9789127139961 by Smakprov Media AB

Utan personligt ansvar Lena Andersson

Hyllningskören om Egenmäktigt förfarande Vinnare av Augustpriset för skönlitteratur 2013

”En briljant, rakknivsvass roman om kärlek.” Ingalill Mosander, Aftonbladet ”Egenmäktigt förfarande har spritt sig från mun till mun, ur hand i hand. Den har dykt upp som samtalsämne och referens i de mest skilda sällskap – som en ofrivillig kultroman med en förvirrad men hängiven kult – och uppenbarligen också fastnat i Augustprisjuryns innersta … Detta är ett mycket välförtjänt pris.” Jonas Thente, Dagens Nyheter ”Kom igen Lena – såhär bra får man bara inte lov att skriva! ... Andersson har tagit den äldsta, mest slitna berättelse och gjort den ny – allt tack vare hennes språkliga virtuositet.” Therese Eriksson, Upsala Nya Tidning ”Det är en avskalad och exakt bok med formuleringar som man vill klippa ut och hänga upp på väggen för att påminna om hur livet kan vara.” Lina Kalmteg, Svenska Dagbladet

Lena Andersson (f. 1970) är författare till sex romaner. Egenmäktigt förfarande tilldelades Augustpriset 2013 och belönades med Svenska Dagbladets litteraturpris. Samma år fick Lena Andersson ta emot Publicistklubbens Guldpenna för sin gärning som kolumnist i Dagens Nyheter.

Omslag Paolo Sangregorio

Lena Andersson Utan personligt ansvar

Fem år har gått och Hugo Rask är lagd till handlingarna i Ester Nilssons arkiv när hon möter skådespelaren Olof Sten. Olof gör ingen hemlighet av att han är gift men börjar samtidigt träffa Ester. De inleder en relation, som samtidigt inte är en relation enligt Olof. För han är ju gift, och säger sig inte ha några planer på att lämna sin fru. Men vad gör han då hos Ester? Ester köper en bil så att hon kan köra Olof kors och tvärs över landet på hans turnéer. Hon har blivit älskarinna. Somrarna blir outhärdliga, för på sommaren umgås gifta män med hustrun. Men Olof Sten är ambivalent – så hoppet om att han ska lämna lever. Utan personligt ansvar är den fristående fortsättningen på den August prisvinnande Egenmäktigt förfarande. Det är en roman om iscensättningar och roller – och kärlek som den kan se ut när man är tre.

”Stilen är tidlös, exakt och lätt – korsar Söderbergs molande kärlekssorg med Gun-Britt Sundströms klara ironi.” Daniel Sandström, Svenska Dagbladet ”Det här kommer att bli en klassiker. En klassiker av den sort som läses och älskas och får hundöron och citeras och analyseras och ställs mot egna och andras tillkortakommanden.” Catarina Berglund, Kommunalarbetaren ISBN 978-91-27-13996-1

Författarfoto © Ulla Montan 9 789127 139961

Cover Utan personligt ansvar.indd 1

2014-09-17 12:32

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 2

2014-09-17 15:41

Prolog

Vid lunchtid en av de sista dagarna i april fick en blomsterhandel i Karlstad en udda förfrågan. En gerbera beställdes per telefon av en person som önskade ett annat namn än sitt riktiga på det medföljande kortet. Blomman skulle överlämnas klockan 18 till Scalateatern på Västra Torggatan 1. Instruktionerna var grundliga och detaljerade och burna av en ängslan för mankemang, att uppdraget inte skulle utföras till perfektion. Det hela syntes ytterst viktigt för den inringande personen. Tio minuter i sex promenerade en anställd från blomsterhandeln till Scalateatern i den kyliga vårkvällen med en inslagen gerbera och ett kort som löd: Minns du mig? Hur skulle vi kunna glömma … Möt mig på Stora torget här i Karlstad kl 22. Jag bär en prästkrage i knapp hålet. Ilse.

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 5

2014-09-17 15:41

Blomman lämnades i biljettluckan och blomsterhandels biträdet förklarade vem som skulle ha den och att det skulle ske under applådtacket. Även hennes instruktioner var grundliga och detaljerade på det att inget skulle fallera. Därefter gick hon hem till sin man och över middagen spekulerade de i vad detta practical joke kunde härröra ur för sorts förhållande. – Hon måste älska honom väldigt mycket, sa blomsterhandelsbiträdet, måhända med något nytt och drömmande i rösten ty maken blev uppenbart störd och oroad där han satt på sin plats vid matbordet, den han alltid hade haft. – Den där sortens kvinnor älskar väl inte, sa han. – Tror du han är upptagen på annat håll? – Sådant där trams hittar man inte på till sin man. – Kanske borde man det. – Om kvinnor väljer tillgängliga karlar slipper de hålla på och strutta och krumbukta sig på det där viset sedan. Är inte skådespelare kända för sina fruntimmersaffärer? Blomsterhandelsbiträdet la ifrån sig kniv och gaffel och sa: – Hon var så angelägen. Ringde flera gånger och frågade om vi skrivit rätt på kortet och påminde om att hennes namn inte fick stå med, utan det skulle stå Ilse. Hon bokstaverade det tre gånger, och halv sex ringde hon och kontrollerade att vi var på väg. Hon var på en gång gene-

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 6

2014-09-17 15:41

rad och bestämd, ganska besvärlig men bad samtidigt om ursäkt för att hon satte oss i extra arbete. Det var rörande på något sätt. Men man undrar ju.

