1 PRESENTATION av en ”elak” fotbolls- och ishockeyspelare, som gärna gick till sjöss och sedan blev psykolog. Kurt Olofsson, 80 år var namnet. En morgon vaknade jag och kände att jag måste försöka göra något vettigt för att känna att jag har gjort mig förtjänt av att få fortsätta leva. Så, efter en stund, kom jag på det. Jag skriver om det jag minns. Jag blev plötsligt glad. Jovisst, det kunde väl vara kul. Men är det några som vill läsa om dig, du är ju ingen kändis, tänkte jag. Jo, men dom kamrater, som jag tar med i berättelsen kan nog bli lite nyfikna. Den tanken räckte, så jag körde igång. Jag föddes i Emmaljunga så jag tänkte att där börjar vi...
Välkommen Omslagsbild: Kurt Olofsson 1956 ANDRA REVIDERADE UPPLSGAN 2016
2
Sid Innehållsförteckning Presentation SLÄKTBILDER Kapitel 1 Tidiga år Emmaljunga barnvagnsfabrik Lite släkthistoria Barndomsepisoder Höjalen i Vittsjö I Billeberga I Rydöbruk Knystahall Rydöbruk Fenomenet Arvo Blom Sjöliv Ingemar Skånes Fagerhult Sjöliv igen Skånes Fagerhult juniormästare
2-4 1 5-6 7 7 7 8 12 14 20 22 22 27 36 38 44 48 52
Kapitel 2 Ungdom, skolliv och lite sjöliv till Dagboksanteckningar från skoltiden… Jag fyller 21 år… Gugge Sjöliv igen Hisingsepisod Lisebergsepisod Bondfångade i Colombo Folke Nya Zealand En cykeltur Varenrode Paris och fransmän
54 54 55 60 63 66 66 67 69 71 71 74 75 77
3 Militärliv Göteborg och Strömstad Kapitel 3 Nytt läge 1960 Autogen avslappning Djupavslappning På kliniken Walter Kemplars 10 bud Långasand Chef på Barnpsyk Skolpsykolog Slättenhuset Länsskolnämnden Skolledarutbildningen Diplomutdelning Intyg Länsskolnämnden
80 83 86 86 93 95 98 100 102 105 105 107 108 109 111 113 118
Kapitel 4 Fritid och länsskolnämnd Hallandsleden Hallandsleden Koarp-Simlångsdalen 9 mil Undervisning Fortbildning Johannes Angeldorff Mystik Skrea Rapport över flexibel skolstart i Varberg Kapitel 5 Episod vinter och Karlskoga Innsbruck med Hafelekar Alpe d´Huez 1993 Canazei 1995 Les Arc 1996 Corvara Gubbgruppen
122 122 124 127 129 131 133 138 145 152 155 155 156 163 164 166 166 167
4 Zermatt Sölden Om cykling Balatonsjön Ivösjön Att åka tåg Ytterligare cykelturer Karlskoga Sveas 80-årsdag 1992
168 169 170 173 176 177 180 181 186
Kapitel 6 Vandringar i Halland och eget företag Äskhults by Att gå hallandsleden är att gå mot ljuset Trollgrottan i Gnipe, Källsjö Halland har klipphällar URKUNDE Pampiga hallandsskogar Och trolska Mästerfotografen Pedeco och Svenska Max Lüscher-Institutet Besök i Locarno Markus och Max Kurt och Max Rättighetsintyg Det närmar sig slutet Psykologens dilemma Att flyga på gamla dar Slutord Sammanfattning
187 187 188 191 193 193 194 196 196 197 200 203 204 205 206 210 212 215 217 219
ISBN: 9789176990599
5 Sven Bengtsson
YXENHULTSLร KT
Olof Svensson g.m. Elin f. Jรถnsdotter Karl-Edvin Olsson enbart barn till Elin
Hilma
Erik Ragnhild
Otto
Gustav Bror
Silva Leila
Evy
Kurt
Ingvar Inge
Ted
Jan-Erik
Markus
Tomas Mikael
Niclas Mats
Magnus Rickard
Linus
Hans Lars
6
Per Jönsson
HISHULTSSLÄKT
Skånehusaren Sergeant Nils Petter Wallin g.m. Sofia f. Svensson
Agnes
Artur Charles
Rudolf g.m. Hilma
Lilly
Hilda
William (Ville) g.m. Elsa m.fl.
