Tornrummets hemlighet inlaga pocket
14-04-08
09.16
Sida 2
Tornrummets hemlighet inlaga pocket
14-04-08
09.16
LÀs Àven: Bandet som inte fÄr brista
Nyfiken pÄ mer? Titta in pÄ www.alfabeta.se
www.niklasjanz.se
Första pockettryckningen Copyright © 2008 Niklas Janz Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm Omslag: Lisa Zachrisson Tryck: ScandBook, Falun 2014 ISBN 978-91-501-1676-2
Sida 4
Tornrummets hemlighet inlaga pocket
14-04-08
09.16
Sida 3
Niklas Janz
TORNRUMMETS HEMLIGHET
Alfabeta
Tornrummets hemlighet inlaga pocket
14-04-08
09.16
Sida 6
INNEHĂ LL
1 Ett nytt liv i ett nytt hus ï±ï± 2 Tolv svarta skrivböcker ïČïČ 3 Den gamles trĂ€dgĂ„rd ïČïč 4 Astronomens hus ïłïč 5 Tillbaka ï”ï° 6 VĂ„r belöning blir stor ï¶ïł 7 Att höra och inte höra ï·ïč 8 Citadellet ïžï· 9 Kapslar ïčïč 10 Ut ur tornrummet ï±ï±ï” 11 Noviserna i auditoriet ï±ïłï° 12 Svek ï±ïŽïž 13 Samlare och jĂ€gare ï±ï¶ïł 14 Spökjakt ï±ïžïŽ 15 Vid den vĂ€stra horisonten ï±ïčï” 16 Den andra kretsen ïČï±ïČ 17 Skuggor ïČïČïČ
Tornrummets hemlighet inlaga pocket
14-04-08
09.16
Sida 7
18 Bibliotekets dörrar ïČïłïČ 19 En vĂ€n i nöden ïČïŽï” 20 Det som döljer sig i skogen ïČï”ïł 21 Vandringar i mörker ïČï¶ï· 22 Alla eller ingen ïČï·ïž 23 En berĂ€ttelse om kĂ€rlek ïČïžï” 24 VĂ€gskĂ€l ïČïčïł 25 FörrĂ€dare och hjĂ€lte ïłï±ï± 26 Transmodus ïłïłï¶ 27 Emanuel Kralls hemlighet ïłïŽïž 28 Den trettonde boken ïłï¶ï° 29 Allt du ser Ă€r ditt ïłï·ï” 30 Bakom masken ïłïžïč 31 Rum 014 ïŽï±ï° 32 I Mirjams rum ïŽïČï· 33 Sista natten i Kangar ïŽïŽï± Epilog ïŽï¶ïČ
Tornrummets hemlighet inlaga pocket
14-04-08
09.16
Sida 8
Tornrummets hemlighet inlaga pocket
14-04-08
09.16
Sida 9
Plötsligt sÄg han ett klot av ljus. Klotet svÀvade framför dem, alldeles stilla, trots att de rörde sig framÄt med ganska hög fart. Han blÀndades av ljuset, men vad han Àn gjorde för att se förbi klotet följde det efter. Han sÄg mot sin fru, som till hans bestörtning inte tycktes lÀgga mÀrke till det alls. Nu vÀxte klotet framför honom tills det fyllde hela synfÀltet, ja hela huvudet. Han hörde sin fru skrika lÄngt bortifrÄn, och sedan blev det mÀrkligt tyst.
