9789172241350

Hans Falk

Uppväxt

Hjalmarson & Högberg

Hjalmarson & Högberg Bokförlag S:t Eriksgatan 104 113 31 Stockholm Tel: 08-22 67 01 www.hohforlag.se

© Hans Falk, 2011 Omslag: Lars Erik Falk Tryck: WS Bookwell AB, Finland 2011 ISBN 978-91-7224-135-0

Första kapitlet

− Jag står inte ut! skrek mamma. Jag står bara inte ut längre. − Det ordnar sig, sa farsan. Vi ska flytta. …

Mamma tittade hatiskt på honom. Jag tryckte mig hårdare mot farsan. − Är det det enda du kan säga? sa mamma och lät konstig på rösten.

Nu kom utbrottet. Mamma kastade lunchtallrikarna i väggen så att flisorna yrde. Ola hoppade ner från sin stol och rusade in på vårt rum och Bo som bara var tre år började storgråta. Jag höll för öronen för jag visste precis vad som skulle hända. Och mycket riktigt, mammas skrik övergick till ett utdraget tjut: − Jag blir vansinnig om jag tvingas bo kvar i den här hemska förorten Björkbacken. Jag passar inte in här. Jag står inte ut.

Farsan suckade. − Ja ja, sa han stilla och bestämt, men nu är det som det är med den saken. Röj upp här, så tar jag stora grabben med mig ut och går en sväng.

Stora grabben, det var jag det, Lasse, sex år gammal. Jag blev omåttligt stolt. Men när det sedan visade sig att vi skulle gå på upptäcktsfärd i Grönbergsskogen blev jag livrädd. Jag berättade för farsan om de fula gubbarna som smög omkring där, och om Grönbergsligan som band fast folk vid ett träd och skar upp armarna och hällde salt i såren. − Det är nog inte så farligt med det, sa farsan. Nu går vi.

5

Och då följde jag förstås med.

När vi kommit en bit in i Grönbergsskogen drog farsan sin Morakniv och sa: ‒Titta här!

Så slungade han iväg Morakniven. Den fastnade med spetsen djupt inne i en tall och stod en kort stund och dallrade.

Sedan stoppade han sin pipa med Sails Mixture och tände.

En sådan farsa hade jag som till och med kunde kasta kniv.

Självklart skulle han försvara mig mot allt ont.

Det var en tidig höstdag. Luften var stilla och det var lite fuktigt på marken. Löven på rönnarna och asparna hade färgats gula i kanterna. En liten ringlande stig tog oss upp till Sjöberget varifrån vi kunde se över till ön Kungshatt. Ön hade fått sitt konstiga namn efter en gammal riddarkung som hade tappat sin plåthatt där efter att ha jagats iväg av estniska sjörövare, förklarade farsan. − Där, sa han och pekade mot en stor och vit ångbåt. Han berättade att båten la till vid en brygga alldeles nedanför Sjöberget och att vi kunde åka med den till Birka någon gång och titta på arkeologernas utgrävningar. Någon gång när jag blivit lite större. − När då? undrade jag andlöst.

Det hade farsan svårt att svara på. När jag blev lite större helt enkelt, kanske när jag börjat skolan eller så. Det berodde på så mycket annat också. På mamma alltså, förstod jag. Om hon skulle orka med att farsan och jag åkte iväg och lämnade henne att ta hand om Bo och Ola alldeles ensam. Det kunde också bli så att mamma rymde precis när det var bestämt att farsan och jag skulle åka. Det gjorde hon ju då och då.

En morgon när man vaknade kunde hon plötsligt vara försvunnen och då låg det en papperslapp på köksbordet. Där stod det att hon inte stod ut längre utan hade åkt sin väg till hemlig ort. Men jag hade lärt mig att orten inte var så hemlig, 6

utan ett pensionat i Dalarna som hette Tällberg. Och dessutom brukade hon inte vara borta mer än högst tre, fyra dagar.

Men det kunde ju mycket väl bli just den dagen, då farsan och jag hade bestämt oss för att titta på vikingastaden Birka och arkeologernas utgrävningar. Farsan och jag kom mycket riktigt aldrig iväg. Jag kom inte till Birka förrän jag var nio år och åkte på skolresa. − Och titta där, sa farsan och pekade på en långsmal segelbåt av trä. Det är fan i mig en Mälartjugofemma som farsgubben ville skaffa, förklarade han, men när morsan fick nys om var det nobben förstås. ”Farsgubben” var alltså min farfar och ”morsan” min farmor. − Han fick nöja sig med en Neptunkryssare, fortsatte farsan.

