Niels Bo Poulsen
DÖDSKAMPEN Kriget på östfronten 1941–1945
Översättning Ole Andersson
historiska media
Böcker av Niels Bo Poulsen: Den store fædrelandskrig. Statsmagt og mennesker i Sovjetunionen 1939–55 (2007). Under hagekors og Dannebrog. Danskere i Waffen SS. (tillsammans med Claus Bundgård Christensen, Peter Scharff Smith, 1998). Dagbog fra Østfronten. En dansker i Waffen-SS 1941–44 (tillsammans med Claus Bundgård Christensen och Peter Scharff Smith, 2005). Waffen-SS. Europas nazistiske soldater (tillsammans med Claus Bundgård Christensen och Peter Scharff Smith, 2015).
Historiska Media Box 1206 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se
Originalets titel: Skæbnekamp. Den tysk–sovjetiske krig 1941–1945. Copyright © 2016 Niels Bo Poulsen och Gyldendal A/S Svensk utgåva © Historiska Media och Niels Bo Poulsen 2018 Översättning: Ole Andersson Faktagranskning av svensk utgåva: Anders Frankson Sättning: Typ & Design Omslag: Lönegård & Co Omslagets framsida: Östfronten 1942. (Foto: Sputnik/Alamy Stock Photo) Omslagets baksida: Berlin 1945. (Foto: Jevgenij Chaldej, ITAR-TASS Photo Agency/Alamy Stock Photo) Kartor: Steen Frimodt Kartor i svensk utgåva: Fugazi form Tryck: ScandBook AB, Falun 2018 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-7545-546-4
Innehåll
Förord 7 1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 2 På väg mot stora fosterländska kriget . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17 Storkrigets upptakt
18
Molotov–Ribbentrop-pakten 21 Rovet delas
24
Strategiskt partnerskap
29
En diplomatisk balansakt
32
Stalins anfallskrig?
34
Invasion under uppsegling
38
3 Soldater, strategi och ledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 43 Wehrmacht 47 De sovjetiska stridskrafterna
54
Redo för strid? Röda armén före Operation Barbarossa
57
Stalin och Stavka
67
Officerskåren 80 Ivan, den menige soldaten
84
Levnadsförhållanden 88 Hjältemod och hämndbegär
93
4· Brott och straff i Röda armén
102
Befriare eller banditer – sovjetiska krigsbrott
113
4 De ockuperade områdena . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 129 Evakueringarna 139 Kaos och kapitulation
144
Herrefolk och undermänniskor
153
Förintelsen i Sovjetunionen
159
Tyskarnas övriga offer
163
Krigsfångarnas öde
166
Partisankrig, deportationer och tysk förödelse
168
Kollaborationen 173 Vardagen i de ockuperade områdena
181
Folkets hämnare
191
5 Stalins hemmafront . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 207 Makt och styrning
207
Statliga försvarskommittén och andra nya institutioner
209
Säkerhetsapparaten och Gulag
215
Propaganda och kulturell förändring
223
Vardag med svält och nöd
235
Allt för fronten – livet på de sovjetiska arbetsplatserna
248
6 Från allians till kallt krig . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 259 Nya partner, gamla krigsmål
263
De sovjetiska krigsmålen sedda inifrån
270
Tysklandsfrågan 274 Kampen om världsopinionen
276
·5 Från seger till kallt krig
280
7 Befrielse och sovjetisering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 289 Kampen om själarna
295
De befriade rensas ut
305
De upproriska randområdena
312
8 Från seger till vardag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 319 Återuppbyggnaden 323 Ideologisk likriktning
332
9 Sovjetunionen och stora fosterländska kriget efter Stalins död . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 341 10 Kampen om kriget – tolkningar och konflikter 75 år senare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 353 Jeltsinåren och stora fosterländska kriget
353
Putins historiepolitik
360
Bekämpningen av ”historieförfalskning”
365
Stora fosterländska kriget som utrikes- och försvarspolitik
370
Vanliga ryssar och stora fosterländska kriget
377
Synen på kriget i Rysslands grannländer
385
Fientlighet eller försoning – kriget som stridspunkt 75 år senare
399
Noter 402 Ord och förkortningar
459
Litteratur och källor
461
Register 482 Illustrationer 488
Kriget pรฅ รถstfronten tog slut i maj 1945. Den rรถda fanan vajar รถver Rikdagshuset i Berlin.
