Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0482-0 © Emma Ångström 2016 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Lotta Kühlhorn & Söner Omslagsfoto: collage efter foto av Martin Palm/Link Image Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2016
D E T H A R R E D A N börjat skymma när flyttbilen parkerar på Tegnér-
gatan i centrala Stockholm. Alva står bredvid sin mamma på trottoaren och ser på när den bakre luckan på flyttbilen fälls ner. Innandömet blottas: ett sextiotal kartonger och fyra sängar, pappas soffa, byrån och sekretären de hittade på en loppis i Ludvika. ”Det är andra våningen”, säger Vanja och tar upp en lapp ur fickan. Hon knappar in koden vid porten och skjuter upp den tunga trädörren. Alva tittar upp på huset som belyses av gatlyktorna. Fasaden är i ljusgul kalksten och har sprickor på några ställen, men fönstren är nymålade. Vanja ställer sig bakom Alva och stryker henne gång på gång över det ljusa, långa håret. ”Visst kommer vi trivas här, Alva? Tror du inte det?” Alva svarar inte. Hon tar ett steg framåt och försöker tänja ut jeansen. De stramar åt i midjan och hon knäpper upp översta knappen och drar ner tröjan för att dölja linningen. ”Flytta på dig, tjejen”, säger en av männen som rullar en pirra med två kartonger mot hissen. Alva börjar långsamt gå uppför trapporna till lägenheten. Trapphuset är vackert. Det är ett sekelskifteshus och golvet är i 9
ljus granit. Väggarna är målade i en ljust beige nyans och överst har en bård med snirkliga symboler målats i mörkgrönt och rött. Dörren till lägenheten står vidöppen och Alva kliver in i hallen. Hon hör skratt från något rum längre in, Sanna och Ebba måste redan ha kommit. Hon behåller gympaskorna på, det finns ändå märken från flyttgubbarnas skor långt in i hallen. Till höger ligger köket som vetter mot gården, och vardagsrummet till vänster har fönster mot gatan. När hon tittar ut ser hon ljuset från gatubelysningen, och mitt emot står ett lika högt hus i ljusgrå puts. Hela lägenheten doftar nytt. Väggarna och taken är nymålade i vitt, och parketten har slipats och lackats. Men dörrarna är tunga och golvet är i fiskbensparkett, det märks att det är en gammal lägenhet. Alva kikar in i ett av sovrummen. Sanna och Ebba sitter och packar upp flyttkartonger. ”Åh, så bra”, säger Vanja som kommer in och ställer sig bakom Alva. ”Har ni redan kommit överens om vilka rum ni vill ha?” Sanna ställer sig upp och stryker håret ur pannan. Både Ebba och Sanna har bångstyrigt hår som alltid lockar sig. Alvas hår är rakt och mycket tunnare. ”Jag och Ebba delar”, säger Sanna. ”Alva kan ta den lilla kammaren.” ”Vad roligt”, säger Vanja. ”Alva, ska vi gå och kika?” Vanja går i förväg och passerar badrummet innan hon öppnar en dörr närmare köket. ”Kolla, vad mysigt”, säger hon och slår på strömbrytaren. En naken glödlampa hänger mitt i rummet och det blir genast ljust. Alva kisar. Kammaren är kanske hälften så stor som hennes gamla rum i villan. Fönstret mot gården är litet, men det finns en nisch där man kan sitta och titta ut. Till höger om dörren står en inbyggd bok10
hylla och garderob, och mellan fönstret och långväggen finns det precis plats för sängen. Den ena väggen är täckt av en ljus tapet med blommor och fjärilar. Det är inte Alvas stil egentligen. ”Det här blir väl trevligt, Alva?” säger Vanja och går fram till fönstret och sätter sig. Hon försöker vika ihop sina långa ben och krypa upp i nischen, men hon får inte plats i det trånga utrymmet och kliver ner igen. ”Du kan väl fundera på vad du vill ha för gardiner? Jag måste gå och se till flyttgubbarna igen”, säger hon och lämnar Alva ensam i kammaren. Alva står tyst och ser sig omkring. Det känns ovant och främmande. När hon lämnade huset grät hon inte, men hon kände på sig att mamma hade förväntat sig det. Det var därför hon fick åka med mamma i flyttbilen och Sanna och Ebba fick skjuts av Tove. Men hon ville inte gråta. Det kändes bara tomt, som om det