9789176458563

Eva Dolan Dรถda talar inte

ISBN 97 8- 91-7645-856 -3 © Eva Dolan, 2 01 5 Originaltitel: »Tell No Tales« Originalförlag: Harvill Secker, an imprint of Vintage, a part of the Penguin Random House group of companies Översättning: © Carla Wiberg, 2 016 Omslagsfotografi: Timothy Smith Formgivning: Lars Sundh Tryck: ScandBook, Falun, 2 016 Typsnitt: Minion

Bli medlem hos Modernista för erbjudanden, rabatter & nyheter på: www.modernista.se

Eva Dolan

DÖDA TALAR INTE Översättning av Carla Wiberg

Modernista stockholm

DAG E T T

5

6

1 K l o c k a n fem på morgonen var det lätt att se i vilka hus det fortfarande bodde engelsmän. Inga livstecken. Inte en tanke på att gå upp på minst ett par timmar än.

Sovrummet låg i mörker bakom Sofia där hon stod och såg att det började lysa i takfönstret i det ena vindsrummet efter det andra. Hon kom ihåg hur hon hade sovit på en luftmadrass under ett brant snedtak med tre andra tjejer inklämda i samma rum för femtio pund i veckan. På nätterna hade hon sett stjärnor genom springorna mellan de platta pannorna av skiffer. I det huset hade det inte funnits något takfönster, bara en golvlucka som öppna­ des nerifrån och släppte ut dem när skåpbilen kom för att köra dem till Lincolnshires ändlösa svarta slättland.

Det var länge sedan nu.

Hon tände lampan och klädde sig snabbt: leggings under jean­ sen, linne och långärmad T-shirt och en av Tomas tjocka grå sweatshirts utanpå. I går kväll hade det varit fem grader kallt och packhuset måste vara utkylt. Det var bättre än att jobba ute på fälten, påminde hon sig själv – traska fram och tillbaka längs raderna med fingrar så domnade av köld att man kunde skära sig och inte märka det förrän man kände en plötslig varm väta.

Hon flätade det långa bruna håret i all hast och stoppade in flätan innanför kragen, såg på Tomas smutskläder som låg i ett hörn med torkad lera på byxbensfållarna och en annan män­ niskas blod på ena låret.

Minnet blixtrade till framför ögonen: kurdens avhuggna hand på packhusgolvet, Tomas som höll honom upprätt och sträckte upp hans handled över huvudet på honom för att stilla blodflödet, den gamle som skrek.

Hon ryckte till sig kakibyxorna, tröjan och T-shirten som 7

båda var blodfläckiga trots att hon var säker på att Tomas inte hade haft dem på sig den dagen. De borde inte ligga kvar i huset.

Någon annans blod – det drog till sig olycka.

Sofia körde ner plaggen i en plastkasse som inte var riktigt stor nog, hon fick trycka ner dem med sin lilla beniga knytnäve.

Fläckarna skulle gå bort om hon lade dem i blöt i vodka men Tomas skulle aldrig ta på sig de där kläderna igen.

I sovrummet på andra sidan korridoren ringde Jelenas mobil.

Ny rington den här veckan och Sofia var trött på att säga åt henne att sluta slösa bort sina pengar på sådant.

Hon hörde att Jelena gick omkring där inne, hörde de små smällarna när den lösa golvbrädan vid sminkbordet vippade. »Strunta i honom!« hojtade Sofia.

Jelena kom ut i korridoren, klädd i pyjamasjacka som hängde löst över jeansen och med tjocka vita sockar på fötterna. »Ja sam neznalica njemu.« »Engelska«, sa Sofia trött. »Du blir aldrig bättre om du inte pratar.« Mobilen fortsatte att ringa i Jelenas hand. Skärmen blinkade i takt med musiken. »Jag messade i går, sa nej till honom.« »Du ska inte säga något alls. Inga mess. Ingenting.« »Jag vill få honom att förstå«, sa Jelena. »Du bara uppmuntrar honom«, hävdade Sofia. »Du får inte ge honom något.« Jelena drog fingertopparna genom hästsvansen – en nervös gest som hon hade fått med sig från barndomen. »Han slutar inte om jag inte pratar med honom.« »Jag kan prata med honom.« Sofia räckte fram handen men Jelena vände sig bort och tryck­ te mobilen mot axeln. »Nej. Han slutar.« Och det gjorde han. Just då. Som om han hörde dem. »Vi ska ändra ditt nummer.« Sofia gned Jelena på armen och tvingade sig att le. »Jag ordnar det i kväll. Var inte orolig.« Hon gick ner i det lilla vita köket som vette åt baksidan av 8

huset, tände i taket, satte på TV:n, skruvade på kranen och lät vattnet rinna tills det blev riktigt kallt, försökte uppföra sig som om allt var som vanligt. Som om gårdagskvällens samtal aldrig hade ägt rum. Flera timmar senare hade hon varit säker på att hon hörde Jelenas röst som ett mummel tvärs över korridoren medan hon själv låg mitt i sängen och försökte sova och önskade att Tomas hade legat där bredvid henne.

