9789147093410 by Smakprov Media AB

Lärande i Interaktion ~ Helen Melander och Fritjof Sahlström

en här boken presenterar hur man kan använda samtalsanalys för att studera lärande. Författarna visar hur lärande i första hand är något som deltagare i interaktion gör genom konkreta handlingar som är orienterade mot förändring. Lärande i interaktion består av fyra delar: en inledning och introduktion till området, en andra del med de första översättningarna till svenska av texter av fältets förgrundsfigurer Emanuel Schegloff och Charles Goodwin, en tredje del med konkreta exempel på hur man ur ett samtalsanalytiskt perspektiv empiriskt kan studera lärande och en fjärde kommenterande del, där Ingrid Carlgren och Ference Marton, båda professorer i pedagogik, medverkar. Samtalsanalytiska studier av lärande är fortfarande ett förhållandevis nytt område och boken är i första hand tänkt som en introduktion till fältet, men den är även intressant för redan insatta läsare, då bokens forskning befinner sig i fronten av forskningsområdet. De översatta artiklarna som presenteras här är moderna klassiker: Emanuel Schegloffs ”Confirming Allusions” (”Att bekräfta alluderingar” från 1996) och Charles Goodwins ”Action and Embodiment” (”Handling och förkroppsligande” från 2000). Helen Melander är fil.dr och verksam vid pedagogiska institutionen vid Uppsala universitet. Fritjof Sahlström är docent i pedagogik och verksam vid Helsingfors universitet samt vid pedagogiska institutionen vid Uppsala universitet.

lärande i interaktion Helen Melander och Fritjof Sahlström med bidrag från Ingrid Carlgren • Charles Goodwin • Ference Marton • Emanuel Schegloff

Best.nr 47-09341-0 Tryck.nr 47-09341-0

tp4709341 Melander OMSL.indd 1

10-06-18 09.50.00

ISBN 978-91-47-09341-0 © 2010 Författarna och Liber AB förläggare: Emma Stockhaus förlagsredaktör: Eva Sundmyr projektledare: Maria Emtell grafisk form och omslag: Sara Ånestrand omslagsfoto: Photodisc Volume 71 produktion: Jürgen Borchert

första upplagan 1 repro: Repro 8 AB, Stockholm tryck: Multivista, Indien 2010

kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/universitet. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Liber AB, 113 98 Stockholm. tfn 08-690 90 00 www.liber.se Kundservice 08-690 93 30, fax 08-690 93 01 e-post: kundservice.liber@liber.se

Innehåll Förord 6 Inledning – från överföring till interaktion 8

Del I. Lärande i interaktion 11 1. Samtalsanalys, undervisning och lärande 13 Samtalsanalytisk forskning om undervisning 18 Lärande i interaktionsstudier 22

Del II. Två samtalsanalytiska klassiker 26 2. Att bekräfta alluderingar: mot en empirisk beskrivning av handlingar av Emanuel A. Schegloff 30 Sammanfattning 30 Inledning 31 Handling och handlingar 34 Att beskriva handlingar 39 Initiala observationer och en gåta 47 Ett förslag till lösning: att bekräfta alluderingar 49 Avslutande överväganden 54

3. Handling och förkroppsligande i situerad mänsklig interaktion av Charles Goodwin 59 Sammanfattning 59 Inledning 60 Tal-i-interaktion 64 Skiftande kontextuella konfigurationer 74 Semiotisk struktur i omgivningen 80 Förkroppsligande i institutionell och vetenskaplig praktik 82 Munsells karta som ett historiskt skapat fält för konstruktion av handlingar 86 Heterotopier 91 Att bygga handling i tal-i-interaktion med Munsells karta 93 Att använda grafiska fält för att bygga handlingar 96 Avslutning 98 3

Del III. Samtalsstrukturer, förkroppsligade handlingar och lärande 103 4. Lärandeinnehåll 105 Innehåll och form 106 Läsa bok tillsammans 109 Blåvalens storlek konstaterad som faktum 109 Blåvalen jämförd med andra djur 113 Förkroppsligade konstruktioner av storlek 120 Blåvalens storlek formuleras i förhållande till ett materiellt objekt 121 Blåvalens storlek i förhållande till saker i omgivningen 123 En framväxande förståelse av blåvalars storlek 127 Lärande som förändringar i orientering mot innehåll 128

5. Epistemiska positioneringar 130 Ekvationer och deras grafiska representationer 131 Ett inledande påstående och en fråga 132 Ett första försök till svar 137 Ifrågasättande av lärarens påstående 141 En formulerad förståelse 145 Förändrade epistemiska positioneringar som lärande 149

