9789176454398

Jessie Burton Miniatyrmakaren

Je s sie B u r ton

M ı n iatyr makar e n Ö versät tning av Leif Janzon & Charlot te Hjukst röm

Modernista stock holm

Petronella Oortmans docksk책p, Rijksmuseum, Amsterdam

6

VO C står för Förenade ostindiska kompaniet, på holländska Vereenigde Oost-Indische Compagnie. VO C grundades 1602 och ägde hundratals fartyg som gick på trader över hela Afrika, Europa, Asien och i Indonesiens övärld.

1669 hade VOC femtiotusen anställda, sextio bewindhebber ( bolagsmän), samt sjutton regents (styresmän). 167 1 var VOC:s aktier på Amsterdambörsen uppe i femhundrasjuttio procent av sitt nominella värde.

Det sas att fattigt folk i Holland, tack vare republikens goda jordbruksförutsättningar och starka ekonomi, åt mycket bättre än de fattiga i England, Italien, Frankrike och Spanien. Rikt folk åt bäst av alla.

7

Hugg för er av silvret, hugg för er av guldet!

Här finns omätliga skatter, dyrbarheter i överflöd!

Na hum 2:9

När han gick ut från templet, sa en av hans lärjungar: »Mästare, se vilka stenar och vilka byggnader!« Jesus svarade: »Du ser dessa stora byggnadsverk.

Här kommer inte att lämnas sten på sten, utan allt skall brytas ner.« M a r k us 13:1–2

(Alla citat är tagna från förstrukna passager i ­herr­skapet Brandts familjebibel.)

9

Oude Kerk, Amsterdam; tisdagen den fjortonde januari 1687 B e g r av n i n g e n förmodas bli en stilla tilldragelse, eftersom den bortgångna saknade vänner. Men detta är Amsterdam – ord är vatten som flödar in i människors öron och rötar där – och sydskeppet i Gamla kyrkan är fullbesatt. Från sin trygga plats i korstolarna ser hon skådespelet: gillesbröder med sina äkta makor dras mot gravens gapande hål som myror mot honung.

Snart ansluter bokhållare och skeppare från VOC, regentinnor, sockerbagare – och så han, fortfarande med sin bredbrättade hatt på huvudet. Hon försöker känna medlidande med honom. Med­ lidande kan man ju till skillnad från hat stänga in, ställa åt sidan.

Kyrkans målade innertak – det enda i helgedomen som reforma­torerna inte har kunnat riva ned – svävar högt över människorna, ett mäktigt fartyg med kölen i vädret, en återspeg­ ling av stadens själ. Målade bilder på bjälkarnas uråldriga trä: den dömande Kristus med svärd och lilja, ett gyllene skepp som stävar fram genom vågorna, Jungfru Maria vilande på nymånens skära. Hon fäller upp sätet bredvid sig med den gamla miseri­ cordian, fingrarna löper över undersidans blottade ordspråk i trä: en relief föreställande en man som krystar ut en penningpung, med en grimas av smärta utskuren i ansiktet. Vad har förändrats? tänker hon.

Men ändå. Även de döda närvarar – under golvets stenhällar göms kropp på kropp, ben på stoft, tätt packade under de sörjandes fötter; kvinnokäkar, bäckenet från en köpman, en välgödd herremans tomma bröstkorg. Barnlik, några inte större än en brödlev. Hon ser hur de sörjande vänder bort blicken från denna stenbundna källa till sorg, bort från alla små gravstenar som ögonen råkar snudda vid. Hon kan inte klandra dem.

11

Mitt i folksamlingen får kvinnan syn på det som hon har kommit för. Den unga kvinnan ser dödstrött ut, märkt av sorg, där hon står vid öppningen i kyrkgolvet, noterar nätt och jämnt dem som har kommit för att begapa denna jordfästning. Kist­ bärarna kommer nu, balanserande kistan på sina axlar som ett lutfodral. Av deras miner att döma tycks några av dem vara avogt inställda inför den kommande akten. Påverkade av Pellicorne, förmodar hon. Samma gamla gift återigen drypt i människors öron. Vanligtvis brukar ju sträng marschordning råda vid begrav­ ningar och processioner: stadens burgemeester, borgmästare, i spetsen, därefter menigheten, men ingen gör sig det besväret i dag. Kvinnan föreställer sig att det aldrig har begravts en kropp som denna i något av alla Guds hus inom den här stadens grän­ ser – hon älskar den dödas unika karaktär, så full av trotsighet.

