9789127145825 by Smakprov Media AB

negar naseh debuterade 2014 med Under all denna vinter för vilken hon nominerades till Borås Tidnings debutantpris och hyllades av både recensenter och läsare. Negar Naseh bor i Stockholm och arbetar som läkare.

författarfoto © adam nilsson omslag: håkan liljemärker

Miriam och Filip har lämnat Stockholm för en ny tillvaro i ett bedövande vackert sydeuropeiskt landskap. Men trots alla förutsättningar för en lugn tid med den nyfödda dottern och god arbetsro för dem båda, är läget spänt och stumt. När vännerna Ashkan och Erika kommer på besök börjar parets distans till varandra och det samhälle de lever i framträda tydligare, och i den stillastående hettan väcks frågan om hur isolerat man kan tillåta sig att leva.

»De ligger i sängarna under tunna lakan och inväntar morgonen och gryningsljuset. Ansiktena ser rofyllda ut och kropparna är stilla. Den minsta ligger på mage med ansiktet begravt i kudden, ibland rycker det till i armar och ben av drömbilder som vandrar igenom henne. En dag kanske de fortsätter att sova trots dagsljuset. En dag kanske de inte upptäcker gryningen.«

MIRIAMS MOBILTELEFON ÄR kopplad till högtalaren med en tunn vit sladd som löper över köksbänken, fläckad av tomatsaft, välling och kaffe från frukosten. Lill Lindfors sjunger: Du är den ende, jag aldrig kan glömma, din mun, dina ögon, din lugnande stämma. Filip ogillar skivan, kallar den »sval« och »helt utan känsla«. Det kanske stämmer, men dess kyla svalkar Miriam. Hon behöver omges av vinddrag, lättsam musik, tunna bomullslakan och tunikor. Vårens värme är ny för dem som endast har upplevt senhöstens och vinterns dragiga fukt. Kroppen har inte hunnit ställa om. Varma dagar svettas hon ymnigt och tvingas till kalla duschar. Känslan av lättnad infinner sig först när vattenstrålarna sprider sig över huden och förmår täcka kroppen länge nog för att motverka den ständiga värmen. Lättnaden undan ljuset och värmen. Oftast står hon för länge i duschen. Hon får huvudvärk av kylan. En värk som börjar mellan ögonen och borrar sig in i huvudet. Lill fortsätter: Du är den ende, som får mig att drömma, den ende som anar, vad tårarna gömma. Isbitarna har börjat lösas upp och klirrar svagt när hon för glaset med gin till munnen. Hon skulle vilja ta en promenad men barnet sover och Filip skjutsar sina föräldrar till Catanias flygplats. 9

Barnet sover och äter. Men inte bara sover och äter längre utan leker också och försöker prata och krypa. Miriam är glad över att slippa amningen. Bara glad. Saknar det inte som hon har hört att det kan vara för andra. För henne var det tvärtom en lättnad att sluta. Bröstvårtorna var såriga av att barnet rev och slet i brösten. Men det var när de två första tänderna i underkäken växte ut, och hon kände hur bröstvårtan skrapades upp samtidigt som det värkte i det andra bröstet av den myckna mjölkens utfyllnad, som hon slutade. Storleken, formen, pigmenteringen; allt är annorlunda. Från ljusrosa till mörkt brunrosa vårtgårdar. Från att vara spänstigt sammanväxta med bröstkorgen hänger de nu slappare. Bröstvårtorna uttänjda och tjocka. Den förlorade formen plågar henne mest. Kupar hon händerna runt brösten känns de inte som de ska. Hon lagar en lätt sallad till lunch. Vildsparris, salladsblad, soltorkade tomater från Pachino och rostade pinjenötter. Senapsvinägrett. I värmen mildras hungern. Den blir mindre framträdande, krymper till en allmän oroskänsla snarare än ett surt sug. Dubbeldörren till terrassen är uppställd och skapar ett vinddrag in i rummet. In men inte ut. Hon drar fram stolen och sätter sig i vinddraget. Den ena gardinen har fastnat bakom dörren. Den andra fållen rör sig fritt över stengolvet. Förmiddagsbrisen sveper in från havet varje dag. Markens heta luft stiger och lämnar stora hål efter sig som havsvinden fyller med oceanisk svalka. 10

