N&K-Sommaren 채r inte att lita p책
08-05-07
14.29
Sida 4
N&K-Sommaren är inte att lita på
08-05-07
14.29
Sida 5
kvällen innan hade jag känt en kall luftström, men den här dagen skulle också bli varm. Jag hade öppnat alla fönster, och på skrivbordet surrade en liten fläkt. Svettlukt blandades med matos från bowlinglokalen i källaren. En dunst av hamburgare och pommes frites steg upp till mitt kontor på fjärde våningen. Jag hade för mig att jag hade läst i lokaltidningen att syltan kursade i vintras, men nu spred sig lukten av snabbmat i hela huset. Telefonen ringde. Jag satt kvar och stirrade på apparaten. Det hann knappt gå fem minuter förrän en ny stolle ringde. Jag satt stilla tills ringandet upphörde. Några sekunder senare ringde mobilen. Numret i rutan var identiskt med numret som kom upp på kontorstelefonen. Om ett par minuter skulle ytterligare ett dumhuvud göra exakt likadant. Kontorstelefonen. Mobilen. Kontorstelefonen igen. Jag hade säkert tagit emot tjugo samtal den här morgonen utan att komma någonvart. Ingen ville prata. Min egen bror var den minst talträngde. Jag hade ringt honom vid tiotiden. Han sa ingenting. Det var lustigt. Frank hade en gång sagt att allting kommer fram när en person blir dödad. Han påstod att det var som att trycka på en knapp. Även saker som folk hade hållit tätt med i flera år skulle de klämma fram med. Ett papper med anteckningar på var allt jag hade. Plus 5
N&K-Sommaren är inte att lita på
08-05-07
14.29
Sida 6
en rubrik som jag hade skrivit in på skärmen: Sommaren är inte att lita på. Jag visste inte ens om det var jag som hade hittat på det eller om jag hade snott meningen från någon annan. Jag tänkte att där hade jag en kioskvältare: Sommaren är inte att lita på. Hade det varit en vanlig dag skulle de ha bett mig skicka över grejen. Skicka över det där, vi behöver lite utfyllnad, skulle de ha sagt utan att lyssna. Jag borde ha tagit mig en dusch. Skjortan klibbade på ryggen och det syntes svettfläckar under armarna. Men sjöflygplanet skulle snart komma invinglande mellan fjällsluttningarna. Jag avskydde att komma för sent och jag avskydde folk som kom för sent. Den senaste halvtimmen hade jag använt till att lägga patiens på datorn. Tripeaks var en svår djävel där man skulle ta bort tre toppar med hjälp av korten som låg på bordet. Man spelade om fiktiva pengar men blev fast i alla fall. Min egen stående regel var att jag skulle ligga på minst genomsnittet innan jag slutade. Nu reste jag mig när jag låg fem dollar under. Jag låste dörren till kontoret och gick nerför trappan. Lukten i uppgången gjorde mig illamående och hungrig på en gång. Jag hade hoppat över frukosten på grund av all uppståndelse. I ingången mötte jag tre killar. De måste vara serber eller albaner. Jag hade sett dem här förut. De flesta av bowlarna var utlänningar. Jag tänkte att det var ju bra för ägaren. Om det kom fler omgångar asylsökande kunde han driva syltan några månader till. Han kunde håva in dagsersättningar från utlänningarna, hyra ut bowlingskor och steka några hamburgare. Sedan var alla lyckliga tills syltan kursade i november igen. Jag satte på mig solglasögonen och gick ut i ljuset. Det var för mycket av det. Någon hade tagit i för hårt. Min Volvo stod på parkeringen vid kyrkan. Kupén stank. Luk6
N&K-Sommaren är inte att lita på
08-05-07
14.29
Sida 7
ten hade kommit smygande med värmen. Det låg kanske matrester under sätet. Kanske var det någon vätska i bagageutrymmet. Jag satte mig. Bilsätet var glödhett. Jag försökte köra utan att röra vid stolsryggen. Det gjorde att jag satt i en obekväm ställning. Om folk såg mig så, skulle de skratta sig fördärvade. I korsningen vid Smeltaren passerade jag min bror. Han körde en av de nya Subarubilarna. Det var ett skämt. Polisbilar skulle vara Volvobilar. En Volvo hade en helt annan auktoritet. När min bror eller någon annan kom körande i en Subaru verkade det som om de lekte tjuv och polis. Frank såg mig inte. Han var klädd