MAGNUS HAR GÖMT SIG. Eller har han bara skaffat sig arbetsro? Han är i alla fall pappa till en ettårig son. Och han ska översätta A Woman on the roof. Det är varmt i Stockholm. Och han går till krogen Landet och träffar Mjau. Hon är en helt vanlig kvinna. Eller är hon det? Magnus kommer så fort hon kallar. Sedan är det Dokumenthanterarna. De som samlar in människornas dokument. Eller saker. Finns de? Det är lite oklart mitt i stillaståendet. Så där som det kan kännas en tvärvarm sommar i en söderliggande närförort när ett arbete bara måste bli klart. Eller när en flykt blivit ett normaltillstånd.
Dokumenthanterarna börjar på Landet men avslutas vid Sergels Torg. Den cirklar kring ett centrum vi kanske aldrig någonsin ser. Inom oss själva.
DOKUMENTHANTERARNA
Dokumenthanterarna är fyra berättelser intimt länkade i varandra, om uppbrott, svek och försoning, en djupdykning in i närvarons hjärta. Det är en roman om föräldraskap, om att skriva för att glömma, att föda, göra sig bekant med det främmande, man har inom sig.
Mathias Boström
ISBN 978-91-7037-628-3
Mathias Boström
DOKUMENTHANTERARNA
ROMAN
Ordfront www.ordfront.se
O O R D FR O N T
! DE T H Ä R Ä R E N BO K F RÅ N ORDFRON T FÖRLAG
Ordfront förlag är ett oberoende bokförlag som ger ut samhällsdebatt, historia, kulturhistoria, samt handböcker i skrivandets hantverk, demokrati och folkbildning – och förstås högkvalitativ skönlitteratur. Vi ansluter oss till en frihetlig, samhällskritisk och folkbildande tradition och samverkar nära med den oberoende kulturföreningen Ordfront som arbetar med yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och demokrati. Förutom delägare i Ordfront förlag är Föreningen Ordfront huvudmän bakom DemokratiAkademin, MR-dagarna och Ordfront magasin. www.ordfrontforlag.se
M AT H I A S BOS T RÖM
DOKUMENTHANTERARNA
ORDFRONT FÖRLAG S TO C K H O L M 2 012
Tidigare utgivna böcker: Ulrika Hand (1996)
Mathias Boström: Dokumenthanterarna Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Mathias Boström 2012 Omslag och grafisk form: Kristoffer Nylén Illustrationer: Katarina Strömgård Författarporträtt: Lasse Burell Tryck: Livonia, Lettland 2012 ISBN 978-91-7037-624-5
DH 1
5
6
K AT T E N PÅ L A N D E T
Hennes ögon var grå och hennes händer var bleka. Och hennes hår var långt men inte stort och väldigt slitet vid topparna. Där innanför var hennes hy ljus, och hennes breda mun lätt särad. Men det kom inte ett ljud ur henne. Ändå kändes det, i luften, att hon ville säga någonting. När hon stått i baren hade hon tittat på honom på ett annat sätt, som om det var alldeles uppenbart att hon visste precis vem han var, jämfört med hur hon såg på honom nu. Hennes blick sa egentligen ingenting. Hon hade bara satt sig ner här för att visa upp sina ickefärger, se honom i ögonen, och vänta på att han skulle börja prata. Men det kunde han inte. Han var för förvånad. – Hej. – Hej, fick han ur sig. Har vi setts? – Ja, nickade hon. Vi träffades på en översättarkonferens i Visby för två år sen. Hon måste ha väckt honom ur någon våt, omedveten dröm, när hon glidit fram över stengolvet. Han hade aldrig sagt till någon att han höll på med den här sortens inre hemmabio. Berättade man om minnena förändrades de, förlorade i ursprunglighet, blev till ord snarare än bilder, berättelser framför minnena. Efter ett tag så visste man inte vad som var vad. Det var därför det var så viktigt att inte säga något till nån. Han vaknade till och kom ihåg den sommaren innan Malena blivit gravid. De hade inte alls varit på Gotland. – Hur är det med dig? sa hon med ett klingande tonfall. – Bra, svarade han. – Hur är det med dig? upprepade hon. Och hon lät som en gammal skiva, repade sig fram genom luften. – Bra. Jag jobbar. – Här? – Nej, inte här. Men just nu. Den här veckan. – Hela juli? 9
– Det måste bli så. – Oj då, sa hon bara. – Ja, sa han och slappnade av lite, lutade sig bakåt i stolen, fick en bättre överblick över henne. Hon sträckte fram sin hand över bordet. – Mjau. Han tog hennes hand. – Magnus. – Jag skulle vilja att vi träffades, Magnus. – Gör vi inte det? – En annan dag. – Varför borde vi ses en annan dag, vi sitter ju här nu? – Därför, sa hon bara och plirade ihop ögonen. – Därför? Det var längesen jag hörde den. – Vad sägs om att ses över en frukost. Visste hon någonting om att han precis flyttat hit och kommit igång med arbetet igen. Vem hade i så fall sagt det. Inte för att det var någon hemlighet egentligen. Men hon hade precis satt sig ner och han kände henne inte − och hon verkade redan vilja dra ur honom alla hans hemligheter, bara genom att titta på honom. På frågan om frukost svarade han att han kommit in i vissa rutiner och bara det var ett visst arbete, och därför började han gärna dagarna hemma. Han sa att det var bra med rutiner nu när han verkligen behövde jobba ikapp, att det var därför han skilt sig, för det hade han gjort, för att ha råd att betala lånen på villan som han inte längre bodde i. Men så hejdade han sig när han märkte att hon verkligen lyssnade på honom, där från andra sidan bordet. På något sätt, kanske genom hur hon andades när hon lyssnade, lät det som att hon redan visste det här. Och hon retades väl när hon sa att det lät som ett tråkigt projekt, som ett tråkigt sätt att tillbringa sommaren på, själv. Han berättade mer om radonet i gästhuset och hur sjuk Malena blivit, hur hon fått halsfluss på halsfluss i våras, och att det var då han bestämt sig för att flytta ifrån deras lilla familj. Kanske tog han tillfället i akt utan att tänka sig för bara för att han inte talat med någon på flera dagar. Kanske berättade han för att hennes ögon blev alltmer gråblå ju mer han sa; hennes röst hummade 10
och skummade fram olika jakande läten när han stammade lite. Nej, hon verkade inte alls döma honom. Hon verkade snarare än mer intresserad ju mer han vecklade in sig − och ut sig: – Har vi verkligen setts? frågade han. – Om vi inte har det så märker vi väl det i så fall. – Varför skulle vi märka det senare? Mjau skruvade sig på stolen när han inte lydde. – Om jag svarar på det nu skulle det inte bli någon överraskning sen. – Överraskning? – Ja. – Varför måste allting vara en överraskning? undrade han. – Vad tänker du på då? svarade Mjau. Det lät nästan som om hon bara låtsades lyssna på honom. – Mitt liv. Alltså bara som exempel. – Känns ditt liv som en överraskning? – Det är därför jag isolerar mig här. – Här på Landet? – Nej, i en lägenhet i Västberga, så att jag får jobba lite. Hon log. – Har du barn? – Ja, sa han. Och hon blev tyst en lång stund. – Vadårå? – Nej, jag tänkte bara, andades hon igen. Och så fick blicken en slags riktning som ville någonstans och planerade inför någonting… Kan vi inte äta frukost någon dag då? – Vad sägs om middag? föreslog Magnus. Men hon skakade bara på huvudet. – Vad är det för skillnad? – Egentligen ingen. Det måste ha synts på honom att han undrade vad skillnaden var om det inte var någon. – Man hinner inte med någonting under en middag, sa hon. – Vad är det vi ska hinna med? – Allt, sa Mjau och log brett. Givetvis allt. 11