var ett annat liv de lämnade. Utanför dörren hörs en ljudlig duns i hallen. En man skriker upprört till någon som svarar med en hes, mörk röst. Men här inne är det tyst. Det är en tryckt stämning i rummet, som om det fanns något kvar i det, trots att det är tomt. Alva går fram till fönstret och sätter sig. Hon kryper ihop och drar upp benen under sig. Nischen passar henne perfekt. Gården nedanför är belyst av låga lyktor, och löven skimrar i regnet som börjat falla från de tunga molnen. På andra sidan gården står ett nästan likadant hus, också det från början av sekelskiftet. Alva tänker att det kanske kommer att bli svårt att hitta hem. I villaområdet såg husen också likadana ut men hon kände till varenda sten längs grusvägen. Dörren slås upp och mannen som körde flyttbilen ställer ner två kartonger på golvet. 11
”Tjena, tjejen”, säger han. ”Här är lite grejer.” Han ler mot Alva men vänder om när han ser hennes allvarliga ansikte. Alva viker upp den ena kartongen och börjar packa upp sina böcker och prydnadssaker. Sparbössan och speldosan hon fick av pappa har hon packat in i bubbelplast, men nästan alla bubblor är borta för Sanna och Ebba tryckte bort dem. Ebba skrattade högt när det smällde mellan fingrarna. Böckerna om Kitty som hon har ärvt av mamma ställer hon längst ner i hyllan. Lexikonet över paranormala fenomen gömmer hon bakom dem. Hon vet att mamma inte tycker om att hon läser den boken, men hon kan inte låta bli. Den är så fascinerande. Sedan hon lärde sig läsa har hon bläddrat i den varje kväll, och nu har limmet lossnat från några sidor och släppt pärmen. Hon har en ficklampa gömd i nattduksbordet och brukar läsa under täcket tills hon somnar av utmattning. I den andra kartongen ligger tavlorna som Alvas mormor har målat. Alva lyfter upp dem, tar av skyddspapperet och lutar dem mot ena väggen. De är vackra, men Alva förstår dem inte ännu. Mamma säger att hon aldrig kommer att göra det, men Alva tror att om hon bara öppnar sina sinnen och går in i tavlan kommer hon att se det som mormor såg när hon målade. Det är tre bilder, målade i klara färger, med olika geometriska motiv. En är i ljust rosa och gult med inslag av turkost och djupblått. De rosa och röda fälten formar ringar som kan tolkas som kronblad, och i mitten av blomman finns en virvlande spiral. Den andra tavlan går i orange och rött, med klarblå snäckskal som har arrangerats runt en bukett av blad. Runt snäckskalen slingrar en tjock, svart orm med röda fläckar vid ögonen. Den tredje är Alvas favorit. Bakgrunden är i guld och svart, med en triangel delad i sju fält i regnbågens färger. Ovanför triangeln svävar en cirkel i guld med grön kontur. 12
Alva lägger sig på golvet framför tavlorna. Hon är så nära att hon ser penseldragen. Hon vet att det finns en kod att knäcka, att symbolerna ska tala till henne, men när hon frågar mamma vad de skulle kunna betyda kan hon inte svara. ”Du vet att mormor inte var riktigt frisk när hon målade de sista tavlorna”, brukar hon säga varje gång Alva frågar. Trots det har Alva letat i böckerna efter symboler så att hon ska kunna avkoda bilderna. Förut var hon övertygad om att det var ett budskap riktat till henne, men nu vet hon inte längre. Kanske är det bara ett allmänt meddelande, något som mormor ville berätta för dem alla när hon hade förlorat förmågan att tala sammanhängande. När kartongerna är tomma tar hon ett steg tillbaka. Trots att hennes saker står i hyllan nu känns den fortfarande främmande. Kanske har känslan i rummet till och med smittat av sig på böckerna; hennes egna saker känns också underliga och ovana i den nya lägenheten. Hon väcks ur sina tankar av att det knackar på dörren. Samma flyttgubbe som förut kommer in med hennes säng och den stora kassen med kuddar och täcken. När han lämnar rummet står Vanja i dörren: ”Vad fint du har gjort, gumman! Vi tänkte köpa pizza. Blir Hawaii bra?” Vanja har dukat med en rutig duk som hon har draperat över två flyttkartonger. Pizzakartongerna ligger uppslagna på det provisoriska bordet. På duken står också tre värmeljus på ett fat, en stor Fanta och en rödvinsflaska. ”Tack igen för att du kunde hjälpa till med flytten. Det gick ju lite fort”, säger Vanja till Tove och tar en bit Capricciosa. ”Inga problem”, säger Tove. ”Det är bara kul att ni har flyttat hit 13