i kortärmad uniformsskjorta och hade pilotglasögon av det slag som de använder i amerikanska filmer. Jag kunde nästan ha sträckt ut handen och rört vid honom. Jag skulle just ropa eller vissla men lät bli. Han tog av åt höger och svängde upp mot Coop Mega. Klockan var lite över elva och värmen hade sjunkit ner i dalen. Ett litet moln hade kletat sig fast vid Folgefonna och liknade en pratbubbla utan text. Jag gasade på förbi Hardanger Hotel. Sommarvind fyllde kupén. Vid Fjordcentret bromsade jag in och blinkade åt höger. Bara på de få hundra meterna bort till pontonbryggan ringde mobilen tre gånger. Jag gick ut på pontonbryggan med en känsla av att falla från hög höjd. Långsamt blev den lilla pricken större och större mellan fjällsidorna. Jag kunde se vingarna och flottörerna. Snart skulle planet röra vid vattenytan. Inne på kajen stannade folk för att följa landningen. Till och med den tjocke killen på pontonbryggan gjorde en paus i stenkastandet. Han satt där med ett lager ammunition medan han såg på måsarna som försvann bort mot McDonald’s. 7
N&K-Sommaren är inte att lita på
08-05-07
14.29
Sida 8
Kan du hålla vakt på nätterna? frågade killen utan att titta upp. Han ställde frågan som om han redan visste svaret. Som om han hade frågat alla i Odda och var beredd på ännu ett avslag. Pojken pratade bra norska. Jag tyckte mig ha sett honom förut. Han var klädd i brasiliansk landslagsdräkt med RONALDO på ryggen. Jag måste sova på nätterna, sa pojken. Någon måste hålla vakt. Annars går det inte. Jag får inte lov att vara ute på nätterna. Jag sa att jag inte heller fick vara ute på nätterna. Han log inte. Killen hade ett ansikte utan leende. De tog en till i natt, sa han. Nu är det bara fem kvar. Hur många var det från början? Sju eller åtta. Jag vände mig mot viken där andmamman simmade omkring medan hon försökte manövrera upp ungarna på stranden. Jag räknade till fem stycken. På en av stenarna därinne hade någon målat med rött: Ät inte upp änderna. Du blir polisanmäld. Kan du hålla vakt på nätterna? frågade pojken. I natt var jag ute men då fick jag en massa skäll. Jag behöver väl lite sömn jag också, eller hur? frågade jag. Det är sommar, sa pojken. Sjöflygplanet kom brummande. Martinsen steg ur på högra sidan och gjorde sig beredd att hoppa i land. Jag hade nästan trott att killen skulle ha kört planet själv från Bergen till Odda. Han var den typen. Hade flygcertifikat och var bra på att övertala folk. Hur gammal är du, Ronaldo? frågade jag. Snart nio, svarade han. Fin ålder, sa jag. 8
N&K-Sommaren är inte att lita på
08-05-07
14.29
Sida 9
Äntligen tittade killen upp. Kan du hålla vakt på nätterna? frågade han igen. Det är sommar, sa jag. Martinsen klev i land med en väska över vardera axeln. Han hade solglasögon och var klädd i vit skjorta och kakishorts. Jag tog honom i hand och tänkte att jag väl borde fråga något om resan, eller kanske om hans bilder från Gaza. Ett av reportagen hade kommit på tryck i helgen. Martinsen hade till och med skrivit själv. Han hade skildrat hur han blev träffad av plastkulor från israeliska soldater. Jag avskydde när fotograferna själva skrev artiklarna. Du måste ringa redaktionschefen, sa Martinsen, som fumlade med mobilen. Hon har skickat mig tre meddelanden om att du måste ringa. Jag kastade in väskorna därbak i Volvon och frågade om jag skulle köra bort till hotellet. Martinsen sa att han gärna ville skaffa sig en överblick först. Jag tänkte att det var snabbt gjort. Man kunde skaffa sig en överblick genom att andas in, vända sig 360 grader runt och andas ut. Har vi något lik? frågade Martinsen. Inte vad jag vet, svarade jag. De letar borta i älven. Kör mig dit bort då. Jag rullade ner rutan och startade bilen. Vid viken hade en gamling dykt upp med en påse brödsmulor till änderna. Borta vid McDonald’s lyfte måsarna och kom flygande över vattenytan. När jag svängde ut från parkeringen såg jag hur Ronaldo reste sig på pontonbryggan och tog några stenar.
