Kvinnan han älskade
Översättning av Jessica Hallén
Av Dorothy Koomson har tidigare utgivits: Min bästa väns dotter 2008 Marshmallows till frukost 2010 Godnatt finaste 2011
ISBN 978-91-1-303896-4 © Dorothy Koomson 2011 Norstedts, Stockholm 2012 Published by agreement with Licht & Burr Literary Agency, Denmark Originalets titel: The Woman He Loved Before Översättning: Jessica Hallén Omslag: Helena Hammarström Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Libby
När jag tänker på Jack försöker jag tänka på hur det är att gå på darriga ben sedan man stapplat ner från miniatyrbergochdalbanan i slutet på Brighton Pier. Jag försöker tänka på hur det är att matas med små tussar av kladdig sockervadd medan man ligger på en trådsliten filt på stranden. Jag försöker tänka på hur det är att få en handfull popcorn nedstoppad innanför blusen i främsta raden på bio. Jag försöker tänka på hur det är att skratta tills jag är dubbelvikt och andlös och tårarna rinner nedför kinderna. ”Libby, Libby, kom igen, vakna. Somna inte än.” Rösten är mild, envis och en aning bedjande. Jag slår upp ögonen och han är suddig. Mannen med den mjuka, bedjande rösten är en smula oskarp och bilden tycks inte klarna när jag blinkar. Mitt ansikte är vått och jag är yr och fryser väldigt. Och det gör ont överallt på samma gång. ”Duktig flicka”, säger han. ”Försök att hålla ögonen öppna, okej? Försök att hålla dig vaken. Vet du vem jag är? Minns du mig?” ”Sam”, säger jag, men jag tror inte att jag gör ljud med mina ord. ”Du är brandman så du heter Sam.” Han är lite skarpare nu, dimman håller på att klarna och jag kan urskilja hans drag så jag ser hur ett leende klyver hans mörka ansikte. ”Tillräckligt nära”, säger han. ”Kommer jag att dö?” frågar jag. Återigen är jag osäker på ifall något ljud åtföljer orden, men Brandman Sam tycks förstå mig. ”Inte om jag har något att säga till om”, säger han och ler igen. Om han inte hade varit så lik min bror, haft samma släta drag, mörkbruna hud och klara, nästan svarta ögon, så skulle jag förmodligen ha kunnat 13
falla för honom. Men det är väl det man ska göra med hjältar? Man ska bli förälskad i dem. ”Kommer bilen att explodera?” frågar jag, av nyfikenhet snarare än rädsla. ”Nej. Det händer bara på film.” ”Det var det jag sa till Jack. Jag tror inte att han trodde på mig.” ”Berätta om honom.” ”Jack?” ”Ja. Du pratade om honom förut.” ”Jack …” När jag tänker på Jack försöker jag att inte tänka på det låsta skåpet utan nyckel som står i källaren i det hus som ska föreställa vårt hem. Jag försöker att inte tänka på hur han sitter ensam i mörkret och gråter medan han tittar på gamla filmer. Jag försöker att inte tänka på de tillfällen då jag har suttit mittemot honom vid middagsbordet och frågat mig när han började kännas som en främling. Och jag försöker att inte undra när tiden kommer att sträcka ut sina läkande armar mot honom och få honom att känna sig hel, så att han på riktigt kan öppna sitt hjärta för mig. ”Libby, Libby, kom igen nu. Berätta om din man.” ”Hör du mig?” frågar jag Brandman Sam, eftersom jag är fascinerad av att han tycks göra det när jag inte kan höra mig själv. ”Jag kan läsa på läppar.” ”Så du drog det kortaste strået, alltså? Fick mig på halsen.” ”Det är inte ett straff.” ”Kortaste strået. Jag sa strået. Du kan egentligen inte läsa på läppar, eller hur? Du låtsas bara så att du får bli kvar här vid bilen. Slipper tunga lyft.” Han ler igen. ”Där kom du på mig. Insåg inte att det var så tydligt.” ”Tydlighet är skönt ibland.” ”Jack, var det.” ”Tycker du att han är snygg? Är det därför du tjatar så om honom?” frågar jag. ”Jag kan lägga ett gott ord för dig, om du vill?” Brandman Sam skrattar. Ett dovt, mullrande skratt. ”Jag är rätt säker på att jag inte är hans typ. Och jag är etthundra procent säker på att han inte är min typ.” 14
”Äääh, kom igen. Du borde inte begränsa dig så. Han var inte min typ heller, när vi träffades. Men titta på oss nu: han med en död fru och en på god väg.” ”Du kommer inte att dö, Libby”, säger han strängt. Plötsligt är han sur på mig. Och plötsligt är jag trött. Jag har ont överallt, men särskilt på ena sidan av huvudet och i näsan. Faktum är att hela den sidan av kroppen värker och jag kan inte röra den ordentligt. Och så fryser jag. Jag vill så gärna sova, så att den här smärtan och kylan försvinner. Man kan väl inte ha ont när man sover? ”Libby, Libby, Libby!” säger han igen. ”Var snäll och håll dig vaken. Jack väntar på dig. Han vägrar att åka till sjukhuset innan han vet att du är i säkerhet. Allt kommer att ordna sig.” ”Du är snäll”, säger jag. Han är så snäll att jag inte vill oroa honom genom att berätta hur ont det gör. Han vill inte höra mitt gnäll. Jag vill bara sova. Sluta ögonen och somna in – ”Killarna kommer att börja skära snart, Libby. Efter det kommer du att åka raka vägen till sjukhuset där de tar hand om dig. Okej? Men nu måste du hålla dig vaken medan de skär. Hör du mig, Libby? Förstår du vad jag säger?” ”Jag förstår allt”, säger jag. ”Jag är den mest förstående personen i världen – fråga Jack så får du höra.” ”Det blir en massa oväsen om några sekunder. Du måste hålla dig vaken under tiden. Okej?” ”Jag håller mig vaken.” Världen gnisslar, bilen vrålar åt mig. Den skärs itu, slits bort runt omkring mig och skriker av smärta. Den vill att smärtan ska upphöra och jag vill att oljudet ska upphöra. Jag vill sova. Jag vill bara sova. Jag sluter ögonen och vilar huvudet. När jag tänker på Jack försöker jag minnas hur vi brukade sova tillsammans: våra kroppar var som två levande pusselbitar och så perfekt anpassade efter varandra att sprickorna tycktes bero på att fantasin spelade oss ett spratt. Jag försöker att inte grubbla över när jag började undra ifall han, om så för ett enda ögonblick, önskade att jag var någon annan då vi gick och lade oss om kvällarna. När jag tänker på Jack – 15