ïč
Tornrummets hemlighet inlaga pocket
14-04-08
09.16
Sida 10
Tornrummets hemlighet inlaga pocket
14-04-08
09.16
Sida 11
1 Ett nytt liv i ett nytt hus
Mirjam sĂ„g skylten flimra förbi i mörkret: âForshamraâ. DĂ„ var de alltsĂ„ framme till slut. Hon bytte stĂ€llning och försökte strĂ€cka pĂ„ sig. Det hade varit en lĂ„ng resa och hon var stel i hela kroppen. Under fĂ€rden hade det börjat regna. Först ett lĂ€tt duggregn som efterhand blivit allt intensivare. Nu formligen vrĂ€kte det ner. âJag har aldrig sett ett sĂ„nt regn. Herregud, man ser ju inte vĂ€gen framför sig!â sa hennes pappa. Hennes mamma spanade intensivt ut genom vindrutan: âSakta ner, det mĂ„ste vara hĂ€r nĂ„gonstans. Det Ă€r svĂ„rt att kĂ€nna igen sig i regnet ⊠VĂ€nta ⊠dĂ€r! En vĂ€g som gĂ„r in till höger, upp för en kulle. Det mĂ„ste vara den!â Mirjams pappa muttrade nĂ„got om att det var mer en lerig flod Ă€n en vĂ€g, sĂ„ hĂ€r hade det minsann inte sett ut pĂ„ visningen. Men han svĂ€ngde Ă€ndĂ„, vĂ€xlade ner och körde in pĂ„ vĂ€gen. Det började nĂ€stan genast bĂ€ra av uppĂ„t. Mirjam sĂ„g ingenting dĂ€r ute, utom regn och mörker. Trots det satt hon och stirrade spĂ€nt ut genom fönstret för att se om hon kunde fĂ„nga en skymt av huset. Det borde dyka upp nĂ€r som helst nu. Plötsligt ryckte hon till. För ett ögonblick tyckte hon att hon sĂ„g ï±ï±
Tornrummets hemlighet inlaga pocket
14-04-08
09.16
Sida 12
en mĂ€nniska utanför fönstret, en bit frĂ„n vĂ€gen i skogsbrynet. Men innan hon hunnit fĂ€sta blicken var gestalten borta. Hon blinkade in i mörkret och visste inte vad hon skulle tro. Varken mamma eller pappa verkade ha sett nĂ„got, men de satt ju ocksĂ„ med blickarna riktade framĂ„t ⊠Mirjam ruskade pĂ„ huvudet, det var nog inget, hon var bara spĂ€nd och nervös. Mamma och pappa hade ju varit nere pĂ„ en visning tidigare under sommaren, sjĂ€lv hade hon bara hört deras beskrivningar och hon visste inte vad hon skulle vĂ€nta sig. Ett stort vitt hus pĂ„ en kulle, hade de sagt, med ett egenartat torn och en gammal trĂ€dgĂ„rd. Hon sĂ„g pĂ„ mamma att hon ocksĂ„ var spĂ€nd. Hon hade knycklat ihop vĂ€gbeskrivningen till en liten boll i handen och pratade nervöst med pappa, som för sin del mest var upptagen av att svĂ€ra över den leriga vĂ€gen. I famnen höll Mirjam sin gamla nalle. Den var sliten och tilltufsad och egentligen hade hon inte anvĂ€nt den pĂ„ mĂ„nga Ă„r. Hon hade hittat den i röran nĂ€r de höll pĂ„ att packa och förstrött plockat upp den. Nu satt hon dĂ€r i baksĂ€tet och kramade den hĂ„rt. Allt hade gĂ„tt sĂ„ fort. För tre mĂ„nader sedan hade allt varit som vanligt, Mirjam hade gĂ„tt i skolan och dagarna hade tickat pĂ„. Sedan hĂ€nde det dĂ€r ⊠hon ryste ofrivilligt till. DĂ€refter, veckorna pĂ„ sjukhuset, den tryckande tystnaden dĂ€r hemma. Ingen hade sedan förvarnat henne om flytten. Ingen hade talat med henne. Egentligen borde hon förstĂ„tt av allt tisslande och tasslande att nĂ„got var pĂ„ gĂ„ng, men Mirjam hade aldrig varit sĂ€rskilt intresserad av förĂ€ldrarnas lĂ„gmĂ€lda prat. Ville de ha hemligheter sĂ„ fick de vĂ€l ha det. SĂ„dan hade hon alltid varit. Tystnaden la sig runt dem nĂ€r bildörrarna slog igen, det luktaï±ïČ