9
N&K-Sommaren är inte att lita på
08-05-07
14.29
Sida 10
stigen gick på utsidan av fabriksstängslet. Opo flöt långsammare här. De strida strömmarnas vildhet i de övre partierna hade ersatts av resignation. Färskt vatten mötte salt, och utan mer bråk överlämnade sig älven till fjorden. I ett av husen på den andra sidan tvättade en kvinna fönstren. Äntligen var det meningsfullt att tvätta fönster i Odda. Smältverket hade försatts i konkurs i slutet av april och karbiddammet lade sig inte längre som en grå slöja över staden. Kranarna på kajen stod orörliga. Linbanan hade stannat. Korgarna hängde i en lång rad från hamnen till Nyland, som små punkter i luften. Det verkade som om någon hade kommit smygande till Odda, fört pekfingret till läpparna och viskat Sch! Polisavspärrningarna gjorde att vi inte kom närmare mynningen än hundra meter. Utmed älvens båda stränder pågick draggning. Gummibåtar körde fram och tillbaka. I det vita solljuset såg det nästan ut som om de var på fisketur. Det var en fin dag på fjorden och folk ville pröva fiskelyckan. Killen dyker väl upp igen? frågade Martinsen. Ett lik flyter alltid upp igen, eller hur? Det visste jag inte. Jag hade hört talas om en man som gick i älven och fördes ända till Måge av underströmmarna, en mil längre ut i fjorden. En annan kille hittade man 10
N&K-Sommaren är inte att lita på
08-05-07
14.29
Sida 11
inte förrän efter några månader. Då var det bara skelettet kvar av honom. Martinsen fotograferade från stigen men sa att han skulle pröva en annan vinkel. Han hängde en kamera över axeln och klättrade ut på den murkna bron. Grinden var full med rostig taggtråd. Det hängde en skylt på planket: Livsfarlig högspänning. Jag förstod inte vad som skulle vara livsfarligt just där. Den största faran måste vara att bron gav vika och man föll i älven. Sådant kunde hända var som helst, när som helst. Marken kunde försvinna under fötterna på en, himlen falla ner i huvudet på en. Jag följde efter Martinsen över grinden. På väg ner tappade jag solglasögonen och taggtråden rispade vänsterhanden. Jag stod kvar och stirrade på handen. Först syntes inte något blod, trots att såret måste vara ganska djupt. Sedan vällde det fram. Det var typiskt. Martinsen hade svingat sig elegant över. Jag måste naturligtvis riva upp hela handen. Martinsen hjälpte mig att förbinda handen med en näsduk. Därefter tog han upp mobilen ur bröstfickan på skjortan. Han svarade och log: Du ska få prata med honom själv. Jag tog emot telefonen med den högra handen. Från den vänstra rann det blod. Det var redaktionschefen. Jag tänkte att de får alltid tag i en. Man kan gömma sig och man kan sjappa men till sist får de tag i en. Är det mord? frågade hon. Det blöder i alla fall, sa jag. Förlåt? Jag suckade. Inte något lik än så länge, sa jag, bara mycket blod. Blod? Har polisen sagt om det är en olyckshändelse eller mord? De letar och vi väntar. 11
N&K-Sommaren är inte att lita på
08-05-07
14.29
Sida 12
Jag har försökt få tag i dig i två timmar nu. Jag svarade inte. Jag kunde se henne för min inre blick där hon satt i BT-huset uppe i Bergen, leende, klädd i någon elegant dräkt. På invigningsfesten för nybygget hade arkitekten sagt något om att glasfasaderna skulle ge de förbipasserande tillfälle att studera det hektiska tidningslivet dygnet runt. Jag hade stått med champagnen i handen och hånlett för mig själv. Det händer nästan ingenting på en tidningsredaktion. Redaktörer, redaktionschefer och journalister sitter framför var sin skärm. Då och då stirrar de ut på gatan, ser folk gå förbi åt ena eller andra hållet, ser kärlekspar kyssas, ser fyllon pissa på fasaden. Är du där? frågade redaktionschefen. Jag är här, svarade jag. Var skulle jag annars vara? Varför svarar du inte i mobilen? Jag har haft andra saker för mig. Som vad då? Som att ta reda på hur saker och ting hänger ihop. Hon avslutade samtalet: Fortsätt du med det. Vi försöker göra en gemensam grej här, eller hur? På bron kunde vi följa letandet från första parkett. Vi borde ha varit närmare men fick inte bättre överblick. Vattenståndet i älven var högt och den var full med skräp. Det slog mig att jag inte hade varit här nere sedan jag var pojke. Jag hade alltid trott att laxfiskarna höll till i skjulen vid brinken, men de hade inte lämnat efter sig minsta spår. Stigen längs älven hade nästan växt igen. Området var bland de finaste i hela Odda men i alla år hade det varit skymt av smältverket. På den västra sidan fanns containrarna och den tjocka stålormen. På den östra kranarna och lossningskajen. På båda sidorna var det höga stängsel med taggtråd. Älven hade gjorts till något hemligt, älven måste döljas. Som om mynningen var en idyll 12
N&K-Sommaren är inte att lita på
08-05-07
14.29
Sida 13
som inte fick ändra bilden av det fula, smutsiga Odda. Jag sög i mig blod från handen och gick stigen tillbaka. Pedersens pojke hade förmodligen flutit förbi här någon gång i natt. Kanske hade han farit nedströms, under bron med skylten som varnade för livsfara. Kanske hade han varit död innan han hamnade i Opo. Kanske hade han blivit ihjälslagen av de stora stenar som stack upp från älvens botten. Jag föreställde mig en vit kropp som for genom mörkt vatten. Allt som tog tag. Allt som rev och slet. Allt smältvatten som smekte kroppen en sista gång.
