9789173516181

Av Karin Alfredsson har tidigare utgivits på Damm Förlag Kvinnorna på 10:e våningen, 2008 Klockan 21.37, 2009 Den sjätte gudinnan, 2010 Utgiven på annat förlag 80° från varmvattnet, 2006

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 2

11-06-14 15.21.01

POJKEN I HISS 54

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 3

11-06-14 15.21.01

cholistanöknen, pakistan Något vitt böljar förbi men jag har svårt att se ordentligt. Det lyser, det är vitare än något jag sett förr, vitare än skolans vitaste krita. Det bländande tyget får mig att tappa andan. De stiliga ansiktena och alla huvuddukarna. Skäggstubben. Mjuka fötter i putsade sandaler. Så vackert. Jag sätter mig på huk och försöker kika ut mellan alla benen.

Farbröderna står så tätt samman att deras dammiga axlar trycks ihop. Jag kan se på deras ryggar att de har lagt armarna i kors. De tittar tyst på främlingarna som går förbi. De väntar.

Framför dem trängs pojkarna, bröderna och kusinerna och alla de andra. De knuffas och viskar och drar i sina smutsiga skjortor. Pojkarnas fötter är svarta av lera och kodynga och sot från slocknade eldar. Bymännens tånaglar är långa och spruck­ na i trasiga sandaler. Flera av remmarna har nötts av. Sulorna är plattnötta. Deras vita byxor har släpat i marken och blivit grå. Mössorna är slitna och dammiga.

Jag skäms över dem, allihop. Att de inte har brytt sig om att tvätta sig. Byta kläder. Kamma sig. Jag drar med handen över min tunika och petar fram en liten lock under sjalen. Jag hann dra på mig min vackraste sjal, den gröna med de vita blommorna, när jag hörde att främlingarna hade kommit.

7

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 7

11-06-14 15.21.01

Min rygg pressas mot den varma väggen. Det är trångt och svårt att sitta på huk. Jag är rädd att några av fötterna ska trampa på mig men jag vågar inte röra mig, för om jag blir upptäckt blir jag säkert hemskickad och får inte se mer av de vita. Ingen vet att jag är här.

Mina bröder står på andra sidan vägen och glor.

Mamma och mina fastrar är hemma. De skulle inte komma på tanken att springa runt i byn och skämma ut sig. Skulle inte komma på tanken?! Nu trängs de bakom draperiet och hoppas kunna se något utan att bli sedda, det vet jag. Jag hoppas att ingen har märkt att jag är borta. Om de har det får jag stryk när jag kommer hem. Men det är det värt.

Nu är de vita borta. De har gått in i den gamles hydda och jag backar undan, för jag vill inte att någon ska upptäcka mig, men ingen bryr sig. De står med huvudena ihop och pratar.

Kvällssolen kastar långa skuggor över sandplanen. Ingen tittar åt mitt håll.

Farbror Ali och läraren som står utanför skolan är inte överens. De grälar och jag lyssnar.

Jag vill veta allt om de vita.

Magistern är upprörd över att de vita dödar fåglarna. Som om det vore synd om fåglarna. Fåglar! Det finns ju hur många fåglar som helst. Fåglar är väl ingenting att bekymra sig om?

Han menar att de vita långskjortorna får jaga fåglar som ingen av byborna kan komma åt. Att det är orättvist. Jag tror inte han bryr sig om fåglarna. Bara om byborna. Och då tycker han att allting är orättvist. Alla andra har det bättre.

Farbror Ali säger att de vitas jakt ger arbete åt folket i byn och att hans söner fått betalt i flera veckor för att locka fram fåglarna och hålla det stora området inhägnat. Och att man föder upp fler fåglar i grannbyn.

8

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 8

11-06-14 15.21.01

Hur gör man då, tänker jag. Matar man dem som höns?

Flyger de inte sin väg, om de är vilda?

Att människor får bröd på bordet är viktigare än några eländiga fåglar, det tycker i alla fall farbror Ali. Sedan säger magistern något som jag inte förstår. Han vickar på höfterna och himlar med ögonen och pratar om kvinnor och hårdhet och att aldrig bli trött. Farbror Ali skrattar och säger att han inte tror på sådant.

– Det där får du ordna på annat sätt, gnäggar farbror Ali och ger magistern en knuff på axeln. Farbror Ali låter alltid som sin egen åsna när han skrattar.

När magistern vänder sig om skyndar jag mig bort. Om han ser mig kan han få för sig att skicka hem mig.

När jag kommer till hörnet där pojkarna står stannar jag till igen. Mina bröder är de som pratar mest och det är bara därför som jag vågar stanna kvar. De har inte tid att spana efter mig.

De vevar med armarna och lägger ut texten som om de visste allt om allt. Jag är så trött på dem. De vet ju ingenting.

Om Mumtaz hade varit här, då hade jag lyssnat. Mumtaz kan allt. Men han kommer så sällan. Han var hemma när jag var liten, och han försvarade mig alltid när de andra bröderna bråkade, men nu är han borta. Jag vet att det måste vara så, att vi inte skulle klara oss om han inte arbetade där borta och skickade pengar, men jag saknar honom varje dag.

När han någon gång kommer har han fina saker med sig till oss alla. Den gröna sjalen med de vita blommorna har jag fått av honom. Jag lägger den över axeln och klämmer mig in mellan skomakarbröderna så att jag ska höra bättre. Den äldste sko­makar­pojken trampar på min fot. Det gör ont men jag säger inget, drar bara undan foten så försiktigt att han inget märker.

9

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 9

11-06-14 15.21.02

Min storebror Ahmed säger att han vet varför de vita kommit hit. De har kört vilse i öknen, påstår han och han skrattar onödigt högt, som om det var ett skämt, men eftersom ingen annan tycker det är roligt tystnar han. De andra pojkarna tycker också att de vita är stiliga, tror jag. Vi tycker alla att det är spännande att de har stannat här och att vi kan hjälpa dem.

Kanske ska de stanna i vår by över natten.

Främlingarnas bil är stor och vit och inte dammig alls. Den har en stor täckt släpvagn. Chauffören har klivit ur bilen och putsar backspegeln. Jag undrar om han skulle svara om jag frågade något. Om vad som finns i släpvagnen till exempel. Men de vita kan kanske inte tala som vi. Deras ord är nog finare.

