9789147106189 by Smakprov Media AB

Hur kan jag veta om det är sant?

Torsten Thurén

NY UPPLAGA

KÄLLKRITIK

Den källkritiska metoden är ett effektivt instrument för att värdera och bedöma olika källors tillförlitlighet. I teorin är källkritiken relativt enkel. Den består av några få tumregler som kan förefalla självklara. Men i praktiken kan källkritik vara mycket svår. Boken är därför uppbyggd kring ett stort antal konkreta exempel hämtade från en rad olika områden, som arkeologi, historia, antropologi, rättsväsen och journalistik. Källkritik berör alla människor – vi ställs alla inför problem att avgöra vad som är sant och vad som är falskt. Därför vänder sig boken särskilt till studenter inom humaniora och samhällsvetenskap men också till var och en som vill ta ställning till sanningshalten i den information han eller hon möter. Denna tredje upplaga har genomgått en grundlig revidering. Elva kapitel är helt nyskrivna och de övriga omarbetade.

Torst e n Thurén

KÄLLKRITIK

KÄLLKRITIK Torsten Thurén

är docent i journalistik och lic.

Best.nr 47-10618-9 Tryck.nr 47-10618-9

9789147106189clc.indd 1

Liber

i historia.

20/03/13 4:02 PM

torsten thurĂŠn

KĂ¤llkritik

liber

9789147106189b1-256c.indd 1

20/03/13 4:01 PM

Innehåll kapitel . Inledning 4 I. Principer

kapitel . Att precisera och att deﬁniera 11 kapitel . Äkthet och förfalskning 17 kapitel . Iakttagelser, glömska och påverkan 27 kapitel . Uppgifter i ﬂera led – tradering 45 kapitel . Tendens – partiskhet 63 kapitel . Urval, representativitet och generella slutsatser 81 kapitel . Kvarlevor – teknisk bevisning 90 kapitel . Att tolka innebörder 98 kapitel . Bortom källkritiken – fantasi, tillförlitlighet och sannolikhet 108 II. Exempel

119

kapitel . ”Bronsåldersmordet” 121 kapitel . Palmemordet 136 kapitel . Fallet Enbom 154 kapitel . Fallet Thomas Quick 167 kapitel . Folkmord? Övergreppen på armenierna 1915 181 kapitel . Afghanska kvinnor 192 kapitel . Terror i Syrien 201 kapitel . En fredligare värld? Steven Pinker om våldet i historien 206 kapitel . Östeuropeisk vardag 227 kapitel . Amerikansk fattigdom 232 kapitel . Slutsatser 239 Litteratur

251

9789147106189b1-256c.indd 3

20/03/13 4:01 PM

KAPITEL 1.

Inledning Vad är källkritik?

ur vet jag det jag tror att jag vet? Hur kan jag bedöma sanningshalten i den information jag möter? Sådana problem försöker källkritiken lösa, och det är sådana som ska diskuteras i denna bok. Källkritik är en samling metodregler för att ta reda på vad som är sant – eller åtminstone vad som är sannolikt. Med ”källa” menas ursprunget till vår kunskap. Källan kan vara skriftlig – brev, protokoll, böcker, tidningar etc. Den kan vara muntlig – intervjusvar, uttalanden vid presskonferenser, offentliga tal etc. Den kan vara materiell – krukskärvor, byggnader, fotspår, fingeravtryck och liknande. Allt som vi bygger vår kunskap på är kunskapskällor. Källkritikens uppgift är att värdera dessa källor, bedöma deras tillförlitlighet. Men alla problem som har med kunskapsvärdering att göra är inte källkritiska problem. Källkritiken begränsas för det första till människor och mänskliga aktiviteter. Naturvetenskapen ligger utanför källkritikens område. För det andra är frågor som källkritiken kan hjälpa till att besvara huvudsakligen konkreta spörsmål som • vad har hänt? • hur har det gått till?

9789147106189b1-256c.indd 4

20/03/13 4:01 PM

Frågor om orsaken till att en människa handlar som hon gör eller vad hennes handlande innebär går inte alltid att separera från de mer konkreta vad- och hur-frågorna. Däremot krävs helt andra metoder än de källkritiska för att besvara stora och svåra frågor som orsakerna till krig och konflikter, till framsteg och kriser, historiens mening och människans natur.

Den historiska källkritiken Källkritiken har sitt ursprung i historievetenskapen, där strikta vetenskapliga metoder arbetades fram under 1800-talet. I Sverige slog den historiska källkritiken igenom under åren kring förra sekelskiftet, då bröderna Curt och Lauritz Weibull framträdde som vägröjare för de nya tankarna. Bröderna Weibull och deras vapendragare gick till storms mot allsköns myter som florerade i 1800-talets historieskrivning. Inte minst gällde detta den äldre medeltidens spännande och dramatiska berättelser om vikingahövdingar och deras öden och äventyr. Källkritikerna konstaterade att Sveriges äldre historia egentligen mest var ett sammelsurium av ogrundade påståenden, lösa spekulationer och propagandistiska anekdoter. Nu gällde det att rensa upp. Alla påståenden som inte höll för en kritisk granskning skulle bort. Det som återstod fick enbart vara säkerställda fakta. Med hjälp av dessa skulle man sedan bygga upp en trovärdig historievetenskap. Historien blev kanske tråkigare, men i gengäld så mycket pålitligare, ansåg man. Källkritiken var alltså en typisk produkt av sin tids tro på förnuftet och på den exakta vetenskapen. Men även om det inte sades rent ut fanns det säkerligen också politiska orsaker till dess framväxt i Sverige. Åren kring sekelskiftet 1900 var den tid då kampen för allmän rösträtt och parlamentarism stod het, och de konservativa som motsatte sig reformer hänvisade gärna till Sveriges ärorika förflutna. Att rasera de nationella myterna var därför en politisk handling, ett led i kampen för demokrati och politisk rationalitet. Så kan det i varje fall uppfattas. Sedan dess har mycket hänt. Utvecklingen inom historia och andra humanistiska vetenskaper har gått framåt, men samtidigt har man lärt 5

