Thomas Lynley är tillbaka.
DENNA DÖDENS KROPP
ElizabEth
GEorGE Denna DöDens kropp
Översättning: Ulrika Jannert Kallenberg
Av ElizAbEth GEorGE hAr tidiGArE utGivits: Pappas lilla flicka 1989 Gamla synder 1990 Till minnet av Edward 1991 En högst passande hämnd 1992 För hennes eget bästa 1993 Saknaden efter Josef 1994 Aska och ära 1995 I fiendens närvaro 1996 Med svek i sinnet 1997 Den verkliga brottslingen 1999 Minnets labyrint 2001 Mord i sinnet 2002 Det innersta rummet 2003 Skriv på! 2005 När ingen ser 2005 Innan döden kom 2007 Stråk av rött 2009 Citatet på sidan 574, ”den vägen leder till vanvett”, är hämtat ur Kung Lear av William Shakespeare, Ordfronts förlag 1983, svensk översättning av Britt G Hallqvist. isbN:978-91-1-302165-2 ©Susan Elizabeth George 2010 Norstedts förlag, Stockholm 2011 Originalets titel: This Body of Death Översättning: Ulrika Jannert Kallenberg Omslag: Norma Communication Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts förlagsgrupp, grundad 1823
Det var en ren tillfällighet att hon hamnade i hans omloppsbana. Senare skulle han tänka att om han inte hade tittat ner från byggnadsställningen i just det ögonblicket, om han hade tagit Tess med sig direkt hem och inte till skogen den eftermiddagen, då hade hon kanske inte blivit en del av hans liv. Men den tanken var en efterkonstruktion, för insikten fick han först när det redan var för sent. Det var mitt på eftermiddagen och det var en het dag. Vanligtvis bjöd juni på hinkvis med regn och gjorde narr av allas förhoppningar om en fin sommar. Men det här året betedde sig vädret annorlunda. Dagar i sträck med sol från en molnfri himmel förebådade att marken i juli och augusti skulle bli stekhet och de vidsträckta gräsytorna i hjärtat av New Forest brunbrända, och därigenom skulle New Forestponnyerna tvingas in i skogslandskapet för att söka föda. Han befann sig högt uppe på byggnadsställningen och gjorde sig redo att klättra till taknocken där han hade börjat fästa halmen. Till skillnad från vassen, som utgjorde resten av materialet, kunde halmen böjas för att forma takåsen. En del människor såg åsen som ”det snygga” på ett stråtak; den snäckskalsformade underkanten med sina korsmönstrade käppar. Men för honom var åsen just det den var tänkt som: ett skydd för det översta lagret vass mot angrepp från väder och fåglar. Han hade tagit sig upp till taknocken. Han kände sig otålig. De hade arbetat med det här jätteprojektet i tre månader och han hade lovat att påbörja ett annat jobb om två veckor. Slutarbetet var fortfarande kvar och det kunde han inte lämna över till sin lärling. Cliff Coward var inte redo att använda vragan. Det arbetet var extremt viktigt för takets slutliga utseende och det krävde både skicklighet och ett vant öga. Men Cliff kunde knappast anförtros ett sådant uppdrag när han hittills inte ens klarat den allra enklaste delen av jobbet, det han precis i detta 21
ögonblick borde göra, nämligen kasta upp ytterligare två halmbuntar till taknocken som han fått order om. Och varför hade han inte utfört den här enkla uppgiften? Sökandet efter svaret på den frågan skulle förändra Gordon Jossies liv. Han vände sig från taknocken och ropade skarpt: ”Cliff! Vad fan sysslar du med?” och han såg att lärlingen inte längre stod nere vid halmbuntarna där han borde stå, redo att tillfredsställa taktäckarmästarens behov. I stället hade han gått i väg till Gordons dammiga pickup några meter längre bort. Där satt Tess i givakt och viftade glatt på sin buskiga svans medan en kvinna – en främling, och av kartan i handen och kläderna att döma uppenbarligen