Hon tände en cigarett på gaslågan och väntade på att vattnet skulle koka upp.

Anthony var en småväxt och ängslig man, men han var envis och hon visste att hon förr eller senare skulle bli tvungen att göra något. Blicken drogs till knivblocket på den svarta laminatbänk­ skivan – fem kraftiga träskaft, fem välbalanserade blad.

Så långt skulle det inte gå, försäkrade hon sig själv.

Vattenkitteln började skramla på spisen och Sofia ropade åt Jelena att de skulle komma för sent om hon inte skyndade sig.

Samtidigt hällde hon kokande vatten i presskannan, bryggde starkt kaffe. Hon fyllde kitteln på nytt till termosarna, tog kassen med de förstörda kläderna och bar ut den till soptunnan.

Det låg frost i luften, kryddad med kemikalier från industri­ området strax intill. Andedräkten slog ut i blom framför henne när hon blåste ut luft och kylan sved i näsan. Gräset prasslade svagt under fötterna. Det behövde klippas, men det var Tomas upp­ gift och ingen av dem kunde handskas med den temperaments­ fulla gräsklipparen som han hade köpt på bakluckeloppisen på fotbollsklubben. Han hade sagt att den var som en kvinna, kräv­ de en fast hand, och då hade Sofia svarat att slovakiska kvinnor inte var som gräsklippare – de behövde bara ett enda blad för att få det gjort. Han hade skrattat och kysst henne och lovat att han skulle visa henne hur den fungerade när han fick en ledig dag.

Hon släppte ner kassen i tunnan och stängde locket långsamt, medveten om ett frasande ljud som kom från skuggorna bakom uthuset. En katt rusade fram och sprang tvärs över gräsmattan, en suddig vit fläck som var borta på ett ögonblick.

När Sofia kom in igen höll Jelena på att ta fram bådas lunch­ 9

lådor ur kylskåpet: bönor och pasta i tomatsås. Sofia hade gjort ett storkok under veckoslutet och fördelat maten i portionsför­ packningar för att det skulle gå snabbt på morgnarna. Hon hade lärt sig tidigt att leva på ytterst lite och den vanan satt i trots att de tjänade bra nu. Ju mer de sparade desto förr skulle de slippa slita så här, alltid för att andra skulle tjäna på det och med så många mellanhänder som skulle ha sitt.

Jelena lade Tupperwareburkarna i sin ryggsäck och stoppade ner termosarna, tog upp den ena igen och kollade skruvlocket.

Hon verkade alltför koncentrerad, bet sig i underläppen. »Du har pratat med honom«, sa Sofia.

Jelena drog långsamt igen blixtlåset på ryggsäcken. »Jag säger att jag inte ska träffa honom.« »Vad sa han då?« Jelena var blank i ögonen. De var så stora och blå. Hon svalde men svarade inte.

Sofia visste vad han hade sagt. Alltid samma hotelse men han var för feg för att sätta den i verket. Om han tänkte göra det så skulle han ha gjort det vid det här laget. Sådant gjorde man i vredesmod, i stundens hetta, och hettan var borta nu, vare sig han förstod det själv eller inte. Han skulle tröttna, gå vidare till någon annan. Någon annan stackars utländsk flicka som skulle falla för hans engelska uttal och hans stora tyska bil. »Nu måste vi gå«, sa Sofia. »Annars kommer vi för sent till jobbet.« Hon tog Jelena i armen när de gick ut, drog henne med sig genom grinden till alla de andra som kom ut med sina termosar och matlådor. Alla gick åt samma håll, ner mot huvudgatan.

Halv sex och resten av staden låg fortfarande och sov, men på Lincoln Road var det redan liv och rörelse. Det lyste i radhusen, de spydde ut sina invånare på trottoarerna medan lastbilar och vita skåpbilar körde in mot Peterboroughs centrum i en ständig ström, minibussar fulla med arbetare på väg hem efter att ha städat kontor eller stått i tolv timmar och packat grönsaker i östra 10

industriområdet. De släppte av dem, vände snabbt och plockade upp dagskiftet.

