Översättning: Gabriel Setterborg
BOKFABRIKEN 3
Copyright © 2015 Tony Parsons Originalets titel: The Slaughter Man Slaktaren i Highgate Ursprungligen utgiven av Century, Penguin Random House UK Utgiven av bokfabriken, Malmö 2017 Översättning: Gabriel Setterborg Omslagsdesign: Aase Torstensson Grafisk form och sättning: Göran Andersson Tryck ScandBook AB, Falun 2017 isbn 978-91-76293-94-2 www.bokfabriken.se
4
Brott ekar genom åren och genom liv. Det är sällan som ett mord förstör endast en människas liv. Joyce Carol Oates De flesta zigenare är rädda för de döda. Raymond Bucklands Book of Gypsy Magic – Travellers’ Stories, Spells & Healings
7
PROLOG Nyårsafton Faderns skrik väcker pojken. Någonstans i mörkret längre bort bakom dörren till föräld rarnas sovrum skriker hans far som om hans liv plötsligt går i kras. I skriket ryms fasa och ursinne och smärta, och innan poj ken ens är riktigt vaken är han ur sängen och öppnar dörren lite på glänt och spanar ut över övervåningens trappavsats mot den stängda sovrumsdörren där det nu är helt tyst. ”Pappa?” Han står där och stirrar ut i mörkret och det enda han hör är den egna andhämtningen och skrålandet från de många be rusade som firar att ännu ett år är slut, ljud som når ända dit upp från stadens gator. En klocka klämtar på husets baksida när vinden drar i den, de mörka och genljudande klangerna från tempelklockan i moderns trädgård. Klockklangen markerar slutet på allting. Bakom sovrumsdörren vid gångens slut börjar hans mor skrika. Och när hon äntligen tystnar snyftar hans far som om hans hjärta brustit. Pojkens hals snörs samman i chock och skräck. Hans snälla, lugna pappa med det lättsamma leendet och
9
slaktaren i highgate
det humoristiska sättet. En pappa som aldrig höjt rösten, som aldrig lyft handen mot någon av dem, snyftade som om allting i världen han älskade togs ifrån honom. Sedan hördes en röst som pojken inte kände igen. Obönhörlig. Omänsklig. Spänd av raseri. ”Gör som jag säger”, sa rösten befallande. ”Jag vill att du ser på.” Efter det kom ljud som inte gick att förstå. Ett lät som när man klyver ved. Tjunk … tjunk … tjunk … Blandat med låga förtvivlade stönanden från sovrummet hördes druckna tjoanden från nyårsfirarna långt där borta i den andra verkligheten. För pojken kändes ingenting verkligt. Han sjönk ihop och stödde sig mot dörrkarmen. Han an dades i korta flämtningar, plötsligt medveten om tårarna som strömmade nedför ansiktet. Någonstans inne i deras hus skällde en hund. Det välbe kanta ljudet, den oväntade påminnelsen om det normala som han förstod sig på, bröt handlingsförlamningen. Kallsvettig av rädsla smög han med bultande hjärta och tunga ben ut ur sovrummet. Snabbt rörde han sig bort från de hemska ljuden, fram till systerns sovrum. Han gick in i det och såg henne sitta på sängen fullt påklädd i sin festklänning. Hon grät inte men var vit i ansiktet av chock medan hon fumlade med knappsatsen på sin mobil och tryckte in en nia. Båda tittade upp då plötsliga och starka ljud kom från för äldrarnas sovrum. Svårtydbara ljud som de aldrig tidigare hade hört. Det pågick en våldsam, fruktansvärd strid, det lät
10
prolog
som om en kropp slog emot väggar och golv. Dova dunsar och kvävda stönanden. Som att någon kämpade för sitt liv. Han såg systern trycka in en nia till. Han blundade, yr av illamående. Inget av det här kunde naturligtvis vara sant. Snart skulle han vakna och då skulle mardrömmen vara slut. Men när han spärrade upp ögonen var han kvar i en verklighet som var mer verklig än någon han tidigare hade upplevat. Med darrande hand tryckte systern in tredje och sista nian i larmnumret. Hunden skällde ursinnigt. Tunga steg hördes från någon som gick i gången utanför. Den som kom försökte inte ens smyga. Stegen var på väg mot dem. ”Dörren”, väste hans syster och pojken sträckte sig efter dörr handtaget och stängde och låste den i en enda desperat rörelse. Sedan tog han ett steg tillbaka och stirrade på den låsta dörren. Någon knackade. En lätt, närmast lekfull knackning med pekfingerknogen. Han såg på systern. Dörren såg ut att pressas mot karmen, som om den trycktes in av en kraftfull axel. Det krasade till av trä som splittrades och sprack när någon där ute började sparka in den. ”Larmcentralen – vad gäller det?” ”Snälla”, sa flickan. ”Vi behöver hjälp.” Sedan var pojken framme vid fönstret, öppnade det och lät den iskalla luften strömma in. Med den kom toner av avlägsen musik, ljuden av glada och skrattande nyårsfirare. Ljud som en svag vind under det gamla årets allra sista minuter förde med sig till deras hus.