6. Lärande över tid 152 Sammanhang över längre tid: huvud-axlar-knä-och-tå 155 Från ett till tio på engelska 159 Lärande som görande 172

7. Motstånd mot förändring 174 Hoppa hopprep 176 Att hitta den rätta hopplatsen: problemet identifieras 178 Samma kritik på samma sätt vid olika tillfällen 180 Byte av strategi 182 Förklaringar och demonstrationer – instruktionerna utvecklas 185 Öppet motstånd 186 Motstånd som interaktivt organiserat 189 Motstånd mot förändring och lärande 191

Del IV. Perspektiv på lärande i interaktion 193 8. Pedagogisk interaktion

av Ingrid Carlgren

195

Ett radikalt interaktionistiskt perspektiv 196 Lärande – ett eller flera fenomen? 199 Lärande i och utanför skolan 200 Mot en pedagogisk samtalsanalytisk forskning? 206 Att hålla kursen – på ett pedagogiskt eller icke-pedagogiskt sätt 207 Till sist … 215

9. Samtalsanalys och pedagogik

av Ference Marton

216

Lärandets vetenskapliga innebörder 216 Den pedagogiska apan 222 Den pedagogiska verklighetens mörka materia 228 Lärande och samtalsanalys 231 ”Exchange systematicity” 238 Slutsatser 240

Referenser 243 Referenser kapitel 2 243 Referenser kapitel 3 246 Referenser kapitel 1, 4–7 249 Referenser kapitel 8 253 Referenser kapitel 9 254

Förord Arbetet som redovisas i den här boken är resultatet av ett mångårigt samarbete mellan oss två huvudförfattare, Helen Melander och Fritjof Sahlström. Frågor om lärande och interaktion har upptagit många och långa samtal. Några av de i vårt tycke mer fruktbara resultaten av dessa samtal står att läsa i denna bok. I boken presenterar vi två artiklar i översättning: Emanuel Schegloffs ”Confirming Allusions” och Charles Goodwins ”Action and Embodiment”. På ett generellt plan är dessa texter att betrakta som klassiker, lästa och refererade av många. På ett mer personligt plan har vi haft möjlighet att tillbringa tid vid UCLA och där fått ta del av Schegloffs och Goodwins tankar i ”interaktion ansikte-mot-ansikte”. Detta har varit en viktig förutsättning men också utgjort en alltid lika stimulerande inspirationskälla för vårt arbete. Det känns väldigt roligt att ha fått möjlighet att göra dessa texter tillgängliga för en lite bredare publik. Det är vår förhoppning att även våra läsare ska finna det intressant att reflektera kring de frågor som vi reser i boken kring lärande och interaktion. Vi hoppas att boken, för dem som inte ännu är så bekanta med detta synsätt, ska fungera som en introduktion till det spännande fält som vi arbetar inom. Vi hoppas också att boken kan erbjuda något för den som kanske redan är insatt och aktiv inom fältet. Snarare än att vi presenterar några slutgiltiga svar vill vi gärna stimulera till vidare diskussioner. Som vi beskriver i boken är det här fortfarande ett förhållandevis nytt område där det finns mängder av intressanta och viktiga frågor att reflektera kring och utveckla vidare. Vi ser själva mycket fram emot att fortsätta arbetet med att utforska lärande i interaktion mellan människor, inte minst i samspel med de många kolleger vars synpunkter har bidragit på avgörande sätt till det som vi presenterat här. Ett särskilt tack går till Ingrid Carlgren och Ference Marton som tagit sig tid att läsa, reflektera kring och kommentera våra texter. Vi vill också tacka Liber och några av dem som på olika sätt varit involverade i arbetet med boken. Tack till Emma Stockhaus och Maria

Emtell. Eva Sundmyr har dels hjälpt oss med språkgranskning, dels varit den som haft ett övergripande ansvar för redaktörsarbetet – tack för det! Att översätta vetenskapliga artiklar är en konst. Vi är mycket tacksamma för den språkgranskning som Ing-Marie Höök-Skärham gjort och för de konstruktiva förslag på förbättringar av översättningarna som hon gett oss. Uppsala och Helsingfors, våren 2010 Helen Melander & Fritjof Sahlström

