9789127147560 by Smakprov Media AB

JOSEFINE LINDÃ&#x2030;N PINTXO

”Alltså, det känns som vi ska spela derby idag. Jag är så sjukt nervös.” Oday satt med nedböjt huvud i sätet på pendeltåget. Scrollade klubbens supporterforum upp och ner i mobilen utan att läsa. ”Äh, varför då? Du är alltid sådär … det är Åtvid liksom, klart vi tar dom?” ”Men Isak, sluta jinxa!” Tanya la en arm om sin kompis och kramade extra hårt. ”Aj, shit softa, har sjuk träningsvärk ju!” Isak grimaserade överdrivet illa. ”Jag vet.” Hon log sitt busigaste leende mot honom. ”Nä men allvarligt …” Tanya flätade halsdukens fransar mellan sina långa smala fingrar medan hon pratade. Korta röda naglar. ”Jag är också mer nervös än vanligt. De kommer backa hem, spela sådär trist. Låsa. Och vi måste vinna idag, annars får resten häng på oss.” Så var det verkligen. Laget låg två poäng bakom serieledarna, på samma poäng men med bättre målskillnad än Åtvid. En vinst idag kunde ge serieledning innan speluppehållet. Lugna nerverna medan landslaget lallade runt en vecka

eller två och spelarna fick välbehövlig vila. Ingen av deras spelare var uttagna ändå. Som vanligt. De satt tysta medan pendeltåget långsamt rullade längs rälsen. Isak och Tanya hade känt varandra sen de var små. Vuxit upp i samma loftgångar, delat klassrum, hemligheter och kärlekstrubbel. Och passionen för fotboll. Deras pappor tog med dem redan innan de kunde gå. Isak och Tanya skanderade klackens samtliga ramsor i kör när de var tre år. Då hade de inte ens slutat med napp. Oday var utbölingen från Borås. Det kunde ju inte han hjälpa i och för sig, men han fick höra det, inte minst när de mötte Elfsborg borta. Hans föräldrar flyttade från Borås till en förort utanför gängets stad när han var åtta. Där ute höll alla på ortens Chelsea, Oday hade direkt gått all in på rivalerna. Att vara tvärtemot. Han föll för svärtan, kampen, ”alla hatar oss”-mentaliteten. Allt med klubben tilltalade honom mer än något annat lag någonsin gjort. När han blev gammal nog kunde han äntligen åka in till matcherna på egen hand och på ett derby hamnade de bredvid varandra under en läktarbanderoll. Laget åkte ur Allsvenskan det året och det bidrog till deras växande vänskap. Att kämpa tillsammans för att gå upp direkt året efter. Att vara allt annat än medgångssupporter. Stötta sitt lag i med- och motgång. Åka till bortamatcherna på de små arenorna.

Det var allas gemensamma låga till livslust. Det enda som verkligen betydde någonting. En tillhörighet ingen utanför kunde förstå. Rulltrappan upp mot ljuset från perrongen var fylld av folk i lagets färger. Någon började sjunga och snart steg tonerna från hundratals supportrar mot pendeltågshallens välvda tak av graffitierad betong. Tanya kände hur det brände under huden, håren på armarna stod rakt upp, lyckan och nervositeten rusade ikapp i bröstet. ”Alltså, vi får öka lite om vi ska hinna. Fredde blir skitlack om vi kommer sent.” Fredrik, den fjärde pusselbiten i gänget, var en av eldsjälarna som inför varje match såg till att deras klack såg bäst ut i Sverige. Han var på läktaren sen barnsben, men kom från helt andra sidan av stan egentligen. Annan ort. Samma pendeltågsblues. Han och hans tifo-gäng tillbringade timmar med att sy flaggor, komma på budskap och måla banderoller. De hade varken en lokal stor nog att vara i eller pengar från högre instans till verksamheten så inför varje match hängde deras fortsatta arbete på att tillräckligt många la tillräckligt mycket i hinkarna som killarna och tjejerna ur gruppen gick runt med utanför arenan. Inte sällan snodde folk ur publiken med sig de handsydda flaggorna från läktaren och tifo-gruppen fick börja om på nytt med att samla pengar,

köpa material och tillverka flaggorna i någons vardagsrum eller under en bro. ”Lugnt, vi hinner. Jag ska tjacka nån korv också. Är tjockt hungrig, man hinner ju inte äta frukost innan dom här söndagsmatcherna.” ”Skärp dig, Isak, sov du till 12, eller? Din pappa måste vara skitlack. Och vadå korv, som nån hockeysupporter?” Tanya kunde aldrig motstå ett tillfälle att retas med Isak och Oday var inte sen att haka på: ”Haha, ja vafan ta popcorn och en klappa då när du ändå handlar, Isak! Jag beställer en Cola.” ”Äh lägg ner, som om ni aldrig handlat nåt på arenan. Jag går dit bort nu, skulle du ha en Cola på allvar eller, Oday?” ”Ja, kör på det.” Lagom till lagens inmarsch och hemmapublikens sång stod de alla fyra på sektion 121. Fredde satte en banderoll i händerna på dem, muttrade om att somliga tog mer ansvar än andra för läktarkulturen, och passade på att fnysa åt Isaks korv. Allt var ungefär som det brukade. Förutom att en vanlig match mot ett litet lag inte var så vanlig. ”Shit, vad ni har gasat på, Fredde, sjukt snygga flaggor! Har ni suttit hela natten eller?” Isak pratade med sista tuggan korv fortfarande kvar i munnen.