Chauffören är klädd som männen i vår by, i vit skjorta och vida byxor, men hans kläder är rena och välstrukna. Om jag hade varit pojke skulle jag ha velat bli chaufför, precis som Mumtaz. Det är mycket man kan göra om man är pojke. Flytta till exempel.

Mina bröder märker inte att jag gömmer mig bakom skomakarpojkarna. Om de hade sett mig hade de tagit tag i min sjal och lett mig hem. Till och med min lillebror Haroon, som knappt når mig till axeln, tycker att han kan bestämma över mig. Det är fel, tycker jag, men eftersom alla håller med honom är det bäst för mig att undvika honom också. Den lille strunten som jag burit och tvättat och matat, ska han få bestämma över mig? Är det rättvist?

Det bästa vore att bli bortgift så fort som möjligt för att slippa mina bröders hårda nypor. Det är nog dags snart. När jag blödde första gången sa mamma att vi skulle börja leta efter en äkta man till mig. Först tyckte jag att det var spännande, men sedan blev allt så besvärligt. Jag fick inte vara ute ensam längre, och det var en massa saker som jag fått göra förut utan 10

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 10

11-06-14 15.21.02

att någon brytt sig och som jag nu fick skäll för. Jag var tvungen att täcka mig så fort jag gick ut ur huset och jag fick inte längre springa efter hönorna när de hade rymt. När jag arbetar på gården får jag inte längre titta på folk som kommer förbi.

Förut tyckte alla att jag var duktig i skolan, men nu spelar det liksom ingen roll längre. Till och med magistern, han som varit så stolt över att jag skrivit och räknat bättre än de andra, har slutat se när jag räcker upp handen. Jag ska ju ändå bara gifta mig, säger han. Vadå, bara gifta mig? Det är klart jag ska gifta mig, men jag vill ju kunna räkna och läsa bra ändå.

Nu kommer de vita ut ur byäldstens hydda. Solen är på väg att gå ner. Männen skrider fram med raka ryggar och huvudena högt, men sandalfötterna rör sig snabbt under de vita kläd­nader­na. Det är bråttom om de ska hinna slå läger innan solen går ner. Vi ökenfolk slår läger medan det fortfarande är ljust, på en öppen och väl synlig plats så att ingen kan misstänka oss för onda avsikter. Det är en sak som vi får vi lära oss innan vi kan gå.

Jag står kvar och lyssnar. Alla bybor pratar och viskar. De säger att de vackra männen ska slå upp sina tält på den öppna platsen mitt i byn. De vita har med sig allt som behövs – tält, mat, mattor och vatten. I morgon bitti ska några av våra män följa med bilen så att de hittar tillbaka till de andra jägarna.

De har bara tappat bort sin ledare.

Det är bra att de inte behöver vårt vatten. Och ännu bättre att de inte bara tog vatten ur byns brunn. Människor som tar andras vatten i öknen kan bli dödade. Jag vet att det har hänt.

Och jag vill inte att något ont ska hända männen med sammetsögonen och de skimrande vita skjortorna. I ljuset från kvällssolen glänser tyget nästan som guld.

Chauffören börjar packa ur bilen. En av männen, han som 11

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 11

11-06-14 15.21.02

har gått längst fram hela tiden och som de andra verkar lyda, går fram till släpvagnen. Han lyfter på vagnens tak och tar fram en pinne som har ett skynke över sig. Han talar lågt med skynket och lyfter sakta på det.

Där sitter falken.

Det är den vackraste fågel jag någonsin sett. Den har en broderad liten mössa som täcker ögonen och en kedja fäst vid foten. Pinnen som kedjan är fäst vid är utsirad och målad i den rödaste av färger. Något som blänker i kvällssolen sitter mitt på pinnen. Ädelstenar? Jag har aldrig sett ädelstenar förut men jag har hört talas om dem. De skickar sina strålar mot den varma sanden. Glittret rör sig när mannen flyttar falken från den ena handen till den andra. Tänk att så små stenar kan lysa så.

Mannen sticker ner pinnen i marken och stryker falken över ryggen med pekfingret. Fågeln skakar lite lätt på sig. Den verkar nöjd. Nöjd och stolt. Tänk om jag också kunde göra så.

Klappa en falk.

Så hör jag ljudet från pojkhopen som är på väg åt mitt håll och skyndar mig hem. Jag har tur, för ingen har märkt att jag varit borta.

Nu är det mörkt och tyst i byn. Helt stilla. Det enda som hörs är sorlet från gästernas tält. De har något slags maskin med sig.

Maskinen brummar som en bil som står och väntar. Kanske är det därför de kan ha starkt ljus i sitt tält.

Medan skymningen föll slogs två tält upp snabbare än snabbt. Chauffören fick hjälp av byborna. De vitklädda stod med armarna i kors och pratade medan de tittade på. Mina bröder var också ute och spanade och de berättade att när allt var klart satte sig främlingarna utanför sitt tält och eldade och pratade och drack te. Jag låtsades sova men lyssnade på allt.

12

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 12

11-06-14 15.21.02

Jag sover tillsammans med min mamma och mina fastrar i det inre rummet. Nu har de andra somnat. Männen i min familj, de som sover i det yttre rummet, märkte inte när jag smet ut. Jo, gamle farbror Kala Khan tittade upp men jag viskade bara att jag måste kissa och då vände han sig om och fortsatte att snarka.

Fullmånen är vit med skarpa kanter. Jag kan se varje grop i sanden där många fötter trampat. Jag är barfota. Det kan vara svårt på dagen, när marken är brännhet, men nu svalkar sanden som kryper upp mellan tårna. Luften är klar och kall.

Två nya tält är uppställda på den öppna platsen. Det ena är stort och upplyst av den starka lampan och jag kan höra män som talar med varandra där inne. Det andra tältet, det lilla, måste vara falkens. Jag hoppas att ingen människa är där utan att jag ska kunna klappa falken utan att någon märker det.

Bara den inte blir rädd och skriker. Men jag ska vara så snäll, så snäll. Det kommer den att förstå. Falkar är de klokaste djur som finns.

Mina steg är ljudlösa när jag tassar i sanden och jag täcker huvudet med min sjal. Jag ska vara så försiktig.

Då hör jag en röst från tältväggen.

– Hej tjejen. Vad letar du efter?

13

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 13

11-06-14 15.21.02

öknen, dubai, förenade arabemiraten Jodå, stjärnorna lyser klarare än någonsin och fullmånen är vit och skarp. Luften klar och kall. Men resten?!