Juli, 2008 ”Jag tror att du och den här bilen kommer att bli väldigt lyckliga tillsammans”, sa Gareth. Gareth var en av de där männen som är din bäste kompis när du sitter framför honom och låter dig övertygas om att skiljas från dina pengar, men som, om du träffar honom på en pub eller nattklubb, inte bara ignorerar dig, utan tillsammans med sina kompisar – som alla är tillräckligt gamla för att veta bättre – gärna driver med dig. Som bedömer ditt utseende, din vikt, dina kläder – eftersom du inte ser ut som det porrstjärneideal han har i skallen. Efter att ha tillbringat ungefär fyrtio minuter i Gareths sällskap, kunde jag med säkerhet påstå att jag inte tyckte om honom. Jag knep ihop läpparna och lyckades le. Jag ville få slut på den här biten. Ville betala handpenningen, ge honom mina kontaktuppgifter och sedan gå härifrån – för att förhoppningsvis aldrig återvända, eftersom jag kunde få bilen levererad så snart jag betalat återstoden av summan med kreditkort hemifrån. Min blick sökte sig till utställningshallens fönster och den klarblå Polon som stod utanför på innergården. Hon tycktes glänsa, skiljde sig från alla de andra grå, svarta, röda och silverfärgade monstren där ute. Hon kändes nästan majestätisk, men samtidigt ödmjuk. Gareth pratade igen så jag vände mig åter mot honom och tvingade mig att lyssna. Efter att jag hade glidit in i hennes mjuka, gräddvita skinninnandöme och tagit ut henne på en åktur hade jag liksom tappat intresset för det mesta. Min första bil. Jag hade klarat uppkörningen två veckor tidigare och det här var den första bil jag kunde se mig själv i och som jag samtidigt hade råd med. Jag blev tvingad till tuffa förhandlingar eftersom jag inte hade något annat fordon att byta in, men hon var värd allt det där prutandet. ”Då så, Libby. Vill du ha en interiör- och exteriörbehandling som skyddar bilen? Kan vara bra om man har barn. Så att drycker och annat inte förstör den fantastiska inredningen. Och när man bor här i Brighton med den saltmättade luften –” ”Gaz, kompis!” avbröt någon. Jag tittade upp på inkräktaren som stod bara någon decimeter från mig. Han bar stora pilotglasögon med mörktonade glas inomhus. Det var i stort sett det enda som behöv16
des för att jag skulle bilda mig en uppfattning om honom. Resten – längden, det vågiga, brunblonda håret, det välskötta ansiktet, den kraftiga guldringen på högerhandens långfinger och kroppen i Ralph Lauren-skjorta, Calvin Klein-jeans och Tag Heuer-klocka – hade ingen betydelse jämfört med det faktum att han bar solglasögon inomhus. Gareth kom genast på fötter. Ett leende spred sig över ansiktet och ögonen sken upp. ”Jack! Kul att se dig.” Han räckte ivrigt fram handen så att ”Jack” kunde skaka den, upprymd av chansen att vidröras av honom. Jag hade sett män som svärmade för andra män tidigare, men det här var så påtagligt att det var genant. Jag kunde föreställa mig hur Gareth satt hemma sent om kvällarna med telefonen bredvid sig och bara väntade på det där samtalet i vilket Jack skulle bjuda med honom ut för att dricka champagne och tafsa på snygga kvinnor. ”Jag behöver din hjälp, kompis”, sa Jack varmt. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att ”Jack” verkligen tyckte om Gareth, när det i själva verket förmodligen var så att Jack behandlade de flesta människor nedlåtande och med ett milt förakt: det stod skrivet i pannan på honom och i sättet han stod på. ”En minut, bara”, lyckades Gareth med nöd och näppe klämma ur sig åt mitt håll innan Jack lade armen kring hans skuldror och började leda honom bort från skrivbordet. ”Gareth, nu har jag ställt till det igen. Jag undrar ifall du skulle kunna be någon av grabbarna att slå ut bucklorna på Z4:an – helst i dag. Min vanliga bilfirma sa nästa vecka, men jag visste att det var till dig jag skulle gå för att få det fixat i dag.” ”Ja, visst”, var de sista orden jag hörde från Gareth när de båda försvann bort genom den skinande vit- och kromfärgade utställningshallen. Jag snodde runt på stolen och betraktade dem där de stod vid den långa, svängda mottagningsdisken. Jack var ett helt huvud längre än Gareth och stod med fötterna brett isär och solglasögonen på plats medan han gjorde vulgära rörelser i höjd med bröstkorgen – det var uppenbart att han beskrev ett par kvinnobröst. Gareth lapade i sig, ögonen stod på skaft medan han lyssnade. Jag hade tagit ledigt från jobbet för att åka hit och köpa den här bilen. Och Jack, som förmodligen inte 17