Förord
Händelserna som avhandlas i denna bok ägde rum när den här författarens far- och morföräldrar var unga, det vill säga för drygt tre generationer sedan. Därför är de allra flesta vittnen till stora fosterländska kriget, som ryssarna kallar Hitlers angrepp år 1941 och de därpå följande åren av krig, i dag inte längre vid liv. Det är lätt att tro att ett historiskt förlopp – till och med ett av den omfattning och den enorma politiska betydelse som striderna på östfronten hade – efter drygt 70 år inte längre har någon inverkan på samtiden. Kriget på östfronten, Hitlers nederlag och Stalins seger, påverkar emellertid fortfarande Europa. Kriget var en ödeskamp. Det var inte bara de stridande staternas och de båda diktatorernas överlevnad som stod på spel. Människorna på och utanför det enorma slagfältet, som sträckte sig från Volgas stränder till Elbe, upplevde lidanden utan motstycke i Europas senare historia. Alla led emellertid inte lika mycket, och skulden för den blodiga konflikten var inte heller jämnt fördelad: Nazityskland attackerade oprovocerat Sovjetunionen den 22 juni 1941, och både i absoluta och relativa tal var Sovjetunionens förluster störst. Mot bakgrund av Hitlers planer på en total utrotning av Europas judar och decimering eller förslavning av ett antal övriga länder var Tredje rikets nederlag i maj 1945 en chans till en nystart för alla inblandade stater och deras invånare. Internt i Sovjetunionen var det många som räknade med att terrorn och likriktningen skulle följas av ökad frihet och bättre livsvillkor. Röda armén befriade Öst- och Centraleuropa ur nazisternas grepp och Sovjetunionen var huvudaktör i de skeenden som ledde till att andra världskriget slutade med axelmakternas fullständiga nederlag. Segern förändrade dock inte på något avgörande vis det stalinistiska systemet, nya lidanden och umbäranden väntade de hårt prövade fol-
8·
Dödskampen
ken i det som senare skulle komma att kallas östblocket. Det kom att bli en över 40 år lång sovjetisk dominans av i princip hela det område som befriats av Röda armén, en fortsättning av Stalins brutala och för många människor dödsbringande undertryckande politik i både inoch utlandet samt upprättandet av en sovjetisk supermakt och början på en global konfrontation mellan två ideologier, två ekonomiska system och två allianser, ledda av USA respektive Sovjetunionen. Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens efterföljande kollaps verkade det som om krigsutfallet år 1945 inte längre hade någon inverkan på Europas politik och ekonomi. I dag ser också världen väsentligt annorlunda ut än den gjorde år 1945. Den världsordning som fortfarande rådde år 1989 var europeisk-transatlantisk. Makten, välståndet och det globala ledarskapet följde mer eller mindre en axel från Washington till Moskva. I dag kännetecknas planeten av väsentligt fler poler och en betydligt jämnare – dock inte nödvändigtvis mer homogen och rättvis – fördelning av makt, välstånd och tongivande idéer och tekniker mellan ett antal länder och regioner. Ur ett globalt perspektiv – i en värld där endast ett fåtal människor bor i de stater som deltog i eller drabbades av östfrontens ödesstrider – hörs krigets eko bara svagt. I en europeisk kontext har emellertid återverkningarna av kriget på östfronten på senare år varit oväntat påtagliga. Man kan naturligtvis inte reducera vare sig det blodiga krig som nu utspelar sig i östra Ukraina eller den därpå följande konflikten mellan Ryssland och en rad andra länder till en produkt av kriget mellan åren 1941 och 1945. Men det är inte heller fel att påstå att om det inte vore för de stora skillnader i uppfattningen av kriget mellan exempelvis invånare i östra och västra Ukraina eller mellan polacker och ryssar, så hade en väsentlig del av det mentala bränsle som skapar och upprätthåller fiendebilderna bakom de aktuella konflikterna inte existerat. Likaså kan Rysslands reaktionsmönster inte förstås annat än om man känner till att segern i andra världskriget ur ryskt perspektiv inte bara stadfäste landets naturliga stormaktsställning, utan också innebär att övriga Europa står i en särskild moralisk skuld till landet. Därför är det även i dag relevant att känna till kriget på östfronten, dess historiska betydelse och de motstridiga tolkningar som finns av kriget samt vilka lärdomar man kan dra av det.
