9789147114047 by Smakprov Media AB

NÄR OMVÅRDNAD BLEV VETENSKAP de första decennierna 1970–2000

redaktörer elisabeth hamrin mona kihlgren alice rinell hermansson gerthrud östlinder

ISBN 978-91-47-11404-7 ©2014 Elisabeth Hamrin, Mona Kihlgren, Alice Rinell Hermansson, Gerthrud Östlinder och Liber AB Redaktör: Elisabeth Åman Förläggare: Kristina Iritz Hedberg Omslag: Catharina Ekström Grafisk form och sättning: Anna Hild

Första upplagan 1

Tryck Kina 2014

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUSavtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner och universitet. Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuspresskopia.se. Liber AB, 113 98 Stockholm Tfn 08-690 90 00 www.liber.se Kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01 e-post kundservice.liber@liber.se

INNEHÅLL Förord

Begreppsförklaringar

1. Vad gjorde det möjligt?

1.1 Ingress

1.2 Omvårdnadsforskningens utveckling i Sverige – från 1970-tal till år 2000

1.3 Finansiering av den tidiga forskningen inom omvårdnad och vårdpedagogik

1.4 Medicinska forskningsrådet och omvårdnadsvetenskapens framväxt – arbets- och planeringsgrupper

PERSONLIGA BERÄTTELSER

Vägen mot vetenskapens värld

Från vikarierande mentalsköterska till professor i omvårdnadsforskning

2. Så byggdes grunden

2.1 Ingress

2.2 Vägar till forskarutbildning

2.3 Umeå högskoleregion

2.4 Uppsala högskoleregion

2.5 Stockholms högskoleregion

2.6 Linköpings högskoleregion

105

2.7 Göteborgs högskoleregion

114

2.8 Lunds högskoleregion

126

2.9 Utvecklingen inom Örebro sjukvårdsregion

133

2.10 Sammanfattande kommentarer

142

PERSONLIG BERÄTTELSE

Från medicin till omvårdnadsvetenskap en utmaning

145

3. Tidiga forskningsområden – exempel från starten

154

Klinisk omvårdnad

155

3.1 Ingress

155

3.2 Forskning om barn

156

3.3 Livskvalitetsbegreppet – ett mått på livsvärden

163

3.4 Ätande, nutrition och ätbeteende

169

3.5 Forskning om trycksår

177

3.6 Omvårdnad vid psykisk ohälsa

184

3.7 Förståelse och omvårdnad av personer med demenssjukdom

189

3.8 Vård i livets slutskede

199

3.9 Forskning i palliativ vård åren 1980–2000

205

3.10 Sammanfattande kommentar

211

Vårdadministrativ forskning

214

3.11 Ingress

214

3.12 Forskning om vårdorganisation och sjuksköterskans ledarroll

215

Vårdpedagogisk forskning

228

3.13 Ingress

228

3.14 Vårdpedagogik – från projekt till institution

229

3.15 Om vårdpedagogik – en normativ betraktelse

237

Barnmorskors kliniska forskning

245

3.16 Ingress

245

3.17 Barnmorskeforskningens framväxt i Sverige

246

PERSONLIG BERÄTTELSE

Min resa inom vårdvetenskapens område

4. Evidensbaserad omvårdnad

259

272

4.1 Ingress

273

4.2 Evidensbaserad omvårdnad i Sverige

274

PERSONLIG BERÄTTELSE

Omvårdnadsforskning – en personlig upplevelse

280

5. Internationellt samarbete

288

5.1 Ingress

289

5.2 Internationellt samarbete

290

5.3 Kurser i omvårdnads- /vårdvetenskap vid Nordiska Hälsovårdshögskolan i Göteborg

300

6. Forskning inom vårdarbetet – olika tolkares syn

304

6.1 Ingress

305

6.2 Omvårdnadsforskningens entré som omvälvande disciplin

306

6.3 Forskning med direkt tillämpning inom vård och omsorg

309

6.4 En politikers syn på betydelsen av forskning inom omvårdnadsområdet i Sverige

311

7. Omvårdnadsforskning ur ett idéhistoriskt perspektiv

316

7.1 Ingress

317

7.2 Omvårdnad, vetenskap och samhälle

318

8. Omvårdnadsvetenskapen och framtiden

326

8.1 Ingress

327

8.2 Omvårdnadsvetenskapen i ett framtidsperspektiv

328

9. Författarpresentationer

339

9.1 Arbetsgrupp och redaktörer

339

9.2 Övriga författare

342

10. Referenser

347

FÖRORD

Denna bok kommer i rättan tid. Den har till största delen skrivits av dem som själva var med och skapade historia, dem som var pionjärerna i svensk akademisk omvårdnadsvetenskap. Och detta medan de ännu sprakar av initiativkraft, något som denna bok vittnar om. Dessutom kommer sammanställningen vid en tidpunkt i den svenska omvårdnadsvetenskapens utveckling när det finns mycket att summera. Mitt allra första rendez-vous med omvårdnadsvetenskapen var när Astrid Norberg kom till Umeå i 1980-talets början som landets första professor i omvårdnad. Nog hade jag forskat tillsammans med sjuksköterskor tidigare. Men det var Astrid som öppnade mina ögon för omvårdnaden som en akademisk disciplin med egen profil och egen styrka. Det var en slags uppenbarelse att mjuka data kunde göras hårda genom att ställa tuffa krav på den vetenskapliga kvaliteten i mätningarna av patienternas attityder och upplevelser. Det imponerade på mig hur de allra mest patientnära frågorna kunde få vetenskapliga svar som inte bara gagnade den enskilda patienten utan också var allmängiltiga. Och det var slående hur kvalitativa studier kunde genomföras med rigorösa vetenskapliga krav och inom ett stramt teoretiskt ramverk. Som ofta när nya vetenskapsområden etableras, är det många som har behövt övertygas. Många som arbetar inom omvårdnadsvetenskapen har uppfattningen att de arbetat i motvind. För mig som inte själv upplevt motvinden utan i stället utifrån följt omvårdnadsvetenskapens utveckling, ofta tätt, ibland mer på avstånd, har utvecklingen varit synnerligen imponerande: akademiseringen av grundutbildningen, den breda forskarutbildningen, 1 300–1 400 disputerade, långt över 90 professorer – är en exempellös framgång på alla nivåer. I en mening har denna bok en narrativ ansats. Den bär i mycket den personliga vittnesbördens prägel. Med något undantag är berättelserna inte skrivna av professionella historiker. I stället kan de som framträder här säga: Ja, jag vet, jag var faktiskt med.

Jag uppfattar att bidragen i denna bok – som så många andra historiebeskrivningar – är segrarnas historia. De som framträder här är de som varit framgångsrika, de som blivit ledande personer i svensk omvårdnadsvetenskap. Tillsammans ger berättelserna en fascinerande bild av hur svensk omvårdnadsvetenskap växt fram, från det att marken bereddes och grundstenarna lades till hur bygget successivt rest sig. Den som i dag kommer in i omvårdnadsvetenskapen får här en tydlig bild av hur ingen kunskap kan sväva fritt – dagens omvårdnadsforskning bygger vidare på pionjärernas fundament. Allt som gjorts under dessa årtionden har kanske inte fört framåt. Men framgångarna, misslyckandena, hur hinder uppstått och bemästrats har det gemensamt att de gett eftervärlden viktiga lärdomar. Kloka tolkningar av det förgångna är till hjälp när framtiden ska mötas. Ur berättelserna i denna bok träder framgångsrika strategier att fortsätta utveckla omvårdnadsvetenskapen framöver.