någon som skulle besöka nationalparken – klappade hennes gyllengula huvud. ”Hallå! Cliff!” ropade Gordon Jossie. Både lärlingen och kvinnan tittade upp. Gordon kunde inte se hennes ansikte tydligt på grund av stråhatten, som var bredbrättad och hade en fuchsiafärgad scarf som ett band runt omkring. Klänningen hade samma färg. Den var sommaraktig och avslöjade solbrända armar och långa solbrända ben. Hon bar en guldkedja runt ankeln och hade sandaler på fötterna, och en flätad väska satt instucken under armen med remmen hängande över axeln. ”Förlåt! Jag hjälpte den här damen”, ropade Cliff, och kvinnan sa med ett skratt: ”Jag är totalt vilse.” Hon fortsatte: ”Jag är hemskt ledsen. Han erbjöd sig …” Hon viftade med kartan hon hade i handen, som om hon ville förklara det helt uppenbara: Hon hade på något sätt vandrat i väg från parken och hamnat vid den administrativa byggnaden, där Gordon höll på att lägga nytt tak. ”Jag har faktiskt aldrig tidigare sett någon lägga ett stråtak”, tillade hon, kanske i ett försök att vara vänlig. Gordon kände sig däremot inte vänlig. Han kände sig kärv och rejält kantig. Han hade inte tid med turister. ”Hon försöker hitta till Monet’s Pond”, ropade Cliff. ”Och jag försöker lägga en ryggning på det här jävla taket”, svarade Gordon, fast med dämpad röst. Han gjorde en rörelse åt nordväst. ”Det finns en stig vid fontänen. Nymfernas och faunernas fontän. Du skulle ha gått till vänster där. Du gick till höger.” ”Gjorde jag?” ropade kvinnan tillbaka. ”Jaha … det är typiskt mig.” 22
Hon stod där ett ögonblick som om hon förväntade sig att samtalet skulle fortgå. Hon bar solglasögon och hela hon hade en framtoning som om hon var en kändis, lite som Marilyn Monroe, för hon hade Marilyn Monroes former; hon var inte en sådan där trådsmal kvinna som man så ofta såg nuförtiden. Först trodde han faktiskt att hon var en kändis. Kläderna tydde på det och även sättet att förvänta sig att en man villigt skulle avbryta det han höll på med och i stället ivrigt prata med henne. Han svarade kvinnan kort: ”Du kommer att hitta rätt väg utan problem.” ”Jag hoppas det”, sa hon. Så tillade hon, ganska fånigt, tyckte han: ”Det finns väl inga … inga hästar där, va?” Herregud … tänkte han, och hon sa: ”Det är så att … jag är ganska rädd för hästar.” ”Ponnyerna gör ingenting”, svarade han. ”De håller sig på avstånd så länge du inte matar dem.” ”Åh, det skulle jag aldrig göra.” Hon stod kvar ett ögonblick som om hon väntade sig att han skulle säga något mer, vilket han inte alls tänkte. ”Hur som helst … tack så mycket”, sa hon till sist och sedan var han av med henne. Hon började gå i den riktning som Gordon hade pekat och hon tog av sig hatten medan hon gick, höll den mellan fingrarna och svängde den. Håret var blont och klippt som en mössa, och när hon skakade på huvudet föll det skimrande tillbaka på rätt plats som om hårstråna visste var de hörde hemma. Gordon var inte oemottaglig vad gällde kvinnor och han såg att hon rörde sig elegant. Men det hettade inte till i skrevet eller i hjärtat, och det gladde honom. Oberörd av kvinnor – så ville han ha det. Cliff kom upp till honom på byggnadsställningen med två halmbuntar på ryggen. ”Tess gillade henne”, sa han som om han ville förklara något eller kanske försvara kvinnan, och sedan tillade han: ”Det är kanske dags att sätta in en stöt, kompis”, medan Gordon betraktade kvinnan som avlägsnade sig. Men Gordon betraktade henne inte för att han var fascinerad eller attraherad. Han betraktade henne för att han ville se om hon gick åt rätt håll vid fontänen. Det gjorde hon inte. Han skakade på huvudet. 23
