gnisslade om skrivbordsstolen när Marnes reste sig för att följa efter Holston som nu avslutade sin vandring. Nyckeln gled in utan problem. Det hördes ett skarpt klick från dörrens välbyggda och väl underhållna 13
innandöme. Ett litet gnissel från gångjärnen, ett bestämt steg, en knuff och ett skrammel och pinan var över. ”Chefen?” Holston sträckte fram nyckeln genom gallret. Marnes tittade på den med osäker blick, men han höll fram handen och tog emot den. ”Vad är det, chefen?” ”Hämta borgmästaren”, sa Holston. Han suckade och släppte ut allt det där tunga han hade burit på i tre år. ”Säg att jag vill gå ut.”
14
2
Utsikten från cellen var inte lika suddig som i kafeterian, och det funderade Holston på under sin sista dag i silon. Kunde det bero på att kameran på den sidan inte var lika utsatt för de giftiga vindarna? Hade varje rengörare, som var dödsdömd, lagt ner mer arbete på att bevara den utsikt de hade haft under sin sista dag? Eller var den extra arbetsinsatsen en present till nästa rengörare som skulle tillbringa sin sista dag i samma cell? Holston föredrog det sista. Det fick honom att tänka längtansfullt på sin fru. Det påminde honom om varför han var där, på fel sida av gallret, av fri vilja. Samtidigt som hans tankar dröjde sig kvar vid Allison, satt han och stirrade ut på den döda värld som några människor från forntiden hade lämnat efter sig. Här hade man inte den allra bästa utsikten över omgivningarna kring deras övertäckta bunker, men det var inte heller den sämsta. I fjärran såg man låga, böljande kullar i en vacker brun nyans, som kaffesump spetsad med exakt rätt mängd grismjölk. Himlen ovanför kullarna var lika gråtrist som när han var liten, hans pappa var liten och hans farfar var liten. Det enda som rörde sig där ute var molnen. De svävade ovanför kullarna, alldeles tunga och mörka. De rörde sig fritt precis som de vallade kreaturen i bilderböckerna. Den döda världen utanför fyllde hela väggen i hans cell, och så var det på alla väggar i silons översta våning, där var och en bjöd på en egen bit av den suddiga och allt suddigare ödemar15
ken där ute. Holstons lilla del av den utsikten sträckte sig från ena hörnet av britsen till den andra väggen och ner till toaletten. Och trots den dämpade oskärpan – som olja på ett objektiv – såg det ut som en värld som man skulle kunna promenera ut i, som ett gapande och inbjudande hål som underligt nog hade placerats mitt emot ett ogästvänligt fängelsegaller. Men den illusionen höll endast på ett visst avstånd. När han lutade sig fram såg Holston några döda pixlar på den jättestora bildskärmen. De var helt vita och stack ut bland de bruna och grå nyanserna. De lyste med ett våldsamt och intensivt sken, och varje pixel (Allison brukade säga att de hade ”fastnat”) var som ett fyrkantigt fönster mot en ljusare plats, ett hål lika tjockt som ett hårstrå som verkade peka på en bättre verklighet. Nu när han tittade närmare såg han att det fanns dussintals. Holston undrade om det fanns någon i silon som kunde laga dem, eller om de ens hade de verktyg som krävdes för att kunna ge sig på något så komplicerat. Skulle de alltid vara döda, som Allison? Skulle alla pixlar dö till slut? Holston föreställde sig den dag då hälften av pixlarna var helvita, och sedan ännu längre fram då det bara fanns några få grå och bruna pixlar, sedan bara ett dussintal då världen skulle kastas om och bli något helt annat, när människorna i silon skulle tro att världen utanför stod i brand och att de enda rättvisande pixlarna var de trasiga. Eller var det så det var för Holston och de andra just nu? Någon harklade sig bakom hans rygg. Holston vände sig om och fick syn på borgmästare Jahns som stod på andra sidan gallret med händerna i overallfickorna. Hon nickade allvarligt mot britsen. ”På kvällarna, när cellen är tom och du och vicesheriff Marnes är lediga, brukar jag sitta precis där och njuta av utsikten.” Holston vände sig om och spanade ut över de suddiga, livlösa omgivningarna. Det såg bara deprimerande ut i jämförelse med bilderna i barnböckerna – de enda böcker som hade överlevt upproret. De flesta tvivlade på färgerna i böckerna, 16