Elsa g.m. Ralf Paulsson
Svea g.m. Bror Olofsson
Kurt
Barbro
Linus
Jarl Ulla Bert
Willy
Pia
Markus
Ted
Lizzy Anne-Marie Nils
Laila Silva Leila
Lars
Hans
7 Kapitel 1 TIDIGA ÅR EMMALJUNGA BARNVAGNSFABRIK var en mans verk, Henry Perssons. Denne man hade en outsinlig energi och en så stark drift att bli stor, att han ständigt höjde sig på tåspetsarna när han talade till någon. Han kunde tala i flera telefoner samtidigt som han talade med en person i rummet. Bröderna Arvid och Ernst fick bli verkmästare i Henrys stora fabrik, en fabrik som drog till sig arbetskraft från hela trakten, där i norra Skåne. Henry var redan lite känd, innan han blev det för sin fabrik, för han hade cyklat omkring i trakten med en låda på pakethållaren och sålt grejor till folk. Sedan kom han på den geniala idén att börja göra barnvagnar. Då behövde han inte cykla omkring mer, även om det var lite trögt med barnalstringen efter krügerkraschen. 1
Här är besättningen på Emmaljunga barnvagnsfabrik i början på 30-talet. Henry står längst ut till höger i mittenraden. Min far Bror Olofsson sitter längst ner som tredje man från höger. Elofsson, Brors kamrat, står som andre man från vänster i mittenraden. Bredvid honom längst ut står Nisse, vår granne. Henrys bror Arvid står som femte man från vänster i mittenraden. Min gudfar Alrik står som fjärde man från vänster i bakre raden. Ernst, Henrys andre bror, är sjätte man från vänster i sittande raden. Henry hade god nytta av depressionen och den arbetslöshet den dragit med sig, för det var många som ville ha jobb i hans fabrik. Men skulle man arbeta
8 hos Henry gällde det att vara duktig, att arbeta snabbt och effektivt. Arbetet på fabriken blev efterhand som en tävling, en tävling i vem som kunde göra olika moment snabbast och säkrast. Som pådrivning gav Henry vid jul presenter. Efter hand som födelsekullarna började öka på fyrtiotalet, skapade de snabba arbetarna ”guld” åt Henry och försörjning åt sig själva och sina familjer. Det kunde byggas nya hus i Emmaljunga, som ett tag höll sig med både Olssons och Tilsons café och två affärer, Konsum och Schalins. Henrys företagsamhet smittade av sig. Byns lilla trävarufirma startade möbelförsäljning och den företagsamme Karl-Edvin Olsson började tillverka skor. Gustaf Svensson, Karl Edvins halvbror, startade en verksamhet i Århult, söder om Markaryd, där han tillverkade bl.a. skoremmar åt just Karl Edvin. På det idrottsliga området frodades också verksamheten. Emmaljunga Goif hade gymnastik och fotboll på sitt program, även damfotboll. En orienteringsklubb hade man också. Det fanns även en viss brottningsverksamhet. När dam- och gubblag möttes i en fotbollsmatch, troligen 1941, var min mor, gymnasten Svea Olofsson med i damlaget, medan hennes man Bror och hennes far Rudolf var med i gubblaget. Jag var åskådare, troligen 6 år gammal, och jag tyckte att min pappa Bror var rätt teknisk, medan mamma Svea var mer energisk. LITE SLÄKTHISTORIA När jag sökte mina släktband i Skånes Fagerhults kyrkobok kom jag inte längre än till Sven Bengtsson i Yxenhult, som vi då kan kalla stamfar. Hans son Olof Svensson, gifte sig 1906 med Elin Jönsdotter Ljungdal. Hennes far Jöns Olsson Ljungdal, var ”resande””, d.v.s tattare. Tattare skall inte förväxlas med tatarer. Om resande skriver Wikipedia: I Sverige hade resandefolket en livssituation liknande romernas och flera har bevisligen släktskap med romerna då de också i stor utsträckning använder dialekter av samma språk, romani eller romanès. Resandefolket i Sverige uppskattas idag bestå av cirka 20 000 indivi-der.[1] Enligt en senare skrivning (2005) i en riksdagsproposition om språket, så står det att i Sverige räknas resandefolket till romerna.” När Elin gifte sig med Olof, hade hon med sig i hemmet Karl Edvin, som hon fött 1897 med okänd far. Karl Edvin fick efternamnet Olsson efter Elins far. Tillsammans med Olof fick Elin sju barn, av vilka ett dog efter ett tjugotal dagar och ett blev utvecklingsstört. Ett av barnen var då min far Bror, som föddes 1909. Se släktöversikten i början av denna skrift.
