DE UTVALDA DE UTVALDA
• h eml igh eterna s ri ke •
prolog
det måste göra ont när han tar tag i mammas arm och rycker henne mot väggbonaden. Mamma skriker inte. Hon försöker
dölja sin smärta för honom, men hon tittar på mig och med ansiktet visar hon mig allt hon känner. Om far förstår att hon har ont
och att hon visar det för mig, kommer han att ta bort mammas smärta och byta den mot något annat.
Han kommer att säga till mamma: ”Allt är som det ska, älsk-
ling. Det gör inte ont, du är inte rädd”, och jag ser tvivlet i mammas ansikte, hur osäker hon blir. Han säger: ”Se på vårt vackra barn. Se på det här vackra rummet. Så lyckliga vi är. Ingenting är fel. Följ med mig, älskling.” Mamma stirrar förvirrat på honom
och sedan stirrar hon på mig, det vackra barnet i det här vackra
rummet, och hennes blick blir mjuk och tom och hon ler för att vi är så lyckliga. Jag ler också, för mitt sinne är inte starkare än mammas. ”Hoppas ni får roligt!” säger jag. ”Kom snart tillbaka!” Sedan 5
tar far fram nyckeln till dörren som är gömd bakom väggbonaden och mamma slinker igenom. Thiel – som står lång, ängslig och förbryllad mitt i rummet – rusar också in och far följer efter.
När låset glider på plats står jag kvar och försöker komma ihåg
vad jag gjorde innan allt det här hände. Innan Thiel, fars främste
rådgivare, kom in i mammas rum för att tala med far. Innan Thiel,
som knöt händerna så hårt vid sidorna att de skakade, försökte säga någonting till far som gjorde far arg, innan far reste sig från
bordet så fort att papperen flög och hans penna ramlade ner på
golvet och han sa: ”Thiel, du är en dåre som inte kan fatta förnuftiga beslut. Följ med oss nu. Jag ska visa hur det går när du försöker tänka själv.” Innan far gick fram till soffan och tog tag i mam-
mas arm så fort att mamma drog efter andan och tappade sitt broderi, men inte skrek.
”Kom snart tillbaka!” säger jag glatt när lönndörren stängs bak-
om dem.
Jag står kvar och ser på bonaden, in i den blå hästens sorgsna
ögon. Snö blåser mot fönstren. Jag försökte minnas vad jag gjorde innan alla försvann.
Vad var det som hände? Varför kommer jag inte ihåg vad som
just hände? Varför känner jag mig så … Siffror.
Mamma säger att när jag är förvirrad eller inte kan minnas mås-
te jag räkna, för siffror är ett ankare. Hon har gjort uppgifter till
mig som jag ska använda i de här stunderna. De ligger här, bredvid papperen far har skrivit på med sin lustiga, snirkliga handstil. 6
1058 delat i 46.
Jag skulle kunna lösa uppgiften på två sekunder med papper
och penna, men mamma säger alltid att jag måste räkna i huvu-
det. ”Töm dina tankar på allt utom siffrorna”, säger hon. ”Låtsas att du är ensam med talen i ett tomt rum.” Hon har lärt mig gen-
vägar. Till exempel är 46 nästan 50, och 1058 är bara lite mer än 1000. 1000 delat i 50 blir exakt 20. Jag börjar där och jobbar med
det som blir kvar. En minut senare har jag räknat ut att 1058 delat i 46 är 23.
Jag gör en uppgift till. 2850 delat i 75 blir 38. En till. 1600
delat i 32 blir 50.
Åh! Mamma har valt bra nummer. De rör vid mitt minne och
bygger en historia, för femtio är pappas ålder och trettiotvå är
mammas. De har varit gifta i fjorton år och jag är nio och ett halvt. Mamma var en lienidprinsessa. Far besökte ön som utgör
kungadömet Lienid och valde henne när hon bara var arton år gammal. Han tog med henne hit och hon har aldrig återvänt. Hon saknar sitt hem, sin far, sina syskon, sin bror Ror som är
kung. Ibland pratar hon om att skicka mig dit, till tryggheten, och jag håller för hennes mun och lindar in en hand i hennes
sjalar och trycker mig mot henne för jag tänker inte lämna henne. Är jag inte trygg här?
Siffrorna och historien rensar mina tankar och det känns som
om jag faller. Andas.
Far är kung av Monsea. Ingen vet att han har en särlings olik-
färgade ögon och ingen undrar, för gåvan bakom hans ögonlapp är fruktansvärd: När han talar fördunklas människors sinnen så
att de tror på allt han säger. Oftast ljuger han. Det är därför jag 7
sitter här nu och ser siffrorna tydligt medan allt annat i mina tankar är grumligt. Far har just ljugit.
Nu förstår jag varför jag är ensam i rummet. Far har tagit med
mamma och Thiel ner till sina egna rum och gör något hemskt där med Thiel för att Thiel ska lära sig att bli lydig och inte komma till
far igen med nyheter som gör far upprörd. Vad det hemska är vet jag inte. Far visar mig aldrig vad han gör, och mamma minns
aldrig tillräckligt mycket för att berätta. Hon har förbjudit mig
att försöka följa efter far dit ner, någonsin. Hon säger att när jag tänker på att följa efter far nerför trappan måste jag glömma det
och göra fler räkneuppgifter. Hon säger att om jag inte lyder, skickar hon mig till Lienid.