Grundad på risktagande lever nu staden Amsterdam för trygghet, att vandra sin väg under ordnade former, att i stum underkastelse bevara den bekvämlighet som skänks av pengar. Jag borde ha rest härifrån tidigare, inte stannat tills i dag, säger hon sig. Döden har kommit mig alltför nära.

Ringen av människor bryts upp, kistbärarna banar sig väg genom den. När kistan utan ceremonier sänks i graven går den unga kvinnan fram till dess kant. Hon kastar ned en bukett blommor i mörkret, och en stare flyger upp, lyfter på flaxande vingar uppför en vitmenad kyrkvägg. Ansikten med störda mi­ ner vänds upp mot fågeln, men den unga kvinnan låter sig inte bekomma, inte heller kvinnan i korstolarna – bägge följer de blombladens stupande båge, samtidigt som Pellicorne tar upp den sista bönen.

När kistbärarna skjuter den nya gravhällen på plats böjer en tjänsteflicka knä vid det slukande svarta hålet och börjar snyfta.

När hon översiggiven inte gör någonting för att hejda den till­ tagande gråten noteras detta brott mot värdighet och god sed med rynkade näsor: två kvinnor, klädda i siden, viskar med varandra invid korstolarna. »Det är ju just för att visa vett som man över huvud taget är här«, mumlar den ena.

12

»Om de beter sig såhär inför folk är de väl som vilda djur innanför hemmets fyra väggar«, menar väninnan. »Just det. Men jag skulle ge mycket för att få vara en fluga på en av de väggarna. Surr-surr.« De kväver en fnissning, och bland korstolarna ser kvinnan sin knoge vitna mot bänkens trä.

När kyrkgolvet återigen förseglats löses cirkeln upp, de döda är fjärran nu. Den unga kvinnan, ett helgon fallet från kyrk­ fönstrens målade glas, hälsar på de oinbjudna hycklarna, vilka börjar snattra redan på vägen ut mot stadens vindlande gator. Så småningom följs de av den unga kvinnan och hennes tjänarinna, som tigande går arm i arm bort genom mittskeppet och ut. De flesta av männen kommer att återvända till sina skrivbord och pulpeter: att hålla Amsterdam flytande kräver nit och ihärdighet.

Träget arbete vann oss ära, säger ordspråket, men lättja för oss åter ut i havet. Och i denna dag och tid känns de stigande flod­ vågorna alldeles nära.

När kyrkan väl är tom stiger kvinnan ut från korstolarna, skyndar sig, vill inte bli upptäckt. Det kan förändras, säger hon, och rösten viskar tillbaka från väggarna. När hon hittar fram till den nylagda gravhällen kan hon se att allt har gått så fort: grani­ tens sten är fortfarande varmare än de omgivande gravarnas, den uthuggna skriften fortfarande täckt av mejseldamm. Att allt detta någonsin har hänt är nära nog omöjligt att tro.

Kvinnan böjer knä, sticker handen i fickan för att fullborda det som hon en gång påbörjat. Detta är hennes egen bön – ett miniatyrhus, tillräckligt litet för att rymmas i hennes handflata.

Nio rum, och i dem fem människofigurer, så utsökt arbetade, mästerstycken, skapade utanför tidens gränser. Varligt frambär kvinnan sitt offer, lägger det där hon alltid avsett att det ska ligga, signar den svala graniten med valkiga fingrar.

När hon skjuter upp kyrkporten spanar hon instinktivt efter den bredbrättade hatten, Pellicornes prästkappa, kvinnorna i siden. Alla är försvunna – hon skulle kunna vara helt ensam i världen, om det inte vore för ljudet från den instängda staren.