En gång hade farfar tagit med mig till Ekolns Segelklubbs varv utanför Uppsala, där han och farmor bodde, och visat mig sin Neptunkryssare och presenterat mig för några av ”bröderna” i Klubben. Men han hade poängterat för mig att detta besök var ett undantag, för egentligen skulle inte käringar och ungar springa omkring på varvet och skräpa. För några månader sedan hade vi barn skickats till farmor och farfar över helgen för att mamma och farsan hade grälat och grälat.

Ibland skickades vi till mormor Ingeborg istället. Hon bodde i en liten lägenhet, också i Uppsala, tillsammans med sin mamma som hon tog hand om, gammelmormor, en urgammal tant som jag var lite rädd för. Inte för att hon var elak, utan för att hon var ihopsjunken och inte kunde gå som vanligt, utan vickade sig fram med två korta käppar.

Min morfar hade jag aldrig träffat. Han hade dött bara fyrtiofem år gammal när min mamma var tolv år. Flera gånger hade jag frågat mamma och farsan varför morfar dog så ung men bara fått undvikande svar. Så mycket fick jag i alla fall reda på att han hade varit läroverkslärare i Eskilstuna och en 7

mycket fin och känslig människa.

Lokaltidningens dödsruna över honom satt inramad i mammas rum, och den hade jag fått en av barnflickorna att läsa för mig. Det stod många konstiga ord och uttryck som ”nit” och ”brinnande ande”, och ”idealist av renaste märke”, men det allra konstigaste var, att ”nu har vår käre broder Nils Thorngren äntligen fått frid”.

På mammas nattduksbord stod hans studentporträtt, och alla som såg det sa att jag var lik honom. Det tänkte jag mycket på och fantiserade kring, särskilt på nätterna när jag låg i min säng och inte kunde somna, vilket hände ganska ofta.

Hade någon mördare skjutit honom med pistol? Eller ännu värre: hade han skjutit sig själv med pistol eller hängt sig?

Nu när farsan och jag var ensamma i Grönbergsskogen gjorde jag ett nytt försök: − Varför var morfar så ung när han dog egentligen?

Farsan gjorde en grimas, ungefär som om han svalt en bit citron och var sedan tyst en lång stund innan han svarade: ‒ Din morfar Nils var en mycket fin och känslig människa, en sann idealist. Och sosse, trots att han var lektor vid läroverket, något som han torde varit tämligen ensam om i dom kretsarna på den tiden, på trettiotalet. Nazister fanns det däremot desto flera av på läroverken. Själv hade jag en gymnastiklärare som ville ha oss att göra Hitler-hälsning innan lektionerna började. Men det satte din farfar stopp för. Han satt i stadsfullmäktige för sossarna på den tiden och dessutom i arbetarekommunens styrelse och hade ett icke föraktligt inflytande. − Men varför dog morfar egentligen? avbröt jag som inte förstod vad farsan pratade om.

Farsan gjorde en ny grimas, stoppade pipan och drog några bloss innan han svarade dröjande: − Som sagt, Nils var som han var, en mycket fin och känslig människa. För känslig kan man faktiskt säga. Man kanske kan 8

säga att det gick lite över styr för honom ibland. Han klarade inte upp det riktigt. Det blev för svårt för honom att leva ibland. Men till sist … Ja, jag vet faktiskt inte exakt vad det var som hände. Det var hjärtat, tror jag, som sa ifrån. − Så han tog inte livet av sig, sa jag. − Nej då, sa farsan, inte alls. Nils älskade att leva. Alldeles för mycket ibland. Det var hjärtat som la av. Det måste det ha varit. Och jag tror faktiskt, hur konstigt det än kan låta för dig att det var bäst som skedde. Han hade inte orkat mycket längre i alla fall. Inte med de påfrestningar som han utsattes för, eller utsatte sig själv för, kanske man ska säga. Jag kan inte förklara bättre, sa farsan och tillade avslutande: Men nu vet du det också!

Jag visste inte alls vad det var jag nu antogs veta, och jag kunde inte alls förstå hur det kunde vara det bästa för någon att dö innan man ens blivit femtio år. Men det sa jag inte.

Farsan rufsade mig i håret och log ömt. Jag log tillbaka och följde farsan nedför Sjöberget, genom skogen och snåren och ut på Rävudden. Där stod vassen så tät och den räckte nästan fram till en liten ö där några båtar låg förtöjda. Långt bort på andra sidan viken, sken solen på vita villor som hade bryggor nedanför sig och nästan vid varje brygga låg en motorbåt av mahogny. − Där borta ligger Bromma, sa farsan. Där bor dom rika kälkborgarna. Och vet du vad som är det konstigaste med dom? − Nej, sa jag. − Jo, det är dom som har mest pengar av alla som klagar mest på att skatterna är för höga. Det är väl konstigt.