FILIP HÄLSAR PÅ Miriam innan han går in till Olivia. Han tar upp henne ur spjälsängen och går ut på terrassen. Han berättar om skymningen för henne. Pekar ut var gränsen för deras tomt går och förklarar att solen alltid går ned i väster. Hon följer hans blick och ser samma fält och samma skymning. Disken är utspridd. Ingen av dem har orkat ta tag i de smutsiga tallrikarna efter att hans föräldrar åkte. Miriam verkar obekymrad av smutsen. Hennes halvt uppätna sallad står framme och några flugor har letat sig ned i skålen. Kropparna blänker. Blåsvarta. De är ohotade i jordbrukslandskapet. I den här värmen. I den här smutsen. Marmorskivan är täckt av salt- och pepparkorn, spilld tomatsaft och några salladsblad som antagligen var för mörka för hennes smak. Olja fläckar arbetsytan. Han orkar inte irritera sig på henne. Det hon gör och den hon har blivit låter han vara. Han tänker om Miriam att hon behöver det, att hon måste få vara fri och lämnas ifred. Men han är trött på att plocka undan och ordna efter henne. Att göra allt det men inte få ett tack. Det är en balansakt; börjar han påtala vad hon gör och hur hon gör det så vet han att hon kommer att reagera med en liknande blick. Hon kommer vara särskilt kritisk till hur mycket han jobbar och hur tillåtande hon är med tanke på dottern, med tanke på allt. Så han säger inget 11

utan försöker plocka undan det värsta men lämnar soporna till henne. De har inte börjat lukta än men det känns som om antalet flugor har ökat. Och det kommer att bli ännu värre om hon inte går ut med påsen snart. Hon vet inte hur man gör för att hålla rent. Hon märker knappt av smutsen. De borde kanske be städerskan komma två dagar i veckan, tänker han. Filip nynnar för Olivia. Det är snart läggdags. Och trots att han är trött på Miriams musikval orkar han inte stänga av musiken. Filten med leksakerna är utbredd i rummets skuggiga hörn dit solen aldrig når. Han sätter sig ned mittemot Olivia och låter henne välja vad hon vill leka med. Hon tar upp den stora dockan med det gula håret i två tjocka flätor. Ögonlocken slår igen när nacken böjs. Han har alltid tyckt att dockan ser läskig ut. Hon slänger den ifrån sig och tar fram två träklossar och börjar slå dem mot varandra. Av de resterande klossarna bygger han ett torn som hon snabbt slår till marken. På halvårskontrollen undersökte läkaren om Olivia kunde vända sig ett helt varv: från rygg till mage och från mage till rygg. Det var då Miriams oro borde ha stillats. Ända sedan Olivia var ett par månader har Miriam oroat sig för att dottern skulle sova på mage. Plötslig spädbarnsdöd. Och Olivia verkade olyckligt nog ha en tendens att vilja sova platt på mage, med ansiktet djupt begravt i kudden. Men nu, när hon kan vända på sig, finns det ingen anledning för Miriam att oroa sig. Ändå har Filips nätter fortsatt att präglas av 12