ens visste vad ett jobb var, stegade bara in och fick hjälp med sitt problem på en gång. Jag tittade ut på min bil igen. Min lilla skönhet. Jag älskade henne, men inte tillräckligt för att låta mig behandlas på det här viset. Det fanns massor av andra ställen mycket närmare mitt hem där jag kunde sitta och bli ignorerad innan jag överlämnade en stor summa pengar. Olyckligtvis, för Gareths del, hade han inte hunnit dra mitt bankkort trots att jag hade tagit fram det ur plånboken och överlämnat det till honom. Vilket betydde att jag fortfarande kunde gå min väg utan att ha förlorat något annat än lite tid. Jag reste mig upp, plockade åt mig körkortet och bankkortet som låg bland pappren på Gareths skrivbord och stoppade ner dem i väskan innan jag beslutsamt hängde den på axeln. Gareth kunde få låta någon annan fårskalle vänta – den här hade väntat tillräckligt och tänkte dra. Jag kastade en blick fylld av förakt på dem båda och stegade fram till dörren och sköt upp den. ”Libby?” ropade Gareth efter mig. ”Ähm, vänta, en minut bara.” Samtidigt som min hand vidrörde dörren vände jag mig om, kastade ytterligare en föraktfull blick på honom och fortsatte ut. Utanför var det varmt, men luften, som var fylld med ett löfte om regn, vägde tungt på mina axlar. Jag andades in och vågade mig på en sista, längtansfull blick på min bil innan jag långsamt gick nedför den breda gången på innergården och ut på den trafikerade huvudgatan. Jag vek av åt höger, mot busshållplatsen, och humörmässigt befann jag mig någonstans mellan harmsen och ledsen: harmsen på grund av att Jack hade valsat in så där och avbrutit vårt samtal utan minsta eftertanke och ledsen eftersom min impulsivitet hindrat mig från att köpa bilen jag verkligen älskade. Blä! Jag skulle bli tvungen att börja leta på nytt – sedan jag sprungit gatlopp mellan buss, tåg och buss för att ta mig hem. Där rök min lediga dag. ”Libby, Libby!” En mansröst ropade på mig. Jag behövde inte vända mig om för att veta vem det var. Bara se kunder senare dök han upp framför mig och hindrade mig från att fortsätta. Solglasögonen satt fortfarande på plats. ”Jag är verkligen ledsen för det där”, sa han. ”Det var bara –” 18
”På det viset att du inte tyckte att du behövde vänta på din tur, eftersom det var en obetydlig kvinna som satt där och du är så oerhört viktig att ditt behov går först?” frågade jag. Han blev tillräckligt häpen för att ta av sig solglasögonen och stirra på mig. ”Jag vet inte riktigt hur jag ska svara på det där”, medgav han. ”Det kanske inte finns något svar, Jack”, påpekade jag. Han ryckte till och stirrade på mig igen: det hörde uppenbarligen inte till vanligheten att folk tilltalade honom på det viset. ”En ursäkt kanske vore på sin plats”, erbjöd han. Jag ryckte på axlarna. ”Kanske det.” ”Förlåt. Det jag gjorde var ohövligt. Jag borde inte ha avbrutit ert möte och kan bara be om ursäkt för det.” Det var något olustigt med hans ursäkt: han fick till den så att orden tekniskt sett var korrekta och rösten ångerfull, samtidigt som det vilade ett löjets skimmer över den. Han drev med mig. Han kunde förmodligen driva med allt möjligt och komma undan med det eftersom de flesta människor blev osäkra på huruvida han var uppriktig eller inte, eller om det var de som var överkänsliga. ”Var det allt? Det bästa du kunde åstadkomma? Herregud, jag hoppas att du aldrig behöver be om ursäkt på jobbet, för du är värdelös på det”, sa jag. ”Och om du egentligen försökte driva med mig på ett förslaget sätt så tycker jag ännu mer synd om dig än jag gjorde för några sekunder sedan, för du är ännu sämre på det.” Jag klev runt honom och fortsatte min promenad mot busshållplatsen. Så fort jag fick syn på den vackra lilla bilen på gården kunde jag se mig själv komma körande i den med radion på hög volym och fönstren nedhissade medan min röst blandade sig med sångarnas röster på radion. Det skulle inte ens kännas vidare jobbigt att fastna i trafiken, eftersom jag skulle sitta tryggt innesluten i min egen lilla värld. Nu, tack vare hans arrogans och min stolthet, var jag tvungen att börja leta på nytt. Och där var han igen: Jack. Mitt framför mig så att han spärrade vägen. ”Vad vill du nu då?” frågade jag. ”Du, jag är verkligen ledsen”, sa han. ”På grund av mitt beteende har Gareth tappat en kund. Det är inte rättvist mot honom att mitt besök potentiellt sett kostade honom hans levebröd.” 19
”Hans levebröd?” sa jag och lät rösten drypa av den särskilda sorts sarkasm han själv använde sig av. Den passade inte mig, men den här mannen behövde helt klart en dos av sin egen medicin. ”Så hans möjlighet att tjäna sitt levebröd står och faller med försäljningen av en liten bil?” ”Nej, men det är inte bra att tappa kunder i det rådande ekonomiska klimatet. Och han är dubbelt körd ifall du går omkring och berättar det här för folk. Allt var mitt fel. Jag är ledsen. Uppriktigt ledsen. Kan du inte ge Gareth en chans till? Han är en hygglig man som försöker försörja sig. Jag är en idiot som sabbar det för honom.” ”Jag tänker inte säga emot dig.” ”Snälla, kan du inte ge honom en andra chans?” Bilden av mig när jag kör omkring med öppna fönster och stereon på medan jag sjunger högt dansar fram genom mitt huvud. Gareth skulle vara trevlig nu. Han skulle låta bli att försöka pracka på mig extrasaker och vilja att jag skrev under på den streckade linjen så snabbt som möjligt. Och jag älskade den där lilla bilen så … ”Du sågar alltid av den gren du själv sitter på”, brukade min bästa vän Angela ofta säga. ”Jag har aldrig träffat en kvinna som är lika envis som du. Till och med när det inte gagnar dig så kan du göra en viss sak bara för att visa vad du tycker. Ibland måste man bara gilla läget, gumman.” Bil kontra säga åt den här mannen vart han kan dra? Det fanns egentligen bara en valmöjlighet.