Tornrummets hemlighet inlaga pocket
14-04-08
09.16
Sida 13
de regn och fuktigt grĂ€s. Multnande höstlöv. De halkade uppför den grusade gĂ„ngen, som var mer lera Ă€n grus, och dĂ€r stod huset Ă€ntligen framför dem. Det framtrĂ€dde matt grĂ„vitt i mörkret, tyst och hemlighetsfullt. Genom Mirjams regnvĂ„ta glasögon sĂ„g det egendomligt förvridet ut, som en sjuk mĂ„lning, eller en dröm. Det var ett stort hus, mycket större Ă€n deras förra, Ă„tminstone sĂ„g det ut sĂ„ utifrĂ„n. Pappa fumlade ett tag med nyckeln i mörkret innan dörren slutligen svĂ€ngde upp. Den gnisslade svagt som om den klagade lite över den ovana rörelsen. Huset hade stĂ„tt tomt ganska lĂ€nge, det var vĂ€l dĂ€rför de hade kunnat fĂ„ ett sĂ„ bra pris pĂ„ det, hade pappa sagt. âDet Ă€r lite att göra förstĂ„s, men det ska vi nog klara av tillsammans, eller hur?â sa han muntert medan han föste undan ett gammalt draperi av obestĂ€mbar fĂ€rg som hĂ€ngde innanför dörren. VĂ€l inne var lukten det första Mirjam la mĂ€rke till. Gammalt damm, fuktig luft, stillhet ⊠en rĂ„ och lite ovĂ€lkomnande lukt. Det luktade definitivt inte hemma. Flyttbilen med möblerna skulle inte komma förrĂ€n dagen dĂ€rpĂ„ sĂ„ efter att ha packat ur bilen och vĂ€rmt lite fĂ€rdigmat i den medhavda mikrovĂ„gsugnen tillbringade de natten pĂ„ luftmadrasser i det stora vardagsrummet med fönster mot trĂ€dgĂ„rden. Det var kallt och rĂ„tt och Mirjam upptĂ€ckte pĂ„ morgonen att hon haft sin nalle med sig hela natten i sovsĂ€cken. De första dagarna Ă€gnade de Ă„t att frenetiskt bĂ€ra runt och packa upp alla flyttkartonger. Allt var prydligt mĂ€rkt med âvardagsrumâ, âkökâ, âMirjamâ och sĂ„ vidare. Det var ju bara det att det fanns fler rum hĂ€r Ă€n i det hus de flyttat frĂ„n, sĂ„ nĂ€r vĂ€l alla kartonger var pĂ„ sin plats var det fortfarande rum som stod helt tomma. Mirjam hade fĂ„tt vĂ€lja rum först och fastnade direkt för ett pĂ„ ï±ïł
Tornrummets hemlighet inlaga pocket
14-04-08
09.16
Sida 14
övervĂ„ningen som vette mot trĂ€dgĂ„rden pĂ„ baksidan. Det var inte sĂ„ stort, men det lĂ„g lĂ€ngst bort i den vĂ€nstra korridoren och framför allt hade det en rund spiraltrappa som ledde upp till ett litet tornrum. Hon undrade lite över vad tornrummet egentligen var tĂ€nkt för. Det var för litet för att möblera. Men det hade fönster Ă„t alla hĂ„ll, och Ă€ven om sikten Ă„t norr delvis skymdes av det övriga husets tak sĂ„ var utsikten fin. Dessutom satt det en rad fönster ovanför de vanliga, som var vinklade lite inĂ„t, sĂ„ att nĂ€r man lĂ„g ner pĂ„ golvet kunde man se rĂ€tt upp i himlen. Huset lĂ„g ganska