Han blev tvungen att skratta. Sen sa han mycket lugnt att han skulle komma om hon ville det. – Bra, sa hon. Och tog en lång paus… Då ringer jag och väcker dig någon dag och så är du beredd, det blir ganska tidigt, i alla fall innan lunch, sa hon. Och hon nämnde det liksom bara i förbifarten, i det annalkande skymningsljuset här från de stora fönstren på Restaurang Landet, för samtidigt böjde hon sig dubbel, samlade ihop en orange axelväska från golvet innan hon fick höjd och riktning och gick på bakbenen bort till baren igen, där hon viskade någonting i bartenderns öra och skrev på en slipp innan hon vände stegen ut mot dörren och han såg hur den stängdes, efter henne. Hon hade varken gett Magnus eller bartendern en sån där sista blick som man vanligtvis gör, åtminstone om man har pratat med varandra lite grann. Han var nära att trampa efter henne och fråga ifall hon hade hans nummer, men det måste hon väl ha. Hon hade ju verkat så bestämd på den punkten, vad det gällde överraskningar och vem som skulle ringa. Däremot hade hon inte sagt när. Så det skulle nog ta tid. Och det var väl det som var hela idén, insåg han, när han gick och beställde en öl av killen i baren. När han gick hem sen genom sommarnatten funderade han på om han kunde ha sett henne på den där översättarkonferensen i Visby, den för två år sen, men han kom bara fram till att han nog inte varit där det året. Han gick in under motorvägen invid stenbumlingarna. Han gick över innergården med undervattensgrönskan och den torra jorden och kom in på grusstigen. Alla lägenheter i det här området var inte färdigrenoverade ännu. Det var juli, arbetet låg nere. Byggcontainrar hade strandat som ankrade skepp i sommarlugnet. Höga träd och låga fylliga buskar samlades där på höjden. Stigen han gick på var torr och dammade upp, över en valrygg till klippa i sanden och gräset. Nu borde han ha kommit till Cirkusvägen 7, sett lyktan med numret, men hörde bara grannen ha fest där i lägenheten ovanför hans. Han såg elskåpet han brukade stirra på om mornarna och sen en skåpbil parkerad i lutet upp mot motorvägen. Han läste Dokumenturendröm på sidan av bilen. Men det var väl för att det var mörkt. När han gick närmare − för att se om han läst rätt − stod det Dokumenthanterarna. Rymden som 12
natten bjöd på var klangfull och ekade. Folk stod på balkongen däruppe och skrålade till orientalisk disko med refränger om säkert, säkert, kattlika kvinnor, i lager efter lager av genomskinliga slöjor, dansande, trampande på stället. Och han rundade bilen där i lutet och klev in i porten och låste upp dörren till lägenheten han hyrt, gick ut på balkongen. Han lutade sig mot räcket och kände sig fram med foten, mot några blad från buskarna nedanför, de stack in där i glipan under den korrugerade plåten. Ljudet från E4an ovanför lät i bakgrunden. Han såg ut över de smutsgula tegelhusen, mot den insprängda innergården mellan dem, bilarna körde genom skrålet och klangerna från balkongen ovanför, det lät verkligen högt. Trots festen lät det fortfarande som om någon glömt att stänga den där gaskranen till motorvägen. Någon fågel på andra sidan Dokumenthanterarbilen andades in partiklarna i luften, och kved ut sin godnattsång. En av de dansande kvinnorna lutade sig långt ut över räcket och sa hej. Han tittade upp i den svarta himlen och såg stjärnorna, och ett par mörka ögon, och sa hej.
13
Att flytta hit var lite grann som att ha kommit till ett nytt hotell i en ny stad. Det behövdes nya rutiner för allting. Som att luncha lagom länge och sen skriva av sig och gå in och jobba igen. Ja, om han drällde härute hade han dåligt samvete för att han inte var inne. Satt han vid skrivbordet undrade han varför han inte var på balkongen. Värmen hade kommit så sent i år, att frågan var hur han skulle kunna njuta lite av den mellan arbetspassen. Han kände solen bränna hål genom ett tunt lager fukt över smalbenet. Även om man flyttade in snabbt på ett ställe och vande blicken vid omgivningarna på bara någon vecka, så var det annat med rutinerna i hettan. Ja, att slappa härute var egentligen vansinne. Han kunde alltid inbilla sig själv att det var viktigt. Vad han egentligen gjorde var att försöka minnas vad han varit med om. Det visste han mycket väl. Men att försöka sätta bilder på det. Som när han vaknat i morse och sett sig själv som liten pojke springande över någon nyvattnad gräsmatta i sovrumstaket. Minnen var så mycket rikare, så mycket vidare i sina skeva världar. De stora dimensionerna, ja, hela den inre rymden, förlorades när man skrev ner dem. Kanske var det därför pennan låg stilla mellan bladen, och han mest satt och tittade mot Dokumenthanterarbilen i lutet där på andra sidan gatan. Det var inte direkt en svalkande vind från motorvägen härute. Han vände blicken ner mot bladen, först vid stortån och sen i dagboken. Det tunna lagret fukt kliade över smalbenet, och han kände hur hjärnan ångade iväg. Han böjde sig över den andra klaffstolen och hällde upp lite till ur karaffen. Sen drack han rent klart nästan kallt vatten − som ur en avgasälv, tänkte han. Men det räckte inte. Det fattades någonting om han skulle sitta kvar härute. Så han gick in och under översättarjärnet därinne på skrivbordet låg givetvis det enda som kunde skydda honom från solen. När han klev tillbaka ut på balkongen med kepsen på huvudet lät 14
E4an som om en vattenkran stod på från andra sidan bullerstaketet. Han funderade på om intensiteten i trafiken ökat, innan det slog honom att platsen var rätt ny fortfarande. (Det var kanske inte så konstigt att intrycken förändrades hela tiden.) Han insåg att dagboken mest var en bra ursäkt för att få sitta härute bara lite till. Bara den låg här i närheten fanns det alltid en uppgift att lösa i en görakultur som vår, men det låg en nästan oöversatt roman på skrivbordet därinne. Om det fanns någon vettig anledning till varför han flyttat hit så var det den, att det bara var en månad kvar tills den skulle gå att läsa på svenska, rakt igenom. Så kanske var det dags att gå in. På sistone hade han börjat likna översättning vid att skyffla kol i någon gammal industriell tid. Kanske var det bara värmen som påverkade honom. Men svetten på kroppen var densamma. Det handlade om att mata en gammal ångmaskin hela dagarna. Det gällde att skyffla vidare oavsett väder. Han borde bara resa sig ur klaffstolen och sätta igång. Fortsätta där han slutat innan lunchen. En sån här eftermiddag behövdes det inget mer ljus. Motorvägen sjöng genom den öppna balkongdörren. Solen svämmade in genom de stängda fönstren. Han lyfte upp översättarjärnet och sköt bort halogenlampan på sina tre hjul. Om mornarna kunde en sån liten solstråle behövas men nu var trycket från himlen så massivt att den inte skulle göra någon skillnad. Han drog handen över första sidan av kapitel tre i Kvinnan på taket, som romanen nog skulle heta på svenska, och försökte verkligen läsa vad det stod. Han hade äntligen påbörjat eftermiddagspasset. Det var ju därför han var här. Det var ju därför han flyttat hit. För att kunna jobba länge. Och nu när han kommit igång fanns det ingen anledning att sluta. Om han reste på sig, för att räta på den där uttråkningen han kände i korsryggen, så var det för att dricka ett glas vatten på balkongen och testa blicken mot Dokumenthanterarbilen. Men sen gick han omedelbart tillbaka in, och satte tänderna i kapitel fyras första märkliga mening: She walked across the dirt with bare feet and a gallon of milk to her mouth.