”Hon är fortfarande vaken.” ”Vaken?” ”Hon kanske blundar, men hon försöker prata.” ”Libby gillar att prata.” ”Men det gör inte du, eller hur, Jack? Inte om sådant som verkligen betyder något.” ”Fortsätt att prata med henne. Det hjälper.” ”Libby? Det är jag, Jack. Jag är här. Allt kommer att ordna sig. Du kommer att bli bra.” 20
”Jag känner mig inte bra. Jag känner inte mycket all–” ”När är beräknad ankomst?” ”Om cirka tre minuter. Vi borde ha skaffat en läkare till olycksplatsen.” ”De sa att det inte fanns någon. Ni får trampa på gasen – blodtrycket har precis störtdykt.”
Juli, 2008 Jack satt på huven på en röd bil och tuggade på ett äpple när jag äntligen var färdig med Gareth. Hans långa ben var uppdragna mot bröstkorgen, knäna vinklade utåt och han vilade armbågarna på knäna. Jag kastade en hastig blick på honom, nickade och började sedan gå mot utgången. ”Är allt klart då?” ropade han efter mig och tog av sig solglasögonen. ”Ja, allt är klart.” ”Bra.” Plötsligt öppnades dörren på bilens förarsida och ett par slanka, bronsbruna ben i Pradasandaler stacks ut. Benens ägare vecklade långsamt ut sig och var, förstås, vacker: perfekt sminkad, axellångt, honungsblont hår, en kort, skir Guccihistoria och en diamantinfattad Rolex om handleden. De skulle inte kunna vara ett mer klichéartat par om de så försökte. ”Grace, det här är Libby. Libby, det här är Grace, min bäste väns fru. Hon ska köra mig hem eftersom min bil är på lagning.” ”Hej”, sa jag till henne och undrade varför han bemödat sig om att klargöra att hon inte var hans flickvän. Hon log varmt, vilket förbryllade mig: i mitt yrke träffade jag jämt och ständigt kvinnor som hon och de brukade för det mesta bete sig som Jack betedde sig – som om världen snurrade kring dem. ”Hej”, sa hon och läpparna med hudfärgat läppstift vinklades uppåt en smula i mungiporna av ren förnöjelse. Om hon inte var Jacks flickvän, så tyckte hon förmodligen om det faktum att han var tvungen att be om ursäkt. ”Trevligt att träffas.” ”Detsamma”, sa jag. 21
Jag nickade till avsked och fortsatte att gå mot busshållplatsen. Efter en minut stod han framför mig igen. Han torkade bort äppelsaften som glänste på läpparna med handryggen och stoppade ner solglasögonen i skjortfickan. ”Är det allt?” frågade han. ”Är vad då allt?” replikerade jag. ”Du och jag, klappade och klara?” ”Har det någonsin funnits ett du och jag?” frågade jag. ”Jag tyckte att det fanns en liten gnista tidigare. Något vi kunde jobba vidare på.” ”Gnista? Du menar när du drev med mig och jag sa att du var värdelös? Var det en gnista? Jag tycker verkligen synd om de kvinnor du går ut med.” ”Så det här”, han viftade med pekfingret mellan oss, ”leder ingenvart?” ”Vart trodde du att det skulle leda?” ”Till middag eller en drink.” ”Jack, jag är ledsen, men jag är inte vidare förtjust i dig. Din tveklöst uppblåsta självbild och uppfattning om dina rättigheter lockar fram min värsta sida. Vilket du kanske märker? Jag skulle normalt sett aldrig säga så där till någon – och tro mig, jag träffar många irriterande människor varje dag, så jag vet hur man gör när man biter ihop – men med dig kan jag inte låta bli. Så, nej, det här leder ingenvart.” Han betraktade mig tyst med ögonbrynen en smula rynkade medan de mossgröna ögonen höll fast min blick. ”Berätta åtminstone ditt fullständiga namn.” ”Varför då?” ”Så att jag för alltid ska minnas den enda som inte föll för min charm, eller bristen på den.” Löftet om regn infriades plötsligt och himlen tömde sig över världen. Det här regnet i början av juli var oerhört välkommet: vackert och rogivande. Jag lyfte ansiktet mot himlen och log när dropparna varsamt exploderade mot huden. Regnet var hårets fiende, förvandlade det till ett burrigt rufs på kortare tid än det tog att koka upp vatten, men jag älskade ändå den svalkande känslan av regndroppar. 22
När jag böjde ner huvudet igen såg jag bussen komma bakom Jack, en stor skepnad som segade sig fram mot horisonten. Den var på väg åt mitt håll och jag måste hinna med den ifall jag skulle ha någon som helst chans att rädda det som var kvar av min lediga dag. ”Nej, du får inte mitt fullständiga namn”, sa jag. ”Jag vet att du bara skulle googla det eftersom du inte kan låta bli, och sedan blir du tvungen att ringa upp numret du hittar eftersom du återigen inte kan låta bli. Tro mig, det är bättre så här”, sa jag medan jag rotade i väskan efter biljetten. Till slut hittade jag den mellan boken jag höll på med och paraplyet och drog fram den. ”Hej då, igen.” Utan att vänta på svar klev jag förbi honom och började springa nedför den glänsande trottoaren till busshållplatsen. ”Libby!” ropade han efter mig. Jag hejdade mig, vände mig om. ”Ja?” frågade jag och strök undan blöta, svarta hårtestar ur ansiktet. Han log och skakade på huvudet. ”Inget. Vi ses.” Jag tittade på honom. ”Allt är möjligt.” Så vände jag mig om och sprang mot busshållplatsen. Jag nådde fram precis i tid för att hinna med. Jack stod kvar på samma ställe och höjde handen och vinkade till mig när bussen for förbi. Jag gav honom ett matt leende och blickade sedan ut genom framrutan för koncentrera mig på vart jag var på väg, vilket var bort från det här stället.