9789147106189b1-256c.indd 5

20/03/13 4:01 PM

sig inse att det är betydligt svårare att etablera sanningar än man tidigare trodde. Vi kan nu se att pionjärtidens källkritiker hade en alldeles för enkel och okomplicerad syn på vad som är säkerställda fakta. Numera måste vi acceptera att fakta är något problematiskt och att de flesta sanningar är provisoriska – det som är sant i dag kan visa sig vara falskt i morgon. Källkritikens pionjärer trodde sig kunna skriva historia utan förutfattade meningar och utan att stödja sig på någon teori. I dag vet vi att alla människor sätter in fakta i teoretiska sammanhang antingen de är medvetna om det eller inte. Och psykologin lär oss att människan är betydligt mer komplicerad och mindre rationell än man trodde för hundra år sedan. Dessa insikter har drabbat källkritiken, och det finns historiker som nästan vill utmönstra den helt och hållet. Jag menar dock att de grundläggande källkritiska principerna fortfarande håller, men att de måste modifieras. Källkritik innebär att man tolkar sina källor. Tolkning kräver rationalitet och logik men också fantasi och intuition. Bröderna Weibulls samtida danske kollega Erik Arup insåg detta när han sade att historia är ”dikt över fakta”. Metaforen ”källa” för ursprunget till vår kunskap är egentligen missvisande. Den antyder att information är något oproblematiskt, något som man bara har att ösa upp. Det är nog mer adekvat att betrakta fakta som byggnadsmaterial. Det gäller att ha ett gott virke och att konstruera bygget så att det håller. Men hur byggnaden till slut kommer att se ut beror inte bara på byggnadsmaterialet utan också på arkitekten/historikern. Fortfarande gäller dock att källkritiken förutsätter en grundläggande rationalism – att det finns en verklighet utanför oss själva och att det går att få kunskap om denna verklighet. Grunden är Upplysningen, tron på förnuftet.

Bokens upplägg Även om källkritik som teori härstammar från historievetenskapen är källkritisk metod relevant i många olika sammanhang. Alla människor

9789147106189b1-256c.indd 6

20/03/13 4:01 PM

har egentligen nytta av att kunna resonera källkritiskt. Därför har jag valt ut exempel från så många olika områden som möjligt. Boken består av två delar. Den första, som omfattar kapitlen 2–10, behandlar de källkritiska principerna, illustrerade med exempel som relaterar till respektive princip. Den andra delen omfattar större, mer komplexa, exempel där flera källkritiska principer är relevanta. Kapitel 11, Bronsåldersmordet, handlar om arkeologi, hur man med hjälp av arkeologiska lämningar kan rekonstruera ett händelseförlopp. Inom rättsväsendet är källkritik i hög grad relevant, inte minst när det gäller att avgöra vem som är skyldig till ett brott. Kapitlen 12–14 – Palmemordet, Fallet Enbom och Fallet Thomas Quick – behandlar tre uppmärksammade svenska rättsfall. Kapitel 15 – Folkmord? Övergreppen på armenierna 1915 – behandlar ett historiskt problem som fortfarande har stark ideologisk laddning. Kapitlen 16 och 17 – Afghanska kvinnor och Terror i Syrien – handlar om hur människorättsorganisationerna Human Rights Watch respektive Amnesty International dokumenterar brott mot mänskliga rättigheter. Kapitel 18 – En fredligare värld? Steven Pinker om våldet i historien – behandlar frågan om våldets utbredning under olika historiska epoker. Kapitlen 19 och 20 – Östeuropeisk vardag och Amerikansk fattigdom – är reportageböcker där två journalister skildrar sociala förhållanden utifrån sina personliga erfarenheter. Boken avslutas med ett sammanfattande och analyserande kapitel.

De källkritiska principerna På sätt och vis är källkritiken mycket enkel. De källkritiska principerna går att presentera på några få rader, och de är dessutom självklara på gränsen till banala. Det handlar om fyra kriterier och en distinktion. Kriterierna är • Äkthet. Källan ska vara det den utger sig för att vara. • Tidssamband. Ju längre tid som har gått mellan en händelse och källans berättelse om denna händelse, desto större skäl finns det att tvivla på källan. 7

9789147106189b1-256c.indd 7

20/03/13 4:01 PM

• Oberoende. Källan ska ”stå för sig själv”, inte vara exempelvis en avskrift eller ett referat av en annan källa. Vittnen ska inte ha varit utsatta för påverkan. En form av beroende är tradering – att en berättelse har gått i flera led, exempelvis när ett rykte sprids från mun till mun. • Tendensfrihet. Man ska inte ha anledning att misstänka att källan ger en falsk bild av verkligheten på grund av någons personliga, ekonomiska, politiska eller andra intressen av att förvränga verklighetsbilden. Dessutom måste man i källkritiken skilja mellan berättelser om något och kvarlevor eller lämningar av något. Ett exempel är skillnaden mellan ett vittnesmål och, säg, ett fingeravtryck. Vittnesmålet är en berättelse, fingeravtrycket en kvarleva. Var och en inser att fingeravtrycket är ett betydligt säkrare bevis än ett vittnesmål, hur trovärdigt detta än är. Därtill kommer urvalet av fakta, tolkning av innebörder samt frågor om källans allmänna tillförlitlighet och om sannolikhet. Man kan tycka att det inte är värt att spilla många ord på sådana självklarheter, men det är det faktiskt. De källkritiska principerna är nämligen ofta påfallande svåra att tillämpa i praktiken, och även väl kvalificerade personer kan bryta mot dem på det mest flagranta sätt. Därför bygger jag min framställning på olika konkreta exempel. Allra först diskuterar jag hur man preciserar sin frågeställning och definierar de begrepp man använder. Sedan går jag i tur och ordning igenom de källkritiska kriterierna. Därefter tar jag upp andra viktiga frågor som faktaurval, distinktioner mellan kvarlevor och berättelser, tolkning av innebörd samt hur man bedömer vad som är sannolikt eller inte.