Jag försöker. Jag försöker verkligen. Men jag lyckas inte bli en-
sam med siffrorna i ett tomt rum, och plötsligt skriker jag.
I nästa ögonblick kastar jag in fars papper i elden. Jag rusar
tillbaka till bordet, samlar ihop dem i famnen, snubblar över mat-
tan, kastar dem i lågorna och skriker när jag ser fars besynnerliga, vackra texter försvinna. Skriker tills de inte finns kvar. Jag snubb-
lar över mammas broderi, hennes dukar med muntra små rader av broderade stjärnor, månar och slott, färgglada blommor och nyck-
lar och stearinljus. Jag hatar broderiet. Det är en lögn om lycka som far övertygar henne är sann. Jag släpar det till elden.
När far kommer rusande genom lönndörren skriker jag fortfa-
rande för full hals och luften stinker av rök från brinnande silke.
En bit av mattan brinner. Han stampar ut glöden. Han tar tag i
mina axlar och skakar mig så hårt att jag biter mig i tungan. ”Bitterblue”, säger han och han är faktiskt rädd. ”Har du blivit tokig? Du kan kvävas av röken här inne!” 8
”Jag hatar dig!” vrålar jag och spottar blod i ansiktet på honom.
Han gör något besynnerligt: Hans enda öga lyser upp och han brister i skratt.
”Du hatar mig inte”, säger han. ”Du älskar mig och jag älskar
dig.”
”Jag hatar dig”, säger jag, men nu börjar jag bli osäker. Jag kän-
ner mig lite yr. Han lägger armarna om mig i en kram.
”Du älskar mig”, säger han. ”Du är min underbara, starka älsk-
ling och du ska bli drottning en dag. Vill du inte bli drottning?”
Jag kramar far, som knäböjer på golvet framför mig i ett rökigt
rum och är så stor och trygg. Far är varm och skön att krama trots
att hans skjorta luktar konstigt, lite sötaktigt och ruttet. ”Drottning över hela Monsea?” säger jag förundrat. Orden känns tjocka i munnen. Jag har ont i tungan men minns inte varför.
”Du ska bli drottning en dag”, säger far. ”Jag ska lära dig allt du
behöver veta, för vi måste förbereda dig. Du måste arbeta hårt, min Bitterblue. Du har inte alla mina fördelar. Men jag ska fostra dig, eller hur?” ”Ja, far.”
”Och du får aldrig någonsin trotsa mig. Nästa gång du förstör
mina papper, Bitterblue, hugger jag av din mor ett finger.” Det gör mig förvirrad. ”Va? Far! Det får du inte göra!”
”Och gången efter det”, säger far, ”ger jag dig kniven och låter
dig hugga av ett finger.”
Jag faller igen. Jag är ensam i skyn med orden far just har yttrat
och jag störtar rakt ner i förståelsen. ”Nej”, säger jag, med övertygelse. ”Du kan inte tvinga mig.”
”Det vet du nog att jag kan”, säger han, tar tag i mina överarmar 9
och håller mig fast. ”Du är min starka flicka och du vet nog precis vad jag kan göra. Ska vi lova varandra en sak, älskling? Ska vi lova
att vara ärliga mot varandra från och med nu? Jag ska göra dig till en strålande drottning.”
”Du kan inte få mig att skada mamma”, säger jag.
Far lyfter ena handen och slår mig i ansiktet. Jag tappar synen
och jag flämtar och jag skulle falla omkull om han inte höll mig
upprätt. ”Jag kan få vem som helst att göra vad som helst”, säger han med orubbligt lugn.
”Du kan inte få mig att skada mamma”, vrålar jag medan an-
siktet svider och tårarna och snoret rinner. ”En dag kommer jag att bli stor nog att döda dig.”
Far skrattar igen. ”Gullunge”, säger han och tvingar mig in i en
omfamning igen. ”Se på dig, så perfekt du är. Du kommer att bli mitt mästerverk.”
När mamma och Thiel kommer ut genom lönndörren mumlar
far i mitt öra och jag vilar kinden mot hans sköna axel, trygg i
hans famn, och undrar varför rummet luktar rök och varför jag har så ont i näsan. ”Bitterblue?” säger mamma och låter rädd. Jag
lyfter ansiktet mot henne. Hennes ögon blir stora och hon kom-
mer fram och rycker mig ur fars famn. ”Vad har du gjort?” väser hon mot far. ”Du slog henne. Ditt odjur! Jag ska döda dig.”
”Var inte dum, älskling”, säger far och reser sig, tornar upp sig
över oss. Mamma och jag är så små, så små tillsammans och jag
är förvirrad för att mamma är arg på far. Far säger till mamma: ”Det var inte jag som slog henne. Det var du.”
”Det vet jag att jag inte gjorde”, säger mamma.
”Jag försökte stoppa dig”, säger far, ”men jag kunde inte, och du
slog henne.”
10
”Du får mig aldrig att tro på det”, säger mamma och hennes
ord är så klara, hennes röst så vacker i bröstet som jag trycker örat mot.