igen. Och vilken fin lägenhet du hittade, det är inte lätt i den här stan. Det är inte klokt. Det har hänt mycket på femton år, du anar inte.” Alva tycker att Vanja rör sig annorlunda. Hon rör armarna när hon pratar, pekar och skrattar, och hennes ögon är mycket större. ”Ja, visst är den fin?” säger Vanja och fyller på mer vin i Toves glas. ”Det är tur att jag stod kvar i kön trots att vi bodde i Ludvika så länge. Det är ju bara tre sovrum, men Sanna och Ebba vill ändå dela, så jag får ett eget sovrum och Alva tar den lilla kammaren. Och den är så fräsch! När jag var här och tittade för en månad sen var den lite sunkig. Men hyresvärden, en jättegullig gammal tant, lovade att hon skulle fixa till den. Och nu är allt målat och slipat och hur fint som helst.” ”Verkligen”, säger Tove. ”Jag älskar de här gamla stenhusen.” Sanna och Ebba pratar tyst med varandra. Alva hör inte vad de viskar. Hon ger upp och tar en bit pizza som hon lägger en extra ring ananas på. ”Mamma, Alva tar min mat”, säger Ebba och petar Alva i midjan med fingret. ”Sluta tjafsa nu, flickor”, säger Vanja och räcker Sanna en servett. Sanna torkar sig om munnen. ”Men hon gör ju det!” säger Ebba igen. ”Kolla här!” säger Vanja. ”Du får en bit av mig.” Vanja tar en stor bit av sin Capricciosa och lägger på Ebbas tallrik. ”Hon behöver ju inte äta mer direkt”, säger Ebba mycket tystare. Alva känner hur det rinner fett från osten nedför hakan. Hon tuggar och sväljer pizzabiten. Vanja tar en klunk av vinet och lägger benen i kors. ”Jag blev lite orolig först när hon sa att hon skulle fixa till den. Ärligt talat verkade hon ganska förvirrad, den där tanten. Och man 14
vet ju inte om man har samma smak som en gammal gumma, direkt. Men det blev ju toppen!” Det smäller till i hallen och lyset slocknar i köket. ”Jösses, vad var det där?” säger Vanja. Tove reser sig och drar fram en tändare ur jeansfickan. Flickorna sitter kvar i mörkret när Tove och Vanja går ut i hallen. ”Mamma!” skriker Sanna. Ebba och Sanna trycker sig mot varandra. ”Det är bara en glödlampa som har spruckit”, hörs Toves röst från hallen. ”Vänta, jag ska fixa säkringen.” Ljuset kommer tillbaka men Ebba och Sanna släpper inte taget om varandra. Tove återvänder till köket med skärvor av glas som hon lindar in i tidningspapper och slänger i soporna. ”Blev ni rädda, flickor?” säger hon och Vanja kommer in och sätter sig på golvet igen. Hon ser blek ut när hon lägger upp mer sallad på tallriken. Tove tar den sista pizzabiten. ”Nu äter jag bara för skojs skull, trots att jag är mätt”, säger hon och Vanja skrattar. Det är ett glättigt skratt, forcerat. Alva känner inte igen det. ”Hur gör du med jobb då?” säger Tove och vänder sig mot Vanja. ”Jag har redan fått ett. Ett vikariat på Vasa Real. Jag börjar på måndag”, säger Vanja. Hon höjer ögonbrynen och ler stort när hon sträcker fram glaset mot Tove och skålar. ”Och hur blir det med Thomas?” säger Tove. Vanja kastar en blick på flickorna. ”Vi kan ta det sen.” Vanja reser sig och viker ihop pizzakartongerna. Hon fyller på mer läsk i Alvas glas som är tomt igen. ”Tove, kan vi byta plats?” säger Sanna. 15
”Varför då?” säger Vanja. ”Det känns läskigt att sitta med ryggen mot hallen. Det spökar ju här inne.” Vanja tar tag i en av Sannas hårslingor och fäster den bättre med hårspännet. ”Det var bara en lampa. Sånt händer, det är inget konstigt med det”, säger Tove. ”Jag vill byta ändå”, säger Sanna och Tove reser sig och går runt det improviserade bordet. Vanja ler tacksamt mot Tove. ”Du vet hur det är, första kvällen på ett nytt ställe.” Alva vänder sig mot fönstret och ser ut på den mörka kvällen.