9789147106189b1-256c.indd 8

20/03/13 4:01 PM

I. PRINCIPER

9789147106189b1-256c.indd 9

20/03/13 4:01 PM

9789147106189b1-256c.indd 10

20/03/13 4:01 PM

KAPITEL 2.

Att precisera och att deﬁniera

nnan man börjar lösa sitt källkritiska problem måste man bestämma sig för vad det är för problem som ska lösas. Det innebär att man måste precisera vilken fråga som ska besvaras. Vidare måste viktiga ord och begrepp definieras. När den fråga man vill besvara är preciserad och begreppen är definierade, då först är det dags att ta itu med de egentliga källkritiska problemen.

Att precisera frågan När missförhållanden avslöjas i medierna händer det ofta att anklagelser hopas på varandra. Läsarna/tittarna/lyssnarna får ett intryck av att några makthavare har skott sig på allmänhetens bekostnad. Men det är inte alltid som de får klart för sig vem som anklagas för vad på vilka grunder. Följande exempel ligger ganska nära verkligheten. Exempel 1. På en konferensresa till ett främmande land har en tjänsteman låtit sin fru följa med på kommunens bekostnad. Kostnaden har dolts i bokföringen, men nu har det rätta förhållandet uppdagats. I detta fall är det tjänstemannen själv som är ansvarig tillsammans med eventuella medhjälpare. Det handlar om ett regelbrott som kanske kan leda till åtal.

9789147106189b1-256c.indd 11

20/03/13 4:01 PM

Exempel 2. En konferensresa visar sig i praktiken ha varit en maskerad nöjesresa. De seriösa programpunkterna har varit få. Till största delen har tiden ägnats åt sightseeing och olika nöjen. I detta fall är det rimligt att kritisera de politiker och tjänstemän som har deltagit i resan. Men det största ansvaret bör läggas på den instans som har beslutat om resans uppläggning, låt oss säga kommunstyrelsen. Den relevanta kritiken gäller inte lagbrott utan dåligt omdöme. Det ansvar som ska utkrävas är inte juridiskt utan politiskt. Det är inte i domstolen utan vid valurnorna som de skyldiga ska straffas. Men det kan vara svårt att bevisa att det verkligen handlade om en nöjesresa och inte om en arbetsresa. Hur mycket arbete ska man kräva att konferensdeltagare ägnar sig åt, och hur mycket av rekreation och hur mycket nöjen kan de få unna sig? Gränsen kan ibland vara svår att dra. Exempel 3. Några politiker reser ofta utomlands i tjänsten, ibland över Atlanten till USA. De reser då i affärsklass och tar in på femstjärniga hotell. I medierna kritiseras detta. Politiker ska välja det billigaste färdmedlet och bo enkelt, sägs det. En politiker ska inte leva lyxliv utan leva som vanligt folk. Här kan man först ställa frågan om det är den som har fått förmånen som ska kritiseras, eller om det enbart är den som har beviljat den. Det handlar här om en moralisk fråga, en omdömesfråga. Har man moralisk skyldighet att avstå från en förmån som man tycker är orättvist generös? För det andra kan det ifrågasättas om det verkligen är fråga om lyx. Om det handlar om seriöst arbete är det långtifrån säkert att det är en förmån att resa över Atlanten flera gånger i månaden. Ska man arbeta är det dessutom viktigt att vara utvilad, och då kan det vara bra att resa och bo bekvämt. Det är med andra ord viktigt att skilja mellan arbetsresor och turistresor. Om alla dessa tre anklagelser riktas mot samma kommun i samma sammanhang utan att skillnaden dem emellan görs klar, blir resultatet säkerligen indignation. Men det blir en allmän, oartikulerad indignation mot ”dom där uppe”. Mediernas publik får svårt att se att det handlar 12

9789147106189b1-256c.indd 12

20/03/13 4:01 PM

om olika grova maktmissbruk, att det är skillnad mellan brott och dåligt omdöme och att det är olika instanser som är ansvariga.

