9789187481833 by Smakprov Media AB

Maria Rashidi är i dag

Elisabet Omsén är

frilansjournalist med inriktning på människor som lever i ett socialt utanförskap och/eller kriminalitet. www.omsen.nu

ISBN: 978-91-87481-83-3

Omslag: Elisabet Omsén Foto invik: Elisabet Omsén

www.b4press.com Göteborg 2018

B RÄ N D F RIH ET

Maria Rashidi / Elisabet Omsén

ordförande för Kvinnors Rätt, en förening hon var med och grundade 2001. www.kvinnorsratt.se

Efter 18 år av misshandel begärde jag skilsmässa från min make. Han svarade med att kasta syra över mig. Om inte han fick äga mig, skulle inte någon annan man heller få njuta av min skönhet. Motivet i handlingen är själva grundkodexen i hedersideologin: ägandet och kontrollen av kvinnors kroppar och sexualitet. När Iranska riksförbundet i Sverige inte ville hjälpa mig på grund av att jag uttalat mig i media, svor jag på att ingen någonsin mer skulle få tysta mig. Att väcka debatt och offentligt prata om kvinnors livsvillkor är min drivkraft. Som ordförande för föreningen Kvinnors Rätt kan jag göra frågan om förtryck och våld i hederns namn större än min personliga berättelse och placera in den i en politisk och samhällelig kontext. Med mitt arbete vill jag visa att jämställdhet och jämlikhet i Sverige inte, som vissa bakåtsträvare vill hävda, är likställt med omoral och kvinnors diktatur. Mycket har genom åren sagts och skrivits om mig som person. Det här är min berättelse, som jag minns det.

BRÄND FRIHET

Ett vitt sken lägger sig som en hinna över mina ögon. Jag ser ingenting. Ändå springer jag allt vad jag kan och någonstans hör jag min dotter som skriker. Det är fredagen den 19 september 1997 och mitt ansikte är täckt med en frätande syra. Attacken är min exmans hämnd för att jag vill leva mitt liv i frihet.

Maria Rashidi berättat för Elisabet Omsén

Kära läsare, tyck inte synd om mig. Jag är inget offer. Även om livet efter syraattacken många gånger har varit svårt, ångrar jag ingenting. Trots allt jag gått igenom skulle jag ändå välja mitt skadade ansikte och mina skadade ögon mot att leva med mannen som behandlade mig så fruktansvärt illa. En make som till varje pris ville äga mig och som utsatte våra barn för ett livslångt trauma. Genom hans handling kom barnen att bli dubbelt utsatta. Dels som traumatiserade av Iran-Irak-kriget, dels av det våld de tvingades bevittna mot deras mamma. En misshandel som kulminerade i syraattacken. Men jag ångrar ingenting. Utan honom skulle jag inte ha mina fantastiska barn. – Maria Rashidi, 2018

Förord Den amerikanska socialantropologen Margaret Mead skrev en gång att vi aldrig får glömma att det är just individer som gör skillnad och förändrar. ”Never doubt that a small group of thoughtful, committed citizens can change the world; indeed, it’s the only thing that ever has.” Detta citat etsar sig fast när jag läser Maria Rashidis enormt starka livsberättelse från barndomen i Iran före den islamistiska revolutionen till livet i Sverige autentiskt nedtecknad av Elisabet Omsén. Första gången jag fick höra talas om Maria var 2001. Det var då hon valde att öppet berätta om syraattacken, då hennes egen make som hon redan hade lämnat ville förstöra hennes liv, stympa hennes frihet och för all framtid göra henne helt beroende av honom i hedersförtryckets namn. Men Maria tog livet tillbaka, hon höjde modigt sin röst mot hedersförtrycket och organiserade andra kvinnor genom sin förening Kvinnors Rätt. Det var så vi lärde känna varandra. Jag kommer aldrig att glömma Marias djärva glöd när hon vid ett tillfälle, alldeles i början, sa: ”Jag har ingenting att förlora, för jag känner mig redan död”. Det gjorde ett starkt intryck på mig. Det är berättelser som Maria Rashidis, Fadime Şahindals, Pela Atroshis och Abbas Rezais som varit enskilt viktigast för att väcka debatten om hedersförtrycket i Sverige. Därför måste de berättas om och om igen. Jag tror att denna bok kommer att kunna bli en klassiker. Det finns ett före Maria Rashidi och det finns ett efter. Men skillnaden är att det nu finns en hel armé av människorättsaktivister som står bakom Maria. Och vi kräver Kvinnors Rätt! Birgitta Ohlsson,