Hopplöst fall, tänkte han. Innan hon visste ordet av skulle hon befinna sig bland betande kor, men han räknade med att hon skulle träffa på någon annan som kunde hjälpa henne då. CliFF villE tA en drink efter arbetsdagens slut. Det ville inte Gordon. Han drack aldrig. Han hade heller aldrig gillat att bli kamratlig med sina lärlingar. Dessutom var Cliff bara arton år och Gordon tretton år äldre, vilket fick honom att känna sig som en far. Eller som en far kanske skulle känna sig, tänkte han, för han hade inga barn och han varken förväntade sig eller längtade efter att få några. ”Jag ska gå en sväng med Tess”, sa han till Cliff. ”Hon kommer inte att vara lugn i kväll om hon inte får göra av med lite energi.” ”Är du säker, kompis?” sa Cliff. ”Jag känner min hund”, sa Gordon. Han visste att Cliff inte syftade på Tess, men han tyckte om att repliken satte stopp för samtalet. Cliff var alldeles för förtjust i att snacka. Gordon släppte av honom vid puben i Minstead, en liten by som låg i en dalgång och som bestod av en kyrka, en kyrkogård, en affär, puben och en samling gamla halm- och lerhus utströdda runt en liten gräsyta. Puben skuggades av en urgammal ek och nära den betade en svartskäckig ponny vars klippta svans hade vuxit ut sedan höstens boskapsindrivning, då den hade märkts. Ponnyn tittade inte upp när bilen stannade med ett dundrande ljud inte långt från bakbenen. Eftersom djuret sedan länge hörde hemma i New Forest visste det att rätten att beta varhelst det önskade föregick pickupens rätt att färdas på vägarna i Hampshire. ”Vi ses i morgon”, sa Cliff och gick i väg för att träffa sina kompisar på puben. Gordon betraktade honom när han rörde sig bort och utan något särskilt skäl väntade han tills dörren hade stängts bakom honom. Sedan lade han åter i en växel. Han åkte som vanligt till Longslade Bottom. Med tiden hade han insett att det var tryggt att vara ett vanedjur. På helgerna kunde han välja en annan plats för att motionera Tess, men under veckorna, efter arbetsdagens slut, ville han åka till ett ställe som låg nära hans bostad. Han gillade Longslade Bottoms öppna landskap också. Och vid de tillfällen då han kände ett behov av avskildhet tyckte han om att träden 24
i Hinchelsea Wood klättrade uppför kullens sluttning lite längre bort. Den välbetade gräsytan bredde ut sig framför en gropig parkering som Gordon dunsade in på med Tess i den bakre delen av pickupen. Hunden gläfste glatt och förväntansfullt inför att hon snart skulle få springa fritt. En fin dag som denna var Gordons fordon inte det enda som stod parkerat med nosen mot gräskanten; sex bilar stod uppradade likt diande kattungar mot vidderna, där en flock ponnyer betade i fjärran – bland dem syntes fem föl. Eftersom ponnyerna var vana vid människor och andra djur stördes de inte av skallen från hundarna som redan lekte på gräsytan, men när Gordon såg dem ungefär hundra meter bort visste han att det var omöjligt att släppa sin egen hund lös på det kortbetade gräset. Tess hade en speciell känsla för de vilda New Forest-ponnyerna, och trots att hon hade blivit sparkad av en, biten av en annan och otaliga gånger fått ilsket skäll av Gordon, vägrade hon inse att hon inte var skapt för att jaga dem. Men hon var redan sugen på jakt. Hon gnällde och slickade sina käftar i väntan på den utmaning hon trodde låg framför henne. Gordon kunde nästan läsa hennes hundtankar: Och det finns föl också! Toppen! Vad kul! ”Tänk inte ens tanken”, sa han och sträckte sig efter kopplet på pickupens flak. Han knäppte fast det och släppte sedan