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 7

2014-09-17 15:41

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 8

2014-09-17 15:41

Ester Nilsson hade nått den ålder då man blir äldre av att fylla år. Hon uppfattade att det inträffade vid trettiosju. Under de fem år som gått hade hon publicerat ytterligare fyra tunna förtätade volymer text, två med antilyrisk lyrik och två filosofiska undersökningar. Beträffande kärleken hade hon varit i full och obruten verksamhet utan att dra på sig hämmande lärdomar; mer precist ansåg hon att lärdomar av det slaget alltid måste balanseras mot risken för leda och tristess, ett passivt liv styrt av rädslan för avvisningen och misslyckandet. Man kunde också uttrycka det som att hon inte hade blivit cynisk, att hon led av en särskild typ av naiv fördomsfrihet: varje situation och person var ny, måste bedömas från grunden och på egna meriter, måste ges chansen att gå emot naturens diktat och göra det rätta. Under det senaste halvåret hade hon skrivit sin första pjäs som denna höst skulle sättas upp på länsteatern i Västerås. Pjäsen skulle komma att ge hennes liv en ny vändning, men om det visste hon ännu inget. Stycket hette

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 9

2014-09-17 15:41

Tresamhet och var en sorgsen betraktelse över kärlekens våndor. Ester Nilssons intention hade varit psykologisk realism och som hon såg saken hade hon åstadkommit just det, men kritiken skulle komma att ta den för absurdism. Det var på kollationeringen i augusti som hon träffade Olof Sten, en av pjäsens skådespelare. Ester hade aldrig hört hans namn och kände inte igen honom men redan efter detta första dagslånga möte erfor hon en bekant fladdrande rörelse inombords som hon inte hade en tanke på att hejda. Det var något med hur blicken dröjde sig kvar i hennes, ren, sårbar och naken, och den djupa melodiska rösten, vad den sa och inte sa, att inga pladdrande banaliteter kom över läpparna, snarare iakttog han en sober återhållsamhet som Ester uppskattade mycket. Resten var igenkänning och kemiska utsöndringar som mötte varandra och stämde och som det vore meningslöst att ifrågasätta eller undra över. Förälskelsen är ordlös och utan syntax, hur många försök som än görs att paradera den genom alfabetet. Olof Sten bar en oxblodsfärgad skjorta som verkade varm för årstiden, men han såg sval ut i den. Esters första fråga till honom var hur han stavade sitt namn. – Med f och ett e, sa han och tittade på henne en extra gång, som om han förstod. Tresamhet handlade om en man inlåst i ett olyckligt äktenskap som träffade en annan kvinna men inte förmådde lämna sin hustru. Pjäsen var inte profetisk. Inget är pro-

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 10

2014-09-17 15:41

fetiskt. Det som ser ut som förutsägelser är bara förhöjd uppmärksamhet på sådant som hänt. Det som har hänt händer förr eller senare igen, någonstans, någon gång. Inte sällan händer det samma person eftersom människan har sina mönster.

När ensemblen framåt eftermiddagen bröt upp och skingrades åt olika håll sökte Ester upp Olof Sten för att ställa en ovidkommande fråga som det tagit henne några minuter att komma på. Av hans sätt att möta henne tyckte hon att det klart framgick att han inte tillhörde någon särskild. På kvällen tog hon tåget hem från Västerås med längtan härjande i celler, nerver och blodbanor. Och när hon gick Fleminggatan upp från Centralen var hon djupt indragen i tankar på famntag och fortsatta tillvägagångssätt. Följande dag skickade hon till hans hemadress i Stockholm sitt senaste dikthäfte med en hälsning som hon arbetat på en bra stund för att få den lättsam och nonchalant. En knapp vecka senare när Olof varit hemma över helgen kom ett handskrivet brev till tack. Han skrev att han skulle läsa med stort intresse. Ester skrev då igen och frågade om de inte kunde dricka kaffe under en framtida ledighet i repetitionsarbetet. Ännu en helg och ett par vardagar passerade, varpå han ringde från Västerås och sa att han läst hennes bok och tyckte om den. Om kaffedrickande sa han