13

Det är dags att gå, men under ett ögonblick håller kvinnan porten öppen för fågeln. Som om den anade vad hon vill flyger den i stället sin väg, till bakom predikstolen.

Hon låter porten sluta sig om kyrkans svala innandöme, vän­ der sig mot solen, börjar gå bort från kanalernas ringvägar, mot havet. Du lilla stare, tänker hon, om du tror att detta Guds hus är en tryggare plats för dig, då är jag inte den som ska befria dig.

14

ETT Medio oktober 1686 Vid kanalen Herengracht i Amsterdam Var ej lysten efter hans smakliga r채tter, ty de 채r en bedr채glig kost.

Or dspr 책 ksbok en 23:3

15

Utifrån och in På trappan till sin nyblivne makes hus lyfter och släpper Nella Oortman portklappens delfin, skyggar inför bultandet från den.

Ingen öppnar, fastän hon är väntad. Klockslaget är det avtalade, korrespondens har utväxlats; hennes mors brevpapper så tunna, så tunna jämfört med Brandts dyrbara veläng. Nej, tänker hon, det här var inte det bästa av välkomnanden, särskilt med tanke på den korta vigselakten månaden innan – inga girlanger, ingen trolovningsbägare, ingen äkta säng. Nella ställer ned sin lilla väska samt fågelburen på översta trappsteget. Hon vet att hon måste försköna det här huset senare, låta det bli hennes hem när hon väl har hittat vägen upp, till ett rum, ett skrivbord.

Nella vänder sig mot kanalen där några pråmskeppares skratt­ salvor rinner uppför husväggarna mitt emot. En liten pojke har rasat in i en kvinna och hennes fiskkorg, och en halvdöd sill halkar nedför hennes vida kjol. Hennes hesa landsbygdsmål får Nella att rysa: »Ditt ålahue, din idiot!« tjuter kvinnan. Pojken är blind – han rotar i gatsmutsen med flinka fingrar efter den för­ rymda sillen som vore den en silveramulett, han är inte rädd för att smutsa ned sig. Han får fatt på fisken, och belåtet skrockande springer han bort på kanalvägen med sin fångst, med den fria armen utsträckt och redo.

Nella jublar inombords – står kvar, vänder sig om mot den sällsynta oktobervärmen, för att njuta av den medan hon kan.

Den här delen av Herengracht kallas Gouden Bocht, Guld­slingan, men i dag ligger denna breda kanalsträcka vardagsbrun. Där husen tornar upp sig ovanför det lerfärgade vattnet framstår de som byggnader ur en saga; de beundrar sin symmetri, ståtliga och vackra i vattenspegeln, ädelstenar infattade i stadens stolthet över sig själv. Ovanför takåsarna gör Moder Natur sitt bästa för 17

att vara lika överväldigande: himlens moln glöder i saffransgult och aprikosrosa, återspeglingar av de skönaste håvor som den ärorika republiken kan ge.

Nella vänder sig återigen mot ytterdörren. Nu står den på glänt. Gjorde den det nyss? Hon är inte säker. Hon skjuter upp den, kikar in i tomheten, där sval luft stiger från marmorn. »Johan­nes Brandt?« ropar hon, högt, lite omtumlad. Ska det här föreställa något slags lek? undrar hon. Jag kommer väl att få stå här till nyår. Peebo, hennes papegoja, burrar fjädrarna mot gallret, hans svaga pip faller stumt mot marmorn. Till och med kanalen, som nu ligger tyst bakom dem, verkar hålla andan.

En sak är Nella säker på där hon står och spejar in i skuggorna.

Hon är iakttagen. Rör på fötterna, Nella Elisabeth och hon stiger över tröskeln. Kommer hennes äkta make att omfamna henne, kyssa henne eller skaka hand med henne helt affärsmässigt? Inget av allt detta gjorde han vid vigselakten, där de stod omgivna av hennes lilla familj, men inte en enda av hans närmaste.