Ellen Elg känner sig lurad där hon kurar ihop sig under det tunga vaddtäcket. Lurad och snopen. Hon skäms faktiskt.

Hon har uppfört sig som en godtrogen turist. En lättlurad fånig turist. Hon drar in lukten av något – häst? kamel? bara gammal vanlig smuts? – från täcket och tycker att det är rätt åt henne. Att hon alltid ska utsätta sig för saker. Alltid ska prova allt, hur dumt det än kan vara.

Kallt håller det dessutom på att bli. Hon drar det muggiga täcket tätare omkring sig och undrar om hon kan ha några gamla öronproppar i sin necessär, och om hon i så fall ska orka kliva upp och leta rätt på dem. Kontaktlinserna har hon tagit ut och lagt i burken med rengöringsmedel på den lilla pallen intill madrassen.

Detta oväsen! Mitt i öknen. Hon förstår att hon länge kommer att få äta upp sin briljanta idé att familjen skulle övernatta i öknen, ”för att det är romantiskt och ursprungligt och spännande”. Var det inte så det stod i ökensafarins turistbroschyr?

Ordet ”spännande” uppskattade dottern Nadja och länge var hon med på planerna, men när hon såg det öppna tältet och 14

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 14

11-06-14 15.21.02

de knöliga madrasserna anslöt hon sig till pappa Björns motstånd mot övernattningsidén. Treårige Nisse hängde i sin pappas famn och ville bara sova, var som helst. Till och med Ellen förstod att han skulle sova bättre hemma i sin egen säng.

Ingen annan i turistgruppen hade nappat på övernattningserbjudandet och turistbyråns representanter hade, när Ellen nu tänker efter, också sett lite undrande ut även om de glatt tagit emot de extra dirham som den romantiska natten skulle kosta.

Den romantiska natten som, har det visat sig, ska tillbringas mitt emellan tre olika discodunkhögtalare.

Egentligen påminde hela spektaklet om charterresornas grisfester vid Medelhavet. Förutom tillgången på alkohol, förstås. Jo, det gick att köpa dyrt surt vin glasvis från en trumpen indier, men Coca Cola ingick i menyn som var traditionellt arabisk, modell kladdigt storkök.

I utbyte mot ytterligare en rejäl slant kunde man få händerna hennamålade. Nadja tyckte att hon blev jättefin. Ellen sniffar på handens ovansida där hon ligger på sin knöliga madrass. Henna luktar lite skumt. Eller är det fortfarande täcket?

Gratis var det däremot att klappa de slöa kamelerna och åka bräda nerför sanddynerna. Björn försökte sig på en åktur, till Nadjas förtjusning, men fick ingen riktig fart. Nisse var rädd för kamelerna men tyckte om att springa över de mjuka sandkullarna.

Magdanserskan var säkert duktig, men tydligt generad över sin sexualiserade roll i turistshowen. När gubbarna i den brittiska chartergruppen tävlade om att stoppa sedlar i hennes midje­linning skämdes Ellen å alla västerlänningars vägnar. Vad gjorde hon, Ellen Elg, här? Hon som tillbringat månader av sitt liv i afrikanska byar och träffat människor i deras verklighet.

Hon som cyklat runt på Hanois gator som vilken vietnames 15

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 15

11-06-14 15.21.02

som helst. Jag har mer gemensamt med den stackars magdanserskan, tänkte hon, än med dessa skrålande eu-medborgare, som säkert haft egna flaskor med sig i sina ryggsäckar. Att nå den berusningsgraden med hjälp av indierns lådvin var knappast möjligt.

Nej, förutom övernattningen som Ellen från början sett som kvällens höjdpunkt är det enda som varit värt pengarna sanddynerallyt.

En artig och sympatisk chaufför som pratade bra engelska hämtade upp den lilla familjen i deras villa bakom de höga murarna. Han hette Mumtaz och kom, som de flesta chaufförer i Dubai, från Pakistan.

Björn småpratade med honom om jeepens prestanda, dels av artighet, dels för att han på allvar börjat intressera sig för bilar sedan de kom till Dubai. Hemma i Sverige har familjen en vanlig Volvo kombi, och tidigare har det varit alldeles tillräckligt för både Ellen och Björn, men sedan de kom till Förenade Arabemiraten har Björn börjat gå på bilutställningar och prata om vad det skulle kosta att importera en tjusigare bil den dag hans uppdrag i Dubai är slut och de ska åka hem.

Ellen är måttligt intresserad men rattar sin hemmafrutillvaro i en Chevrolet jeep, en finare bil än hon någonsin suttit i tidigare. Speciellt tacksam är hon för den rasande effektiva luftkonditioneringen.

Först körde chauffören på motorvägen, sedan på en smal asfaltremsa till väg och till sist rätt ut i sanden. Vid mötesplatsen stod redan tre andra jeepar med turistbolagets vågmönstrade logotyp på. En av chaufförerna tvättade sin ena stänkskärm med en trasa och vatten ur en mineralvattenflaska. Ellen har aldrig sett så många glänsande bilar som i Dubai. Tvättade de bilarna med mineralvatten?

16

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 16

11-06-14 15.21.02

Så småningom hade alla anlänt till mötesplatsen i ökensanden. De vita jeeparna ställdes först upp i en rad och alla passagerarna spändes fast med ordentliga säkerhetsbälten. Chaufförerna mixtrade med något på däcken. Kedjor? Fungerar sandkedjor på samma sätt som snökedjor, undrade Ellen. Björn visste inte.

Nisse frågade vad snökedjor var. Nadja, som bara sett snö några få gånger i sitt åttaåriga liv förklarade lillgammalt för sin bror att det kan bli halt när det är snö och att bilar kan köra av vägen och kanske välta. Dramatiskt visade hon en hiskelig bilfärd som slutade med att hon kastade sig mot sanddynen. Nisse skrattade.

Sedan bar det av. Alla motorer gav till ett gemensamt vrål och fräste iväg genom sandhavet. Upp och ner, fram och tillbaka, med sanden forsande från däcken. Som en berg och dalbana, men alldeles på riktigt. Chauffören Mumtaz visade sig vara en mästare vid ratten och ledde den dånande karavanen över dynerna.