högt pĂ„ en kulle och det kĂ€ndes lite som om hon var uppe bland trĂ€dtopparna. Mirjam blev sĂ„ förtjust i tornrummet att hon nĂ€stan glömde bort att tjura över flytten. Hon bar upp nĂ„gra kuddar och en filt och satt dĂ€r uppe mest hela dagarna, alltmedan hennes förĂ€ldrar försökte sprida ut kartonger och möbler över rummen sĂ„ gott de kunde. De hade hyrt hantverkare för att tĂ€cka de vĂ€rsta behoven av renovering, resten tĂ€nkte de ordna sjĂ€lva, lite efterhand. Hennes förĂ€ldrar var uppspelta och glada, sĂ€rskilt hennes mamma levde upp av arbetet med att fĂ„ ordning pĂ„ det stora huset och göra det till deras. Dessutom var de glada och lĂ€ttade över att Mirjam genast hade funnit sig till rĂ€tta uppe i tornrummet. De lĂ€t henne vara dĂ€r sĂ„ mycket hon ville, utan att tjata pĂ„ henne att komma ner och hjĂ€lpa till. Ingen av dem hade egentligen velat flytta, men de kunde inte se nĂ„gon annan lösning. Det hade varit sjĂ€lvklart för dem att inte lĂ„ta Mirjam Ă„tervĂ€nda till skolan, inte efter det dĂ€r sista som hĂ€nde. Det var alldeles före skolavslutningen i juni, en av de första dagarna med riktig sommarkĂ€nsla i luften. Mirjam hade stött pĂ„ dem nĂ€r hon var pĂ„ vĂ€g hem frĂ„n skolan. NĂ„gra var frĂ„n hennes egen ï±ïŽ
Tornrummets hemlighet inlaga pocket
14-04-08
09.16
Sida 15
klass, men dĂ€r fanns ocksĂ„ flera andra som gick i klasserna över henne, och nĂ„gra hon inte alls kĂ€nde igen. De stod och hĂ€ngde vid lekplatsen, nĂ„gon försökte putta ner en annan frĂ„n en alldeles för liten gunga, men mest verkade de vĂ€nta pĂ„ att nĂ„got skulle hĂ€nda. Halvt omedvetet och av gammal vana tog hon en liten omvĂ€g, för att slippa stöta ihop med dem, men det var för sent. De hade redan fĂ„tt syn pĂ„ henne. âKolla! Vem har vi dĂ€r? Va fan, Mirjam, försöker du undvika oss? Har inte du lĂ€rt dig att man ska hĂ€lsa nĂ€r man trĂ€ffar folk? Jag gillar inte nĂ€r man Ă€r oartig âŠâ âKom, vi lĂ€r henne hur man hĂ€lsar!â Det var William, en kille i Mirjams klass, som pratade, men de andra föll in. Mirjam kunde inte lĂ„ta bli att lĂ€gga mĂ€rke till deras upprymda leenden medan cirkeln slöts omkring henne. De sĂ„g sĂ„ nöjda ut. âSnygg tröja ⊠har du hittat den i morsans garderob?â Spridda skratt. Mirjam fick en knuff och tumlade baklĂ€nges mot nya vĂ€ntande armar. âOch kolla glasögonen ⊠de mĂ„ste jag fĂ„ prova âŠâ En kille snappade Ă„t sig hennes glasögon och satte dem pĂ„ sig. Han gjorde grimaser och alla skrattade. SĂ„ tog han av dem och lĂ„tsades ge tillbaka dem till Mirjam, men istĂ€llet kastade han dem till en annan i klungan. NĂ€r hon försökte komma Ă„t glasögonen knuffade de henne Ă„t andra hĂ„llet sĂ„ att hon hela tiden sĂ„g ut att springa Ă„t fel hĂ„ll, och de skrattade hejdlöst Ă„t hennes fĂ„fĂ€nga försök att fĂ„nga dem. Efter att ha bollat bĂ„de dem och Mirjam emellan sig ett tag slĂ€ngde plötsligt William utan förvarning glasögonen pĂ„ marken, sĂ„g rakt upp pĂ„ Mirjam och trampade sönder dem. Det var som en signal till flocken. TrĂ„kningarna och knuffarna övergick i kraftigare knuffar, och sĂ„ smĂ„ningom slag och sparkar ⊠ï±ï”
