I serien Prinsessälvorna har utkommit Lilly lyckoälvan Tilde teaterälvan Josefin djurälvan Vilda äventyrsälvan Elsa kalasälvan Lova leksaksälvan Alice balälvan
2
Översättning Ulrika Adling Samuelson
Älvorna planerar en magisk bal Med hedersgäster och glädje i sin sal De väntar en afton med glitter och skratt Men jag tänker bjuda på ett ondsint spratt Kalas och äventyr blir mörka och kalla Jag ska besegra älvorna en gång för alla Min isiga magi genom slottet ska vina Jag får världens all lycka att sina
5
Älvlandets slott
Orangeriet
Sjön Minizoo
Labyrint
Prydnadsträdgård
Fril
Kung Bores isslott
Buss
Krocketspel
Lekplats
Gyllene slottet
Friluftsteater
En
överras
kn i
ng
lik k ö sp
– Jag undrar vilka äventyr Joel och Caroline har hittat på åt oss till i kväll, sa Kristin. Hon log mot sin bästa vän, Rebecka, som satt på andra sidan det stora matbordet. Det var vårlov och flickorna befann sig på Gyllene slottet, där de bodde 9
för att delta i den speciella barnvecka som ordnades. Joel och Caroline var slottsvärdar och tog hand om barnen som om de vore kungligheter. – De har säkert planerat någonting kul, svarade Rebecka och skrapade upp det sista av jordgubbsglassen ur sin silverskål. Bankettsalen var en vacker plats, full med tindrande ljus och lampor. Kristin såg drömmande ut genom det stora, runda fönstret längst bort i salen. Det var skymning, men hon kunde ändå urskilja siluetten av slottets förfallna gamla torn mot den lila himlen. Tornet 10
reste sig ståtligt ur muren, och det var det enda ställe slottsvärdarna hade förbjudit barnen att vara på. – Jag önskar att vi fick gå upp i tornet, sa Kristin. Det skulle vara så häftigt att utforska det! – Jag tycker att det verkar ganska läskigt, sa en flicka som hette Victoria och som satt bredvid henne. Jag är inte så äventyrlig av mig. 11
Rebecka och Kristin utbytte ett hemlighetsfullt leende. De hjälpte sina vänner, prinsessälvorna, att ta tillbaka sju magiska diadem från kung Bore och hans svartalfer, och hade redan varit med om flera äventyr under veckan. Hittills hade de fått tag i diademen som tillhörde Lilly lyckoälvan, Tilde teaterälvan och Josefin djurälvan. Men fyra av de magiska hårsmyckena återstod att finna. Varje prinsessälva hade hand om ett eget område älvmagi. Men utan diademen kunde de inte förhindra att saker och ting gick på tok, varken i människornas eller i älvornas värld. Kung Bore och hans undersåtar hade stulit de magiska smyckena under en bal i Älvlandets slott och fört dem till människornas värld. Drottning Titania 12
hade inte lyckats stoppa honom från att ta diademen, men hon hade använt sin magi för att se till så att de hamnade i Gyllene slottet. På så sätt kunde Kristin och Rebecka hjälpa älvorna att leta efter diademen. Plötsligt ropade Victoria förvånat till. – Titta! utbrast hon. Varför har vi inte sett den förut? Mitt på det stora matbordet stod en hög vas full med rosa rosor. Men det var inte rosorna Victoria menade, utan det som satt nerstucket bland dem – en pergamentrulle. Hon drog försiktigt upp rullen och läste högt vad som stod på utsidan: 13
Till våra gäster under barnveckan – Åh, det måste vara något om kvällens aktivitet! sa Rebecka upprymt. Skynda dig, öppna! Victoria vecklade ut papperet och alla tryckte sig tätt intill henne för att läsa. Texten var skriven med stora, guldfärgade bokstäver. Vi finns i ett rum med sagor på rad Berättelser skrivna på snövita blad Här kan ni äventyr och hjältar finna Och in i spännande världar försvinna – Oj, vilken svår gåta, sa en pojke som hette Arthur. – Ja, lite för svår kanske, svarade Victoria. 14
Rebecka och Kristin såg förvånat på varandra. Det hade verkat som om de andra barnen hade tyckt att äventyren och aktiviteterna hittills hade varit roliga. Men nu ville de inte ens lösa en gåta. – Snövita blad och äventyr, sa Rebecka. Vilket rum innehåller sådant? Åh, nu vet jag! Biblioteket! – Ja, just det! utbrast Kristin. Kom allihop, Joel och Caroline väntar säkert på oss där! Barnen lämnade bankettsalen och gick 15
tvärs över det blankpolerade entrégolvet och uppför Stora trappan. Fladdrande ljus lyste upp deras väg. Plötsligt tvärstannade Victoria och Arthur. Arthur var alldeles vit i ansiktet och Victoria pekade med skakande hand på en skugga på väggen. – Ett … ett … sp… spöke! pep Arthur. Alla utom Kristin och Rebecka skrek och tryckte sig närmare varandra. En mörk skugga skymtade förbi. – Såg du? frågade Kristin. Rebecka nickade. 16
– Men jag vet inte vad det var. Det försvann så snabbt. – Ett spöke! sa Arthur med skräck i rösten. Det är säkert någon gammal kung som bodde här för flera hundra år sedan som går igen. – Det var nog inget riktigt spöke, sa Rebecka förståndigt. – Nej, antagligen var det bara en konstig skugga från stearinljusen, tillade Kristin. De var båda förvånade över hur rädda alla andra verkade vara. – Vi springer resten av vägen! sa Victoria med darrande röst.
17