9789127117655 by Smakprov Media AB

Johanne Hildebrandt är journalist, prisbelönt krigsreporter och författare.

Journalisten Sara Rydberg åker till Afrika för att rapportera om konflikten i Darfur. Reportagen ska visas i en tv-sänd gala, där pengar ska samlas in till en välgörenhetsorganisation. Med på resan följer den unga, populära bloggaren Lena Runhag, något som kommer att få oanade konsekvenser för Sara. Femtonåriga Ghalia och hennes släktingar försöker fly till flyktinglägren i Tchad efter att deras by har attackerats. Anders, en svensk SSG-soldat, har börjat tvivla på de franska specialstyrkor han tjänstgör tillsammans med. Den amerikanske legosoldaten Greg åtar sig motvilligt att medverka vid försöken att störta Tchads president. När kriget bryter ut korsas deras vägar och det blir ett möte som förändrar allt. Förbannade fred, den fristående fortsättningen på Älskade krig, är en berättelse om verkligheten bakom tidningarnas notiser om den långvariga konflikten i Darfurprovinsen – en konflikt som världen verkar ha glömt.

Johanne Hildebrandt Förbannade fred Johanne Hildebrandt Afrika

Johanne Hildebrandt fick sitt stora genombrott med succétrilogin »Sagan om Valhalla» som sålt i 500 000 exemplar. År 2002 belönades hon med Guldspaden för boken Blackout, om hennes tio år som korrespondent i Bosnien, och 2007 nominerades hon till Stora journalistpriset för sin rapportering från Irak.

Johanne Hildebrandt

Förbannade fred

Gatan vimlade av människor trots att klockan inte ens var sju på morgonen. En man i slitna kläder drev några kor framför sig. Barn sprang runt och lekte med skabbiga hundar. Några kvinnor klädda i abaja vände sig om och såg förvånat på Sara. Hon borde kanske ha tagit en sjal på sig. Om inte Ali varit så sur hade hon kunnat fråga honom, men han gick med långa steg och verkade inte bry sig om ifall Sara hann med eller inte. Hon fick nästan småspringa efter honom. Efter några kvarter stannade han vid en stor vit port som öppnades av en vakt när Ali knackade på. När Sara klev in på gården förstod hon fullständigt varför Ali inte ville att hon skulle följa med. Tvåvåningshuset var byggt av sten och omgavs av en prunkande trädgård – hon hade aldrig kunnat ana att hon skulle möta en sådan trädgård i ett område där det rådde akut vattenbrist. En stengång slingrade sig genom blomprakten fram till en altan där en färgad man i vita kläder höll på att duka fram frukost. Det var helt otroligt. Jonathan Brown hade skaffat sig ett eget lyxrike.

OMSLAG: NIKLAS LINDBLAD/ MYSTICAL GARDEN DESIGN OMSLAGSFOTO: SERGEANT JOHAN LUNDAHL/COMBAT CAMERA

ISBN 978-91-27-11765-5

FÖRFATTARPORTRÄTT: MONIKA FRANZON

ROMAN

Kapten Michael Höglund sträckte sig efter nattens tredje kopp kaffe utan att ta blicken från datorskärmen. Satellitbilden som långsamt gled förbi visade en till synes ändlös ocean av sand som emellanåt avbröts av några berg och enstaka uttorkade flodbäddar. Han kvävde en gäspning. Det var inte direkt något actionuppdrag att bevaka Darfur och östra Tchad, men svensk trupp hade skickats till området och därför hade övervakning och inhämtande av information fått högsta prioritet. Soldaterna på marken behövde en övergripande bild av vad som pågick runt omkring dem, och det var hans jobb att förse dem med den bilden. I alla fall ett litet tag till. Höglund tittade på klockan – två timmar kvar, sedan hade satelliten passerat området, som hamnade i skugga under sex timmar tills nästa satellit passerade. Det var frustrerande att de inte fick tillgång till de fasta satelliter som låg över Centralafrika; dem behöll amerikanerna för sig själva. Han antog att de fick vara tacksamma över att få tillgång till några bilder överhuvudtaget. Det hade inte hänt före 9/11 och han kunde föreställa sig att det hade kohandlats rejält för att de skulle kunna få utföra det här arbetet i bunkern. Höglund lutade sig tillbaka i stolen och såg på de övriga opera törerna längs det halvmånformade bordet, som vette mot en stor skärm på väggen. Tysta betraktade alla sina datorskärmar, och övervakade och noterade rörelser i sina loggar. Johansson, som övervakade norra Afghanistan, la ut en bild på den stora skärmen. Det var fem lastbilar som körde norrut på vägen mot Mazar-e Sharif. Han zoomade in lastbilarnas flak: lasten bestod av vita säckar med en halvmåne på. 5