Tornrummets hemlighet inlaga pocket
14-04-08
09.16
Sida 16
De sporrade varandra, kanske ville killarna imponera pĂ„ varandra och pĂ„ tjejerna. Mirjams tilltagande skrĂ€ck nĂ€r hon började mĂ€rka att det hela höll pĂ„ att urarta bara ökade upphetsningen. Hon föll till marken, och de fortsatte att sparka. De hade inte slutat nĂ€r hon skrek av smĂ€rta och rullade ihop sig till en boll, inte nĂ€r blodet började rinna frĂ„n den knĂ€ckta nĂ€san, inte ens nĂ€r hon slutat försvara sig och lĂ„g i grĂ€set bredvid gĂ„ngvĂ€gen utan att röra sig. Inte förrĂ€n nĂ„gra förbipasserande började skrika Ă„t dem upphörde slagen och sparkarna. Mirjam hade varit sĂ€ker pĂ„ att de skulle döda henne. Kanske hade de ocksĂ„ gjort det om de inte hade blivit tvingade att sluta. Hon vaknade upp pĂ„ sjukhuset, med knĂ€ckt nĂ€sa, en bruten handled, inre blödningar och blĂ„mĂ€rken över hela kroppen. Minsta rörelse gjorde ont. Dessutom ville inte ringandet i örat ge med sig. LĂ€karna sa att det skulle försvinna med tiden men att hon förmodligen skulle fĂ„ leva med nedsatt hörsel pĂ„ vĂ€nster öra. Det tog veckor innan hon kunde röra sig nĂ„gorlunda obehindrat igen. De som hade gett sig pĂ„ henne blev polisanmĂ€lda och det blev stort uppslaget i lokaltidningen, ja det kom till och med pĂ„ riksnyheterna i TV. Kort sagt, det var en stor skandal, men Mirjam hade ingen aning om vad som hĂ€nde med hennes angripare sedan. Och hon ville inte veta det heller. VĂ€l hemma igen kĂ€nde hon sig alldeles tom, orkade inte prata med nĂ„gon. Slöt sig inom sig sjĂ€lv. SĂ„ hon hade bara tyst accepterat nĂ€r mamma och pappa med förtvivlade blickar hade sagt att de skulle flytta, att de hade hittat ett hus i en annan stad, i en annan del av landet. Att de skulle packa nu, med detsamma, och Ă„ka om bara nĂ„gra dagar. Och hĂ€r lĂ„g hon nu, i sitt tornrum, sĂ„g trĂ€dens grenar lĂ„ngsamt vaja framför den klara hösthimlen, synlig Ă„t alla hĂ„ll frĂ„n hennes högt liggande gömsle. HĂ€r uppe kĂ€nde hon sig trygg och sĂ€ker, utom ï±ï¶
Tornrummets hemlighet inlaga pocket
14-04-08
09.16
Sida 17
rĂ€ckhĂ„ll. Hon hade tidigt gjort klart för sina förĂ€ldrar att tornrummet bara vara hennes, ingen fick komma dit utan hennes tillĂ„telse; inte för att stĂ€da och inte för att hĂ€mta henne. Hennes förĂ€ldrar hade gĂ„tt med pĂ„ det. De förstod att hon behövde nĂ„gonstans att fĂ„ vara ifred, Ă€ven om de efterhand började bli oroliga över att hon tillbringade nĂ€stan all sin tid dĂ€r uppe. Men de lĂ€t henne hĂ„llas, tills vidare, osĂ€kra pĂ„ vad som egentligen var bĂ€st för henne. De hade fĂ„tt kontakt med en psykoterapeut med mottagning inne i stan, men det skulle dröja