precis som de tvivlade på att det någonsin hade funnits lila elefanter och rosa fåglar, men Holston kände att de var mer äkta än det han såg framför sig. Precis som vissa andra kände han något djupt rotat när han tittade på de slitna färglagda sidorna i grönt och blått. Jämfört med den kvävande silon kändes de suddiga och grå omgivningarna där ute rentav som något slags räddning, som om det var just den sortens luft som människor egentligen skulle andas. ”Det ser alltid lite bättre ut när man är här inne”, sa Jahns. ”Där ute, menar jag.” Holston sa fortfarande inget. Han såg på medan en liten svans av ett moln bröt sig loss och rörde sig åt ett annat håll, det svarta blandade sig med det grå. ”Du får välja vad du vill äta till middag”, sa borgmästaren. ”Det är en tradition …” ”Du behöver inte berätta hur det går till”, sa Holston och avbröt Jahns. ”Det är bara tre år sedan Allison fick sin sista måltid av mig, precis här.” Han försökte snurra på kopparringen på fingret av ren vana, men då kom han ihåg att han hade lagt den på sängbordet för en timme sedan. ”Tänk att det är så länge sedan”, mumlade Jahns för sig själv. Holston vände sig om och såg att hon kisade och tittade på molnen på väggen. ”Saknar du henne?” frågade Holston surt. ”Eller avskyr du bara att det har hunnit bli så här suddigt?” Jahns blängde på honom en kort sekund och tittade sedan ner i golvet. ”Jag vill inte ha det så här, hur bra utsikten än är, och det vet du. Men regler är regler …” ”Jag skyller inte på något”, sa Holston och försökte lugna ner sig. ”Jag kan reglerna bättre än de flesta.” Han rörde på handen, bara lite, på väg mot brickan som inte fanns där längre, den hade lämnats kvar precis som ringen. ”Jag upprätthöll för fan de där reglerna under större delen av mitt liv, och när jag insåg att de bara var skit fortsatte jag ändå.” 17
Jahns harklade sig. ”Jag tänker i alla fall inte fråga varför du har valt detta. Jag antar att det är för att du skulle vara olyckligare här.” Holston mötte hennes blick och såg slöjan i hennes ögon innan hon hann blinka bort den. Jahns såg smalare ut än vanligt, rentav komisk i sin alldeles för stora overall. Rynkorna på halsen och kring ögonen var djupare än han mindes. Mörkare. Och han trodde att hennes röst sprack på grund av äkta sorg, inte på grund av ålder eller tobaksranson. Plötsligt såg Holston sig själv genom Jahns ögon, en bruten man på en sliten bänk, alldeles grå i ansiktet i det bleka ljuset från den döda världen utanför, och bilden gjorde honom alldeles yr. Det snurrade i huvudet medan han famlade efter något vettigt som han kunde hålla sig i, något meningsfullt. Det här tillståndet som hans liv hade förvandlats till, det kändes som en dröm. Inget av de senaste tre åren kändes som på riktigt. Inget kändes som på riktigt längre. Han vände sig återigen mot de bruna kullarna. I ögonvrån tyckte han sig se ännu en pixel dö och bli helvit. Ännu ett litet fönster hade öppnats, ännu en klar bild av den illusion han hade börjat tvivla mer och mer på. I morgon kommer min frälsning, tänkte Holston ogudaktigt, även om jag dör där ute. ”Jag har varit borgmästare för länge”, sa Jahns. Holston tittade på henne och såg att hon stod och höll i gallret med sina rynkiga fingrar. ”Våra arkiv sträcker sig inte ända till början. De börjar inte förrän vid upproret för ett och ett halvt århundrade sedan, men efter det är jag den borgmästare som har skickat ut flest på rengöring.” ”Ursäkta om jag ställer till med besvär”, sa Holston torrt. ”Jag tycker inte om det. Det är bara det jag menar. Jag tycker inte alls om det.” Holston tecknade med handen mot den massiva skärmen. 18