Förord
·9
Den här boken är baserad på min bok Den store fædrelandskrig, som publicerades hösten 2007. Temana och strukturen är i grunden de samma i denna bok, men den läsare som är intresserad av Dödskampen och som fortfarande minns föregångaren bör förbereda sig på en på många sätt annorlunda läsupplevelse. Dels har texten skrivits om och bearbetats språkligt, dels har boken uppdaterats med viktig forskning som publicerats sedan år 2007. Jag har också tagit bort ett antal exempel och passager som jag vid en omläsning funnit överflödiga. I samband med uppdateringen och översättningen till svenska har även bildmaterialet anpassats en hel del, så de flesta av bokens illustrationer är nya. Slutligen har jag strukturerat om ett par kapitel och lagt till ett kapitel om synen på kriget i dagens Ryssland och andra stater i det tidigare Sovjetunionen och dess närhet. Därmed hoppas jag att Dödskampen inte bara kan användas för att förstå kriget på östfronten, utan också ska kunna lära läsaren mer om den viktiga roll som kriget spelar för dagens relationer mellan ett antal stater i det tidigare östblocket samt för den ryska självbilden och landets in- och utrikespolitik.
Niels Bo Poulsen
Bland krigsfångarna tagna vid Sordavala av den finska armén märks tre kvinnor och en man. När männen kallades in till Röda armén tog kvinnorna över som arbetare i industrin, nere i gruvorna, som lokförare, mekaniker, reparatörer och montörer. I början av oktober 1942 utgjorde kvinnor drygt hälften av arbetskraften i krigsindustrin, deras andel var ännu högre inom jordbruket och den lättare industrin. Men kvinnor tjänstgjorde även i stridande förband. När deras antal var som störst, i slutet av 1943, beräknas antalet kvinnor i den reguljära sovjetiska armén och i partisanförband vara 800 000. Vid krigsslutet hade över en miljon sovjetiska kvinnor gjort militärtjänstgöring.