”Ja, vi körde hemma hos Sebbes morsa. En snubbe swishade grymt med pengar för ett par dagar sen så vi tänkte att va fan, det är ju en måstematch nu liksom. Första serieledningen på fyra år om vi tar tre poäng idag.” ”Och om ledarna torskar väl?” fortsatte Isak frågande. ”När spelar dom sin match, i morgon?” ”Yes, de lirar borta. Mot våra derbyrivaler. Så i morgon är det pest eller kolera, men hoppas lillebror vinner.” ”Usch, jag mår illa bara av att höra det där. Kan inte önska vinst åt dom.” ”Nej, jag vet, men skit i det nu, mobiler bort, nu kör vi: Sittplats ställ er upp! Sittplats ställ er upp!” De tryckte sig mot stängslet, Isak hoppade upp på staketet, höll i Fredde för stöd med ena handen och tog en megafon i den andra. Och det var som om de alla visste. Sin plats, sin funktion. Som att gåshuden ställde sig gemensamt upp på allas armar och sorlet tystnade exakt samtidigt som första tonen ljöd över arenan. Ur högtalarna strömmade deras och lagets hymn, 20 000 personer stod upp och sjöng i samma stund som deras förste spelare kisade mot solen när han klev ut ur spelargången. Fredde och hans gäng hade kört på temat ”Kaos-tifo” den här gången. Flaggor, halsdukar och konfetti i en salig röra.

Isak manade på klacken via megafonen: ”Kom igen nurå! Veva flaggorna!” Supportrarna hade plockat upp flaggan som låg på deras plats, tifo-gänget hade verkligen slitit hårt. 3 000 flaggor hade de tillverkat och placerat ut. Samtidigt som lagen tågade in på planen med en liten knattespelare i handen förvandlades hela läktaren till ett inferno av fanor i klubbens färger. Sången steg ytterligare några decibel och när låttexten skanderade vi ääälskar vårat laaag, fick Isak tårar i ögonen. Bengaler tändes i de främre leden medan säkerhetspersonalen log, redo med vatten och släckare. De som var med i supportrarnas öppna grupp på Facebook hade enligt direktiv tagit med sig konfetti i lagets färger. En särskild sort, som inte kunde fatta eld. Nu kastades den upp mot en molnfri himmel medan hela arenan jublade. Ett hav av eld och glädje, en stämning med darr som gick att ta på. De levde ögonblicket tillsammans och för Tanya, Isak, Fredde och Oday fanns inget större än det här. ”Kom igeeeen nu, nu sjunger vi hela matchen”, tjöt Isak i megafonen och valde den klassiska ”Shalalalala” som första ramsa. Det var minut ett av minst nittio och hela världen fanns i framtiden.

ODAY ”Det är inte sant! Det är fan inte sant! Vilken jäkla pajas!” Fredde var högröd i ansiktet av ilska som just nu var riktad mot domaren. ”Hur fan kan det där INTE vara straff? Va? VA?” Oday hummade till svar där han satt på betonggolvet mellan ståplatsraderna. Han brukade i stort sett alltid tillbringa matchernas sista minuter på det viset. Helst hade han velat gå ut men det var lite väl ändå, han ville inte bli kallad för medgångare och dessutom ville han ju verkligen inte missa en enda minut egentligen. Nu lyssnade han på matchen i stället för att se den. Gick på publikens reaktioner. Det var bara något mindre plågsamt än att följa klubben via Radiosporten, höra nån Ledin-låt brytas av ett ”dudududu-MÅL”-pling och sen vänta på att få höra vem som gjort det i världens längsta sekunder. ”Ahhhhahahah! Så ja!” Fredde kraxade som en kråka åt motståndarlagets felpass. ”Ställ dig upp nu, Oday, kom igen, det är hörna, nu sitter den, jag VET det!” Oday viftade bort Freddes hand. En hörna i 93-e minuten när det stod 1–1 och när ett mål innebar serieledning innan ett uppehåll? Nej tack, han satt så bra där han satt.

De har olika bakgrund, men en sak har Tanya, Isak, Fredrik och Oday gemensamt: passionen för sitt lag. De sjunger på läktaren, sliter ihop pengar till tifon och vacklar mellan hybris och ångest i bussen till bortamatcherna. Efter ett derby blir Isak misshandlad av en säkerhetsvakt och när bilderna på den blödande Isak sprids börjar även andra lags supportrar att kräva rättvisa. Isaks bror, som är med i lagets firma, kan inte låta händelsen passera utan svär att hämnas. Mitt i allt blir Isak och Tanya förälskade, men ska man verkligen bli ihop med sin kompis och vad händer om man hånglat och den ena verkar ångra sig? TIFO är en roman skriven från ståplats. Om supporterskap, kärlek och passion, och om hur fotboll kan ge mål och mening i livet.

PINTXO

ISBN 9789127147560