101 historiska myter
inlaga.indd 1
10-06-18 13.50.32
inlaga.indd 2
10-06-18 13.50.32
101 historiska myter Åke Persson och Thomas Oldrup
Översättning av Thomas Oldrups texter: Thomas Andersson
HISTORISKA MEDIA
inlaga.indd 3
10-06-18 13.50.32
Historiska Media Box 1206, 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se
© Historiska Media och författarna 2010 Översättning av Thomas Oldrups texter: Thomas Andersson Faktagranskning: Eva Queckfeldt Illustrationer: Cia Björk/Design för Livet Form: Cia Björk/Design för Livet Omslag: Curt Design© Tryck: ScandBook AB, Falun 2010 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-86297-22-0
inlaga.indd 4
10-06-18 13.50.32
Innehåll
Förord 9 Vikingarna hade horn på hjälmarna 12 Cajsa Warg sa: ”Man tager vad man haver …” 14 Kungen har inte rösträtt 16 Kleopatra dog genom att låta sig bitas av en huggorm 18 Jesus kom till världen den 25 december år noll 20 Alströmer var den förste att odla potatis i Sverige 22 Det har funnits en kvinnlig påve 24 Riddartorneringar avgjordes alltid i form av dueller 26 Kejsar Nero spelade violin medan Rom brann 28 Anastasia överlevde mordet på tsarfamiljen 30 Karl XII förde kåldolmarna från Turkiet till Sverige 32 Många finansmän tog livet av sig under Wall Street-kraschen 1929 34 Ett maratonlopp motsvarar sträckan Marathon–Athen 36 Marie-Antoinette sa: ”Låt dem äta bakelser” 38 Amerikanska inbördeskriget var en strid för eller mot slaveriet 40 Karl XIV Johan hette egentligen Jean Baptiste Bernadotte 42 När Mussolini styrde Italien gick tågen i tid 44 Tycho Brahe dog av att hans urinblåsa sprack 46 Eva gav Adam ett äpple i Edens lustgård 48 George Washington hade löständer av trä 50 Finska kriget 1808–09 var Sveriges sista krig 52 Hitler låg bakom bygget av Autobahn 54
inlaga.indd 5
10-06-18 13.50.33
Under den viktorianska epoken kläddes ”osedliga” möbelben i tyg 56 Julius Caesar var Roms förste kejsare 58 Woodstockfestivalen hölls i Woodstock 60 Den skotska kilten är uråldrig och säckpipan är en skotsk uppfinning 62 Christofer Columbus upptäckte Amerika 64 Winston Churchill myntade begreppet ”järnridån” 66 FBI-chefen J Edgar Hoover var transvestit 68 Vincent van Gogh skar av sig ena örat 70 Hakkorset och järnkorset uppfanns av nazisterna 72 Albert Einstein hade dåliga betyg 74 Carl XVI Gustaf är den sextonde svenske kungen med namnet Carl 76 Romarnas togor var vita 78 Gutenberg uppfann boktryckarkonsten 80 Kejsar Napoleon I var kortvuxen 82 Munken Dom Pérignon uppfann champagnen 84 Bender, där Karl XII utkämpade den berömda kalabaliken, ligger i Turkiet 86 Egyptens pyramider byggdes av slavar 88 Hitler var jude och hette egentligen Schicklgruber 90 Raketen som landade på månen 1969 bar namnet Apollo 11 92 På medeltiden trodde man att jorden var platt 94 Kristian X bar davidsstjärna under nazisternas ockupation av Danmark 96 Sherlock Holmes sa: ”Elementärt, min käre Watson” 98 Vikingarna offrade människor i ett tempel i Gamla Uppsala 100 Erik XIV dog av förgiftad ärtsoppa 102 Hundraårskriget varade i 100 år 104 Sjörövare lät sina fångar gå plankan 106 Drottning Victoria sa: ”Blunda och tänk på fosterlandet” 108
inlaga.indd 6
10-06-18 13.50.33
Ansgar kristnade Norden 110 Kinesiska muren kan ses från månen 112 Vikingarna åt flugsvamp före en strid 114 Adolf Hitler var kortväxt, homosexuell och saknade en testikel 116 Valdemar Atterdag brandskattade Visby 118 Wilhelm Tell sköt bort ett äpple från sin sons huvud 120 Walt Disney uppfann Joakim von Anka 122 Charles Lindbergh var den förste som flög över Atlanten 124 Ryska oktoberrevolutionen ägde rum i oktober 1917 126 Feminister brände sina behåar på 1960-talet 128 Newton ”upptäckte” tyngdkraften när han fick ett äpple i huvudet 130 Medeltiden var mörk 132 Karl XI reste runt i riket förklädd till ”Gråkappan” 134 Polska ryttare anföll tyska pansarvagnar med lansar 1939 136 Dödsdömda som överlever sin egen avrättning benådas automatiskt 138 Mathias Rust flög oupptäckt från Tyskland till Röda torget 140 Antikens marmorstatyer och byggnader var vita 142 Prins Albert hade piercat ollon 144 Jesus avrättades på ett kors 146 Gustav Vasa åkte skidor från Sälen till Mora 148 Julius Caesars sista ord var ”även du, Brutus” 150 Hustrun försågs med ett kyskhetsbälte när mannen drog ut på korståg 152 Frankenstein var ett monster 154 Vikingarna kastade ned sina gamla från en ättestupa 156 Jesus föddes i Betlehem söder om Jerusalem 158 Billy the Kid blev 21 år och dödade 21 män 160 Muhammed var pedofil 162 Karl X Gustav tågade över Stora Bält 1658 164 Herremannen hade rätt till första natten med bruden 166
inlaga.indd 7
10-06-18 13.50.33