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 11

2014-09-17 15:41

emellertid inget. Inget som Ester hörde i alla fall. Långt senare förstod hon att han svarade ja till förslaget men så kryptiskt och inlindat att hon inte uppfattade det: en bit in i deras samtal nämnde han att han under helgen hade gått förbi ett fik på Skånegatan som han aldrig sett förut och som såg trivsamt ut. Hade hon varit där? Det var för tidigt i deras förbindelse för att Ester skulle förstå att detta betydde att han gärna ville träffas och dricka kaffe. Ännu mindre var hennes möjlighet att begripa att det var vad han nyss hade uttryckt när han vid hennes uteblivna respons la till att han inte var så förtjust i kaffe eller i att sitta på kaféer, men att man förstås kunde göra ett undantag när ett nytt fik öppnade i närheten. Det hela var subtilt, och det var meningen. Så småningom skulle Ester komma att vänja sig vid Olof Stens negativa bejakelser och bli deras mest erfarna exeget. Då Ester inte tyckte sig ha fått ja på kaffeförslaget drog hon sig tillbaka med en oangenäm känsla av att ha feltolkat signaler och en mild ledsamhet över att inget extatiskt möte skulle materialiseras ur deras uppenbara laddning. Hennes tystnad föranledde Olof att ringa en vecka senare och fråga om de kunde träffas och diskutera några frågor som rörde gestaltningen av hans roll, den som hon skrivit. Han sa att han hade en tandläkartid i Stockholm på onsdagen. De sågs på Pelikan över stuvade makaroner och falukorv, och inledde ett samtal.

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 12

2014-09-17 15:41

Olof och Ester var som två kugghjul. Kugghjul växer inte in i varandra och växer inte ihop. De förlorar inte begreppen om var den ena börjar och den andra slutar, men de förutsätter varandra, drivs framåt av varandra, är helt avpassade för varandra. Så tycktes det Ester. Ensamt är ett kugghjul bara en taggig stillastående artefakt utan uppdrag och riktning. Det går det också, men för rörelse behövs det två, och för att kugghjulets inneboende potential och syfte ska förverkligas. Tyvärr fungerar även tre, mekaniskt sett fungerar det rent av utmärkt. Olof Sten visade sig vara gift sedan något tiotal år med en läkare som veckopendlade till lasarettet i Borlänge från deras gemensamma hem på Södermalm i Stockholm. Hustrun hette Ebba Silfversköld och var dotter till den framlidne målaren Gustaf Silfversköld, betraktad som en oavvislig del av svensk kulturhistoria om än från brunmurriga epoker. Olof och hans hustru levde således i en form av särboförhållande men bodde ihop på helger och somrar. Båda hade utflyttade barn från tidigare äktenskap.

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 13

2014-09-17 15:41

Detta var en svår missräkning för Ester. Olof hade varken dolt eller framhävt sitt äktenskap, de hade bara inte talat om sådant, men Ester tyckte möjligen att han kunde ha nämnt hustrun och inte uteslutande ha använt första person singularis när han talade om sitt liv. Så fort besvikelsen lagt sig tänkte hon i stället att detta förfarande i kombination med den enastående kontakt hon och Olof snabbt hade upprättat tydde på att äktenskapet var på upphällningen. På något annat sätt gick det inte att förstå. Någon gång måste det vara annorlunda mot de andra gångerna, allt kunde inte vara på samma sätt jämt och människor var inte identiska. Om hon gjorde tillräckligt många försök skulle förloppet en vacker dag stämma med hur hon ansåg att världen borde vara.

En månad efter det första mötet ringde Ester, skälvande av trånad på alla plan, Olof en fredagskväll när hon visste att han var hemma i Stockholm ensam. De hade ett längre samtal. Ungefär halvvägs in i det nämnde hon att Olof ständigt fanns i hennes tankar. Hans svar kom genast och fyllde Ester Nilsson med ett slags lyckogas som fick henne att stiga till väders där hon låg på sin säng i lyan på Sankt Göransgatan. – Det är ömsesidigt, sa han, och meddelade i förbigående att hustrun hade jour och skulle komma först dagen

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 14

2014-09-17 15:41

därpå, varefter en paus uppstod i luren innan han tillade: – Så vad gör vi nu? Tankarna blir tunnare på hög höjd, varför Ester inte fäste något avseende vid att hon mött frågan formulerad exakt så förut och i samma avsikt men med oönskade följder. Vad vi gör? tänkte hon. Jag förgås av längtan och du börjar planera din skilsmässa, det är vad vi gör. – Vi kan gå och ta ett glas nästa gång du är hemma, sa hon. – Det kan vi göra. – Jag har tänkt på det du sa sist. – Vad sa jag? – Att du var ”nomad i själen” och alltid velat förbli det. Och att ”skådespelare är människor utan identitet”, människor som ”saknar kärna”. Det vill jag höra mer om. Jag tror det är bra att ha ett rörligt jag, om det är det du menar, att inte tro att man är och förblir en och odelbar. Då blir man mindre rigid, eftersom det inte finns något heligt ego att bevara. Hon skulle få både höra och se mer av detta och även komma att revidera sina uppfattningar därom. Ester gladdes över att han ägde förmågan till precisa observationer men det var inte vad hon dragits till, ty förälskelsen är inte sofistikerad utan primitiv. Man älskar dem med vilka man får fritt utrymme för de delar hos sig själv som man känner

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 15

2014-09-17 15:41

sig hemma och bekväm med, oavsett om delarna är ruttna eller friska, skavda eller skinande blanka. – Jag tror aldrig att någon förut velat höra mer om vad jag har att säga, sa Olof. Ester låg sedan och expanderade till långt efter midnatt. Att hans äktenskap var på väg att upplösas rådde det ingen tvekan om. Det var bara att vänta.