Nisse skrek av skräckblandad förtjusning i Ellens knä och Nadja höll henne hårt i handen. Det sög till i Ellens maggrop när jeepen besteg en sandvåg, stegrade sig på toppen och dånade ner på andra sidan. Hon kastade en blick bakåt och insåg att deras bil var den första i raden och att de andra följde i deras spår, i samma rasande fart. Hon hann tänka ”vad händer om vi faktiskt skulle välta” men sedan kom en ny stegring och Nadja släppte hennes hand för att hålla för ögonen.

Björn försökte filma med den nya videokameran men klagade över att han inte fick några bra bilder. Ellen undrade om det var ansvarsfullt att ta med barn på sådana här äventyr och var glad att barnens mormor inget visste.

Efteråt var alla glada och nöjda. De hade överlevt.

Sandbergen var lockande, både mjuka och sugande. Till synes oändliga.

17

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 17

11-06-14 15.21.02

– När man sjunker barfota ner i sanden är det omöjligt att inbilla sig att man betyder något, som chauffören Mumtaz skrattande kommenterade turisternas förtjusning.

Mumtaz lät Nisse sitta vid ratten och låtsas köra medan Nadja rullade nerför sandbranten och fick sand överallt.

Hon hällde ut en liten finkornig hög ur gymnastikskorna. När hon skakade sitt kortkrulliga svarta hår yrde sandmolnet runt ansiktet.

Ett nytt gäng rallyjeepar kom fräsande över sandhavet med nya turister och Mumtaz erbjöd sig att skjutsa Ellens familj till lägret, där maten och kamelerna väntade. Själv skulle han filma den nya gruppen för turistbolagets hemsida och måste återvända till dynerna när han lämnat av dem. Björn, som också ville filma, tyckte att de kunde stanna och titta och Nadja klättrade uppför branten för att ta ett nytt dopp i sandoceanen. Ellen skakade ur sina Foppatoffler. Engagerat utbytte Mumtaz och Björn erfarenheter kring videofilmandets konst. Det visade sig att de hade samma kameramodell och Mumtaz som var en mer erfaren fotograf kunde ge Björn goda råd om exponering i ökensolen.

Den filmen kommer i alla fall att påminna om något som var roligt, tänker Ellen dystert där hon ligger under sitt stinkande täcke och lyssnar till högtalarnas basgångar. Hon är ensam kvar under stjärnorna. Björn gav sig nämligen inte, och han fick stöd av Nadja. Han tänkte åka hem med de andra turisterna, oavsett vad de betalat för. Ville Ellen absolut stanna kvar för en ökenövernattning fick hon göra det ensam.

Mumtaz, som var den i personalen som enligt planeringen skulle stanna kvar med familjen och övernatta i ett skjul bakom restaurangen, blev bekymrad när han insåg att han skulle bli ensam kvar med Ellen. Ensam med en kvinna som han inte är 18

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 18

11-06-14 15.21.02

släkt med, det passar sig inte för en rättrogen muslim, och även om Mumtaz levt många år i det sekulära Dubai är han fortfarande muslim. Rättrogen muslim. Han försökte diplomatiskt tala om att det kan bli kallt, och att madrassen kanske inte var så bekväm, men vid det laget hade Ellen bestämt sig.

Hon skulle sova i öknen. ”Once in a lifetime” och så vidare. Björn fick säga vad han ville och Mumtaz fick väl betalt?

Annars kunde han också åka. Hon skulle nog klara sig. Björn ryckte på axlarna. Han känner sin fru. Har hon bestämt sig finns inget att göra. Det är bara att låta henne få som hon vill.

Ellen vinkade adjö till sin trötta familj och gjorde sig beredd att tillbringa en stilla natt i kamelernas sällskap. I Det Tomma Kvarteret, som den arabiska sandöknen brukar kallas.

När den sista jeepen dånat iväg och tystnaden skulle lägra sig, då hörde hon till sist det som hennes egen grupps larm tidigare överröstat: oväsendet från alla andra ”grisfester” bakom sanddynerna.

Hon ligger nämligen inte alls i någon tomhet, fjärran från människor och bebyggelse. Hon ligger mitt i ett turistområde där safarispektaklen trängs som marknadsstånden på Lycksele marknad. Det är bara det att ingen av dem ser de andra. Alla showcentra ligger i olika gropar mellan sandbergen. Bakom kamelernas sanddyn pågår fortfarande magdans, Ellen känner igen musiken. I den andra riktningen, bakom restaurangens sandberg, är det vanlig discomusik. Och precis bakom Ellens tält dunkar en enveten bas fram något som låter som hårdrock.

Och här ska hon kunna sova!

Chauffören Mumtaz kommer tassande genom mörkret för att titta till henne. Han närmar sig försiktigt, på behörigt avstånd, med ficklampans ljusstråle sedesamt sänkt mot sina 19

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 19

11-06-14 15.21.02

fötter. Med ett ansträngt leende som Mumtaz inte kan se försäkrar Ellen honom att allt är bra. Hon ska säkert sova gott.

Han behöver inte bekymra sig. God natt. God natt.

Så smyger den bekymrade mannen iväg. Han hoppas att ingen någonsin ska få veta att den envisa kvinnans äkta man och barn inte är kvar. Han hoppas att natten ska gå fort. Och – här är han och Ellen helt överens – han hoppas att det ska bli tyst någon gång.

Till sist blir det faktiskt tyst. Musiken stängs i alla fall av.

Ellen kan höra att några män fortfarande pratar och ropar till varandra bakom hennes sanddyn, men dunkandet har försvunnit. Hon sms:ar till Björn att allt är okej, att det är härligt att sova i öknen. Hon ljuger, men någon stolthet får hon ändå ha kvar. Hon får inget omedelbart svar. Kanske håller han på att lägga Nisse. Hon släcker ficklampan som Mumtaz gett henne och borrar ner näsan i den hårda kudden.

Med ena handen mot den kallnande sanden glider Ellen Elg in i sömnen.

20

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 20

11-06-14 15.21.02

sharjah, förenade arabemiraten Shayne har valt sin position med omsorg. Hon drog ut på av­duk­ningen av middagsbordet och har noggrant torkat av alla skåp­dörrar och handtag för att, precis i rätt tid, ställa sig vid disk­bänken vid det stora köksfönstret, det med utsikt mot grannarnas uteplats. Alla lampor är tända i köket bakom henne och med kvällsmörkret utanför känns det som att stå i ett skylt­fönster. Om hon har tur kommer grannen ut för att röka en cigarrett och kastar en blick åt hennes håll. Precis i rätt tid.

Om hon har tur.