inledning – från överföring till interaktion Den här boken presenterar hur man kan använda samtalsanalys för att studera lärande. Vi visar hur man kan integrera innehåll i interaktionsanalyser, hur man kan arbeta med fenomen som hänger ihop över ett längre skede, och hur lärande i första hand är något som deltagare i interaktion gör, är orienterade mot och som de också kan göra motstånd mot – i stället för att vara något som ”bara händer” medan man egentligen gör andra saker. Boken har fyra delar: en inledning och introduktion till området, en andra del med översättningar av två artiklar, en tredje del med exempel på studier inom bokens perspektiv och en fjärde och sista kommenterande del. De översatta artiklarna i den andra delen är moderna klassiker inom samtalsforskningen: Emanuel Schegloffs ”Confirming Allusions” (”Att bekräfta alluderingar” från 1996) och Charles Goodwins ”Action and Embodiment” (”Handling och förkroppsligande” från 2000). Både Schegloff och Goodwin har i ett stort antal publikationer varit med och etablerat samtalsforskningen såsom vi känner den i dag. De är synnerligen flitigt refererade i samtalsanalytisk forskning, också av de forskare som särskilt inriktat sig mot lärande. Schegloff, professor i sociologi, är en av disciplinens grundare och erkänns allmänt som den främsta forskaren inom framför allt sekventiellt orienterad samtalsanalys. År 1996 publicerade Schegloff artikeln ”Att bekräfta alluderingar” i American Journal of Sociology. I artikeln presenterar han traditionens utgångspunkter och särdrag för en samhällsvetenskaplig publik. Artikeln är i sin ursprungsversion lång, men i samarbete med Schegloff presenteras här en översättning av de mest centrala delarna. Goodwin är professor i tillämpad lingvistik. Han är en av de absolut

världsledande forskarna när det gäller studier av mänsklig interaktion med fokus på hur människor i samspel med varandra använder sig av en mängd olika kommunikativa resurser på ett samordnat och integrerat sätt. År 2000 publicerades artikeln ”Handling och förkroppsligande” i Journal of Pragmatics. I artikeln presenterar Goodwin utförligt sitt tänkandes utgångspunkter och möjligheter. Den är här översatt i sin helhet. I den tredje delen av boken kommer vi att ge konkreta exempel på hur man ur ett samtalsanalytiskt perspektiv empiriskt kan studera lärande genom att presentera exempel från vår egen forskning. Där riktar vi in oss på några av de områden som vi ser som de mest centrala för samtalsanalytisk forskning om lärande: 1. 2. 3. 4.

innehåll epistemisk positionering situationsöverskridande relevans interaktionellt motstånd.

Innehållskapitlet, kapitel 4, visar på ett sätt att inom ramen för ett samtalsanalytiskt perspektiv arbeta med innehåll på ett integrerat sätt, utan någon motsättning mellan innehåll och form. I förlängningen innebär det att man kan undvika återvändsgränder som att dela upp lärande i ”proceduralt” och ”innehållsligt” eller i ”hur” och ”vad”. Med en bredare samtalsanalytisk blick på förändringar kan man få syn på lärande som deltagandeförändring utan att behöva anta att denna förändring måste gå att få syn på i strukturellt–sekventiella mönster av olika slag. Det går också att på ett annat sätt än tidigare få syn på relationer mellan situationer som inte sker i direkt anslutning till varandra. Kapitel 5 som berör epistemisk positionering hänger direkt ihop med innehållsfrågan och belyser hur deltagarna visar för varandra vad de vet och kan och hur de vet det de vet, det vill säga epistemisk positionering. Det är tydligt att kunskapsasymmetrier och epistemiska anspråk är något som ständigt aktualiseras i interaktionen mellan elever och lärare. Identiteter som lärare och elev är uppenbarligen inte på förhand givna utan görs relevanta i interaktion. Analyserna visar också 9

att dessa epistemiska positioneringar ofta är subtila och kan ha med intonation, prosodi och små skiftningar i blickorientering att göra. Dessa utgör några av alla de resurser vi har för att visa upp vad vi vet och, inte minst viktigt, några av de resurser vi har för att avgöra vad andra vet. Kapitel 6 som berör situationsöverskridande relevans visar hur man med hjälp av samtalsanalytiska tekniker och metoder får syn på hur samtalsdeltagare förhåller sig till det som hänt tidigare och hur man också projicerar förväntningar om fortsatt aktivitet i kommande situationer. Genom att göra den här typen av analyser kan man få nya insikter i hur deltagande i social interaktion etableras och utvecklas och hur de förändringarna sker systematiskt när det gäller vissa innehållsliga drag. I kapitel 4–6 visar vi på olika sätt att och hur man kan få syn på lärande som deltagares aktiva görande. I kapitel 7 som berör interaktionellt motstånd följs den här tankegången upp genom att visa att när man ser på lärande som något man gör, så blir lärande också något man kan göra motstånd mot och aktivt förhålla sig till. Man kan förhandla om vad som är för aktiviteten relevant förändring och därmed också göra motstånd mot att förändra sitt deltagande i aktiviteten. Det som presenteras i kapitel 4–7 har antingen publicerats i vetenskapliga sammanhang tidigare eller är på gång att ges en sådan publicering. Av det skälet är den här boken i första hand skriven för läsare som inte (ännu) är verksamma inom samtalsanalytisk forskning – även om vi hoppas att också läsare som hunnit längre på området kan ha glädje av boken. Det perspektiv på lärande i interaktion som presenterats i boken kommenteras i den fjärde och avslutande delen av Ingrid Carlgren och Ference Marton, professorer i pedagogik vid Stockholms respektive Göteborgs universitet.