Att deﬁniera begreppen Det är viktigt att göra klart för sig vad man menar med de ord och uttryck man använder. Vad ett ord betyder kan förefalla så självklart att man inte närmare funderar över saken, men ofta kan andra använda samma ord med en annan betydelse. Då finns det naturligtvis risk för missförstånd. Ord är ofta vaga, diffusa, luddiga i konturerna. Det gäller exempelvis ålder. När är man barn, vuxen, medelålders, gammal? Åldrande är ju en kontinuerlig process utan bestämda gränser. Människor mognar och åldras i olika takt både fysiskt och mentalt. Men det går att precisera genom att exempelvis dra gränsen till vuxenhet vid myndighetsåldern och gränsen till ålderdom vid pensionsåldern. Man måste emellertid vara medveten om att dessa juridiska gränser kan flyttas genom en enkel lagändring och att de dessutom varierar mellan olika länder. Andra vaga begrepp är samhällsklass. Gränserna mellan arbetarklass, medelklass och överklass är oskarpa. Samma sak gäller samhällsskick. Det finns en glidande skala från demokrati till olika former av auktoritära regimer och till utpräglade diktaturer. Levnadsstandard kan också definieras på olika sätt. ”Fattigdom” uppfattas säkerligen olika i Sverige och Somalia. Ibland finns det en precis definition som ofta glöms bort. Krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord är exempel på juridiska begrepp med bestämda betydelser som ligger till grund för domslut exempelvis i krigsförbrytartribunalen i Haag. ”Terrorism” brukar anses som ett vagt begrepp. Den enes terrorist är den andres frihetskämpe brukar man säga litet slappt. Folkrättsexperten Ove Bring accepterar dock inte detta sett att se. Han skriver: En terroristattack är en attack mot civilpersoner, vars avsedda effekt är att framkalla fruktan i samhället, och vars syfte är kopplat till vissa politiska, ideologiska eller religiösa mål. Man vill påverka politiska beslutsfattare i en viss riktning.

9789147106189b1-256c.indd 13

20/03/13 4:01 PM

Enligt Bring är frihetskämpar som detonerar bomber bland besökarna på en marknadsplats eller bland köande på en busshållplats terrorister i juridisk mening. Deras handlingar är olagliga. Attacker mot civila är förbjudna enligt den moderna folkrätten (2011 s. 550). Ord och uttryck kan också vara flertydiga, ha olika betydelser. Vilken samhällsklass man tillhör kan definieras efter vad man arbetar med – till exempel kroppsarbete eller kontorsarbete – eller efter vilken inkomst man har eller vilken klass man själv anser sig tillhöra. Nationalitet kan definieras på flera olika sätt, och definitionerna kan variera med den politiska utvecklingen. En gång talade man om ”tjeckoslovaker” och ”jugoslaver”. I dag talar man om tjecker, slovaker, serber, kroater, slovener och kosovoalbaner. De vanligaste definitionerna är förmodligen efter medborgarskap och efter modersmål. En svensk medborgare som har kurdiska som modersmål brukar kallas ”svensk” men kan också kallas ”kurd”. Vilkendera beteckningen som används spelar vanligen ingen större roll. Men att kalla en turkisk medborgare med kurdiska som modersmål ”turk” är mycket kontroversiellt.

Gatubarn Ett begrepp som är mer komplicerat än det först förefaller är ”gatubarn”. Under 1990-talet ägnade medierna och biståndsorganisationerna stort intresse åt gatubarnen i Brasilien. De skrev om övergivna barn ”som tvingades sova på gatorna utan något stöd att samhället. Inte nog med att de saknade familjer, de jagades dessutom av skoningslösa dödspatruller som bedrev en social utrensning av gatubarn.” Men intresset för gatubarnen var överdrivet och missriktat. Det hade varit bättre om opinionsbildarna hade koncentrerat sig på andra saker. Så provocerande uttrycker sig Örjan Bartholdson i uppsatsen Gatubarn: mediers och NGOs älsklingar (Hannerz, red. 2004 s. 143). Bartholdson har en bakgrund både som journalist och som socialantropolog. Hans uppsats bygger både på egna erfarenheter och på socialantropologisk litteratur. Västerländska medier och biståndsorganisationer överdrev under 1990-talet systematiskt antalet barn och ungdomar som levde på gatorna i Brasilien, hävdar Bartholdson. Uppgifter cirkulerade om att där skulle 14

9789147106189b1-256c.indd 14

20/03/13 4:01 PM

finnas 7–8 miljoner gatubarn. Men en undersökning av ett forskningsinstitut fann bara 797 barn som sov på gatorna i miljonstaden Rio de Janeiro. Man medgav dock att antalet kunde vara det dubbla på grund av svårigheten att räkna. De överdrivna siffrorna berodde delvis på hur man definierade ”gatubarn”. Begreppet är synnerligen vagt i konturerna. Det är inte självklart vad det innebär ”att leva på gatan”. För medelklassen är skillnaden mellan hem och gata absolut. Ur medelklassens perspektiv är det något fruktansvärt att hamna på gatan, och det är medelklassens definition som präglar medierna. I kåkstäderna där gatubarnen bor utgör däremot gatan bara en förlängning av hemmet, och hemmet är ofta ingen trygg plats. ”Gatubarn” utgör en glidande skala ”alltifrån fattiga barn som lever hemma, till dem som kanske tillbringar en och annan natt på gatan och till det fåtal som helt väljer att lämna sina hem”, skriver Bartholdson (2004 s. 166). Inte heller begreppet ”barn” är självklart. Enligt FN:s barnkonvention och Brasiliens barnlagsstiftning definieras man som barn fram till 18 års ålder (s. 154). En stor del av de barn som lever på gatorna i Brasilien är tonåringar, framhåller Bartholdson (s. 155–156). Och tonåringar i kåkstäderna har lämnat barndomen bakom sig. Bland de fattiga tvingas barnen tidigt hjälpa till hemma med olika sysslor. De är också tvungna att tidigt börja med lönearbete. Gatubarn tvingas snabbt växa upp och kan sägas gå från spädbarnsåldern direkt till vuxenvärlden. Enligt Bartholdson skulle barn som inte är beroende av vuxna och som försörjer sig själva åtminstone delvis kunna karakteriseras som vuxna (s. 155–156). De är inte heller några hjälplösa offer. En socialantropolog konstaterar att betydligt fler gatubarn dör på grund av strider mellan barnen än på grund av dödspatrullernas verksamhet. Detta är uppenbart för alla som studerar gatubarn men redovisas varken av journalister eller av en del socialantropologer, konstaterar Bartholdson (s. 160). Många av de så kallade gatubarnen skulle alltså lika väl kunna karakteriseras som ”ungdomar” eller ”tonåringar”.