ut henne. Hon kastade sig förhoppningsfullt framåt. Han kortade kopplet och det kraftiga rycket som följde fick hunden att hosta och kväljas. Det var en typisk eftermiddag med hans hund, tänkte han resignerat. ”Du använder inte hjärnan Gud gav dig, eller hur?” sa han till henne. Tess tittade på honom, viftade på svansen och log sitt hundleende. ”Det skulle kanske ha funkat en gång i tiden”, fortsatte han, ”men nu funkar det inte. Vi ska inte gå åt det hållet.” Han ledde golden retrievern beslutsamt i nordöstlig riktning, bort från ponnyerna och deras avkommor. Hon följde med honom men fortsatte att försöka manipulera honom så gott hon kunde. Hon såg sig oupphörligt om och gnällde, uppenbarligen i hopp om att det skulle få honom att ändra sig. Det gjorde det inte. Longslade Bottom bestod av tre områden: gräsmarken där ponnyerna betade, en hed i nordvästlig riktning där klockljung stod i knopp 25
och blåtåtel bredde ut sig, och en mosse mellan de två områdena där vitmossans formlösa kuddar sög upp vattnet som rörde sig och vattenklöver växte i rosa och vita explosioner på rotstockar som höjde sig ur grunda vattendrag. En stig från parkeringen ledde vandrare den tryggaste vägen över mossen och längs den leden bildade ängsullens fjäderlika fröhuvuden stora vita tuvor i den torvrika jorden. Gordon valde det sistnämnda alternativet, för stigen över mossen tog honom uppför kullen till Hinchelsea Wood. I skogen kunde han släppa hunden. Ponnyerna skulle inte synas, och för Tess betydde inte synas detsamma som inte finnas. Hon besatt den mest beundransvärda egenskapen av alla: att leva fullständigt i nuet. Sommarsolståndet var inte långt borta, så trots tiden på dagen stod solen fortfarande högt på den molnfria himlen. Solljuset blänkte mot trollsländornas regnbågsskimrande kroppar och mot tofsvipornas glänsande fjäderdräkt när fåglarna flög upp i luften då Gordon och hunden gick förbi. En svag bris bar med sig den fylliga doften av mull och den multnande vegetation som skapat den. Luften var fylld av ljud, från spovarnas skrovliga skrik till ropen från hundägare. Gordon höll Tess nära sig. De började gå uppför sluttningen mot Hinchelsea Wood och lämnade heden och gräsytan bakom sig. När han tänkte efter insåg han att skogen i vilket fall som helst var bättre för en eftermiddagspromenad. Bokarna och ekarna stod i full sommarskrud och tillsammans med björkarna och kastanjeträden stängde de ute solen och gjorde det svalt på stigarna. Efter att ha tillbringat hela dagen i hettan med att hala upp vass och halm på taket var Gordon glad att komma undan solen en stund. Han släppte hunden när de kom fram till de två cypresser som utgjorde den officiella ingången till skogen, och han såg efter henne tills hon hade försvunnit helt bland träden. Han visste att hon skulle komma tillbaka så småningom. Det skulle inte dröja länge innan det var dags för middag och Tess var inte en hund som missade sina måltider. Han vandrade vidare och såg till att sysselsätta tankarna. Han uttalade namnen på träden. Han hade studerat New Forest ända sedan han kom till Hampshire, och efter ett decennium kände han till området, dess karaktär och dess kulturarv bättre än de flesta infödda. 26