För att visa att även flickor från landet vet att uppföra sig böjer hon på ryggen och tar av sig skorna: små och nätta, i skinn, hen­ nes finaste givetvis – fastän vad det skulle tjäna till kan hon inte säga nu. Värdighet, sa hennes mor, men det är ju så obekvämt att vara värdig. Hon smäller försiktigt ned skorna i golvet, hoppas att ljudet ska mana fram någon – eller kanske skrämma bort någon.

Hennes mor säger att hon inbillar sig för mycket, lever i sin fan­ tasivärld. Skorna blir bara stående där, inte ett dugg händer, och hon känner sig som en komplett idiot.

Där utanför ropar två kvinnor till varandra. Nella vänder sig om, men genom dörröppningen kan hon bara se en enda kvinna, bakifrån, barhuvad, högvuxen med gyllene hår. Hon stegar bort mot solens sista strålar. Nellas hår har lossnat under mössan på resan från Assendelft, och den lätta brisen får några slingor att leta sig ut. Att stoppa in dem igen skulle göra henne ännu mer nervös än hon vill verka, så hon låter dem kittla henne i ansiktet. »Ska vi ha ett menageri här?« Stadig och snabb kommer rösten ur dunklet. Det kryper i 18

huden på Nella, för gåshuden lägger sig inte för att hon har fått rätt i sina misstankar. Hon ser en gestalt glida fram ur skuggorna med utsträckt hand – till protest eller hälsning, det är svårt att veta. Det är en kvinna, slank och rak i ryggen, klädd i djupaste svart, med mössan stärkt och struken till vitglänsande fulländ­ ning. Inte ett hårstrå har sluppit ut och kring henne svävar den allra som svagaste annorlunda doft: muskot. Ögonen är grå, munnen sträng. Hur länge har hon stått där och iakttagit Nella?

Peebo kvittrar, orolig. »Det här är Peebo«, säger Nella. »Min papegoja.« »Jag kan se det«, säger kvinnan och tittar uppifrån sin höjd på Nella. »Och höra. Du har väl inte tagit med dig fler djur?« »Jag har en liten hund, men han är hemma –« »Bra. Den skulle smutsa ned i våra rum. Repa trä med klorna.

Sådana där små hundar är mode hos fransoserna och spanjorerna, och de är lika lättsinniga som de.« »Och så ser de ut som råttor«, hörs en röst någonstans i hallen.

Kvinnan rynkar pannan, sluter ögonen som hastigast, och Nella mönstrar henne, undrar vem som mer närvarar vid det här samtalet. Jag är säkert tio år yngre än hon, tänker Nella, men hennes hy är då verkligen slät. När kvinnan passerar Nella på väg mot den öppna dörren rör hon sig graciöst, självmedvetet och självsäkert. Hon kastar en kort, gillande blick på de små skorna vid tröskeln, stirrar sedan in i fågelburen med hårt hopknipna läppar. Peebo har burrat upp sig av rädsla.

Nella bestämmer sig för att avleda hennes uppmärksamhet från fågeln genom att fatta kvinnans hand för att hälsa, men den andra rycker till vid beröringen. »Stark benstomme för att vara sjutton år«, säger kvinnan. »Jag heter Nella«, säger hon och drar handen åt sig. »Och jag är arton.« »Jag vet vem du är.« »Egentligen heter jag Petronella, men alla hemmavid kallar mig –« »Jag hörde det första gången.« 19

»Är du hushållerskan?« frågar Nella. Hon kan urskilja en kvävd fnissning i hallens dunkel. Kvinnan bryr sig inte om det, tittar ut i pärlemorskymningen. »Finns Johannes här? Jag är hans hustru.« Kvinnan tiger fortfarande. »Vi beseglade vårt äktenskap för en månad sedan, i Assendelft«, framhärdar Nella. Det verkar inte finnas annat att göra än att framhärda. »Min bror är inte hemma.« »Bror?« säger Nella. Ännu en kvävd fnissning ur mörkret. Kvinnan ser Nella rätt i ögonen. »Jag är Marin Brandt«, säger hon, som om Nella borde ha förstått det. Marins blick är hård, men Nella kan märka att det exakta tonfallet blandas med en smula tvehågsenhet. »Han är inte här. Vi trodde att han skulle vara här. Men det är han inte.« »Var är han då?« Marin ser ut mot skymningshimlen igen. Vänstra handens fingrar fläktar till i luften, och ur skuggorna vid trappan lösgör sig två gestalter. »Otto«, säger hon.