9789147106189b1-256c.indd 15

20/03/13 4:01 PM

Mediernas fokusering på gatubarn leder, anser Bartholdson, till felprioritering av biståndet. Biståndsgivare har pumpat in resurser i de organisationer som hjälper gatubarn, medan de som arbetar med stöd till fattiga mödrar och familjer i kåkstäderna har försummats. Hade man verkligen velat minska antalet gatubarn borde verksamheten ha inriktats mer på stöd till de fattigaste familjerna, skriver Bartholdson (s. 145–146). Det är alltså inte cynism när Bartholdson kritiserar medierna och biståndsorganisationerna. Tvärtom, han anser att man koncentrerar sig på bara en liten del av ett stort problem och att man endast ser symptomen, inte de djupare orsakerna.

9789147106189b1-256c.indd 16

20/03/13 4:01 PM

KAPITEL 3.

Äkthet och förfalskning

kthet innebär att källan är vad den ger sig ut för att vara, att den inte är en förfalskning. Men gränsen mellan äkta och falskt kan ibland vara svår att dra. Frisering av skriftliga källor och bilder är ganska vanligt. Även inom vetenskapen är förfalskningar vanligare än man ofta tror. Förfalskade resultat av experiment har avslöjats både från äldre tid och från nutiden. Men det finns också exempel på mindre flagranta fall, och sådana förekommer i de bästa kretsar. Det har nämligen visat sig att stora vetenskapliga nydanare som Galileo Galilei, Isaac Newton och Gregor Mendel ”förbättrade” resultaten av sina experiment. Vi ska se på några exempel där källans äkthet kan ifrågasättas.

Duken i Turin I Turin förvaras en relik som enligt de troende är Kristi liksvepning. Vill man göra det lätt för sig avfärdar man sådana påståenden utan vidare. Men vetenskap, och inte minst källkritik, går ut på att testa även det mest osannolika. Turinduken har också studerats av högt kvalificerad expertis, några av de bästa fysikerna och ingenjörerna i Amerika. En grupp forskare vid Los Alamos National Laboratory och vid andra militära forskningscentra undersökte nämligen Turinduken med de modernaste vetenskapliga instrument. William Broad och Nicholas Wade beskriver i sin bok Sanningens dödgrävare (1983) deras slutsatser så här:

9789147106189b1-256c.indd 17

20/03/13 4:01 PM

Även om de är noga med att inte påstå att den är äkta, säger de att de inte kan bevisa att den är en förfalskning, vilket på många ger ett starkt intryck av att man här har att göra med en äkta relik. De tillägger att svepningen har drag som inte kan förklaras med modern teknologi. Bilden av en korsfäst man i sin fulla längd har inte målats på tyget, säger de, eftersom det inte finns några spår av pigment. Bilden är omvänd, som på ett fotografiskt negativ, och den ger tredimensionell information. Av vad de säger till reportrar verkar de anse att den bästa förklaringen är en kort intensiv ljuspuls, förmodligen inifrån kroppen (1983 s. 159).

Men, kommenterar Broad och Wade, vid en närmare undersökning har man upptäckt spår av två medeltida pigment i partiklar som har lyfts från svepningen. Därmed är saken klar – det är frågan om en förfalskning men uppenbarligen en skicklig sådan att döma av Broads och Wades beskrivning: Den negativa bilden med sin tredimensionella information är helt enkelt resultatet av att en konstnär försöker måla en bild som skulle tänkas kunna bli kvar på ett tyg som täcker ett lik. Han gjorde skuggningar för att antyda kroppskonturerna och använde så utspädd färg att t.o.m. moderna analyser i de flesta fall inte kan påvisa pigment (s. 159).

Till saken hör att förfalskningen avslöjades redan på medeltiden. Ett brev till påven 1389 från biskopen av Troyes i Frankrike, i vars biskopsdöme svepningen först dök upp, säger nämligen att biskopens företrädare hade upptäckt ”att det var en förfalskning och hur tyget i fråga hade målats skickligt, vilket intygades av den konstnär som hade gjort målningen” (s. 159). Detta exempel visar hur även avancerad så kallad teknisk bevisning kan ge felaktigt resultat. En väsentlig orsak är säkerligen önsketänkande. Forskarna ville förmodligen hellre se ett mirakel än en trivial förfalskning.

”Sions vises protokoll” En av den moderna tidens mest spridda och samtidigt farligaste förfalskningar är den skrift som går under namnet ”Sions vises protokoll”. Det är ett föregivet protokoll från påstådda hemliga förhandlingar vid den 18

9789147106189b1-256c.indd 18

20/03/13 4:01 PM

första sionistiska världskongressen i Basel 1897. Enligt detta protokoll skulle en ”hemlig judisk världsstyrelse” under Baselkongressen ha planerat Västerlandets förintelse. Att protokollet är en förfalskning misstänktes tidigt, men det hindrade inte att fascister och nazister flitigt använde det i sin propaganda under 1920- och 30-talen. År 1933 inleddes en stor process i Bern som definitivt avslöjade protokollen som förfalskade. Hans Hederberg beskriver deras slingrande bana i sin bok Lögnen i Sverige (1994): De hade producerats i Paris kring sekelskiftet, av den ryska hemliga polisen Ochranan. Dess chef, Ratjkovskij, hade fått i uppdrag hemifrån att försöka hitta material som kunde användas i den ultrakonservativa och antisemitiska propagandan. En bok av den franske katolske skriftställaren Joly hade befunnits lämplig och användes som mall. /… / Genom förmedling av en fru Komarovskij hade protokollmanuskriptet hamnat hos den ryske skriftställaren Sergej Nilus, en religiös svärmare som åtnjöt ett visst anseende. Det var han som ombesörjde den allra första upplagan, publicerad i det ryska hovets och aristokratins sommarstad, Tsarskoje Selo (s. 33).