En transportbil stannade på andra sidan gatan, utanför den polska livsmedelsaffären där Sofia och Jelena hade slutat handla.

Där såldes smuggelcigaretter och olaglig hembränd vodka från en bulgarisk familj på slätten – riktigt rävgift som inte dög till annat än att skura diskhon med. Utanför skyltfönstren satt några män och drack flasköl – de hade just gått av sitt skift och var tröttkörda men ännu inte redo att gå och lägga sig.

Sofia och Jelena ställde sig på sin vanliga plats utanför buss­ kuren. Det var bara de som skulle med bilen till Boxwood Farm.

Det här var första hållplatsen på förarens rutt. Men i dag stod det någon mer och väntade där: en kutryggig man som såg trött ut och verkade obestämt bekant. Någon som Tomas kände. När han muttrade god morgon fick Sofia fram ett svar, men hon hade uppmärksamheten riktad mot Jelena som stack handen i fickan och tog fram mobilen. Den där skräniga ringtonen nu igen.

Sofia gav henne en skarp blick medan hon kollade skärmen. »Vem är det?« »Marta«, sa Jelena. Hon vände sig bort så att kroppen skymde skärmen, tog ett par små steg närmare trottoarkanten.

Mannen sa något mer och Sofia svarade kort, iakttog Jelena som bet sig i läppen medan hon lyssnade till rösten som absolut inte var Martas.

På avstånd överröstades trafikbullret av biltutor och en motor växlade upp med ett ilsket brummande när en vit Volvo körde mot rött, gasade uppför Lincoln Road och tog en plötslig omväg runt en cyklist. Sofia stelnade till när halvljuset svepte över trot­ toaren och hon såg Jelena i silhuett med ryggen mot bilen och telefonen mot örat. Sofia öppnade munnen för att skrika men fick inte fram ett ljud. Sedan hörde hon en smäll och någonting träffade henne hårt och världen blev svart när hon slog huvudet i marken.

11

2 K va r t över sex hade de stängt av hundra meter av Lincoln Road. Båda filerna var avspärrade, skyltar dirigerade in trafiken på de smala tvärgatorna som redan var fullproppade med fordon: långtradare som försökte ta sig in i köpcentret och leverera varor, skåpbilar på väg till saluhallen bakom domkyrkan.

BBC Cambridgeshire hade redan rapporterat en smitnings­ olycka. De hade inga närmare detaljer, men kriminalkommis­ sarie Dushan Zigic visste att det rörde sig om ett dödsoffer på platsen och två med livshotande skador på väg till akuten på Edith Cavell-sjukhuset.

I det första nyhetsinslaget hade det uppgetts att alla offren var gästarbetare. I nästa sändning en kvart senare hade man inte nämnt något etniskt ursprung, bara en grupp människor som stått och väntat vid en busshållplats. Polisens informationsansva­ riga måste ha ringt innan hon kom ur sängen om de hade lyckats få tyst på dem så snabbt, gissade Zigic.

Men hon kämpade mot ett obevekligt tidvatten. Innan han lämnade polisstationen visade vakthavande honom en video av olyckan, hämtad från Youtube. Den hade filmats med stadig hand medan människor från kaféet mitt emot kom springande över gatan för att hjälpa till och ropade på flera språk som Zigic inte förstod.

Vakthavande sa att han borde vara tacksam. De hade ju fått en bild på smitaren. Den avslöjade inte särskilt mycket – normal kroppsbyggnad, mörka kläder, ansiktet bara en ljus fläck när han rusade i väg mot de smala gatorna i hyresrumslandet och kom undan längs samma sida av gatan som Zigic svängde in på nu.

Framför honom var en bil mitt uppe i en trepunktsvändning efter att ha upptäckt att polisens avspärrning gjorde det omöjligt 12

att komma ut på Lincoln Road. Zigic blinkade för att släppa förbi den. Sedan stannade han på trottoaren utanför en nybyggd rad med gatuhus i tre våningar.

När han klev ur bilen spanade han efter övervakningskameror längs den smala gränden. Han fick syn på ett ensamt exemplar, monterat under den sackande takrännan på hörnhuset och märkligt nog riktat mot ett fönster på andra våningen.

Zigic duckade under plastbandet och kom in på brottsplatsen.

Allting såg urblekt och nästan drömlikt ut i morgonljuset och det slog honom att han aldrig förut hade sett Lincoln Road utan trafik. Det hade bildats köer på båda sidor om olycksplatsen, men ingen tutade eller skrek och stillheten som hade sänkt sig över gatan förstärkte känslan av overklighet.