En man närmar sig och Nella sväljer, trycker sina kalla fötter hårt mot golvet.

Ottos hud är mörk, mörkbrun överallt: halsen som sticker upp ur kragen, handlederna och händerna som sticker ut ur ärmarna – inget annat än mörkbrun hud, i all oändlighet. Uttrycket i Ottos stora ögon röjer ingen reaktion på Nellas illa dolda fascination.

Han bugar sig för henne och hon niger, biter sig i läppen tills blodsmaken säger henne att hon ska lugna ned sig. Nella ser att hans hud glänser som en välpolerad nöt, det svarta håret är ett moln av mjukaste ull, inte platt och flottigt som hos andra män. »Jag –« säger hon.

Peebo börjar kvittra. Otto sträcker fram sina breda händer – med en toffla vilande i vardera handflatan. »Till era fötter«, säger han.

Dialekten är Amsterdam – men han rullar på orden, så att de blir varma, mjukt flytande. Nella tar de träsulade tofflorna ur hans hand, och hennes fingrar snuddar vid hans hud. Hon drar valhänt på sig skorna. De är för stora, men hon vågar inte 20

påpeka det, och de håller i alla fall hennes fötter ovanför den kalla marmorn. Hon tänker dra åt läderremmarna senare, där uppe – om hon någonsin kommer dit, om de någonsin släpper förbi henne. »Otto är min brors tjänare«, säger Marin, som fortfarande betraktar henne. »Och det här är Cornelia, vår tjänsteflicka, som ska passa upp på dig.« Cornelia stiger fram. Hon är lite äldre än Nella, kanske tjugo, tjugoett år, och aningen längre. Cornelia naglar fast Nella med ett stelt leende, mäter den nya frun i huset med sin blå blick, noterar hur Nellas händer darrar. Nella ler, lite störd av tjänsteflickans nyfikenhet, kämpar för att säga något, få fram några tomma ord till tack. Hon blir både tacksam och skamsen när Marin avbryter. »Låt mig få visa dig övervåningen«, säger hon. »Du vill nog se ditt rum.« Nella nickar, och en road glimt syns i Cornelias blick. Ett mjukt kurrande från buren studsar uppför väggarna, och Marin visar med en knyck på handleden att Cornelia ska ta fågeln till köket. »Men tänk på allt matos«, protesterar Nella. Marin och Otto vänder sig mot henne igen. »Peebo tycker om ljus.« Cornelia lyfter buren och börjar svänga med den som en hink. »Snälla, var försiktig«, ber Nella. Marin fångar en blick från Cornelia. Flickan fortsätter mot köket, ackompanjerad av Peebos oroliga pipande, en skör melodi.

• En trappa upp känner Nella hur hon krymper till en dvärg inför överdådet i sitt nya rum. Marin verkar enbart missnöjd. »Cornelia har varit för flitig med att sömma«, säger hon. »Men hoppeligen gifter sig Johannes väl bara en gång.« Nella ser kuddar med broderade namnchiffer, ett nytt säng­ täcke, två par nyuppsatta gardiner. »Det behövs sådan här tung sammet för att stänga ute kanaldimman«, påpekar Marin. »Det här var mitt rum förut«, säger hon och går bort till fönstret för 21

att betrakta de glest utspridda stjärnor som har börjat framträda, lägger handen på fönsterbrädan. »Det har bättre utsikt, så vi lät dig få det.« »Nejmen«, säger Nella. »Då måste vi byta.« De betraktar varandra, invallade innanför en massiv ringmur av broderier, ett fält av linne täckt av B:n som i Brandt, kransat av vinlöv, inlagt i fågelbon, växande ur blomstersängar. Namn­ chiffren har slukat hennes flicknamn som har gett dem feta, upp­ svällda bukar. Osäkert pliktmedveten drar Nella med ett finger över träprakten, som nu börjar kännas så tung. »I ditt vördnadsvärda familjesäte Assendelft, är det varmt och torrt där?« frågar Marin. »Kan vara fuktigt«, svarar Nella, medan hon böjer sig fram och försöker rätta till de stora, illasittande tofflorna som spänts fast på hennes fötter. »Fördämningsvallarna håller inte alltid tätt.

