De falska breven Tomas Dรถmstedt vIlJa
De falska breven Författare: Tomas Dömstedt Omslag: Peter Dazeley/Photographer’s Choice/Getty Images Lix 14 Första upplagan 2012 ISBN 978-91-87061-98-1 Vilja förlag – en del av Nypon förlag AB info@viljaforlag.se www.viljaforlag.se www.facebook.com/viljaforlag Boken har fått produktionsstöd från Specialpedagogiska skolmyndigheten
Tomas Dรถmstedt
De falska breven
Vilja fรถrlag
Det kommer ett brev till henne. Hon brukar aldrig få brev. Inte sådana, med namnet skrivet för hand. Med spretiga bokstäver. Hon öppnar det förstås, rycker ivrigt ut ett papper. Också det är skrivet för hand, men med en nästan vacker stil. Hon tar brevet och läser. Det står: Hej! Kommer du ihåg mig? Jag har i alla fall aldrig kunnat glömma dig. 5
Det var så mycket mer vi borde ha sagt. Och gjort. Men det kanske inte är för sent. Vad tror du? Om du känner likadant, hör av dig! Erik Erik, tänker hon. Jag känner väl ingen ... Jo men vänta, Erik! Så lite. Bara några ord. Ändå ryser hon när hon läser brevet igen. De var ihop. Eller kanske inte ihop. Inte riktigt. Men de hade älskat varandra. Eller kanske inte älskat. Inte riktigt. Men de ville vara med varandra. De tyckte om varandra. 6
Erik var så tyst och försiktig. Lite gulligt blyg, tyckte hon först. Det gillade hon. Felet var bara att han aldrig vågade. Tordes inte säga det hon ville höra. Inte göra det hon ville göra. Och det säkert också han ville. Visst kunde hon ha sagt det själv. Och gjort det. Men det var som om hans blyghet hindrade henne. Nästa gång gör jag det i alla fall, tänkte hon. Talar om vad jag känner. Och visar vad jag vill göra. Fast det blev aldrig av nästa gång. 7
Och till slut blev det inte ens någon nästa gång. Hon flyttade och det tog slut. Det som aldrig hade börjat. Hon funderar inte ens på om hon ska svara. Det är klart hon ska. Hon sliter fram papper och penna. Skriver och skriver. Det blir det längsta brev hon någonsin har skrivit. Det går bara några dagar. Sedan får hon svar. Ett ännu längre brev. Han berättar om vad han gör. Berättar vad han tycker och känner. Inte bara om henne, utan om allt. 8
Så där håller de på. Brev efter brev. Vecka efter vecka. Han skriver så bra. Så känsligt. Så moget. Hon älskar vartenda ord. Jag tycker nog mer om hans brev än jag tyckte om honom, tänker hon. Till slut känns det som om hon vet precis allt om honom. Mycket mer än hon visste förr när de träffades. Men kanske är det lättare att berätta saker om sig själv när man skriver. När man är långt ifrån varandra. En gång blir hon ivrig och mejlar för att hon inte orkar vänta. 9