13
N&K-Sommaren är inte att lita på
08-05-07
14.29
Sida 14
lukten av svettig småstad. Stanken från min Volvo. Det var ironiskt. Nu när Odda äntligen var kvitt utsläppen från verket körde jag omkring i en bil som luktade ve och fasa. Jag vevade ner rutan och svängde in på vägen vid Shell. Den varma ratten var klibbig av blod. I centrum strosade folk omkring som om det var en vanlig dag. Semesterfirare rullade fram på gatorna, på väg till eller från färjan. Genom vindrutan stirrade de på en sömnig småstad. Men detta var en ny stad. Denna morgon hade rykten fastnat på tak och fasader. Skvaller spreds ut, det pratades överallt. Snart skulle orden tränga in i och fylla alla vrår. Martinsen frågade var vi kunde rekvirera en helikopter. Jag sa att den enda helikopterfirman i området hade kontor i Kinsarvik och Rosendal. Ägare var Samson Nilsen, en före detta speedwaystjärna som hade flyttat hem till Odda för att satsa på turism. Nilsen hade köpt upp flera företag på orten, bland annat helikopterfirman. Jag parkerade utanför Hardanger Hotel medan Martinsen ringde redaktionschefen för att höra efter om vi hade tillåtelse att hyra en helikopter. Martinsen sa att han hade bra bilder nerifrån älven, men läsarna borde också få en känsla av avstånd och geografi. För ett halvår sedan hade jag skrivit en artikel om satsningen på helikopterturism. Samson Nilsen ville flyga 14
N&K-Sommaren är inte att lita på
08-05-07
14.29
Sida 15
upp rika personer till Folgefonna för att servera dem jordgubbar och rökt lax. Han ville bygga en gondolbana till jökeln och uppföra en fjällby där tillresande på helårsbasis kunde åka slalom, snowboard och telemark. Han hade fått stöd lokalt, men centrala myndigheter satte ner foten. Den socialdemokratiska kommunen Odda ville satsa stort på turism, medan den borgerliga ministern stoppade dem av hänsyn till miljön. Jag hade fått första artikeln tryckt, sedan hade andra tagit över. Martinsen frågade om jag visste något om tabloiderna. Jag hade inte sett andra än journalisterna från lokaltidningarna och svarade att jag trodde vi hade några timmars försprång. Redaktionschefen bestämde att vi skulle arbeta vidare medan Bergen undersökte priser. Martinsen frågade vad helikopterfirman hette. Viking Air, svarade jag. Du skämtar! Jag skämtar aldrig. I mobilen sa Martinsen: Försök med Viking Air i Kinsarvik. Jag körde uppför Kremarvegen, passerade Coop Mega, polishuset och stadshuset. Jag fortsatte längs Nylandsflata, förbi Folkebadet och det nedlagda smältverket. Det hade börjat värka i min hand. Medan vi körde stack jag ut handen genom sidofönstret, som om den skulle bli återställd snabbare. Jag blinkade åt vänster och rullade ner mot Hjøllobron. En skara nyfikna hade ställt upp sig vid räcket. Jag parkerade mitt på bron. Martinsen tog kameran och gick ut. Opeln stod fortfarande på högkant i vattnet, som en skulptur av en modern konstnär. Tidigare på dagen hade jag trott att strömmarna skulle dra med sig bilen och föra den vidare nedströms. På något underligt sätt måste fram15
N&K-Sommaren är inte att lita på
08-05-07
14.29
Sida 16
vagnen ha kilat sig fast mellan stenarna. Inte mer än en och en halv meter av Opeln kunde vara under vatten. Resten av karossen var synlig. Framdörren var halvöppen, och ett par av sidorutorna var krossade. Det såg ut som om bilen hade frusit fast i den sista bilden på en film. Genom att stirra på vraket kunde man föreställa sig de föregående scenerna. Opeln kom nerför backen i för hög hastighet. Föraren som förlorade herraväldet. Bilen som träffade räcket innan den flög ut i älven. Älven var blyfärgad. Massorna av smältvatten åstadkom ett högt, motorliknande dån. Vid stranden på östra sidan låg en firma som sålde begagnade bilar. De utställda bilarna blänkte i solen. Som barn hade vi samlat in namnunderskrifter mot den bilfirman. Kommunen hade tilldelat ägarna tomtmark precis på vår äng. Varenda kväll spelade vi. Varenda kväll var vi tvungna att jaga bollar som hade hamnat i älven. Oftast guppade bollen in till stranden vid de lugna partierna. Om inte måste vi knycka smältverkets båt och ro ut på fjorden. Martinsen kom upp igen. Han sa ingenting. Jag funderade på om jag skulle berätta att det var här jag hade växt upp. Där var fotbollsplanen. Där var hoppbacken. Där var slagghögarna med råmaterial till karbidbomberna. Från bron kunde man till och med se en skymt av vårt hus. Det låg på platån ovanför älven, dolt bakom träden. Vad hände egentligen? frågade Martinsen. Jag ryckte på axlarna. Det fanns inga vittnen, även om Opeln hade hamnat i älven strax intill Rikets sal. Byggnaden hade uppförts på några dagar av en grupp Jehovas vittnen. Men ingen hade befunnit sig i lokalen under den gångna natten. Är det mord? frågade Martinsen. 16