– Hjälptransporter, du kan släppa dem, sa major Karding, som var vakthavande befäl. Bilden på den stora skärmen zoomades genast ut tills lastbilarna bara var små punkter på en slingrande väg. Kapten Höglund tittade återigen på sin egen datorskärm. Den bergskedja där rebellgruppen SLA hade baser började visa sig längst upp i vänstra kanten. Gerillan påstod att de kontrollerade området, men både den sudanesiska armén och den arabiska milisen, Janjawid, anföll regelbundet såväl baser som omkringliggande byar. I dag verkade allt dock lugnt. Den enda rörelsen var några prickar som rörde sig på vägen mot Nertiti. Höglund förstorade bilden med några musklick och tre kameler visade sig på skärmen. Två av dem hade ryttare, med största sannolikhet handelsmän på väg till marknaden. Kamelerna var lastade med stora korgar. Höglund zoomade ut igen, drack av det nu kallnade kaffet och funderade på om han och Ingrid skulle åka med ungarna till stugan i helgen. Gräset behövde klippas och han ville fixa den läckande kranen. Å andra sidan skulle det vara skönt att bara ta det lugnt en helg. Det hade varit mycket jobb sedan Särskilda skyddsgruppen, SSG, gett sig av till Tchad, och nu när den reguljära styrkan hade anlänt hade det blivit ännu mer övertid. Två lediga dagar då han inte behövde göra någonting skulle vara jäkligt skönt, tänkte han. En suddig rörelse i övre hörnet fick honom att zooma in bilden. Flera fordon rörde sig västerut och rev upp en rökpelare av damm. Höglund förstorade bilden ytterligare. Två av fordonen var jeepar, resten var pickuper fyllda med beväpnade män. Han kunde se kala sjnikovs och ett granatgevär, RPG7, skymta genom bildflimret. – Vakthavande, vi har misstänkt fientlig aktivitet i sektor 84a, sa Höglund med hög röst. Major Karding kom och ställde sig bakom hans rygg. – Lägg ut bilden. Kapten Höglund slog kommandot på tangentbordet och konvojen med gerillasoldater fyllde den stora skärmen. – Janjawid? Soldaternas huvuden var insvepta i sjalar som skydd mot dammet, bara några enstaka hade ökenuniformer. Höglund försökte 6

hitta kännetecken som visade vilka soldaterna var, men den dåliga skärpan tillsammans med dammet som fordonen rev upp gjorde det svårt. – Oklart, svarade han till slut. Det var alltid besvärligt att skilja parterna åt i det här området, de såg alla ut att tillhöra samma rövarpack. Männen i bilarna kunde antingen tillhöra rebellgrupperna SLA, Sudan Liberation Army, eller Jem, Justice and Equality Movement, eller så kunde de tillhöra dessas fiender, den arabiska milisen Janjawid. Det enda de kunde vara säkra på var att de inte tillhörde regeringstrupperna – dessa var betydligt mycket prydligare klädda. – Vart är de på väg? sa major Karding med neutral röst. Höglund zoomade ut igen. Tre mil västerut i fordonens riktning låg en by vid foten av några låga bergsformationer. Han skannade snabbt av det omgivande området. En grupp ryttare kom norrifrån och rörde sig mot byn. – De verkar vara koordinerade, sa Höglund. – Visa mig byn, beordrade major Karding. Byn var inte särskilt stor: tio, femton hyddor trängdes runt några magra åkerlappar som lyste svagt gröna på den torra marken. Boskapen befann sig i inhägnader intill husen. Inga människor syntes till. – Där, gå till höger, sa major Karding. Byborna hade samlats på en slänt nedanför bergen, strax ovanför byn. De stod i en ring runt ett hål i marken. Höglund klickade med musen, ökade förstoringarna. – En begravning, sa han sammanbitet. De tänker anfalla byborna medan de håller en begravning.

Ghalia vände bort blicken från graven. Det var omöjligt för henne att fatta att den oformliga kroppen, inlindad i tyger, var hennes mamma. Mamma hade arbetat på åkrarna, suttit på huk och lagat mat vid elden, småpratat med Ghalia och syskonen – hon var deras trygghet, den som hade svar på allt. Nu var hon borta, förvandlad till ett tygbylte i en grop. Ghalia såg ut över begravningsplatsen där hennes familj och resten av byborna hade samlats. Hon undrade varför hon inte kunde gråta. Mamma var död. Vinden från norr förde med sig sand som fyllde luften med ett dis. Det var redan hett, trots att det var tidig morgon. Kreaturen protesterade mot att vara instängda och så fort ceremonin var över skulle de släppas ut på bete. Allt var som vanligt men mamma var död. Pappa gned sig i ögonen. Ghalia hade hört honom gråta på nätterna och han hade knappt sagt ett ord sedan mamma dog. Lillasyster klamrade sig fast vid hans hand och försökte få uppmärksamhet. Mormor la handen på sexåringens axel och försökte trösta henne, men hon ville bara vara hos sin pappa. Ghalia drog ett djupt andetag och kände hur tomheten värkte i bröstet. Det var som om begravningen inte hände i verkligheten utan att allt bara var en dröm, och hon kände sig sjuk och underlig. Allt var barnets fel. Mamma hade skämtat när hennes mage började växa, hade sagt att hon var för gammal för en till, att Ghalia, som fyllt femton, borde vara den som bar barnet istället. Kanske hade hon känt på sig vad som skulle hända. 8

I två dagar och två nätter hade kvinnorna försökt hjälpa henne att föda fram barnet. Ghalia hade suttit vid mammas sida, torkat svetten ur hennes ansikte medan hon kämpade. – Någon har skickat en förbannelse på henne, hade mormor viskat och masserat mammas mage med oljor och sjungit sånger. Ghalia visste inte vad hon skulle tro, mormor var lite konstig och mamma själv hade sagt att hon inte trodde på hennes prat. – Du skrämmer barnen med det du säger! Hör på mig, Ghalia, att föda barn är kvinnornas krig. Tänk dig för innan du är tillsammans med en pojke, hade hon viskat innan ännu en värk slet i hennes kropp. Till slut somnade hon och vaknade inte mer. Då hade barnet för länge sedan slutat röra på sig i magen. Mormor blev rasande, skyllde på allt och alla, kastade ur sig anklagelser om att hennes dotter blivit utsatt för häxeri. »Det här är bara början på det elände som kommer att drabba oss!» Få brydde sig om henne, de visste att det var sorgen som gjorde henne galen, och ingen hade tid att lyssna på hennes tal om undergång. Arbetet med att samla ved, laga mat, ta hand om djuren och föröka överleva var tillräckligt hårt ändå. Mormor hulkade till där hon stod med nedböjt huvud vid graven. Hon verkade lugnare nu men såg sig misstänksamt om ibland, som om hon trodde att någon var ute efter henne. Ghalia suckade tungt och lyfte blicken mot bergen. Insvepta i ett sandigt dis skimrade de som silver i morgonsolen; de två rundade topparna var som en hägring om ett liv som hon aldrig skulle få. Ghalia visste vad som förväntades av henne. Från och med nu skulle hon ta hand om pappa och syskonen; allt som tidigare varit mammas sysslor skulle hon sköta. Det var lika bra – hon skulle hålla sitt löfte om att aldrig vara samman med en man och tvingas gå igenom det som dödade mamma. Aldrig någonsin! Sedan fick pojkarna vara hur trevliga som helst. En rörelse mellan bergstopparna fångade Ghalias blick. Två mörka punkter svävade fram genom dalgången som stora gräshoppssvärmar. De växte sig större, kom närmare. Ghalia la huvudet på sned och betraktade det hela nyfiket. 9