”Blodtrycket sjunker fortfarande, hjärtat slår extremt fort.” Varför är det bara en del av mitt liv som spelas upp inför mina ögon? Allt annat, då? Räknas inte resten av mitt liv? ”Vi måste få i henne mer vätska.” Handlar verkligen hela mitt liv om Jack? ”Jag har tappat hennes puls!”
23
Juli, 2008 ”Har du hemligheter för oss, Libby Rabvena?” frågade Paloma när jag återvände till fristaden i personalrummet sedan jag utfört en särskilt otäck bikinivaxning. Jag rös fortfarande och hoppades att jag inte skulle vakna upp mitt i natten efter att ha drömt om den, när Palomas ord hejdade mig i dörren. Hon var min chef: chef på Si Pur, en exklusiv skönhetssalong för alla som ville uppleva renhet såväl in- som utvändigt. Bredvid henne stod, likt en rad vituniformerade, rengjorda, ansiktsvattnade och insmorda soldater, Inês, Sandra, Amy och Vera, de andra skönhetsterapeuterna vilka, liksom jag, inte levde för något annat än att förmedla Si Pur-andan. Alla betraktade de mig med felfria, förväntansfulla ansikten och jag ryggade genast tillbaka av förfäran. De där blickarna betydde att de höll på med något, möjligen planerade de något slags överraskning. Och jag tyckte inte om överraskningar. Jag föredrog alltid att veta vad som komma skulle. ”Inte vad jag vet”, sa jag försiktigt. Jag levde inte precis ett jättespännande liv för tillfället. Det enda jag inte hade berättat för dem var att jag tappat bort mitt kreditkort dagen innan, sedan jag betalat handpenningen på bilen. Som tur var hade jag hunnit spärra det innan den som hittade det hann använda det. Det hade jag inte berättat för dem, för att, tja, varför skulle jag göra det? Men jag hade berättat om bilen, som skulle komma någon gång nästa vecka. ”Nähä, vad säger du om de här då?” sa Paloma och nästan som om de hade tränat in rörelsen så klev alla fem åt sidan och avslöjade en bukett med mörkröda och gräddvita rosor. Jag stirrade på blommorna med läckert frodiga, sammetslena kronblad och på den dyrbara vasen med en stor röd rosett kring mitten, i vilken de uppenbarligen hade anlänt. ”Är de där till mig?” frågade jag. ”Ja”, sa Paloma utan att bry sig om att dölja den nakna avundsjukan i rösten. ”De kom precis.” ”Jaha”, sa jag förbryllad. Jag kunde inte komma på en enda person som skulle skicka blommor till mig, särskilt inte så här vackra. Jag gick fram och sträckte mig efter det fyrkantiga, vita kuvertet med mitt namn 24
och salongens adress som satt på en metallhållare mitt i buketten. ”Och vem är Jack?” frågade Paloma innan jag hunnit röra vid buketten. Jag blev inte förvånad över att hon hade öppnat kuvertet, sådant gjorde hon jämt. Hon gjorde ingen hemlighet av att hon ansåg sig ha första tjing på allt som kom till salongen – även om det hade skickats specifikt till en av oss andra. Om någon vågade klaga insisterade hon på att det var en arbetsförmån hon åtnjöt som chef: om vi hade försökt oss på att göra hennes jobb ovanpå chefskapet för samma lön som hon, så skulle vi inse att hon förtjänade lite extra. Ingen av oss hade varit modig nog att påpeka att det hon gjorde faktiskt gränsade till stöld. ”Någon man jag träffade”, sa jag och drog ut kortet ur dess kuvert. Du sa inte vad du hette, men jag hittade det här, så jag betraktade det som en ödets nyck. Ring mig, Jack. Hans telefonnummer stod längst ner på kortet. Ur kuvertet drog jag fram mitt förkomna bankkort. Å. Jag måste ha tappat det när jag tog fram busskortet ur väskan. Det var därför han ropade efter mig när jag sprang till bussen – han hade tänkt ge mig det, innan han insåg att det var en möjlighet som var för bra för att låta gå till spillo. Det hela hade inget med ödet att göra, snarare med det faktum att jag behövde plocka i ordning i väskan så att sådant här inte hände. ”Det räcker väl inte! Var träffade du honom? När? Vem är han? Varför skickade han blommor till dig? Tänker du ringa honom?” frågade Paloma och kämpade för att lägga band på sig. Hon älskade mysterier och blotta tanken på ett mysterium som involverade en man som skickade blommor höll förmodligen på att driva henne till vanvett. Paloma var urläcker. Hon hade tjockt, mörkt hår som hon på jobbet bar uppsatt i en förnuftig knut, ett hjärtformat ansikte, daggfrisk, mörkbrun hy och långa ögonfransar som ramade in hennes kastanjebruna ögon. Hon skulle älska Jack. Och han skulle förmodligen älska henne. Hon kanske inte var en lika stor utmaning som jag, men hon var på hans våglängd, hon hade en medfödd känsla av att vara förmer än andra och hon blev imponerad av pengar och människor med pengar. De skulle passa perfekt tillsammans. ”Du borde ringa honom”, sa jag och räckte henne det lilla vita kortet. 25