Kapitel 1
Inledning ”Mamma dog den 13 maj 1942 klockan 7.30 på morgonen [...] alla är döda. Bara Tatjana finns kvar.” Det skrev tolvåriga Tatjana Savitjeva i sin dagbok efter att under det föregående halvåret fått se alla sina hemmaboende familjemedlemmar duka under för svält, köld och sjukdomar i det belägrade Leningrad. Den 28 december 1941 dog Tatjanas syster efter ett pass vid det löpande bandet på fabriken där hon arbetade. Under följande halvåret dog även Tatjanas mormor, hennes bror och hennes två onklar. Strax efter moderns död evakuerades Tatjana från staden tillsammans med hundratals andra barn. Hon var så svårt medtagen att hon i maj 1944 avled på ett sjukhus i centrala Ryssland. Liksom hundratusentals andra offer för belägringen ligger Tatjanas familj begravd i den långa raden av massgravar på Piskarevkyrkogården i utkanten av Sankt Petersburg (som Leningrad heter i dag). Även på andra sidan frontlinjen skrev människor dagböcker. Bara tio kilometer söder om Leningrad förde den medelålders ryska kvinnan Lidia Osipova minutiösa anteckningar om hur det var att befinna sig på tyskockuperat område. Trots att Osipova var välvilligt inställd till tyskarna återgav hon svälten, fattigdomen och tyskarnas missdåd med stor detaljrikedom. I maj 1942, efter att ha överlevt ett utbrott av tyfus, sammanfattade hon sitt intryck av den tyska nyordningen med orden: ”När det gäller sådana saker [tyfus], och den ryska befolkningens väl och ve, intar tyskarna en obekymrad hållning: Låt dem som kan överleva; om du dör är det ditt problem. Jag har fått nog. Jag har fått nog av att vara rädd, av att svälta och av att vänta på att något ska hända.”1 Osipova ville emellertid inte heller komma under sovjetiskt herravälde igen, så när Röda armén närmade sig flydde hon först till
12 ·
Dödskampen
Riga och därefter vidare västerut. Den 26 mars 1944 skrev hon: ”Oavsett vad tyskarna har gjort mot människor är de långt ifrån lika illa som bolsjevikerna. Vi följer tyskarna till slutet.”2 När kriget var över förvandlades Osipova av allt att döma till en av många flyktingar i Europa, och det verkar som om hon lyckades ta sig till USA. Där hamnade hennes dagbok slutligen på en hylla på en forskningsinstitution. I Riga hade Osipova kunnat stöta på unge Z P Martinsons, en lett som upplevde en av Molotov–Ribbentrop-paktens konsekvenser på nära håll. Sommaren 1940, efter den tysk-sovjetiska uppdelningen av Central- och Östeuropa, inlemmades Lettland i Sovjetunionen. Den 13–14 juni 1941, bara en vecka före det tyska angreppet, inledde säkerhetsapparaten en omfattande deportation av balter som på grund av sina politiska aktiviteter, sitt yrke eller sin sociala bakgrund ansågs utgöra ett hot mot säkerheten. Bland de tiotusentals namnen på deportationslistorna stod familjen Martinsons. Den då nittonåriga Z P Martinsons, som studerade i Riga, lyckades hålla sig gömd tills de tyska styrkorna intog Lettland. Fadern, en tidigare affärsman, hamnade där emot i ett sovjetiskt fångläger. Efter kriget släpptes han och fördes till en så kallad specialbosättning i centrala Sibirien, där hans fru och dotter – Martinsons mor och syster – bodde. Fadern dog där år 1952, medan Martinsons syster och mamma år 1956 fick tillstånd att återvända till Lettland. I juli 1941 kände emellertid Martinsons inte till sina nära anhörigas öden. Enligt Martinsons dagbok blev deportationen avgörande för ett beslut som förde honom in i nazismens mörkaste skrymslen. Direkt efter Wehrmachts ankomst lät han sig rekryteras till enheten Selbstschutz, som fungerade som en hjälppolis för tyskarna i deras inledande jakt på judar och kommunister. Martinsons sammanfattade själv den första tiden i tysk tjänst så här: ”Så följde de färgrika dagarna i Selbstschutz. Husrannsakningar, utrensningar och likvidation av judar och kommunister.”3 Därefter kom han till en av nazisternas regelrätta mordenheter, Sonderkommando Arajs, där han under de följande åren deltog i flera massakrer på lettiska judar och invånare i vitryska städer som misstänktes för att inhysa partisaner. När Röda armén på hösten 1944 närmade sig Riga lyckades Martinsons fly till Sverige. Martinsons och hans medgärningsmäns effektivitet var stor. I