9 2
Av Brors syskon umgicks vi med Karl Edvin, som bodde nära oss i Emmaljunga, med Otto, som bodde kvar hos Elin och med Ragnhild, som precis som Bror hade tre barn. Bror och Ragnhild var de enda av syskonen, som hade egna barn. Karl Edvin, med hustrun Hilma, hade tagit till sig två flickor från krigets Finland.
Otto blev tidigt låghalt, så att han hade lite svårt att gå. Det började i skolåldern utan någon som helst orsak. Senare kunskap har visat att även jag har Farbror Otto, besök i Skrea skelettförändringar av okänd natur. Hos mig har defekten blivit diagnosticerad som Morbus Paget, efter den engelske läkare, som först fann åkomman. Med denna diagnos avses deformering av en höft. Otto blev frikallad från försvarstjänst, men kunde försörja sig på lite grovarbete i Markaryd. Hans låghalthet gjorde dock att det blev för strängt med grovarbetet och då fick han jobb på bro3 dern Karl-Edvins skofabrik, tills han fick sjukpension för gott. När han arbetade i Emmaljunga hade han motorcykel, som han körde till jobbet på. Han var också, likt Bror, musikaBror och Svea gifter sig. lisk och skaffade sig ett dragspel som han hanterade rätt bra. Bror nöjde sig med ett munspel. En gång frågade jag Otto, varför han inte gift sig. Han såg då förebrående på mig
10 och sade: ”Vem skulle då ta hand om mor??” Såväl Karl-Edvin, som Bror och Otto var varma och snälla personer, men envisa. När Bror och Svea, f. Wallin,, gifte sig 1932 (se bild 3) tvingades Svea av modern Hilma att bära mörka bröllopskläder, eftersom hon var havande. Dottern Silva föddes 1933.
Bror
Bror var påhittig. Han uppfann t.ex. en tälthylla, som han cyklade runt och sålde. Sedan uppfann han också ett väldigt fint fotbollsspel, som han också lyckades sälja några stycken av. Det höll en yta av 80x40 cm, med en grön matta av ett lite luddigt tyg. Det fanns ett antal runda nedsänkningar i mattan, där det fanns en röd och en vit kon som snabbt kunde skjutas upp en bit med hjälp av tangenter från kortsidorna, där två spelare kunde vara. Det fanns ett vänster tangentområde och ett höger, med fem tangenter i varje, så att en spelare hade tio tangenter till sitt
förfogande att hantera. Man spelade med en lätt pingpongboll, som man skulle försöka få in i motståndarens målbur. Denna bur bestod av två smala trästolpar och en likaledes smal ribba som överliggare, ungefär 25x15 Vårt barndomshem i cm. Målen var försedda Emmaljunga. Astrid, med nät. Spelet var mycket dåvarande hyresgäst. uppskattat i Emmaljunga, men blev aldrig spritt, eftersom marknadsföring på den tiden var både svår och dyr. Hade Bror bott i en stad kunde det gått bättre. 5
Med hjälp av svärfadern Rudolf byggde Bror familjens hus i Emmaljunga. Övervåningen innehöll en hel lägenhet. För att förbättra ekonomin i familjen
11 hyrdes denna lägenhet ut till Astrid och Gustav. Vad de hette i efternamn yppades nog aldrig, så därför vet jag det inte. De bodde länge i huset. Det enda jag mer vet om min farfar Olof Svensson är att han blev av med sin skog på kortspel. Sedan satt han bara hemma och söp. Han dog rätt snart därefter, 1927, 57 år gammal. Det var en hemsk tid, enligt Bror. När maken Olof var död tog Elin de yngsta barnen med sig och tog tjänst i Oretorp, ett ställe i Vittsjö socken. Otto berättade om detta. De äldsta barnen tog tjänst hos bönder i Skåne. Bror arbetade t.ex. hos en bonde i Åstorpstrakten. När barnen blev vuxna byggde de ett hus i Södra Århult i Markaryds socken, dit familjen flyttade. Vid sjuttio års ålder hade Elin förresten anhållit hos de styrande i Markaryd socken om att få öppna en kiosk i Århult. Fjärdingsmannen avstyrkte, landsfiskalen avstyrkte, men Markaryds sockenfullmäktige tillstyrkte och länsstyrelsen beslöt att Elin fick idka handel i Ulvaryd (S:a Århult). Det fanns en demokratisk ”infrastruktur” redan på den tiden. Men det blev visst aldrig någon kiosk i Århult. 6
Till vänster Svea och Bror Olofsson, Elin, och Hugo Andersson, make till Ragnhild, till höger. Längst fram sitter Ragnhilds dotter Evy bredvid Silva. I mellanraden sitter Kurt och Ingvar, bror till Evy .Ted har blivit lite förstörd av en kameras ofullkomligheter.