16
P E TE R H Å L L E R B A R N E T så att det vilar över armen och ställer sig fram-
för fönstret. Med den lediga handen för han undan gardinen och kikar ner på gatan. De båda männen stänger bakpartiet på flyttbilen och hoppar in i förarkupén. Medan de backar ut från den trånga parkeringsplatsen gungar han på benen. Han ska precis visa Wilma de blinkande lamporna när han märker att hon har somnat. Han tar ett steg tillbaka från den upplysta gatan och lägger försiktigt ner henne i sängen. Hon har inte sovit ordentligt sedan i morse och har vägrat äta ersättningen. Precis när han hade fått henne att komma till ro väcktes hon av larmet i trappuppgången. Hela kvällen har de sprungit i trapphuset med kartonger och möbler, och två av de nya flickorna har ropat högt till varandra och skrapat med möblerna mot golvet. Han var tvungen att flytta ut Wilmas babyskydd till vardagsrummet för att hon inte skulle störas av ljudet. Den yngre systern verkar vara lite lugnare än de äldre flickorna. Han har sett henne stå på gatan och se sorgset upp mot fönstren. Han ser till att filten inte ligger över Wilmas ansikte. När han reser sig igen slås han av att han inte hade vare sig tid eller intresse av att betrakta sina grannar för ett halvår sedan. Men nu är det som 17
händer i huset, på gården och gatan det enda hans liv innehåller, förutom tv-såporna han följer på dagarna. Kristina har inte kommit hem än. Han hade hoppats att hon skulle komma tidigt i kväll, men hon sa att han inte skulle sitta uppe och vänta. De senaste veckorna har hon kommit och gått som hon vill, men han har bestämt sig för att inte klaga. Det är ändå en förbättring jämfört med hur det var för ett par månader sedan, när Wilma var nyfödd och Kristina inte orkade kliva upp ur sängen. Först märkte han inte att något var fel. Den dramatiska förlossningen hade gjort dem båda skärrade, och när de kom hem från sjukhuset var allt så omvälvande och nytt att han inte hade tid att reflektera över det. Den första tiden tänkte han att Kristina var trött efter förlossningen och han tog hand om Wilma ensam för att låta Kristina vila upp sig. När hon sovit i två dygn och inte steg upp den tredje dagen heller skyllde hon på smärtan. Läkaren hade försökt med sugklockan flera gånger innan de gjorde ett akutsnitt och fick igång Wilmas andning. Men när de lade Wilma vid Kristinas bröst ville hon knappt se på barnet, och efter barnmorskornas envisa och misslyckade försök att få Kristina att amma fick Peter ge ersättning på flaska. Han tog ut sin föräldraledighet ett halvår tidigare än planerat. Peter ringde barnmorskan. Man konstaterade att Kristina läkte fint men bokade in ett samtal hos kuratorn på avdelningen. Hon har varit på flera återbesök, och även då haft svårt att ta sig ur sängen. Peter fick hjälpa henne att klä på sig medan Wilma låg skrikande på golvet. Hon slutar inte skrika. Det är det som är det största problemet. De säger att det kan bli bättre om bara någon månad, att koliken lugnar sig. Han har bara hunnit sätta sig i soffan med en kopp kaffe när hon 18
vaknar igen. Han tittar på klockan. Femton minuter har hon sovit. Han lyfter upp henne och vaggar henne över armen medan han går till köket och värmer upp vatten till ersättningen. Mjölken är lite för varm när han testar några droppar i handen, och han blåser försiktigt på ytan medan han gungar Wilma och klappar henne över ryggen. Peter sjunker ner i soffan med Wilma i knät och hon dricker en stund ur flaskan. Han funderar på om han borde ringa Kristina men bestämmer sig för att avvakta. Sist han frågade vart hon tar vägen när hon är ute fick han ett kort och irriterat svar: ”Ska du inte vara lite glad och tacksam över