Del I. Lärande i interaktion Lärandebegreppet har under de senaste åren förändrats och utvecklats i riktning mot alltmer socialt orienterade förståelser. Anna Sfard (1998) har beskrivit den här förändringen som en rörelse från en syn på lärande som tillägnande till en syn på lärande som deltagande. Inom en betydande del av den samtida forskningen tänker man sig i dag att lärande och socialisation är nära kopplade till deltagande i interaktion och kan förstås som förändringar i detta deltagande. Jean Lave (1993), en amerikansk antropolog, formulerade detta som att lärande ska ses som förändrat deltagande i sociala aktiviteter. I samma tradition har antropologen Barbara Rogoff (t.ex. 2003) och, på närmare håll, pedagogen Roger Säljö (t.ex. 2005) argumenterat för ett synsätt på lärande som socialt och situerat. I det här perspektivet hävdar man alltså att förändringar i den interaktion man studerar kan ses som just lärande och socialisation, snarare än som uttryck för ett tänkt egentligt lärande som sker på annat håll, till exempel i individers mentala kapaciteter. Vid det här laget finns ett ökande antal empiriska studier av lärande och socialisation där man har just ett deltagandeperspektiv på lärande. Man ser lärande och socialisation som i allt väsentligt konstituerade i möten, i första hand mellan människor, men också mellan människor och så kallade artefakter (t.ex. skriftliga instruktioner, datorer, redskap). Det finns dock fortfarande ett glapp mellan de nya teoretiska insikterna om lärande och lärandets natur och samtida empiriska studier som visar hur detta görs i praktiken. Man kan säga att tyngdpunkten legat på teoretisk utveckling – om än med flitigt användande av exempel – medan storskaligt empiriskt arbete inte utförts i samma utsträckning. I en stadigt växande grupp av samtalsanalytiska studier har man på olika sätt framgångsrikt inriktat sig på att genomföra empiriska studier av lärande, med argumentet att samtalsanalysens systematiska delta11

garorienterade analys kan erbjuda lärandeforskningen nya öppningar (se t.ex. Enfield & Levinson 2006; samt ett specialnummer av Scandinavian Journal of Educational Research 53(2) från 2009). I denna boks första del introduceras några av de mest centrala dragen i den här samtalsanalytiska forskningen med inriktning på lärande.

1. samtalsanalys,

undervisning och lärande I det här kapitlet börjar vi med en kort introducerande beskrivning av samtalsanalysen och dess centrala drag. Vi tecknar även en snabb översikt av forskningsfältet och ger några aktuella exempel på hur samtalsanalys används i studier av undervisning och lärande. Samtalsanalysen, eller CA (Conversation Analysis), är inriktad på aktiviteter som interaktionella åstadkommanden. Man är alltså intresserad av hur aktiviteter görs i interaktion, snarare än att försöka förstå dem som uttryck för bakomliggande faktorer. Samtalsanalysens fokus ligger på analyser av specifika handlingar i specifika kontexter, hur dessa handlingar är socialt organiserade och de olika sätt på vilka dessa handlingar utförs (Drew & Heritage, 1992, s. 17). Ett av målen för samtalsanalysen är en beskrivning av de procedurer och resurser som människor använder sig av för att engagera sig i ömsesidigt förståelig interaktion med varandra. Det finns ett flertal bra introduktioner till samtalsanalysen, till exempel Hutchby & Wooffitts Conversation Analysis, som utkom första gången 1998, och som reviderats och utgetts på nytt 2008. På svenska finns inte för närvarande någon alldeles aktuell bok, även om den av Catrin Norrby 1996 skrivna och 2004 reviderade Samtalsanalys. Så gör vi när vi pratar med varandra fortfarande är en fungerande kort introduktion, med tyngdpunkten lagd på ett språkvetenskapligt perspektiv. Samtalsanalysen uppkom under sextiotalet i USA som en utveckling av sociologen Harold Garfinkels etnometodologiska projekt. Etnometodologin studerar människors metoder för att upprätthålla socialt samspel, vilket också syns i dess namn: studiet (-logi) av människors