Men bilen var verklig. En stor Volvo av äldre modell med förardörren utbytt och den nya slarvigt omlackerad i en vit färg som inte riktigt stämde med resten av karossen. Den hade plöjt igenom gruppen som stod och väntade på trottoaren och inte stannat förrän den brakade in i fasaden på radhuset bakom buss­ hållplatsen.

Han såg rakt in i vardagsrummet som nu bara hade trasig puts på väggarna och alla möbler täckta av damm som ännu inte hade lagt sig. En lampsladd hängde ner från taket utan någon glödlampa. En ny badrumsinredning, fortfarande insvept i plast, stod inskuffad i ett hörn och väntade på att bäras en trappa upp.

Alltid något, tänkte Zigic. Inga dödsoffer här.

Men det kändes som en mycket klen tröst när han såg på de krossade resterna av busskuren – plexiglasväggarna spräckta och blodfläckade, de röda plastsätena manglade under Volvons bakhjul. Strax intill låg en ryggsäck som slitits mitt itu och spillt ut två lunchlådor av plast och en termos.

En brottsplatstekniker i blå engångsoverall ropade åt honom. »Ziggy! Flytta på dig eller säg omelett!« Han fick syn på kameran längre bort och gick ur vägen för den, ställde sig mitt på gatan och såg fotografen komma närma­ re, långsamt panorera över Volvons kaross och sedan gå riktigt 13

nära, fram till den öppna förardörren och krockkudden som fortfarande var uppblåst och prickig av blod. Han fokuserade på den krossade vindrutan, den hopknycklade motorhuven och sedan på en grund buckla i biltaket där en kropp hade landat.

Blodet på lacken såg fortfarande klibbigt ut. På bakrutan hade vindrutetorkaren gått i gång och brett ut blodet över glaset.

I norra änden av brottsplatsen hade det bildats en liten folk­ samling som hölls på avstånd av ett par stödpoliser i gula varsel­ jackor. Åskådarna var för långt borta för att kunna se något, men Zigic noterade att minst hälften av dem höll upp sina mobiltele­ foner och bevarade det som pågick för eftervärldens flyktiga upp­ märksamhet på Youtube.

Kriminalinspektör Ferreira närmade sig över gatan. »Vi har två överlevande«, sa hon när hon kom fram.

Hon hade varit först på plats strax efter gryningen, och att döma av hur hon var klädd gissade Zigic att hon inte hade varit hemma särskilt länge då – en skrynklig svart topp under en kort skinnjacka, jeansen instoppade i knähöga stövlar… fortfarande i gårdagskvällens kläder.

Hon bodde ett par minuter längre bort på Lincoln Road, allt­ för nära för att kunna undgå att bli inblandad. »Ögonvittnen?« frågade Zigic. »Massor. Och alla säger samma sak. Han axade hit upp söder­ ifrån, körde mot rött, svängde över motsatta körfältet och mejade ner dem.« Hon rynkade pannan. »Föraren tog sig ur bilen. Stack i väg bortåt gatan till fots.« Två andra fordon – en röd Seat och en transportbil från ett kurir­företag – stod kraschade mitt på gatan. De främre stöt­ fångar­na satt fast i varandra och motorhuvarna hade knycklats ihop. Det var rena turen att det inte hade blivit en större serie­ krock. »Det kan absolut inte vara någon olyckshändelse«, sa Ferreira. »Inga förhastade slutsatser, Mel.« »Riggott har gett den till oss, så han tror uppenbarligen att det var avsiktligt. Och med hatmotiv.« 14

»Han har mycket att göra.« »Har inte vi det då?« Fotografen gav klartecken och drog sig tillbaka för att packa ihop sin utrustning. Inom några sekunder hade tre andra ano­ nyma gestalter av obestämbart kön skyndat fram till bilen och Zigic betraktade deras arbete med viss avund. För dem handlade det om en standardprocedur som var sig lik på alla brottsplatser: fotografera, dokumentera, samla in, jämföra. När det var gjort blev det någon annans problem att mödosamt få fram en skyldig ur all denna information. »Har offren kunnat identifieras än?« frågade han. »Två av dem. Ambulansen åkte i väg med nummer tre in­ nan jag kom hit. Jag skickade uppgifterna till kontoret för några minu­ter sedan. Vänta så får du dem nu.« Ferreira tog fram sin mobil och drog med tummen över skärmen. Zigics telefon pep till när hennes meddelande nådde den. »Jag pratade med chauf­ fören som skulle hämta dem – han är rätt skakad.« »Som väntat.« »Han var försenad, så nu tycker han att det var hans fel. Du vet… Om han hade kommit i tid så skulle de inte ha stått där och blivit påkörda.« Ferreira ryckte på axlarna, men det såg mest ut som en rysning. »Han följde med en av kvinnorna till Edith Cavell.« »Hur svårt skadad är hon?« »Ambulansteamet trodde att hon skulle klara sig, men hennes syster blev träffad med full kraft. Hon stod vid trottoarkanten.« En stor bärgningsbil med en orange kran stannade utanför avspärrningen och Ferreira hojtade åt uniformerna att släppa in den. Det gällde att få i gång trafiken igen så fort som möjligt.