Bror och Svea fick som nämnts tre barn. Silva Leila var äldst född 1933. Jag, Kurt Rudi Stanley, föddes -35 och Ted Lorentz -37. Namnen kanske verkar lite fantasifulla. Kurt var ju vanligt, men Rudi, är inte i detta fall en förkortning av morfars Rudolf, utan det togs efter en på den tiden känd italiensk racerförare, Rudi Carricola. Stanley togs efter den engelska forskningsresanden, som hittade Livingstone. Var Svea fick namnen Ted och Lorentz ifrån vet jag inte. Ted var ett vackert barn, med ljust lockigt hår. I sin ungdom kallades han
12 ”vackre Ted”. Jag, Kurt alltså, var en pigg krabat och fick därför en del stryk av sin stränga mamma, både för bus jag gjort själv och för sådana som Ted gjort. Jag borde sett till att inte Ted gjorde buset, menade modern
7
8 På bilderna ser vi till vänster Gustaf bild 7 och Erik 8 Svensson, två av Brors andra bröder.
Som barn var jag sådan att jag trodde på allt folk sade åt mig. Därtill var jag känslig och för att klara mig i den ibland okänsliga världen lade jag mig omedvetet till med ett pansarskydd, som gjorde mig okänslig ibland. BARNDOMSEPISODER Minnena från de tidiga barnaåren är få och fragmentariska. Det jag kommer ihåg mest var när min mamma jagade mig för att piska mig med ett björkris. Det var nog så en del av min ständiga rädsla skapades. En rädsla som jag gjorde allt för att besegra under hela livet. Så till exempel tvingade jag mig att klockan 12 på natten gå genom kyrkogården i Hässleholm, när jag var på besök hos min mormor. Talet gick ju, att klockan tolv skulle det hända hemska saker där. Jag var väldigt rädd hela tiden när jag gick över kyrkogården, men det hände inget. En gång tidigare hade jag också varit ordentligt rädd. Det var när jag gick över en bondes gård i Hishult, med lillebror Ted vid handen. Jag var nog 5-6 år då. Det fanns en arg hund på den gården, men min mamma hade sagt att gick jag bara rakt fram och inte vände mig om så skulle inget hända. Hunden sprang bakom och skällde hela tiden vi gick över gården, men ingenting hände. Fast rädd var jag.