”Du skulle älska honom: snygg, rik. Kör en sådan där sportig Z4 och har en klocka från Tag Heuer.” Hon nästan slet kortet ur min hand och stirrade storögt på det. ”Tycker du verkligen det?” frågade hon oberört medan ögonen förtvivlat försökte memorera hans uppgifter ifall jag skulle ändra mig. ”Det gör jag”, sa jag. ”Du är hans typ.” När hon väl memorerat telefonnumret höjde hon blicken och trutade med läpparna. ”Vilken är haken?” frågade hon. ”Vad vill du ha i gengäld?” Jag skakade på huvudet och gick fram till städskåpet där jag befriade burken med snabbkaffe som vi gömde bakom blekmedlet och diskmedlet. (Ifall vi någonsin fick besök av de ”väldigt rena” människor som ägde salongen så skulle de troligen dö – sedan de gett oss sparken – om de upptäckte att vi inte smuttade på grönt te och knaprade frön dagarna i ända i det ofattbart rena personalrummet.) ”Inget”, sa jag och skakade vattenkokaren för att se om det fanns tillräckligt med vatten till en kopp. ”Å, förutom kanske en inbjudan till bröllopet om det fungerar mellan er.” Ordet ”bröllop” fick Palomas ögon att tappa fokus och i tankarna började hon prova sin – redan utvalda – bröllopsklänning från Vera Wang. Hon placerade tiaran med äkta diamanter på huvudet och svepte med den långa, vita slöjan med handpåsydda Swarovskikristaller. Det var tydligt att hon aldrig skulle bjuda in någon av oss vanliga dödliga till sitt bröllop. Hon tolererade oss eftersom vi var bra på våra arbetsuppgifter, men hon trampade bara vatten – i samma sekund som hon fångade en stilig, rik man skulle hon ge sig av för att aldrig mer se sig om. När hon väl lyckats få jackpot skulle hon förmodligen passera oss på gatan och låtsas att hon inte visste vilka vi var. Ju mer jag tänkte på saken desto mer perfekt tycktes hon vara för Jack. ”Överenskommet”, sa jag med ett leende. Hennes händer sträckte sig efter vasen. ”Men jag får behålla blommorna”, sa jag. De manikyrerade fingrarna svävade ytterligare några sekunder kring vasens nederkant innan de till sist – motvilligt – drogs bort. Hon kom uppenbarligen fram till att det skulle finnas fler sådana att hämta. 26
Varför är det så tyst? Och så mörkt. Och stilla. För bara en minut sedan hörde jag oväsen och sirener och människor som pratade och jag tror att Jack höll mig i handen och allt skedde så fort. Det har åtminstone upphört att göra ont. Men jag vill veta varför allt annat också har upphört. Sover jag? Kanske sover jag. Man kan inte ha ont i sömnen. Och det enda jag ville förut var att somna. Nu vill jag vakna. Var är alla? Varför är jag plötsligt ensam? ”Du är inte ensam”, säger kvinnorösten, lika len och fyllig som sammet. ”Jag är här. Och jag vet precis vad du går igenom.” ”Vem är du?” ”Å, kom igen, Libby. Du vet vem jag är.” ”Nej, det gör jag inte.” ”Jo, det gör du. Du är en smart kvinna, det är därför Jack är tillsammans med dig. Kom igen nu, du kan räkna ut det.” ”Nej, det kan du inte vara. Du kan inte vara – ” ”Vi har fått tillbaka henne, men jag vet inte hur länge hon klarar det. Du måste verkligen trampa gasen i botten, annars går det inte.” ”Jag ska försöka, men det är så mycket trafik. Ingen flyttar sig eftersom det inte finns någonstans att ta vägen.” ”Jag fortsätter att pumpa i henne vätska, men jag vet inte hur länge det fungerar.”
Juli, 2008 ”Det var ju väldigt kul att du gav mitt nummer till din chef ”, sa Jack när jag närmade mig byggnaden där jag arbetade. Han stod lutad mot muren utanför med en brun mugghållare i papp, i vars fördjupningar två vita kaffemuggar var nedtryckta. Mellan dem vilade en vit papperspåse. Klockan var åtta på morgonen. Världen var skinande ljus och i Lon27
don var det förstås redan liv och rörelse: trafiken rullade förbi Si Purs glasvägg längst ner i Covent Garden, ett antal människor var på väg mot olika byggnader eller tunnelbanestationen runt hörnet. Jag kom alltid tidigt till jobbet då det innebar att jag troligtvis skulle slippa det sena skiftet eftersom jag hade längst resväg. Jag hoppades dessutom på att kunna gå tidigt nästa dag eftersom jag skulle få min bil då. ”Så du bara råkade vara i närheten?” frågade jag. ”Nej. Jag kom för att höra ifall jag kan fresta dig att sätta dig på en bänk och äta en croissant och dricka en kopp kaffe med mig. Och för att tacka dig för att du gav mitt nummer till din chef, förstås.” ”Ringde hon dig verkligen? Hon ville inte tala om ifall hon hade gjort det eller inte.” ”Det gjorde hon.” ”Och det gick inte bra?” ”Inte för mig, i alla fall.” ”Jag trodde verkligen att ni skulle komma bra överens.” ”Det gjorde vi. Det visade sig att vi har en hel del gemensamma bekanta och hon är rolig och intelligent, så om det inte hade varit för ett litet problem så hade jag förmodligen bjudit ut henne.” ”Å, jaha”, sa jag. ”Så synd.” ”Vill du inte veta vad det är för problem?” Jag skakade på huvudet. ”Nej.” ”Jag berättar i alla fall: problemet är att jag vill gå ut med dig.” ”Okej”, sa jag. Jacks stiliga ansikte, som var förvånansvärt vaket med tanke på den tidiga timmen, hajade till. ”Så du säger ja? Bara så där?” ”Ja. Jag går ut med dig. Nu på en gång. Jag följer med och sätter mig på en parkbänk och äter en croissant och dricker en kopp kaffe och så kallar vi det för att ’gå ut’ och sedan är vi kvitt. Okej?” ”Tänk om du faktiskt har trevligt, då? Om du bestämmer dig för att du trots allt tycker om mr J:s uppmärksamhet och vill träffa mig igen? Hur tänkte du dig att det skulle gå ihop –?” ”Utmana inte ödet. Och kalla dig inte för mr J.” ”Uppfattat. Vad sägs om Soho Square?” Jag tyckte om London tidigt på morgonen, människorna, livsödena, 28