Samtidigt vände sig de andra begravningsgästerna om och såg oroligt på de mörka punkterna som närmade sig och var på väg rätt mot byn. Snart hördes ett muller, som om åskan rullade ner från bergen. – Det är fienden! Spring! I nästa ögonblick började alla skrika och begravningsgästerna skingrades åt alla håll. Kvinnorna slet tag i sina barn och sprang med dem i riktning mot byn. Pappa knuffade till Ghalia och ropade att hon måste fly, därefter lyfte han upp lillasyster i famnen och satte av nerför sluttningen, bort från begravningsplatsen och mamma. Kaoset förlamade henne och Ghalia blev stående kvar på platsen. Hon kunde inte röra sig. Kusin Sawaa och hennes bror sprang västerut, mot den uttorkade flodbädden. Sawaa hade hissat upp kjolen och tappat sjalen hon hade bundit runt håret. De var på väg mot hålorna där de bestämt att de skulle gömma sig om Janjawid kom. Ghalia visste att hon borde följa efter. Mullret bakom ryggen växte till ett vilddjurs rytande, sedan hördes ett vinande ljud och så exploderade marken. Jord och sten kastades upp i ett moln av damm. – Pappa! Ghalia föll hostande ner på huk. Paniken hamrade i bröstet, benen skakade. Någon föll som en skugga bredvid henne, men hon kunde inte se vem det var. Människorna försökte fly undan helikoptrarna som passerade över dem med ett vrål. En soldat lutade sig fram genom den öppnade dörren och riktade vapnet mot de flyende byborna. Det dova pulserandet från hans vapen fällde Ghalias grannar och vänner till marken. Ghalia skrek men det var som om hon hörde sin egen röst långt bortifrån. Nu körde bilar in i byn. Soldater hoppade ur och började skjuta. Helikoptrarna flög fram och tillbaka. Hyddorna flammade upp i eld som slukade taken av halm. Överallt hördes skrik. Skräckfyllda ångestskrik. Ghalia tvingade sig upp på darrande ben. Hon måste bort, måste springa mot bergen. Pappa hade sagt att hon skulle gömma sig där 10

om Janjawid kom. Där skulle ingen hitta henne. Fort, fort, hon måste dit genast. Hon vände sig om vid ett nytt ljud. Det var hästar som kom galopperande mot henne. Ryttarna bar uniformer och hade långa knivar i händerna. Janjawid, dödsryttarna, var på väg mot henne. Ljudet av hovar växte. Hästarnas bogar var löddriga av svett; knivarna glänste i solen. De skulle döda henne. Ghalia kunde inte fly, det fanns ingenstans hon kunde ta vägen. Hon skulle dö. I nästa stund var hon omringad av hästar och skrattande djävlar. Ansiktena var insvepta i sjalar och ögonen såg på henne genom smala springor. En hand grep tag om hennes hår och smärtan högg till i hårbottnen. Ett knytnävsslag träffade henne i ansiktet och sekunden efter drogs hon ner på marken. Sedan var de över henne, höll hennes händer, slet upp kjolen. Soldatens ansikte flåsade tätt mot hennes. Plötsligt skar det som ett spjut genom underlivet och Ghalia grät bakom slutna ögon. Hon skulle dö, precis som de andra. En våg av smärta väckte henne i skymningen. Hon låg på marken. Allt var stilla, inga röster hördes, byn var tystare än den någonsin varit förr. De var borta. Ghalia tvingade sig att sätta sig upp. Låren var kladdiga av blod och en känsla av skam – brännande, förnedrande skam – gjorde henne illamående. Hon vred på huvudet och såg sin mammas övergivna grav. Ne danför glödde resterna av hyddorna i skymningen. Hon kunde känna lukten av röken och lukten efter Janjawid. Några hade skrattat åt hennes förnedring, andra hade slagit henne hårt. Den stickande lukten av deras kroppar växte till en kväljande stank och Ghalia lutade sig fram och kräktes, trots att magen var nästan tom. Om de ändå hade dödat henne. Hon la sig ner igen och kände låren klibba mot varandra medan en sval bris svepte över benen. Ansiktet ömmade och kändes svullet men nu grät hon inte. Hon skulle aldrig mer gråta, aldrig mer känna någonting, och när hon låg där hopkrupen som en hund var det som om hon betraktade sig själv på avstånd. Det var en befriande känsla, 11