ytterligare nĂ„gra veckor innan hon kunde börja dĂ€r. SjĂ€lv trodde Mirjam inte för ett ögonblick att det skulle bli nĂ„gon skillnad nĂ€r hon vĂ€l började skolan igen, men hon gillade faktiskt huset, med alla sina mĂ€rkliga vinklar och vrĂ„r. Det mĂ„ste vara byggt av nĂ„gon med mycket fantasi, eller med mycket att dölja ⊠Det fanns underliga krypin, nischer och utsprĂ„ng överallt i huset. Hon hade blivit tillsagd att hĂ„lla sig hemma i ytterligare tre mĂ„nader efter hemkomsten frĂ„n sjukhuset, för att fĂ„ tid att vila upp sig. Ănnu hade hon nĂ„gra veckors frist, tid att utforska huset, trĂ€dgĂ„rden, omgivningarna, och kĂ€nde en plötsligt uppbubblande upptĂ€ckarlust vĂ€ckas inom sig. Hon tog pĂ„ sig en varm tröja och susade nerför trapporna, dĂ€r stötte hon pĂ„ pappa i full fĂ€rd med att mĂ„la vĂ€ggarna i hallen. Han var klĂ€dd i gamla bruna byxor, en stor mörkblĂ„ skjorta och en ful gammal rutig keps, och han var strimmig av vit mĂ„larfĂ€rg frĂ„n topp till tĂ„. Mirjam kunde inte lĂ„ta bli att skratta till Ă„t den löjliga synen. Hon stannade till och funderade ett ögonblick. âJag tĂ€nkte gĂ„ ut och se mig omkring lite, har du lust att följa med?â Hennes pappa blev sĂ„ glad och överraskad att han tappade penseln i fĂ€rgburken sĂ„ att det stĂ€nkte över bĂ„de honom och golvet. ï±ï·
Tornrummets hemlighet inlaga pocket
14-04-08
09.16
Sida 18
Han brydde sig inte om det utan torkade bara av sina hĂ€nder mot skjortan och kom glĂ€djestrĂ„lande emot henne. Mirjam tog ett skutt bakĂ„t och ropade fnissande: âStopp! Rör mig inte! Tror du jag vill se ut som en sebra jag ocksĂ„?â Han stannade och tittade pĂ„ sina klĂ€der, ryckte pĂ„ axlarna och sa: âKom sĂ„ gĂ„r vi dĂ„! Det Ă€r sĂ„ mycket som jag vill visa dig, Mirjam. Mamma Ă€r ute och handlar, men jag skriver en lapp âŠâ Efter en blick pĂ„ sina hĂ€nder tillade han â⊠eller vid nĂ€rmare eftertanke vore det kanske bĂ€ttre om du kunde göra det?â Mirjam skrev en lapp till mamma och la den pĂ„ köksbordet medan hennes pappa tvĂ€ttade av sig det vĂ€rsta. Hon var rörd över hans fumliga glĂ€dje över att hon frĂ„gat om han ville följa med ut pĂ„ en enkel promenad. Solen strĂ„lade frĂ„n en klarblĂ„ himmel. Luften var kall och ren och det doftade hĂ€rligt av höst. Mirjam kĂ€nde en underlig glĂ€dje som hon inte hade kĂ€nt pĂ„ mycket lĂ€nge. Det kĂ€ndes bra att vandra hĂ€r nerför den jordiga stigen tillsammans med pappa, Ă€ven om han hade vitrandiga klĂ€der och fullt av mĂ„larfĂ€rg i hĂ„ret. Det vĂ€rmde henne ocksĂ„ inombords att se sin pappa sĂ„ uppspelt. De vandrade förbi huset, genom trĂ€dgĂ„rden pĂ„ baksidan som var full av gamla vildvuxna frukttrĂ€d, och fortsatte nerför en stig som slingrade sig nerför kullen dĂ€r huset stod. âHar vi nĂ„gra grannar?â âInte direkt, i alla fall inte nĂ€ra huset.â VĂ€xtligheten Ă€ndrade karaktĂ€r, blev mera vildvuxen. Men det var en fridfull och vacker skog, med stora lövtrĂ€d och enstaka vinbĂ€rsbuskar som antagligen förvildats och spritts frĂ„n en trĂ€dgĂ„rd i nĂ€rheten. Kanske frĂ„n deras hus, men Mirjam la ocksĂ„ mĂ€rke till Ă„tï±ïž