”Intressant”, säger far. Han betraktar oss ett ögonblick med hu-
vudet på sned och säger sedan till mamma: ”Hon är i en förtju-
sande ålder. Det är på tiden att hon och jag lär känna varandra bättre. Bitterblue och jag ska börja med privatlektioner.”
Mamma vrider på kroppen så att hon skymmer mig från far.
Hon håller mig i ett järngrepp. ”Det ska ni inte alls”, säger hon till far. ”Försvinn. Ut härifrån.”
”Så oerhört fascinerande”, säger far. ”Och om jag säger att Thiel
slog henne?”
”Du slog henne”, säger mamma, ”och nu ska du gå.”
”Utmärkt!” säger far. Han går fram till mamma. Hans knutna
näve kommer från ingenstans, han slår henne i ansiktet och mam-
ma faller till golvet och jag faller igen, på riktigt den här gången, faller med mamma. ”Ta er lite tid och tvätta av er, om ni vill”, föreslår far där han står över oss och petar på oss med ena foten. ”Jag måste fundera en stund. Vi fortsätter det här samtalet senare.”
Far är borta. Thiel ligger på knä, hänger över oss, droppar blo-
diga tårar ur såren han nyligen måste ha fått på båda kinderna.
”Ashen”, säger han. ”Ashen, förlåt mig. Prinsessan Bitterblue, förlåt mig.”
”Det var inte du som slog henne, Thiel”, säger min mor med
tjock röst och häver sig upp, drar in mig i sin famn och vaggar
mig, viskar ord av kärlek i mitt öra. Jag klamrar mig fast vid henne och gråter. Det är blod överallt. ”Är du snäll och hjälper henne, Thiel?” säger mamma.
11
Thiels starka, mjuka händer rör vid min näsa, mina kinder och
min haka, och hans våta ögon granskar mitt ansikte. ”Ingenting
är brutet”, säger han. ”Låt mig undersöka dig nu, Ashen. Åh, som jag önskar att ni kan förlåta mig!”
Vi sitter hopkurade på golvet alla tre och gråter tillsammans.
Orden mamma mumlar till mig betyder allt. När mamma talar med Thiel igen låter hon så trött. ”Du har inte gjort någonting du
kunde undvika, Thiel, och det var inte du som slog henne. Allt det
här är Lecks fel. Bitterblue”, säger mamma till mig. ”Är dina tankar klara?”
”Ja, mamma”, viskar jag. ”Far slog mig och sedan slog han dig.
Han vill fostra mig till en perfekt drottning.”
”Du måste vara stark, Bitterblue”, säger mamma. ”Starkare än
någonsin, för det kommer att bli värre.”
12
DEL ETT
berättelser och lögner (Augusti, nästan nio år senare)
kapitel ett
drottning bitterblue mycket för så många.
hade aldrig tänkt ljuga så
Allt började med rättsfallet om galningen och vattenmelonerna
i Högsta domstolen. Galningen i fråga, som hette Ivan, bodde vid
floden Dell i ett av stadens östliga kvarter, nära handelshamnen.
På ena sidan av hans hus residerade en stenhuggare och gravstensgravör, och på andra sidan låg en annan grannes vattenmelonodling. På något sätt hade Ivan en natt lyckats byta ut varenda vattenmelon i odlingen mot en gravsten, och varje gravsten på
gravörens tomt mot en vattenmelon. Sedan hade han skjutit in kryptiska instruktioner under grannarnas ytterdörrar i avsikt att
skicka ut båda på jakt efter sina försvunna ägodelar – ett meningslöst tilltag i ena fallet och onödigt i det andra, eftersom vattenmelonodlaren inte kunde läsa och gravstensgravören från sin
egen tröskel ganska tydligt kunde se sina gravstenar bland melon15
plantorna två tomter längre bort. Båda hade omedelbart gissat sig till vem förövaren var, för Ivans upptåg var inte ovanliga. Så sent
som en månad tidigare hade Ivan stulit en grannes ko och placerat henne på taket till en annan grannes stearinljusbutik, där hon råmade sorgset tills någon klättrade upp och mjölkade henne, och där hon tvingades bo i flera dagar – kungadömets mest upphöjda
och förmodligen mest förbryllade kossa – medan de få läskunniga
grannarna på gatan grubblade över Ivans kryptiska monteringsanvisningar för block- och taljaanordningen som behövdes för att få ner henne. Ivan var ingenjör till yrket.
Ivan var faktiskt den ingenjör som under Lecks regeringstid
ritade de tre stadsbroarna.
Bitterblue satt vid Högsta domstolens bord och var en aning
irriterad på sina rådgivare, som hade till uppgift att avgöra vilka rättsfall som förtjänade drottningens uppmärksamhet. Det kändes som om de alltid lät henne leda förhandlingarna om kungadömets fånigaste ärenden, för att sedan skicka tillbaka henne till
kontoret så fort någonting spännande dök upp. ”Det här verkar vara ett enkelt fall om störande av den allmänna ordningen, inte
sant?” sa hon till de fyra männen på sin vänstra sida och de fyra på
sin högra, de åtta domare som bistod henne när hon var närvarande och som själva skötte förhandlingarna när hon inte var det. ”I så fall överlåter jag det till er.”