15
Det var såna dagar nu. Alla var fyllda av samma färg. Blått arbete. Vände han blicken upp mot ljuset såg han tegeltaken på de smutsgula smalhusen och den alggröna innergården mellan dem. Nej, han såg den inte längre, åtminstone inte grässträngen som ledde dit in. Dokumenthanterarbilen stod i vägen. Han jobbade på tills det blev natt. Eller åtminstone tills en helt ny rymd till himmel där över husen började sänka sig. Ett fint, mörkare slags ljus la sin mantel över Västberga, ja, så genomskinligt, att han förstod att det var någonting annat som drog i honom, mer än att förbereda nästa dag. Först gick han ut på balkongen och tittade bort mot elskåpet men såg bara skåpbilen stå där i lutet under stjärnorna, i skymningen. Av någon anledning kände han för att gå ut och smeka den med handen, röra lite på benen. Ja, det hade ändå gått relativt bra med flytten och allting. Han borde fira, bara genom att ta en promenad, att han kommit igång med arbetet igen, på bara en vecka. Han hittade nycklarna och tog sin marockanska axelväska, den han börjat trivas med sen han trätt in nyckelringar i remfästena. Han la ner telefonen och dagboken och en pocketroman han kunde vila ögonen i om han skulle landa någonstans. Han la ner en tröja också. Sen låste han dörren och gick ut på gatan. Containrarna stod som svarta hål i den alggröna innergården. De var stora och mörka och ödsliga. Ingen öppnade dem och väsnades i dem om dagarna. Ingen slängde någonting i dem och ingen drack kaffe i deras stora valmagar. Men det var så omgivningarna såg ut när man fått för sig att arbeta sig igenom semestern. Så småningom, efter höjden, kom han ut, ut på Rondellvägen där Stockholms största mack lyste upp den allt mörkare himlen. Åt ena hållet skruvade sig själva rondellen (som gett namnet åt gatan) ner i Västberga industriområde, åt det andra kom man in under den breda E4an. Han hörde lastbilarna 16
dundra ovanför när han gick in under motorvägen. Enorma betongstolpar höll upp alla filerna och däremellan klippblock. Längre upp, borta vid torget, såg han månskärvan över den sandstensbeiga Konstfackbyggnaden, och Telefontornet reste sig där bredvid, med de tre vita neonstrecken i Ericssonloggan (eller så bara minnet av dem) som ett mindre kaknästorn. Han fortsatte i gångbanan under de nyligen tända gatlyktorna. Han skulle ta ännu en vatten antingen i baren eller i någon av de mjuka sofforna och se om Mjau kunde dyka upp igen. Kanske var det därför han landat här även i kväll. På Landet. Han valde ett bord och satte sig ner. En servitris kom fram och frågade om han ville sitta där. Han sa ja och att nästa gång skulle hon få välja bord åt honom. Men så samlade han ihop sig och frågade om det billigaste de hade, och det var strömming för 140 kronor så han tog den. Och när han fick in tallriken åt han fiskarna, för att de smakade precis som han hade förväntat sig, och det gjorde honom trygg. Med hjälp av brödet och några öl blev han dessutom mätt. Och då, då kunde han försöka förstå vad han varit med om. Han började med att se ut genom fönstren för att lukta på sommarmörkret, men allt han såg var ögonblick med Malena, nej, kanske inte ögonblick precis utan stunder. Eller så ögonblick som flöt ihop till sammansatt tid, all den kärlek som de ju känt genom att ta på varandra, tala med varandra. Kanske ville han inte glömma. Kanske behövde han inte skriva av sig. Om han ville komma ihåg deras tid tillsammans, deras gemensamma del av livet, så var ju det nästan en dum idé. Han vecklade ena handen in i den andra och stirrade på punkterna där hans knogar lös blodlöst under trycket från hans eget grepp. Hans händer var sammanflätade nu. Ändå skrev han: För bara ett halvår sen gick vi på stranden i Goa med barnvagn med en fem månaders grabb i. Vi skojade om att vi kunde gått längs Hornsgatan i snömodden. I stället fram och tillbaka längs den kilometerlånga stranden rullandes barnvagn i vattenbrynet, där sanden var hårdare. Från stranden gick vi upp och köpte tyger i byn. Vi gjorde upp långsiktiga planer och träffade andra par. Vissa hade precis sålt sina hus. För pengarna levde de kravlösa liv med barn i Asien. Men det var ett halvår sen. Nu lever jag ensam på Cirkusvägen sen bara en vecka. Jag ser ut genom de stora öppna restaurangfönstren. Och natten, himlen, blir ett varmt rymdskepp som omsluter och förlåter allt vackert. Och allt dumt. 17
Han hade kommit till någon slags ro ändå. Först och främst så hade han flyttat och det hade gått riktigt bra. Sen så hade han börjat arbeta igen. Och det var ju därför han flyttat, för att kunna koncentrera sig ordentligt. På ett enklare plan hade han insett att allting, i hela hans liv, ändå skulle komma att gå väldigt bra, men antagligen ville han bara trygga sig själv med invaggning i någon slags känsla, som oavsett om den var sann eller inte, skulle kunna få honom att må lite bättre. Och omgivningarna här i Västberga var om inte vackra med sina trafikrondeller och insprängda grönskande innergårdar, så i alla fall möjliga att inlemma, göra till sina. Allt sånt där var någonting man blev tvungen att lära sig, ta till sig, älska. Han hade lärt sig tycka om balkongen, promenaden upp till Restaurang Landet om kvällarna, att vänta på vad som helst som inte skulle inträffa. Det hade faktiskt hjälpt till med att göra rutinerna här i den nya miljön mer pregnanta. I morse hade han till och med hunnit iväg och badat lite, bara doppat sig i vattnet och klivit upp igen och cyklat hem. Det behövdes lite svalka också, alltså riktig svalka, även i en fabrik som den här. Och efter doppet hade översättningen vandrat framåt längs tangenterna in i maskinen ännu skarpare, under den heta dagen ända fram till kvällen. Och då, då hade han gått ut i badrummet och borstat tänderna. När han stod där med tandborsten i munnen så ringde Mjau. Men det enda hon hade att säga var att han skulle ha mobilen på över natten. I morgon bitti skulle hon höra av sig igen. De skulle äta frukost precis som hon sagt. Men hon hade ännu inte bestämt var och när. Då skulle det inte bli någon överraskning. Inte för henne själv heller. Han stod ju ute i badrummet och borstade tänderna när hon ringde så han sa inte så mycket. Men när hon lagt på och han spottat gick han ut på balkongen och luktade på natten. Och då ringde det igen. Men han hann inte svara och han såg inget nummer, så i stället för att ringa 18