Kjell Asplund Professor emeritus Ordförande i Statens medicinsk-etiska råd, f.d. generaldirektör för Socialstyrelsen och ordförande i Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU

FÖRORD

Vid ett möte med landets professorer inom omvårdnadsvetenskap eller vårdvetenskap i november 2005 diskuterades förutsättningarna för att dokumentera den svenska omvårdnadsforskningens framväxt. Senare tillsattes en arbetsgrupp, de flesta professorer från olika delar av landet, med professor Elisabeth Hamrin, Linköping, som sammankallande. Arbetsgruppen valde att begränsa den historiska beskrivningen till tidsperioden mellan åren 1970 och 2000 och till den omvårdnadsforskning som bedrivits av sjuksköterskor och barnmorskor. I denna forskning är också inkluderat vårdadministrativ- och vårdpedagogisk forskning. Under denna period blev sjuksköterskeutbildningen genom högskolereformen 1977 en högskoleutbildning och därmed var grunden lagd för att bygga upp ett nytt ämnesområde – omvårdnadsvetenskap. De första sjuksköterskorna påbörjade sin forskarutbildning och Medicinska forskningsrådet (MFR), som från början stödde omvårdnadsforskningen genom bidrag till såväl tjänster som forskningsprojekt, blev en viktig aktör under uppbyggnadsskedet. Rådet beskrev tidigt omvårdnadsforskningens domän, där man förutom sjuksköterskor från början också inkluderade bland andra arbetsterapeuters och sjukgymnasters forskning. Syftet med boken är att beskriva uppbyggnaden och kunskapsutvecklingen inom den tidiga omvårdnadsforskningen i Sverige. För detta behövdes det eldsjälar, i första hand sjuksköterskor som tidigt insåg vikten av att ”beforska” sitt ansvarsområde i hälso- och sjukvården och göra vården och omsorgen bättre för vårdtagare och deras närstående. Boken beskriver också politiska beslut som gjorde det möjligt liksom finansieringen av de första årens omvårdnadsforskning. För att få perspektiv på de första 30 årens omvårdnadsforskning delar också ett antal personer som inte tillhör professionen sina tankar. I egenskap av läkare, handledare och beslutsfattare har de haft nära kontakter med omvårdnadsforskning och omvårdnadsforskare.

Roger Qvarsell, professor i idéhistoria vid Linköpings universitet, har lagt ett idéhistoriskt perspektiv på omvårdnadsforskningen framväxt. I boken ger fem av våra första disputerade sjuksköterskor, tillika professorer, sina personliga berättelser om hur det var att bryta ny mark för omvårdnadsforskningen, då ett nytt ämne i den akademiska världen. I boken beskrivs också det betydelsefulla samarbete som varit mellan omvårdnadsforskare internationellt, främst inom Europa och med USA. Arbetsgruppens ambition har varit att med historien som utgångspunkt väcka dagens och morgondagens studenters och sjuksköterskors intresse för att skapa nya kunskaper både för den hälso- och sjukvård och omsorg som råder i dag och i framtiden. Vi hoppas att vi har lyckats med det. I ett avslutande kapitel har kollegan och omvårdnadsforskaren professor Ingalill Rahm Hallberg gjort en framtidsspaning vad gäller omvårdnadsforskningens utmaningar. Hon efterlyser för framtiden bland annat ett ökat samarbete mellan forskare med olika kompetenser i forskargrupper. Vidare anser hon att det behövs systematisk forskning kring interventioner och implementering av ny kunskap i den praktiska hälso- och sjukvården. De första 30 årens omvårdnadsvetenskap har varit framgångsrik. Stöd från olika instanser har varit viktigt för detta. I dag uppskattas att 1 300–1 400 sjuksköterskor har disputerat och av dessa har ett nittiotal blivit professorer. Vi hoppas att dessa siffror ska utökas betydligt i framtiden. Allt tyder på att detta är fallet, antalet doktorander är stort runt om i landet och på våra universitet och högskolor möter vi många nyfikna och ambitiösa studenter som utgör presumtiva framtida doktorer och professorer i omvårdnadsvetenskap. Vår ambition med boken har varit att ge en bild av hur omvårdnadsforskningen byggdes upp i Sverige under de första tre decennierna och ge exempel på de första områden som beforskades. Endast ett begränsat antal av de kollegor som disputerade under perioden 1970– 2000 har av utrymmesskäl kunnat omnämnas. Men dessa kollegor får representera alla er som under denna första viktiga inledande period har bidragit med ovärderlig ny kunskap och varit en förutsättning för kunskapsuppbyggnad, undervisning av studenter, handledning och skolning av alla nya doktorander och juniora forskare. Redaktionskommittén för boken utsågs av arbetsgruppen för det slutliga arbetet och har bestått av Elisabeth Hamrin, Mona Kihlgren, Alice Rinell Hermansson och Gerthrud Östlinder. I arbetsgruppen för planeringen av boken har utöver redaktions-

gruppens medlemmar också Hjördis Björvell, Britt Johansson, Astrid Norberg, Vivian Wahlberg och Ulla Qvarnström deltagit från starten av arbetet till slutfasen. Redaktionskommittén vill ge ett stort tack till alla er medförfattare i boken som så livfullt och engagerat förmedlat era erfarenheter av ett nytt akademiskt ämnes uppbyggnad och fortsatta utveckling. Ett stort tack också till Liber förlag och förläggare Kristina Iritz Hedberg och förlagsredaktör Elisabeth Åman för ett utomordentligt gott samarbete. Redaktionskommittén önskar till sist, men inte minst, framföra ett stort tack till er som gjort det ekonomiskt möjligt att dokumentera delar av de första 30 årens omvårdnadsforskning. Vårt tack går till Svensk sjuksköterskeförening, Vårdförbundet, TAM-Arkivs forskningsråd, Vårdalstiftelsen, Södra Sveriges sjuksköterskehem i Lund, Röda Korsets Högskola, Sophiahemmet och Ulla Qvarnström, som också är medförfattare till boken.

Redaktionskommittén Stockholm i november 2013

Alice Rinell Hermansson, Elisabeth Hamrin, Gerthrud Östlinder och Mona Kihlgren.

BEGREPPSFÖRKLARINGAR

I samband med högskolereformen 1977 blev omvårdnad sjuksköterskeutbildningens karaktärsämne (numera huvudområde). Den forskning som växte fram benämndes omvårdnadsforskning. Detta kom att påverka utvecklingen av benämningar som användes för institutioner och centrumbildningar, professurer och forskningsområden. Till en början blev omvårdnadsforskning en gemensam benämning för den forskning som bedrevs av flera olika yrkesgrupper, förutom sjuksköterskor också sjukgymnaster, arbetsterapeuter, laboratorieassistenter (biomedicinska analytiker) med flera. I samband med bildandet av storinstitutioner kom de olika grupperna att differentieras och få olika benämningar för sina forskningsfält. De första tre professurerna, som inrättades av regeringen, benämndes omvårdnadsforskning. Dåvarande Universitets- och högskoleämbetets (UHÄ:s) beskrivning av området för de första professurerna var: ”Ämnesområdet omvårdnadsforskning omfattar studier av vård och omsorg. Området omfattar även utveckling av praktiskt tillämpbar kunskap för omvårdnaden avseende metoder och hjälpmedel liksom de situationer och miljöer där vård och omsorg äger rum” (UHÄ 1987). Senare benämningar har varit omvårdnad, omvårdnadsvetenskap eller vårdvetenskap. Olika lärosäten har valt att benämna karaktärsämnet/huvudområdet och institutioner, enheter och centrumbildningar på olika sätt. De som disputerat inom området har fått olika benämningar på sina doktorsexamina beroende på vid vilken fakultet de har disputerat, men också beroende på när i tiden disputationen varit. Under de trettio åren som här beskrivs har bland annat medicinska fakulteter ändrat sina benämningar på doktorsexamen. Vid medicinsk fakultet användes benämningarna doktor i medicinsk vetenskap (dr med.vet.) alternativt medicine doktor (med.dr) och vid samhällsvetenskaplig fakultet filosofie doktor (fil.dr). Benämningen av ämnet för disputationen utgick från den ämnesbeteckning som doktorandens basinsti-