”Skelett”, sa domare Quall vid hennes högra armbåge. ”Va?”
Domare Quall blängde på Bitterblue och sedan på parterna
nere på golvet som väntade på sin rättegång. ”Den som nämner skelett under den här rättegången kommer att bötfällas”, sa han 16
strängt. ”Jag vill inte höra ordet en enda gång. Uppfattat?”
”Lord Quall”, sa Bitterblue och studerade honom med rynkade
ögonbryn. ”Vad i all världen pratar du om?”
”I ett skilsmässofall nyligen, min drottning”, svarade Quall,
”pratade svaranden oavbrutet om skelett, helt utan anledning, som om han tappat förståndet. Det var beklämmande!”
”Men du dömer ofta i mordrättegångar. Nog är du väl van vid
att prata om skelett?”
”Det här fallet handlar om vattenmeloner! Vattenmeloner är
ryggradslösa!” utbrast Quall.
”Jaha, som du vill”, sa Bitterblue, drog en hand över ansiktet
och försökte sudda ut sin misstrogna min. ”Inget prat om …” Quall ryckte till.
Skelett, avslutade Bitterblue i tankarna. Alla har blivit galna.
”Utöver det mina ämbetsbröder beslutar”, sa hon och reste sig för
att gå, ”ska alla på Ivans gata vid handelshamnen som inte kan läsa få undervisning på domstolens bekostnad. Förstått?”
Hennes ord möttes av en tystnad så total att hon hajade till.
Domarna tittade skrämt på henne. Hon tänkte igenom sina ord igen: Folket ska lära sig läsa. Det var väl inte så konstigt?
”Det står i er makt att fatta ett sådant beslut, min drottning”, sa
Quall, men han uttalade varje stavelse som om hon hade gjort
något skrattretande. Och varför var han så nedlåtande? Hon visste mycket väl att det stod i hennes makt, precis som det stod i
hennes makt att befria vilken domare som helst från sitt ämbete. Vattenmelonodlaren stirrade också på henne med öppen förvir-
ring. Bakom honom fick en samling roade ansikten hettan att stiga på Bitterblues hals.
17
Så typiskt den här domstolen att alla beter sig som galningar och se-
dan, när jag har uppfört mig fullkomligt förnuftigt, får de mig att känna som om det är jag som är galen.
”Ordna det”, sa hon till Quall och vände sig om för att fly. När
hon gick ut genom dörren bakom podiet tvingade hon sig att bära huvudet högt och stolt, trots att det inte alls var så hon kände.
Uppe i Bitterblues runda tornkontor stod fönstren öppna, ljuset
började övergå i kväll och hennes rådgivare var inte glada. ”Våra resurser är inte outtömliga, min drottning”, sa Thiel, som stod som en glaciär framför hennes skrivbord, stålhårig och stålögd. ”När man har gjort ett sådant uttalande offentligt är det svårt att återkalla det.”
”Men Thiel, varför skulle vi återkalla det? Borde det inte be-
kymra oss att det finns en gata i östra delen av staden där människor inte kan läsa?”
”Det kommer alltid att finnas enstaka människor i staden som
inte kan läsa, min drottning. Det är knappast ett problem som
kräver hovliga åtgärder. Du har nu skapat ett prejudikat som låter påskina att hovet tänker bekosta utbildning för alla medborgare som påstår sig vara analfabeter!”
”Mina medborgare ska ha den rätten. Min far såg till att de
förvägrades utbildning i trettiofem år. Deras analfabetism är hovets ansvar!”
”Men vi har varken tid eller möjlighet att hantera det på indi-
vidnivå, min drottning. Du är ingen skolfröken, du är drottning
av Monsea. Vad människorna behöver just nu är att du uppför dig som det, så att de kan känna att de är i goda händer.”
”Hur som helst”, avbröt hennes rådgivare Runnemood, som 18
satt i ett av fönstren, ”kan nästan alla läsa. Och har det slagit dig, min drottning, att de som inte kan kanske inte vill? Människorna
på Ivans gata har arbeten att sköta och familjer att försörja. När ska de ha tid för lektioner?”
”Hur ska jag kunna veta det?” utbrast Bitterblue. ”Vad vet jag
om människor och deras arbeten?”
Ibland kände hon sig vilsen bakom det här skrivbordet mitt i
rummet, skrivbordet som var så stort för hennes litenhet. Hon
hörde vartenda ord de var finkänsliga nog att inte säga – att hon hade gjort bort sig, att hon hade bevisat att drottningen var för ung, dum och godtrogen för sin befattning. Hon hade känt sig så mäktig när hon sa det. Var hennes instinkter så förfärliga?
”Det ordnar sig, Bitterblue”, sa Thiel med mjukare röst. ”Vi lö-
ser det här.”
Det fanns en vänlighet i att han använde hennes namn i stället
för hennes titel. Glaciären visade sig villig att backa. Bitterblue såg
in i ögonen på sin främste rådgivare och upptäckte att han var bekymrad, rädd att han hade pressat henne för hårt. ”Jag ska inte göra fler uttalanden utan att överlägga med er först”, sa hon dämpat.