tillbaka kom han på sig själv med att vilja se undervattensgrönskan en sista gång. Men han såg varken elskåpet eller grässträngen in mot naturens eget mörker så han gick rakt in och la sig. (Dokumenthanterarbilen hade stått i vägen för allt det rika och gröna.) När han vaknade tidigt nästa morgon satte han på mobilen. Den hade ännu inte väckt honom med sitt alarm. Antagligen hade han vaknat tidigt för att han anade att han någonstans i bakhuvudet stängt av telefonen, han hade ju lovat att ha den på. Ändå sträckte han inte ens ut en hand efter den utan låg bara kvar i sängen och försökte minnas vad han drömt. Men även med öppna ögonlock kunde han inte alls få ihop det innan han förstod att logiken nog var så blodfull om natten. (Det hade hänt en hel massa saker, det kände han i kroppen.) Men att verkligheten snarare bestod av ett träd utanför fönstret. Han tittade till lite noggrannare och såg kastanjen i den ljuva vinden, bladen som tusentals småsegel samlade i ett tyst crescendo i blåsten. Han trodde nog att någonting på trädet därute skulle komma att gå av framåt hösten, och då, då vände han blicken in mot den mörka tråkiga sovrumstapeten. När han legat så där ett tag snurrade han ner foten på den gamla linoleummattan. Han tittade på telefonen vid foten på golvet och sträckte sig efter den och knappade in koden. Han skakade på huvudet och hyste lite mer sympati med trädet utanför fönstret. Vad som gjort honom så sentimental var bara drömmen om sisyfosarbetet och sen tunneln. Kanske, kanske, hade han återigen drömt om Blodberget. Han haltade ut i köket men vände tillbaka mot sovrummet när det pep till. Klockan var ännu bara åtta. Och klockan tio skulle han vara på Strand Hotell enligt ett tydligt sms. Hälsningar Katten. Han gick ut i badrummet och förberedde sig med en dusch. Sen drack han en kopp kaffe vid diskbänken i köket. Hennes meddelande hade velat äta frukost vid en tid när de skulle få prata ostört, när alla andra redan var klara. Dessutom skulle hon vara något så när vaken vid tio. Hur han skulle må bekymrade henne inte. Han var hungrig nu. Men han drack bara sitt svarta kaffe utan ens en macka till.
19
Han ville inte cykla sig svettig på vägen in men varför visste han inte riktigt. Han skulle heller inte våga lämna cykeln vid Telefonplans tunnelbanestation. Kanske i ren rädsla för att någon av Konstfackeleverna hade ont om pengar, skulle se den som sitt sommarprojekt. Så i stället promenerade han bara bort mot E4an med VästbergaOKQ8macken som starkast lysande blickfång, där de hyrde ut de där största flyttbilarna, på tjugotvå kubikmeter, där han också handlade sina frallor när han inte åt frukost ute på stan med vilt främmande översättarkollegor. Han hittade knappt dit han skulle. Tydligen låg det helt centralt med sommarljus i flaggorna och rörelser i det speglande vattnet. Himlen var ljus och klar och slät. Som ett lakan som blivit missfärgat i tvätten. Ändå manglat efteråt. Turkos. Det fick honom att fundera lite grann över årstiderna, för att inte tala om världsdelarna, där det i vissa var så här varmt även om vintern. Ja, värmen påminde honom om månaderna de haft i Indien, för bara ett halvår sen. Där hade det också känts så här, med solen mot huden, klibbet i andningen. Men gångvägen in under E4an var ändå någonting annat än Indiens varma hus och skjul, det var alldeles uppenbart, det kändes så när han kom ut på andra sidan i solen. Han hade med sig bara det allra nödvändigaste, en dagbok och en roman, vilken som helst, absolut inte den han jobbade med. Han ville bara ha någonting med sig att fästa tankarna i, kunna se varje ord, följa med i raderna, i varje språkdel, kolla om svängarna i kurvorna var doserade. Han tyckte om svängande kurvor i böcker där meningarna inte bara var staplade på varandra. Han tyckte om när ett kommatecken var inlagt helt utan anledning och bara stoppade upp allting, och varför kunde han på sin höjd känna några rader längre ner. Och han kunde aldrig fullt förstå varför. Han tyckte bara om det. När han gick förbi Pressbyrån vid tunnelbanenedgången slängde han en blick mot de feta löpsedlarna. På en av dem stod det Rektor 20
stängs av på grund av säkerhetsskäl. Han hade nog läst fel, men brydde sig inte, och slängde iväg blicken åt andra hållet, men mot samma kvällstidning som nyss vid den andra väggen: Reaktor stängs av på grund av säkerhetsskäl, stod det. Sak samma, tänkte han. Det var ändå för varmt för att tänka en morgon som denna. Och alla rektorer som han någonsin känt hade velat förklara för honom hur verkligheten såg ut. När han inte velat lyssna hade de velat explodera. Men han, han hade ju bara varit ett barn och flinat upp sig lite till. Samtidigt lyfte han blicken mot ett klotter på väggen. Det stod med stora, vita runda bokstäver: Vi mammor kastar gatsten. Han förstod inte vad det betydde. Ändå tyckte han att det var det bästa klotter han läst på länge. (Om han nu läste rätt.) På Strand Hotell var det soffor och fåtöljer i lobbyn. De stod huller om buller utplacerade i grupper. I fonden var väggen täckt av en bokhylla fylld av pärmar. (Men nu såg han fel igen. Det var inte pärmar bara. I själva verket var det inte alls pärmar utan böcker. Nej, kanske inte alls böcker utan tjocka feta vaser i sobra snygga färger.) Mellan de bågade fönstren ut mot vattnet stod i alla fall en av soffgrupperna, och där satt en kvinna. Hon tittade ut genom fönstren. Den enda andra personen i lobbyn var en trettioårig man i jeans och skjorta med uppkavlade ärmar. Han förberedde sig för någonting, antagligen någonting annat. Hur som helst så såg kvinnan ut att vänta. Hon såg ut mot vattnet med det långa råttfärgade håret hängande bredvid nacken över bröstet längs ena sidan. Han sorterade snabbt bort den väntande arbetande mannen, det kunde inte vara han. Han hörde sina egna steg ta sats över stengolvet, hur sulorna klapprade samtidigt som han märkte att kvinnan rörde sitt huvud utan att vilja visa det. Framifrån, och i det här dagsljuset, såg hon annorlunda ut än i den förra vinkeln, ut mot viken, och han såg att hon hade en väldigt blek hy, även på håll. När hon till slut tittade upp var hon helt allvarlig, mycket mörkare, och hennes grå ögon var fortfarande lika nervösa som hennes händer. Samtidigt som han stannade till framför henne misstänkliggjorde han henne. Egentligen var det ju varje nyskild mans högsta önskan att bli påhoppad så här, av kvinnliga kollegor som förhoppningsvis ville prata om annat än alla problem man 21