tution hade, ibland med tillägget ”med inriktning mot omvårdnadsvetenskap”. De som så småningom disputerade vid centrumbildningar och institutioner för omvårdnadsvetenskap/vårdvetenskap fick analogt med detta dessa institutioners ämnesbeteckning i sin examen. Benämningen av ett nytt akademiskt ämne är naturligtvis inte självklar och en gång för alltid given. Ett ämne i utveckling är en process där just den nya kunskapen som byggs upp också ger grunden för innehåll och benämning. Denna frihet måste finnas för att ett ämne inte ska stagnera i sin utveckling. Begrepp och konsensus kring dessa är viktigt, men det avgörande för utvecklingen är ett ämnes innehåll, metoder och tillämpbarhet i forskning och i klinisk verksamhet. Under alla år då omvårdnadsforskning bedrivits (en verksamhet som tar fram och utvecklar nya kunskaper inom omvårdnadsvetenskapen) har många, både inomprofessionellt och inte minst externa intressenter, önskat få en entydig och klar definition av ämnet och vetenskapen. En expertkommitté inom WHO indelade tidigt omvårdnadens forskningsfält i de tre kategorierna: praktisk sjukvård, sjukvårdsadministration och sjukvårdsutbildning (WHO 1966, svensk översättning 1968). En definition av omvårdnadsforskning finns också i Medicinska forskningsrådets publikation Teorier och metoder i omvårdnadsforskning (1982). Dessa försök till definitioner eller beskrivningar omnämns också i kapitel 1 och 6 i denna bok. Vetenskapsrådet (2006) har en senare beskrivning av den vårdvetenskapliga forskningen och dess domän. Begreppet vårdvetenskap förtjänar att här också särskilt beröras. Vårdvetenskap fick, liksom omvårdnadsforskning, i samband med högskolereformen 1977 en betydelse som samlingsbegrepp för ett antal nya ämnesområden för de så kallade medellånga vårdutbildningarna. ”Paraplybenämningen”, vårdvetenskap, används fortfarande i bland annat statliga utredningar. I vissa fall har begreppet vidgats ytterligare att också omfatta hälso- och sjukvårdsforskning och viss klinisk medicinsk forskning. Parallellt med denna användning används begreppet vårdvetenskap i betydelsen vetenskap som producerar kunskap om vårdandet (icke professionsbundet), en vetenskap som beskriver vårdens substans – Vad är god vård? Vårdvetenskapen utvecklar kunskap om vårdandets fenomen (ontologisk nivå). I den här boken har vi eftersträvat att i görligaste mån anknyta till de benämningar som var gängse under den tidsperiod som boken omfattar. Därför har vi valt att huvudsakligen använda begreppen omvårdnadsforskning och omvårdnadsvetenskap. Omvårdnadsforskning kan ses som en verksamhet som genererar omvårdnadsvetenskap.

1. VAD GJORDE DET MÖJLIGT?

1.1 Ingress Ett nytt ämnes- och forskningsområde kommer inte till av sig självt. Det krävs ett långt och idogt arbete i vilket många goda krafter måste samverka. Eldsjälar som tror på värdet och vikten av att utveckla ny kunskap är en förutsättning. Men det behövs också framsynta politiker och personer i organisationer som beslutar om utbildningsreformer, som bidrar till finansiering och driver utvecklingsfrågor i den universitetsoch högskolemiljö där ett nytt ämnesområde ska etableras och utvecklas. Allt detta började falla på plats för omvårdnadsforskningen i Sverige under 1970talet, ungefär 100 år efter att förebilden Florence Nightingale inspirerat adepter och kollegor att utveckla sitt yrke på ett systematiskt och kunskapsbaserat sätt (Moberg 2007). I detta kapitel görs en sammanfattning av både de organisatoriska och finansiella förutsättningar som gjorde det möjligt att relativt sett snabbt bygga upp ett nytt ämnesområde – omvårdnadsvetenskapen – i Sverige.

1.2 Omvårdnadsforskningens utveckling i Sverige – från 1970-tal till år 2000 G E RT H R U D Ö S T L I N D E R

Det var så det började Florence Nightingale (1820–1910), förebilden och skaparen av det yrke som under 1900-talet utvecklats till ett akademiskt yrke, lade grunden för omvårdnadsforskningens utveckling och därmed också sjuksköterskans kunskapsbaserade yrkesutövning. Florence Nightingale arbetade analytiskt och systematiskt med statistik och dokumentation och hon stred för god utbildning för alla sjuksköterskor. Trots detta skulle det ta 100 år tills vi i Sverige på allvar började diskutera en akademisk utbildning och möjlighet för sjuksköterskor att bedriva forskning. Det stora genombrottet för akademisering av den svenska sjuksköterskeutbildningen kom genom riksdagens beslut år 1975 om reformering av högskoleutbildningen i Sverige (prop. 1975:9). Den 1 juli 1977 genomfördes en av de mest genomgripande högskolereformerna i modern tid, en reform som inlemmade ett stort antal postgymnasiala utbildningar som tidigare organiserats utanför högskolan, däribland sjuksköterskeutbildningen, i högskoleorganisationen.

Vad gjorde omvårdnadsforskningen möjlig? Det var många faktorer som gjorde att det för 36 år sedan blev möjligt för sjuksköterskor att inom sitt eget ämnesområde genomgå forskarutbildning och därmed ge förutsättning för en vetenskapligt baserad omvårdnadsverksamhet. Influenser från andra länder där ”nursing research” redan var etablerad bidrog starkt till denna utveckling. Genom ett idogt arbete bland sjuksköterskorna själva och deras professionella och fackliga organisationer, men också med stöd av framsynta personer inom andra forskningsområden började de första stegen tas redan under 1960-talet. Helt avgörande för utvecklingen var emellertid politiska beslut under 1970-talet.

Florence Nightingale (1820–1910), symbolen och inspiratören för systematiskt och kunskapsbaserat vård- och omsorgsarbete.

Internationell utveckling USA har varit ledande i arbetet för akademisk utbildning och forskning inom sjuksköterskans verksamhetsfält. Redan år 1909 fanns där universitetsanknuten utbildning för sjuksköterskor. Den första sjuksköterskan disputerade emellertid först 1927 och då i ämnet psykologi. Först under 1940-, 1950- och 1960-talen fick omvårdnadsforskningen ett ordentligt uppsving, vilket bland annat för Sveriges del bidrog till att ett antal svenska sjuksköterskor studerade omvårdnad och ledning av hälso och sjukvård vid olika universitet i USA, oftast på masternivå. I Europa har Storbritannien historiskt sett varit ledande vad gäller att inrätta institutioner för omvårdnadsforskning. År 1971 startade den första enheten för ”nursing research” vid Edinburgh University och i slutet av 1970-talet startade ytterligare tre universitet i Storbritannien enheter för ”nursing research”.

Utvecklingen i Sverige Liksom för de sjuksköterskor som fått sin skolning hos Florence Nightingale under 1800-talets slut och som därefter återvände till Sverige för att bygga upp de första sjuksköterskeskolorna, så blev studier i USA under 1950- och 1960-talen en grund för att utveckla vården och ledningen av hälso- och sjukvården här hemma. För flera svenska sjuksköterskor blev studierna där också en inspirationskälla till att tidigt genomgå en forskarutbildning i Sverige.

Svensk sjuksköterskeförenings insatser för sjuksköterskors forskning Redan år 1910 kunde man i Svensk sjukskötersketidning (SST), utgiven av den då nybildade Svensk sjuksköterskeförening, läsa följande under signaturen W.R.: ”En viktig del af en sjuksköterskas arbete är hennes uppgift att göra iakttagelser. Hon är härvidlag lyckligare ställd än läkaren, emedan hon är i tillfälle att oftare aktgifva på de sjuka och att mera i detalj följa sjukdomarnes växlingar och förlopp. /……./ Hennes

iakttagelser få dock ej inskränka sig till sjukdomssymtomen, utan hon måste så vidt möjligt skaffa sig en uppfattning om de sjukas normala tillstånd, deras karaktär och lynne. Först sedan hon gjort detta, har hon en bestämd utgångspunkt och kan anse sig rustad att möta de kraf, arbetet i dessa afseenden ställer på henne (Svensk sjukskötersketidning 1910, s. 5.) Var detta en begynnande grogrund för fortsatt arbete med sjuksköterskors uppdrag att beforska sitt uppdrag? Svensk sjuksköterskeförening började på allvar ta upp frågan om behovet av omvårdnadsforskning i början av 1960-talet och år 1967 tillsatte föreningen en särskild forskningskommitté. Kommitténs främsta uppdrag var att uppmuntra sjuksköterskor att börja forska och påverka politiker och omvärlden för detta genom att bland annat anordna seminarier, konferenser och debatter kring behovet av att sjuksköterskor beforskar hälso- och sjukvården inom sitt ansvarsområde. År 1972 gav föreningen ut en skrift med titeln Sjuksköterskans/ sjukskötarens roll i forskningsarbetet. Där underströk man bland annat behov av att införa forskningsmetodik i sjuksköterskeutbildningen (Götlind 2010). Fem år senare blev detta verklighet genom högskolereformen 1977. Efter högskolereformen 1977 har Svensk sjuksköterskeförening och Vårdförbundet på olika sätt engagerat sig i frågor kring sjuksköterskors forskarutbildning och forskning. Organisationerna har gett ekonomiskt stöd till forskningsprojekt och till doktoranders och forskares resor för att presentera sin forskning nationellt och internationellt. Genom uppvaktningar av politiker och beslutsfattare om betydelsen av resurser och satsningar på omvårdnadsforskning, liksom medverkan i statliga utredningar etcetera, bidrog föreningarna genom sina forskningsengagerade medlemmar till att omvårdnadsvetenskapen relativt snabbt etablerades och erkändes bland beslutsfattare. Under ett antal år under 1990-talet gav Svensk sjuksköterskeförening också ut en förteckning över alla sjuksköterskor och barnmorskor som disputerat i Sverige inom ämnesområdet. Allt eftersom åren gick så omfattade den allt fler sidor. Ett av Svensk sjuksköterskeförenings viktigaste uppdrag i dag är att företräda ”professionens kunskapsområde med syfte att främja forskning, utveckling och utbildning inom vård och omsorg”. År 1995 inrättade föreningen ett Vetenskapligt råd som ett rådgivande organ till styrelsen. I det Vetenskapliga rådet har under åren sedan dess till-