Efter en stund slog han sig ner på stammen till en nedfallen al, inte långt från en dunge med järnek. Solljuset silade genom grenarna och lämnade fläckar på marken som var lucker efter åratal av naturlig kompostering. Gordon fortsatte att namnge träden när han såg dem och sedan gick han vidare till växterna. Fast det fanns inte många, för skogen användes som betesmark och växterna åts upp av ponnyer, åsnor och dovhjortar. I april och maj hade de säkert kalasat på de skira ormbunkarnas vårskott och sedan glatt fortsatt med de vilda blommorna, de unga alarna och de nya skotten på björnbärsbuskarna. På så sätt sporrade djuren Gordons tankeverksamhet; de formade landskapet så att det var enkelt att promenera under träden och ingen utmaning som innebar att man behövde hugga sig fram genom undervegetationen. Han hörde Tess skälla och reste sig. Han blev inte orolig, för han kände igen hundens olika typer av skall. Det här var ett glatt skall, ett som hon brukade välkomna en vän med eller en pinne kastad i Hatchet Pond. Han reste sig och tittade åt det håll varifrån skallet kom. Det närmade sig och samtidigt hörde han att det ackompanjerades av en kvinnas röst. Strax därefter såg han henne komma mellan träden. Han kände först inte igen henne för hon hade tagit på sig andra kläder. Sommarklänningen, solhatten och sandalerna hade bytts ut mot kakifärgade byxor och kortärmad skjorta. Hon bar fortfarande solglasögon – det gjorde han också för den delen, för ljuset var fortfarande skarpt – och skodonen var fortfarande olämpliga för ändamålet. Hon hade bytt sandalerna mot gummistövlar, ett mycket märkligt val för en sommarpromenad om hon inte tänkte vandra rakt över mossen. ”Jag tänkte väl att det var samma hund”, sa hon. ”Hon är för gullig.” Han hade kunnat tro att hon följt efter honom till Longslade Bottom och Hinchelsea Wood, men hon hade självklart kommit dit före honom. Hon var på väg ut ur skogen, han var på väg in i den. Han var misstänksam mot människor men ville inte bli paranoid. ”Det var du som letade efter Monet’s Pond”, sa han. ”Jag hittade dit”, svarade hon. ”Men först hamnade jag i en kohage.” ”Ja”, sa han. Hon lade huvudet på sned. Hennes hår fångade ljuset igen, precis som det hade gjort i Boldre Gardens. Han undrade dumt om hon hade 27
glitter i det. Han hade aldrig sett ett sådant skimrande hår. ”Ja?” upprepade hon. Han stammade. ”Jag vet. Jag menar, ja, jag vet. Jag förstod det. Du valde fel väg.” ”Aha. Såg du mig från hustaket? Jag hoppas att du inte skrattade. Det hade varit elakt.” ”Nej”, sa han. ”Ja, jag är urusel på att läsa kartor och jag är inte mycket bättre på att förstå muntliga vägbeskrivningar, så det var inte konstigt att jag gick fel igen. Jag sprang i alla fall inte på några hästar.” Han såg sig omkring. ”Det här är nog inget bra ställe att befinna sig på om man är dålig på kartor och vägbeskrivningar.” ”I skogen, menar du? Fast jag har fått hjälp.” Hon gjorde en gest mot söder och han såg att hon pekade på en kulle i fjärran där en enorm ek höjde sig över resten av skogslandskapet. ”Jag såg till att jag hela tiden hade det trädet inom synhåll och på min högra sida när jag gick in i skogen, och nu är det på min vänstra, så då är jag ganska säker på att jag går i riktning mot parkeringen. Så om man bortser från att jag snubblade in på ett ställe där man lägger stråtak och sedan in i en kohage är jag inte helt hopplös.” ”Det är Nelsons”, sa han. ”Vad? Menar du att någon äger trädet? Står det på privat mark?” ”Nejdå, det står på kronojord. Men det kallas Nelsons ek. Han lär ha planterat den. Lord Nelson, alltså.” ”Aha. Jag förstår.” Han studerade henne noggrannare. Hon sög på läppen och det slog honom att hon kanske faktiskt inte visste vem Lord Nelson var. Nuförtiden visste en del människor inte det. För att hjälpa henne och inte göra henne generad sa han: ”Amiral Nelson lät bygga sina fartyg i Buckler’s Hard. På andra sidan om Beaulieu. Känner du till den platsen? Vid flodmynningen. De förbrukade en jädrans massa timmer så de var tvungna att börja återplantera. Förmodligen planterade inte Nelson några ekollon själv men det trädet förknippas ändå med honom.” ”Jag kommer inte härifrån”, sa hon. ”Men det antar jag att du redan har räknat ut.” Hon sträckte fram handen. ”Gina Dickens”, sa hon. 28