Enligt Hederberg var åtminstone Nilus väl medveten om att protokollen var förfalskade. Hederberg berättar också att en svensk antisemitisk tidningsutgivare, Elof Eriksson, publicerade en översättning av protokollen 1934, medan rättegången i Bern fortfarande pågick. Eriksson bidrog också med en egen förfalskning till att öka protokollens trovärdighet. Han refererade i sin tidning ett tal av den svenske överrabbinen Marcus Ehrenpreis där denne berättade om Baselkongressen 1897 som han hade deltagit i. Eriksson ljög inte rent ut utan nöjde sig men några omformuleringar och uteslutningar, vilket visade sig vara effektivt nog. Ehrenpreis hade talat om hur den sionistiske pionjären Theodor Herzls arbete ”ledde mot ett mål som han på förhand utstakat”, men Eriksson formulerade om det till det opersonliga ”ledde mot ett mål som var på förhand utstakat”. Skillnaden är liten, men den antyder en konspiration, vilket den ursprungliga formuleringen inte gjorde. Det mål Herzl talade om var ”ett 19

9789147106189b1-256c.indd 19

20/03/13 4:01 PM

folkrättsligt garanterat judiskt hem i Palestina”. Men det uttrycket tog Eriksson inte med i sitt referat, och därmed kunde målet tolkas som en världsomstörtning, något som också hävdades i ”Sions vises protokoll”. Erikssons artikel spreds till Tyskland och dök upp i den tyska upplagan av ”Sions vises protokoll”. Och när Eriksson gav ut protokollen kunde han citera den tyska versionen av sin egen artikel som bevis för protokollens äkthet (s. 31–34). ”Sions vises protokoll” är otvivelaktigt en förfalskning. Men det hindrar inte att det än i dag används i den antisemitiska propagandan. Lögner kan vara mycket seglivade.

”Hitlers dagböcker” Ett klassiskt fall av förfalskning är ”Hitlers dagböcker”. Affären tog sin början 1981 då journalisten Gerd Heinemann på den tyska tidskriften Stern berättade för sina arbetsgivare att han hade fått tillgång till en mängd nazistiska dokument, inklusive ett antal av Hitlers dagböcker för perioden 1932 till 1945. Heinemann påstod att materialet hade smugglats ut ur Östtyskland – detta var på den tiden då Tyskland var delat. Dokumenten skulle ha räddats ur ett havererat flygplan som hade varit på väg från Berlin undan de avancerande sovjetiska trupperna. Heinemanns berättelse var inte orimlig. Det finns visserligen inga uppgifter i tillgängliga arkiv om några personliga papper som Hitler lämnat efter sig. Men det finns inte heller något som bevisar att han inte förde dagbok. Och ett flygplan på väg från Berlin till Sydtyskland havererade faktiskt i april 1945. På Stern trodde man på Heinemanns uppgifter och betalade motsvarande 6 miljoner dollar för 61 dagboksvolymer och annat material som påstods härstamma från Hitlers bunker. För Stern var det ett problem att kontrollera dokumentens äkthet och samtidigt hålla dem hemliga så att inte scoopet avslöjades i förtid. Därför lät man inte undersöka dagböckernas bläck, papper och inbindning utan nöjde sig med att visa dem för några handstilsexperter och ett par historiker som försäkrade att de var äkta. En av dem som uttalade sig för dagböckernas äkthet var sir Hugh Trevor-Roper, en av Storbritanniens ledande historiker. Trevor-Roper 20

9789147106189b1-256c.indd 20

20/03/13 4:01 PM

ansågs meriterad därför att han 1945 hade sänts till Tyskland för att undersöka omständigheterna kring Hitlers död. Nu flög han till Schweiz, tittade på dokumenten och skrev följande dag i Times att dokumenten var äkta och att synen på Hitler nu måste revideras. Trevor-Roper ångrade sig snart, men då var det för sent. Den sensationella nyheten om Hitlers dagböcker offentliggjordes och väckte naturligtvis enorm uppmärksamhet. Sedan dröjde det inte länge förrän dokumenten avslöjades som dåliga förfalskningar. När de undersöktes av experter visade det sig att papperet, bläcket och bindningen var tillverkade efter andra världskriget. Handstilen var en dålig efterapning av Hitlers handstil. Dagböckerna innehöll dessutom åtskilliga sakliga felaktigheter och anakronismer. Monogrammet på pärmen var inte ens ”AH” utan ”FH”. I frakturstil (den snirkliga stilsort som var vanlig i Tyskland på Hitlers tid) liknar ”A” och ”H” varandra, men det borde inte ha varit svårt för en expert att se skillnaden. Förfalskaren var en affärsman som sålde souvenirer från nazisttiden. Både han och Heinemann dömdes till fängelsestraff. Flera ledande personer på de tidningar och tidskrifter som hade publicerat nyheten tvingades avgå. Och Hugh Trevor-Ropers anseende skadades allvarligt (Chaline 2010 s. 217–221).