”Såja”, sa Thiel lättat. ”Ser du? Det var ett klokt beslut. Klokhet
är majestätiskt, min drottning.”
I ungefär en timme höll Thiel henne fången bakom berg av papper. Runnemood, å andra sidan, gick i cirklar framför fönstren, pratade om det rosa ljuset, vägde på tårna och distraherade henne
med berättelser om obekymrade och lyckliga analfabeter. Lyckligtvis var han så småningom tvungen att ge sig av för ett kvälls19
möte med några av stadens lorder. Runnemood var skön att se på
och en oumbärlig rådgivare, den som var skickligast på att avvisa ministrar och lorder som ville tjata hål i huvudet på Bitterblue med sina önskemål, klagomål och hyllningar. Men det berodde på att han själv var bra på att prata omkull folk. Hans
yngre bror Rood var också en av Bitterblues rådgivare. De båda bröderna, Thiel och hennes sekreterare och fjärde rådgivare,
Darby, var alla i sextioårsåldern, men Runnemood såg yngre ut. Det gjorde inte de andra. Alla fyra hade varit rådgivare åt Leck. ”Har vi ont om personal i dag?” frågade Bitterblue Thiel. ”Jag tror inte att jag har sett Rood.”
”Rood vilar i dag”, sa Thiel. ”Och Darby är krasslig.”
”Åh.” Bitterblue förstod: Rood hade ett av sina nervösa sam-
manbrott och Darby var full. Hon lutade pannan mot skrivbordet
ett ögonblick och försökte hålla sig för skratt. Vad skulle hennes
morbror, som var kung av Lienid, tycka om hennes rådgivares tillstånd? Kung Ror hade valt de här männen åt henne, bedömt
dem utifrån tidigare erfarenheter och kommit fram till att de visste mest om vad kungadömet behövde för att återhämta sig. Skulle deras beteende i dag förvåna honom? Eller var Rors egna rådgivare lika särpräglade? Kanske var det så här det låg till i alla de sju kungadömena.
Och kanske spelade det ingen roll. Hon kunde inte klaga på
sina rådgivares produktivitet, annat än att de kanske var för produktiva. Det bevisades av pappersbuntarna som växte på hennes
skrivbord, dag för dag och timme för timme: utmätta skatter,
domstolsutslag, fängelsepropositioner, lagparagrafer, stadsprivilegier. Papper, papper, papper, tills hennes fingrar luktade papper 20
och hennes ögon tårades vid anblicken av papper och hon ibland fick bultande huvudvärk.
”Vattenmeloner”, sa Bitterblue till skrivbordsskivan. ”Min drottning?” sa Thiel.
Bitterblue rev i de tunga flätorna hon bar runt huvudet och rä-
tade på sig. ”Jag visste inte att det fanns vattenmelonodlingar i min stad, Thiel. Kan jag få se en på min nästa årliga rundtur?”
”Vi har för avsikt att låta din nästa rundtur sammanfalla med
din morbrors besök i vinter, min drottning. Jag är inte expert på
vattenmeloner, men jag tvivlar på att de är särskilt imponerande i januari.”
”Får jag åka på en rundtur nu?”
”Det är mitten av augusti, min drottning. Hur ska vi hinna
med något sådant i augusti?”
Himlen runt tornet hade samma färg som vattenmelonkött.
Det höga golvuret tickade fram kvällen och genom glastaket ovanför såg hon kvällsljuset mörkna i purpur. ”Åh, Thiel”, suckade Bitterblue. ”Var snäll och lämna mig i fred.”
”Det ska jag göra, min drottning”, sa Thiel, ”men först vill jag
diskutera ditt äktenskap.” ”Nej.”
”Du är arton år gammal, min drottning, och har ingen arvinge.
Flera av de sex kungarna har ännu ogifta söner, inklusive två av dina egna kusiner …”
”Thiel, om du börjar rabbla prinsar igen kastar jag bläck på dig.
Om du så mycket som viskar mina kusiners namn …”
”Min drottning”, avbröt Thiel henne, fullkomligt oberörd.
”Hur ogärna jag än vill göra dig upprörd är detta ett faktum vi 21
inte kan bortse ifrån. Du har skapat en god relation till din kusin Skye när han varit här på ambassadörsbesök. När kung Ror kommer hit i vinter, har han antagligen prins Skye med sig. Mellan nu och då måste vi diskutera saken.”
”Det måste vi inte alls”, sa Bitterblue och grep hårt om pennan.
”Det finns ingenting att diskutera.”
”Det finns det”, sa Thiel bestämt.
Om hon tittade noga kunde Bitterblue urskilja de smala, läkta
ärren på Thiels kinder. ”Det finns en annan sak jag vill diskutera”, sa hon. ”Minns du när du kom till min mors rum för att säga något till min far som gjorde honom upprörd, och han tog med dig
nerför trappan på andra sidan lönndörren? Vad gjorde han med dig där nere?”
Det var som om hon hade blåst ut ett stearinljus. Thiel stod
framför henne, lång, mager och förvirrad. Sedan bleknade till och med förvirringen och ljuset försvann ur hans ögon. Han slätade ut
sitt oklanderliga skjortbröst, stirrade på det och drog lite i tyget,
som om prydlighet var av avgörande betydelse i det här ögonblicket. Sedan bugade han sig, vände på klacken och lämnade rummet utan ett ord.