Klockan var snart sju och resten av Peterborough hade börjat röra sig mot jobbet. De hade vaknat till nyheten om den här otäcka händelsen. Spekulationerna skulle snabbt bli allt vildare och kriminalintendent Riggott hade gjort fullt klart att fallet måste lösas snabbt. »Ingen vill ju att det ska bli politiskt«, hade han sagt.

15

Men det skulle det bli. Så fort media – och allmänheten – upp­ täckte att det utreddes av hatbrottsenheten, så skulle invandrar­ faktorn komma i fokus. Zigic undrade varför Riggott inte skötte det på krim om han ville lägga locket på… och då slog det ho­ nom att Riggott antagligen redan ville skylla ifrån sig. Man blev inte befordrad till hans nivå utan att kunna konsten att delege­ ra ansvaret. »Okej, vi får prata med de anhöriga, kolla om något av offren har stött sig med någon nyligen.« »Så du tror att det var avsiktligt.« »Vi måste täcka upp alla vinklar.« Ferreira knöt händerna, satte dem i sidorna och vände blicken mot bilen. En av teknikerna satt på huk vid golvet framför passa­ gerarsätet, en annan hade öppnat bakluckan och gick igenom bagageutrymmet. En tom vattenflaska och en pläd hamnade i var sin bevispåse.

Brottsplatschefen, Kate Jenkins, stoppade in sitt motspänstiga röda hår i overallhuvan medan hon kom fram till dem. »Inte vet jag hur det känns för er, men själv kan jag tänka mig bättre sätt att börja dagen.« »Hur lång tid tror du att ni behöver?« »Rakt på sak. Okej.« »Förlåt, Kate.« »Jag förstår dig.« Hon nickade mot bilkön som sträckte sig allt längre norrut. »Vi kan ju inte låta några dödsfall komma i vägen när folk ska till jobbet. Vi ska ta några preliminära prover för säkerhets skull, men det mesta kan vi göra i verkstaden.« »Har ni hittat något?« »Blodet på krockkudden är färskt – med ledning av place­ ringen kan vi säga nästan säkert att det kommer från föraren«, sa hon. »En del hårstrån, fingeravtryck. Han var inte så noga. Fast det verkar som om han hade bilbältet på sig, så det budskapet har i alla fall gått fram.« »Har han fått märken efter det?« frågade Zigic.

16

»Efter krockkudden, absolut.« Jenkins vred på munnen. »Bäl­ tet? Eventuellt. Det beror på hur fort han körde.« »Alla ögonvittnen säger att han gasade på«, upplyste Ferreira. »I så fall är det ganska troligt.« Det tutade på andra sidan gatan – en vit transportbil som snuddade vid avspärrningen på Taverners Road – och snart följde flera andra bilar exemplet. Förtrollningen var bruten och plötsligt blev den väntande trafiken som en enda ilsken varelse.

Folk skrek och svor och gestikulerade genom fönsteröppningar.

Jenkins såg på det vita skåpet under rynkade ögonbryn. »Då får jag väl sätta fart, då.« »Det här kommer snart att börja bli jobbigt«, sa Ferreira. »Vi borde kanske ta hit några fler uniformer för säkerhets skull.« »Ring och kolla vilka du kan få hit.« Zigics mobil ringde. »Vad är det, Bobby?« »Volvon är registrerad på en Paul Devlin, bosatt borta i Stan­ ground.« »Straffad?« frågade Zigic. »Ett par fortkörningsböter, inget allvarligt.« »Förrän nu.«

17

3 Pa u l D e v l i n bodde i ett lugnt och trevligt bostadsområde där parhusen hade stora burspråksfönster, välskötta trädgårds­ plättar på framsidan och var sin carport bredvid. Så här dags på morgonen var det någon hemma i nästan alla husen. Numera var de flesta som bodde där pensionärer – Zigics farföräldrar bodde några minuters väg därifrån i samma område, omgivna av människor som precis som de själva hade köpt sina hus här när de var nybyggda och aldrig flyttat därifrån.