(etno-) metoder (-metodo-). En central person i formuleringen av samtalsanalysens samhällsvetenskapliga ambitioner var sociologen Harvey Sacks. Under en lång serie föreläsningar under slutet av sextio- och början av sjuttiotalet presenterade och utvecklade han samtalsanalysens utgångspunkter. Ett stort antal av dessa föreläsningar finns utgivna i en samlingsvolym, Lectures on Conversation, från 1992. Samtalsanalysen var, och är delvis fortfarande, ett samhällsvetenskapligt projekt, vilket inte minst Schegloffs ”Att bekräfta alluderingar” och Goodwins ”Handling och förkroppsligande” visar. I dag är det dock också många språkvetare som använder sig av de tillämpliga strategier för analys som tagits fram inom samtalsanalysen. En för samtalsanalysen, och särskilt dess språkvetenskapligt orienterade mottagande, viktig artikel är ”A simplest systematics for the organization of turn-taking for conversation” av Harvey Sacks, Emanuel Schegloff och Gail Jefferson i tidskriften Language från 1974. I artikeln presenteras det som av många uppfattas som samtalsanalysens främsta kännetecken: en systematisk och generell beskrivning av hur talturer konstrueras och fördelas i interaktion. En taltur är den sammanhängande tid under vilken en samtalsdeltagare talar. Dessa turer kan vara korta eller långa. Talturer består av en eller flera så kallade turkonstruktionsenheter. Turkonstruktionsenheter (TKE) kan vara ett ord eller uttryck, men också längre sammanhängande sjok av tal. Lyssnare avgör när en turkonstruktionsenhet är slut genom att bedöma om den (1) är prosodiskt slutförd, det vill säga med avseende på tonhöjd och ljudkvalitet, om den (2) är syntaktiskt slutförd, det vill säga med avseende på om det så långt producerade talet är grammatiskt möjligt att avsluta vid den tidpunkten och om den (3) är pragmatiskt slutförd, det vill säga att talaren har producerat en i sammanhanget meningsfull handling. Samtliga dessa tre villkor ska vara uppfyllda. När en turkonstruktionsenhet är slut befinner talturen sig vid något som kallas en turövergångsplats, en slags sekventiella hållplatser där talturen kan, men inte måste stanna. Byten av talare sker så gott som alltid i eller i direkt anslutning till turövergångsplatser. Vid varje sådan sekventiell hållplats finns en systematisk procedur för hur samtalet ska fortsätta,

antingen genom att en ny talare utses av pågående talare, genom att en ny talare utser sig själv eller genom att samma talare fortsätter, om inget av de två föregående alternativen inträffat. Samtalsanalysens paradområde är sekventiell progression på mikronivå. Den sekventiella utveckling som sker inom och mellan talturer är det som samtalsanalysen har ägnat sitt huvudintresse åt – något som illustreras av att Emanuel Schegloffs (2007) lärobok i samtalsanalys heter just Sequence Organization in Interaction. Här kan man lära sig om hur turkonstruktionsenheter bygger upp talturer och hur talturer är organiserade som eller i relation till en princip om närhetspar. Ett närhetspar är i sin mest grundläggande form en initierande handling som följs av något slags respons. Det enklaste exemplet är frågor, där en första del av ett närhetspar består av en fråga (initiering, förstatur), som sedan följs av ett svar (respons, andratur). Närhetsparets första del skapar bestämda sekventiella implikationer för påföljande handlingar, till exempel så att en fråga implicerar ett svar, eller en anklagelse implicerar ett accepterande eller nekande. Efter ett närhetspar förekommer också så kallade tredjeturer, där responsens relation till initieringen följs upp på olika sätt, till exempel genom enkla kvitterande ”bra” eller ”OK”. Det mesta av all samtalsanalys är gjord om och i direkt anslutning till närhetsparets konstituenter, det vill säga de initieringar, responser och tredjeturer som bygger upp närhetsparet inom ramen för en domän om några turer framåt och bakåt i tiden. Mottagandet av ”A simplest systematics …” kom alltså att i stor utsträckning handla om turtagande och turinterna strukturer, medan de mer sociologiskt inriktade resultaten och principiella resonemangen inte rönte lika stor uppmärksamhet. Delvis är detta fallet ännu i dag. Man kan kanske säga att för samtalsanalysen som en sociologisk praktik var valet av begreppet ”conversation” olyckligt. Trots att en stor del av samtalsanalytisk forskning i dag snarare handlar om interaktion än om konversation så styr begreppet uppfattningarna om ansatsen. I den här boken vill vi visa, med stöd av de översatta artiklarna av Goodwin och Schegloff, att samtalsanalysen är av direkt samhällsvetenskaplig relevans, inte enbart som en metod för att transkribera,