hade. Han försökte påminna sig själv om varför han var här. Han skulle äta frukost med Mjau och här satt hon ju: – Hej! sa han bara. – Hej! sa hon äntligen och reste sig från soffan och såg honom i ögonen. Hon sträckte fram sin bleka arm med den där trevande handen längst ut… Hej igen! – Hej! Magnus. – Ja, sa hon. – Du har mitt nummer. – Ja, sa hon igen. Och höjde på ögonbrynen. För det visste hon antagligen. Hon hade ett fastare handslag nu så här om morgonen. Om det fanns någonting nervöst över henne, eller närmast färglöst, eller transcendent, så var det nog mest en yta. Han släppte hennes hand och drog ut fåtöljen mittemot soffan hon valt. Mellan dem stod ett blankt soffbord. – Jag tog mig friheten att beställa åt oss, sa Mjau. – Bra, sa Magnus. Jag tog en kopp kaffe bara. – Bara? Det fanns någonting i hennes leende som sa att kaffe utan mat var olämpligt, att hon hade prövat det, det visade nog det sneda i hennes skratt, men också någonting annat hon inte ville säga. Han fick plötsligt för sig att fråga hur hon kommit upp i morse, behövdes det morgontidning eller någon som älskade med henne. Men varför gå in på en sån sak redan nu, det kanske skulle verka plumpt. Han visste ju inte vad den här frukosten riktigt handlade om, kanske någon slags marknadsundersökning för något företag bara, lite mer ingående än andra kanske, men ändå. Tallrikarna kom in. De var såna där rektangulära som på dyra krogar. På dem låg två snittade baguetter med en hel massa ost, rökt skinka och sallad. Kaffet kom i en termos som mest liknade ett mindre rymdskepp. Det läckte av svart rinnande olja. Men Magnus kunde inte låta bli att stirra på baguetten. – Hungrig? sa Mjau och verkade plötsligt se in i hans själ. Den enda andra personen i hotellobbyn reste sig nu, när det kom in en hel familj med koreaner genom svängdörren. Han gick dem till 22
mötes med ännu mer uppkavlade skjortärmar. Han tilltalade dem på engelska: – Very nice to see you. Thank you for coming. Som om de rest långt för att träffa just honom här i lobbyn på Strand Hotell. Det var ganska stora smörgåsar. Och Mjau fick i sig en tugga innan Magnus ens hällt upp kaffet. Hon tackade nej, sa att hon skulle dricka kaffe sen. Och han nickade så där som man ju gör när man kommer på någonting självklart, ett bättre val, ett bättre alternativ än att dricka varm öl om det finns kall, hälla upp varmt kaffe som svalnar snabbt eftersom man ju äter först. – Varför det är så lite folk här efter klockan tio är för att då kostar hotellfrukosten 275 kronor, sa Mjau. Och då får man inte ens buffén. Bara två smörgåsar, goda men helt ordinära, och kaffe. Men jag föredrar att vi får vara ifred. – Undra vad han försöker sälja till dom? sa Magnus. Han satt och tjuvlyssnade med ett öra, Mjau verkade ju vilja äta först och prata om sitt ärende sen… Det låter som om han försöker sälja en lösning, men det är svårt att avgöra till vad? Vad dom vill ha hjälp med? Hon använde väldigt försiktiga fingrar för att greppa den vita linneservetten. Samtidigt tittade hon på honom. Och när hon torkade sig om munnen såg han att hennes fingrar var förvånansvärt aptitliga. Där bakom bar hon inget smink. Ändå baddade hon sig med servetten över läpparna som för att inte smeta ut någonting. Håret hängde där över axeln, mer på ena sidan än på den andra. Det såg nytvättat men okammat ut. Och hon bar en enkel topp med en välstruken öppen sommarskjorta över och en lång mörkblå manchesterkjol under, som dolde hennes ben. Hon ville väl inte framstå som välkammad. Men ändå gärna klä sig snyggt. Det var i alla fall det intrycket han fick. – Har du ätit upp? frågade Mjau. Han såg ner på sin rektangulära tallrik. Det var ingenting kvar där, bara några kantsmulor. – Det ser du väl, sa han och tog en klunk av sitt sen länge upphällda kaffe. 23
– Jag vill först börja med att berätta om mig själv, inledde Mjau. Och jag ska inte dra allting om min uppväxt och var jag har gått i skola och så, men jag är tjugofem år gammal. Det kan jag säga. Och jag gick i skolan, det gjorde jag. Även om jag aldrig trivdes särskilt bra. Hur som helst började jag i alla fall arbeta som personlig assistent hos en CP-skadad kille. Han var ungefär i min ålder. Och jag bodde hos honom i fem dygn och hjälpte honom med allt. Sen var jag ledig lika länge. Saken var den att vi blev förälskade, men till slut blev det för jobbigt att jag inte kunde vara där hela tiden. Jag hade kunnat leva ett helt liv på det jobbet, om det inte var för just att det gjorde så ont när vi var ifrån varandra. Jag var väldigt beroende av min egen nyfikenhet när jag var yngre. Och jag ville väldigt gärna prova på vad livet innebar, även utanför vårt slutna rum. Därför kunde vi inte fortsätta som vi gjort, jag och min arbetsgivare, CP-skadan, som jag började kalla honom inför mina vänner för att distansera mig. Det var då jag slutade. För jag kom på mig själv med att så kan man ju inte prata om människor, benämna dem med epitet, bara för att man själv är osäker. Jag var osäker då. Och när jag slutade hos honom så blev jag ännu mer osäker. Jag började träffa killar på krogen, killar som var mycket äldre än jag, och så småningom blev jag ihop med en discjockey som tog mig med på sina resor, i princip jorden runt, kanske för att fly från skulden över att ha lämnat min älskade, min arbetsgivare, Nils, som han egentligen heter. Ja, jag har dansat på jordens alla dansgolv. Hur som helst, det var inte min grej att bara hänga med så där. Så jag flyttade hem igen. Jag försökte ta det lugnt ett tag, men det gick inte. Så jag började jobba på ett bemanningsföretag, alltså ett sånt som hyr ut folk för kontorsjobb och liknande. Jag flängde runt på en hel massa olika korta arbeten. Och sen hamnade jag hos polisen, nej, inte som brottsling utan som anställd. Och det var där jag stötte på det här, hela den här utredningen, om en kvinna som gör någonting som andra inte gör. Och 24