komst ingått ett stort antal av de, genom åren, ledande omvårdnadsforskarna i Sverige. Ett av de mer betydelsefulla initiativen från Svenska sjuksköterskeföreningens Vetenskapliga råd har varit fem nationella konferenser kring Omvårdnad som akademiskt ämne, varav den första anordnades år 2000 (SSF). Bakom de omfattande kunskapssammanställningarna som utgjorde underlag för konferenserna står ett stort antal omvårdnadsforskare. Syftet med konferenserna var bland annat att under konsensusliknande former stimulera till en nationell diskussion om och identifiera omvårdnadsområdets/ämnets kärna, samt att analysera möjligheterna att enas om en gemensam benämning på sjuksköterskans karaktärsämne/huvudområde. Rådet har också lagt fram förslag till regeringens forskningspolitiska propositioner vad gäller behovet av omvårdnadsforskning och dess finansiering samt på andra sätt uppvaktat nationella myndigheter och forskningsråd med ansvar för forskning (se även kapitel 1.3).

År 1995 bildades Svensk sjuksköterskeförenings första Vetenskapliga råd, från vänster: Ania Willman, Ruth Zachrisson, Elisabeth Hamrin, Kerstin Segesten, Mona Kihlgren, Astrid Norberg, Hjördis Björvell, Anne-Marie Wohlin (ordf. SSF), Gerthrud Östlinder (rådssekreterare), Birgitta Engström, Siv Karlsson, SirkkaLiisa Ekman.

Första rapporten av fyra med temat Omvårdnad som akademiskt ämne utgiven av Svensk sjuksköterskeförening och bygger på konferenser under konsensusliknande metod.

Utvecklingen mot en akademisk utbildning i Sverige Statens sjuksköterskeskola Den första universitetsanknutna sjuksköterskeutbildningen i Sverige kom i början av 1960-talet, då Statens sjuksköterskeskola i Stockholm påbörjade ett samarbete med Stockholms universitet. En speciallinje för blivande sjuksköterskor och lärare i hälso- och sjukvård inrättades, som innebar att de studerande under sitt tredje år i sjuksköterskeutbildningen skrevs in vid Samhällsvetenskapliga fakulteten och läste pedagogik alternativt sociologi. Statens sjuksköterskeskola startades år 1939 genom initiativ från bland andra Kerstin Nordendahl, som sedan 1920-talet varit inspektris för sjuksköterskeutbildningarna i Sverige vid Kungliga Medicinalstyrelsen. Syftet med att bedriva skolan i statlig regi var att den skulle vara ekonomiskt och administrativt oberoende av sjukhusen, som vid denna tid hade stort

inflytande över utbildningen. Sjuksköterskan Astrid Janzon, då nyligen hemkommen från ett studieår vid Bedford College i London utsågs till skolans rektor, vilket hon var fram till sin pensionering 1969. Astrid Janzon var en föregångare för en akademisering av sjuksköterskeutbildningen i Sverige, genom bland annat de initiativ hon tog som rektor vid Statens sjuksköterskeskola. Behovet av en akademisk koppling såg Astrid Janzon tidigt, förmodligen påverkad av sina tidiga internationella studier och studieresor och av att hon själv tog en filosofie kandidatexamen vid Stockolms universitet år 1950. Statens sjuksköterskeskola blev i många stycken en föregångsskola tack vare Astrid Janzon. Nya undervisningsformer introducerades, nya kursplaner och nya utbildningslinjer inrättades och ett kliniklärarsystem, efter modell från de erfarenheter Astrid Janzon fått med sig från sin tid som Rockerfeller-stipendiat i USA, genomfördes i mitten av 1940-talet. Tanken med kliniklärarsystemet var att skolans teoretiska undervisning skulle koordineras med undervisningen och praktiken på klinik, en modell som varit allmängiltig in i våra dagar. Statens sjuksköterskeskola med sina progressiva utbildningslinjer och utbildningsplaner lades ner år 1969. Nedläggningen motiverades från Skolöverstyrelsen, dåvarande myndighet för sjuksköterskeutbildningen i Sverige, med att man inte kunde ha vissa utbildningar för sjuksköterskor som innehöll mer teoretisk undervisning och där kravet för inträde till utbildningen var gymnasieutbildning. Astrid Janzon utnämndes till hedersdoktor vid Hälsouniversitetet i Linköping år 1987 (Astrid Janzons stiftelse, www.astridjanzon.se).

Högskolereformen 1977 Den 1 juli 1977 överfördes sjuksköterskeutbildningen (liksom ett antal andra så kallade medellånga vårdutbildningar såsom arbetsterapeut, sjukgymnast och laboratorieassistent/biomedicinsk analytiker med flera) till högskolans organisation. Av olika skäl skulle det emellertid ta mer än 20 år innan de medellånga vårdutbildningarna fick ett statligt huvudmannaskap och inkorporerades i den statliga högskolan. Landstingen hade av tradition ett stort inflytande över vårdutbildningarna både finansiellt och organisatoriskt. Landstingsförbundets representant i den centrala organisationskommittén för högskolereformen (H75)

reserverade sig mot kommitténs förslag att utreda ett statligt huvudmannaskap för de medellånga vårdutbildningarna med motiveringen att ”Landstinget är fortfarande genom sitt ansvar för hälso- och sjukvården bäst lämpade att ge högskoleutbildning på vårdområdet ett innehåll som överensstämmer med hälso- och sjukvårdspolitikens mål”.1 En landstingskommunal högskoleorganisation inrättades som huvudman för de medellånga vårdutbildningarna (prop. 1976/77:59). De landstingskommunala högskolorna hade emellertid inga fasta forskningsresurser, så de befintliga universiteten fick ansvar för att stödja forskningsanknytningen vid dessa nya högskolor. Samma regelverk som för den statliga högskolan, nämligen högskolelagen (SFS 1977:218) och Högskoleförordningen (SFS 1977:263), blev emellertid från den 1 juli 1977 styrande också för den landstingskommunala högskolan. Utbildningen skulle vila på vetenskaplig grund och anordnas så att sambandet mellan utbildningen, forskningen och utvecklingsarbetet tryggades. Studenterna skulle förberedas för att efter avslutad utbildning medverka i forskningsoch utvecklingsarbete. Två nya begrepp blev aktuella nämligen forskningsanknytning och internationalisering. Dessa var nya uttalade mål för sjuksköterskeutbildningen som haft sina rötter i en praktisk erfarenhetsbaserad kunskapstradition utan forskningstradition inom det egna ämnesområdet omvårdnadsvetenskap (prop.1976/77:59). Däremot var sjuksköterskeutbildningen tidigare forskningsanknuten vad gäller de medicinska och samhällsvetenskapliga ämnesområdena som ingick i utbildningen. En särskild beredning inom Utbildningsdepartementet, kallad VÅRD 76, fortsatte arbetet att inordna de medellånga vårdutbildningarna i högskolans organisation och lagstiftning. Myndighetsansvaret för sjuksköterskeutbildningen överfördes från Skolöverstyrelsen till Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ). En sjuksköterskelinje inrättades liksom ett antal vidareutbildningar. De tidigare detaljerade läroplanerna utfärdade av Skolöverstyrelsen ersattes av riksdagens fastställda nationella utbildningsplaner framtagna av Universitetsoch högskoleämbetet (UHÄ) i samråd med Skolöverstyrelsen. En modernisering och anpassning av innehållet till högskolans mål och terminologi liksom omfördelningar av innehållet gjordes i ett första skede (prop. 1976/77:59). 1

Undantaget från detta synsätt var emellertid läkarutbildningen. Författarens kommentar.