berättelserna som utgjorde det blod som ständigt sjöd under stadens hud och oupphörligt förde den framåt. Den skilde sig så från Brighton på morgonen. Brighton upplevde man bäst genom att ta en promenad utmed havet och nicka mot hundägare och joggare och alla som festat hela natten. Brightons blodflöde kändes så mycket långsammare än Londons, men jag älskade dem båda lika mycket. ”Det känns som att jag måste anstränga mig och uppföra mig så bra som möjligt för att du inte ska avbryta frukosten”, sa Jack när vi korsade Charing Cross Road och begav oss mot Manette Street. ”Varför tvingar du dig att gå igenom det här då?” svarade jag. ”Det finns verkligen ingen anledning.” ”Jag tycker att du är intressant. Det är inte många människor som intresserar mig.” Jag hade varit ute med män som Jack förut. Många, många gånger. Det tycks nämligen som om den uniform vi skönhetsterapeuter bär verkar som en magnet på den typen av män som är ute efter en flickvän men inte en riktig kvinna. De som är ute efter någon som tar hand om sitt utseende, som uppskattar presenter och exotiska resor och som ler sött vid rätt tillfälle, men som inte sysslar med sådant som mensvärk eller håriga ben, eller – värst av allt – förväntar sig att någon ska lyssna på deras tankar och åsikter. Den man jag senast var ute med, en diplomat från ett litet afrikanskt land, blev förfärad över att den kvinna han träffat på en fest och som berättat att hon arbetade som skönhetsterapeut, visade sig ha en examen i biokemi och en gång i tiden hade jobbat som forskare. Jag såg det på honom – han hade förväntat sig att jag skulle tvinna håret kring ett finger och storögd lyssna medan han berättade om sin diplomatiska immunitet och om hur saker och ting fungerade i hans hemland. Han förväntade sig däremot inte att jag skulle ställa frågor om huruvida den inhemska bränsleproduktionen inte skulle kunna leda till större ekonomisk stabilitet (men det gjorde jag, bara för att han hade en sådan förutfattad mening om mig på grund av mitt yrke) och han kunde inte komma därifrån snabbt nog när dejten var över. Män som Jack ville inte dejta riktiga kvinnor – de ville dejta sin fantasibild av en kvinna. Det var förmodligen därför jag intresserade honom: jag var inte söt och kramgo och varenda gång jag fått chansen 29
att bete mig som en ”dam” så hade jag låtit bli att ta den och jag hade förmodligen inte alls agerat på ett sätt som han ansåg vara kvinnligt. Vilket gjorde mig till en utmaning. Och om det fanns något män som Jack eftertraktade mer än en eftergiven kvinna, så var det en tredskande kvinna som de kunde tämja. Vid den här tiden på morgonen var de flesta av bänkarna på Soho Square upptagna av människor som inte hade någon annanstans att sova, medan gångarna var beströdda med använda kondomer och sprutor. Men jag lät mig aldrig störas av sådana saker, de var bara kosmetiska, oviktiga skönhetsfläckar – under dem var Soho Square ohjälpligen magnifikt: en liten, perfekt formad grön juvel, gömd och omhuldad mitt i den larmande staden. Jag tillbringade ofta min lunchrast här och tyckte om tanken på att äta frukost här också, även om platsen inte haft en chans att sätta på sig ansiktet än. Jack balanserade brickan i knäet och frågade: ”Med eller utan socker?” ”Vilket som”, sa jag. ”Jag har en av varje, så välj.” ”Utan socker.” Han tog upp den vita muggen närmast mig och gav den till mig. ”Tillräckligt söt som det är, va?” ”Lyssnar du egentligen på vad du själv säger?” frågade jag och knäppte av locket innan jag tacksamt smuttade på det varma skummet. ”Inte så ofta som jag borde. Jag medger att det där var lite väl fånigt.” ”Hade du bara tänkt vänta utanför tills jag dök upp?” frågade jag. Han tog upp den vita påsen som nu var alldeles fet av smöret i croissanterna och räckte mig den. ”Nej, Paloma sa att du ofta brukar komma strax före åtta.” ”Frågade du henne om det?” ”Ja, jag var ju tvungen att ta chansen och ställa så många frågor som möjligt om dig. Hon hade bara gott att säga, tycker att du är fantastiskt duktig på ditt jobb, även om skönhetsterapeut inte var ditt första karriärval, och hon misstänker att andra salonger ständigt försöker locka bort dig från henne. Hon berättade också att du är svag för kaffe och croissanter, trots att du vet att de är förödande för hyn.” 30
”Sa hon allt det där?” frågade jag förvånad och mer än bara lite förtjust. ”Så snällt av henne.” ”Hon lät både stolt och tillgiven när hon pratade om dig.” ”Och hon brydde sig inte om att du inte ville gå ut med henne?” ”Nej. Hon har ingen skam i kroppen – när jag berättade att jag gillar dig, så frågade hon om jag har några singelkompisar. Jag har fixat ihop henne med Devin – han är amerikan och rik. Han skulle älska henne.” Vera Wang-klänning, här kommer hon, tänkte jag tillgivet och avundsjukt. Jag beundrade Paloma för att hon visste vad hon ville ha ut av livet och kärleken. Ibland önskade jag att jag var lika fokuserad som hon. Jag strävade ständigt efter att vara lycklig. Om jag inte tyckte om det jag gjorde, om det inte gjorde mig lycklig, så försökte jag göra något annat. Men nu, vid trettiofyra års ålder, kändes ”att vara lycklig” inte längre som en tillräckligt bra målsättning. ”Är du ambitiös, Jack?” frågade jag. Jag betraktade hans ansikte, symmetriskt