som om hon skurits bort från sin egen kropp och den smutsiga skammen. Med kvällen kom kylan. Ghalia huttrade och försökte krypa ihop ännu mer. Jordhögen vid graven kastade långa skuggor. Hennes ena sandal låg bredvid henne på marken och kjolen låg en bit bort, halvt nertrampad i jorden. Ghalia sträckte sig efter den och försökte skaka den ren innan hon svepte den runt sig. Efter en liten stund reste hon sig på darriga ben. Hon måste tvätta bort Janjawid från sin kropp, hon måste bli ren igen. Och sedan måste hon leta upp lillasyster och pappa. Brunnen låg vid byns torg. Hon tog på sig sandalen och tvingade sig att börja gå nerför sluttningen. Några livlösa kroppar skymtade i dunklet men Ghalia vågade inte titta på dem, ville inte veta vilka de döda var, ville inte tänka på någonting. Hyddorna hade nästan brunnit ner och ljuset från de falnande eldarna kastade blixtar över det som varit hennes by. Nu var det en främmande plats, en mardröm full av död. Ghalia passerade en kvinna som låg på mage. Många måste ha överlevt, tänkte hon, lillasyster kunde de inte ha dödat, hon var ju så liten. Inte kunde de ha dödat barn? Ghalia svalde medan paniken hotfullt böljade fram och tillbaka inne i henne. Hon hade lovat mamma att hand om syskonen. – Alane, ropade Ghalia. Ingen svarade. Hon stötte emot något mjukt med foten men tvingade sig att inte titta ner utan fortsatte mot brunnen. Hon måste skynda sig. Det var farligt att vara ensam kvar med de döda. Så mycket ondska hade släppts lös här att inte ens månen förmådde betrakta vad som hade hänt. Sjukligt gulorange dolde den sig bakom disiga slöjor så att Ghalia knappt kunde se var hon satte fötterna. Men brunnens vita stenväggar skymtade bland det mörka och vägledde henne genom röken och blodstanken. När hon tvättat sig och fått bort det dåliga skulle det sluta att göra ont. Bara några steg kvar. Ghalia stannade och la händerna på brunnskanten. Hon såg ner i det svarta vattnet. Något skymtade där nere och när hon kisade 12

mot vattnet såg hon något som liknade ett ben. De hade lagt en död människa i brunnen – tagit ifrån dem deras vatten. Ghalia sjönk ner och lutade kinden mot den ännu solvarma brunnsväggen. Medan ljuset dog ut och mörkret dolde de döda kropparna började hon långsamt komma till insikt. Alla var borta. Hon var ensam kvar.

Sara fixerade kamerans svarta lins med ögonen och drog ett djupt andetag. »Det finns länder i Afrika där vart fjärde barn dör innan det fyllt fem år. Du kan vara med och rädda liv genom att skänka pengar till Förenade Afrikahjälpkommittén.» Hon la både kraft och medkänsla i orden. Producenten, en ung och trendig grabb med fyrkantiga glasögon, log belåtet. – Bra, det där funkar, sa han med professionell entusiasm i rösten. Sara backade undan från den stora studiokameran och klev försiktigt över kablarna som låg på golvet. Klockan på den svartmålade väggen visade fem i elva. De hade hållit på med inspelningen av trailern alldeles för länge. Mötet skulle börja om fem minuter. – Tack för hjälpen. Jag måste sticka nu, sa hon stressat. – Ska du till Veronicas möte? Linnea kan följa dig och öppna, sa producenten och vinkade till sig en ung blond kvinna. Sara följde efter henne ut i korridoren. Det var en märklig känsla att bli lotsad genom sin gamla arbetsplats. På hennes högra sida låg studion där hon tidigare spelat in sitt eget program. När Sara såg den grå ståldörren kändes det som om ett helt liv passerat sedan hon tillbringade sin tid med att intervjua kändisar. Tack och lov att hon lämnat det där självgoda träsket. Nu hade hon byggt upp en helt ny tillvaro och skulle åka till Afrika för att göra något som var betydelsefullt. Sara nickade mot en researcher hon vagt kände igen medan hon skyndade fram i korridoren. Om bara några dagar skulle hon befinna sig i ett flyktingläger i östra Tchad. Det var hennes vän Chris, 14

som var fotograf, som föreslagit henne att de tillsammans skulle göra en dokumentär om tillvaron i lägren, dit offer för Darfurkonflikten kom. Att hon dessutom fått chansen att under resan göra inslag för Förenade Afrikahjälpkommitténs insamlingsgala kändes bra. Nu kunde hon göra något på riktigt – inte bara rapportera utan mer aktivt hjälpa till att samla in pengar till de svältande barnen. Praktikanten Linnea tog fram sitt passerkort och öppnade en glasdörr. – Sammanträdesrummet ligger till vänster längre fram i korridoren, sa hon och log vänligt. Sara avhöll sig från att säga något. Hon visste mycket väl var rummet låg, hon hade tillbringat dagar av sitt liv i den lokalen. Hon skyndade vidare medan hon drog ett djupt andetag. Den här resan skulle inte bli som Irak, inget hemskt skulle hända den här gången. Ingen skulle dö. – Där är du ju, exakt i tid. Veronica vände sig om när Sara steg in i rummet. Hon såg uppriktigt glad ut. – Jag antar att inspelningen gick bra. Väninnan bar en pepitarutig dräkt dagen till ära, förmodligen för att inte se alltför udda ut bland Förenade Afrikahjälpkommitténs, FAHC:s, paranta medarbetare. – Det gick utmärkt, log Sara och vände sig sedan mot de övriga mötesdeltagarna. – Det är så roligt att äntligen få träffa dig. Vi är oerhört glada och stolta över att du vill hjälpa oss, sa Anna Cedersköld och sträckte fram en välmanikyrerad hand. FAHC:s ordförande var en välklädd dam i femtioårsåldern med det blonderade håret fönat i en perfekt page. Handslaget var lite slappt, som om hon var ointresserad, men ögonen var varma. – Carolina Löfenhjelm är vice ordförande och den som håller i det här projektet, fortsatte hon och gjorde en gest mot en yngre kopia av sig själv. Löfenhjelm bar Chanelskor och en svart dräkt. På vänster ringfinger gnistrade en ring som tillsammans med resten av hennes klädsel säkert skulle kunna föda fyra afrikanska byar under ett år. 15