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 16

2014-09-17 15:41

Tresamhet hade haft premiär i Västerås. Publiktillström ningen ökade för varje vecka vilket berodde på att folk talade med varandra om vad de sett och upplevt i salongen. Den skådespelare som spelade pjäsens älskarinna berättade för Ester när hon var på besök för att se föreställningen, att det gick att höra på publikens andning, suckar och läten om den i huvudsak bestod av hustrur eller av älskarinnor. I mitten av oktober ringde Olof oväntat en spelledig måndag och frågade om Ester ville följa med honom till ett galleri på Karlavägen där konst av Gustaf Silfversköld ställdes ut med anledning av att han för en tid sedan dött vid 102. Sin storhetstid hade han haft sent 1930-tal och några år framåt. Olof behövde tala med galleristen för Ebbas räkning. Ester tyckte inte om det otvungna sätt på vilket hustrun nu nämndes, men det var förstås lovande att han ville ha Ester med till galleriet. När de gick därifrån frågade Olof vad hon tyckte om

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 17

2014-09-17 15:41

Gustaf Silfverskölds konst. Ester sa att den kändes tung, reaktionär och gammaldags. – Precis som han själv, sa Olof med ett studsande och mycket roat litet skratt. Hösten hade kommit halvvägs och trottoarerna täcktes av gula löv. De gick på måfå dit stegen styrde dem och hamnade på Jensens Bøfhus på Sveavägen. Klockan var fyra. Klockan sex skulle Ester delta i ett seminarium på ABF några hundra meter bort. Olof åt biff medan Ester drack en kopp grönt te för hon hade avtalat med en av de andra deltagarna att äta middag efter seminariet. Med restaurangkedjans skugglösa sterilitet omkring sig och ljudet av den brummande mjukglassmaskinen ägnad att locka barnfamiljer i bakgrunden sa Ester Nilsson denna eftermiddag till Olof Sten att han var den hon ville dela sitt liv med. De hade suttit och småpratat lojt och hon hade börjat frukta att tiden rann iväg utan att hon fick fram det viktiga ärende som hon hade bestämt sig för att framföra just i dag. Och hon sa precis så: – Jag vill dela mitt liv med dig. Den här gången måste hon vara tydlig från början, tänkte hon. Det fick inte råda några oklarheter. Olof ryckte till på stolen, for bakåt, utropade: – Men du känner ju inte mig! Invändningen gjorde Ester generad eftersom den var sann, men hon beslöt att inte backa.

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 18

2014-09-17 15:41

– Tillräckligt för att veta. Och snart känner jag dig bättre. Olof började riva sönder servetten med en nyckelknippa som han nervöst halat upp ur fickan. Ester sa inget mer. Hon var medveten om att hon agerade otaktiskt och mot alla goda råd, men hon var trött på att vänta på velande människor som skulle bestämma sig och hon ville täppa till möjligheten för Olof att smita genom att säga att hennes avsikter varit grumliga och att hon borde ha förstått vad som gällde eftersom han var upptagen. Hon ville tvinga fram ett svar i detta tidiga skede för att veta om hon skulle gå vidare eller vända honom ryggen nu. Olof sa inte nej, det var det viktiga, han sa inte nej. Han tittade ner i bordet där den nu helt sönderrivna servetten låg, betraktade henne allvarsamt och sa: – Det är inte varje dag man får höra att någon vill dela sitt liv med en. Det är klart det tar. Under månaden som följde hördes de inte men sågs vid ytterligare ett tillfälle. Det var när Ester for till Västerås för att se sin pjäs spelas. Mötet var stelt och han höll sig ifrån henne, vilket fick henne att under djup beklämning vända ryggen till, varför Olof strax innan hon åkte hem mumlade i hennes öra: – Vi får väl se till att ses när spelperioden är slut och jag är tillbaka i Stockholm. Efter det fortskred hösten full av hopp och åtrå och hennes hjärta led av svårartad förstoring.

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 19

2014-09-17 15:41

När spelperioden så var till ända ringde Olof bara någon dag senare och föreslog lunch på Blå Porten på Djurgården. Valet av plats antydde tid för samvaro och fördjupning, antydde markering av ny fas och omorientering från det gamla in i det nya, antydde att Ester haft rätt i sina beräkningar, särskilt som han ville att de skulle ta färjan dit. Dagen då allt kunde ta sin början var inne. Klockan tolv hade de bestämt att ses vid Djurgårdsfärjan. Ester hade svårt att svälja av förväntan. I sin lägenhet som hon ännu efter fem år inte hade möblerat ordentligt eftersom hon alltid varit på väg därifrån, hindrad endast av att inte ha någonstans att ta vägen, bäddade hon denna förmiddag med rena lakan och la på köksbordet en vaxduk från 10-gruppen som hon inhandlat dagen före på Götgatan. Lite längre ner i backen hade hon även hittat tre vackra jugendlampor som nu stod utplacerade på fönsterbrädorna. Det var sent i november och ständigt dunkel. Ester räknade med att få tända dem i eftermiddag för Olof. Prick tolv stod hon nere på kajen och väntade i den fuktgrå luften. Det var en sådan dag då inget rörde sig, allt stod stilla. Olof kom en kvart för sent. Ester var fast besluten att inte kommentera förseningen, men såg att det vilade något oroligt över hans rörelser. Hon tänkte att han kanske var tagen av tanken på allt som väntade; det var ett stort steg att ta. Det första han sa när han kom var att det var onödigt