När Bitterblue blev ensam föste hon runt papper, undertecknade
dokument, nös av dammet och försökte – utan framgång – skaka av sig en liten känsla av skuld. Hon hade gjort det avsiktligt. Hon hade vetat mycket väl att han inte skulle stå ut med
hennes fråga. Sanningen var att nästan alla som arbetade för henne, från rådgivarna, ministrarna och bokhållarna till hennes 22
privata vakter – alla som hade varit Lecks män – skyggade för direkta påminnelser om Lecks tid vid makten. Skyggade eller bröt ihop. Det var det vapen hon alltid använde när någon av
dem pressade henne för hårt, för det var det enda vapen hon
hade som fungerade. Hon misstänkte att hon inte skulle behöva diskutera äktenskap på länge.
Hennes rådgivare hade en målmedvetenhet som ibland lämna-
de henne på efterkälken. Det var därför pratet om äktenskap
skrämde henne. Något som började som trivialt småprat rådgi-
varna emellan kunde plötsligt och oåterkalleligt förvandlas till ett angeläget ämne, innan hon ens hunnit förstå vad saken gällde eller
bilda sig en uppfattning. Det hade hänt med lagen som benådade alla brott som begåtts under Lecks regeringstid. Det hade hänt
med privilegiebreven som gav städer rätten att frigöra sig från sina härskande lorder och börja med självstyre. Så hade det varit med
förslaget – bara ett förslag! – att försegla Lecks gamla bostadsrum, riva hans burar i trädgården och bränna hans ägodelar.
Och det var inte det att hon nödvändigtvis opponerade sig mot
någon av dessa åtgärder eller ångrade sitt medgivande när hon väl hunnit förstå vad hon samtyckt till. Det var bara det att hon inte visste vad hon tyckte, att hon behövde mer tid än de gjorde, att
hon inte alltid kunde rusa fram i deras takt och att hon blev frust-
rerad av att titta tillbaka och inse att hon hade låtit sig stressas till någonting. ”Det är avsiktligt”, hade de sagt till henne. ”En avsiktlig filosofi om framåttänkande. Du gör rätt i att uppmuntra det.” ”Men …”
”Min drottning”, sa Thiel mjukt. ”Vi försöker hjälpa människor
ur Lecks förtrollning och hjälpa dem att gå vidare. Annars kommer 23
alla att vältra sig i sina egna eländiga historier. Har du pratat med din morbror om saken?”
Ja, det hade hon. Efter Lecks död hade Bitterblues morbror rest
över halva världen för att hjälpa sin systerdotter. Kung Ror hade
författat Monseas nya lagar, bildat ministerier och domstolar,
handplockat förvaltare och sedan lagt kungadömet i Bitterblues tioåriga händer. Han hade sett till att Lecks kropp brändes på bål och sörjt mordet på sin egen syster, Bitterblues mor, som var borta. Ror hade skapat ordning i Monseas kaos. ”Leck sitter fortfarande inkilad i för många människors sinnen”, hade han sagt till
henne. ”Hans gåva är en sjukdom som dröjer sig kvar, en mardröm du måste hjälpa folket att glömma.”
Men hur skulle någon kunna glömma? Kunde hon glömma sin
egen far? Kunde hon glömma att hennes far hade mördat hennes
mor? Hur skulle hon kunna glömma övergreppet på sitt eget sinne? Bitterblue lade ifrån sig pennan och gick långsamt fram till ett
fönster som vette åt öster. Hon stödde ena handen på fönsterkarmen, vilade tinningen mot glasrutan och blundade tills känslan av
svindel försvann. Nedanför tornet bildade floden Dell stadens
norra gräns. Hon öppnade ögonen och följde floden söderut, förbi
de tre broarna, förbi vad hon antog var silverhamnen och timmerhamnen, fiskehamnen och handelshamnen. ”Vattenmelonodling”,
suckade hon. Men avståndet var förstås för stort och ljuset för svagt för att hon skulle kunna se något sådant.
Här, där vågorna skvalpade mot slottets norra murar, var floden
Dell långsam och vid som en bukt. Sankmarken på andra sidan
var oexploaterad och användes bara av dem som bodde längst
norrut i Monsea, men ändå hade hennes far av någon anledning 24
låtit bygga tre broar, var och en högre och praktfullare än någon bro rimligtvis behövde vara. Bevingade bron, den närmaste, var
belagd med vit och blå marmor som påminde om en molnig himmel. Monsterbron, den högsta, hade en gångbana som nådde lika
högt som det högsta valvet. Vinterbron, som var belagd med speg-
lar, var kusligt svår att särskilja från himlen på dagen och glittrade av ljus från stjärnorna, vattnet och staden på natten. Nu var broarna bara purpurfärgade och mörkröda siluetter i solnedgången, overkliga och nästan djuriska. Höga, slanka varelser som sträckte sig norrut över skimrande vatten mot oanvändbar mark.