Det var uppenbart att FAHC bestod av överklassdamer som ägnade sig åt fattigvård; de bemedlade dövade sitt dåliga samvete genom att hjälpa barn i Afrika. Och egentligen: Vad var det för fel med det så länge hjälpen nådde fram? Trots att omvärlden pumpat in åttatusen miljarder i bistånd till Afrika de senaste fyrtio åren var fattigdomen konstant. Hjälpbehovet var oändligt, inte minst i Tchad, som var världens femte fattigaste land. Till skillnad från andra organisationer, som mest verkade prata, lyckades FAHC också verkligen uträtta något. De räddade dagligen livet på barn som annars skulle ha dött av svält och sjukdomar, och nu skulle Sara bidra till att ännu fler kunde räddas. En behaglig känsla strömmade genom kroppen när hon skakade vice ordförandes hand. – Sist men inte minst har vi Lars Ruud, vår expert på östra Afrika, sa Anna Cedersköld. Sara nyktrade genast till. Den kostymklädde mannen såg ut att vara i tjugofemårsåldern och verkade ta sig själv på mycket stort allvar. Ännu en av dessa strebrar, tänkte Sara. Hon hade mött hans typ oändligt många gånger och visste vad som skulle ske. Under mötet skulle han ta upp tid med att försöka briljera och stapla fakta för att visa hur mycket han visste, därefter skulle han försöka mästra henne för att visa sin intellektuella överlägsenhet. Det fanns en Lars Ruud i varje organisation och på varje möte, men det spelade ingen roll, inget kunde förta den behagliga känsla av godhet som uppfyllde Sara i denna stund. – Då slår vi väl oss ner och sätter igång, sa Veronica och gick bort till det runda sammanträdesbordet. Sara satte sig ner och iakttog de människor hon dittills bara talat med på telefon. De var i alla fall inga batiktanter. När Veronica erbjöd henne att göra inslagen till FAHC:s stora insamlingsgala på tv hade Sara fruktat att hjälporganisationen skulle bestå av idealister som skramlade med bössor utanför Systembolaget och samlade in pengar som sedan försvann i »administrationskostnader» långt innan de nådde fram till dem som verkligen behövde dem. Sara tyckte inte illa om hjälporganisationer, tvärtom ansåg hon att det var strålande att människor kunde köpa sig fria från sitt dåliga samvete 16

genom att skänka en slant till ett behjärtansvärt ändamål. Men det var knappast alla hjälporganisationer som lyckades få pengarna att nå fram och användas på ett vettigt sätt. Därför hade Sara noga kollat FAHC innan hon tackade ja, men det hon upptäckt kändes betryggande. Ordföranden Anna Cedersköld hade en personlig förmögenhet på över tjugo miljoner kronor och satt dessutom i en rad företagsstyrelser. Både hon själv och organisationen verkade veta vad de sysslade med – FAHC var effektiv och uträttade stordåd i Afrika. Sara hade blivit imponerad och tackat ja, mest för att hon var angelägen om att göra en insats. Veronica såg belåten ut när hon tog fram sina papper och såg ut över de församlade. – Nu när Sara har gått med på att göra inslagen vet jag att galan kommer att bli en succé. Massor av pengar kommer att samlas in och det kommer att förändra många barns liv. Jag måste säga att det känns oerhört bra att få arbeta med det här projektet. Sara nickade. Det faktum att hon skulle arbeta tillsammans med sin bästa vän var ännu en bonus. Det var länge sedan ett projekt känts så här bra. – Innan vi diskuterar Saras insats måste jag få berätta en glad nyhet, sa Veronica, gjorde en teaterpaus och log mot mötesdeltagarna. – G-punkt har tackat ja! Veronica strök belåtet bort en lock av det blonda håret ur ansiktet. Orden fick samtliga runt bordet att lysa upp. – Det är ju fantastiskt, mina barn älskar honom! Bra jobbat, sa Anna Cedersköld entusiastiskt. – Han hälsade att han kände sig hedrad över att bli tillfrågad och att han självklart skulle göra detta gratis, vilket är strålande med tanke på budgeten, sa Veronica och nickade menande mot FAHC:s ordförande. Sara bet sig i läppen och fick anstränga sig för att inte börja skratta. Det var klart att G-punkt ställde upp gratis, hans karriär var ju lika död som pelargonian i Saras köksfönster. De senaste åren hade han ägnat mer tid åt vitt pulver och skörlevnad än åt att göra musik, vilket hade straffat sig både när det gällde musikkvalitet och försäljningssiffror. Galan var självklart ett sätt för honom att skaffa 17