N&K-Sommaren är inte att lita på
08-05-07
14.29
Sida 17
Jag visste inte. Ingen visste. Allting var bara rykten. En saknades. Två misstänkta. Vet du något om killen? Jag sa att han hette Guttorm Pedersen. Han var nitton år, arbetslös och son till glassutköraren. Vi körde vidare upp genom dalen och följde vägen som slingrade sig fram parallellt med älven. Jag lät handen hänga ut genom sidofönstret. Solen brände huden, men fartvinden kylde ner den. Vid sjukhuset hamnade vi bakom en tysk husbil. Mötande trafik gjorde det omöjligt att köra om. Tysken hade fäst ett klistermärke bak på bilen: Ich liebe Deutschland. Jag undrade varför han inte lika gärna stannade hemma. Vid Sandvinvatnet körde jag in till sidan och stannade. Husbilen fortsatte söderut. Tysken hade redan samlat en lång svans bakom sig. De flesta verkade vara turister på genomfart. För hundra år sedan kom det folk från hela Europa för att uppleva Odda. Nu körde de rakt igenom. Jag tänkte att jag borde kolla upp det där om helikopterturism. Hade det hänt något nytt kunde jag kanske skriva en artikel som slogs upp stort. Under alla omständigheter hade Samson Nilsen en poäng. Glaciären och vattenfallen hade lockat hit utlänningar ända tills industrialiseringen krossade nationalromantiken. Varför skulle de inte kunna locka hit turister på nytt nu när industrin var på väg att försvinna igen? Naturen var en guldgruva. De första utlänningarna hade kommit hit på 1800-talet. Engelsmän hade tagit med sig block av blåis från glaciären. På snobbklubbarna i London blev det status att dricka whisky med exklusiv is från Hardanger. National Geographic hade precis utsett Hardanger till det bästa resmålet i världen. Numera inkluderade detta knappast Odda. 17
N&K-Sommaren är inte att lita på
08-05-07
14.29
Sida 18
Martinsen korsade vägen och tog ett par översiktsbilder av flyktingmottagningen. Det var en gul tegelbyggnad som var vackert belägen där sjön blev älv och Odda stad. Huset hade varit ålderdomshem när jag växte upp. Min farmor hade bott där de sista åren hon levde. Jag kom ihåg en julhelg då jag hälsade på henne. Den gången trodde hon att jag var hennes son. För ett par år sedan hade kommunalpolitikerna kommit underfund med att gamlingar var en utgiftspost och asylsökande en inkomstkälla. Jag rökte och stötte upp varmluft. Trots det mådde jag bättre. Jag var i rörelse. Något hände. Det var inte bara jag plus en massa dumhuvuden som knep käft. Martinsen kom tillbaka och sa att han ville in på mottagningen, men det fick bli senare. Vet du vilka de misstänkta är? frågade han. Jag skakade på huvudet. Jag hade hört rykten. Folk sa att de var somalier. Folk ansåg att de var kosovoalbaner. Pedersens pojke skulle ha bråkat med ett gäng asylsökare utanför Hamburger Heaven samma kväll som han hamnade i älven. Det gick rykten om att asylsökarna skulle ha väntat på killen och förföljt Opeln. Martinsen bad mig köra omkring lite. Han ville se om det fanns motiv som han hade missat. Vi rullade över Eidesmoen, ner genom Tjoadalen, förbi Sing Sing, genom Bygda. I snigelfart passerade vi polisstationen, Murboligen och låg- och mellanstadieskolan. Jag blinkade mig ut på riksvägen igen. På Eitrheimsvegen var jag tvungen att bromsa ner. En äldre dam kom utskenande på vägbanan. Hon var klädd i en blommig sommarklänning och hade en peruk som inte satt på ordentligt. Trafiken stannade upp medan damen med långsamma rörelser försökte hinna i kapp rullatorn. Jag nickade mot damen. 18
N&K-Sommaren är inte att lita på
08-05-07
14.29
Sida 19
Välkommen till Odda! sa jag. Vi satt kvar och såg ut genom vindrutan. Folk irrade omkring på torget. Det verkade som om de saknade en plan. Jag tänkte att så är det i småstäder. Det verkar planlöst. Man måste ha lokalkännedom för att uppfatta planen. Jag kände den här platsen utan och innan. Jag visste allt om den. Trots det verkade Odda märkligt när jag tittade på det genom vindrutan. Gatorna bredde ut sig i ett vitt sken som gjorde platsen oigenkännlig. Jag tänkte att nu visste inte jag heller vilken planen var.
