__MAIN_TEXT__

Page 1

M TO

Tomtenissen

N

BY

TE

ND

PLA

LAP

ST OC R VÄ

KH

OL

M

N

E LD

som in te ville fir a jul

SPRITZ MEDIA

Helena1 Mansén


Tomtenissen som inte ville fira jul Det råder febril verksamhet i Tomtebyn så här en vecka före jul. Alla etthundratjugosju tomtenissar jobbar med glädje och förväntan för att få klart alla julklappar i tid. Alla utom Lill-Nisse. Han kan inte känna någon glädje. Han läser om krig i världen, hemska terrorsaker och om människor som flyr och har det svårt. Förstår inte hur det kan vara så. Allt känns hopplöst och meningslöst och han har ingen lust att fira jul. Istället lämnar han Tomtebyn och tar tåget till Stockholm. Utan att veta vad han vill eller vad han ska göra. Tomtemor, som varit orolig för Lill-Nisse, ber renen Rudolf att vaka över honom. Och Rudolf lämnar inte Lill-Nisse i sticket. Men hur ska det gå med julen? När inte Lill-Nisse är hemma och inte heller Rudolf för att dra släden med Tomtefar på julafton? Rudolf måste ju lysa upp färden med sin röda mule. Tomtefar måste helt enkelt få hem de båda igen innan julafton. Men hur? Och kommer han att hinna?

SPRITZ MEDIA

ISBN 978-91-983999-0-5

2


Tomtenissen som inte ville fira jul

Helena MansĂŠn 3


Av Helena Mansén har tidigare utgivits COLORADO - Galopphästen från vildmarken, 2011 Lisas Resa. Året var 1976. 2012 COLORADO - Tävlar i Amerika, 2013 Sebbe, Ringo och galoppgänget, 2015 COLORADO - Tävlar i Dubai, 2016

ISBN 978-91-983999-0-5 © Helena Mansén 2017 Spritz Media HM, www.spritzmedia.se Omslag och illustrationer: Helena Mansén Tryck: ScandBook, Falun, 2017. 4


1. Det var bara en vecka kvar till julafton. Snön låg vit och djup uppe på Tomteberget. Snöflingorna dalade ner och det tjocka snötäcket skapade en dämpad tystnad kring de små stugorna i Tomtebyn. Men inne i stugorna rådde det full aktivitet. Och i verkstäderna arbetade etthundratjugosju tomtenissar febrilt med att få klart julklapparna i tid. I vartenda fönster lyste ett varmt sken, från tidig morgon till sen kväll. Ibland rusade en nisse med frenetisk hastighet ut från en verkstad, över den snötäckta gården och in i en annan stuga, kanske för att hämta något redskap eller verktyg eller för att se om det kommit några nya meddelanden gällande önskelistorna. Ibland kunde det hända att en nisse kutade in i skogen för att leta lämpligt material till leksakstillverkningen. Det kunde röra sig om en gren av speciell önskvärd form och kvalitet, eller en stubbe, sten, stock eller annat. Då och då satte Tomtefar och nissarna sig ner för att tillsammans gå igenom hur den fortsatta produktionen skulle läggas upp, och komma överens om vem som skulle göra vad. Alla hade sin uppgift och alla tog den på största allvar. Om man blev tveksam eller stötte på problem, var det bara att rådgöra med Tomtefar eller Tomtemor. 5


Tomtemor höll mestadels till i köket och bakade julbröd, lussebullar och pepparkakor, men hon hjälpte gärna till med annat när det behövdes. Förutom att tillverka leksaker, kläder och andra saker till julklappar, var det mycket annat man måste hinna med. Till exempel att städa i stugorna, laga mat, lägga ut hö till renarna, skotta snö, hämta vatten och sådant som hörde vardagslivet till i Tomtebyn. Alla nissar jobbade på med stor iver och förväntan inför julen. Alla utom Lill-Nisse. Han jobbade inte. Han bara satt och stirrade ut genom fönstret med tom blick. Visserligen hade han hjälpt till att mata renarna och klappat om dem. Det behövdes ju också. Och gosat med katterna och hundarna.