Forskarutbildningsutredningen Högskolereformen innebar alltså att ett antal nya utbildningar som tidigare inte tillhört högskolan och som inte hade någon naturlig övergång till forskarutbildning nu skulle vara forskningsanknutna och bygga på vetenskaplig grund. Den då sittande Forskarutbildningsutredningen fick hösten 1975 ett tilläggsdirektiv att ge förslag till hur den nya högskolan kunde säkerställa ett samband mellan grundutbildning, forskarutbildning och forskning för såväl den statliga som den kommunala/ landstingskommunala högskolans utbildningar. Särskilda satsningar på lärare inom utbildningar utan fasta forskningsresurser till exempel sjuksköterskeutbildningen, föreslogs. Arbetet med forskningsanknytning skulle drivas förutsättningslöst och behovet av att initiera omvårdnadsforskning omnämndes bland annat i utredningen (Fortsatt högskoleutbildning. Forskarutbildningsutredningen 1977, SOU 1977:63).

Regional organisation En av intentionerna med högskolereformen 1977 var att minska den centrala styrningen av högskoleutbildningen och lägga besluten närmare de olika universitetsoch högskoleorterna. Sverige indelades i sex högskoleregioner (Lund, Göteborg, Linköping, Stockholm, Uppsala och Umeå) där de dåvarande sex universiteten hade sitt säte (SFS 1977:458). För varje högskoleregion inrättades en regionstyrelse vars uppdrag var att planera och samordna den grundläggande utbildningen vid respektive högskola/universitet inom regionen samt främja forskningsanknytning. Regionstyrelserna fick ansvar för att samverkan etablerades mellan enheter med och enheter utan fasta forskningsresurser. Därför kom regionstyrelserna att få stor betydelse för den landstingskommunala högskolans forskningsanknytning. Statliga medel för forskningsanknytning fördelades via regionstyrelserna. Vid styrelsernas kanslier anställdes utredare med särskilt uppdrag att arbeta med frågor kring de medellånga vårdutbildningarnas forskningsanknytning. Referensgrupper bildades med representanter för universitet, högskolor och huvudman för hälso- och sjukvården inom regionen. Uppdraget var att bistå regionstyrelserna med idéer om hur samarbetet skulle utformas kring kurser, forskningskonferenser, krav för antagning till forskarutbildning, finansiering etcetera.

I ett nära samarbete mellan regionstyrelserna, vårdhögskolorna och universiteten planerades utbildnings- och andra stimulansinsatser för att öka intresset för forskningsanknytning och forskning. Aktiviteterna skiljde sig något mellan de olika regionerna men gemensamt för alla regionerna var satsningar på lärarna i vårdhögskolan. Lärare som undervisade i karaktärsämnet omvårdnad i sjuksköterskeutbildningen saknade forskarutbildning inom det egna ämnesområdet eftersom ingen sådan fanns. Eftersom det vid denna tid, i slutet av 1970talet och början av 1980-talet, inte fanns någon forskarutbildning i det egna karaktärsämnet/huvudområdet omvårdnadsvetenskap, disputerade de första sjuksköterskorna inom andra ämnesområden, framför allt inom pedagogik, sociologi och medicinska ämnesområden. Regionstyrelserna anordnade, i samarbete med vårdhögskolorna, universiteten och högskolorna inom respektive regionen, konferenser och seminarier dit omvårdnadsforskare från Sverige och internationellt bjöds in för att tala om sin forskning men också för att påverka beslutsfattare och inspirera presumtiva forskare till att genomgå forskarutbildning. Regionstyrelsernas insatser för att stimulera sjuksköterskor och lärare inom hälso- och sjukvården att ta del av forskning och själva bedriva forskning skiljde sig från region till region. Så startade till exempel Regionstyrelsen i Stockholm med finansiellt stöd från Stockholms läns landsting år 1983 tidskriften Vård – utbildning, utveckling, forskning. Syftet med tidskriften var att sprida kunskap om hur man i den praktiska hälso- och sjukvården och i vårdutbildningarna kan ta tillvara resultaten från den forskning som finns och utveckla ny kunskap inom sina verksamhetsområden genom forskning. Tidskriften skulle sprida information om forskningsoch utvecklingsarbete inom Stockholmsregionen och gavs ut med fyra nummer per år. I redaktionen ingick företrädare för Karolinska Institutet, Högskolan för lärarutbildning i Stockholm, Stockholms universitet, Vårdhögskolan i Stockholm och Hälso- och sjukvårdsnämnden i Stockholms läns landsting. Redaktör var Märta Jonsson, Regionstyrelsens kursråd för överbryggande kurser inom vårdområdet. När Regionstyrelsen upphörde år 1988 överfördes ansvaret för utgivning av tidskriften till Karolinska Institutet. Chefredaktör och senare också ansvarig utgivare fram till år 2002, då utgivningen upphörde, var Gerthrud Östlinder. Tidskriften utvecklades till att bevaka forskning inom framför allt omvårdnad, arbetsterapi och sjukgymnastik över hela landet. Upplagan var under 1990-talet 5 500 exemplar.

Institutioner för vårdlärarutbildning För att öka kompetensen vad gäller forskningsmetodik hos lärarna vid vårdhögskolorna startade vårdlärarutbildningarna (tidigare Statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor – SIHUS) på flera orter i landet forskningsmetodikkurser redan år 1978. Dessa så kallade överbryggande kurser blev för många lärare grunden för fortsatta studier på forskarutbildningsnivå. Forskningsmetodikkurser på 20-, 10- och 5-poängsnivå anordnades också för bland annat kliniskt verksamma sjuksköterskor. Oftast finansierades dessa av deras arbetsgivare, alternativt som fristående kurser finansierade genom regionstyrelsernas forskningsanknytningsmedel eller genom fristående kursanslag till universiteten och högskolorna. Flera av de sjuksköterskor och lärare som genomgick dessa första överbryggande forskningsmetodikkurser tillhör gruppen av våra tidigast disputerade omvårdnadsforskare.

Linjenämnder inom den landstingskommunala högskolan I samband med högskolereformen 1977 inrättades linjenämnder för alla akademiska utbildningar (SFS 1977:263). Linjenämnderna för den landstingskommunala högskolan skiljde sig från den statliga högskolans genom att ordföranden var politiskt tillsatt av huvudmannen för utbildningen. Linjenämnderna skulle inom sitt verksamhetsområde planera utbildningen och handlägga frågor om utbildningens innehåll och organisation. Linjenämnderna fastställde bland annat kursplaner utifrån de av riksdagen fastställda utbildningsplanerna samt kurslitteratur. I linjenämnderna ingick förutom företrädare för landstinget också yrkeslivsföreträdare samt anställda och studenter vid vårdhögskolorna. Linjenämnderna fick också stor betydelse för forskningsanknytningen. Nämnden fördelade forskningsanknytningsmedel som tilldelats från regionstyrelsen och tog initiativ till olika aktiviteter för att stimulera forskningsanknytning och internationalisering. En del linjenämnder för sjuksköterskeutbildningen valde att ha företrädare från statliga universitet och högskolor i nämnden, och på det sättet få en naturlig koppling till ett lärosäte med fasta forskningsresurser och med lång erfarenhet av akademisk utbildning.