Känslan av svindel smög sig på henne igen. Hennes far hade
berättat om en annan skimrande stad som också hade broar och
en flod – en strömmande flod vars vatten kastade sig från en klip-
pa och landade i havet långt nedanför. Bitterblue hade skrattat förtjust åt beskrivningen av den flygande floden. Hon hade varit fem eller sex år gammal. Hon hade suttit i hans knä.
Leck, som plågade djur. Leck, som fick små flickor och hundratals
andra människor att försvinna. Leck, som blev besatt av mig och jagade mig över världen.
Varför tvingar jag mig fram till dessa fönster när jag vet att jag blir
för yr för att kunna titta ordentligt? Vad är det jag försöker se?
När hon kom till sina rum den kvällen och svängde höger in i sällskapsrummet satt Helda och stickade i soffan. Tjänsteflickan Fox putsade fönstren.
Helda, som var Bitterblues hushållerska, kammarjungfru och
spionmästare, stack ner en hand i fickan och gav Bitterblue två 25
brev. ”Varsågod, kära du. Jag säger till om middagen.” Hon hävde sig upp ur soffan, slätade ut sitt vita hår och lämnade rummet.
”Åh!” Bitterblue rodnade av förtjusning. ”Två brev!” Hon öpp-
nade de enkla förseglingarna och tittade ner. Båda var chiffrerade och båda var skrivna med handstilar hon omedelbart kände igen
– det spretiga klottret tillhörde lady Katsa av Middluns och de noggranna, kraftfulla skrivtecknen tillhörde prins Po av Lienid, som var Skyes yngre bror. Po och Skye var Rors ogifta söner som
båda skulle bli förfärliga makar till Bitterblue. Skrattretande förfärliga, faktiskt.
Hon kröp upp i ett soffhörn och läste Pos brev först. Po hade
förlorat synen för åtta år sedan. Han kunde inte läsa ord på pap-
per, för även om hans gåva mildrade blindhetens effekter genom att låta honom uppfatta den fysiska världen omkring sig, hade han
svårt för att tolka former på plana ytor och kunde inte uppfatta färger. Han skrev stora bokstäver med blyerts, för blyerts var lättare att kontrollera än bläck, och han tog hjälp av en linjal eftersom han inte kunde se vad han skrev. Han använde sig också av små flyttbara träbokstäver, som en nyckel till sitt eget chiffer.
Just nu, stod det i brevet, ställde han till besvär i det nordliga
kungadömet Nander. Bitterblue bytte brev och läste att Katsa, som
var en enastående stridskämpe och en särling med överlevnadens gåva, hade delat sin tid mellan kungadömena Estill, Sunder och
Wester, där hon också ställde till besvär. Det var vad de gjorde, de två särlingarna, tillsammans med en liten grupp vänner – de ställde till besvär i stor skala. Mutor, hot, sabotage, organiserade uppror – allt i ett försök att stoppa världens mest korrumperade kungar och deras fruktansvärda handlingar. ”Kung Drowden av Nander 26
har godtyckligt fängslat och avrättat sina adelsmän, för han vet att vissa av dem är illojala men han vet inte vilka”, skrev Po. ”Vi ska
frita dem från fängelset. Giddon och jag har lärt stadsborna att slåss. Det kommer att bli revolution, kära kusin.”
Båda breven avslutades på samma sätt. Po och Katsa hade inte
träffat varandra på flera månader, och ingen av dem hade träffat Bitterblue på över ett år. Båda hade för avsikt att besöka Bitterblue City så snart deras arbete tillät det, och stanna så länge de kunde.
Bitterblue blev så lycklig att hon kurade ihop sig till en boll i
soffan och kramade en av kuddarna en lång minut.
I andra änden av rummet hade Fox lyckats klättra upp till top-
pen av de höga fönstren och stod stödd mot fönsterkarmen. Hon
skrubbade ursinnigt sin egen spegelbild tills glasrutan blänkte. Fox hade på sig en blå byxkjol som matchade omgivningen, för Bitterblues sällskapsrum var inrett i blått, från mattan och de blå-
och guldmönstrade väggarna till taket, som var midnattsblått med gyllene och röda stjärnschabloner. Drottningkronan tronade
alltid på en blå sammetskudde i rummet, utom när Bitterblue
hade den på sig. En gobeläng med en magnifik, himmelsblå häst med gröna ögon hängde framför lönndörren som en gång hade
lett ner till Lecks hemliga rum, tills någon hade gjort något för att spärra av trappan.
Fox var en särling, med ett ljusgrått och ett mörkgrått öga, och
hon var häpnadsväckande vacker, nästan glamourös med sitt röda hår och sina starka drag. Hon hade en besynnerlig gåva – orädd-
het. Men hennes oräddhet hängde inte ihop med dumdristighet.
Hon saknade bara förmågan att uppleva den obehagliga känslan rädsla, och Fox hade faktiskt vad Bitterblue tolkade som en nästan 27
matematisk talang för att beräkna fysiska konsekvenser. Fox visste
bättre än någon annan vad som troligtvis skulle hända om hon halkade och ramlade ner från fönstret. Det var den vetskapen som gjorde henne försiktig, i stället för rädd.
Bitterblue tyckte att en sådan gåva var bortkastad på en tjäns-
teflicka, men sedan Lecks regeringstid tog slut var särlingarna i Monsea inte längre hovets egendom utan fick arbeta var de ville.