13 Detta sätt att hålla tillbaka rädslan prövade jag sedan under hela mitt liv. Att göra saker själv var också ett sätt att få egen erfarenhet. Det var bättre än att lita på andra, det hade jag också lärt. Andra små trivialiteter hände naturligtvis också i Emmaljunga. Följande historia om vett och etikett kommer jag väl ihåg. Jag var 6 år gammal och fick gå med storasyster Silva på födelsedagskalas till Ingegärd, som var dotter till verkmästare Arvid Persson och hans fru. När alla barnen satt sig ned runt bordet serverade fru Persson saft och kakor. Så sade hon, innan hon gick ut i köket igen, att när någon ville ha mer saft, var det bara att säga till. Och – så snart jag druckit upp min saft höll jag upp mitt glas och ropade: ”Mer saft!” Jag förstod inte varför Silva tittade så argt på mig. Men efteråt, när hon skällde ut mig, förstod jag att så fick man inte göra. Var storasystern hade lärt sig detta visste jag inte, för i det Olofssonska hemmet fungerade allting kring matbordet utan några problem och utan några ”så gör man inte”. På Ingegärds födelsedagskalas var det nog som mitt förakt för överdrivet ”vett och etikett” skapades. En annan händelse tilldrog sig i vedboden bakom Olssons Café. En kamrat, som var några år äldre än jag, var där tillsammans med mig. Det var lite dunkelt inne i vedboden, så kamraten hade tänt en sladdlampa, som bara var fast i en lång sladd. Han höll lampan i sladden och bad mig ta över lampan. Jag sträckte fram handen för att ta lampan runt glaset. Nej, menade kamraten, du skall ta i fästet. Jag tog i lampfästet och fick mig en sådan stöt att jag slängdes ned i vedstacken. Kamraten skrattade rått. Han visste nog vad som skulle hända. Sånt gör ju att man blir lite allmänt misstänksam. Nästa episod var ungefär från samma tid. Jag och Bertil Karlsson låg uppe på det platta taket till chokladhjulsbyschan i Folkets park. Bertil Karlsson var åtta år och gick i overall, vilket imponerade mycket på mig. Jag såg Bertil som ”stor” genom detta, för stora människor gick i overall. (Se bild 1) Häruppe på taket fann Bertil Karlsson tiden vara rätt för att bibringa mig lite sexualkunskap. ”Jo, förstår du,” sade han, ”hon ligger under och han ligger ovanpå.” Denna gyllene mening har jag naturligtvis haft stor nytta av under mitt liv. Mer av varan blev det dock inte, däruppe på taket. Tiden i Emmaljunga var ur vissa aspekter problemfylld för mig. Jag blev tvungen att gå i söndagsskolan vid sex års ålder. Jag tyckte det var hemskt. Det var bara synd och Guds straff det talades om där. Och sedan skulle min mamma ha mig
14 till att läsa aftonbön varje kväll också. Det blev till ett stort dilemma för mig. Men, medveten om att Guds straff skulle kunna drabba mig, slutade jag ändå, trots tvekan, med denna ovana. Satsen ”Se till mig som liten är”, förminskade mig mer än vad jag ville bli förminskad. Bertil Karlsson var ju ”stor” och det ville jag också bli. När jag sedan började småskolan för Rut Eliasson, var det likadant där, synd och straff. När de äldre pojkarna märkte min känslighet och godtrogenhet mobbade de mig med att säga, att om man syndade fick man gå ut i skogen och skära björkris, som man sedan skulle få stryk med. Denna mobbning väckte stark ångest hos mig. En positiv ljusglimt i skolan var dock den lilla söta Birgitta i samma klass som jag. Jag gjorde henne till min fantasifästmö. Fast när vi träffades senare, i 17årsåldern i Skånes Fagerhult, agerade hon ganska kallsinnigt mot mig. Hon visste ju förstås inte om att hon varit min ”fästmö”. Dessutom var hon förlovad med en annan pojke. Hon verkade också kunna bli lite kontrollerande, så jag tyckte att allt var bra som det var. Det var krig under tiden jag växte upp i Emmaljunga. Jag minns mörkläggningsgardinerna och cykelturen till Höjalen, där ett engelskt bombplan störtat. En del av skogen, med avkapade träd, såg ut som en skidbacke, kommer jag ihåg. HÖJALEN, VITTSJÖ, onsdag 30 augusti 1944 (tidningsutdrag) Strax efter elva på kvällen den 29 augusti störtade ett flygplan vid Höjalen, sju kilometer utanför Vittsjö. Denna Lancaster hade sammanlagt 126 genomförda uppdrag över Europa, dock med flera olika besättningar, vilket gjorde den till en veteran i sammanhanget .Bombplanet började brinna redan i luften och störtade till marken med ett väldigt dån. Det hade