Kapitel 1.
den rosa pedagogiken — återtagandet Kajsa ohrlander
V
arför heter denna bok En rosa pedagogik – jämställdhetspedagogiska utmaningar? det kan ju tyckas märkligt att över huvud taget ge pedagogik en färg, inte minst att kalla pedagogik för rosa. Kanske är det några läsare som till och med blir lite irriterade och ifrågasätter att det alls finns något som heter rosa pedagogik. andra kanske känner sig träffade och undrar om detta är en pedagogisk riktning som vi förbisett men borde känna till? Kanske blir några nyfikna och tänker att detta måste vara en beteckning för en ny form av feministisk eller queer pedagogik? Faktum är ju att vi med den här boken har väldigt stolta ambitioner. vi vill inget mindre än återta denna färg, göra om dess betydelser och ge den nya och oväntade innebörder. rosa blir här en signal till en mångfasetterad subversiv feministisk pedagogik. i detta kapitel ska tankarna med en rosa pedagogik utvecklas närmare. För det är mer som står på spel med denna färg och återtagandet av begreppet ”rosa pedagogik” i denna bok. det handlar om två delvis mycket olika aspekter av ”rosa pedagogik” som kommer att löpa som parallella trådar genom detta kapitel. den första aspekten, som de flesta av bokens läsare troligtvis främst associerar till, handlar om färgen rosa i dag – i förskolor och skolor. Boken riktar sig nämli-
gen till och hämtar inspiration från dagens pågående genuspedagogiska arbete på många förskolor och skolor, där färgen rosa nu ibland kommit att bli mycket laddad (Hellman, 2010). rosa har blivit en färg som genusmedvetna föräldrar vill undvika, skriver Fanny ambjörnsson i en artikel, vars ämne är just färgen rosa. Färgen har för dem blivit ett uttryck för ”en gammal och förtryckande kvinnlighet”. dessutom menar hon att färgen rosa ses som problematisk när den fästs på pojkar, eftersom den medför en risk för ”flickighet” och oklar manlig könsidentitet och homosexualitet (ambjörnsson, 2005). denna stigmatisering och problematiska laddning som färgen rosa fått är dock knappast den enda betydelse som färgen rosa ges i dag. i en kommande bok, Rosa – den farliga färgen, visar Fanny ambjörnsson att rosa används och tidigare använts både subversivt och omvandlande. i vissa feministiska och queerpolitiska rörelser har färgen rosa blivit en färg att återerövra och man gör detta stolt, lekfullt och ironiskt. genom att både upphöja rosa och förklara färgen som sin vackra signalfärg tydliggör man och gör samtidigt motstånd mot föraktet för det feminina och homosexuella. ett talande exempel på detta är när Feministiskt initiativ på valdagen 2010 uppmanade sina anhängare att rösta rosa (ambjörnsson, kommande). Färgen rosa har därmed i en slags historisk tillfällighet kommit att bli något viktigt för pedagogiken att ta itu med, som en signal för att rikta uppmärksamheten mot underordning av det feminina i pedagogiskt arbete. och inte bara det. eftersom både barnslighet och litenhet såväl som alla former av marginalisering är tätt kopplade till femininitet innebär en rosa pedagogik en rad komplexa försök att utmana många olika slags normer och maktrelationer. den andra aspekten av färgen rosa har haft en avgörande, men numera ofta bortglömd, betydelse i den svenska pedagogikhistorien som vi nu vill återta och 11