”Men inget släktskap. Jag vet att det här är Tess” – hon nickade mot hunden som glatt hade satt sig vid Ginas sida – ”men jag vet inte vad du heter.” ”Gordon Jossie”, sa han och tog hennes hand. Den mjuka beröringen fick honom att tänka på hur grov hans egen hud blev av arbetet. Och hur smutsig han var efter att ha tillbringat hela dagen på ett hustak. ”Jag förstod det.” ”Vadå?” ”Att du inte kommer härifrån.” ”Ja. Jag antar att de infödda inte går vilse lika lätt som jag gör, eller hur?” ”Det var inte det jag tänkte på. Dina fötter.” Hon tittade ner. ”Vad är det med dem?” ”Sandalerna som du hade på dig i Boldre Gardens och nu de där”, sa han. ”Varför har du gummistövlar på dig? Har du tänkt gå ut på mossen?” Hon gjorde så där med munnen igen. Han undrade om det betydde att hon försökte låta bli att skratta. ”Du kommer från landsbygden, eller hur, så du tycker jag är dum. Det är på grund av huggormarna”, sa hon. ”Jag har läst att det finns huggormar i New Forest och jag ville inte träffa på någon. Nu kommer du att skratta åt mig, eller hur?” Han var tvungen att le. ”Så du förväntade dig alltså att träffa på en huggorm i skogen?” Han väntade inte på något svar. ”De finns ute på heden. De trivs där det är soligt. Du skulle kunna träffa på en på stigen när du korsar mossen, men det är inte särskilt troligt.” ”Jag inser att jag borde ha rådfrågat dig innan jag bytte kläder. Har du alltid bott här?” ”I tio år. Jag kom hit från Winchester.” ”Men det gjorde jag också!” Hon kastade en blick åt det håll hon hade kommit ifrån. ”Ska jag promenera med dig en liten stund, Gordon Jossie?” sa hon. ”Jag känner ingen i det här området och jag älskar att småprata, och eftersom du ser ofarlig ut och är ute och går med den här urgulliga hunden …” Han ryckte på axlarna. ”Gör som du vill. Men jag följer bara efter Tess. Vi behöver inte promenera alls. Hon springer själv in i skogen och 29
kommer tillbaka när hon är redo … Om du hellre sitter ner en stund än promenerar, menar jag.” ”Ja, det gör jag gärna. Om sanningen ska fram har jag redan gått en rejäl tur.” Han nickade mot trädstammen där han hade suttit när hon kom ut ur skogen. De satte sig med några försiktiga decimetrar mellan sig, men Tess lämnade dem inte som han hade trott att hon skulle, i stället lade hon sig bredvid Gina. Hon suckade och lade huvudet på tassarna. ”Hon tycker om dig”, anmärkte han. ”Glesbefolkade platser behöver fyllas.” ”Så sant”, sa hon. Hon lät beklagande så han frågade henne det självklara. Det var ovanligt att någon i hennes ålder flyttade ut på landet. Unga vuxna förflyttade sig snarare i den andra riktningen. ”Jo, ja, det var en relation som slutade mycket illa”, sa hon med ett leende. ”Så nu är jag här. Jag hoppas få arbeta med gravida tonåringar. Det gjorde jag i Winchester.” ”Gjorde du?” ”Du låter förvånad. Varför det?” ”Du ser inte mycket äldre ut än en tonåring själv.” Hon satte solglasögonen på näsryggen och såg på honom över bågarna. ”Flörtar ni med mig, mr Jossie?” frågade hon. Hans ansikte blev hett. ”Förlåt. Det var inte meningen. Om jag nu gjorde det.” ”Åh. Jösses. Jag trodde nästan det.” Hon sköt upp solglasögonen på hjässan och tittade öppenhjärtigt på honom. Han såg att hennes ögon varken var blå eller gröna utan något