systematisera och analysera tal, utan som ett sätt att förstå mänsklig socialitet i dess mest grundläggande form. I sitt intresse för organiseringen av mänsklig socialitet tar samtalsanalysen ett radikalt deltagarperspektiv. Det som studeras är vad deltagare i social interaktion är orienterade mot, och beskrivningen av dessa fenomen ska underbyggas med empiriska fynd situerade i naturligt förekommande situationer. Som en konsekvens av de sätt på vilka deltagare visar upp för varandra hur de förstår vad som händer ges möjlighet både för dem själva och för forskare att kontrollera och utveckla förståelsen av vad som händer genom vad Sacks, Schegloff och Jefferson (1974) kallar en “proof procedure”, en bevisprocedur. Man använder alltså deltagares uppvisade förståelse av de handlingar man som forskare menar görs för att bevisa att analysen är korrekt. I praktiken: när man ska avgöra om ett yttrande, till exempel ”kan du räcka mig saltet”, är en fråga eller en uppmaning så finns svaret inte i yttrandet i sig, utan i hur det uppfattas av sin mottagare. Vill man hävda att yttranden som i sin form är frågor, som till exempel ”kan du räcka mig saltet”, i praktiken fungerar som uppmaningar, så måste man visa att deltagarna förhåller sig till dessa yttranden just som uppmaningar snarare än som frågor. I fallet med saltet är det sannolikt så att ”kan du räcka mig saltet” oftast leder till att saltkaret förmedlas från en person till en annan, snarare än att man inleder en diskussion om huruvida man kan eller inte. Samtalsanalysen syftar till att studera vad som finns där ute i den materiella världen, såsom deltagare i interaktion erfar och orienterar emot den. Samtalsanalysen handlar inte om att avtäcka, avslöja eller visa vad som ”egentligen” händer under eller bakom till synes oskyldiga samtalsturer. Tvärtom är det deltagares situerade och förkroppsligade handlingar som uppfattas som det egentliga, där det som är centralt för mänskligt samspel finns och där socialitet, lärande och utveckling följaktligen måste studeras. Samtalsforskare studerar med andra ord vad människor faktiskt gör tillsammans i olika aktiviteter och situationer snarare än att fråga efter vad samma människor tänker om det de gör. På samma sätt som

människor i interaktion med varandra inte har omedelbar tillgång till vad deras meddeltagare tänker, intresserar sig forskarna för det gemensamma meningsskapande som hela tiden äger rum i möten mellan människor. Som Goodwin utvecklar i artikeln ”Handling och förkroppsligande” kan man därmed också förstå det människor gör tillsammans som tänkande eller kognition. För att beskriva handlingars relation till det de bygger upp används ofta uttrycket konstituera. Med det avses att det fenomen man vill beskriva skapas i interaktion. Och mer än så: utan interaktion skulle samma fenomen inte finnas. Det är precis denna grundläggande karaktär som gör handlingarna konstitutiva. Denna grundsyn på sociala handlingar som konstitutiva genomsyrar samtalsanalysen och också många andra samtida samhällsvetenskapliga perspektiv. Det här sättet att närma sig interaktion är i många avseenden nära besläktat med det sätt på vilket olika samtida lärandeteorier argumenterar för lärande som deltagande i förändring – företrädda till exempel av författare som Lave, Rogoff och Säljö, som alla refererades i bokens inledning. Samtidigt finns det också vissa skillnader, kanske framför allt när det gäller hur man empiriskt vill närma sig frågor om situerad relevans. Inom samtalsanalysen har man strikta krav på att på mikronivå i data kunna visa hur deltagare i sitt konkreta agerande, tur för tur, är orienterade emot olika kontextuella aspekter. I sociokulturella studier arbetar man däremot med större analytiska enheter, och argumenterar på en mer allmän nivå. I den forskning som vi ägnar oss åt och presenterar i den här boken använder vi ett samtalsanalytiskt perspektiv. Vi menar att perspektivet erbjuder möjligheter att få syn på och lära oss nya saker om lärande i interaktion, på sätt som inte tidigare gjorts i så stor utsträckning. Därmed kan det utbildningsvetenskapliga fältet lära sig mer om lärande i interaktion, och samtalsanalysen kan utvecklas i nya riktningar.