Miriams »försiktighetsåtgärder«. Hon ser till dottern ofta, för ofta. Även om hon inte längre bygger vallar av kuddar runt Olivia för att hindra henne från att rulla runt så låter hon inte heller dottern vara ifred. Olivias täta uppvaknanden benämner Miriam numera som »sömnsvårighet« och »nattlig oro«. Filip håller inte med henne. Han tror att felet ligger i att de lägger sig i dotterns sömn. Olivia hasar fram. Kryper inte utan drar fram kroppen med armarna medan benen hänger slappt. Han tycker Miriam ska låta henne vara mer på golvet än i spjälsängen men hon hävdar att huset inte är barnsäkert nog. Så fort det är upp till honom låter han Olivia leka fritt. Hon mumlar, blicken vilar koncentrerat på en skallra som hon med ryckiga rörelser får att låta. – Orkar du göra rent i köket medan jag leker med henne? Miriam svarar inte men han hör hennes steg. Hon ställer sig på tröskeln. Olivia ler så fort hon ser Miriam. Ett stort leende. – Har du sett cigarettpaketet? Han irriteras av den återupptagna vanan. Miriam slutade röka och dricka under graviditeten. Men hon måste ha längtat efter både cigaretterna och spriten för redan samma kväll som hon slutade amma noterade han att hon rökte och drack ett glas gin. – Låg det inte på köksbänken, tyckte att jag såg det där. – Hm. 13

Han hör gnisslet från tändarens stål, hur hon drar in rök och blåser ut. En lugnande utandning. – Jag ska bara röka den här ciggen så plockar jag undan sen. – Gå ut om du ska röka. Utomhusbelysningen tänds. Flagor av aska kommer att spridas över terrassen. Den uppochnedvända terrakotta krukan han har ställt fram har hon hittills inte brytt sig om.

SNART UTBLOMNING. Från blomma till damm. Mimosa trädets grenar hänger över terrassen i gula klasar. Blomdammet ska fastna på fotsulorna, vara svårt att bli kvitt. Det ska föras in i huset av vindarna och lägga sig till rätta i väntan på att moppas bort av städerskan. Innan dess kommer familjens gula fotspår skapa stigar mellan vardagsrum och sovrum och kök. Ut på terrassen och in igen.

HON BEHÖVER VARA själv. Efter två veckor med Filips föräldrar behöver hon egen tid. Det är egentligen en för lång bilresa bara för att äta lunch. Don Ciccio ligger halvvägs till Syrakusa, strax utanför Noto. Luften är fuktig och varm och doftar av jord och pollen. Miriam tar några djupa andetag innan hon sätter sig i bilen. Ett hårdkokt ägg och ett litet glas zibibbo, ett sött sicilianskt vitt vin, till att börja med. Miriam skalar ägget och delar det i tre bitar med en liten gaffel. Därefter caponata med aubergine, kapris och selleri. Hon drar runt en brödbit i oljan och tomatsåsen som blir över. Den sicilianska maten är tung. Bondsk. Lokalen är tom med undantag för ett par sällskap som dröjer sig kvar. Det blev en sen lunch. Till primi beställer hon en av öns specialiteter: pasta con sarde, en pastarätt med sardiner, fänkålsblad, russin och pinjenötter. Svår mat egentligen. Sträv och söt på samma gång. När Miriam tar fram mobilen ser hon att hon har fem missade samtal och ett sms från Filip. Hon läser: »Det var inget. Hon har ätit och sover nu.« Han har bifogat en bild. Barnet sover på en filt på den tjocka mattan i hans ateljé. En stråle ljus skär in över barnets underkropp och drar upp en skarp gräns mellan ben och mage. Ansiktet är inte uttryckslöst, där finns en antydan till något, ett leende, eller en lättnad efter en nyligen övergången oro. Huvudet vilar mot den platta kudden med en elefant på. 16