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 20

2014-09-17 15:41

att åka till Blå Porten, i stället kunde de gå till något enklare lunchställe i Gamla stan så att det inte tog så lång tid. Inför Esters ljudlösa men uppenbara bestörtning ändrade han sig och de löste biljett. De var nästan ensamma under överfarten till Djurgården och under de fåtaliga minuter den tog nämnde Olof sin hustru flera gånger. Då han märkte att det gjorde Ester nedstämd och oengagerad slutade han att nämna hennes namn, men saken fortsatte att tynga Ester medan de gick den korta biten från färjan till restaurangen genom drivor av lönnlöv. Det var en torsdag och kön på Blå Porten var ovanligt kort. De valde stekt strömming med potatismos och lingon och satte sig vid ett bord i mitten av lokalen utom hörhåll för andra. Olof höll besticken i båda händerna pekande rakt uppåt, redo att hugga in men inte riktigt än, inte förrän han först fått sagt det han måste säga. Han tittade på henne. Maten blänkte fet på faten. Det var som om han tog sats. Ester hann tänka att han höll besticken som ett barn och att det var bedårande. Sedan tänkte hon inte på något bedårande mer, ty hon hörde honom säga med det lugna eftertryck som infinner sig när man repat mod och övervunnit sig själv: – Jag tror att du har gjort en Pygmalion. Ester förstod inte vad han menade men väl att det gick henne emot. Hon domnade bort och blev orörlig, tyst, kall. Det gjorde Olof forcerad, varpå han förtydligade:

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 21

2014-09-17 15:41

– Du har skapat en figur som du blivit förälskad i. Det var henne djupt nedslående att tillskrivas en sådan oförmåga att hålla reda på sig själv och sina känslor. – Du skrev den där pjäsen och tyckte om det jag gjorde med rollen. Framför allt tyckte du om rollen. Du förälskade dig i din egen figur. Det krävdes en inte alldeles klädsam självgodhet, noterade Ester inifrån sitt vakuum, för att påstå att hon tyckte om det han gjorde med rollen. Även om hon under hösten ofta berömt hans prestation innebar inte det att beröm var fakta och skulle upprepas som fakta. Det fanns andra skäl än fakta att berömma och kritisera människor. – Varför skulle jag göra något så konstigt som att förälska mig i en figur jag skrivit? Rollen du spelade var inte ens särskilt sympatisk. – Du känner till Pygmalion? sa Olof. – Jag har läst Shaws pjäs, ja. – Jag menar Pygmalionmyten. Den grekiska. Om mannen som gjorde en skulptur och blev förälskad i skulpturen. – Så du tror inte att mina känslor har med dig att göra? – Mycket lite. Olof högg in på sin portion med en till situationen opassande livsglädje. Han hade fått ur sig sitt ärende och levde upp. Den sena ankomsten och det ymniga omnämnandet av hustrun på överfärden hade med ens fått sin förklaring,

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 22

2014-09-17 15:41

liksom disharmonin han uppvisat när han kom. All tyngd hade lyft från Olof och flyttat över till Ester. – Var det gott? frågade han henne. – Inte särskilt. – Inte? – Nej. Jag tappade aptiten. – Oj då. Det var tråkigt. Olof funderade och sa: – Jag tänker att vi kan träffas ibland framöver och så får vi se vad som händer. Man behöver inte bestämma så mycket. Inte en gång till, tänkte Ester, aldrig mer, nu reser jag mig och går. Hon satt kvar och åt upp. Snart promenerade de från Djurgården in mot stan, i armkrok på Olofs initiativ, Strandvägen fram. I höjd med Grevgatan stannade Ester och höll om honom länge och han svarade på samma sätt samtidigt som han sa att han inte borde göra så. De närmade sig Dramaten med kropparna tätt intill varandra när Olof deklarerade: – Det finns inte på kartan att jag ska lämna Ebba. Ester tänkte att det var precis så gifta personer sa när de träffat någon som skakat dem i deras grundvalar. När människor ville något väldigt mycket hände det att de sa tvärtom. Det svåra var att veta när de menade vad de sa och sa det för att vara tydliga och hederliga, och när de menade det rakt motsatta. Frågan krävde ett långtgående