6


Men istället för att snickra, tälja, smida, sticka, sy, måla, skriva julkort eller något annat som hörde julförberedelserna till, tittade han bara frånvarande ut mot den djupa snön, som nu i eftermiddagsmörkret antog en blåvit skimrande ton, och på de mörka grantopparna som reste sig högt bakom stugornas tak. Eller så bläddrade han i tidningen och läste nyheterna på datorn som stod på bordet i vardagsrummet. Han kände sig så ledsen av det han läste om. Det som stod där. Och han kunde inte alls känna någon förväntan och glädje inför julen, så som han brukade göra. Snöflingorna glimmade som guld när de föll in i gårdslyktans sken, och sakta singlade ner mot marken. Det var mörkt ute fastän klockan bara var två på eftermiddagen. Så var det här i Lappland. Men det gjorde honom ingenting. Han var van vid vintermörkret. Och snön lyste upp lite grand. Alla etthundratjugosju nissarna hade namn som Nisse och något mer. Eller Nissa om det var en flicka. En hette Nissa Busa men kallades för Busa-Nissa, en Nisse Lek, en annan Nisse Lång och en Nisse Klurig. Lill-Nisse hette egentligen Nisse Liten, men kallades Lill-Nisse. Han fick namnet för att han var minst. Men det var förstås då när han föddes. För tolv år sedan. Efter det hade det såklart fötts många nissar och nu var han inte minst längre. Men namnet hade han kvar. Lill-Nisse skrollade bland nyheterna på datorn. Han läste om hemska krig, och om människor som blev rån7


ade och misshandlade. Om människor som hade det svårt. Och om människor som lurade andra människor. Han förstod det inte. Hur kunde människor vara så elaka mot varandra? Och så läste han att det hade hänt en sådan där terrorsak igen. Det blev som en klump i magen. Han tänkte på alla människor som drabbats av det onda och svåra, och på hur de skulle kunna fira jul? Och hur skulle han själv kunna fira jul och vara glad, när så många människor hade det svårt? Allt kändes meningslöst. Och han kände ingen som helst lust att hjälpa till med julstöket i köket eller jobba i tomteverkstaden. Tomtemor tittade upp från julbaket. Hon såg hur han satt vid datorn och hängde med huvudet, så hon torkade av händerna på förklädet och gick in till honom. –Hur är det med dig, Lill-Nisse? Du verkar så ledsen.

8


Han tittade upp och försökte le. Tomtemor, rund och med hårburr som lockade sig åt alla håll, var alltid så snäll och hjälpsam. Men hur skulle han kunna förklara? –Jag vet inte, det går nog över, försökte han och ryckte på axlarna för att skyla över sina känslor. Hon smekte hans kind och log. –Jag hoppas det. Snart är det julafton och vi har så mycket att se fram emot. Lill-Nisse såg in i hennes kloka, bruna ögon och drog på munnen. Men kunde inte känna sig förväntansfull. Hon såg att han ville säga något mer, och väntade. –Tror Tomtemor på oss? frågade han till slut, sakta, försiktigt. –På oss? Hon förstod inte alls frågan. –Ja. På tomtar alltså? Hon såg förvånat på honom och kom inte på vad hon skulle svara. Men sedan kramade hon om honom, hårt och innerligt. –Det är klart jag gör, sa hon med allvarlig min. Just då klampade Tomtefar in i köket. –Vad är det jag hör? skojade han med bullrig stämma. Vad säger du, pojk!? Ho, ho, du är allt en spelevink du! Bara komma på en sådan fråga! –Lill-Nisse mår inte bra, snörpte Tomtemor mot honom, strängt. Låt honom vara. –Oj då, förlåt, jag visste inte, svarade han ångerfullt. Hur mår du, min Lill-Nisse? frågade han oroligt. Lill-Nisse kom inte på vad han skulle säga. 9


–Det blir nog bra, om vi bara låter honom vara ifred en stund, sa Tomtemor och gick tillbaka till sysslorna i köket. Tomtefar nickade, men gick ändå fram till Lill-Nisse och klappade honom vänligt på huvudet. Som om han vore en hund. –Det blir nog bra snart, ska du se, sa han också. Om det är något som bekymrar dig, då kan du alltid komma till mig och prata. Lill-Nisse nickade men sa ingenting. Jo, han visste att han alltid kunde prata med Tomtefar om det var något som bekymrade honom, eller om han behövde hjälp med något. Tomtefar var alltid snäll och trygg. Men den här gången skulle det inte fungera. Tomtefar skulle inte förstå.

