9789175456294 by Smakprov Media AB

Midnattssol frida skybĂ¤ck

historiska media

Historiska Media Box 1206

221 05 Lund

www.historiskamedia.se

info@historiskamedia.se

Tryck: ScandBook AB, Falun 2018 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-7545-629-4

Prolog

19 mars 1847 Rosenlund – eftermiddag Hennes systrar satt runt bordet med sina nyblivna makar och Cecilia betraktade dem tyst. Amelie snurrade en hårlock runt fingret och fnittrade åt något hennes Carl just hade sagt och Elisabeth lutade sig nära sin Mathias och gav honom en förtrolig blick. De verkade så lyckliga. ”Men ni stannar väl i Skåne?” Märta Stiernfors tittade strängt på greve Carl Piper som rättade till sin kravatt. ”Naturligtvis stannar vi här. Vi har ju ett slott att se efter och ärligt talat är livet i huvudstaden överskattat. Eller vad säger min kära hustru?” Amelie log och det märktes att hon njöt av att bli tilltalad med sin nya titel. ”Naturligtvis. Vi trivs väldigt bra i Flyinge.” Cecilia utbytte ett snabbt ögonkast med Elisabeth innan hon vände sig mot Amelie. ”Så syster har alltså gett upp drömmen om hovet?” Carl skrattade. ”Hovlivet är nog inget för en herrskapsfröken från landet.” 5

Amelie harklade sig. ”Slottsfru”, sa hon. ”Jag är ingen herrskapsfröken längre.” Han sträckte sin hand över bordet och fattade tag i hennes. ”Förlåt mig. Slottsfru. Min fru”, sa han och förde hennes hand intill sin mun för att kyssa den. ”Flyinge slott behöver dig.” Han såg sig om runt bordet. ”Ni må tro att där har skett förändringar sedan Amelie flyttade in.” Märta torkade sig diskret i mungiporna med en linneservett. ”Jaså?” Amelie nickade uppspelt. ”Vi anlägger en ny slottsträdgård lik den som finns på Drottningholm. Fyra trädgårdsmästare arbetar för att den ska bli färdig till sommaren. Vi kommer importera marmor från Italien och bygga en pergola som ska täckas med blåregn. Det kommer att bli så vackert!” Deras farmoder, Margaretha, gjorde en liten, ogillande grimas. ”Det låter magnifikt … och kostsamt, särskilt i dessa tider.” Carl kramade sin frus hand. ”Det är det, kära Margaretha. Jag är uppriktigt sagt oroad över att bli ruinerad, för när er sondotter tittar på mig så där kan jag bara inte säga nej.” Amelie gav ifrån sig ett förtjust skratt. ”Nu när jag vet det kommer jag aldrig sluta be om saker. Jag kanske vill ha ett afrikanskt lejon i trädgården. Eller en damm med gyllene karpar.” ”Ja”, sa Cecilia. ”Det är bäst att Carl aktar sig.” Amelie gav henne en vass blick och Elisabeth la handen på Mathias axel. 6

”Har ni hört att Mathias har fått en förfrågan från ett universitet i Rom? De undrar om han kan komma och gäst föreläsa.” ”Så trevligt. Gratulerar.” Märta nickade artigt mot Mathias, men hann inte säga något mer innan Margaretha åter vände sig till Carl. ”Stämmer det att er far var med och installerade kung Karl XIV Johan när han först anlände till Sverige?” Carl nickade. ”Ja, han var god vän till Carl Otto Mörner som var den som reste till Paris och erbjöd Bernadotte tronen.” Cecilia la ner sina bestick. ”Vad spännande med Rom. Hur länge blir ni borta?” Elisabeth och Mathias tittade på varandra och skrattade. ”Egentligen är det bara några veckor, men vi funderar på att besöka Venedig när vi ändå är där. Om det går att lösa med Elisabeths åtaganden förstås.” ”Ja, barnstugan är fullsatt så det dröjer nog ett tag innan jag kan lämna Lund.” Amelie lutade sig mot Carls axel. ”Älskling, du glömde berätta att det var din far som övertalade Bernadotte att krönas. Han höll nämligen på att ångra sig.” Cecilia höll blicken fäst vid Mathias och Elisabeth. ”Ja, hur går det egentligen med barnstugan?” Amelie trummade otåligt med fingrarna mot bordet. ”Nu talar vi faktiskt om Karl XIV Johan.” Carl gjorde en avfärdande gest med handen. ”Åh, det är ingen fara, jag kan vänta. Dessutom vet jag inte ens vad en barnstuga är. Kan inte Elisabeth berätta?” 7