Hon beställer in tiramisu till efterrätt. Hon tänker på Stockholm och kylan som antagligen dröjer sig kvar där. Hade hon sprungit i Hagaparken nu skulle hon ha sett grå snöhögar på platser dit solen har svårt att nå. Hon blir alltid rädd när hon ser skogens skuggiga platser. Kommer att tänka på insekterna som trivs i den fuktiga jorden och trädens mörknade stammar som står i vägen för det svaga, vita vårljuset. När hon springer undviker hon att titta in i skogens avskalade mörker, att se ned på grusstigens blöta mark som sviktar under fötterna. Den svenska hösten och vintern tar fullständigt över sinnena och världen befolkas av ett mörker som när det genomskärs av vårligt solljus bara tillfälligt träder tillbaka. Och april är värst, har fortfarande vinter i sig. Ljuset blir för varje dag skarpare lagom till att hon har vant sig vid mörkret, vid gråsuggornas och larvernas tid. Plötsligt ska balkongen rengöras. Sommarplaner fastställas. På Sicilien slipper hon kylan. Här är hon omgiven av vårblommor. Av pinjeträd och olivlundar. Det finns ingenting hon ångrar med flytten.

OLIVIA MÅSTE KUNNA leka själv på golvet. Filip sätter ned henne på andra sidan rummet, framför bokhyllorna som går upp till taket. Hon ser vilsen ut. Tittar sig omkring men är fortfarande för okoordinerad för att kunna få med sig överkroppen när hon vrider på huvudet. Det är något med hur hon sitter. Porträttet blir tydligt för honom. Han tar fram sin mobiltelefon och fotograferar henne. Olivia är sällan med i ateljén. Han vet inte varför egentligen. Det är ett bra rum för ett barn. Högt i tak, milda färger. Tyst. Ateljén är en av de främsta anledningarna till att han trivs på platsen. Det faktum att huset såldes med ett tillhörande uthus som han kunde bygga om till arbetsplats – den enskilt viktigaste orsaken till att han gick med på att köpa fastigheten – har visat sig vara just det som håller honom borta från familjen. När de flyttade in kunde han fortsätta att arbeta, utan avbrott, efter en kort men intensiv period av renovering. Han vet att Miriam inte ville att det skulle bli såhär. Huset har inte inneburit att de umgås mer med varandra; han har inte blivit mer benägen att välja bort jobbet. Olivia börjar gny i samma stund som han snurrar på skrivbordsstolen och sätter sig till rätta med ryggen mot henne. Han tar fram fotografiet av henne och förstorar det tills uttrycket och ambivalensen i dotterns ansikte fram18

träder. Han ska måla av detta. Få fram uttrycket. Framhäva hennes litenhet framför bokhyllorna. Utplacerad och övergiven. Han hinner inte mer än påbörja en tanke. En kort inspirerad idé och sedan måste han återgå till barnet. Han räds pappaledigheten av just denna anledning. Den kommer att beröva honom all tid, kommer att tvinga ned honom, från tanken till praktiken. Ständigt närvarande. Ständigt i färd med att tillgodose något av Olivias behov. Fönstret vid skrivbordet vetter mot husets baksida. Det är norrläge och gräset står högt vid husväggen. Det är i den nordliga skuggan han brukar ställa sig och ta korta pauser. Ibland springer han upp till huset och kokar en espresso. Ateljéns andra fönster öppnar sig mot fälten. Han vill inte vara någon annanstans.

HON KLIAR SIG i knävecken. Barnet sover. Några tysta minuter har passerat men inte ens nu kan hon lägga sig ned och sluta ögonen. Rastlösa tankar. Oro över att barnet ska vakna igen. Det spelar ingen roll att Filip och hon går upp varannan gång. Den djupa sömnen kräver längre tid än så för att infinna sig. De svettiga knävecken har blivit skorviga av kliandet. Värmen ligger som ett bandformat tryck över huvudet, likt spänningshuvudvärken hon kunde få när hon jobbade jour några dagar för mycket. Ibland när hon skulle söva någon som var stor – med mer fettinlagring i mun och svalg – kunde hon känna mjölksyran i armarna och den annalkande huvudvärken som spred sig från pannan, ramade in hjässan och strålade ut i nacke och axlar innan hon kunde intubera och låta patientens huvud ligga. Det är samma fysiska trötthet nu. Kroppen svag. Slapp och skör inför alla impulser. Hon vaknar med en viss mängd styrka, olika mycket varje dag, och hur hon än gör kan hon inte tillskansa sig mer under dagen utan måste försöka distribuera sin energi med en framförhållning som i sig är uttröttande. Miriam är torr i munnen men hon vågar inte gå ut i köket av rädsla för att Filip ska vakna. Man blir lättväckt av sömnbrist. Hela familjen sover för lite. Även barnet. Hon är övertygad om det. 20