sig goodwill och pr. Och trots att de enda barn han hitintills intresserat sig för var de knappt lovliga tjejerna han brukade festa med på innekrogarna, skulle tv-tittarna tro att han var en fin människa som ställde upp för den goda saken. Sara kunde inte låta bli att förvånas över att ingen såg igenom hyckleriet. Veronica fortsatte att prata om vilken turordning artisterna skulle uppträda i. Sara lyssnade förstrött och såg ut genom glasrutan som vette mot korridoren. Praktikanten Linnea skyndade förbi i ett moln av effektivitet. Hon tvärstannade när en ung fotograf kom henne till mötes. Han ställde sig tätt intill henne, viskade något och smekte sedan ömt hennes kind. Sara vände bort blicken medan sorg blandad med skuld sköljde genom henne som en våg. Det hade gått drygt ett år sedan Magnus dog i hennes armar i Irak, men fortfarande upplevde hon det hela om och om igen, som en film som ständigt vevades runt i hennes huvud. Det fick henne att vakna kallsvettig och ångestriden på nätterna, och hon kunde se samma händelse framför sig när som helst – när hon la ner ett paket knäckebröd i korgen på Konsum, när hon skulle kliva upp på en scen för att hålla ett föredrag, när hon skulle somna och när hon vaknade. Hon gick aldrig fri från det. Det var märkligt, men efter händelserna i Irak upplevde hon sig själv som en helt annan person. Skulle hon beskriva hur hon varit innan, när hon jobbade för tv, skulle hon använda ord som beräknande karriärist – en människa som slog sig fram genom livet utan förmåga att hysa djupare känslor för något eller någon. Hon hade haft en affär med den snyggaste ministern i regeringen. En minister som naturligtvis var gift. När kvällstidningarna avslöjade dem var det hon som blev skandaliserad och till slut fick sparken från jobbet. Resan till Irak, där hon skulle leta upp sin stora ungdomskärlek Magnus, hade varit en möjlighet för henne att återupprätta sin karriär, och väl på plats i Bagdad hade hon träffat fotografen Chris och börjat arbeta med honom. Och slutligen hade hon mött Magnus igen. Filmen om hans liv och död som soldat i Irak hade blivit en stor framgång, både hemma och utomlands. Hon hade vunnit priser och fått mycket beröm. 18

Efter allt detta hade Sara känt att hon måste hedra Magnus minne genom att uträtta något av betydelse, något som inte handlade om henne själv. Det var det största och viktigaste skälet till att hon åtagit sig uppdraget att samla ihop pengar till barnen i Tchad. – Förlåt att vi pratar så mycket om artisterna, jag ville bara reda ut det här innan vi går till det viktiga, nämligen dina inslag, sa Veronica. – Ingen fara, bara det blir bra, svarade Sara automatiskt och log blekt mot väninnan. Det här var första gången hon arbetade med Veronica på riktigt och det kändes skönt att ha en chef som hon visste brydde sig om henne. Det här skulle gå bra, det var Sara säker på. – Kan du berätta lite om hur du har tänkt göra inslagen? Sara harklade sig och förklarade att hon planerade att göra inslag med ett skolbarn, ett flyktingbarn, ett sjukt barn samt en gravid kvinna. – Jag vill att de beskriver sin verklighet själva, så att tittarna verkligen förstår hur deras liv ser ut och att hjälpen är avgörande. Jag kommer självklart att göra ståuppor i inslagen, som vi avtalat. Anna Cedersköld och de andra nickade medan de lyssnade. – Det finns ett par aspekter som jag tycker det är viktigt att ta upp nu när vi sitter samlade, sa Lars Ruud när Sara avslutat sin presentation. Jaha, nu kommer det, tänkte Sara och försökte se vänligt intresserad ut. Nu var det viktigt att hon inte blev arg; hon hade varit alldeles för lättirriterad den senaste tiden. Den unge experten lutade sig fram över sammanträdesbordet med allvarlig min. – Det är oerhört väsentligt att inslagen görs på ett etiskt sätt. Sara rynkade pannan. – Kan du definiera etiskt, sa hon avvaktande. Lars Ruud gav henne en nedlåtande blick. – Du får inte tvinga barnen att ställa upp på intervjuer och de får inte filmas i förnedrande situationer. Barnen måste behandlas med respekt och som utsänd för vår gala måste du tillämpa vår etik. Vad var det här för trams? Sara hade svårt att hålla sig lugn. 19

Trodde han att hon, som just vunnit Stora journalistpriset, skulle binda fast svältande barn vid kameran och sticka dem med nålar tills de sa vad hon ville höra? Sara tryckte undan vågen av ilska och drog ett djupt andetag innan hon svarade. – För det första arbetar jag åt kanalen och inte åt er, och därmed kommer jag att följa de etiska regler som finns inom journalistiken. För det andra brukar jag inte slå barn så att de gråter snyggt på bild, om det är det du insinuerar, svarade hon med iskall röst. – Jag är säker på att han inte menade så, sa Veronica snabbt och log överslätande. Sara skymtade oron i hennes ögon. Veronica var rädd för att Sara skulle få ett utbrott så att hennes medverkan riskerade att inte bli av. – Absolut, vi är övertygade om att du kommer att göra de här inslagen på ett bra sätt, sa Anna Cedersköld och gav experten en blick som fick honom att kuvad luta sig tillbaka i stolen. – Jag ville bara nämna det här eftersom vi har haft dåliga erfarenheter av journalister förr, muttrade han. Var han en streber som gick för långt eller var hans beteende signifikativt för hela organisationen? I så fall skulle det här samarbetet inte bli så roligt för någon av dem, tänkte Sara. – Då är det bara en sak kvar att diskutera. Det har hänt något som är mycket positivt för vår organisation och nu har vi en idé som vi tänkte presentera för dig, sa Anna Cedersköld. Sara betraktade FAHC:s ordförande medan hon väntade på vad som skulle komma. – Som du kanske vet accepterade Lena Runhag för några dagar sedan vårt erbjudande om att bli ambassadör för organisationen. Vi är naturligtvis jätteglada för det, hennes ungdom och popularitet kommer att bidra med mycket. Dessutom blir ju hon en av galans programledare. Sara log vänligt men en illavarslande känsla slog rot i magen. Lena Runhag hade slagit igenom som elak bloggare. Genom att förnedra folk och företeelser hade hon lyckats få över en halv miljon sensationslystna besökare i veckan på nätet. Efter att ha fått mycket kritik la dock Lena utan förvarning ner sin blogg och förklarade att hon 20