det fascinerade mig. Det gör det fortfarande. Och nu kan man nästan säga att jag jobbar åt henne. Åklagaren kom förstås fram till att det inte var straffbart, det var inte stöld det hon gjorde, folk hade lämnat ifrån sig saker frivilligt. Däremot försökte dom åtala henne för skattebrott. Skälen till det var kryptiska och bevisningen var märklig, dom förstod till exempel inte vad hon sysslade med, helt enkelt för att hon inte ville tala om det. Men när dom kollade böckerna så stämde allt. – Alla siffror? – Det rörde sig inte om siffror. – Då tog dom väl henne inte? – Nej. – Men vad sysslade hon med? Mjau la benen i kors under manchesterkjolen. Den var djupt, djupt blå, antagligen för att dölja ett par långa bleka ben som man nog egentligen ville se. – Jag jobbar för ett företag som heter Dokumenthanterarna, sa hon. – Va? – Dokumenthanterarna, upprepade Mjau. Magnus såg ner i det blanka soffbordet. – Och vi vet att du inte bara översätter utan också har skrivit en hel massa anteckningar i ditt liv, ja, dagböcker… Hon lutade sig närmare honom nu, med armbågarna i knäet och händerna under hakan. Ändå talade hon tydligare nu: Vi vet också att du inte riktigt vill kännas vid dessa dagböcker. Det är väldigt vanligt. Många människor känner så. Och det är helt enkelt för att du har skrivit ner för många tankar, alltså inte för många tankar, men alla dom du inte tål i dig själv. Men tankar är en slags frukt av känslor och alltså själva den kraft som får jorden att snurra. Du försöker liksom komma underfund med nåt. Genom att bli av med nåt. Men samtidigt vill du inte glömma den där äkta innersta känslan, den som du inte riktigt förstår, hur den ska passa in i vårt samhälle, för i dina dagböcker gör den det definitivt inte. Men du gör rätt i att jaga efter den, för utan den där innersta känslan skulle ingen vakna om mornarna, och all den här fantastiska verkligheten vi ser omkring oss skulle förlora sin färg. Mytologiseringen av världen skulle försvinna och så också alla klangfulla beskrivningar. Det skulle 25
varken finnas några känslor eller något märkligt språk längre. Det vore väl inte så kul? – Nej, nej det skulle det inte vara, sa han, och funderade på om det var medvetet han läst fel på bilen, den där kvällen när han träffat henne och var på väg hem. Han ville på något sätt kontra henne och fråga om hon verkligen jobbade för det där företaget, med samma namn som på bilen, men gömde sig bara bakom koppen när han inte kunde göra annat än le åt hela den här situationen. Varför hade hon gjort sig mödan att komma hit, hit och träffa honom. Här? – Vi vet också… att skälen till varför du har problem med din familj, ja, vi vet att det har hänt oönskade saker, som till exempel att ni flyttat isär, skälen till det är någonting som hände dig för drygt tio år sen, när du var i tjugofemårsåldern. – När jag var tjugofem? – Ja, jag ser att du skruvar på dig och tycker att det här är jobbigt och antagligen bara sitter kvar här för att vara trevlig. Eller för att jag, ja, jag har en viss dragningskraft på dig. – Va? – Men på insidan är jag ful. – Du är inte ful! – Det är därför jag över huvud taget är kvalificerad för det här jobbet. – Vilket jobb? – Hos Dokumenthanterarna. Förstår du? Han kände att han av någon anledning ville undvika att prata om Dokumenthanterarna, så han sa: – Nej. Hur ser din insida ut? – Jag är snarlik dig. – Mig? – Ja? – Vad vet du om det fula på min insida? – En hel del… Hon drack lite av kaffet. Snabbt sörplade hon i sig lite svart sot. Innan hon tittade upp igen. Redo att möta reaktionen. 26
– Vad vet du om det? frågade han och försökte se in där i hennes ljusgrå ögon, om hon kanske drev med honom. – Vi kommer att märka att vi är lika fula, båda två kommer vi att förstå det. Han svalde. Han svalde och lutade sig tillbaka i den mjuka mörka fåtöljen. – Gärna för mig, sa han. Men det låter lite osannolikt bara, det här. – Varför det? – Konstigt, sa han och skakade på huvudet. – Konstiga är vi alla, sa Mjau. Ja, fortsatte hon, det kan man säga, om man vill det, att jag är konstig. Men jag är inte konstig på det sättet som ordet används under småtrevliga parmiddagar, när man pratar om någon som inte är där. Det är inte så jag är konstig, inte på det sättet. Jag kan nämligen klara av en sån tillställning också. Men som jag sa, och det här är viktigt, det är inte våra utsidor som är lika, som kommer lära känna varandra, du är man och jag är kvinna, det är inte våra kroppar som kommer att ta på varandra, som kvinna och man, utan någonting helt annat, djupare, för någon av oss, du eller jag, kommer att leda den andra till någonting annat och viktigt och som vi båda två vet att vi behöver, utan att veta vad det är ännu. – Det här är ett skämt? – Nej då. – En lek då? – Javisst. – Med vad? – Med tid. – Jag förstår inte riktigt, sa han. – Tid är kärlek. – Du menar… – Ja, all kärlek är tid, fortsatte Mjau. Lägger man inte ner tid så finns det ingen kärlek. Hur skulle det kunna finnas någon kärlek om man inte träffas? – Så enkelt är det inte, sa Magnus. – I varje praktisk situation är det det, sa Mjau. Och efter ett tag blir kärleken det, eftersom den förökar sig, och den får barn, praktisk. 27
Hon tittade ner i bordet nu. Nästan som om hon skulle börja gråta. Hon förde handen mot servetten där någonstans i mitten vid termosen, och torkade några tårar neutralt. Så han satt bara där och kunde inte annat än luta sig tillbaka i den mjuka mörka fåtöljen, och titta på henne som om han aldrig sett henne förut. Ja, han funderade på om hon kunde vara en projicering ifrån tonåren. Då hade han drömt om kvinnor som guidade honom vidare från runkande via beröring till råa knull. Kanske var hon en sån som återkommit och som nu ville hjälpa honom, alldeles för sent. De här kvinnorna hade ju dessutom rätten att bli kära själva eftersom de bara var luft. Uppenbarligen dansade de ju jorden runt på världens alla dansgolv och levde för de ögonblicken. Men trots att Mjau kanske var en sån fri själ tänkte han att hon var förvånansvärt öppen med sin integritet, sitt liv, rent av på ett sätt som han nästan aldrig kommit i kontakt med tidigare. Kanske var det därför han börjat rabbla på om sitt eget liv när de först träffats, den där halvkvällen uppe på Restaurang Landet. Eller var det för hennes hårtoppars skull. Hennes skratts skull. Den där föränderliga färgen i hennes ögon. Var det därför han berättat. Och därför han satt här. Ja, kanske var Mjau någon slags schaman, i kattskepnad, som lugnt och tydligt försökte förklara de mest enkla saker för honom, sånt han glömt. Kanske var det trots allt meningen att de skulle ses så här. Och kanske var det för att hon ville lära honom någonting, som han inte visste att han visste, men hade sett, rent av skrivit ner i något av sina minnen, i huvudet, som han satt här och åt frukost med en bild ur en tid innan han ens velat glömma särskilt mycket, och börjat skriva av sig. Han hoppades i alla fall det. Att det fanns någon slags mening med denna vettlösa irrfärd både i kaffet och i hans tankar, kampen om vem det var som egentligen bestämde över det här samtalet kanske. Han tittade upp. – Jag är en tråkig människa, hörde han sig själv säga plötsligt. Som du vet är jag översättare. Jag översätter böcker, både bra och dåliga, alla sorter, från engelska, danska och norska, mest från engelska. Jag hade hellre sett att det var mer från dom andra språken, men å andra sidan, ja, går det nästan som på räls. Jag får ett uppdrag och så våndas jag 28