Ja, det tyckte jag också var konstigt. − Men så länge Sträng har hand om penningpungen och vi sossar har makten, så blir det vackert att betala, sa farsan belåtet.

9

− Ja, det är klart, sa jag utan att förstå.

Upptäckte vi då någonting på vår upptäcktsfärd? Jo, farsan visade mig en liten hög som såg ut som svarta violtabletter och förklarade att det var spillning, alltså bajs, efter ett rådjur. Han visade mig också ett intensivt blåsvart bär, som satt mitt i en grön stjärna på en hög stängel och sa att det var ett av världens giftigaste bär och hette belladonna.

Och precis innan vi kom fram till det Grönbergs Varv, som var ett riktigt varv där man byggde båtar, gjorde vi vår stora upptäckt. Vi såg en räv, en liten tilltufsad räv, som flydde för livet när vi närmade oss. Jag hade aldrig sett en räv förut, så det var ju en fin upptäckt. Men lite besviken var jag över att inte enda ful gubbe visat sig, och ännu mera över att farsan aldrig fick tillfälle att hota någon i Grönbergsligan med sin Morakniv.

10

Andra kapitlet

Dagarna efter min och farsans upptäcktsfärd fick mamma ett nytt och ännu värre utbrott. Under frukosten började hon plötsligt gråta hejdlöst. − Snälla Christina, vad är det? sa farsan. Säg vad det är.

Men hon bara fortsatta att gråta. Då tog farsan om henne och sa så där lugnt och snällt som när han gjorde med oss barn när vi var ledsna: ‒ Kom nu, Christina.

Han lämnade oss pojkar vid vår havregrynsgröt och när han kom tillbaka, blev jag inte ett dugg förvånad när han lite sorgset sa att vi skulle åka till farmor och farfar.

Han tillade viskande att det inte var hans idé. Det trodde jag inte heller, för på kvällen hade jag hört mamma skrika att hon inte stod ut en minut till med alla barnen som ständigt skulle ha hennes uppmärksamhet. Det tyckte jag var konstigt, för vi barn tydde oss aldrig till henne, eftersom vi visste hur känslig hon var och hur lätt hon kunde börja gråta för minsta lilla. Vi såg förresten inte mycket av henne. Tidigt på mornarna åkte hon till sitt arbete på reklambyrån inne i stan och på dagarna hade vi barnflicka. Ofta hände det också att hon hade så mycket att göra att hon inte kom hem förrän vi hade somnat.

Farsan däremot arbetade hemma i sin ateljé. Så även om vi hade barnflicka kunde vi barn störa honom om någonting riktigt allvarligt hade hänt, till exempel om vi hade slagit oss 11

så att det hade börjat blöda. Farsan var konstnär och målade abstrakt, alltså tavlor som man inte såg vad de föreställde och därför var det inte så många som ville köpa hans tavlor. Det innebar att han inte tjänade lika mycket pengar som mamma, vilket hon ofta brukade påpeka, men det var alltid han som lagade middag och stoppade om oss när vi skulle sova. Ibland hände det att mamma pussade oss god natt på pannan och då stack hennes starka parfym i näsan, så vi var tvungna att nysa.

Men det var viktigt att vi höll inne nysningen tills hon gått.

Hon var så känslig, mamma.

Det hade bestämts att vi barn skulle resa till farmor och farfar i Uppsala igen. Farsan följde oss till Centralstationen och satte oss på tåget. Farsan fick konduktören att lova att han skulle hålla ett extra öga på oss, och när tåget satt sig rörelse vinkade han till oss tills han inte såg oss.

Strax efter Karlberg kom konduktören. Med värdig min klippte han våra biljetter och sa leende: − Jaha, här har vi alltså de tre små Uppsalaresenärerna. Klarar ni buspojkar att hålla er lugna så länge? − Ja, sa jag allvarligt. Bo var jag inte orolig för, trots att han var så liten. Han hade till exempel redan lärt sig att noga tänka på hur man skulle uppföra sig inför mamma. Fast det var inte alltid det hjälpte, hur man än försökte. Mamma kunde börja skrika och gråta och låsa in sig i sovrummet utan att man hade någon aning om varför. Ola däremot var helt hänsynslös. Han kunde säga och göra precis vad som helst utan att för ett ögonblick tänka på hur känslig mamma var. Och inte verkade det hjälpa hur mycket jag än bråkade med honom.