11
slaktaren i highgate
Han vred på halsen och såg på dörren just som den bra kade in. En mörk gestalt tornade upp sig i öppningen, en arm sträcktes in och en hand plockade till sig nyckeln som han hade låtit sitta kvar i låset. Det såg inte ut som en människa. Gestalten i dörröppningen framstod mer som en förtätning av mörker. När den klev in i sovrummet kände pojken lukten av honom, den vämjeliga stanken av svett och blod och sex och den fabriksaktiga stanken av gamla bilar och döda moto rer och pölar av olja och fett. En röst hördes i rummet, den kom från systerns telefon. ”Hallå? Vad gäller det? Hallå?” Sedan föll han plötsligt, störtade ner genom den kalla luften och landade nästan genast på uppfarten under fönstret. Han slog sig så illa att han stönade. Han lyfte blicken till fönstret i bottenvåningen. Systern hade fått ut ena benet genom fönstret, det andra var fortfarande kvar i rummet. Den mörka gestalten måste ha fattat tag om hennes hals för det märktes att hon höll på att kvävas. Ja, pojken såg det tyd ligt. Tjocka fingrar var slutna runt kedjan i hennes halsband och vred om den så som man vrider om halsbandet på en farlig hund. Den mörka gestalten försökte strypa henne. Halsbandet måste ha gått av för hon föll sidlänges genom luften under vad som kändes som en lång sekund och han steg hastigt undan när marken rusade mot henne, och tungt och hårt bromsade fallet. Han hjälpte systern på benen men hon hade svårt att gå; när de gick ut på gatan märktes det att det var något fel på hennes ena knä. De bodde i ett inhägnat och bevakat område på stadens
12
prolog
högst belägna plats. Sex stora hus skyddades av en hög galler grind och höga tegelmurar toppades av diskret arrangerad taggtråd. Hela London bredde ut sig nedanför. Det kändes som om de bodde på världens tak. Systern blev sittande kvar mitt på vägbanan och masserade sina blodiga knän medan han sprang tvärs över gatan till när maste hus. Han tryckte in knappen till ringklockan, höll kvar den så och skrek på hjälp, ropade att en mördare var efter dem. Men huset låg i mörker. Och han såg att de flesta andra husen i området också låg i mörker. I endast ett hus allra längst bort på vägen lyste det och hördes ljud. Pojken sprang dit och knackade på. Men musiken var på för högt och alla där inne var helt in riktade på det stundande tolvslaget. Glada, berusade röster pratade på flera språk. Polska. Tagalog. Spanska. Italienska. Punjabi. Och bruten engelska. Ägarna var inte hemma och tjänstefolket hade fest. Och tjänstefolket hörde honom inte. Systern kom emot honom, svårt haltande, med hela kropps tyngden stödd på ena foten. De tittade båda upp när en raket exploderade på himlen. På avstånd hurrade folk, plötsligt mycket mer berusade och mycket gladare. Syskonen vände sig om och såg på sitt hus. Och någonstans långt inne i det huset började ett litet barn gråta. Pojken svor. ”Vi kan inte lämna kvar honom”, sa systern. ”Känner du hur det luktar?” Det luktade brandrök och bränt krut och hotande eldsvåda.