19
N&K-Sommaren är inte att lita på
08-05-07
14.29
Sida 20
det var fullsatt på Smeltaren trots att det var mitt på dagen. Ägaren hade täckt fönsterrutorna med affischer och svart tejp för att hålla sommaren ute. Det gick inte att göra någonting åt matchen. Det var för mycket som stod på spel. Det handlade om mycket pengar. Jag höll på Argentina. Jag hade alltid gillat Argentina. Åtminstone när de försökte spela. Nu försökte de inte ens. Alla petade bara bollen till närmaste medspelare. Jag såg kroppar som rörde sig nästan utan att komma någonvart, som om de var under vatten. Jag kände igen känslan från den tid då jag själv var aktiv. Svetten började rinna, som om kroppen hade funnit en hemlig källa och pumpade ut alltihop i snabbt tempo. Jag längtade efter en dusch. Mobilen vibrerade med jämna mellanrum. Jag svarade inte. Jag ville bara stå där i halvmörkret och titta på den usla matchen tillsammans med de andra. Några nyheter om mordet? frågade killen bredvid mig. Frågar du mig, så frågar jag dig. Killen tittade stött på mig. Jag frågar dig, sa han. Jag vet inte mer än vad alla andra vet, sa jag. Och alla andra vet vilka som har gjort det, sa killen. Han drack upp ölet och ställde ifrån sig glaset. Jag frågade hur han visste att det var mord. 20
N&K-Sommaren är inte att lita på
08-05-07
14.29
Sida 21
Det vet jag inte, sa han. Men du frågade ju efter nyheter om mordet. Mord är mord. Det vet alla. Och hur vet du att det är mord? Vad skulle det annars vara? Tror du att Pedersens pojke bara hade blivit varm och ville svalka av sig lite? Jag vet inte. Jag jobbar inte. Jag trodde att journalister alltid jobbade. Jag kände inte mannen men han kände tydligen mig. Det var nackdelen med att vara journalist på en lokalredaktion i en småstad. Alla visste vem jag var. Alla visste vad jag gjorde. Alla trodde att de kunde säga vad som helst till mig. Kan du förklara en sak för mig? frågade mannen. När alla vet vilka det är som har begått ett mord, varför arresterar polisen inte bara de skyldiga? Jag svarade att det visste jag inte. Hör nu på, sa killen. Alla vet vilka de är och det är tur för dem att det inte var en tjej de mördade. Jag sa att jag gärna ville veta vilka det gällde och exakt varför det var tur för dem. Alla känner de där serberna, sa mannen. De ställer bara till med bråk. I går kväll hoppade de på Pedersens pojke utanför Hamburger Heaven. Polisen var tvungen att skilja dem åt. Hade det varit en tjej hade ingen av oss stått här nu. Då hade vi varit därute. Förstår du? Därute. Han gick för att köpa sig en ny öl. Jag kunde inte förklara det men det här var en annan pub. Kanske var det matchen, kanske var det något annat, jag var inte säker. Jag hade varit inne på Smeltaren varenda dag den här veckan för att titta på fotboll. Nu låg det liksom en hinna av råhet över borden. De mest högljudda satt klädda i engelska landslagströjor och skrek i riktning 21
N&K-Sommaren är inte att lita på
08-05-07
14.29
Sida 22
mot skärmen: Klipp håret, degos! Upp med dig igen, kärring! En halvtimme in i matchen fick England straff. Alla kunde se att Michael Owen filmade. Ändå dömdes det straff. David Beckham stegade fram till straffpunkten. Med kort ansats satte han bollen mitt i målet. Argentina sänktes för tredje gången. Jag trängde mig fram genom den jublande folksamlingen. Bilen stod borta vid kyrkan. Kupén var glödhet. Jag körde ut på vägen och kände att det bultade i vänsterhanden. Jag skulle ta mig en dusch, byta bandage och sätta i gång att jobba för fullt. Det var länge sedan jag hade haft en stor grej inne. Senast måste ha varit när jag skrev om den blinda torsk som gick i samma ryssja om och om igen. Jag fick två förstasidor tack vare den historien. Först då jag gjorde ett porträtt av torsken. Andra gången då fisken åt ihjäl sig på Akvariet i Bergen. Hemma på Tokheim luktade det instängt. Jag öppnade dörren till balkongen. Medan jag klädde av mig lyssnade jag igenom meddelandena på telefonsvararen. Det hände att jag tog bort dem utan att lyssna på dem. Jag stod inte ut med avvänjningen – ännu en dag utan att Irene ringde. Efteråt ångrade jag mig alltid. Det kunde ju vara så att hon hade ringt just den dagen. De första meddelandena var från tidningen; en uppmaning från tidigt denna dag att ta kontakt, Martinsen som ringde från taxin på väg ut till sjöflygplanet och olika chefers röster. Jag skulle kunna rita en organisationskarta utifrån de meddelandena. I vanliga fall hörde jag inte ett pip ifrån dem. Detta var visst min stora dag. Jag stod kvar med skjortan halvvägs av när jag hörde en välkänd röst: Robert, kan du möta mig i kväll? På det vanliga stället, klockan tio? Stämman gjorde mig orolig. Jag spelade upp meddelan22