Nu hade jag ansvaret. Ett par gånger kom konduktören in och berömde oss som klarade en så här lång resa alldeles på egen hand. Han visste nog inte att vi gjort samma resa flera gånger förut, och att vi inte tyckte att det var ett dugg märkvärdigt. Efter Upplands Väsby kunde jag till och med statio12

nerna utantill: Rosersberg, Märsta, Knivsta, Alsike, Bergsbrunna och Uppsala.

Vid Uppsala station stod farmor Tyra och väntade. Farmor var liten och rund och såg snäll ut men var för det mesta barsk och bestämd mot oss barn. Hon var noga med att vi skulle vara artiga och därför tog vi i hand och bockade oss djupt för henne. Ola gjorde det dock inte tillräckligt djupt, så hon tryckte ner hans huvud.

Det var bara hundra meter från stationen till farmor och farfar, tre trappor upp i ett stort brunt hus. Mitt emot fanns en korvkiosk där en kokt med bröd kostade femtiofem öre.

Porten låg mellan en begravningsbyrå och en musikaffär. På nedre botten hade en tandläkare praktik så den skarpa lukten av eter fyllde trapphuset. Hissen var gammal och skranglig och pustade och krängde sig uppåt. Jag var alltid lika lättad när vi var uppe på tre trappor och farmor öppnade den tunga hissdörren.

Farmor och farfar hade våning, inte lägenhet som vår trea i Björkbacken. Våningen hade fyra rum: två sovrum, matsal, finrum, stort kök och en ståtlig hall som speglade farfars livsintresse seglingen. Där hängde en stor tavla av ett segelfartyg som krängde i våldsam storm. Bredvid den hängde ett inramat diplom med två vikingabåtar från Ekolns Segelklubb, som farfar fått när han fyllt femtio för sina mångåriga och föredömliga insatser med klubbens bästa alltid för ögonen. Där fanns också en grön skinnfåtölj med en mjuk fotpall, också den av grönt läder. Bredvid den stod en golvaskkopp med fot som gick att snurra på så att askan och fimpen försvann. Det var farfars speciella rökhörna, där han satt och blossade på sina Chesterfield varsamt instoppade i ljusbruna munstycken.

Men när vi steg in var farfar inte hemma utan befann sig på Park Hotell tvärs över gatan där han var chef.

13

”Men när jag vaknade på den tredje dagens morgon satt farsan ensam vid det lilla bordet i vardagsrummet och såg ut genom fönstret. Jag frågade om mamma hade rymt igen, men han försäkrade att hon bara cyklat till affären och handlat lite. − Men jag såg hennes cykel stå vid husknuten, sa jag. − Då promenerade hon väl istället, sa farsan.

I samma ögonblick ringde kyrkklockorna och jag frågade om affären fyra kilometer bort hade öppet även på söndagarna. − Nej, naturligtvis inte, sa farsan och lät konstigt frånvarande.

Jag hann före honom in till köket, och där låg lappen. Farsan snodde den snabbt åt sig, knycklade ihop den och slängde den bland soporna, men jag visste redan vad som stod på den. − Hon kommer säkert tillbaka snart, sa han och lät ledsen på rösten.”

Hur överlever man en barndom med en mamma som inte förmår bry sig om någon annan än sig själv, som ständigt får raseriutbrott, inte orkar, rymmer och hotar att ta sitt liv? Romanen ”Uppväxt” är inte en självbiografi men den är inspirerad av min uppväxt som äldste son till två offentliga personer, författaren Kerstin Thorvall och konstnären Lars Erik Falk. Ibland har jag utgått från verkliga händelser, ibland från sådant jag fått berättat för mig. Vissa händelser saknar verklighetsbakgrund, men hade mycket väl kunnat inträffa. På samma sätt är karaktärerna påhittade även om de kan ha lånat drag från olika verkliga personer.

Vi får följa huvudpersonen Lasse Kasks barn- och ungdomstid under 1950- och 1960-talens Sverige. När han är tio år gammal skiljer sig föräldrarna och han får bo kvar hos sin älskade pappa. Han får känna på pennalismen på ett av stadens internatläroverk och han upptäcker litteraturen och musiken, särskilt jazzen. Han dras med i modsrörelsen och väcks sedan till politisk medvetenhet. Och han överlever.

Hans Falk

HJALMARSON & HÖGBERG ISBN 978-91-7224-135-0

9 789172 241350