Zigics farmor och farfar hade hört till de första utlänningarna som flyttade till Stanground på sextiotalet, och på den tiden hade de inte hälsats välkomna. Grannarna betraktade sig som fint folk – de var ingenjörer på Perkinsfabriken, numera nerlagd för länge sedan, och tjänstemän på banker och kontor. De uppskattade inte den plötsliga vågen av östeuropéer och italienare som hade med sig stora högljudda familjer och fyllde klassrummen i ortens grundskola med ungar som hade engelskan som andraspråk. De gillade inte tanken på att överbetalda tegelbruksarbetare skulle komma och sänka områdets status.

De skulle nog inte heller gilla den nya stadsdelen som höll på att byggas bortom deras område, gissade Zigic. Sjuttio procent av bostäderna fördelade av socialtjänsten… och alla problem som följde med det. Det kanske var därför det satt så många Till Salu-­ skyltar vid de prydliga infarterna, trots svackan på fastighets­ marknaden.

Han svängde in på Alma Road och parkerade bakom polis­ bilen som stod tjugo meter från Paul Devlins hus. Två uniforms­ klädda poliser klev ur den, storväxta män beredda på bråk. De gick i takt bakom honom medan de närmade sig huset – var och 18

en med kängor som klampade dovt på trottoaren och en radio som tjattrade i morgonfriden och skar sig mot fågelkvittret.

Gardinerna var fördragna i Devlins fönster och det lyste ingen­ stans, men det stod en bil på infarten: en splitter ny och blank­ polerad Corsa.

Zigic vinkade åt en av kollegorna att gå runt till baksidan och hörde honom slå igen metallgrinden med en smäll samtidigt som han själv ringde på dörren och åstadkom en darrig tvåtonsklang.

Medan han väntade märkte han att grannarna började röra på sig. En äldre kvinna dök upp i fönstret till höger om honom, halvt dold bakom tunna nylongardiner som hade blekts kritvita.

Bakom honom öppnades en dörr och en darrig röst ropade tvärs över gatan: »Han är hemma. Han har inget arbete.« Mannen var klädd i en morgonrock som avslöjade krumma ben. Mellan hans fötter stod en liten svart hund och gläfste hetsigt. »Tack för det«, sa Zigic. »Var snäll och gå in igen.« Han ringde på en gång till, satte sig på huk och kikade in genom brevinkastet. Hallen var spartanskt inredd – laminatgolv och vita väggar, kokosmatta i trappan. Det hängde en svart dun­jacka på trappstolpen. Den liknade den som hade suttit på mannen som sprang sin väg från brottsplatsen på videon från Youtube. »Ska jag hämta murbräckan?« frågade polisassistent Blake.

Ett par fötter i gubbtofflor kom till synes högst uppe i trappan.

De började långsamt traska nerför den. »Det behövs inte.« Paul Devlin öppnade ytterdörren klädd i boxershorts och en Coldplay-tröja, med ena ögat halvslutet och det ljusa håret rufsigt. Han såg ut att ha ungefär rätt kroppsbyggnad – drygt en och sjuttiofem lång, kraftig men inte tjock. Han gäspade dem rakt i ansiktet medan han frågade vad de ville.

Zigic visade upp sin polislegitimation. »Jag vill att ni följer med oss, mr Devlin.« 19

»Va?« Den oförstående grimasen verkade äkta. Han blinkade, rynkade pannan. »Varför det?« »Er bil var inblandad i en smitningsolycka i morse.« Devlin backade och spärrade upp ögonen, och Zigic tog ett steg över tröskeln. »En person är död och två andra kommer kanske inte heller att klara sig.« Devlin svajade där han stod, höll blicken fäst på den öppna dörren och Blakes köttiga gestalt som spärrade vägen genom den, och Zigic gjorde sig beredd att gripa tag i honom om han bestämde sig för att smita. »Men min bil står ju här ute«, sa Devlin. »Er andra bil«, sa Zigic, och otåligheten klippte av orden. »Det är bäst för er själv att ni följer med frivilligt.« »Andra bil? Min gamla Volvo?« Zigic nickade. »Den sålde jag för ett par veckor sedan.« »Den står fortfarande registrerad på er«, sa Zigic. »Jag gav honom alla papper och han sa att han skulle fixa det.« Polisassistenten suckade bakom Zigic, som om han hade hört de där dumheterna tusen gånger förut och inte hade någon lust att lyssna på dem nu igen.