– Hej då! Vi ses i morgon!

Med en smäll åker ytterdörren igen. Shaynes kvinnliga sponsor går med klapprande klackar ut till bilen där sponsorbarnen redan väntar. Shayne tänker alltid på kvinnan och mannen på det sättet, som den manlige och den kvinnliga sponsorn.

Ibland säger hon ”arbetsgivare”. ”Arbetsköpare” skulle hennes socialistiske bror hemma i Manilla ha sagt. Det är ett ännu bättre ord, tänker Shayne, men det säger hon aldrig. Det skulle kunna vara livsfarligt.

Kvinnan vill bli kallad ”frun” eller ”madam” och ibland kan Shayne säga så, men mannen kallar hon aldrig ”sir” eller ”herrn”.

Om hon blir tvungen kan hon tilltala honom med ett ”mister 21

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 21

11-06-14 15.21.02

Pala”, så distanserat som möjligt. Opersonligt. Avstånd. Deras blickar möts aldrig.

När den manlige sponsorn söker upp henne i tvättstugan tittar hon inte upp. Hon både bor och arbetar i tvättstugan.

Hennes säng är en madrass som ligger ihoprullad i en garderob på dagarna. Mannen kommer oftast på dagarna, när den kvinnliga sponsorn är ute och handlar. Kanske står Shayne vid strykbrädan, eller också viker hon tvätt. När han välter omkull henne blundar hon. När han tränger in i henne håller hon sin kropp så stel som möjligt, med händerna hårt tryckta mot betonggolvet. Hon låtsas att han inte finns. Som att hon, av egen vilja, valt att lägga sig ner på golvet med benen isär och huvudet vinklat mot tvättmedelspaketen under tvätthon.

Hennes tysta avståndstagande retar honom. Han har blivit allt aggressivare och slår henne ofta på kinderna med handflatan för att få henne att reagera. Inte så hårt, inget ska synas i efterhand. Ibland har han slitit tussar av hennes hår för att få henne att titta upp mot honom. Då pressar hon ihop ögonlocken så att det susar i tinningarna.

Fram till nu har han varit noga med att inte lämna några synliga spår. Han kommer bara när den kvinnliga sponsorn och sponsorbarnen inte är hemma, och när de återvänder ska inga spår finnas kvar, om Shayne skulle få för sig att berätta för någon, vilket den manlige sponsorn uppriktigt sagt aldrig skulle kunna tänka sig. Han är ju Shaynes bästa vän, säger han. Skulle det ske, att hon svek hans förtroende, skulle han naturligtvis neka till alla anklagelser.

Han brukar lämna några sedlar instuckna vid mangelvalsen när han har knäppt byxorna. Shayne förvarar dem i en gammal kaffeburk intill madrassen, i samma garderob. Hon vet inte om hon någonsin kommer att använda dem. Hon skickar i alla fall 22

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 22

11-06-14 15.21.02

aldrig hem de pengarna till familjen i Manilla. De pengarna är smutsiga. Men även smutsiga pengar kan komma till nytta och ska inte kastas bort, det vet varje fattig flicka.

Den kvinnliga sponsorn slåss också, men det är en annan sak. Hon måste få pigan att lyda, brukar hon säga, och då händer det att den manlige sponsorn tar Shayne i försvar.

Nu ska den kvinnliga sponsorn vara borta i flera dagar. Hon ska ta med sig sponsorbarnen för att besöka sina sponsorföräldrar och lämnar Shayne ensam med den manlige sponsorn.

Nu behöver de inte ens hålla till i tvättstugan, kommer han att tycka. Men så länge Shayne står med händerna i diskbaljan i sitt köksskyltfönster vågar han inte ge sig på henne.

Det han inte vet är att nu finns ett spår. Han har lämnat bevis efter sig. Än så länge är det osynligt, men Shayne bär på en bomb. Hon har ännu inte bestämt sig för om hon ska berätta. Hon vill helst inte tala med den manlige sponsorn över huvud taget. Men hur ska hon annars klara detta? Hon kommer att behöva hans hjälp.

Tänk om grannen har slutat röka? Gode Gud, låt grannen bli röksugen snart.

23

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 23

11-06-14 15.21.02

cholistanöknen, pakistan De vitklädda männen halvligger i tältet på en mjuk matta.

Några runda sammetskuddar ger stöd åt ryggen och parfymdoften är genomträngande. Teet serveras ur de tunnaste koppar som Kina producerat, och det betyder tunt.

Samtalet handlar om jakten, den så länge efterlängtade jakten på kragtrappfågeln. Vintern har kommit till Pakistan och med den flyttfåglarna från Sibirien och Mongoliet. Nu ska jaktfalkarnas förmåga och styrka prövas. Schejken har satsat stora pengar det här året. Den dyraste falken kostade nästan en miljon dollar, och bara jaktlicensen, som betalas till den pakistanska regeringen, går på nästan lika mycket. Då har man ändå inte räknat med vad fraktplanet som transporterat alla bilar och all utrustning kostat.

Själv har schejken flugit i sitt privata plan, tillsammans med jaktkamraterna. Och falkarna förstås. Ingen falk flyger transportplan. Första klass, inget annat. För schejken är kragtrappjakten en av årets viktigaste händelser, kanske den allra viktigaste.

Med i packningen finns ett tiotal blänkande fat i silver och guld. De har ingraverade budskap. De arabiska statsöverhuvuden som så småningom kommer att få var sin potensbringande 24

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 24

11-06-14 15.21.02

fågel på silverfat ska veta varifrån gåvan kommer. Under förutsättning att jakten blir lyckosam, förstås.

Männen i tältet är släktingar till schejken. De har kört vilse och tappat bort de andra. Deras bil körde sist i den långa karavanen, och när männen gjort ett snabbstopp för att kissa, och sedan gasade över ökenkammen, var karavanen plötsligt försvunnen. Ökenvinden hade tilltagit och hjulspåren var bort­sopade. Ledarbilen är utrustad med den mest avancerade orienteringsutrustning som marknaden kan erbjuda, men den var borta.

Männen i den efterlämnade bilen försökte ringa sina jaktkamrater men mobiltelefonerna hade ingen täckning. De grälade högljutt om vilken väg som borde vara den rätta, och skämdes i tystnad över att förfädernas inbyggda ökenkompass gått förlorad. När bilen planlöst rullat runt mellan kullarna en stund fick männen syn på en by. De låga husen med halmtak kurade i eftermiddagssolen när landrovern skumpade fram mellan dem. Ut ur ett flätat hus stormade en barnsvärm och alla byggnader släppte ifrån sig tilltufsade män i olika åldrar. De parkerade i byns centrum. Småpojkarna stannade på några meters avstånd.