Tornrummets hemlighet inlaga pocket
14-04-08
09.16
Sida 19
minstone tvĂ„ gamla övervuxna husgrunder utefter vĂ€gen. Tydligen hade det legat fler hus hĂ€r en gĂ„ng i tiden. âKom, det hĂ€r mĂ„ste du se!â Hennes pappa ledde Mirjam under en portal av hasselsnĂ„r till en liten utstickande klippa, dĂ€r det plötsligt och ovĂ€ntat stod en gammal parkbĂ€nk. Den hade antagit en fuktbrun nyans och ryggstödet var skadat. Mirjam tittade pĂ„ bĂ€nken, vĂ€nde sig sedan för att titta Ă„t det hĂ„ll bĂ€nken vette. Hon sĂ„g rakt in i en ridĂ„ av löv. âKonstigt stĂ€lle att stĂ€lla en bĂ€nk pĂ„ âŠâ âMen visst Ă€r det magiskt? Kom och sĂ€tt dig!â De satte sig bredvid varandra och tittade in i trĂ€den, vars löv skiftade frĂ„n gulgrönt till rödbrunt. De satt som i ett rum, med trĂ€d och buskar som omgav dem pĂ„ alla sidor. âNĂ€r bĂ€nken stĂ€lldes hit hade den nog sjöutsikt, men med tiden har det vuxit igen, sĂ„ nu skymmer trĂ€den utsikten helt. Först tĂ€nkte jag att jag skulle försöka fĂ„ trĂ€den nersĂ„gade, men nu tycker jag att det Ă€r bĂ€ttre som det Ă€r. Det Ă€r sĂ„ stilla och lugnt, och alldeles dolt frĂ„n utsidan. Ett hemligt rum.â Mirjam satt tyst en lĂ„ng stund. Slöt ögonen och kĂ€nde att hon var mer nĂ€rvarande Ă€n hon varit pĂ„ lĂ€nge. Hon lyssnade till vindens spel i trĂ€dkronorna och lĂ€t dofterna leta sig in genom nĂ€san. Hon tĂ€nkte att denna plats var en gĂ„va frĂ„n hennes pappa, och hon kĂ€nde plötsligt hur mycket hon tyckte om honom. âTack, pappa âŠâ, sa hon och log mot honom, sĂ„ reste hon sig upp. âMen nu vill jag se sjön!â De gick tillbaka samma vĂ€g de kom och lĂ€mnade lövrummet bakom sig. Stigen fortsatte sin fĂ€rd nerĂ„t. SĂ„ smĂ„ningom öppnade sig vĂ€xtligheten en aning och Ă€ntligen blev sjöns blĂ„ vattenspegel synlig. ï±ïč
Tornrummets hemlighet inlaga pocket
14-04-08
09.16
Sida 20
De befann sig fortfarande en bra bit ovanför vattenytan. Stigen Ă€ndrade riktning för att undvika det klippstup som rĂ€ckte Ă€nda ner till vattnet, och löpte nu i stort sett parallellt med sjön. De stod en stund tysta och sĂ„g ut över sjön, vinden friskade i hĂ€r och rufsade runt i Mirjams hĂ„r. PĂ„ andra sidan sjön kunde hon se trĂ€dkronorna speglas i vattnet. Sjön var inte sĂ€rskilt stor, kanske en kilometer till skogskanten pĂ„ andra sidan, och Ă€nnu lite smalare pĂ„ bredden. SĂ„vitt Mirjam kunde se vĂ€xte skogen ner till stranden runt nĂ€stan hela sjön, förutom vid nĂ„gra partier med bara klippor, och en vassrugg nĂ€stan lĂ€ngst bort utefter den vĂ€nstra sidan. De fortsatte ner utefter stigen som letade sig ner förbi branten. âDet ligger en badplats en bit bort, med jĂ€ttefina klippor och en gammal badstegeâ, sa pappa, âsĂ„ till sommaren har vi egen badplats.