Samtalsanalytisk forskning om undervisning Sedan flera årtionden finns ett intresse för undervisningssammanhang och deras interaktionella organisation. Ett tidigt och inflytelserikt exempel är sociologen Hugh Mehans (1979) studie Learning lessons. Syftet i Mehans studie är att beskriva deltagarnas interaktion i klassrummet ur ett mikrosociologiskt perspektiv, där sociala strukturer ses som interaktionellt konstituerade. Mehan ger bland annat ett viktigt bidrag till forskningen om den så kallade IRE-strukturen, det vill säga (i huvudsak lärares) initieringar, (i huvudsak elevers) responser, och (i huvudsak lärares) evalueringar (se t.ex. Sahlström, 2008 för en översikt över klassrumsforskning där IRE diskuteras något mer utförligt än vad som är motiverat här). Mehan visar att IRE-sekvenser inte enbart kan förstås som lokala tre-turstrukturer, utan behöver förstås som konstituenter i längre kedjor av händelser (för en initierad diskussion av Learning lessons se Macbeth, 2003). Sociologen Gene Lerner skriver i ett par artiklar från nittiotalet (t.ex. 1995) om turdesign och deltagandeorganisering i klassrumsaktiviteter. I artiklarna granskar Lerner frågan om vilka möjligheter för deltagande som finns i undervisningsaktiviteter, snarare än att studera vad barn behöver veta för att kunna delta i aktiviteterna. Hans samtalsanalytiska omformulering av frågan är väl formulerad för den argumentation som också den här boken vill driva, det vill säga att de sätt på vilka socialt samspel är organiserade är av avgörande betydelse för hur lärande formas. Lerner skriver så här: Forskningsresultatet av den här omformuleringen är inte en mängd av delad kunskap eller en lista på kompetenser, utan en beskrivning av de interaktionella praktiker som skapar tillfällen och möjligheter till deltagande i undervisningsaktiviteter. De här praktikerna består av deltagarnas tal och synliga beteenden. Men det är organiseringen av igenkännbara handlingar som förverkligas genom vissa särskilda yttranden och kroppsliga beteenden,

på vissa sätt på vissa ställen i ett visst handlingsförlopp, som är av intresse här. Jag söker alltså inte efter ett mentalt innehåll eller efter flera sinnens delade innehåll eller ens efter socialitetens råmaterial. Jag söker efter och beskriver de delade praktiker som möjliggör socialitet i klassrum. (Lerner, 1995, s. 111–112). Douglas Macbeth, en kanadensisk sociolog, har i ett flertal studier beskrivit hur interaktion i klassrum är organiserad, med ett särskilt intresse för så kallade reparationer och korrektioner (t.ex. Macbeth, 1994; 2004). Reparationer är ett begrepp som beskriver de systematiska sätt på vilka samtalsdeltagare noterar och reder ut olika slags problem i samtal, till exempel felsägningar, missförstånd och andra lokala oklarheter som gör det svårt att nå gemensam förståelse. Korrektioner är en variant av reparationer där det på något sätt felsagda eller missförstådda korrigeras av någon annan än den talare i vars tur problemet finns. Eftersom både reparationer och korrektioner pekar ut problem i förståelse har de rönt ett relativt stort intresse i undervisningsforskningen. Med ett intresse för hur klassrumsinteraktion kan förstås som en konstitutiv process (se ovan, s. 17) närmar sig Sahlström (1999) klassrum med ett liknande intresse, för att försöka beskriva hur olika deltagandestrukturer i klassrum är organiserade och vilka konsekvenser för deltagande i klassrumsinteraktion som de olika deltagarstrukturerna har. Avhandlingen exemplifierar på ett illustrativt sätt hur samtalsanalytisk forskning med ett överordnat intresse för interaktion snarare än lärande och socialisation kan se ut. Studiens huvudsakliga resultat är att klassrummets olika undervisningsformer är organiserade på ett sådant sätt att de i stället för att underlätta möjligheterna att uppnå målet om ”en skola för alla” visar sig motverka dessa möjligheter. Både deltagande i katederundervisning och i bänkarbete visar sig systematiskt gynna olikhet snarare än likhet. På basis av detta drar avhandlingen slutsatsen att förutsättningarna för socialisation i klassrummet inte var i samklang med samhällets förväntningar på skolan. Men författaren hävdar inte att han studerar socialisation i sig, utan det som studeras är socialisationens villkor.