mittemellan, något odefinierbart och intressant. ”Du rodnar”, sa hon. ”Jag har aldrig tidigare fått en man att rodna. Det är riktigt gulligt. Rodnar du ofta?” Han blev ännu hetare i ansiktet. Han förde aldrig den här typen av samtal med kvinnor. Han blev inte klok på dem, varken på kvinnorna eller på samtalen. ”Jag gör dig generad. Förlåt. Det var inte meningen. Jag retas ibland. Det är en dålig vana. Du kanske kan hjälpa mig att sluta.” ”Du får gärna retas”, sa han. ”Jag är bara … jag är en aning förvirrad. För det mesta, ja … Jag lägger stråtak.” 30
”Dag ut och dag in?” ”Ja, det kan man säga.” ”Och vad gör du när du ska roa dig? Som avkoppling? Som tidsfördriv? När du har en paus?” Han använde hakan för att peka på hunden. ”Det är därför jag har henne.” ”Hm. Jag förstår.” Hon böjde sig ner mot Tess och klappade henne där hunden tyckte om det mest, precis intill örat. Om golden retrievern hade kunnat spinna hade hon gjort det. Gina verkade fatta ett beslut, för när hon tittade upp var ansiktsuttrycket eftertänksamt. ”Vill du gå med mig och ta något att dricka? Jag känner som sagt ingen i området och eftersom du fortfarande verkar ganska ofarlig och eftersom jag är ofarlig och eftersom du har en sådan fin hund … Skulle du vilja det?” ”Jag dricker faktiskt inte.” Hon höjde på ögonbrynen. ”Du intar ingenting i vätskeform? Är det möjligt?” Han log mot sin vilja men svarade inte. ”Jag hade tänkt dricka läsk”, sa hon. ”Jag dricker inte heller. Min pappa … Han blev ordentligt fast i det så jag håller mig borta från spriten. Det gjorde att jag inte passade in i skolan, fast på ett bra sätt, tror jag. Jag har alltid gillat att inte vara som andra.” Hon ställde sig upp och borstade av byxorna. Tess reste sig också och viftade på svansen. Det var tydligt att hunden hade tackat ja till Gina Dickens spontana inbjudan. Gordon kunde inte göra mycket annat än att följa hennes exempel. Ändå tvekade han. Han föredrog att hålla sig på avstånd från kvinnor, men hon föreslog ju inte att de skulle ha ett förhållande. Och ärligt talat såg hon verkligen ofarlig ut. Blicken var uppriktig och vänlig. ”Det finns ett hotell i Sway”, sa han. Hon såg bestört ut och han insåg hur det han hade sagt kunde uppfattas. Med hettande öron tillade han hastigt: ”Jag menar att Sway är den by som ligger närmast men det finns ingen pub där. Alla går till hotellbaren. Du kan följa mig dit. Så tar vi något att dricka.” Hennes ansiktsuttryck mjuknade. ”Du verkar vara en mycket rar man.” ”Nåja, det tror jag inte.” 31
”Jo, det är du verkligen.” De började gå. Tess sprang i snirklar framför dem och sedan, som ett mirakel Gordon sent skulle glömma, väntade hunden där skogen tog slut och en stig ledde nerför kullen i riktning mot mossen. Han såg att hon hade stannat för att han skulle fästa kopplet vid halsbandet. Det var det första. Han var inte en man som brukade leta efter tecken, men det här tycktes ge honom en vink om vad han skulle göra härnäst. När de kom fram till hunden satte han på kopplet och räckte det till Gina. ”Vad menade du med inget släktskap?” frågade han. Hon rynkade ögonbrynen och han fortsatte: ”Inget släktskap. Du sa det när du talade om vad du hette.” Återigen det där ansiktsuttrycket. Det var mjukt och något annat, och det gjorde honom vaksam trots att han ville närma sig henne. ”Charles Dickens”, sa hon. ”Författaren? Jag är inte släkt med honom.” ”Åh”, sa han. ”Jag … jag läser inte mycket.” ”Gör du inte?” frågade hon när de började gå nerför kullen. Hon stack handen under hans arm och Tess gick före. ”Jag antar att vi får lov att göra något åt det.”
32