hela sin bomblast intakt, och när det störtade på lantbrukare Harald Svenssons ägor så hördes en fruktansvärd explosion. Denna orsakade att flera fönsterrutor i omgivningen krossades, och dörrarna i närbelägna gårdar flög upp av lufttrycket. Tio tunnland skog eldhärjades. Planet hade dock exploderat redan innan det tog mark, och skrotdelar spreds ut över ett område av flera kilometer. Även likdelar påträffades. Några av flygarna hade försökt hoppa ut, och man hittade fallskärmar som fastnat i träden omkring. En man ur besättningen hittades liggande död framför planet. Praktiskt taget endast överkroppen återstod av honom. Benen och det mesta av huvudet
15 hade sprängts bort, men den flytväst han bar på sig hade skyddat resten av kroppen. Planet hade sju besättningsmän, varav ingen överlevde. Samtliga begravdes i Helsingborg. I Emmaljunga bodde också min mormor Hilma och morfar Rudolf. De bodde på Solbacken alldeles bakom Henrys fabrik. Där jagade morfar kanin med hjälp av en iller och jag försökte lära mig röka genom att ta hem på en av hans rökta men osläckta cigarrer. Följden blev att jag låg en lång stund bakom uthuset och spydde. Inte konstigt att jag aldrig blev rökare, trots några försök i berusat tillstånd under tonåren. Lycka var för mig Solbacken, därför att det alltid var härligt att vara där. Där fanns ju kastanjen, det härliga klätterträdet. Anne-Marie Wallin, min kusin, bodde också där, eftersom mormor och morfar hade hand om henne. Mamma Svea, som var född i Hishult hade en bror som hette William, men kallades för Ville. Han var en duktig fotbollsspelare i Hishults fotbollslag. Det fanns också en farbror till Svea i Hishult, som hette Charles. Om honom berättades det att han alltid, när han var full, ville bära ut järnspisen, för att visa hur stark han var. Han utvandrade sedan till Amerika och jag hittade honom faktiskt häromåret i kväkarnas register. I kväkarnas register fanns de flesta, som utvandrat till Amerika. 9 Så fanns det en faster, Agnes, som bodde på Kommendörsgatan 5 i Malmö. Där var jag en vecka, som avlastning för mina föräldrar. Jag kommer ihåg att jag var i Rörsjöparken och lekte. Så var jag Okända Svea och Ville också på Tivoli. Där hade jag en skräckupplevelse som inte var så dålig. Jag åkte berg och dalbana och när det började gå riktigt fort upp och ned och in i en mörk tunnel trodde jag att jag skulle flyga av, så jag försökte krypa ned på golvet i sittbänken. Det var jätteskönt när vagnarna äntligen stannade.
16 Rudolf hade körkort och hade därför arbete med att köra den fina Chevroletbussen på bild 9 mellan Hishult och Laholm mellan 1924 och 1929. Bilden på bussen är tagen 1926, då en tur- och returresa Hishult – Laholm kostade tre kronor. Efter detta arbete åtog sig Rudolf, att tillsammans med Hilma, förestå Folkets Hus i Hishult. Denna verksamhet varade tills de flyttade till Rebbelberga utanför Ängelholm, där Rudolf försörjde familjen som byggnadsarbetare. Därefter gick färden till Emmaljunga, där de köpt villan Solbacken, som verkligen gjorde skäl för sitt namn. Under denna tid hjälpte han Bror att bygga det Olofssonska hemmet i Emmaljunga. Hilma Wallin hette som ogift Andreasdotter och hennes far var Andreas Tuvesson. Denne hade en bondgård, som hette Skogsgård. Hilma var en mycket älsklig kvinna och alla vi barnbarn var mycket förtjusta i henne. Hon hade ett jämnt och gott humör och väldig ofta, när hon satt och sydde, nynnade hon. Att nynna var ett sätt att sjunga utan ord och särskild melodi på ett lågmält, lugnt sätt. Aldrig senare hörde jag någon nynna så som mormor. Enligt senare berättelser kunde hon dock vara sträng och dominerande när den andan föll på. Hon tvingade ju Svea att bära svart på 10 bröllopsdagen. Möjligen var det så att hon, var lagd åt det religiösa hållet, med sträng moralhållning. Morfar Rudolf var en inbiten jägare. Han inte bara jagade kanin med iller, han var också ledare för ett jaktlag i Hishult, Hilma och Rudolf vid som hade ett bra hemmet i Hishult jaktområde. Han hade en gång tagit med en rävunge hem till dottern Svea. Ungens mor hade blivit skjuten och Rudolf förbarmade sig över den lilla rävungen. Svea fick denna rävunge tam ganska snabbt och när hon gick ut brukade hon kunna ha den liggande om halsen. Mimmi fick den heta. Den gick själv ut på lite äventyr i