Mimosaträdet är det enda som förmår distrahera henne. Bakom den tunna vita gardinen ser hon hur några av dess grenar rör på sig. De är tunga av blommor, grenarna. Osmidiga i vinden. Om en tid kommer blommornas gula färg att ersättas av en uttorkad grön nyans. Blommorna bär på vårens lätthet och deras diskreta doft är inte tung som hon tänker sig att sensommarblomsterns kommer vara. Hon skulle vilja förklara vad hon känner, sätta ord på doften men den är inte varaktig. Hon försöker lagra den i stunder då hon står nära trädet eller då ett vinddrag för med sig doften in till henne. Hon tänker att doften kommer att dröja sig kvar men varje gång misslyckas hon med att behålla förnimmelsen länge nog för att kunna frammana den vid blotta tanken på mimosan. Mimosaträdet blir mer och mer likt en buske ju större det blir. Ju grövre stam desto fler hängande grenar och hukande, böjd hållning. I det sydsicilianska landskapet växer träden tätt och alla skogsbränder gynnar mimosan. Dess rötter trivs i den sulfatrika marken och där det tar årtionden för olivträd och lagerträd och cypresser att växa sig höga så smiter mimosaträdets tunna stam mot molnen desto snabbare. Dörren till barnets rum står öppen. Babymonitorn ligger påslagen på nattduksbordet. Det är en sådan natt då det inte är någon idé att försöka somna om. Om några timmar kommer solen att stiga upp över de ostliga olivlundarna och kort därefter strömmar ljuset in i rummen. 21

Hon kan inte ligga kvar längre och kliver försiktigt upp. På andra sidan den smala korridoren ligger barnets rum, därifrån hörs hennes andning. Hon glider ned på golvet och lutar sig mot dörrposten. Benen i kors. Stengolvet är kallt, skönt mot hennes svettiga kropp. Knävecken svalkas. Kroppens värme ersätts med stengolvets kyla. Hon koncentrerar sig på att särskilja de olika ljuden från varandra. Cikadorna från vinden från mimosaträdets rasslande från barnets andning. De bråkar om det ofta. Han tycker inte att de kan tvinga barnet att sova på rygg när det uppenbarligen inte vill och sover bättre på mage. Miriam ger inte med sig. Hon kan inte sova mer än ett par timmar i sträck innan hon tittar till dottern. Varje gång har dottern rullat över på mage. Ansiktet ned i kudden. Ibland försöker hon vända på henne men oftast vaknar dottern av det. Otröstlig. Kort därefter brukar Filip komma in i rummet. Arg, men utan att vilja visa det tar han barnet. Hon tänker på det som sömnsvårigheter. Inte han. Han menar att hennes beslut att barnet skulle sova med kuddar formade som mjuka vallar runt bägge sidor av kroppen skapade sömnstörningen. Miriam har inte släppt tanken på plötslig spädbarnsdöd även om hon vet att risken är väldigt liten nu när dottern kan vända på sig. Flera gånger har hon vaknat av en dröm i vilken hon funnit barnet livlöst, ansiktet slappt ned i kudden.