Men det är inte något vördnadsvärt –« »– vår familj kanske inte har lika fina anor som er, men vad är anor mot ett varmt och torrt och välbyggt hus?« avbryter Marin.

Det är inte en fråga. »Just det.« »Afkomst seyt niet. Börd betyder ingenting«, driver Marin på och ränner fingret i en kudde för att understryka ordet ingenting. »Pastor Pellicorne sa det i söndags, och jag skrev upp det på försättsbladet i vår Bibel. Vattnen kan stiga om vi inte är på vår vakt.« Hon tycks ruska av sig en tanke. »Din mor har skrivit. Hon vill bestämt betala din resa hit. Det kan vi inte tillåta. Vi skickade ju vår näst bästa båt. Du tar väl inte illa upp?« »Nejdå. Inte alls.« »Utmärkt. Näst bästa betyder ändå i vårt hus nymålad, och kajutan inklädd med bengaliskt siden. Och Johannes använder den andra.« Nella undrar var hennes make finns, ute med sin bästa båt och inte tillbaka i tid för att ta emot henne. Hon tänker på Peebo, ensam i köket, så nära elden, så nära grytorna. »Har ni bara två hjon?« frågar hon.

22

»Det räcker. Vi är köpmansfolk, inte några lättingar. Bibeln säger att människan aldrig ska pråla med sina rikedomar.« »Nej. Så sant.« »Om hon har några kvar att pråla med förstås.« Marin stirrar på henne, och Nella tittar bort. Det börjar mörkna i rummet, och Marin går omkring och tänder ljus. Billiga talgdankar – Nella hade hoppats på mer väldoftande vaxljus. Att Marin har valt de här köttluktande, rykande ljusen förvånar henne. »Cornelia ver­ kar ha broderat ditt nya namn på allting«, säger Marin över axeln.

Minst sagt, tänker Nella, som minns Cornelias bistra blick.

Flickans fingrar måste vara röda och såriga nu, och vem ska straffas för det? »När kommer Johannes? Varför är inte han här?« »Din mor sa att du var angelägen om att börja livet som äkta maka i Amsterdam. Är du det?« »Ja. Men för det behövs en äkta man.« I den frostiga tystnad som följer undrar Nella var Marins man finns. Hon kanske har gömt honom i jordkällaren. Nella kväver en desperat skrattlust med ett leende mot en av kuddarna. »Allt är så vackert här. Ni behövde inte alls anstränga er för min skull.« »Det är Cornelia som har gjort alltsammans. Jag är inte det minsta händig.« »Det tror jag inte alls.« »Jag har tagit ned mina tavlor. Jag trodde att de här kanske skulle vara mer i din smak.« Marin gör en handrörelse mot väg­ gen, där en knippa döda fåglar har förevigats i olja hängande från en krok, fjädrar och klor om vartannat. Längre bort på väggen ett porträtt av en passad hare, en stolt jägares byte. Där intill en hög ostron i olja uppstaplade på en tallrik med Kinamönster, i skug­ gan av ett utspillt vinglas och en skål övermogen frukt. Något vagt oroande strålar ut från ostronen, blottade, utfläkta. Nellas mor har täckt deras väggar med landskap och scener ur Bibeln. »De här tillhör min bror«, säger Marin och pekar på en överfull vas med blommor, hårdare växter än i naturen, överdrivet färg­ starka, med ett halvt granatäpple väntande nere vid ramkanten.