Men såg Devlin verkligen ut att ha sprungit sin väg från en dödsolycka för knappt ett par timmar sedan? Huden på vänstra sidan av ansiktet var röd – kanske av krockkudden i bilen, kan­ ske av den vanliga kudden i sängen. Zigic tog ett steg närmare honom, såg blodsprängda ögon med lite kletigt var i ögonvrårna, en fläck torkad saliv på hakan. »Var snäll och lyft på T-shirten.« Devlin grep tag i fållen. »Va? Ska det där vara något slags skämt?« »Gör det, bara.« Han lydde motvilligt. En person som var van att bli hunsad, tänkte Zigic. »Ända upp, tack.« 20

Devlins nakna bröst var mjölkvitt och nästan hårlöst, och det visade inte ett spår av blåmärken efter bilbältet – inte en antydan till skavsår. Zigic sa till honom att skyla sig igen. »Vem har ni sålt bilen till?« »En kille på eBay. Han och en kompis kom hit och hämtade den. Han betalade kontant.« »Jag behöver ett namn.« »Han var utlänning«, sa Devlin. »Det är inget svar.« Devlin drog fingrarna bakåt genom håret, stirrade storögt i golvet under några långa sekunder och skakade sedan på huvudet. »Jag minns inte. Han sa att han bodde i närheten, om det hjälper.« »Ni måste väl ha ett telefonnummer«, sa Zigic. »Hur avtalade ni när han skulle komma hit?« »Jag ska kolla.« Han gick en trappa upp igen och Zigic instruerade Blake att gå och prata med grannarna, höra om någon av dem hade sett Devlin ge sig ut tidigare på morgonen eller kom ihåg att två män hade kommit och hämtat hans bil. Zigic var övertygad om att någon hade sett något – här höll man Stasi-koll på sina grannar.

Snart kom Devlin ner igen med mobilen i handen. Han ska­ kade på huvudet. »Tyvärr, jag har raderat det.« Han ryckte på axlarna. »Det var ingen mening med att ha det kvar när han väl hade betalat.« Zigic lade armarna i kors. »Så egentligen kan jag lika gärna gripa er nu genast.« Devlin höll upp båda händerna. »Vänta, jag kan visa er auk­ tionen på eBay. Där står köparens alias – kan ni inte få reda på hans namn och adress då? Det går väl? Om det är polisen som frågar.« Han började svajpa på mobilskärmen. »Det här kan inte vara sant!« Zigic vände på huvudet och tittade ut genom den öppna dörren. Han såg assistent Blake peka på huset, såg en småväxt 21

ljushårig kvinna nicka och prata snabbt och livligt. Hon hade en baby på höften men den lediga handen gestikulerade ivrigt. Dev­ lin var inte den skyldige, det var Zigic nittioprocentigt säker på.

Aktionen på eBay kunde vara en bluff men det tvivlade han på. »Här.« Devlin räckte fram sin mobil och Zigic läste uppgifter­ na om den avslutade auktionen: ett litet foto av den vita Volvon på Devlins infart, ett slutpris på fyrahundra pund. »Bogdan879 – det är hans alias.« Zigic nickade. »Tack, mr Devlin, det där är till stor hjälp. Om ni nu skulle vilja följa med till stationen… vi behöver en under­ tecknad redogörelse.« »Nu?« »Nu, ja. Klä på er.« Assistent Blake kom gående över gatan samtidigt som Zigic gick ut på infarten. »Damen mitt emot kommer ihåg att det dök upp två fula typer för någon vecka sedan«, sa Blake. »De kom i en vinröd Mitsubishi SU V med tonade rutor. Stora killar – en bra bit över en och åttio, tror hon, mörkhåriga, såg ut som klassiska gorillor.

De var här i typ en kvart, gick igenom bilen noga.« »Och hon är säker på att de tog den med sig?« »Ja.« »Okej. Alltid något.« Zigic nickade, mer för sig själv än åt Blake. Nu kände han att utredningen började få fart, att ett tydligt spår höll på att ta form. »Ta med er Devlin till stationen och parkera honom ett tag.« »Uppfattat.« Zigic satte sig i bilen igen och ringde upp Wahlia samtidigt som han körde därifrån, gav honom bilköparens alias på eBay och bad honom göra sitt bästa. »Något nytt?« »Mel ringde nyss. De har hämtat bilen och avspärrningen är hävd.« »Då slipper vi tjat från kommunen, i alla fall.« »Riggott har skickat hit ett par hjälpredor också«, sa Wahlia.