Amelie gav Cecilia ett syrligt leende. ”Ja, gör det kära syster. Visst är det så att ni bistår de fattiga som inte kan ta hand om sina egna ungar?” Elisabeth nickade. ”Ja, så skulle man kunna se på det. Vi försöker hjälpa de föräldrar som arbetar om dagarna genom att erbjuda deras barn den omsorg de behöver.” ”Men är det inte oförnuftigt att föda barn man inte kan ta hand om själv? Vad säger du, Cecilia?” Cecilia kände hur Amelie stirrade på henne och vände bort blicken. ”Och var är förresten Jacques? Jag har inte talat med honom på evigheter. Det var tråkigt att han gav sig av direkt efter ceremonin och inte stannade på vår bröllopsmiddag.” Cecilia tittade upp på sin yngsta syster som blängde tillbaka med trotsig min. Hon hade hoppats att Amelie skulle uppföra sig mer förståndigt nu när hon var gift och hade sitt eget hushåll att se efter, men hon hade fortfarande samma vassa tonfall. ”Ja”, sa hon. ”Han var hemskt ledsen för det, men fabriken är så framgångsrik att han knappt hinner med någonting annat. Dessutom går det bra för hans importfirma också. Visste ni att Sverige är på väg att sluta ett handelsavtal med Kina? Jacques har stora förhoppningar om framtiden.” Elisabeth log mot henne och klumpen i magen försvann. ”Så roligt att höra. Självklart förstår vi att Jacques är upptagen.” Amelie la huvudet på sned. ”Ja, mycket roligt. Jag förstår bara inte hur han kan umbära dig på Apelgården, för du bor väl här på Rosenlund numera?” 8

Märta sneglade på Cecilia. ”Det är jag som har bett henne. Gården kräver mycket tid och jag hinner inte med allt själv när er far är dålig.” ”Jag förstår det”, sa Amelie och rättade till lockarna som hängde ner kring hennes nätta ansikte. ”Det måste vara mycket jobb att passa Benjamin och den där lilla flickan som Cecilia släpat hit.” ”Elsa”, sa Cecilia avmätt. ”Just det, Elsa. Hade du inte gift dig skulle du säkert ha blivit en utmärkt guvernant.” Cecilia såg hur hennes mor fick något hårt i blicken. De var fortfarande inte överens om flickans framtid. Märta tyckte inte om att Elsa och Benjamin tillbringade så mycket tid tillsammans. Hon var rädd att de skulle bli fästa vid varandra och dessutom oroade hon sig för att det skulle börja gå rykten om det kom ut att de tog hand om ett barn med okänd bakgrund. Cecilia vände sig snabbt mot sin yngre syster. ”Tack för komplimangen, Amelie. När det är dags för dig att välsignas lär jag dig gärna en sak eller två om hur man tar hand om ett barn.” Amelie log. ”Det behövs inte. Carl har lovat mig barnpigor. Jag kommer aldrig behöva göra något av det besvärliga.” ”Havandeskapet slipper du knappast undan”, sa Cecilia i skämtsam ton och när de andra också skrattade snörpte Amelie på munnen. ”Det borde väl du veta”, väste hon. Cecilia tystnade. Hon utgick ifrån att alla runt bordet kände till att hon var Benjamins riktiga mor. Även om hennes 9