Och Fox verkade tycka om att göra enstaka sysslor i slottets övre
våningar – fast Helda pratade ibland om att prova henne som spion någon gång.
”Bor du här i slottet, Fox?” frågade Bitterblue.
”Nej, min drottning”, svarade Fox från fönstret. ”Jag bor i de
östra delarna av staden.”
”Arbetar du inte på väldigt udda tider?”
”Det passar mig, ers nåd”, svarade Fox. ”Ibland arbetar jag hela
nätterna.”
”Hur kommer du in och ut ur slottet mitt i natten? Bråkar ald-
rig portvakterna med dig?”
”Att komma ut är aldrig svårt, de släpper ut vem som helst.
Men för att komma förbi vakthuset på natten visar jag upp ett armband som Helda har gett mig, och för att komma förbi lieniden utanför dina dörrar visar jag armbandet igen och säger lösenordet.”
”Lösenordet?”
”Det byts ut varje dag, ers nåd.”
”Och hur får du reda på vad det är?”
”Helda gömmer det någonstans, på olika platser varje dag i
veckan.”
28
”Åh. Vad är lösenordet i dag?”
”Chokladpannkaka, ers nåd”, sa Fox.
Bitterblue lade sig ner en stund och tänkte igenom den infor-
mationen. Vid frukostbordet varje morgon bad Helda Bitterblue
att nämna ett eller flera ord som kunde fungera som nyckel för de
chiffrerade meddelanden de skulle lämna till varandra under dagen. I går morse hade Bitterblue valt chokladpannkaka. ”Vad var gårdagens lösenord, Fox?” ”Saltkola”, sa Fox.
Det var ordet Bitterblue hade valt för två dagar sedan. ”Vilka
läckra lösenord”, sa Bitterblue långsamt medan en tanke tog form i hennes huvud.
”Ja, Heldas lösenord gör mig alltid hungrig”, sa Fox.
En kapuschong hängde över ena armstödet på soffan, lika
mörkblå som sofftyget. Det måste vara Fox kapuschong – Bitterblue hade sett flickan bära enkla plagg som den förut. Den var mycket mer anspråkslös än något av Bitterblues egna ytterplagg.
”Hur ofta är det vaktavlösning utanför dörren, tror du?” frågade
Bitterblue Fox.
”Lienidvakterna löser av varandra varje hel timme, ers nåd”,
svarade Fox.
”En gång i timmen! Det är ganska ofta.”
”Ja, ers nåd”, svarade Fox oberört. ”Ingen av dem ser nog till-
räckligt för att lägga ihop ett och ett.”
Fox stod nere på golvet igen, böjd över en hink med såpvatten
och med ryggen mot drottningen.
Bitterblue tog kapuschongen, klämde fast den under armen och
slank ut ur rummet.
29
Bitterblue hade sett spioner smyga in i rummen om nätterna med sänkta huvuden förr, omöjliga att känna igen innan de tog av sig
huvorna. Hennes lienidska vaktstyrka, en gåva från kung Ror, bevakade slottets huvudentré och ingången till Bitterblues bostad,
och de gjorde det med takt och finkänslighet. De var inte förplik-
tade att besvara frågor från någon annan än Bitterblue och Helda – inte ens från den monseanska vaktstyrkan som var kunga-
dömets officiella armé och polisväsende. Det gav Bitterblues spioner friheten att komma och gå utan att deras närvaro uppmärksammades av hennes förvaltare. Det var en oväntad liten åtgärd av
Ror, att värna om Bitterblues privatliv. Ror hade själv ett liknande arrangemang i Lienid.
Armbandet var inget hinder, för armbandet Helda gav sina
spioner var en enkel läderrem med en kopia av en ring Ashen hade burit. Det var en äkta lienidring – små, glittrande mörkgrå stenar
infattade i guld. Alla ringar lienider bar representerade en viss
familjemedlem, och det här var ringen Ashen burit för sin dotter
Bitterblue. Bitterblue hade originalet. Den låg i hennes mammas träkista i sovrummet, tillsammans med resten av Ashens ringar.
Det var oväntat känslosamt att fästa ringen runt handleden.
Hennes mor hade visat den för henne många gånger och förklarat
att hon valt stenarna för att de matchade Bitterblues ögon. Bitterblue tryckte handleden mot kroppen och försökte gissa vad hennes mor skulle tycka om det hon var på väg att göra.
Nåväl. Mamma och jag smög också ut ur slottet en gång. Fast inte
den här vägen, utan genom ett fönster. Och vi hade goda skäl. Hon försökte rädda mig från honom.
Hon lyckades. Hon räddade mig och stannade själv kvar för att dö. 30
Mamma, jag vet inte varför jag gör det jag tänker göra. Det är
något som saknas, förstår du? Högar av papper på mitt skrivbord i tornet, dag ut och dag in. Det kan inte vara allt. Du förstår väl, eller hur?
Att smyga var en sorts bedrägeri. Förklädnad också. Strax efter
midnatt, i mörka byxor och Fox kapuschong, smet drottningen ut ur sin bostad och in i en värld av berättelser och lögner.
31