Kvällsmörkret var nära och efter samtalet med byäldsten bestämde araberna sig för att övernatta i byn. Här finns telefontäckning så kontakt med basen har etablerats, och byborna har lovat leda dem rätt när morgonen gryr.

Spontana övernattningar i öknen är dessutom trevligt. Som i gamla tider, när kamelerna fick vila och elden värmde de vandrande. Männen lutar sig tungt mot sina kuddar.

– Tror du på allt tal om att fåglarna håller på att utrotas, frågar en av männen och stryker sig över skäggstubben.

Han vänder sig mot schejkens kusin, den självklare ledaren i minitruppen.

25

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 25

11-06-14 15.21.02

– Jag läste att någon naturskyddsförening sagt att kragtrappen är nära utrotning, fortsätter mannen.

– Nej, säger schejk-kusinen bestämt och visar med en minimal rörelse att han behöver en askkopp. En av kamraterna reser sig för att hämta en i guld.

– Vi föder ju upp nya hela tiden. Tillsammans har vi jägare tillåtelse att döda tvåhundra fåglar under två veckor. Det kan inte vara någon fara.

– Är det inte en massa tjuvjakt då?

– Tjuvjägare håller både vi och pakistanierna efter. Speciellt de tjuvjägare som jagar med nät, utan falkar. Fattiglappar. Dem är det synd om när vi får tag i dem …

– Men hemma hos oss är väl fåglarna nästan utrotade?

– Ja, det är därför vi åker hit, men numera är det ordning på jakten. Dessutom är kragtrapparna rätt utrotningsbenägna själva. Vet du att varje höna bara lägger två ägg och när ungarna växt till sig lite hackar den större ihjäl den mindre, för att bli ensam om maten? Otrevliga djur. Det är inte människans fel att det finns få kragtrappar. Vi kanske inte heller skulle vara så intresserade av dem om de var fler.

– Nej, manlighetseffekten kanske skulle bli utspädd …

– Mannen stöter fram underlivet i fyra tydliga gester men stannar upp när chauffören lyfter på tältduken och knuffar in någon som snavar in i tältet.

Det är en flicka, kanske tolv år gammal. Hon rafsar till huvudduken för att täcka sitt ansikte men misslyckas och tappar den istället helt. Blixtsnabbt böjer hon sig ner och sliter åt sig sjalen på tältgolvet. Männen på mattan sänker blicken för att inte genera henne.

– Hon smög omkring i falktältet, säger chauffören vresigt.

– Och varför gjorde du det? frågar mannen med mjuk röst 26

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 26

11-06-14 15.21.02

och vippar sakta på cigarretten så att askan singlar ner i guldaskkoppen.

Chauffören översätter. Flickan svarar inte och stirrar fortfarande i marken.

– Vill du ha en kopp te?

27

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 27

11-06-14 15.21.02

öknen, dubai, förenade arabemiraten RATATATATATAAAAA Ellen vaknar med ett ryck och sätter sig upp på madrassen.

Vad var det där? Skott? Någon som skjuter i öknen mitt i natten? Skjuter med automatvapen? Kan någon vara ute på jakt?

Eller var det bara inbillning? Hon kanske drömde. Efter smällen i den polska hamnen häromåret händer det att Ellen drömmer om explosioner och vaknar kallsvettig. Det är nog så nu också. Sakta sjunker hon ner mot sömnen igen. Det var säkert ingenting. Säkert … Medvetandet har gått ner på sparläge när hon väcks igen.

RATATATATATAAA Skotten ljuder genom öknen, och nu hör hon upprörda röster från lägret bakom sanddynen. Några män grälar, och om igen genomborras natten av det distinkta ljudet av ett automatvapen.

RATATATAAAA I nästa sekund skriker en man, högt och hjärtskärande. Är han träffad? Kan någon ha skadskjutits under nattjakten?

Läkaren Ellen Elg, alltid i jourberedskap, sätter sig upp, stop28

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 28

11-06-14 15.21.02

par fötterna i Foppatofflorna, sliter åt sig tröjan, trycker fast glasögonen på näsan och kastar sig iväg.

Taffligt klättrar hon uppför den undanglidande sanden.

Hon gräver sig fast med händerna och svär när hon glider bakåt. Sanden är kall och motspänstig. Det är tungt, brant och mörkt, men bakom krönet på sanddynen syns ett ljussken. Hon ångrar att hon inte tog med sig ficklampan. Ett litet kallt djur springer över hennes hand. Finns det skorpioner i sanden? Ödlor?

När hon når kammen på sanddynen och tittar ner på andra sidan inser hon att ficklampan inte behövs. Planen mellan sanddynerna är upplyst som Dramatiska Teaterns stora scen.

En stor strålkastare med lampor i många hundra watt står i tältöppningen. Ljuset är inte riktat in mot tältet utan ut mot en del av sanden.

Där vrider sig något med ryckiga rörelser. Ellen petar upp glasögonen för att se bättre.

Det måste vara en människa. Han, eller hon, har vita kläder och verkar vara bunden i en obekväm ställning, med ben och armar böjda bakåt. Han skriker inte längre, utan kvider bara.

Ellen stannar mitt i rörelsen. Hon har tappat sin jourläkar­ ambition. Hon vågar knappt andas. Vad är det som händer? Är mannen skadad eller bara dödsförskräckt? Och vem är det som skjuter?

Hon är helt koncentrerad på den bakbundna människan och märker inte att något rör sig i tältöppningen nere i gropen, men när den nya salvan sprutar kaskader av sand över fången hoppar hon till och trycker händerna mot öronen. Den fångne mannen skriker igen. Ett skrik i dödsångest.

Nu ser hon, alldeles tydligt, en vitklädd man i prydlig emiratisk nattskjortedräkt, dish dash. Hans huvudskynke med den 29

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 29

11-06-14 15.21.02

flätade svarta snodden har hamnat lite på sned när han höjer vapnet och skjuter en gång till.

RATATATATAAAAA När kulorna träffar sanden, alldeles intill den hjälplöse mannen, stänker fontäner av sand upp i strålkastarljuset. Mannen krumbuktar för att komma undan salvorna.