10


2. Lill-Nisse slog igen locket till datorn, satte på sig jackan och gick ut. Släntrade långsamt över gårdsplanen, bort mot renarna. De brukade stå vid ladan där de kunde gå in under tak, i lä för vind och snö. Inte för att de brydde sig om kyla, hur kallt det än var. De var vana vid att vara ute i de allra mest bistra polarvintrar och iskalla stormvindar. De hade tjock päls med underull som skyddade mot alla väderlekar, och de trivdes bäst ute i friska luften. Men ibland kunde de ändå tycka det var skönt att få komma in och koppla av i ladan, tillsammans med de två hästarna, fyra fjällkorna och sju getterna som fanns där. Nu stod de utomhus, intill ladugårdsväggen, och åt och idisslade på höet som Lill-Nisse lagt ut tidigare. Han fyllde på med mer hö och havre, försäkrade sig om att de skulle ha tillräckligt för hela natten. Sedan kramade han om dem, en efter en. Dunder, Rudolf, Blixten, Stjärna, Åska, Komet, Tindra, Vixen och Dansa och de vita små renkalvarna, Snöflinga och Gnistra. Kalvarna skulle så småningom växa upp till stora starka renar och få vara med att dra tomtens släde på julafton. Men det var några år kvar tills dess. Innan det var dags kunde de få leka och ha kul, men samtidigt titta på och lära sig av de äldre renarna. Vixen och Dansa började bli gamla 11


och behövde inte arbeta längre om de inte ville. Vanligtvis när han kramade om renarna brukade han känna sig så glad. Det gjorde han på sätt och vis nu också. Men inte på samma sätt som förut. Och glädjen gick över på en gång. Dunder grymtade vänskapligt och puffade honom på armen. Lill-Nisse lutade huvudet mot den silvergrå, raggiga kroppen och blundade. Rudolf, som hade samma färg, kom fram till dem och puttade förnärmat Lill-Nisse i magen med sin stora röda mule. Inte särskilt hårt, bara så att Lill-Nisse skulle lägga märke till honom, att han också var där.

12


Hans mule var verkligen mycket speciell, röd och större än alla andras och den kunde lysa som en lampa. Man kunde faktiskt också säga att hans mule var känd över hela världen. Rudolf med den röda mulen. Det visste väl de flesta vem det var. Men Rudolf själv var inte medveten om att han var så berömd. Fastän hans mule var väldigt användbar. Den kunde lysa upp omgivningen som en stark lykta. När Tomtefar skulle resa ut med släden, eller flyga fram, som de gjorde på julaftonskvällen, då satte han ofta Rudolf som ledare. Speciellt i början när de färdades över mörka trakter. Men när de närmade sig städerna, där det var upplyst, brukade Rudolf få vila och han lät Dunder ta över. Lill-Nisse kunde inte låta bli att skratta när Rudolf nu, lite sur, puttade på honom med mulen. –Du vet ju att jag bryr mig om dig lika mycket som de andra! Jag älskar er alla lika mycket, tillade han och lät blicken falla på alla renarna. Rudolfs mule blinkade som ett fyrtorn och de andra renarna grymtade, smackade, fnös och brölade. Gråbruna Åska, med sin djupa stämma, och ljusgrå Blixten stämde in. Den silvervita Stjärna suckade och fladdrade med sina långa ögonfransar och lilla Snöflinga tryckte sig mot Lill-Nisse och bräkte ljust som ett lamm. Lill-Nisse klappade om dem alla, ömt och kärleksfullt, medan en tår rullade nerför hans kind. Rudolf iakttog honom bekymrat. Mulen tändes igen 13


och han satte den mot nissens panna och brummade lågt. Lill-Nisse drog lekfullt i renens öron och suckade tungt. När Tomtemor tittade ut genom köksfönstret såg hon hur Lill-Nisse pulsade genom snön med nerböjt huvud, mot nissestugan där han bodde. Hon var orolig för honom, satte på sig kappan och gick ut. Följde den uppskottade gången mellan snödrivorna mot ladan där renarna stod. De tittade förvånat upp när de såg henne komma. Visste ju att hon hade så mycket att göra i stugan de här dagarna. Förstod därför att hennes ärende måste vara viktigt. –Rudolf, kan jag få prata med dig? bad hon genast och barskt.