23

»Tack så mycket.« Nella undrar hur lång tid hon kommer att behöva för att hinna vända dem mot väggen innan hon går och lägger sig. »Du vill nog äta här uppe i kväll«, säger Marin. »Du har ju rest i många timmar.« »Det har jag. Ja tack, gärna.« Nella ryser invärtes, åt fåglarnas blodiga näbbar och glasartade ögon, löftena om ruttnande kött.

Vid åsynen av dem överväldigas hon av lust på något sött. »Har ni någon marsipan?« »Nej. Socker är… inte något som vi använder så mycket. Det gör människor sjuka i själen.« »Mor brukade göra figurer av marsipan.« Det fanns alltid marsipan i skafferiet hemma, mevrouw Oortmans enda lidelse och i det hänseendet lik sin man. Sjöjungfrur, båtar och hals­ band av sötsaksjuveler, mandelmjuka läckerheter som smälte i munnen. Jag är inte längre mors, tänker Nella. En dag ska hon forma sockerfigurer åt andra små klibbiga händer, alltmedan röster ropar efter mer godsaker. »Jag ska säga åt Cornelia att komma upp med lite herenbrood och Gouda«, säger Marin och väcker Nella ur hennes tankar. »Och ett glas rhenskt.« »Tack. Någon aning om när Johannes kan tänkas komma?« Marin vädrar. »Vad är det där för lukt?« Instinktivt flyger Nellas händer upp mot halsen. »Från mig?« »Är det från dig?« »Mor köpte parfym åt mig. Liljeolja. Är det den lukten?« Marin nickar. »Det är det«, säger hon. »Lilja.« Hon hostar lätt. »Du vet vad man säger om liljor.« »Nej.« »Blommar kort, vissnar fort.« Med de orden stänger Marin dörren.

24

Reskappan K l o c k a n fyra på natten kan Nella fortfarande inte sova. Hela den annorlunda nya miljön, blank och broderad, bakom slingor från rykande talgdankar, hindrar henne från att lugna ned sig.

Målningarna är fortfarande synliga, för hon har inte vågat vända på dem. I sängen låter hon de händelser som lett fram till denna stund ta form i hennes utmattade hjärna.

När Seigneur Oortman dog för två år sedan sas det i Assendelft att det han hade låtit komma till världen var bryggerier. Trots att Nella hatade när folk sa att hennes far inte var mer än en berusad Priapos var det sorgligt men sant. Han band upp deras liv med en härva av skulder – soppan fick spädas ut, köttbitarna blev allt sämre, tjänstefolket försvann. Han hade aldrig byggt någon ark, som ju tillkommer alla holländare, till värn mot de stigande vattnen. »Du måste gifta dig med en man som kan ha kvar sina gulden i börsen«, sa hennes mor och lyfte gåspennan. »Men jag har ju ingenting att ge i gengäld«, hade Nella svarat.

Hennes mor skakade på huvudet. »Se på dig själv – vad annat har vi kvinnor att ge?« De orden hade gjort Nella bestört. Att förminskas av sin egen mor väckte ett nytt slags oro inom henne, och sorgen efter fadern ersattes av sorg för henne själv. Hennes yngre syskon, Carel och Arabella, fick fortsätta att hållas ute i det fria, leka kannibaler och sjörövare.

I två år fick Nella öva sig i att vara fin dam. Hon började gå med en ny hållning – fastän det ju ingenstans fanns att gå, som hon klagade, och hon kände för första gången lust att fly från sin by, brydde sig inte om det ofantliga himlavalvet ovanför, såg bara ett lantligt fängelse där dammet redan höll på att lägga sig över allt. Iförd nytt snörliv satt hon och förbättrade sitt lutspel, lät 25

sina nätta fingrar röra sig flinkt över greppbrädan, tog bara nätt och jämnt tillräcklig hänsyn till sin mors nerver för att inte göra uppror. Och i juli detta år föll änkans förfrågningar hos de sista av makens förbindelser i Amsterdam äntligen i god jord.

Det kom ett brev, med prydlig, jämn och självsäker påskrift.

Hennes mor lät henne inte läsa det – men en vecka senare fick Nella veta att hon skulle spela för en man, en köpman vid namn Johannes Brandt, ditrest från Amsterdam. Och medan solen sjönk över Assendelfts gulnande slättland satt denne främling i deras bofälliga hus och lyssnade till hennes spel.