och slätt, med välskött hy och en frisk, bronsfärgad lyster. Han hade en fantastisk ansiktsstruktur och otroliga ögon och läpparna … Det var ingen tvekan om att han var attraktiv och när han satt där och drack kaffe och åt croissantbitar var han inte samma person som den jag träffat hos bilhandlaren. Han var normal. Eftersinnande, medveten, tankfull. Ingen fråga besvarades utan att han tänkt igenom den. Om jag hade träffat den här Jack från början kanske jag inte hade hyst en sådan aversion mot honom. ”Ja, på sätt och vis. Om jag vill ha något så satsar jag, om det är så du menar.” ”Nej, det är inte så jag menar. Jag undrar ifall du vet vad du vill ha ut av livet.” ”När det gäller karriären, familjen, ekonomin?” ”Ja. Och nej. Jag menar, kämpar du mot något större mål i livet? Vet du vad du vill, på det hela taget?” Han skakade på huvudet och såg tankfull ut. ”Jag trodde att jag gjorde det. Jag trodde att jag hade uppnått det. Men det varade inte. På den tiden trodde jag att det enda jag ville, min ambition i livet, var – vänta så får du höra – att bli lycklig.” ”Och det var det inte?” ”Nej, det blev snart tydligt att lycka i sig inte bör vara ett mål i livet. 31
Den bör vara en del av själva resan. Jag vet, djupt för någon som är så ytlig som jag. Men det kommer från en som vet. Om man låter allt annat stå tillbaka för att uppnå det enda man tror kommer att göra en lycklig, så innebär det egentligen att man känner sig eländig ända tills man når målet. Och när man väl gör det kanske man märker att det man ville inte gör en så lycklig som man trodde att det skulle göra. Eller ännu värre, man kanske helt har glömt hur man ska vara lycklig.” ”Det där var verkligen djupt”, sa jag. ”Jag har faktiskt små pärlor av djupsinnighet gömda bland allt det ytliga.” Han drog handen genom håret och jag fick syn på handleden: åtta och trettiofem. ”Ledsen, Jack, men jag måste till jobbet.” Jag reste mig och knycklade ihop papperspåsen. Han ställde sig också upp, en ståtlig figur som passade perfekt in i parkens stilla glamour. ”Jag följer dig tillbaka”, sa han och letade med blicken efter en papperskorg för skräpet. ”Det var snällt, men nej. Jag har haft en trevlig stund trots mina invändningar och du har gett mig något att tänka på, men jag … jag vill faktiskt inte att det blir mer än så här. Och om du följer mig tillbaka skulle det kännas som en dejt och då blir det så där olustigt med ifall du ska bjuda ut mig igen eller inte. Vi nöjer oss med den här lilla trevliga stunden, okej?” Han sa först ingenting. Jag märkte att han försökte komma på rätt sak att säga, eftersom det helt klart inte var okej för hans del. ”Du gör att jag får tunghäfta, ska du veta. Jag är inte säker på att det är avsiktligt, men jag måste alltid tänka innan jag säger något eftersom jag vet att du lägger märke till allt som låter falskt eller tvetydigt.” Han suckade. ”Nej, det är inte okej att du vill låta saker och ting vara som de är. Men jag kommer att ringa dig och fråga igen. Förhoppningsvis lägger du inte på. Du kanske drar dig till minnes det där lilla ögonblicket av djupsinnighet jag delade med mig av och ger mig en chans.” ”Är du alltid så här ärlig?” frågade jag. ”Nästan aldrig”, svarade han. ”Men jag kommer att ringa dig och bjuda ut dig igen, för i mitt hjärta hoppas jag att du ska säga ja.” ”Som jag sa förra gången – allt är möjligt. Hej då.” 32
”Hej då”, sa han och flyttade sin intensiva blick till mina läppar. Det var ingen särskilt lång blick, men den märktes. Och den fick mig att tänka på honom och på lycka under livets resa, hela vägen tillbaka till jobbet.
”Det här är Libby Britcham, trettiosex, som har varit med om en bil olycka. Var tvungen att skäras loss från fordonet. Har flera kontusioner och skärsår på kropp, huvud och ansikte, dessutom möjlig hjärnskakning även om hon var klar och mottaglig vid olycksplatsen. Kunde inte bilda ljud när hon talade, möjlig afoni på grund av chocken. Har haft lågt tryck hela tiden. Hon hade en period av pulslös elekt risk aktivitet på vägen men svarade på återupplivningsförsöken och ökad tillförsel av vätska och vi fick tillbaka henne efter fem minuters återupplivning. Hon har fått två omgångar adrenalin intravenöst och än så länge 900 milliliter Gelofusine samt två liter vanlig saltlösning. Buken är öm – misstänkt inre blödning, förmodligen mjälten. Maken, Jack Britcham, var också inblandad i olyckan och behandlas i undersökningsrum två.” ”Okej. Kan du höra mig, Libby?” Ja, jag kan höra dig, tänker jag, det finns ingen anledning att skrika. ”Jag heter doktor Goolson. Du är på sjukhus. Vi kommer att ta väl hand om dig här.” Och så riktas det där skarpa ljuset rakt mot ögonen igen. Varför gör folk så där? Försöker de göra mig blind? ”Båda pupillerna svarar, ordna röntgen och se till så att både plastik kirurgerna och neurokirurgerna är beredda. Hämta fyra enheter O negativt till dess att vi kan korstesta. Och så behöver vi morfin intravenöst.”
Augusti, 2008 Jag är så otränad! tänkte jag när jag tvingade mig att röra mig framåt och jaga fatt på Benji, min brorson. Han var fem år och ganska skicklig med en boll. Varje gång han kom och hälsade på över helgen så kändes 33