Senare utbildningsreformer För att ytterligare utreda en reformering av de så kallade medellånga vårdutbildningarna tillsattes efter VÅRD 76 den så kallade VÅRD 77-utredningen (Ny vårdutbildning 1978, SOU 1978:50). Utredningens uppdrag var att bland annat ge förslag till att stärka forskningsanknytningen av de medellånga vårdutbildningarna. År 1982 genomfördes VÅRD 77-utredningens förslag som för sjuksköterskeutbildningen bland annat innebar att utbildningen blev 80 poäng (alternativt 90 poäng för vissa tidigare assistentutbildningar). I 80-poängsutbildningen och i 90-poängsutbildningen ingick också vissa specialistutbildningar. Detta innebar bland annat att sjuksköterskeutbildningen som benämndes Allmänna hälso- och sjukvårdslinjen förkortades rejält. Även om intentionerna med VÅRD 77-utredningen var att stärka sambandet mellan forskning och grundutbildning ytterligare blev det i realiteten mycket svårt bland annat beroende på den avkortade utbildningen. För att få allmän behörighet till forskarutbildning fick sjuksköterskor som genomgått 80-poängutbildningen komplettera utbildningen i karaktärsämnet med minst ytterligare 40 poäng. År 1993 genomfördes ytterligare en reformering av sjuksköterskeutbildning, Sjuksköterskeutbildningen mot 2000-talet (1991) och samtidigt genomfördes en ny högskolereform (SFS 1992:1434, SFS1993:100). Högskolereformen innebar bland annat att kandidatexamen (tre år) och magisterexamen (+ ett år) infördes som examensnivåer. Sjuksköterskeutbildningen blev treårig, utan inbyggd specialistutbildning, ett viktigt kvalitetshöjande beslut. Ett antal specialistutbildningar utgjorde ytterligare minst ett års studier. Benämningen sjuksköterskeexamen återinfördes. Den treåriga utbildningen gav allmän behörighet till forskarutbildning förutsatt att ett examensarbete om 10 poäng genomfördes inom utbildningen. Sjuksköterskor som genomgått denna reformerade utbildning behövde därmed inte komplettera för att få allmän behörighet till forskarutbildning. Detta bidrog till att antalet sjuksköterskor som påbörjade sin forskarutbildning starkt ökade mot slutet av 1990-talet. Den treåriga grundnivån med elva specialistutbildningar på avancerad nivå gäller fortfarande i dag, 2013. Sedan 2007 ger den treåriga utbildningen tyvärr inte allmän behörighet till forskarutbildning eftersom det då infördes ett krav på fyra års högskoleutbildning (grund- och avancerad nivå) som behörighet till forskarutbildning.

Kurser i omvårdnad och forskningsmetodik Som framgår i kapitel 3 anordnade universiteten och högskolorna runt om i landet forskningsmetodikkurser på 5-, 10-, 20- och 40poängsnivå, ofta tvärprofessionella. Kurserna vände sig både till lärare i vårdhögskolan och till kliniskt verksamma. Även Sveriges Utbildningsradio insåg behovet av kunskapsutveckling inom omvårdnadsområdet. I Utbildningsradions utbud av högskolekurser och i samarbete med landets vårdhögskolor gavs under åren 1989–1990 en 10-poängskurs benämnd Omvårdnad – om konsten att vårda. Cirka 200 kursdeltagare, framför allt sjuksköterskor, tenterade kursen. Tio teveprogram och tjugo radioprogram, i vilka flera av de då disputerade sjuksköterskorna och doktoranderna medverkade, sändes i Sveriges Televisions och Sveriges Radios programutbud. En antologi kring aktuell omvårdnadsforskning samt fyra kompendier med vetenskapliga och populärvetenskapliga artiklar utgjorde kurslitteraturen speciellt framtagen för kursen. Ansvarig för kursplanering och kursmaterial var Gerthrud Östlinder.

Arbete som gav resultat Resultatet av det omfattande arbete som påbörjades i samband med högskolereformen 1977 för att forskningsanknyta sjuksköterskeutbildningen och stimulera lärare i hälso- och sjukvård liksom kliniskt verksamma sjuksköterskor att påbörja en forskarutbildning, alternativt att läsa forskningsmetodik, började ge resultat under 1980-talet men framför allt under 1990-talet. I slutet av 1990-talet övergick några av landets vårdhögskolor till statligt huvudmannaskap och integrerades i övriga universitet och högskolor. När samtliga landstingskommununala vårdhögskolor år 2000 förstatligades var segern vunnen. 23 år efter högskolereformen 1977 fick sjuksköterskeutbildningen samma organisatoriska förutsättningar som övrig akademisk utbildning. Våra svenska pionjärer (några av dem är författare till kapitel i denna bok) hade redan under 1970-talet känt behovet av att utforska omvårdnadsfenomen och få svar på frågor som skulle kunna ge patienter och närstående en bättre omvårdnad och främja deras hälsa. De genomgick tidigt forskarutbildning och påbörjade uppbyggnaden av institutioner för omvårdnadsforskning. De har starkt

bidragit till att omvårdnadsvetenskapen är en väletablerad disciplin vid våra universitet och högskolor i dag, 35 år senare. De har varit mentorer och handledare för många av de omkring 90 professorer i omvårdnad/vårdvetenskap som är aktiva i dag (2013) och som är sjuksköterskor eller barnmorskor. Därtill kan vi lägga 1 300–1 400 disputerade sjuksköterskor. Utan deras hängivna arbete för att etablera omvårdnadsforskningen i Sverige, ibland mötta med skepsis och ifrågasättande från kollegor och den övriga akademiska världen, hade vi inte kunnat bygga upp omvårdnadsforskningen i den omfattning Sverige har i dag efter bara 35 år. Det hade inte heller varit möjligt utan ett stort antal beslutsfattare och myndighetspersoner som tidigt stödde omvårdnadsforskningen.

1.3 Finansiering av den tidiga forskningen inom omvårdnad och vårdpedagogik M O N A K I H LG RE N

Under den 30-åriga period som redovisas nedan kan konstateras att generösa stipendier och forskningsanslag under åren har möjliggjort sjuksköterskors, barnmorskors och vårdpedagogers stora framsteg inom sina forskningsfält. Att centrala finansiärer som Vårdalstiftelsen, Medicinska forskningsrådet (MFR), Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling (KK-stiftelsen) och universiteten började stödja forskningen inom dessa områden berodde bland annat på ett stort engagemang från de första forskarna. Även enskilda forskare inom andra discipliner samt politiker börHerr talman! … Låt mig till jade inse värdet av forskning inom vårdarbetet och sist säga några ord om omdeltog i debatterna. Av riksdagens protokoll (www. vårdnadsforskningen. Jag har riksdagen.se) under 1970-, 1980- och 1990-talen förmånen att få ge husrum framgår att debatterna ledde till finansiering för bil- åt sådan forskning i samband dandet av centrala forskningsstiftelser och en första med utredningen om sjukinstitution för omvårdnads- respektive vårdpedago- vård vid livets slut. Jag finner gisk forskning. Bland de första inläggen där omvård- det väl befogat att man inte nadsforskning nämns i riksdagen är 1976 då Gunnar bara stödjer utan också unBiörck, politiker (M) och professor vid Serafimerla- derlättar forskning som rör sarettet pläderade: på samma gång den praktiska

”

”Herr talman! … Låt mig till sist säga några ord sjukvården och patientens om omvårdnadsforskningen. Jag har förmånen att egen upplevelse av denna få ge husrum åt sådan forskning i samband med ut- vård. redningen om sjukvård vid livets slut. Jag finner det väl befogat att man inte bara stödjer utan också underlättar forskning som rör på samma gång den praktiska sjukvården och patientens egen upplevelse av denna vård.” Det finns en tendens i tiden att samhällsvetenskapare och beteendevetenskapare ger sig in i sjukvården i avsikt att förvandla den till ett experimentfält för teoretiska hypoteser och modeller eller blott och bart därför att detta är ett område, där man hoppas kunna stilla sin nyfikenhet i fråga om ”känsliga” problem. Men även om man – med bevarad kritisk sans – kan tillåta sig att hämta

”

en del metoder från sådana vetenskaper, hör omvårdnadsforskningen definitivt medicinen till och det är inom de medicinska utbildningsanstalternas ram den bör bedrivas – av personer med grundutbildning och arbetslivserfarenhet inom sjukvården. Det är därför av vikt att denna forsknings självklara hemortsrätt inom de medicinska fakulteterna också snarast får en formell reglering och det bör ske i den proposition om den nya högskolan som aviserats till våren. Vi har i vårt land många mycket skickliga och uppslagsrika sjuksköterskor, sjukgymnaster och laboratorieassistenter, för att nämna några av de personalkategorier som här kan komma i fråga. Särskilt vad sjuksköterskorna beträffar vill jag betona nödvändigheten av att det skapas en utbildningsväg, där man kan verka för en fördjupning av själva vårdarbetets innehåll och utformning och återge detta dess fundamentala plats och värde, så att inte den egentliga sjukvården, som nu oavbrutet sker, skall behöva förlora sina bästa krafter till områden med falska statusvärden, där vårduppgiften gått förlorad, sådana som administrativa sysslor och en från patientansvar befriad lärarverksamhet” (Herr BIÖRCK i Värmdö (M), Protokoll 1976/77:41). Av riksdagsprotokollen från 1977 framgår att Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) tagit upp frågan om omvårdnadsforskning i sin anslagsframställning för budgetåret 1978/79. UHÄ framhåller där att omvårdnadsforskning är ett område av stor samhällelig betydelse (betänkande 1977/78:UbU22). I VÅRD 77 anses att behovet av omvårdnadsforskning är klent dokumenterat. En tillsatt kommitté utgår från att högskolemyndigheterna i anslagsframställningen uppmärksammar och prövar frågan om ett program för en successiv uppbyggnad av en organisation för omvårdnadsforskning (prop. 1978/79:197). MFR anhåller om ökade anslag 1978. Under våren lämnas rapporter och förslag från rådets olika initiativgrupper bland annat inom området omvårdnadsforskning (prop. 1978/79:100). Ledande riksdagspolitiker utanför universitetsorterna motionerar också för medel till omvårdnadsforskning och föreslår att behovet av att stödja den omvårdnadsforskning som till exempel Örebro läns landsting tagit initiativet till och som bedrivs i samverkan med Högskolan i Örebro uppmärksammas (betänkande 1980/81:UbU20). Motionärerna framhåller vidare att den medicinska forskningen måste reformeras och påpekar att forskning inom primärvård, psykiatri, långvård och socialmedicin samt omvårdnadsforskning måste byggas upp (betänkande 1980/81:SoU25). Vad gäller motioner för omprioritering av forskningsmedel till förmån för omvårdnadsforskning,