med det tills det är klart, det är arbetsmetoden. Oavsett om jag tycker om själva boken eller inte. Det är ett slitigt arbete egentligen, för lite pengar, om jag ska vara helt ärlig. – Du våndas över ditt arbete? – Våndas är kanske fel ord. Men jag försöker vara systematisk med jobbet, även i såna frågor som kommer an på något oartikulerbart. Som rytm. Och jag får kämpa med det där. Jag har egentligen ingen bra rytm. Jag har för mycket fantasi. I alla fall i min ensamhet. Ibland så utvecklar jag historierna men det måste jag genast stryka. Men ibland, någon gång då och då, kommer jag in i den där rytmen och tycker nästan att språket flyter bättre än författarens. – Det måste vara fantastiskt? – Ja, det är det. Men jag får betalt. Jag vet vad jag måste göra för att få betalt. Översättning är som att skyffla kol. Mjau såg skeptisk ut. – Ja, det är som att mata en gammal ångmaskin hela dagarna. Det är väldigt enkelt, samtidigt som arbetet förstås är väldigt svårt och krävande på andra sätt, ja tålamodsprövande. Vad jag inte förstår riktigt är vem som är din uppdragsgivare. Jag är logisk på det sättet. Varför gick du fram till mig på Restaurang Landet? Och varför träffas vi nu? Han studerade henne noggrant. Men hon verkade inte vilja bli tittad på noggrant. För hon såg sig omkring. Som om de skulle gå.
29
Det var en märklig känsla att komma ut ur hotellet och se alla båtarna. De flesta var stilla, vita, enorma gamla ångfartyg som såg ut att ha trampat de här vattnen i hundratals år. Mjau verkade leda vägen, veta vart de skulle, och hon gick iväg runt Nybrovikens böj, svängde med håret när hon tittade upp på honom, som om det inte var farligt att vistas härute i den stora stenstaden, med Strandvägens alla Konstantinopelinspirerade kupoler, vattnet som badade, skräpet däri mot de ruttna kajstockarna, som i en gammal bassäng. Han såg att hon var väldigt mycket yngre än vad han först trott när han sett henne på Restaurang Landet, och ändå, ändå såg han små tunna streck dras ut från hennes ögon; vid hennes mun. Hon hade inte bemödat sig med att sminka bort det som skulle bli den äldre versionen av henne, som så många ändå verkade göra när man såg sig omkring på en gata i Stockholm. Solen glittrade i vattnet bakom. De gick bredvid varandra och rundade Nybrovikens böj och strålarna stänkte honom i ansiktet, inte bara via vattnet utan också direkt från himlen. Han tyckte att det var bättre att gå bredvid henne här runt Nybroviken än att bli förhörd av henne inne på hotellet, och kanske var det därför hans blick gled ner mot stenläggningens plattor innan han vågade titta upp mot bilarna som körde på kullersten innan de svängde in till stan, eller ut mot Gärdet. De gick in under alléträden mellan vägbanorna i cykelbanan. Det tutades och bromsades en hel del, antagligen för att många flyttat fram sina semestrar som en anpassning till övriga Europa. De var för ivriga och otåliga bilisterna nu. Men Mjau, hon skred lugnt fram och slängde bara fram sina ben under den långa mörkblå manchesterkjolen, över cykelbanan. – Vad är det där för skor? frågade han. – Visst är dom fina. Hon stannade, drog upp kjolen lite och visade. Skorna hade stortå. Hon hade alltså stoppat in sin stortå i ett eget litet fack i morse, och resten av tårna i ett annat. 30
– Dom ser verkligen roliga ut, sa han. Men Mjau släppte ner kjolen igen och började gå. Antagligen tyckte hon inte alls att skorna var särskilt roliga, utan snygga. Medan han funderade på om hon kanske tyckte att de var praktiska hörde han ett pling från en ringklocka, följt av en cyklist, och utan att tänka sig för (åtminstone inte särskilt noga) drog han henne till sig. Kanske hade han velat ta i henne för att känna hur hon kändes. Om hon var verklig. Eller bara på riktigt. Och han märkte rätt snabbt att hon hade ett axelparti precis som vem som helst. När hon studsade bort ifrån honom. De var vid Djurgårdsbron. Och Mjau pekade med vänsterarmen som om de borde gå över den, ut på någonting som närmast påminde om en fantasiö, med tivoli och zoo och Astrid Lindgrens värld och allt. – Det finns kaféer här. Vi kanske kan ta en öl någonstans. Jag tycker om att dricka medan jag arbetar, gärna på många olika ställen, som nu, i dag, när du och jag håller på att lära känna varandra lite. – Hur menar du att vi håller på att lära känna varandra lite? – Komma närmare. – Ja, jag älskar dig, sa han bara. – Du säger så vansinniga saker. – Du då? Han kunde inte släppa hennes intresserade ansikte. Han såg den gamla kvinnan i henne, sån hon skulle bli sen. Det var så man förälskade sig i kvinnor. Man såg hur gesterna skulle utvecklas i och med att tankarna blev mer sparsmakade, och man frågade sig alltid, om, om det verkligen var rätt väg att gå. Tillsammans med någon annan. Men Mjau, hon såg verkligen ut att ha allt det där i sig samtidigt, som om hon vaknade som nyfödd om mornarna, för att avsluta sina dagar med sherrykvällar som pensionär. Och så likadant nästa dag. Ja, han kände att han ville ha fler svar, kanske genom att undersöka henne med sina händer, hon stod ju alldeles nära honom och försökte ändå andas, helt själv. Hon verkade inte bli särskilt rädd av hans större ansikte nära sitt. Det tydde på en viss vana vid känslor. Hennes andedräkt var en annan än Malenas, mycket ljusare. Han kunde känna sig ensam ibland men nu verkade hon kunna se rakt in i honom. Ensamheten, kände han, 31
var säkert närvarande, men någon annanstans, i Stuvsta, i hans hus, på Cirkusvägen, i hans lägenhet kanske. Men den var inte här, det var inte här den var, i hennes ögon. – Jag älskar dig, sa han igen och skrattade och började gå. Han valde att gå ut i gatan, över övergångsstället, bort längs kanalen. – Vad är det du säger egentligen? frågade hon och hann i kapp. De gick mycket långsamt. Han såg ner i gruset. – Vad sa du, alldeles nyss? – Ja, vad sa jag, log han. – Du sa jag älskar dig, sa Mjau. Men om han funderade på någonting så var det varför han inte hade kysst henne. – Skulle du vilja det, att vi inledde en relation? – Nej, sa han. Jag har precis skilt mig. Jag skulle aldrig kunna inleda en relation nu, hur mycket jag än skulle vilja. De duckade för gröna grenar över grusgången nu. – Jag fungerar bara så, sa han. Och säkert du också. Om du varit i samma situation som jag.