– Vad gör du här?

Viskningen är skarp och tydlig. Ellen vrider på huvudet.

Hon har inte hört stegen bakom sig, men chauffören Mumtaz som har klättrat så fort han kunde uppför den branta sandkammen är andfådd.

Han sjunker ner i sanden bredvid Ellen. Den dyrbara kameran lägger han försiktigt i sitt knä. Han vågar inte lämna något så stöldbegärligt kvar i skjulet.

I strålkastarljuset nedanför deras fötter fortsätter den obegripliga föreställningen. Nu har två andra män visat sig i tältöppningen. De har beigefärgade uniformer med axelklaffar och hölster med pistoler. Trots att de är beväpnade gör de inget för att hindra den vitklädde galningen som om igen höjer sitt automatvapen och siktar mot mannen. Tortyroffret kvider bara.

Ellen tycker att hon hör att männen runt omkring småskrattar. Som om alltihop var en lek. Det tycker inte den bundne. Inte Ellen heller.

Mannen med vapnet viftar fram en av de uniformerade.

Några snabba ord innebär en order, det förstår åskådarna på sandkammen. Ytterligare en skäggig man dyker fram i tältöppningen. Galningen pekar med vapnet mot en vit bil som står parkerad intill tältet och den skäggige, kanske är han en chaufför, går fram mot ökenjeepen.

Ellen vänder sig frågande mot Mumtaz. Hon säger inget, men han förstår vad hon menar. Hon undrar om de ska ingripa.

30

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 30

11-06-14 15.21.02

Han skakar på huvudet. Mycket bestämt skakar han på huvudet samtidigt som han avvärjande höjer handen. De ska inte göra något. Tvärtom. De ska ta sig därifrån så fort som möjligt. In­sh­ allah, om Gud vill, kommer de undan utan att bli upptäckta.

Mumtaz tar inte i henne men hela hans kroppsspråk signalerar rörelse: Res på dig, dumma människa. Fattar du inte att det här är farligt? Att det kan vara livsfarligt?

Ellen kanske fattar, i efterhand minns hon inte hur hon tänkte, men innan Mumtaz hunnit reagera har hon sträckt ut handen mot hans knä, slitit åt sig kameran och lyft den mot scenen i strålkastarljuset. Mumtaz vrider sig mot henne men Ellen har hasat iväg en bit och han når henne inte. Precis när hon trycker på ”record” och Mumtaz tänker kasta sig efter henne för att ta tillbaka sin kamera vänder sig männen där nere upp mot dem. De har hört, eller kanske sett, något. Mumtaz stelnar till och sitter blickstilla medan Ellen, både skräckslagen och nöjd, konstaterar att hon kan zooma in den vitklädde galningens ansikte.

Det är mycket stilla i öknen. Tystnaden är plötsligt total, som klippt ur en av turistbroschyrerna. Stjärnorna lyser klarare än någonsin och fullmånen är vit och skarp. Hade det inte varit för den starka strålkastaren nere vid tältet hade männen kunnat se två kurande figurer avteckna sig mot natthimlen. Men nu slukas gestalterna av mörkret bortom det vita ljuset och efter att ha bytt några ord återgår männen till tortyren.

En av de uniformsklädda går fram till den bundne. Ellen följer honom med kameran och ser, som i en actionfilm, hur mannen håller fast fången medan den vitklädde som hängt automatvapnet över axeln böjer sig ner för att stoppa något i munnen på sitt offer. Vad? Sand? Mannen spottar och fräser, och den vitklädde skriker något åt honom. Det är en lång ramsa 31

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 31

11-06-14 15.21.02

på ett språk som Ellen inte förstår, och hon kastar en undrande blick mot Mumtaz. Vad säger dåren?

Nu har chauffören fått igång jeepen nere i sandgropen. Han rusar motorn, backar och tar sats. Uniformerna och nattskjortan flyttar på sig. Det ser ut som om bilen ska köra över den hjälplöse mannen. Inspelningen i Ellens kamera rullar på.

Men nu har Mumtaz kommit på benen. Medan oväsendet pågår där nere kastar han sig fram till Ellen, sliter kameran ur hennes hand och väser: – Nu sticker jag. Vill du följa med måste du komma nu!

Ellen gör ett inte särskilt övertygat försök att rycka tillbaka kameran men förstår, även hon, att det är klokt att dra sig tillbaka. Så ljudlöst som möjligt glider de två gestalterna nerför sandberget på andra sidan, mot sitt eget läger.

Om någon funnits på andra sidan hade de sett en vitklädd man med välklippt skägg och liten vit mössa, och med en kamera på sträckta armar över huvudet. Den andra gestalten är en kvinna i mörk träningsoverall och glasögon, med det långa håret fladdrande i nattvinden.

Att sand kan rassla så!

– Var har du dina saker? viskar Mumtaz fast männen på andra sidan sandkammen knappast kan höra dem längre.

Ellen nickar mot sin sovplats.

– Du måste skynda dig att plocka ihop allt, fräser han.

Glöm ingenting! Jag packar mina saker och startar bilen bakom scenen. Skynda dig dit. Och kom ihåg att bädda!

Ellens tofflor sjunker ner i sanden när hon springer tillbaka till sovplatsen. Där håller hon en skyddande hand över ficklampans ljusstråle, för att inte synas om någon skulle komma.

Hon behöver ljuset för att se vad hon gör.

Snabbt rafsar hon ihop sina kläder och knölar ner dem i 32

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 32

11-06-14 15.21.03

ryggsäcken. Necessären har vält i sanden. Hon skakar av den och stoppar tillbaka tandborsten och deodoranten. Necessären får också plats i ryggsäcken. Hon slätar till täcket, puffar upp den massiva vaddkudden och kommer i sista sekund ihåg glasögonfodralet. Det ligger på den lilla pallen intill bädden.

Hon trycker ner det i ryggsäckens ytterficka och sveper med den avskärmade ljusstrålen över tältet.

Bra. Det ser obebott ut. Ellen förstår hur Mumtaz tänker.

Sovplatsen är oanvänd. De har aldrig varit där. Ellen har åkt hem med sin familj. Varken hon eller chauffören har hört eller sett något. Just för tillfället verkar det vara det enda rätta. För vad har de egentligen hört och sett? Vad är det som de har bevittnat? Hon måste fråga och försöka förstå.