14


Han höll på att sätta höet i halsen av överraskning och knep ihop ögonen. –Vem? Jag? hostade han. –Ja, du. Han svalde och gick fram till henne. Hälsade vördnadsfullt genom att buffa på hennes arm och blinka två gånger med nosen. –Rudolf, jag måste be dig om en sak. Hans mörka ögon vidgades och han nickade. Han gjorde vad som helst för Tomtemor. –Det gäller Lill-Nisse, jag är så orolig för honom. Jag skulle vilja att du vakar lite extra över honom. Kan du göra det? –Självklart, brummade han och grymtade några extra gånger, kort och uttrycksfullt. –Håll uppsikt över honom! Jag vet att jag kan lita på dig. Rudolf satte huvudet under hennes arm och grymtade ännu en gång. –Jag lovar. –Tack Rudolf, sa Tomtemor.

15


3. Lill-Nisse packade ner det nödvändigaste i ryggsäcken. Ett ombyte kläder, ett extra par sockor och vantar, två äpplen och en stor brödbit som han smugit till sig från skafferiet. Och några andra saker som kunde vara bra att ha. Bland annat små souvenirer i form av renar och tomtar, maskotar, som de brukade lämna till butiker i staden, som senare sålde dem till turister. Han tog fram en bit papper och penna och började skriva. ”Jag måste resa bort. Kan inte fira jul.” Han tittade upp och ut genom fönstret. Blinkade bort några tårar och fortsatte skriva. ”Förlåt. Hälsningar Lill-Nisse.” Han såg sig omkring i stugan en sista gång, och tassade ut. Han valde den närmaste vägen bort från gården. Försökte hålla sig i skuggan av granskogen, så att ingen av de andra nissarna skulle lägga märke till honom. Men han antog att de alla var så upptagna i verkstaden att de nog inte tittade ut. Men Rudolf tittade upp mellan tuggorna av höet. Han hade ju lovat att hålla koll på Lill-Nisse och noterat att denne hade gått in i nissestugan. Plötsligt fick han nu se Lill-Nisse gå iväg - bort mot skogen. Rudolf lyfte huvudet så högt han kunde för att se bättre och fällde 16


fram öronen. Nosen blinkade till. –Vad i all sin dar...! utropade han. De andra renarna vände sig förvånat mot honom. –Vad sa du? undrade Tindra. Men hon fick inget svar för Rudolf hade redan satt iväg i snabb trav, för att hinna ifatt Lill-Nisse. Lill-Nisse vände sig om när han märkte att renen kom i hög fart bakom honom. –Varför följer du efter mig?! Hem med dig! fräste han. Rudolf lyssnade inte utan började gå efter Lill-Nisse. –Hörde du inte vad jag sa?! Gå hem! Stick! Rudolf lade sitt huvud på Lill-Nisses axel. Lill-Nisse stannade igen, vände sig om och kramade om honom. Plötsligt och innerligt. –Du förstår, Rudolf, jag måste resa. Men du måste gå tillbaka. Rudolf ruskade på huvudet. –Nej, sa han lugnt och bestämt. –Det är julafton snart och Tomtefar kommer att behöva dig! Rudolf brummade frågande. –Men, inte ska du väl vara borta till julafton? Lill-Nisse började gå igen och Rudolf följde efter. Han hade lovat Tomtemor att se efter honom och han höll alltid vad han lovade. Dessutom hade han också blivit orolig på allvar över den lilla nissen. Vad tänkte han göra? Varför ville han resa bort? –Gå tillbaka sa jag! skrek Lill-Nisse argt. 17


Rudolf skakade åter igen på huvudet. Lill-Nisse spände blicken i renens mörka outgrundliga ögon. Men denne stod som fastgjuten och vägrade vända tillbaka. Lill-Nisse stampade ilsket med foten i snön. Rudolf stod obevekligt kvar. Utan att röra en klöv. Då vände Lill-Nisse helt om igen och fortsatte att målmedvetet gå längs den smala och krokiga vägen, som kantades av snöklädda skogar och höga fjäll. Rudolf följde efter. Snöflingorna dalade tätt nu och Rudolf hade noslyset på, så de skulle kunna se vägen framför dem. Den var full med snö och slingrade sig backe upp och backe ner, kilometer efter kilometer. Efter ett par timmar stannade Lill-Nisse för att vila, och slog sig ned på en trädstock. Han var så trött. Benen värkte och ögonlocken ville falla ner. Rudolf lade sig ner intill honom, alldeles nära hans ben och gjorde uppmanande nickningar till honom. Lill-Nisse förstod och satte sig gränsle över renens rygg, lade sig ner med huvudet över hans hals, gäspade och blundade. Efter en stund reste sig Rudolf upp och fortsatte färden. Nu med nissen sovande på hans rygg. –Fortsätt bara vägen fram, mumlade Lill-Nisse, halvt i sömnen. Rudolf ville fråga varför, men eftersom nissen somnat igen var det bäst att göra som denne sagt. Han satte av i en flytande jämn trav, och höll samma takt mil efter mil. 18