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 23

2014-09-17 15:41

och vanskligt tolkningsarbete som Ester alltid var beredd att underkasta sig. Om Ester tagit honom på orden här hade åtskillig tid och möda besparats henne, liksom hon skulle ha missat mycket som var underbart. Ester hade en väninna som hette Lotta. Hon inskärpte ofta: ”Ta människor på orden, det är det mest praktiska och enkla. Tolka inte, utgå från att de menar vad de säger.” Lotta var klok och försiktig. Ester ansåg att i begynnande kärleksrelationer blev det sällan något alls om man var klok och försiktig och tog folk på orden, eftersom språket just där användes för att lura sig själv, bli av med svåra beslut och att slippa kärleken. Människorna fruktade kärleken, hade hon läst hos de stora diktarna, eftersom den bar på fröet till det högsta ljuvliga och därför också till de smärtsammaste förluster. Olof och Ester korsade Raoul Wallenbergs torg med det klumpvis utspridda konstverket. Ester sa att hon gillade det och förde på tal kontroversen som uppstått kring valet av verket på 90-talet. De enades om det livgivande i att konst kunde väcka förargelse redan genom sin form och att det gärna inträffade när formen, som här, var innehållet. – Antagligen tänkte konstnären att Wallenberg blivit ett monument i sig själv, sa Ester, och ville därför inte att monumentet över honom skulle vara monumentalt. Olof frågade hur hon orkade ha idéer om allting hela

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 24

2014-09-17 15:41

tiden. Hon hörde att frågan inte var en fråga utan en giftpil, om än skickad med ett leende. Hon tyckte inte om att han ville skicka sådana och svarade torrt att det föll sig naturligt för henne och att det var så hon försörjde sig, hon måste orka. Det var inte konstigare än att han försörjde sig på att bli någon annan än den han var och måste orka detta gång på gång, kväll efter kväll. – Vilket ju är en ganska konstig syssla, sa han. – Vad är konstigt? – Skådespeleri. Ett märkligt yrke som jag egentligen aldrig velat ha. Under långa perioder har jag gjort annat i livet, haft hederliga jobb, och egentligen har jag alltid velat bort från det. Han höll lite hårdare om hennes arm så att hon kom ännu närmare honom. Hon hade god lust att fråga om han verkligen borde hålla hennes arm, då risken var stor att hon började se ett stort glapp mellan hans ord och hans handlingar och lita mer på handlingarna. Men eftersom hon ville att han skulle hålla hennes arm teg hon. De gick Arsenalsgatan bort mot Kungsträdgården. Där var mycket folk i rörelse, de flesta i kostym och dräkt. När de just hade korsat övergångsstället på Kungsträdgårds gatan sa Olof att det var påfallande roligt och stimulerande att prata med Ester, det var som att prata med en man. Ester såg förundrat på honom och letade efter något i hans ansikte som skulle förädla de råa orden. Det kunde

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 25

2014-09-17 15:41

inte vara så banalt att i Olofs värld fördes inga intressanta samtal med kvinnor, och att de kvinnor med vilka sådana fördes automatiskt blev män. Det vittnade om torftighet i umgänget med frun, vilket var bra, men också om torftighet i utblicken. – Är det en sorts aristotelisk deduktion du gör? – Vad är det för något? – Alla som går att föra spännande samtal med är män. Med Ester Nilsson kan jag föra spännande samtal. Alltså är Ester Nilsson man. Olof drog på munnen. – Tyvärr är jag nog präglad så, även om det låter skevt när det uttrycks så avskalat. – Då får du göra något åt din prägling. Med mig har du chans att få allt i ett. Han såg mycket förtjust ut över den envisa uppvaktningen. Klockan var halv tre. Klockan tre hade Olof sett till att boka in något. Det första han sagt när de setts kvart över tolv var: – Jag har inte hela dagen på mig. Ester hade trott att de hade hela dagen och resten av livet nu när de äntligen fick mötas ordentligt, och det var just vad han känt och velat stävja, det såg hon klart och tydligt. Gränsen mot innerlighet dras genom upptagenhet. Att boka in möten efter mötet var den bästa demarkationslinjen mot den som alltid ville mer.

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 26

2014-09-17 15:41

Men när de nådde Tegelbacken var det inte längre så noga med det där inbokade mötet. Olofs buss kom körande från Stadshuset och befann sig under viadukten när han tog Esters hand och sa: – Ska jag ta nästa i stället? – Det vet jag inte. Ester ville bara hem och börja dö. Denna dags besked var ett farväl. Hon var inte lockad av att ”träffas ibland framöver” och ”se vad som händer”. Bussen kom och for. Olof stod kvar på hållplatsen och strök sin skäggstubb över hennes kind, hans läppar sökte hennes stängda mun. – Det är så roligt att prata med dig. Då ”prata” just hade definierats som motsatsen till erotisk kärlek gladdes Ester inte av hans ord. Han gav henne en puss på munnen och tog nästa buss mot Södermalm. Ester kände sig kraftlös där hon promenerade hem över Vasagatan, Kungsbron och Fleminggatan upp mot Fridhemsplan. Det var den fulare vägen. Den vackrare längs Karlbergskanalen eller Hantverkargatan tog hon inte fast den låg närmare till hands från Tegelbacken. Hon ville inte se något vackert i dag, inte ens skönhet höljd i gråblöt november. Medan hon gick tänkte hon att hennes problem var att hon varje gång satte sin livsmening i pant för mannen hon valde ut. Bara han fanns, allt annat låg i mörker. Ett återhållet, spritt och trevande sökljus var det aldrig fråga om,

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 27

2014-09-17 15:41

nej hon riktade sin smala hårda ljusstråle med ohygglig precision och brände sedan hål på objektet med sin trånads hela perforeringskraft. Nu måste ljuset släckas. Olof ville annat än hon. Att han varit velig vid bussarna och pressat sina läppar mot hennes till avsked var inget att ta fasta på. Hon fick inte tänka på det och börja tolka. Det var flyktig lust och rädslan att mista den älskandes uppmärksamhet. Det som försvinner blir alltid en smula åtråvärt när det inte längre klamrar sig fast. Olof hade gett klart besked. Ester accepterade.