Jeepen durrar på låg tomgång men Mumtaz har lagt i växeln. Bilens strålkastare är släckta. Så fort som Ellen – ljudlöst – dragit igen dörren på passagerarsidan skumpar bilen iväg över sanden. Mumtaz kör så snabbt han kan utan att rusa motorn och dra till sig uppmärksamhet. Ellen vänder sig om och tittar mot sandkammen bakom sovplatsen.

Inbillar hon sig, eller ser hon två tunna ljusstrålar som lyser upp himlen ovanför sandhavets våg? Ficklampor? Har någon sett dem? Vad betyder i så fall det? Kommer någon att ta upp jakten?

33

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 33

11-06-14 15.21.03

cholistanöknen, pakistan Gamle Kala Khan hoppas att det ska räcka att han byter sovställning. Det är trångt på repsängen som han delar med två av sina brorsöner, men han lyckas baxa sina stela ben i en ny vinkel. Pojkarna sover ungdomens medvetslösa sömn. Han avundas dem.

Kala Khan lägger handen under sin strävskäggiga kind och blundar. Kniper. Han tänker att om han bara kan hålla emot och somna in kan han skjuta upp besväret ytterligare någon timme. När han väl har börjat kissa kan hela natten bli förstörd.

Upp och ner, upp och ner. Sådana nätter brukar sluta med att den gamle mannen blir sittande med ryggen mot en yttervägg.

Där kan han släppa ner de ynka, men ack så krävande, dropparna i jorden utan att behöva resa sig upp varje gång. Halvsovande, ständigt kissnödig.

Det är det värsta med att bli gammal, tänker Kala Khan, medan trycket i blåsan ökar. Att det blivit så svårt att sova.

Det går nog inte att komma undan den här gången heller.

Han måste kliva upp. Kala Khan flyttar ömt den yngste pojken Haroons böjda ben, rätar ut det och placerar det intill sängens träram. Pojkens lår har legat som ett mjukt omslag på Kala Khans beniga höft. Kala Khan tycker om alla sina brorsöner, 34

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 34

11-06-14 15.21.03

men Haroon har den största platsen i hans hjärta. Pojken är yngst och blir ofta hunsad av sina äldre bröder.

Mödosamt tar Kala Khan spjärn mot sängramen och häver sig upp i sittande ställning. Han slätar till sina byxor men bryr sig inte om att ta på skjortan. Ingen annan kommer ändå att vara uppe och ute. Hans släktingar sover med tunga andetag. Ibland kommer en snarkning från kvinnornas rum. Det är säkert den äldsta svägerskan, den tjockisen.

Kala Khan har hört lite småprat från schejktältet med de besökande fågeljägarna men räknar inte med att de ska kliva runt bland bybornas hus mitt i natten. Han kommer nog att få vara i fred när han sköter sina påträngande angelägenheter.

Tyst tassar han på bara fötter ut genom dörröppningen.

Han drar en suck av lättnad när han är färdig och kan skaka av skinnbiten i sin hand. En gång i tiden har den berett honom en sådan glädje. Inte längre. Han kommer på sig med att undra om det kan ligga någon sanning i allt prat om kragtrappfåglarnas undergörande effekt på potensen. Om man skulle prova?

Men nej, dels tror han inte på sådant ändå, dels vet han inte vad han skulle göra med en plötsligt återfunnen kapacitet. Hustrun är död sedan länge och någon annan har han egentligen aldrig varit intresserad av. Han skulle vara nöjd om han slapp kissa så ofta. Kala Khan gör sig beredd att gå tillbaka till sin säng. I bästa fall är detta inte början på en förstörd natt utan bara ett tillfälligt problem. Han ska nog kunna somna om.

Långsamt trevar sig den gamle fram i mörkret. Hans falkblick har grumlats med åldern, inte minst i nattmörker, och även om han levt på gården hela sitt liv händer det att någon lämnat en spade eller ett kokkärl på marken och Kala Khan vill inte trampa fel. Precis när han ska runda hemmets vägg stannar han till.

35

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 35

11-06-14 15.21.03

Öppningen till schejkens tält har vidgats. Den släpper ut en strimma ljus – och en liten människa. Skuggan glider ut ur ljuset och in i mörkret. Tältduken faller tungt på plats igen och Kala Khan hinner inte se vem det är. För säkerhets skull stannar han vid väggen. Han har inte lust att möta någon. Till hans förvåning kommer gestalten mot honom, den verkar vara på väg mot hans familjs hus. Kala Khan blinkar och försöker ställa in skärpan. Han tror inte sina ögon. Kan det vara …?

Jo, det är det. När flickan tyst närmar sig huset, dörren och Kala Khan kan den gamle mannen inte förneka vem det är.

Han skulle ge tusen sömnlösa nätter för att slippa. Slippa veta vad han nu vet. Det är Zubaida, hans unga brorsdotter, som kommit ut ur schejkens tält. Mitt i natten! Det kokar i Kala Khans huvud av hemska tankar medan kroppen huttrar. Värre kunde det inte vara.

När flickan smyger in i huset har Kala Khan bestämt sig: Han har inget sett. Han har inte varit uppe och kissat, han har sovit gott hela natten, han vet ingenting om någonting, inget har hänt! Det är då han hör den äldste brorsonen Ahmeds skarpa röst: – Vad gör du ute mitt i natten!

Zubaida mumlar något om att hon var kissnödig, men Kala Khan hör hur Ahmed kastar sig upp ur sängen och ropar till sina bröder att de måste vakna.

– Hon har varit ute mitt i natten. När det finns främlingar i byn. Främmande män utan egna familjer!

Den gamle mannen trycker sig mot ytterväggen och håller förskräckt sina iskalla händer först mot kinderna, sedan över öronen. Han vill inte höra det swischande ljudet när Ahmeds handflator träffar Zubaidas kinder, en, två, tre, fyra, fem gånger … Sedan hörs inte smällarna längre. Kanske har de upphört, 36

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 36

11-06-14 15.21.03

eller kanske överröstas de bara av att resten av familjen kommit på benen och av flickans allt högre gnällande.

Farbror Kala Khan inser att han inte har något val. Alldeles uppenbart ligger han inte i sin säng. Med tunga steg kliver han in genom dörren och möter sin familj, mitt i katastrofen. En familj som har blivit av med sin heder. En gång till. Och det snabbare än en falk kan dyka.

37

Alfredsson Pojken i hiss 54 inl.indd 37

11-06-14 15.21.03