Nella tyckte att han verkade berörd, och när hon hade slutat sa han att han hade njutit av musiken. »Jag älskar luta«, hade han sagt. »Vilket underbart instrument. Jag har två stycken hängande på väggen därhemma, men ingen har spelat på dem sedan flera år tillbaka.« Och när Johannes Brandt – trettionio år gammal, en riktig Metusalem, hade Carel retats – hade anhållit om hennes hand bestämde sig Nella för att säga ja. Det skulle ha verkat otacksamt och minst sagt idiotiskt att säga nej. Vad fanns det för andra valmöjligheter än – med Marins ord – livet som äkta maka?

Efter vigseln i Assendelft i september, efter att deras namn hade införts i kyrkboken, intog de en enkel middag i det oortman­ ska hemmet varpå Johannes avreste. En last måste skeppas till Venedig, hade han sagt, och det måste han ta hand om själv. Nella och hennes mor hade nickat. Johannes var ju så charmerande med sitt sneda leende, sin utstrålning av makt. På bröllopsnatten hade den nygifta Nella legat och sovit som hon gjort i alla år, skavfötters med sin ostyriga syster. Men allt tjänade ett högre syfte, intalade hon sig, och hon såg sig själv stiga ur Assendelfts aska som en ny kvinna – en äkta maka, med allt framför sig – Tankarna avbryts av hundskall i hallen. Nella kan höra en mansröst – Johannes, det är hon säker på. Hennes man är här, här i Amsterdam – lite sen, men här. Nella sätter sig upp i sängen, repeterar trött sina repliker: Så angenämt. Gick resan bra? Jodå.

Gläder mig – ja, jag gläder mig verkligen.

26

Men hon vågar inte gå ned – ohjälpligt nervös, upphetsningen över att få träffa honom går inte att behärska. Hon väntar, oron slår ut i magen, hon vet inte vad hon ska ta sig till. Till slut sticker hon fötterna i trätofflornas remmar, drar en sjal över nattsärken och tassar bort i korridoren.

Klor klapprar över golvplattorna, havsluft i stickelhår, svansar slår mot möbler. Marin har hunnit till Johannes först, och Nella kan höra deras samtal. »Det har jag aldrig sagt, Marin.« Rösten är djup och torr. »Glöm det nu, bror. Det gläder mig att se dig. Jag har bett för att du tryggt skulle återkomma.« Lågan på Marins ljus flackar när hon stiger ut ur dunklet för att se på honom. Nella lutar sig över räcket, tar in den ovana åsynen av Johannes, klädd i reskappa, hans förvånansvärt grova fingrar som på en slaktare. »Du ser trött ut«, fortsätter Marin. »Jag vet, jag vet. Och hösten i London –« »Är ryslig. Så det är där du har varit. Låt mig.« Med sin lediga hand hjälper Marin honom av med reskappan. »Åh, bror. Vad du har blivit mager. Du har varit borta för länge.« »Jag är inte mager.« Han drar sig undan. »Rezeki, Dhana«, kallar han, och hundarna följer honom som tjänande andar. Nella noterar de konstigt klingande namnen. Rezeki, Dhana. I Assen­ delft kallade Carel deras hundar Nosen och Svartöga, fantasilösa namn men perfekta för deras personligheter och utseenden. »Bror«, säger Marin. »Hon har kommit.« Johannes hejdar sig, men vänder sig inte om. Axlarna sjunker ned, huvudet likaså, lite djupare ned mot bröstet. »Jaha«, säger han. »På så sätt.« »Det skulle ha varit bättre ifall du hade varit här när hon kom.« »Jag är övertygad om att du klarade det bra.« Marin gör en paus, och tystnaden växer mellan hennes ble­ ka ansikte och den avvisande mur som är broderns ryggtavla. »Glöm inte«, säger hon.

Johannes kör fingrarna genom håret. »Hur skulle jag kunna göra det?« svarar han. »Hur skulle jag kunna göra det?« 27