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 28

2014-09-17 15:41

Hon kom hem, la sig under en filt och stirrade i taket. Efter en stund började hon ringa runt för att lägga tryckförband på smärtflödet. Alla väninnorna stod redo att få höra resultatet av dagens möte. Ester berättade från början till slut och de gav sina olika utlåtanden. – Spring, Ester, spring! sa Lotta. Och gör det nu medan tid är. – Han är gift, sa Fatima, och för att vara gift alldeles för villig att träffa dig gång på gång utan att berätta för hustrun. Var glad att du fick reda på det här innan du blivit för indragen. Det kommer inte att bli så kostsamt för dig, någon månad så är du fri. – Ta det lugnt, sa Elin. Fråga dig vad du vill med detta, inte vad han vill. Gör sedan det du har lust till oavsett vad vi andra eller Olof säger. – Han kommer att höra av sig igen, sa Lotta, men bind fast dig i masten och vänd bort örat från honom då. – Hade han sagt i dag att han är redo att skilja sig men att det är mycket att ta hänsyn till, sa Fatima, då hade jag

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 29

2014-09-17 15:41

sagt ”håll ut”. Men det här, att träffa dig i smyg när han vet hur du känner, att bromsa dina förhoppningar och samtidigt öppna för att ni kanske ska inleda något i hemlighet snart. Nej. Lämna i dag om du klarar det och öppna dig för någon som inte kan tänka sig att leva utan dig. – Ville han ta nästa buss sa du? sa Vera fundersamt. Kysste han dig på hållplatsen och hade ingen riktig lust att åka hem? Det kommer att ta tid det här, men det är inte avgjort. Allt handlar om hur länge du orkar. – Gör det? sa Ester och kände hoppet slå ut som en ros i bröstet. – Du måste ha tålamod, men du kommer att få honom en dag. – Tror du? flämtade Ester. Tror du verkligen det, Vera? – Han är den långsamma typen. Elin sa: – Jag tycker inte att det låter så bra, men det var du som var där och du är den enda som vet vad du står ut med. Vad skulle du helst vilja att jag sa? – Det som är sant om vad han egentligen känner. – Och det är dessvärre förborgat för oss alla. – Tror du han vet själv? – Det beror på vem han är.

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 30

2014-09-17 15:41

Efter ett dygn av grubblerier över väninnekörens skiftande utlåtanden bestämde sig Ester. Hon raderade hans nummer och räknade med att aldrig mer höra ifrån honom eller se honom. Ovisshetens träsk tänkte hon inte gå ner sig i en gång till. Hon tömde sig på hopp och längtan och försonades med tanken på en ny ordning. Hon hade inte fått något vettigt gjort sedan hon kom hem från deras träff i går och det var hög tid att lägga Olof bakom sig och ta itu med livet på egen hand. Precis då kom ett sms: ”Jag tänker att jag varit otydlig och fått dig att tro något jag inte menat. Självklart är jag smickrad över dina känslor för mig men kan inte besvara dem på något annat än ett kamratligt plan. Jag gillar dig! Din dråpliga humor. Din lite avigt tillknäppta person. Dina tankar lockar mig. Du är toppen! Låt oss stanna där. Annars blir det för komplicerat. Åtminstone för mig. Olof ” I samma stund rämnade jämvikten och grunden för alla kloka beslut, ty det undgick inte Esters filologiska sinne att detta meddelande inte var sitt innehåll, utan sin handling. Om det varit innehållet han velat förmedla hade meddelandet inte behövt skickas eftersom allt var sagt och klargjort. Hon såg att han ägnat texten stor omsorg. Någon or-

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 31

2014-09-17 15:41

dets man var han inte och meddelandet måste ha kostat honom åtskillig möda att formulera. Det bestod av fyra delar. Den första handlade om hur hon var (toppen, humoristisk, avigt tillknäppt). Den andra om att han trots det inte kunde möta henne i hennes kärlek men att han i sanning var frestad; endast konsekvenserna hind rade honom (”för komplicerat”), lust och trånad saknades alltså inte. Det räckte för Ester, jordmånen fanns och Olof skrev till henne av det enda skälet att hon skulle veta det. Den tredje delen var en skenbar ursäkt (”jag har varit otydlig”). Med den skrivningen underströk han att han ville fast han inte borde, för otydlig hade han ju varit av en orsak, nämligen den förbjudna lockelsen hon utövade på honom. Den fjärde delen var den viktigaste. Akten att skicka meddelandet fast allt var utrett och klart gick inte att förstå som annat än en önskan om fortsatt kontakt med alla möjligheter som låg däri. Ester förstod att han inte var färdig och inte hade bestämt sig. Det fick kärlekskänslorna att spänna upp sig som en spinnaker i henne. Hans valhänta ansträngning att ordna detta så att hon skulle begripa att han ville träffa henne utan att han behövde uttala det kom ömheten att svälla och bulta i henne. Vera sa att Esters tolkning av sms:et kom ur en överhettad hjärna. Vad han skrev, sa hon, var att han inte ville