Riksdagsledamot Liberalerna 2001–2018 EU-minister 2010–2014

Förförståelse Min pappa tvingade mig aldrig att gifta mig. Jag valde själv att ingå äktenskap med en man jag inte älskade. I den kyskhetskultur jag uppfostrades i skulle flickor till varje pris vara rena. Oskulder. Oskuldsfulla. Vi gavs inte tillåtelse att älska någon frivilligt. Till följd av dessa oskrivna regler gjorde jag det som förväntades av mig för att få omgivningens uppskattning. Jag gifte mig. Som 21-årig tjej i Iran ansågs jag sedan länge mogen att stå brud så att jag kunde föda söner. Det var lika självklart som den varma luften vi andades. Bunden av konventionen gjorde jag det som fordrades av mig som kvinna, jag godtog kontraktet där förmyndarskapet över mig övergick från min pappa till min make och hans familj. Jag blev en mans fru och egendom. För att inte dra skam över mig och min familj följde jag normen, trots att det stred mot min innersta övertygelse. Rädslan för att bli utstött och isolerad satt för djupt. Konsekvensen av denna uråldriga tradition blev att jag svek mig själv. Förrådde min egen vilja. När jag nu efter drygt 60 år blickar tillbaka inser jag att jag inte har levt. Jag har varit levande, men inte följt mitt hjärta. I dag vill jag ifrågasätta den kultur som sedan urminnes tider bundit mig och mitt folk till hederstraditionen. Av mitt livsöde går det att dra lärdomen att föräldrar inte ska hindra sina barn från att blomma ut till den de är födda till att vara. Vuxna ska inte begränsa sina barn för att de själva, släkten eller den egna gruppen lever efter uråldriga sedvänjor. Vi måste ifrågasätta och förändra synen på hederskulturen, så att dagens barn kan få leva hela liv fulla med kärlek. Det är inte för sent för nästa generation. Alla människor har rätt att få älska och att bli älskade i frihet. Mycket har sagts och skrivits om mig som person genom åren. Det här är min berättelse, som jag minns den.

Prolog Mitt under det åttaåriga kriget mellan Iran och Irak flydde jag som 31-årig mamma med tre barn till Sverige. I en tid då många iranier var bestörta över att revolutionen som avsatt kungen av Iran, på persiska kallad shahen, inte lett till den demokrati vi kämpat för. Vi kände oss lurade av den nytillträdde religiöse ledaren ayatollah Khomeini. Av hans löfte om frihet för alla, fattig som rik, man som kvinna såg vi intet. I stället infördes sharialagar som starkt begränsade oss. Framför allt mig och mina medsystrar, som tvingades underkasta oss slöjtvånget med allt vad det innebar och stod för. Jag minns fortfarande känslan av frihet och svenskarnas varma och vänliga mottagande när jag var på plats i landet jag länge drömt om att få bo i. Jag kunde klä mig som jag ville, tänka som jag ville och säga vad jag ville. Även som kvinna. Livet utan kontroll innebar att jag fick möjlighet att bejaka hela min sociala och utåtriktade personlighet och utveckla min fulla potential. Ett och ett halvt år senare kom min make Rahman och familjen återförenades. Det blev fortsättningen på ett äktenskap genomsyrat av fysisk och psykisk misshandel. Ett rent helvete. Varje gång jag försökte lämna honom hotade han med att ta barnen ifrån mig. Hemma i Iran var hans släkt högaktade religiösa regimanhängare och han en respekterad rektor för en skola.

I sitt nya hemland hade min make svårt att anpassa sig och lära sig det svenska språket. I jämställdhetens bästa land hade jag rätt att umgås med andra män och min mans kontrollbehov växte i takt med att han mådde sämre. Han kände sig kränkt av den sekulariserade livsstilen, som han upplevde som en kvinnodiktatur. Ett levnadssätt som enligt honom stred mot den islamiska tron. Min make ville att vi skulle återvända till Iran, men jag vägrade. När misshandeln eskalerade tog jag till slut ut skilsmässa, trots att jag hade skuldkänslor inför barnen för att jag splittrade familjen. Att hans fru lämnade honom kunde min man inte acceptera. Jag och mina barn kom som flyktingar till Sverige för att börja ett nytt liv utan förtryck och inskränkthet. Men tillvaron här blev något annat. Vi fick betala ett högt pris för min längtan efter frihet.

250

Maria, 19 ĂĽr.

251

Foto: ELISABET OMSÃ&#x2030;N

254