att jag inte ligger och sover hela dagarna?” Och visst är han det, han blev lättad när hon en dag klev upp ur sängen och gick ensam ut på stan. Men sedan försvann hon i längre och längre perioder och han visste inte var hon var. ”Jag träffade tjejerna”, brukar hon säga, eller: ”Jag gick en promenad.” När hon kommer hem brukar hon inte fråga hur Wilma mår eller om allt har gått bra. Och om han tänker efter har hon faktiskt bara hållit Wilma några gånger, och bara matat henne en gång när han gjorde i ordning ersättningen. Han försöker att inte tänka på det. Nu har han inget val, trots att det var Kristina som ville ha barn och han som ville vänta. Han försöker också att inte tänka på alla sms hon skickar på kvällarna, och att han hittade en t-shirt som han inte kände igen när han kom hem från en helg i Göteborg med Wilma. Han tänker inte heller på att det ibland kommer en doft av herrparfym när hon glider ner i sängen och tror att han har somnat. Han misstänker att hon låter bli att tvätta sig för att hon vet att det sårar honom, och hon vill såra. Han har därför bestämt sig för att inte fråga mer, eftersom han inte vill veta. 19
Wilma har nu druckit en tredjedel av flaskan och börjar skrika igen. Han försöker få henne att ta flaskan på nytt men hon vägrar och han reser sig och börjar sjunga. Det är en egen melodi han har kommit på, en blandning av Vyssan lull och Trollmors visa. Ibland lugnar den henne men man kan inte vara säker. Han hoppas att Wilmas skrik ska höras upp till lägenheten ovanför, som ett straff för att de väckte henne tidigare. Fem timmar senare har Wilma somnat av utmattning och han lägger henne i spjälsängen. Han ser till att hennes kudde ligger bekvämt under huvudet, en kudde med en liten urgröpning som han har köpt för att hennes huvud ska få fin form. Sedan lägger han den vita filten över henne och känner efter att hon inte har det för varmt. Filten hade han själv som liten, hans mamma sydde den när hon väntade sitt första barn. Den är gräddvit och fluffig och han luktar på den innan han stoppar ner kanten i fotändan. Den doftar gott, den doftar Wilma. Han ger henne en sista blick och kryper sedan ner i sin säng. Han ligger vaken och väntar på Kristina, men så tar tröttheten över och han somnar. Han drömmer rastlöst, vaknar flera gånger och vänder på sig i sängen. När han vaknar av Wilmas skrik tidigt på morgonen har Kristina fortfarande inte kommit hem. Peter ligger kvar en stund och låter Wilma skrika medan han ser på den bäddade sängen bredvid sig. Magen vrids ihop och det känns som om han ska kräkas, både av trötthet och något annat. Men så reser han sig upp och går fram till spjälsängen. Rummet snurrar och han stannar till. När han står dubbelvikt med huvudet mellan knäna hör han nyckeln i låset och det skarpa ljudet från Kristinas klackar mot klinkern i hallen. Han bestämmer sig för att inte ropa på henne och hör henne gå in i badrummet och 20
låsa dörren. Wilma tar ny sats och skriker i en ännu högre oktav. Han ser det så fort han tittar ner i Wilmas säng. Hon ligger med flaxande armar. Filten har glidit ner och över den finns ett stort, svart handavtryck som inte funnits där förut. Wilma fortsätter skrika när han lyfter upp filten. Han hör hennes skrik som om han stod i en bubbla och det känns som om det rinner en isbit över hans nacke och ryggrad. Handavtrycket är mycket tydligt mot det gräddvita tyget. Det har skarpa konturer, man kan till och med se var linjerna går i handflatan. Han lyfter sin egen hand och tittar på den. Den är ren, och han lägger handen över avtrycket och jämför det med sin egen handflata. Det svarta avtrycket på filten är nästan dubbelt så stort som hans hand.
21