â En hare skrĂ€mdes upp av deras steg och pilade ivĂ€g inĂ„t skogen, just nĂ€r stigen nĂ„tt ner till vattnet. De följde stigen ytterligare ett stycke, alldeles utmed stranden, innan de nĂ„dde fram till badplatsen. De gick ut pĂ„ klipporna och sĂ„g sig omkring. Mirjam förestĂ€llde sig hur hon lĂ„g och solade pĂ„ klipporna i sommarvĂ€rmen. Hon Ă€lskade att bada. Hon kĂ€nde pĂ„ vattnet lĂ€ngst ute vid badstegen. Det var förstĂ„s iskallt, men hon fick ocksĂ„ syn pĂ„ nĂ„got annat. En bit bort lĂ€ngs stranden lĂ„g en smal brygga, och pĂ„ stranden invid nĂ„got som sĂ„g ut som ett gammalt skjul. Det hade samma brungula fĂ€rg som den omgivande naturen, sĂ„ det var inte lĂ€tt att fĂ„ syn pĂ„. Skjulet verkade fallfĂ€rdigt och var mindre Ă€n deras eget uthus. âVad Ă€r det dĂ€r för ett hus?â Pappa stĂ€llde sig bredvid och tittade Ă„t samma hĂ„ll. Skuggade ögonen med handen. âJag vet inte, jag har inte lagt mĂ€rke till det förut. Antagligen ett gammalt bĂ„thus eller nĂ„got liknande. Konstigt, för sĂ„vitt jag vet ligïČï°
Tornrummets hemlighet inlaga pocket
14-04-08
09.16
Sida 21
ger det inga andra hus i nĂ€rheten. Ska vi gĂ„ och titta?â Stigen slingrade sig vidare lĂ€ngs stranden, tog en omvĂ€g runt ett litet kĂ€rr, och kom ut pĂ„ ett platt parti med glesare skog. Stugan, eller skjulet, lĂ„g i en liten vik, lite för lĂ„ngt upp pĂ„ stranden för att vara ett bĂ„tskjul. Det var, precis som det verkat pĂ„ avstĂ„nd, tĂ€mligen gammalt och slitet, men inte fallfĂ€rdigt. Det fanns bara ett fönster, och det var förtĂ€ckt pĂ„ insidan av en pappskiva. De gick runt till andra sidan och hittade en dörr som antagligen en gĂ„ng i tiden hade varit grönmĂ„lad. Dörren var lĂ„st med ett stort hĂ€nglĂ„s, som inte alls sĂ„g gammalt ut. Pappa sĂ„g sig om och ryckte pĂ„ axlarna. âTja, mer spĂ€nnande Ă€n sĂ„ var det alltsĂ„ inte. Ett gammalt skjul, helt enkelt. Varken mer eller mindre. Antagligen Ă€r det nĂ„gon som gillar att fiska.â PĂ„ vĂ€gen tillbaka vĂ€nde sig Mirjam om och sĂ„g tillbaka ner mot skjulet. Av nĂ„gon anledning gjorde skjulet henne lite olustig till mods. En skata flög ner och satte sig framför huset. Plötsligt blev Mirjam varse nĂ„got annat, en rörelse mellan trĂ€den i nĂ€rheten av skjulet. Hon tog tag i sin pappas arm och viskade: âDet Ă€r nĂ„gon dĂ€r! Till höger om skjulet, mellan trĂ€den!â Pappa vĂ€nde sig om, men rörelsen var borta. âDet var förmodligen ett rĂ„djur, det finns gott om dem hĂ€r.â Men det var inget rĂ„djur, det var Mirjam sĂ€ker pĂ„. Den hĂ€r varelsen hade varit upprĂ€tt, det var en mĂ€nniska. Minnet av den suddiga gestalten utanför bilfönstret den dĂ€r första kvĂ€llen for plötsligt genom hennes huvud. Nu hade hon tvĂ„ gĂ„nger tyckt sig se nĂ„got som ingen annan verkade se. Mirjam ryste och drog i sin pappas arm. âKom, vi gĂ„r hem.â Hennes goda humör var som bortblĂ„st. ïČï±