HAN VAKNAR GLAD. Det är tidig morgon. Han slipper också ha dåligt samvete för varken Olivia eller Miriam har vaknat även om han vet att Miriam varit uppe en stund under natten. Timmarna innan frukost, med en kanna grönt te, utan att ha läst tidningen eller kollat mailen, är inte jämförbara med någon annan stund under dagen. Köket luktar värre av sopor idag. Han öppnar skåpet med sopkorgen. Påsen är full. Några flugor flyger ut, säkert mätta. Det är nära till ateljén men den korta promenaden räcker för att få honom att ställa om. Stigen är upptrampad av hans steg. När de köpte huset såg han till att ta en annan väg ned till ateljén, eller gårdshuset som den förre ägaren använde det som, just för att trampa upp en egen stig. Nedpressade ängsblommor och skarpt grönfärgade grässtrån. Han skulle vilja anlägga en diskret stenstig men det finns för mycket annat att ordna med innan det kan få högsta prioritet. Miriam går sällan ned till ateljén, hon ropar på honom från huset tills han kommer ut och frågar vad hon vill. Han har sagt nej till uppdrag under april och maj. Det är årets två fria månader, bara då kan han lägga ned all sin tid på sitt eget projekt som han under resten av året endast tillåts drömma om. De första veckorna präglas alltid av 23

en vag rädsla inför den korta tid han har på sig att ta sig in i arbetet. Han är tacksam över att Miriam har kunnat ta hand om Olivia så mycket som hon har gjort hittills i vår. Och han är glad över att deras relation har förstärkts som ett resultat av detta. De första månaderna var svåra för Miriam. Hon var ledsen, kände inte den där starka anknytningen som alla berättade om. Hon skulle aldrig ha erkänt det för honom men han märkte det på henne, på hennes sätt att vara med Olivia. Och på hennes fixering vid att Olivia hellre skulle sova på rygg. Han vet att sömnen fortfarande oroar henne även om hon inte tar upp det lika ofta. På senaste tiden har hennes smygande om nätterna väckt honom. Han ser hennes ryggtavla försvinna ut genom sängkammarens dörröppning. Ibland somnar han om. Ibland tvingas han kliva upp för att en skrikande Olivia har väckts av Miriams oro. Han ställer ned tekannan, gnuggar händerna och fyller den japanska tekoppen. Stora silverfärgade kaveldun klär den ljusgula koppen nedifrån och upp mot kanten. Det är efter den första klunken han börjar arbeta. Monitorn placerar han på fönsterkarmen. Hans förläggare är den ende som får veta vad han planerar att arbeta med under vårarna. Han bokar in ett möte, oftast ett lunchmöte, och berättar om projektet och Erik blir försiktigt entusiastisk. Lunchen avslutas med att de bokar in en träff under hösten, även i år förlagd till mitten av september. Tanken är att han skickar in sitt material i 24

september och så diskuterar de verket och hur de ska gå vidare när de ses. Så har det i alla fall sett ut de senaste fyra åren. Han kan tänka sig att en viss förskjutning kommer att ske i år. Hans föräldraledighet kommer att medföra att arbetet inte kan uppta lika mycket av hans tid. Men han har också märkt av ett större fokus sedan Olivia föddes så kanske kommer han att kunna arbeta parallellt med pappaledigheten. De två vårmånaderna behövs för att han ska kunna ta sig in i arbetet. Oftast en lång och plågsam startsträcka. Därefter kan han med lätthet sätta sig med projektet under lediga stunder. Han kan träda in och ut ur arbetet som han vill. Miriam har frågat honom vad han jobbar på men han kan fortfarande inte prata om det. Hon utgör i den här fasen av hans arbete ett hot. Ju mindre hon vet desto bättre, ju mer sällan hon kommer in i ateljén och ser sig omkring, desto bättre. Det blåser när solen visar sig. Soluppgången sker omärkligt och plötsligt är luften fylld av ljus. Från sin plats bakom skrivbordet ser han husets baksida och mimosaträdet. Han vill hugga ned det eller i alla fall gräva upp och plantera om det någonstans där det inte stör deras utsikt. Miriam blir arg varje gång han för det på tal. För henne är det självklart att det ska stå kvar. Det spelar ingen roll att det stör sikten och skuggar stora delar av deras uteplats.