Inledning
· 13
vissa områden mördades praktiskt taget alla judar. De få som lyckades komma undan gjorde det enbart för att de tog sin tillflykt till skogar och träsk. En av dessa judar var unge N N Shneidman, som i september 1943 smög sig ut ur det av tyskarna inrättade gettot i Vilnius och anslöt sig till de sovjetiska partisanerna i skogarna utanför staden. Shneidman klarade på så vis livhanken, men tillvaron som partisan var hård och riskfylld. Dessutom förekom regelbundet antisemitism från andra partisaner, något som även judar i icke-ockuperade delar av Sovjetunionen ofta möttes av från civilbefolkningen. År 1944 nådde Röda armén det område där Shneidmans partisangrupp stred. Då enrollerades han i en skyttedivision och skickades till fronten, där han deltog i det sovjetiska anfallet mot Ostpreussen. Dessförinnan hade i princip hela Shneidmans familj dödats av tyskarna. Liksom många andra soldater kände han en ”oerhört stark vrede” och ett stort hämndbegär. Det var någonting som präglade krigföringen: Shneidman skrev senare om sina militära upplevelser att ”många civila dödades utan skrupler. Kvinnor våldtogs, egendom förstördes och militära lager plundrades”.4 Stalins död år 1953 öppnade för nya möjligheter för Shneidman, som år 1957 tilläts emigrera från Sovjetunionen till Polen. Därifrån tog han sig vidare till Kanada. Längre söderut, i Ukraina, gick den 52-årige kommunisten och medlemmen av Stalins säkerhetsapparat Jakov Melnik i maj 1942 in i partisankriget. Hans partisandagbok börjar med orden ”som gammal bolsjevik är min plats i det främsta ledet”, och med tanke på hans meriter finns det ingen anledning att betvivla äktheten i hans ord. Fram till sommaren 1944 deltog Melnik i ledningen av en av Ukrainas få framgångsrika partisangrupper. Trots att tyskarna under kriget besegrade de allra flesta sådana grupper i det i stort sett skog- och träsklösa Ukraina överlevde Melnik striderna. I hela sitt liv förblev han en lojal sovjetmedborgare och en hängiven partimedlem. Under åren efter kriget steg han i graderna inom den centrala säkerhetsapparaten i Moskva, men år 1949 föll han delvis i onåd. Sina sista arbetsår tillbringade han som ledare för fångläger i Kolymaområdet, Sovjetunionens klimatmässigt sämsta hörn. År 1955, då lägersystemet på allvar höll på att avvecklas av Stalins efterträdare Chrusjtjov, gick Melnik i pension. Fram till sin död år 1982 fick den pensionerade partisanledaren
14 ·
Dödskampen
och lägerchefen se ett samhälle som gick från det djupaste armod och utbredd terror till ett tillstånd av anspråkslöst välstånd och ett betydligt mer selektivt förtryck. Som denna sammanfattning visar påverkade kriget sovjetmedborgarnas livsöden på vitt skilda sätt. Vissa slutade som högt dekorerade veteraner, medan andra människors liv blev kort och brutalt. En majoritet tog mer eller mindre helhjärtat till sig den sovjetiska samhällsordningen, medan andra medvetet eller av nödtvång tog tyskarnas parti. Vissa levde så länge att de fick se Sovjetunionen kollapsa. Kommunismens fall öppnade för en revidering av den sovjetiska skönmålningen av stora fosterländska kriget – i så hög grad att man i vissa tidigare sovjetrepubliker till och med vände upp och ner på hjälte- och skurkrollen. I Lettland skulle Martinsons kunna delta i en årlig marsch för SSveteraner utan att många letter skulle höja på ögonbrynen. Samtidigt har man i det Ryssland som år 1991 uppstod ur Sovjetunionens ruiner i ännu högre grad återgått till en dogmatisk tolkning av kriget som en strid mellan ljus och mörker utan några som helst nyanser. I den ingår även en aktiv bekämpning av personer som ”förfalskar” den i Ryssland gängse