”Massakern” i Timisoara 1989 var ett dramatiskt år i Europas historia. Det var då det kommunistiska väldet i östra Europa rasade samman under trycket av ekonomiska svårigheter och folkliga revolter. Rumänien var det sista landet i raden. Det skilde sig också från de övriga i ett väsentligt avseende – regimskiftet blev en blodig uppgörelse, dock inte fullt så blodig som det beskrevs i massmedierna. Revolutionen inleddes med demonstrationer i staden Timisoara i Transsylvanien. Demonstrationerna blev snart till regelrätta uppror som spred sig över landet. Diktatorn Nicolae Ceausescu störtades och avrättades efter en summarisk rättegång. I massmedierna spreds uppgifter om att 60 000 människor skulle ha mist livet i Rumänien, och det talades om massgravar med upp till 4 600 döda i Timisoara. Bilder på döda människor som skulle ha begravts i dessa massgravar visades i tv och publicerades i pressen. Bilderna var gripande, 21

9789147106189b1-256c.indd 21

20/03/13 4:01 PM

och verkan förstärktes av bildtexter som: ”Liken ligger på rad: Leriga, vanställda, sönderstuckna – så försökte diktatorn krossa motståndet” (Hultberg och Åsard 1990). Men i januari 1990 kom dementier, bland annat i form av ett TTtelegram som sade att bilderna av de dödade vid massakern i Timisoara var arrangerade. Och de angivna dödssiffrorna sjönk till mellan 1 000 och 10 000 i hela landet och cirka 200 i Timisoara. I efterhand förefaller det uppenbart att något inte var som det skulle med de lik som visades upp som offer för massakern i Timisoara. Det syntes nämligen tydligt på bilderna att de var uppskurna och sedan hopsydda, alltså obducerade. Man hade tagit lik av människor som hade dött en naturlig död och arrangerat dem så att det såg ut som om de var offer för en massaker. Hur kom det sig då att medierna inte från början blev misstänksamma? Förklaringarna är nog till stor del psykologiska. Händelserna var dramatiska, journalisterna konkurrerade med varandra, samtidigt som de också suggererade varandra. Man måste också komma ihåg att bluffen arrangerades av de revolutionära krafterna, vilka journalisterna i allmänhet sympatiserade med. När några svenska journalister intervjuades om Timisoara av ett par studenter som arbetade med en akademisk uppsats, betonade de särskilt den psykologiska aspekten. En journalist talar om ”en journalistisk masspsykos bland de utländska journalister som befann sig i Rumänien”. En annan säger att hon från början tyckte det var något konstigt med liken på bilderna eftersom de var obducerade. Men, fortsätter hon, alla journalister föll pladask, vi var väl oskuldsfulla. Vi kunde inte föreställa oss den cynism som fanns i Rumänien, att de kunde göra något så hemskt som att likskända bara för att lura oss.

Man försökte också komma på förklaringar till obduktionssåren: Jag tänkte att det var något slags ärr från misshandel, kanske. Man kan ju fråga sig varför vi inte anlitade någon sakkunnig att granska bilderna. Men det gör vi bara när vi anar oråd. Och det gjorde vi inte i det här fallet.

9789147106189b1-256c.indd 22

20/03/13 4:01 PM

Det såg litet konstigt ut att de var uppskurna. Jag tror att jag tolkade det som att de blivit uppskurna för att man efteråt skulle kontrollera vad de dött av.

En av de svenska journalister som tidigast anade oråd fick hjälp att uppmärksamma obduktionssåren av en vän som var läkare (Hultberg och Åsard 1990 och Alling-Ode och Eino Tublin 1993 s. 114–116). Känslomässigt engagemang, massuggestion, nyhetskonkurrens och helt enkelt oförmåga att tro på en så monumental fräckhet torde alltså vara de viktigaste orsakerna till att journalisterna föll för förfalskningen i Timisoara.

Förfalskade forskningsresultat – kloning och stamcellsforskning Inte heller vetenskapen är immun mot förfalskningar. Ett av de mest flagranta fallen av forskningsfusk begicks av den koreanske veterinären och bioteknikern Hwang Woo-suk. Hwang Woo-suk vann under 2004 och 2005 internationell berömmelse för påstådda framgångar i mänsklig kloning och stamcellsforskning. Stamcellsterapi anses av många vara lösningen på en rad medicinska problem. Den som lyckas massproducera stamceller för terapeutiskt arbete skulle ha god chans att belönas med ett Nobelpris. Kloning innebär att man kopierar ett djur genom att implantera dess dna i ett ägg vars ursprungliga dna har tagits bort. Detta har gjorts med en rad olika djur. År 2004 meddelade Hwang att han hade skapat en embryonisk stamcellslinje genom kloning från en mänsklig donator. Om detta hade stämt hade det varit en utomordentlig öppning för terapeutisk användning. Man skulle nu kunna skapa skräddarsydda stamceller för patienter och undvika de problem som har samband med avstötning av vävnad från donatorer, något som är vanligt vid organtransplantationer. Hwang hyllades som en nationalhjälte. Men en amerikansk stamcellsforskare som Hwang hade samarbetat med var misstänksam, och snart började man granska Hwangs arbete. Det visade sig det sig att 9 av hans 11 stamcellslinjer hade förfalskats och 23

9789147106189b1-256c.indd 23

20/03/13 4:01 PM

att det rådde tvivel om de återstående 2. Hwang tvingades avgå från alla akademiska poster och ställdes inför rätta. Det visade sig att han hade förskingrat motsvarande miljontals dollar för att köpa ägg från donatorer och muta företagsledare som sedan sponsrade hans forskning. Den brittiske sociologen Eric Chaline som skildrar fallet anser att det var två faktorer som hjälpte Hwang. För det första var de områden han arbetade i – kloning och stamcellsforskning – hämmade av etiska och legala restriktioner i USA och Europa. För det andra skyddades och stöddes han av Sydkoreas regering, storfinans och vetenskapssamhälle, liksom av folkopinionen som var stolt över sitt biotekniska geni (2010 s. 237–241).