13
slaktaren i highgate
”Det är fyrverkerierna”, sa han. Hon skakade på huvudet. ”Han bränner ner vårt hus.” Nu såg han det. Svart rök som steg upp genom ett fönster på bottenvåningen. ”Spring”, sa hon. ”Spring och skaffa hjälp. Jag hämtar lille bror.” Han torkade av sig om ansiktet och svalde en tjock klump ilska samtidigt som systern stapplade tillbaka mot det brin nande huset. Röken var redan tjockare och nyårsfirarna höjde rösterna. Han märkte att han inte kunde röra sig ur fläcken. ”tio!” Systern vände sig om och såg på honom. I månskenet var ansiktet vitt. ”nio!” Han såg henne stappla uppför infarten och linka runt hus knuten. Och visste med förfärande insikt att han aldrig mer skulle få se henne. ”åtta!” Han huttrade till av köld och rädsla. Och försökte tänka. ”sju!” Han hörde hur de där inne i huset där det lyste i alla fönster fortsatte att festa, hörde hur de väsnades och skrattade, men ljuden tycktes mycket avlägsna, väsensskilda från allt som gick att förstå. ”sex!” Panik och frustration överväldigade honom och han skrek. ”fem!” Ingen hörde. Ingen brydde sig. Han var totalt ensam. ”fyra!” Från Londons högsta kulle såg han krevader i färg och ljud som lyste och smällde och exploderade högt över staden. Det
14
prolog
var vackert, som att se en vårdslös gud tömma ut innehållet i ett smyckeskrin tvärs över himlen. Han visste att han klarade att göra det. Han skulle ta sig ut genom järngrindarna som fanns till för att stänga ute de onda och de fattiga, och han skulle springa nedför backarna och hämta hjälp. Det var så han skulle göra. Och mardrömmen skulle få ett slut. ”tre!” Deras hund skällde igen och röken var ännu tätare. Han såg inte till systern. Det var på honom familjen måste lita nu. ”två!” Han sprang mot järngrindarna. ”ett!” Just som det nya året ringdes in och himlen ovanför explo derade i ljus- och färgkrevader rammade en bil honom baki från, klippte till honom tvärs över benen. ”gott nytt år!” Bilen höll mycket hög fart och vid stöten kastades han bak länges tvärs över motorhuven och slungades sedan framåt. Bakhjulen rullade över hans ben och förvandlade dem till en blodig röra av sönderklämda muskler och krossade ben. Någonstans ropades det ”Gott nytt år”. Sedan låg han på rygg och stirrade upp på en midnatts himmel som det lyste mer om än i dagsljus; färgerna var över allt samtidigt, allt det gula och röda och vita och gröna bri serade bland stjärnorna och singlade ner till marken, och det var mycket fridfullt att ligga så där och titta upp i himlen tills smärtan kom och tog honom i sitt våld, den sortens smärta som tömmer magen, och pojken kände att hans ben var helt förstörda och att smärtan var outhärdlig. Han såg fyrverkerierna lysa upp nattmörkret utan att se dem eftersom han inte kunde tänka på annat än smärtan. Han
15
slaktaren i highgate
hulkade ur sig en tjock klump blod när en mörk gestalt böjde sig ner över honom. ”Hjälp mig”, sa pojken. ”Snälla, hjälp mig.” Den mörka gestalten lyfte upp honom. Med starka händer. Vänliga händer. Pojken var inte säker på att det var bra att han gjorde det. Han var inte säker på att man borde flytta på honom. Det kan ske inte var det bästa. Men han var matt av tacksamhet. Tills han kände samma stinkande blandning av unken svett och fett, både maskinfett och fett utsöndrat av människa. Tills han såg att händerna och armarna som höll honom som om han inte vägde något alls var indränkta i blod från hans egen familj. Fyrverkerierna över London var en sprakande fest av färger. Men när han bars tillbaka till det som fanns kvar av hans familj överlämnade sig pojken gladligen åt mörkret, och såg inte raketerna explodera i ljuskaskader, och såg dem inte falna och dö.
16
320