låtit sig dras med av allmänhetens hunger efter elakheter och sensationer, men att hon nu startat ett nytt liv. Bara ett par månader senare kom hon med en självbiografi där hon beskrev hur hon blivit misshandlad av en före detta pojkvän. Boken blev en bästsäljare och kritikerna hyllade Lena för hennes öppenhet och skildringen av kvinnors situation i dagens Sverige. Den före detta pojkvännen nekade visserligen till anklagelserna, men han viftades undan av media eftersom Lena hade sparat alla polisanmälningar, och dem visade hon upp i tv-sofforna. En kvällstidning anställde henne som kolumnist och numera skrev hon om kvinnors och barns rättigheter varje vecka. Nu skulle hon tydligen stärka sitt varumärke ytterligare genom att satsa på att bli programledare och ambassadör för FAHC. Anna Cedersköld la huvudet på sned. Pärlhalsbandet runt hennes hals glänste mjukt mot solbrännan och inte ett hårstrå låg fel. – När Lena hörde att du skulle åka till Tchad blev hon eld och lågor. Du är en av hennes förebilder och hon vill oerhört gärna följa med till Afrika och göra ett av inslagen. Vi tycker att det är en jättebra idé och det skulle göra hennes position som ambassadör ännu mer trovärdig. Vår fråga är om du kan tänka dig att ta med Lena till Tchad och göra ett inslag med henne. Anna Cedersköld tystnade och såg förväntansfullt på Sara, som lutade sig bakåt i stolen och plötsligt kände en djup trötthet. Varför kunde inget få vara enkelt? Sara hade verkligen ingen lust att släpa på en orutinerad människa genom flyktingläger i Tchad. Jobbet var alldeles för viktigt för att hon skulle ha tid att ta hand om Lena Runhag och dessutom producera ett inslag åt henne. – Jag förstår inte riktigt, svarade Sara lugnt. Vårt avtal innebär att jag ska göra samtliga inslag från Tchad. Vill ni ändra på detta och istället göra mig till Lena Runhags producent? Anna Cedersköld spärrade upp ögonen och lyckades se både förvånad och sårad ut på samma gång. – Nej, nej! Absolut inte. Du är självklart vår stjärna, det är ju du som vunnit Stora journalistpriset och allt. Lena ska bara göra ett enda inslag, om barnens situation. Jag hoppas verkligen att detta inte ställer till med problem? 21

Det var alltså redan bestämt. Sara bet ihop tänderna så hårt att det värkte i käkarna. Det skulle inte spela någon roll vad hon sa eller tyckte, FAHC hade redan bestämt sig för att Lena Runhag skulle följa med, och även om de låtsades fråga Sara ställdes hon inför ett fullbordat faktum. Hon sökte ilsket Veronicas blick. Väninnan såg generad ut, det var tydligt att hon hade känt till detta men inte sagt något. – Jag förmodar att ni redan har köpt biljetterna? sa Sara syrligt. – Det här blev beslutat för bara några dagar sedan, och vi var tvungna att agera snabbt, sa Anna Cedersköld. Sara fnös. Egentligen borde hon resa sig och gå. De hade ingen rätt att behandla henne på det här sättet. – Ni tyckte inte att ni borde ha tillfrågat mig? Anna Cedersköld såg om möjligt ännu mer urskuldande och förvånad ut. – Det var nog ingen som förstod att det här skulle bli ett problem. Jag är fruktansvärt ledsen om du känner dig upprörd, det var verkligen inte vår mening. Vi ville bara ge vår ambassadör chansen att få besöka flyktinglägren, och eftersom vår representant på plats kommer att assistera er tyckte vi att det borde kunna fungera om hon följde med. Anna Cederskölds försök att hantera situationen gjorde Sara ännu argare. Som om hon inte begrep att ordföranden försökte skyla över sitt beslut genom att få Sara att framstå som omöjlig. – Inspelningen med Lena kommer inte att ta mer än ett par dagar. Det viktiga är ju att barnen får hjälp, sa Veronica vädjande. Hon såg förtvivlat på Sara. Den här galan betydde mycket för Veronica och Sara visste att hon redan hade haft en mängd svårigheter att tackla. Förmodligen hade hon precis fått reda på att Lena skulle följa med. Sara kunde se hur hon våndades, säkert var hon orolig för att Sara skulle gå därifrån. Det var också exakt vad hon borde göra, men vänskapen med Veronica fick Sara att tveka. Hon ville inte ställa till problem för väninnan och dessutom var huvudsyftet att hjälpa svältande barn. Sara drog efter andan. Hon vacklade mellan vrede och viljan att hjälpa. – Jag tar väl med henne då, svarade hon surt. 22