I den samtalsanalytiska forskningen med ett intresse för lärande har ett liknande sätt att arbeta dominerat. Man har, i forskningsmiljöer i Linköping och Uppsala samt under senare tid i Göteborg, på olika sätt studerat organiseringen av interaktion i undervisningssammanhang. På basis av detta har man sedan diskuterat resultatens betydelse för möjligt lärande, men man har inte uttalat sig om lärande i sig.1 En betydande del av den samtalsanalytiskt inriktade forskningen om interaktion i undervisningssammanhang har intresserat sig för andraspråksinlärning (på engelska ”Second Language Acquisition”, SLA). En viktig inspirationskänsla har varit Alan Firth och Johannes Wagners ”On discourse, communication and (some) fundamental concepts in SLA research” från 1997. I artikeln lägger Firth och Wagner fram ett alternativt angreppssätt för forskningen kring diskurs och kommunikation inom andraspråkstillägnande. De kritiserar den befintliga forskningen för att alltför kraftigt vara dominerad av en mentalt orienterad syn på språktillägnande och förespråkar ett mer socialt och kontextuellt grepp på andraspråksforskning. Firth och Wagners artikel väckte en mycket omfattande debatt inom forskningsområdet (en längre presentation på svenska av den här debatten och den senare utvecklingen på området finns i Kääntä, 2010, på engelska, och i Slotte-Lüttge, 2005, på svenska.) Delvis som en följd av detta har den alternativa förståelsen av andraspråkstillägnande sedan slutet av 1990-talet gått i riktning mot ett mer uttalat intresse för etnometodologi och användningen av samtalsanalys på området, ”CA for SLA” (se Firth & Wagner 1997; Kääntä, 2010; Seedhouse 2004). Den här synen på språk och språktillägnande finns också representerad i ett växande antal svenska texter, till exempel i Asta Cekaites avhandling Getting started från 2006. Trots att det finns en betydande mängd samtalsanalytisk forskning om undervisningsinteraktion är undervisningsforskningen ändå en relativt sett liten del av de samtalsanalytiska studierna av interaktion i institutionella sammanhang. I två samlingsvolymer som i början av nittiotalet samlade samtalsanalytisk forskning (den av Paul Drew och John Heritage redigerade Talk at Work och den av Alessandro Duranti 1 Se t.ex. Jakob Cromdal (2005), Asta Cekaite (2006) Polly Björk-Willén (2006), Johan Liljestrand (2002), Jonas Ivarsson (2004) och Oskar Lindwall (2008).

och Charles Goodwin redigerade Rethinking context) fanns till exempel undervisning över huvud taget inte med.

Två modeller En del av förklaringen till samtalsanalysens tidigare begränsade intresse för klassrum finns i samtalsanalysens historia. Under sjuttiotalets början arbetade man på flera olika håll i USA och Storbritannien med att förstå den grundläggande organisationen för turtagande i samtal i allmänhet, inte i första hand klassrumssamtal. Man kom lite förenklat fram till två olika modeller: den ena hävdar att ett samtals grundbyggsten är en tvåtursstruktur (som lanserades av Sacks, Schegloff & Jefferson, 1974) medan den andra hävdar att ett samtals grundbyggsten är en tretursstruktur (som lanserades av Sinclair & Coulthard 1975). Det har sedermera visa sig att Sacks, Schegloff och Jeffersons teori om så kallade närhetspar (se ovan) visat sig vara mer användbar än Sinclairs och Coulthards modell. Närhetsparsteorin är i dag helt dominerande inom den forskning som studerar hur samtal är organiserade (se t.ex. Schegloff, 2007). En viktig anledning till närhetsparsmodellens större genomslag är att den på ett bättre sätt beskriver vad som visat sig vara ett slags minsta möjliga sociala handlingsenhet (initiering–respons, till exempel), där det sedan finns stora möjligheter till utbyggnad (till exempel med en evaluering/follow-up) än trepartstrukturen, vars förespråkare blir tvungna att konstruera olika slags undantag för det stora antal sociala handlingar som äger rum inom ramen för bara två turer. Samtidigt har Sinclairs och Coulthards modell visat sig stämma och fungera väl för klassrumsinteraktion, även om dess tillämplighet för andra samtal alltså inte var vad man initialt hade hoppats på. Den här vetenskapliga striden är sannolikt en del av förklaringen till att den samtalsanalytiska forskningen inte ägnat sig åt klassrum i någon större utsträckning, och att klassrumsforskningen om turtagande inte tagit till sig och använt sig av samtalsanalysen såsom man kunde ha förväntat sig. Den initiala anspråkskonflikten gjorde helt enkelt att IRE-forskningen och den samtalsanalytiska forskningen om vardagliga samtal inte kom att ligga så nära varandra som hade kunnat vara möj-