N&K-Sommaren är inte att lita på
08-05-07
14.29
Sida 23
det en gång till för att höra om det låg någonting under, något jag hade missat. Jag gick bort till fönstret och såg ner på zinkfabriken. Det låg ett lastfartyg vid kajen. På golfbanan vid viken var spelarna bara några prickar i rörelse. Ett sjöflygplan gled ner mot fjorden. Det måste vara tabloiderna som kom. Jag tänkte att nu var vi inte ensamma längre. Jag ville ringa Irene och fråga varför hon ville träffa mig. Vad hade hänt? Jag gjorde det inte, jag hade lovat att jag aldrig skulle ringa. Jag försökte se henne för min inre blick. Hennes ansikte försvann. Jag tänkte för mycket på henne. Jag tänkte ihjäl henne. Telefonen ringde. Jag tog den med en gång. Jag hoppades att det var Irene. Jag ville höra hennes röst. Jag ville prata med henne. Hon kunde skälla ut mig, hon kunde kalla mig för världens största idiot, eller hon kunde be mig att dra åt helvete. Jag ville bara höra hennes röst. Det var Martinsen. Han stod nere vid älvens mynning. De hade hittat pojken.
23
N&K-Sommaren är inte att lita på
08-05-07
14.29
Sida 24
två helikoptrar hängde över fjorden. Trycket från rotorbladen piskade upp vattnet. Ljudet träffade mig i bröstet och fortplantade sig genom kroppen. Känslan av oro spred sig till landskapet, som om ljudet fick själva platsen att förändras och långsamt lösas upp. Flera representanter för pressen stod uppställda längs polisens avspärrningar. Jag kände ingen av dem, och jag kunde inte se Martinsen heller. Nyfikna hade tagit plats ute på den gamla smältverksbryggan. Jag klättrade över till dem. Nere vid fjorden hade spaningsmanskapet samlats på lossningskajen. Jag fick syn på min bror. Frank gestikulerade medan han pratade i mobilen. En gummibåt närmade sig land. En kvinnlig polis tog emot ett rep och förtöjde båten. En svart säck lyftes upp på kajen och bort till en ambulans som stod beredd. Allt skedde snabbt och effektivt, som om de hade gjort detta hundra gånger förut. Jag antecknade kvart över fyra på blocket. Jag ringde till min bror. Han svarade inte. Inte heller Martinsen svarade. Den ena helikoptern steg uppåt och försvann söderut. Den andra hängde kvar över älven innan den gick ännu lägre. Jag kunde se loggan i vitt på röd botten: Viking Air. Jag stod kvar tills Martinsen ringde tillbaka. Hans röst drunknade nästan i bullret. Jag uppfattade att VG hade hyrt båda helikoptrarna. Martinsen hade bett Bergen kolla om det fanns andra helikoptrar tillgängliga, men VG 24
N&K-Sommaren är inte att lita på
08-05-07
14.29
Sida 25
hade reserverat flygtid hos alla konkurrerande bolag. Martinsen ropade att han vinkade till mig. Jag såg mig omkring och upptäckte honom uppe på containrarna inne på fabriksområdet. Jag undrade hur han hade lyckats ta sig dit upp. Det fanns visst flera hål i stängslet. De anställda på verket hade använt dem när de skolkade eller smugglade sprit från båtarna. Den andra helikoptern försvann också. Plötsligt blev det tyst, de enda ljuden kom från älven. Jag ringde min bror igen. Han svarade inte. Mannen bredvid mig sa att han visste vad jag borde skriva. Jaha? sa jag. Vad ska jag skriva då? Flyktingmottagningen måste bort. Det kan du skriva. Att de måste ta bort den där djävla mottagningen. Inget annat? Du kan skriva att utlänningarna passar bäst borta i Oslo. Där finns det redan så mycket konstigt. Här skiljer de sig från mängden. Det är som om bönderna ute vid fjorden skulle börja odla oliver. Det kan du skriva. Jag frågade vad det hade med saken att göra. Sidomannen blandade sig i: Muslimerna kommer att ta över. Inte nu eller nästa år, men de kommer att ta över. Det är alltid de som förökar sig mest som tar över. Muslimerna gör ungar hela tiden, medan vi dör ut. Jag sa inte något. Redaktionschefen ringde mig på mobilen. Jag lät henne ringa. Mannen böjde sig mot mig. Jag kände svettlukt från honom. Ta den här älven, sa han. Utsläpp och laxodlingar har tagit livet av nästan all vild lax. Förstår du? Inte riktigt. Muslimerna är som den odlade laxen. Vi utfodrar dem, eller hur? Vi gör dem starka. En vacker dag simmar de upp i älven och tar över. 25