Veronica sken upp. – Då så, strålande, sa Anna Cedersköld. Representanterna från FAHC reste sig, mötet var tydligen slut. Sara tog ett neutralt farväl men dröjde sig kvar i sammanträdesrummet medan Veronica följde de övriga mot utgången. När rummet var tomt återvände irritationen med full kraft. Vilket jäkla svek av Veronica att inte säga någonting! Sara började gå fram och tillbaka på heltäckningsmattan. Hur kunde de pracka på henne Lena Runhag av alla människor? Hon borde kanske strunta i hela projektet trots allt, så kunde Lena Runhag producera sitt inslag själv. Sara drog efter andan när Veronica öppnade dörren, men innan hon hann börja skälla ut henne tog väninnan till orda. – Förlåt mig, snälla. Jag fick reda på det en timme före mötet och visste att du skulle bli förbannad. De krävde att Lena skulle följa med, sa att det var en förutsättning för samarbetet. Jag vet att det var fräckt mot dig, men de här människorna håller på att driva mig till vansinne. De ändrar sig hela tiden och ställer nya krav. Veronica drog fingrarna genom håret och såg gråtfärdig ut. Påsarna under ögonen skvallrade om en rad sömnlösa nätter, det var uppenbart att arbetet med galan slet på henne. – Jag bara måste få ihop det här. Kanalen ska göra nedskärningar och mitt jobb hänger löst. Om inte galan blir bra är jag körd. Snälla, ta med människan till Tchad och gör några tårdrypande, penga genererande inslag åt mig så att alla blir nöjda. Jag skulle inte ha bett dig om det inte var livsviktigt, sa hon med desperation i rösten. Sara kände hur ilskan långsamt sipprade undan. Veronica hade alltid ställt upp för henne, även när andra svek och försvann. Nu var det Veronica som för en gångs skull behövde Saras hjälp. – Jag visste inte att du hängde löst. Veronica ryckte på axlarna. – Den nya chefen har redan degraderat mig till producent och plockat bort mig från ledningsgruppen. Nu ska det tydligen göras fler omdisponeringar och det ryktas att jag kommer att ryka. – De är idioter och du kommer att visa dem, sa Sara och log mot väninnan. Det var en lögn, så klart. Sara visste hur det fungerade: en ny 23

chef med en annan smak och andra lojaliteter ville sätta sin egen prägel på kanalen, och då möblerades det om. De medarbetare som var mest framåt hade självklart redan positionerat sig och det verkade som om Veronica hade missat det tåget. Hon hade väl haft för mycket att göra med jobbet och tonåringarna därhemma. – Jag får skylla mig själv som trodde att jag satt säkert. Veronica såg dystert på Sara. – Nå? Sara suckade. Hon hade knappast något val. – Vi kör, svarade hon. – Underbart. Tack! Vad sägs om lunch? – Absolut, du bjuder, svarade Sara. De lämnade sammanträdesrummet och gick mot trapphuset. När de passerade väggen med tv-apparater började Nyheterna. Toppnyheten var bilder på några svenska soldater som körde runt på en savann i Afrika. – Vad är det där? undrade Sara och stannade. Veronica skruvade upp ljudet. »För första gången kan vi visa bilder på försvarets topphemliga specialenhet, SSG, som just nu befinner sig på hemligt uppdrag i Tchad.» Sara såg hur några militärjeepar med svenska flaggor försökte köra iväg från reporterns bil. Därefter visades bilder som tagits på långt avstånd och som visade två uttråkade soldater som satt utposterade i sina fordon. De hade parkerat i skuggan av ett träd och tagit av sig skjortorna. En av dem vred på huvudet och såg mot kameran. Ansiktet var dolt av en suddig prick. Reportern, en man i trettioårsåldern, dök upp i bild och började tala med darrig stämma. »SSG, Särskilda skyddsgruppen, är försvarets hemliga elitenhet och efter vad vi erfar har de varit på plats i flera veckor som förtrupp till det svenska förband som precis anlänt till Tchad.» Sara började gapskratta. – Det här är ju rena rama David Attenborough. Kolla, de har lyckats filma de sällsynta djuren! Veronica fnissade medan hon skruvade ner ljudet. 24

– Ännu en seger för den djuplodande journalistiken. Vad bryr vi oss om de svältande barnen när vi kan satsa på en naturfilm istället – det är uppenbarligen leksäsong för SSG-hannarna i Tchad. Filma de finaste exemplaren medan de kråmar sig i solnedgången! Sara nickade medan hon försökte hålla sig allvarlig. – Det var kanske inte riktigt så jag hade tänkt mig min resa, men nu när du säger det … – Härligt om jag kan inspirera dig till att vinna ännu ett pris! Vår nya kanalchef skulle bara veta vilken ovärderlig människa jag är, sa Veronica med en bitterhet i rösten som Sara aldrig hade hört hos henne tidigare. – Allt ordnar sig, se bara hur bra det gick för mig när jag fick sparken, sa Sara och höjde menande på ögonbrynen. Veronica gjorde en grimas. – Nej tack, att åka till Irak för att återupprätta mitt namn är inte min grej. – Jag vet, mitt liv är rena misären. – Men det kanske ordnar sig i Tchad? Uppenbarligen finns det gott om snygga män där nere! – Nej tack, svarade Sara avmätt. – Men Sara, någon gång måste du våga igen. Du kan inte fortsätta att leva som en nunna. Sara svarade inte utan gick mot trappan som ledde ner till första våningen. – Om du inte ger dig ut kommer du aldrig att träffa någon, sa Veronica medan hon följde efter henne. Dörren till sminket stod öppen. En kvinnlig minister satt nersjunken i en av stolarna och fick håret fixat. Förmodligen var hon på väg att bli intervjuad i något soffprogram, tänkte Sara. – Jag får plötsligt en känsla av att du inte vill diskutera ditt framtida kärleksliv, sa Veronica när de passerade glasdörrarna och sneddade över korridoren för att gå in i personalmatsalen. – Hur är hon egentligen, Lena Runhag? frågade Sara när de ställde sig i kön, mest för att få Veronica att byta ämne. Väninnan böjde sig ner och tog en bricka. – Värsta sorten. En person som fått för sig att hon är drottning 25

och kör med hela vi-som-är-kvinnor-ska-hålla-ihop-grejen. Dessutom har hon ett grandiost självhävdelsebehov. Veronica flinade menande mot Sara. – Hon påminner faktiskt om dig när du var som värst. – Tack, det värmde. Det här kommer att bli intressant. Jag som trodde att det var rebellerna och insekterna i Tchad som skulle bli jobbigast. – Du vet hur det är. Det blir alltid mycket värre än man kan föreställa sig, log Veronica.