tolkningen av historien om stora fosterländska kriget. Den här boken har skrivits med utgångspunkt i uppfattningen att nazismens fall inte hade varit möjligt utan Röda arméns enormt omfattande krigsinsats och att det sovjetvälde som följde trots allt var ett mindre ont än Hitlers regim. Samtidigt är det viktigt att betona att det rörde sig om en människoföraktande diktaturs seger över en annan människoföraktande diktatur och att Stalinregimen på sin väg mot segern gjorde sig skyldig till fruktansvärda brott. Dödskampen är emellertid inte enbart en bok om de storpolitiska och militära aspekterna av kriget på östfronten, utan också en bok om de skillnader och likheter som präglade vardagen i Sovjetunionen under en av de största militära konflikterna i mänsklighetens historia. Därför innehåller boken mycket material från dagböcker och brev samt personliga minnen. Sovjetmedborgarnas liv påverkades av kriget redan före det tyska anfallet i juni 1941. Sovjetunionen involverades i kriget redan sommaren 1939, då man både utkämpade ett kort gränskrig mot Japan och föll Polen i ryggen som redan blivit anfallna av tyskarna. Även många år
Inledning
· 15
efter kriget var dess följder märkbara. I mitten av 1950-talet var jordhålor och utrangerade tågvagnar fortfarande en inte ovanlig boendeform i de hårdast drabbade städerna. Av den anledningen har jag satt in stora fosterländska kriget i ett större sammanhang än normalt och låtit boken omfatta perioden från då Sovjetunionen sommaren 1939 i realiteten gick in i kriget till mitten av 1950-talet, då Chrusjtjovs tövädersoch avspänningspolitik förde Sovjetunionen ut ur krigets omedelbara skugga. Först då hade den mest akuta återuppbyggnaden genomförts, och Sovjetunionen hade även återupptagit diplomatiska förbindelser med sina tidigare huvudmotståndare Tyskland och Japan. Dessutom ligger fokus, som nämnts i förordet, på att följa krigets inverkan och det sätt på vilket man minns det och sätter ord på det, ända fram till i dag. För att verkligen förstå krigsåren måste vi emellertid först gå tillbaka till 1930-talet och titta på den inrikespolitiska och utrikespolitiska situation som Sovjetunionen befann sig i före världskriget.
Vid krigsutbrottet 1941 var Sovjetunionen en totalitär stat med en enorm makt koncentrerad i en diktators händer. Josef Stalin var begåvad, flitig och brutal, vilket gjorde att han hade ett avgörande inflytande på krigföringen, på gott och ont.
Kapitel 2
På väg mot stora fosterländska kriget
Runt omkring oss finns små stater som drömmer om stora äventyr eller som tillåter stora äventyrare att missbruka deras territorium. Vi är inte rädda för dessa små länder, men om de inte sköter sina egna angelägenheter kan vi tvingas sätta in Röda armén mot dem. Leningrads partichef Andrej Zjdanov i det sovjetiska parlamentet i november 1936.1
Efter ett årtionde av omfattande ekonomiska och sociala omvälvningar samt en oinskränkt politisk terror som kostat miljontals människor livet började Sovjetunionen vid andra världskrigets utbrott närma sig ekonomisk och politisk stabilitet. I slutet av 1920-talet kastade regimen ut landet i en forcerad industrialisering. Tonvikten lades vid att skapa stora företag inom den tunga industrin, och för att de ambitiösa bygg- och utvecklingsprojekten skulle kunna finansieras fick befolkningen hålla igen. I städerna infördes livsmedelsransonering och reallönen sjönk kraftigt. På landet tvingades bönderna in i kollektivjordbruk och ålades att förse staten med allt större mängder spannmål. Följden blev svält och hungersnöd. Många bönder, framför allt tidigare storbönder – de så kallade kulakerna, som förföljdes skoningslöst – flydde till de nya industristäderna för att skapa sig ett liv. För vissa stads- och landsortsbor erbjöd industrialiseringen nya möjligheter i form av bättre jobb, högre lön eller utbildning. För andra resulterade 1930-talets omvälvningar huvudsakligen i försämrade levnadsvillkor