Efter flera timmar kom de fram till den upplysta staden. Rudolf stannade och vände sig om mot Lill-Nisse, som sömnigt satte sig upp. –Och vad vill du göra nu då? undrade renen, nästan förebrående. Han var faktiskt lite trött själv, inte fysiskt, för han blev nästan aldrig trött i kroppen på det sättet, men han kände sig alldeles dimmig i huvudet och tyckte det fick vara nog nu. Tyckte det var dags att vända tillbaka hem. –Vi går till tågstationen. –Tågstationen? –Ja, jag ska åka till Stockholm. Rudolf höll på att tappa hakan av förvåning. Och besvikelse. Han kände sig helt klart less.

19


–Stockholm? Vad i hela friden ska du göra i Stockholm? Det visste inte Lill-Nisse själv. Men han visste att han inte ville fira jul. Och att han bara ville komma bort från julen. –Du kan vända tillbaka till Tomtebyn, sa han till Rudolf. Jag klarar mig själv nu. Men stort tack för att du hjälpte mig hit. Lill-Nisse hasade sig ner från renens rygg. –Jag lämnar dig inte, kommer inte på fråga. Jag följer med. Han hade ju lovat Tomtemor, men det ville han inte berätta för Lill-Nisse. Lill-Nisse tänkte säga något men Rudolf hade redan börjat gå mot stationen och biljettluckan. Mannen i luckan glodde förvånat när han såg renen och den lille tomtenissen, som ville köpa biljetter. –Till Stockholm, sa Lill-Nisse och lade fram pengar. Räcker det? Biljettmannen bara gapade och nickade. Rudolf stack in sin röda lysande mule. Det var så många ovana lukter därinne - vilket gjorde att han nös så det stänkte om det. Biljettmannen grimaserade och torkade av sitt ansikte med en servett. –När går tåget? frågade Lill-Nisse när han tog emot biljetterna som mekaniskt räcktes fram mot honom. –Om tjugo minuter, sa biljettmannen och fortsatte att stirra på dem. 20


–Bra! Kom Rudolf! De hade fått plats 20 i vagn 3. –Vi har bara fått en sittplats, konstaterade Lill-Nisse när han tittade på biljetten. Han tänkte nog inte på att du också vill sitta. –Det gör inget. Jag lägger mig ned i gången. Nu var det inte så många som skulle åka med tåget så det fanns gott om plats. De var båda väldigt trötta och somnade nästan omgående. Rudolf, som låg på golvet, lutade sig mot Lill-Nisses ben och fötter och Lill-Nisse lutade sig ner och vilade mot hans rygg. Om tolv timmar skulle de vara framme i Stockholm.

21


4. Tåget färdades snabbt genom det gnistrande iskalla vinterlandskapet. Molnen hade försvunnit och på den blåsvarta natthimlen lyste vad som såg ut som triljoner stjärnor. Lill-Nisse kände sig utmattad, fastän han hade sovit på Rudolfs rygg. Nu lät tåghjulens dunkade mot skenorna extra sövande och han sov under största delen av resan. Då och då vaknade han till och tittade ut genom fönstret. Plötsligt kom det över honom vad han hade gjort, och han kände en längtan tillbaka till värmen och tryggheten i Tomtemors kök, och till skratten från de andra nissarna. Han sträckte ut handen mot Rudolf, kände den raggiga pälsen och tittade tacksamt på renen. Gled ner från sätet, satte sig på det skakiga golvet intill honom, kramade om honom och blundade. –Jag är så glad att du finns, mumlade han och somnade om. Rudolfs mule blinkade i sömnen.

22


Här följer några fler av de teckningar som finns i boken:

23


24

Profile for Smakprov Media AB

9789198399905  

9789198399905  

Profile for smakprov