”Men i morgon kväll skyndar du dig hit och tittar på en riktigt klar solnedgång, eller hur?” Det lät illa. Holston var inte arg för att han själv skulle dö, och han förbannade inte sitt liv och vad det än var som skulle komma efter i morgon, men han var fortfarande bitter över det som Allison hade råkat ut för. Han trodde fortfarande att det ofrånkomliga som hänt hade kunnat undvikas, långt efter att det hade utspelats. ”Ni kommer att få en riktigt vacker utsikt i morgon”, sa han, och riktade sig mer till sig själv än till borgmästaren. ”Nu är du orättvis”, sa Jahns. ”Lagen är som den är. Du bröt mot den. Du visste att du bröt mot den.” Holston tittade ner på sina fötter. De lät tystnaden sänka sig. Till slut var det borgmästaren som sa något. ”Du har inte hotat med att inte göra det. Vissa av de andra oroar sig för att du inte kommer att rengöra, eftersom du inte säger att du kommer att strunta i det.” Holston skrattade. ”Skulle det kännas bättre om jag sa att jag inte tänkte rengöra linserna?” Han skakade på huvudet åt den vansinniga logiken. ”Alla som sitter där säger att de tänker strunta i det”, sa Jahns. ”Men de gör det ändå. Det är det vi förväntar oss av …” ”Allison hotade aldrig med att hon skulle låta bli”, påminde Holston, men han förstod vad Jahns menade. Han hade själv varit helt säker på att Allison skulle låta bli att tvätta linserna. Och nu trodde han att han förstod vad hon hade gått igenom när hon satt på samma bänk. Det handlade om något större än själva rengöringen. De flesta som skickades ut hade åkt fast för något, och de var förvånade över att befinna sig i cellen och att bara ha några timmar kvar. De ville hämnas när de sa att de inte tänkte göra det. Men Allison, och nu Holston, hade viktigare saker att tänka på. Huruvida de skulle rengöra eller inte var oviktigt; de hade hamnat här eftersom de, på något galet vis, ville vara här. Allt som återstod var själva nyfikenheten. Världen utanför, själva fenomenet bortom skärmarnas projicerade täckelse. 19
”Så hur blir det? Tänker du göra det eller inte?” Jahns frågade rakt på sak, och det märktes att hon var desperat. ”Du sa det ju själv.” Holston ryckte på axlarna. ”Alla gör det. Det måste finnas en anledning, eller hur?” Han låtsades inte bry sig, låtsades vara ointresserad av rengöringens varför, men han hade lagt ner en stor del av sitt liv, och särskilt de sista tre åren, på att våndas över detta varför. Frågan gjorde honom galen. Och om de som hade mördat hans fru plågades av att han inte svarade på Jahns fråga så gjorde det inte honom något. Jahns drog händerna upp och ner längs gallret, alldeles orolig. ”Kan jag hälsa att du kommer att göra det?” frågade hon. ”Eller säg att jag inte tänker göra det. Jag bryr mig inte. Det verkar som om svaren betyder samma sak för dem.” Jahns svarade inte. Holston tittade upp och borgmästaren nickade. ”Säg till vicesheriff Marnes om du ändrar dig angående middagen. Han kommer att sitta vid sitt skrivbord hela natten, som traditionen …” Hon behövde inte fortsätta. Holston fick tårar i ögonen när han tänkte på just den uppgiften. Han hade suttit vid skrivbordet för tolv år sedan när Donna Parkins skickades ut på rengöring, och för åtta år sedan när det var Jack Brents tur. Och för tre år sedan hade han hållit i gallret en hel natt och legat på golvet alldeles förstörd när det var dags för hans fru. Borgmästare Jahns vände sig om för att gå. ”Sheriff”, muttrade Holston innan hon hann försvinna utom hörhåll. ”Förlåt?” Jahns hejdade sig på andra sidan gallret och hennes grå, buskiga ögonbryn hängde över hennes ögon. ”Han är sheriff nu”, påminde Holston. ”Inte vicesheriff.” Jahns daskade till en gallerstång med knogen. ”Ät något”, sa hon. ”Men jag tänker inte vara så oförskämd att jag föreslår att du ska sova lite.” 20