Förfalskning av fotograﬁer Manipulering av foton har förekommit praktiskt taget ända sedan kameran uppfanns. I dag har villkoren ändrats så tillvida att tekniken möjliggör att bilder kan manipuleras praktiskt taget hur som helst utan att detta går att avslöja genom att studera fotot. Men också gamla tiders fotomanipulering kunde vara ganska avancerad. Liksom beträffande andra former av förfalskning är gränsen flytande mellan oskyldig manipulering och regelrätt förfalskning. Jag ska ge några exempel, alla hämtade från en bok om bildmanipulering, Falska kort? (1993). En bildmanipulering i politiskt syfte finns dokumenterad redan från den så kallade Pariskommunen 1871. Det är ett fotomontage som användes som bevis för de revolutionära kommunardernas grymhet under inbördesstriderna. Under upproret avrättades två av regeringssidans generaler. En fotograf satte ihop två bilder som skulle föreställa avrättningen. Foton av de två generalerna, fotograferade var för sig och antagligen i ateljé, monterades samman med en bild på en exekutionspatrull eller soldater som övar målskytte (s. 96–97). Ett senare exempel handlar om en modern myt, den att de tyska nazisterna skulle ha gjort tvål av människolik. Myten uppstod redan under första världskriget. Ursprunget var två foton

9789147106189b1-256c.indd 24

20/03/13 4:01 PM

där tyska soldater lastar stupade kamrater på järnvägsvagnar. Liken skulle skickas till hemlandet för kremering. En brigadgeneral, Chartiers, vid brittiska arméns underrättelsetjänst satte ihop bilderna med utdrag ur en text som handlade om att använda fettet från döda hästar vid tvålframställning. Genast hade man ett bildbevis på tyskarnas grymhet. ”Hunnerna” ärade inte sina döda utan gjorde tvål av dem! Historien planterades skickligt ut i pressen /… / allt enligt klassiskt recept för desinformation. /… / Tyskarnas ”tvålfabriker” blev till en seglivad vandringssägen (s. 31–32).

I dessa fall var det frågan om uppenbara förfalskningar. Men vad innebär det att man medvetet underlåter att publicera vissa bilder, kanske av hänsyn till den avbildade? Så var exempelvis president Franklin D Roosevelt rullstolsbunden. Men det fick det amerikanska folket aldrig veta. Inga bilder publicerades som visade honom i rullstol, eller när han baxades upp i talarstolen. Var detta en form av förfalskning? Roosevelts handikapp hindrade inte att han var en synnerligen aktiv och vital statsman, en av USA:s stora presidenter. Men om handikappet hade varit känt kunde det kanske ha försvagat hans politiska ställning (s. 64–65).

Sammanfattning Som vi ser kan äktheten ifrågasättas beträffande snart sagt alla slags källor – skriftliga berättelser som ”Sions vises protokoll”, artefakter som Turinduken, människokroppar som i Timisoara, forskningsresultat, filmer och fotografier. Vi har sett exempel på rena förfalskningar – Turinduken, ”Sions vises protokoll”, liken i Timisoara och kloningsresultaten. Men vi kan också konstatera att förfalskning är ett relativt begrepp. Det finns en glidande skala från den rena förfalskningen till den ganska oskyldiga retuscheringen. Marcus Ehrenpreis sade ungefär det Elof Eriksson refererade, men innebörden blev en annan genom några små förändringar. Bilderna av Franklin D. Roosevelt i talarstolen var äkta, även om han hade blivit buren dit. Sådana subtila förändringar kan säkerligen vara väl så effektiva som rena förfalskningar. 25

9789147106189b1-256c.indd 25

20/03/13 4:01 PM

Hur kan man avgöra om det föreligger en förfalskning eller inte? I några fall fordras det teknisk expertis, som beträffande Turinduken. I andra fall måste man kontrollera med andra källor, vilket inte alltid är så lätt. Viktigast är nog ändå att vara medveten om att det kan vara frågan om en förfalskning. I Timisoarafallet var det säkerligen känslomässiga blockeringar som hindrade journalisterna från att granska sin information kritiskt. I fallet med Hitlers dagböcker handlade det nog om önsketänkande, och i fallet med de förfalskade forskningsresultaten var det politiska och ekonomiska hänsyn som förblindade den sydkoreanske forskaren och de sydkoreanska myndigheterna.

9789147106189b1-256c.indd 26

20/03/13 4:01 PM

förläggare: Anna Maria Thunman redaktör: Magnus Winkler grafisk form: Birgitta Dahlkild ombrytning: OKS Prepress Services produktion: Jürgen Borchert

Tredje upplagan 1

repro: OKS Prepress Services, Indien tryck: Egypten 2013

kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningssamordnare, t.ex. kommuner och universitet. Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuspresskopia.se.

Liber AB, 113 98 Stockholm tfn 08-690 90 00 www.liber.se kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01 e-post: kundservice.liber@liber.se

9789147106189b1-256c.indd 2

21/03/13 3:34 PM

Hur kan jag veta om det är sant?

Torsten Thurén

NY UPPLAGA

KÄLLKRITIK

Torst e n Thurén

KÄLLKRITIK

KÄLLKRITIK Torsten Thurén

är docent i journalistik och lic.

Best.nr 47-10618-9 Tryck.nr 47-10618-9

9789147106189clc.indd 1

Liber

i historia.

20/03/13 4:02 PM