N&K-Sommaren är inte att lita på
08-05-07
14.29
Sida 26
Och detta är du säker på? frågade jag. Båda helikoptrarna kom tillbaka och i dånet måste mannen skrika i örat på mig: Skriv att vi önskar muslimerna lycklig hemresa! Jag tog av mig solglasögonen och såg på honom. Därefter klättrade jag över stängslet och gick upp igen längs älven. Vid ett av fiskeskjulen stod Martinsen och väntade på mig. Han räckte mig mobilen: Du är en populär man, sa han. Jag tog telefonen. Där var du ju, sa redaktionschefen. Där var jag ju, sa jag. Martinsen berättar att de har hittat pojken, sa hon. Något har de i alla fall hittat, sa jag. Vad menar du? Någon stoppade någonting i en liksäck innan någon slängde in någonting i en ambulans. Pojken? Det kan ha varit en delfin. Det blev tyst i andra änden. Sedan kom skrattet. Hon hade alltså humor. Finns det delfiner i Sørfjorden? frågade hon. Ja, de dyker upp på helgerna för att visa sina konster. Kommunalrådet vill använda det i marknadsföringen av Odda. Delfinkommunen i Inre Hardanger. Jag trodde att fjorden var död på grund av alla utsläpp? Nej, den är full med delfiner. Det uppstod en paus. Kan du skaffa en bild av killen? Tillsammans med en delfin? Hon skrattade inte. Skämtandet var slut. Vi behöver en bild av pojken, sa hon. Vi kommer att satsa på den här grejen. 26
N&K-Sommaren är inte att lita på
08-05-07
14.29
Sida 27
Jag lämnade tillbaka mobilen till Martinsen. Vi gick uppför stigen, satte oss i bilen och körde mot centrum. Martinsen gick in på hotellet för att skicka bilderna. Jag stack in på Hardangerkroa för att ta mig en öl och något i biffväg. Det var en lugn eftermiddag. Tor satte sig vid bordet medan jag åt. Tor och jag hade gått i skolan tillsammans. Han fick jobb på krogen när de reducerade arbetsstyrkan på verket. Tor var inte mer kock än vad jag var. Pommes fritesen var ljumma och biffköttet kremerat. Tor tände en cigarrett och frågade om det hade hänt något nytt. Han sa att han inte trodde på ryktena. Serberna kom till krogen varenda dag och det var inget fel på dem. Hade jag pratat med dem? Jag skakade på huvudet och undrade om det var de tre jag hade mött vid bowlingen tidigare på dagen. Gudarna ska veta att de har motiv, sa Tor. De där hemvärnskillarna har en massa fanskap för sig. De kommer hit och är stora i käften och besvärar folk, särskilt utlänningarna. Men enbart motiv gör en inte till mördare, eller hur? Han pratade om att de hade tråkigt, både serberna och Oddaborna. Sådana killar var precis som han själv. De hade kommit till världen för att jobba och knulla. Det var allt. De hade ställt in sig på det. När de var arton eller nitton skulle de jobba och knulla. De skulle använda kroppen. De skulle slita och svettas. Men här fanns det inga jobb och här fanns det nästan inga tjejer. Han visste själv hur det var att vara arbetslös. Man blev galen av det. Man förlorade överblicken. Man förlorade sig själv. Jag avslutade måltiden och drack upp resten av ölet. Tor reste sig: De är inte som du, Robert, du som alltid har varit bra på att skriva. 27
N&K-Sommaren är inte att lita på
08-05-07
14.29
Sida 28
Jag gick ut på toan och kräktes. Jag hade ätit för fort. Biffslamsorna och bearnaisesåsen kom upp som en gulbrun soppa. Efteråt köpte jag en öl till. Jag tände en cigarrett. Jag hade fortfarande helikopterdånet i mig. Rotorbladen piskade upp allting i mitt inre. Jag tittade på folk som gick förbi ute i solen. Bilar som passerade. Ljus som kastades hit och dit. Odda som hoppade och flimrade där ute.
28
N&K-Sommaren 채r inte att lita p책
08-05-07
14.29
Sida 29