systrar inte hade sagt något till sina män så borde de åtminstone misstänka hur det låg till. Hon ville inte längre behöva dölja sina känslor för pojken, men hon visste samtidigt att Benjamin, i egenskap av Ernst och Märtas son, stod som ensam arvinge till gården och skulle fel person få nys om att han var hennes utomäktenskapliga barn riskerade familjen att förlora Rosenlund. Med andra ord måste hemligheten bevaras till varje pris, det förstod förhoppningsvis till och med Amelie. Märta skakade på huvudet. ”Så flickor, nu talar vi om något annat. Carl, när får vi nöjet att träffa er bror?” Carl, som inte verkade ha uppfattat hur stämningen i rummet förändrats, tog en klunk vin och log sedan mot sin nyblivna svärmor. ”Gustaf är lite av en äventyrare. Han är ofta på resande fot så jag vet aldrig när han dyker upp. Som tur är äger han ett gods här nere som han måste se till ibland så jag hoppas att han snart hälsar på.” Han tog åter Amelies hand och Cecilia kände hur det knep till i magen. En del av henne var glad att systern hittat en man som avgudade henne, en annan kände bitterhet över hur Cecilia själv tvingats in i ett kärlekslöst äktenskap. Till och med Elisabeth, som mot sin mors vilja gift sig med en språk adjunkt, hade blivit förlåten och Cecilia kunde inte låta bli att undra vad som hade hänt om hon stått på sig den där gången och följt sitt hjärta i stället för att lyda föräldrarna. ”Visst är han militär?” inflikade Mathias. ”Ja, officer. Du kommer att älska honom”, sa Carl och gav Amelie en kyss på kinden. 10

”Det tvivlar jag inte det minsta på. Särskilt inte om han är lik dig, min käre make!” Efter maten serverades det punsch och praliner i salongen. Cecilia slog sig ner bredvid Mathias och Elisabeth. ”Hur är det med far?” frågade systern tyst. Cecilia ryckte på axlarna. ”Jag vet inte riktigt. Ena dagen är han riktigt pigg och kan till och med svara på frågor, men nästa ligger han bara ner och stirrar rätt ut. Vi hade hoppats att han skulle kunna sitta med vid middagen, men han var för trött i dag.” ”Så tråkigt.” Cecilia nickade. ”Ja, fast det kunde ha varit mycket värre. Nu får vi åtminstone ha honom ibland och de där ögonblicken, när han minns vad vi heter, är fantastiska. Ni skulle ha sett hur lycklig Benjamin blev när Ernst sa hans namn!” Trots att de just stigit in i salongen bad Carl och Amelie om att få sin vagn framkörd. Cecilia lutade sig närmare Elisabeth och nickade mot deras yngre syster. ”De har alltid så bråttom härifrån, men ni stannar väl lite till?” I samma stund klev kammarflickan Vera över tröskeln. Hon neg och berättade för Märta att vagnen var redo. Cecilia såg hur Elisabeth och Mathias utbytte en lång blick. Under hösten hade Vera flyttat in hos dem som hushållerska, men hon återvände igen utan någon egentlig förklaring. ”Det hade varit trevligt”, sa Mathias och rättade till sin kavaj, ”men jag måste hem och rätta några essäer.” Elisabeth la handen på Cecilias arm. 11

”En annan gång. Vi kanske kan ses inne i Lund?” ”Det vill jag gärna.” Cecilia följde med gästerna ut på gården och vinkade av dem tillsammans med modern. Kvällarna hade just börjat bli ljusare och på avstånd hördes fågelkvitter. Våren var på väg i all sin prakt. Cecilia sneglade på Märta som följde vagnarna med blicken då de försvann längs allén där träden snart skulle börja knoppa. Det var märkligt hur fort saker och ting kunde förändras. För inte alls länge sedan hade Cecilia bott på Apelgården, fångad i ett äktenskap som långsamt kvävde henne. Och nu var hon här, tillbaka på Rosenlund. För första gången någonsin upplevde Cecilia en känsla av kontroll över sitt eget liv. Visserligen var hon fortfarande gift med Jacques, men han verkade ha accepterat att Cecilia inte ville leva med honom på Apelgården. Kanske berodde det på att han var fullt upptagen med sin fabrik, eller kanske hade han, precis som hon, gett upp tanken på ett fungerande äktenskap. Märta höll handen mot pannan för att inte bländas av den skarpa kvällssolen. Trots allt som hade hänt, tänkte Cecilia, måste hennes mor ändå vara tillfreds med att alla hennes döttrar nu var gifta. Deras framtida försörjning var säkrad. Dessutom skulle Märta få behålla Rosenlund, trots familjens ekonomiska trångmål. Det hade Cecilia sett till med hjälp av advokat Sundén. Cecilia log för sig själv. Den senaste tiden hade hennes mor knappt nämnt dotterns misslyckade äktenskap. Hade Cecilia inte vetat bättre skulle hon nästan ha trott att Märta trivdes med att ha henne hemma på gården. Hon hade ännu inte 12