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 32

2014-09-17 15:41

ha kärlek med henne men ville behålla henne som vän. Det förklarade också att han skickat meddelandet fastän allt var sagt. Men deras förbindelse, invände Ester, hade ju aldrig haft något med vänskap att göra utan från första minuten varit något annat. Sådant gick inte att ta fel på och Olof var tillräckligt gammal och erfaren för att veta att man inte kunde upprätthålla vänskap med någon man nyss träffat som sagt att hon ville dela sitt liv med en. Ester var tämligen säker på att hon inte missbedömde skeendet men behövde ett aktivt tecken till för att få visshet. Och på måndagskvällen när hon var på väg hem från mataffären såg hon på håll hur Olof stod vid hennes port med ansiktet mot porttelefonen. Belysningen var svag men räckte mer än väl för att hon skulle känna igen hans silhuett. Hon stannade och väntade, osäker på om hon skulle ge sig till känna. Så gick han med snabba steg därifrån och försvann runt hörnet. Hon kom sig inte för med att ropa. Uppe i lägenheten såg hon i telefonen att någon nyss hade sökt henne nerifrån porten. Fyrtiofem minuter senare ringde Olof från sitt hemnummer. Det stämde med tiden det tog att vänta in bussen, åka de fem kilometerna hem till honom och samla ihop sig för ett samtal. Hon hörde en andäktig, vädjande ton hos honom som var ny. Han frågade hur hon mådde och om hon fått hans sms i fredags. Han nämnde att han i

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 33

2014-09-17 15:41

dag på eftermiddagen hade besökt gallerian som låg i hennes kvarter och hoppats stöta ihop med henne där. Esters hjärta stannade och vände. De bestämde att ses nästa dag, gå på matiné och därefter äta middag.

Olof Sten var en fläckvis mycket sensibel man. Han var inte trakterad av bio egentligen, men bedömde att Ester måste få bestämma eftersom hans kapital höll på att ta slut. Att han behövt göra så stora uttag till hennes förmån, skicka långa sms, ringa henne, stå vid hennes port och medge saker om sina förehavanden i gallerian gjorde det nödvändigt att som en minimal motståndshandling åtminstone komma efter avtalad tid till biografen. Hur angelägen som helst gick det inte att visa sig. Ester däremot väntade punktligt på Olof vid Söderhallarna. Filmen skulle strax börja. Hon var nervös över att han inte skulle dyka upp, eller komma för sent så att de missade inledningen. Hon kunde inte missa de första minuterna av en film, då avstod hon hellre. Slasket låg i vallar på Medborgarplatsen. Där pågick förberedande julaktivitet sida vid sida med ordinarie missbrukargemenskap. Hon drog en lättad suck när hon såg Olof komma släntrande över torget, nästan en kvart för sent även denna gång. De köpte biljetter. Under filmen var Ester akut medveten om hans kropp

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 34

2014-09-17 15:41

bredvid sin och ville hela tiden kasta sig över honom. Av hans tunga andhämtning att döma kände han detsamma. När hon från sin biostol gick in i hans medvetande erfor hon tydligt hur han inte kunde koncentrera sig på filmen utan endast på sin erotiska självbehärskning. Efteråt sa han mycket riktigt att han inte mindes något av filmen och frågade vad den handlat om. Ester fick en lätt yrsel av tanken på vad allt detta betydde för fortsättningen. Från biografen gick de direkt till en sylta på Götgatsbackens krön. I kväll var Olof inte på väg någonstans, han var uppmärksam och närvarande och de skildes åt först vid tvåtiden på natten. Då hade de gått från ställe till ställe och varit tillsammans i elva timmar. Personalen hade börjat sätta upp stolarna på borden innan de fick iväg de två potentiellt älskande som förstulet satt och höll varandras händer. Ute på gatan sa Olof att han kände sig förolämpad av att ha blivit ivägkörd, men sättet han sa det på gav Ester en första förbifladdrande förnimmelse, både påtaglig och besynnerlig, av att han inte alls kände sig förolämpad men däremot tänkte att han borde känna sig förolämpad därför att det var vad människor kände i sådana situationer. Det tycktes henne som om han frammanade en uttänkt känsla. Hon fäste ingen vikt vid det. Det hade varit en fantastisk afton och hon var så gott som lycklig. Under kvällen hade Olof introducerat henne till den italienska drycken Strega, en gul likör i vilken det skulle

14-49 N&K Utan personligt, 17 sep.indd 35

2014-09-17 15:41

Utan personligt ansvar Lena Andersson

Hyllningskören om Egenmäktigt förfarande Vinnare av Augustpriset för skönlitteratur 2013

Omslag Paolo Sangregorio

Lena Andersson Utan personligt ansvar

Cover Utan personligt ansvar.indd 1

2014-09-17 12:32