L JUSA DAGAR Det hade alltid luktat nyklippt gräs under tiden han bott här, och det började närma sig tio dagar nu. Han kunde gå långt långt bort från allt som ens liknade nyklippta gräsmattor, längs med vattnet nedanför industriområdet över klipphällarna till exempel, där, där luktade det likförbannat nyklippt gräs. Ändå visste han att det var en doft som skulle vara borta till hösten, att det var en fet och frän och samtidigt mild sommardoft, en doft man mindes helt enkelt, en doft som uppenbarligen kunde leta sig fram precis överallt − genom brisen ner till vattnet trots att det blåste från fel håll, in bland näshåren och sen studsandes mellan näsväggarna. Därifrån la den sen bomull inuti alla hålrum i huvudet. Han kände mjukheten i sina bihålor nu, när han gick genom innergården med alla fågelpipen och den torra, dammande jorden. Där kullen var som högst steg partiklar upp ur grusstigen som en torr dimma. Rondellen bakom nästa smalhuslänga ledde ner i Västberga industriområde. Men det var åt ena hållet. Åt det andra kom man in under den breda E4an. Rakt över låg OKQ8macken med sina frallor och tidningar och hyrbilar. Men han hade bestämt sig för att köpa glödlampor. Han kunde inte för sitt liv förstå varför eftersom det ju ändå var så ljust nuförtiden. Kanske för att kunna dra ner persiennerna, slippa ljuset, ändå kunna lysa upp tillvaron när han jobbade. Eller så behövde han bara någonting att göra så här i bakfyllan, en uppgift att lösa, och kanske i en miljö som inte bara luktade bensin. När han närmade sig tunnelbanan såg han Telefontornet stå där som ett mindre kaknästorn, växt ur en stad av funkisrum. På tunnelbanenedgången i brunt tegel stod det sprayat med stora vita runda bokstäver: Vi pappor kastar gatsten. Det var någonting som inte stämde med det där klottret. (Men vad det var visste han inte.) 33
Matbutiken på andra sidan gatan vid det lilla torget var en sån där riktigt fin liten affär. De automatiska glasdörrarna hade träramar som såg ut att vara från femtiotalet, och gångarna i butiken var smala. Man tog sig fram genom att snedda med ena axeln framför den andra, för att inte krocka med en läskkyl eller utstickande chipspåse. De hade kontorsmaterial av sämsta kvalité, ingenting kostade mer än trettio kronor. Men maten där var dyr. Lockvaror som till exempel blöjor, bordsvatten och köttfärs var billiga. I övrigt kostade allting i sina små förpackningar förmögenheter. Vad man betalade för var antagligen själva femtiotalsnostalgin. Lysrören i taket strilade. Han valde mellan 40 och 60 watt. Sen gick han till kön och kassan. När han väntade i den sega inomhusvärmen kunde han inte låta bli att slänga en blick mot de feta löpsedlarna. På en av dem stod det: Smekningar söver. Han hade nog läst fel, men brydde sig inte, och slängde iväg blicken åt andra hållet, men mot samma kvällstidning som nyss vid den andra kassan: Nysningar dödar stod det. Sak samma, tänkte han. Det var varmt till och med härinne på Hemköp. Och var det någonting han faktiskt kunde roa sig själv med, så var det att allting i den här världen, som han ju levde i, inte riktigt stämde. När han gick ut genom de nostalgitrippande automatiska dörrarna påmindes han återigen om att han bara var seg. Att det var gårdagens fel tog han för givet. Han hade känt sig gladare och mer stimulerad under hela den dag, och sen även kväll, han slängt bort tillsammans med Mjau. Men följderna, bakfyllan, hade inte gjort seendet bättre. De hade börjat försiktigt med frukosten på hotellet som blivit promenaden längs Strandvägen. Först därefter hade de lärt känna varandra lite grann, när Djurgården uppenbarat sig som ett stort grönt utomhustivoli, fullt av lummiga kaféer att ta sig an. Och nu hade de börjat servera alkohol också, överallt, de behövde inte ens laga mat för att göra det, så kanske var det inte bara Mjaus ljusa hy utan alla öl de druckit som värmt upp även hans kinder. Han visste att hans rodnad var blå snarare än varm och varifrån kylan kom kunde han inte ens formulera. 34
Mjau kunde. Formulera sig. Enkelt och naivt. Precist och pretentiöst. Gärna kring honom. Men själv hade han alltid ett arbete att göra, vid ett skrivbord, en hel ångmaskin att mata, och därför blev snack bara snack hur man än vände och vred på resonemangen. Ja, han kunde skilja på sig själv och andra som varande i två olika rum, rum för arbete, och det var klart att kommunikationen däremellan blev begränsad. Kanske var det väggarna mellan arbetsrummen som gjorde det så tyst och ensamt ibland, även när man umgicks med människor som verkade ha det där självklara i sig att umgänge faktiskt var trevligt. Det var en enkel insikt och han hade vetat det länge, att väggarna mellan rummen skulle rivas i såna stunder − och igår, igår (han kände hur det dunkade i huvudet nu) hade han uppenbarligen plockat fram släggan. Att äta marulk och dricka drinkar med Mjau på Konstnärsbaren hade uppenbarligen varit ett banalt försökt att få henne i säng − även om han inte riktigt velat erkänna det, inför sig själv − och kanske var det därför han inte vågat kyssa henne. Väggarna mellan arbetsrummen hade stått stadiga. Men de hade nog kikat in lite i varandras dörröppningar utan att helt förstå vad det var för slags verksamhet som pågick därinne, därinne hos den andre. Ändå hade de lärt känna varandra lite grann. I början av veckan hade han ju knappt vetat vem Mjau var, igår kväll hade han tvärtom varit osäker på hur det skulle kännas att lämna henne. Men han hade ändå varit glad över ensamheten när han suttit där i taxin hem till Västberga, ja, han behövde formulera sig själv också, åtminstone kring vad hon haft för märkliga idéer kring att träffa honom. Dessutom funderade han på varför han inte ens nämnt Dokumenthanterarbilen för henne, kanske för att hon inte heller gjort det, börjat prata om den. Ändå tänkte han att om det var hon som kört hit bilen kunde det ha varit ett helt naturligt samtalsämne dem emellan, att han helt enkelt frågat henne varför då, varför den stod där på andra sidan gatan nu. Det första han läst på den där bilen var Dokumenturendröm. Det var sen när han gått närmare, kanske när bokstäverna fått lite färg, som han sett att det stått Dokumenthanterarna. Annars hade det förstås varit en bra skröna att dra för någon som Mjau över drinkarna, att han på vägen hem från att ha träffat henne 35