22

»Jag har satt dem på att gå igenom ögonvittnenas redogörelser och videofilmer från övervakningskameror. Jag tänkte att det var vad du ville ha gjort.« »Bra. Tack ska du ha, Bobby.« »Och vår informationsansvariga letar efter dig.« Zigic grep hårdare om ratten. »Självklart.«

23

4 F e r r e i r a såg på när bärgaren körde ut i trafiken med Vol­ von ordentligt fastsurrad på flaket, på väg till polisens verkstad och nästa omgång kriminaltekniska undersökningar. Den yttre avspärrningen hävdes snabbt. Plastremsorna togs bort, bilköerna släpptes fram och efter bara några sekunder rullade trafiken på som vanligt på Lincoln Road. Som om ingenting hade hänt.

Hon kastade en sista blick på trottoaren runt de trasiga resterna av busskuren, där ett arbetslag från gatukontoret just skulle börja röja bort de sista spåren av olyckan. Sedan styrde hon stegen åt motsatta hållet, gick hemåt för att byta om från nattens ofräscha klubbkläder.

Hennes föräldrars pub, The Angel, låg i den stillsammaste änden av förorten New England. Det var en stor vitmålad tegel­ byggnad, omgiven av radhus som hackats sönder till hyresrum, polska nagelsalonger och litauiska damfriseringar, närbutiker som specialiserade sig på östeuropeisk mat och smuggelcigaretter, kaféer och spritbutiker med bord utanför – den sortens ställen som surrade av liv när nattarbetarna kom hem vid sjutiden på morgonen. Hon gick förbi en tatuerarsalong där en man stod och rökte på i dörröppningen och en affär med begagnade möbler där innehavaren hade börjat bära ut sina varor: furustolar, gamla kylskåp och en nersutten soffa stod redan ute på trottoaren.

Ferreira rullade en cigarett där hon gick och försökte låta bli att tänka på den svarthårige mannen hon hade sett spetsad på en metallstång från busskuren. Hon hade varit säker på att han fortfarande var vid liv när hon rusade fram till honom.

Pubens ytterdörrar stod öppna mot gatan. En svart tavla utanför dem tillkännagav att man serverade komplett engelsk frukost. De hade många lokala gäster så här dags på morgonen – 24

byggjobbare och chaufförer på väg till olika köpcentra i närheten, den sortens karlar som ville ta sig en öl till frukost utan att få kritiska blickar.

Ferreira smet in längs husgaveln till parkeringen. Där stod en transportbil på tomgång. Föraren syntes inte till men källardör­ rarna stod öppna. Han var väl där nere och lyssnade till hennes pappas vitsar. Redan tidigt hade han kommit fram till att den berömda brittiska humorn var bästa sättet att smälta in, och han praktiserade den så entusiastiskt att alla hans samtal med andra män bestod enbart av uppbyggnad och poäng, uppbyggnad och poäng.

Hon skyndade uppför brandstegen utan att bry sig om att den svajade under fötterna och låste upp dörren till deras bostad.

Fyra sovrum, ett vardagsrum och två badrum för fem personer.

Puben öppnade klockan sex på morgonen och stängde när den sista gästen gick, och enda sättet att klara sådana tider var att jobba i skift. Hennes bröder tog de sena passen, föräldrarna dag­ passen, och om hon inte aktade sig skulle de ropa ner henne nu, för att duka av bord och fylla diskmaskinen. Bara tjugo minuter, Melinda! Tror du att det blir kaos i hela stan så fort du inte sitter vid ditt lilla skrivbord?

Hon duschade i all hast – vattnet var som vanligt bara ljumt och hon hittade bara en liten gästhandduk att torka sig på – och klädde sig i rena svarta jeans och en grå tröja. Sedan tryckte hon ner fötterna i bootsen medan hon borstade håret med ena handen och packade axelväskan med den andra.

Sovrumsdörren öppnades samtidigt som hon sträckte sig efter dörrhandtaget och hennes mamma stack in huvudet. Hon såg trött ut trots den tjockt pålagda makeupen. Det verkade nästan som om det stramt bakåtkammade håret var det enda som höll ögonen öppna. Alltid samma prydliga knut så länge Ferreira kunde minnas, fast den var gråsprängd nu. »Mamma, jag hinner inte!« »Hinner inte vad då? Jag vill bara veta om du tänker äta fru­ kost hemma.« 25