hänvisar utskottet till att hälso- och sjukvårdsforskning har hög prioritet i forskningssammanhang. Regeringen beslutar 1982 att anvisa särskilda medel för att finansiera denna verksamhet. Av särskilt intresse för den kommunala högskolan är de medel för omvårdnadsforskning (450 000 kr. budgetåret 1981/82) som ställts till förfogande vid universiteten i Uppsala och Umeå (prop. 1981/82:106). Någon särskild medelsanvisning för omvårdnadsforskning i Lund, utöver medel till universitetet som beräknas i budgetpropositionen, tillstyrks inte av utskottet 1982. Inför förslag till statsbudget för 1983/84 anses att litteratur inom omvårdnadsforskning kan förvärvas till universitetet i Umeå som därmed skulle komma att få ett särskilt ansvar för litteraturförsörjningen inom omvårdnadsforskningen i landet (prop. 1982/83:100). Ur utdrag som gäller anslag till humanistiska fakulteterna (prop. 1984/85:100) går att utläsa att flera politiska partier enats om yrkandet ”att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av en fast basorganisation för omvårdnadsforskning och att riksdagen som sin mening uttalar att en professur i omvårdnadsforskning inrättas vid Umeå universitet”. Det markeras att den medicinska grundforskningen och tillämpade forskningen inte ska eftersättas genom prioriteringen av samhällsmedicin, omvårdnadsforskning med mera (prop. 1984/85:181). Delade meningar kan ses vid debatten om statsbudget för 1986/87. En ledamot tillstyrker en professur endast under förutsättning att det kan ske genom omfördelning av medel: ”UHÄ finner det angeläget att tjänsten kommer till stånd och föreslår att den finansieras genom omfördelning av resurser från odontologisk fakultet vid Karolinska Institutet. Innevarande budgetår har anvisats 179 000 kr för omvårdnadsforskning vid universitetet i Umeå”. Ledamoten förordar således ”att en ordinarie tjänst som professor i omvårdnadsforskning inrättas den 1 juli 1986 vid universitetet i Umeå och att finansiering, beräknade medel + 642 000 kr., sker genom omfördelning inom forskningsområdet” (UbU 184/85:33). Att beslutet i frågan har varit långdraget framgår av riksdagsprotokollet (1987/88:119): ”Tänk, vilket onödigt pappersflöde och så många onödiga sammanträden och möten som denna bestämmelse har krävt! Om regeringen avstod från denna prövning, är jag säker på att regeringen skulle få gott om medel över för att inrätta de två nya omvårdnadsprofessurer som vi i folkpartiet har krävt. Redan förra året pekade vi på det faktum att omvårdnadsforskningen, som är ett nytt forskningsfält

”

gång på gång måste konkurrera med traditionell medicinsk forskning och då oftast kommer till korta. Detta beror inte minst på att omvårdnadsforskningen både är tvärvetenskaplig och oftast utövas av kvinnor – sannerligen två handikapp i den traditionella forskarvärlden.” Vi är fullt medvetna om att extra professurer inom omvårdnadsforskningen nu börjar finansieras av råd, landsting och kommuner. Men varför skall inte omvårdnadsforskning få egna, ordinarie statligt finansierade professurer? Våra vårdhögskolor behöver en klar forskningsanknytning. Studenterna vid vårdhögskolorna, som oftast är kvinnor, behöver tidigt under sina studier komma i kontakt med omvårdnadsforskning. De behöver också få förebilder. Sverige har en lång tradition som forskarnation på det medicinska området. Men de senaste månadernas diskussion om den s.k. vårdkrisen och de många patienternas klagomål – inte på den medicinska behandlingen, utan på omvårdnaden – visar sannerligen på det stora behovet av omvårdnadsforskning”. Fasta forskningsresurser och en professur inom vårdpedagogik ses första gången i en brevväxling mellan några västsvenska landsting och Rektorsämbetet vid Göteborgs universitet år 1984. Från Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden sändes 1986 en skrivelse till institutionerna för vårdlärarutbildning och pedagogik om att de i sina anslagsframställningar borde ta upp en professur i vårdpedagogik. Professuren prioriterades högt i en anslagsframställning till departementet. Regeringen följde universitetets prioritering och i budgetpropositionen 1989/90:90 beviljade regeringen medel till professuren (se vidare kapitel 3.16). I början av 1990-talet debatteras kvaliteten i omvårdnaden och bildandet av en fakultet. Det motioneras om att det i nästa forskningspolitiska proposition bör finnas förslag om en stärkt organisation för omvårdnadsforskningen. ”Det finns fortfarande inte någon vårdfakultet i landet trots att omvårdnadsforskning är etablerad sedan länge. Omvårdnadsforskning är av nödvändighet tvärvetenskaplig, vilket kräver speciella organisatoriska lösningar. Därmed riskerar omvårdnadsforskning att betraktas som hjälpdisciplin och har svårt att utveckla de egna karaktärsämnena” (1990/91:So510). I ett betänkande (1992/93:SoU22) anses att ”det vore sannolikt till stort men för

Tänk, vilket onödigt pappersflöde och så många onödiga sammanträden och möten som denna bestämmelse har krävt! Om regeringen avstod från denna prövning, är jag säker på att regeringen skulle få gott om medel över för att inrätta de två nya omvårdnadsprofessurer som vi i folkpartiet har krävt. Redan förra året pekade vi på det faktum att omvårdnadsforskningen, som är ett nytt forskningsfält gång på gång måste konkurrera med traditionell medicinsk forskning och då oftast kommer till korta. Detta beror inte minst på att omvårdnadsforskningen både är tvärvetenskaplig och oftast utövas av kvinnor – sannerligen två handikapp i den traditionella forskarvärlden.

”

folkhälsan om det preventiva arbetet som till stor del vilar på barnmorskors och sjuksköterskors insatser blir utarmat i en fas när sjuksköterskans yrkesroll alltmer framstår som självständigare och mer vetenskapligt förankrad genom bland annat omvårdnadsforskning”. Kvaliteten på vårdutbildningen debatteras med anledning av prop. 1992/93:170. En satsning på ökade resurser på omvårdnadsforskning skulle vara ett betydelsefullt biBrist på forskningsresultat drag till kunskapsutvecklingen samtidigt som det inom omvårdnadsområdet skulle höja kvaliteten: utgör en allvarlig hämsko ”Brist på forskningsresultat inom omvårdnadspå utvecklingen av vården området utgör en allvarlig hämsko på utvecklinginom kommuner och landsen av vården inom kommuner och landsting. En ting. /…/ Vi föreslår därför att satsning på ökade resurser på omvårdnadsforskriksdagen uttalar behovet av ning skulle vara ett betydelsefullt bidrag till kunen kraftfull satsning på forsskapsutvecklingen samtidigt som det skulle höja karutbildningen vid vårdhögkvaliteten på vårdutbildningen. Den höga andelen skolorna. kvinnor inom vårdutbildningarna innebär också att en satsning på forskarutbildning på vårdhögskolorna är betydelsefull ur jämställdhetssynpunkt. Vi föreslår därför att riksdagen uttalar behovet av en kraftfull satsning på forskarutbildningen vid vårdhögskolorna.” När det gäller forskning om olika sjukdomstillstånd till exempel reumatiska sjukdomar framhåller motionären Barbro Westerholm, med erfarenhet som generaldirektör vid Socialstyrelsen, att: ”Forskning kring kroniska sjukdomar måste för att bli effektiv bedrivas längs två huvudlinjer. Den ena forskningen är biologisk och sjukdomsorienterad, den andra är humanistisk och patientorienterad och går under benämningen omvårdnadsforskning. Omvårdnadsforskning syftar ytterst till att återställa eller förbättra patientens livskvalitet. Den inrymmer många svåra metodfrågor av vilka många lösts på senare år” (motion 1993/94:So468). I till exempel Nationell handlingsplan för äldrepolitiken (prop. 1997/98:113) påpekas att omvårdnadsforskning har visat att det oftast behövs enkla förändringar i rutiner och hjälpmedel för att häva undernäringen bland äldre. I samband med att Jämställdhetslagen debatteras föreslås att forskningen inom omvårdnad och utbildning utökas och stimuleras så att Sverige blir ledande inom omvårdnadsforskning (betänkande 1997/98:AU10). Forskarutbildningsreformen 1998 som presenteras i regeringens budgetproposition 1997/98:1, har två mål med forskarutbildningen:

”

1. ökad genomströmning 2. ökad examination. Förslag ges till ändring vad gäller studiemedel för forskarutbildning. Syftet med en ökad examination är att behovet av forskarutbildade såväl inom som utanför högskolan bedöms överstiga tillgången. I syfte att uppnå målen införs ett antal regeländringar 1998. Dessa innebär bland annat att lärosätena enbart får anta doktorander med garanterad försörjning för hela studietiden. Från och med 1998 års regleringsbrev till lärosätena anger regeringen därtill examinationsmål i forskarutbildningen. En senare analys visar att båda målen i stort sett har förverkligats då genomströmningen generellt sett har ökat efter 1998 års reform och att även examinationen har ökat.

Genom beslut i regeringens forskningspolitiska proposition hösten 2000 inrättas den första Forskarskolan i vård och omsorg med Karolinska Institutet som värduniversitet.

År 1999 anordnade Nordisk Akademi for sykepleievitenskap sin andra Nordiska konferens tillsammans med Vårdalstiftelsen och Svensk sjuksköterskeförening. Konferensens tema var Teoriutveckling inom Sykepleievitenskap/Omvårdnadsvetenskap/ Vårdvetenskap.

Intressanta förslag förs också fram om möjligheter för en doktorand till finansierad utbildning på forskarnivå ska kunna lösas med inrättandet av en särskild forskarskola. Ett område med särskilda behov, med bas i flera vetenskapsområden inklusive det medicinska, anses vårdutbildningarna vara. Forskarskolan ska bygga på samverkan mellan flera lärosäten och olika forskarutbildningsämnen inom vård och omsorgsforskning. Genom att förlägga forskarskolan till ett ”värduniversitet” betonas vikten av att skapa en kritisk massa. De centrala delarna i en forskarskola ska vara ett forskarutbildningsprogram, en projektdel samt doktorandaktiviteter. Det långsiktiga målet är att genom ett brett samarbete ta tillvara handledarresurser och det specifika i de olika forskarmiljöerna och därmed stimulera forskningsutvecklingen. Genom samarbetet med andra högskolor betonas vikten av att stödja forskarutbildning och forskningsutveckling även vid mindre universitet och högskolor med och utan examensrätt. Regeringens forskningsproposi-

tion som antas först hösten 2000 ligger som grund för Nationella forskarskolan i vård och omsorg. Forskarskolan är ett samarbete mellan fem lärosäten och Karolinska Institutet är ”värduniversitet”. Den som antas som doktorand får fyra års finansierad utbildning på forskarnivå. Anslagen för universitetens och högskolornas forskning kommer från många olika finansieringskällor, huvudsakligen offentliga. En stor del är statliga anslag som riksdagen anvisar direkt till universiteten och högskolorna. Balansen mellan direkta statsanslag och externa medel har betydelse eftersom det främst är de direkta anslagen som högskolorna kan använda för egna strategiska satsningar. Samarbetet med externa finansiärer anses viktigt för att öppna högskolan mot det övriga samhället. Kontakter av den här typen ger företag och organisationer möjlighet att ta del av den forskning som pågår inom högskolan, samtidigt som det naturligtvis är lika viktigt för högskolan att följa den forskning och utveckling som finns i omvärlden. Men allt större del av universitetens och högskolornas forskning och forskarutbildning finansieras med externa medel. En ökad externfinansiering innebär naturligtvis även en viss risk att styrningen av forskningen flyttas utanför universiteten och högskolorna. I början av 1990-talet finansieras två tredjedelar av anslagen direkt via statsbudgeten. Senare har den andelen sjunkit till cirka hälften. Huvuddelen av de externa medlen består dock av offentliga medel, bland annat från olika forskningsråd, detta för att en allt större del av de statliga forskningsmedlen ska fördelas i konkurrens.

Centrala finansiärer och Forskningsråd Medicinska forskningsrådet (MFR, 1945–2000) var ett forskningsråd under Utbildningsdepartementet. MFR förmedlade finansiering till forskning, kompetensutveckling och metodutveckling inom medicin, odontologi, veterinärmedicin och farmaci vid svenska universitet och högskolor samt vid undervisningssjukhus. MFR-rapporten Omvårdnadsforskningen i Sverige: en lägesrapport (Rinell Hermansson 1993) konstaterar att det är främst patientnära vårdproblem men även utbildning och administration, som fokuserats i de 127 doktorsavhandlingar som redovisats fram till 1991. Den tvärvetenskapliga ansatsen betonas. I rapporten identifieras också svagheter, av vilka forskningsfinansiering är en. Under perioden 1985/86–1990/91 tillfördes omvårdnadsforskning (läs vårdforskning) sammanlagt 7,5 miljoner kronor från MFR. Andra problemområden rör bland annat

Omvårdnadsforskningen i Sverige är en ung vetenskap som i dag är väl etablerad vid landets universitet och högskolor. Många sjuksköterskor på olika befattningar har bidragit till detta liksom ett antal politiska beslut, som till exempel högskolereformen 1977. I dag har omkring 1300 sjuksköterskor disputerat i Sverige, varav omkring 90 innehar professorstjänster eller är professor emerita/emeritus. Hur har denna snabba utveckling varit möjlig? För att belysa det gör här några av de tidiga pionjärerna inom omvårdnadsforskningen en tillbakablick på utvecklingen under de tre första decennierna, åren omkring 1970–2000. Perioden kännetecknas av entusiasm, viktiga organisatoriska, finansiella och politiska beslut och en övertygelse om behovet av forskningsbaserad kunskap för att ge en kvalitativt god vård och omsorg. Även en avvaktan och ett ifrågasättande av värdet och möjligheten att beforska något så ”självklart och praktiskt” som omvårdnadsverksamheten noteras. I boken medverkar sammanlagt 32 författare. Vi får läsa om hur det var att tillhöra de första sjuksköterskorna som genomgick en forskarutbildning, att vara starkt engagerad i uppbyggnaden av omvårdnadsinstitutioner och får exempel från den tidiga omvårdnadsforskningen under de tre första decennierna. I boken beskrivs också några utbildningsreformer och finansieringssätt – förutsättningar för de första decenniernas omvårdnadsforskning. Som läsare möter du en idéhistorikers tankar kring tillkomsten av ett nytt ämnesområde och i slutet av boken får du ta del av en sjuksköterska och professors framtidsspaning kring dagens och morgondagens omvårdnadsforskning och dess utmaningar. Boken vänder sig främst till lärare och studenter inom sjuksköterske- och andra vårdutbildningar på grund-, avancerad- och forskarutbildningsnivå samt till kliniskt verksamma och forskare inom hälso-, sjukvård och omsorg. Redaktörer för boken När Omvårdnad blev vetenskap är Elisabeth Hamrin och Mona Kihlgren, båda professor em., Alice Rinell Hermansson, dr. med. vet. och Gerthrud Östlinder, journalist och filosofie kandidat/magister inom omvårdnad och folkhälsovetenskap, samtliga legitimerade sjuksköterskor. I arbetsgruppen för framtagning av boken har dessutom under hela arbetet ingått Hjördis Björvell, Astrid Norberg, Ulla Qvarnström och Vivian Wahlberg, samtliga är legitimerade sjuksköterskor och professorer em.

Best.nr 47-11404-7 Tryck.nr 47-11404-7