Marco Polo introducerade pastan i Europa 168 Gustav III mördades under maskeradbalen på Operan 170 Napoleons trupper sköt bort den egyptiska sfinxens näsa 172 Göring sa: ”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver” 174 Robert Peary var den förste mannen på Nordpolen 176 Henrik VIII lät avrätta alla sina drottningar 178 Colosseum har fått sitt namn efter sin storlek 180 Cortés besegrade aztekerna med bara 500 soldater 182 Heliga Birgitta är Sveriges enda riktiga helgon 184 Tutankhamuns förbannelse drabbade dem som hittade hans grav 186 På medeltiden brände man hundratusentals häxor 188 Katarina den stora dog när hon hade sex med en häst 190 James Cook upptäckte Australien 192 Birka var Sveriges första stad 194 Giljotinens uppfinnare avrättades själv i den 196 Hitler vägrade skaka hand med OS-medaljören Jesse Owens 198 Det har funnits ett matriarkat 200 Magellan gjorde den första världsomseglingen 202 Drinken Bloody Mary har fått sitt namn efter Maria I 204 Kristian II kallades Tyrann i Sverige och den gode i Danmark 206 Maffian kastade sina fiender i vattnet med cement runt fötterna 208 Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg 210 Adolf Fredrik åt ihjäl sig på semlor 212 Register 214
inlaga.indd 8
10-06-18 13.50.33
Förord Intresset för historia har alltid varit stort i Sverige och verkar ha ökat ännu mer under 2000-talet. I alla fall om man ska döma av alla de böcker, tidningar och tv-dokumentärer om historia som kommit de senaste åren. Även på internet finns numera många hemsidor, forum och bloggar där historieintresserade kan hitta fakta om det förflutna. Vi som har skrivit den här boken, Åke Persson och Thomas Oldrup, tycker att den här utvecklingen är väldigt glädjande. Men den ökande informationsmängden har också lett till att en rad historiska myter fått större spridning. Det kan handla om gamla skrönor, missuppfattningar, felaktiga förenklingar, politisk propaganda, överspelade forskningsrön och rena lögner som av olika skäl förs vidare som sanningar. Vårt syfte är att avliva 101 av dessa myter. Vi vill berätta vad myterna består av, varför de har uppstått och hur det egentligen förhåller sig. Och detta har vi velat göra på ett kunnigt, underhållande och lättsamt sätt. Boken fungerar därför lika bra för dig som bara vill ha några timmars förströelse i läsfåtöljen, som för dig som är rejält historieintresserad. Besserwissern eller faktanörden som vill skaffa sig nya kunskaper att briljera med vid nästa middagsbjudning har också mycket att hämta på de kommande sidorna. Tro oss, alla går vi runt och bär på föreställningar om historiska 9
inlaga.indd 9
10-06-18 13.50.33
personer, händelser och företeelser som vi skulle kunna svära på är sanna men som i själva verket är mer eller mindre felaktiga. Efter läsningen av den här boken kommer du därför garanterat att känna dig överraskad och omtumlad. Kanske även en smula generad över att du blivit lurad av en och annan myt – men framförallt kommer du att känna dig lite smartare. Själva är vi historieutbildade journalister och har under många år jobbat med historia i populärvetenskaplig form. Bland annat som redaktörer för tidningen Allt om Historia, respektive danska Alt om Historie. Det faktamässiga underlaget till texterna i boken är dels egna kunskaper, till viss del förvärvade under vårt arbete med tidningarna, men vi har förstås också använt andra källor i vår research. Eftersom den här boken är populärvetenskapligt hållen har vi dock valt att inte redovisa några källor. Medan vi arbetade med texterna fascinerades vi av kraften i myterna, att de trots att de i vissa fall har flera hundra år på nacken är så seglivade att de fortfarande lever kvar i det allmänna medvetandet. Ofta beror det på att de ger en förenklad bild av komplicerade sammanhang. Många av de myter vi skriver om skapades en gång i tiden medvetet, inte sällan av politiska ledare av olika slag – för att få fram ett visst budskap, dölja något eller i avsikt att svartmåla en motståndare. Den typen av myter fabriceras och sprids naturligtvis även i dag. Då kan det vara bra att ha den här boken inom räckhåll, som en nyttig påminnelse om att allt som påstås vara sanning kanske inte alltid är det. Men ta inte heller allt som står i vår bok för givet. För det som är sant i dag behöver nödvändigtvis inte vara det i morgon. Till exempel nya forskningsrön eller nya sätt att se på historien kan göra att våra gemensamma föreställningar om det förflutna plötsligt förändras. Historia är ingenting som är hugget i sten, det är det som gör ämnet så spännande. Åke Persson och Thomas Oldrup 10
inlaga.indd 10
10-06-18 13.50.34
inlaga.indd 11
10-06-18 13.50.34
Vikingarna hade horn på hjälmarna Varje gång det svenska fotbollslandslaget spelar kan man på läktarna se mängder av blågula supportrar iförda hornförsedda ”vikingahjälmar” av hårdplast, gärna nedtryckta ovanpå orangefärgade Pippi Långstrump-peruker. Men lika lite som Astrid Lindgrens sagofigur existerat har det funnits vikingatida nordbor med horn på hjälmarna. Faktum är att arkeologerna hittat mycket få hjälmar från den period som vi kallar vikingatiden, år 800–1050. Detta tyder på att krigarna som levde då kanske inte använde den typen av skydd i så stor utsträckning som man kan tro. Eller så använde de hjälmar i ett material som inte stått emot tidens tand, till exempel tjockt läder, vilket skulle kunna förklara att hjälmar inte förekommer bland de arkeologiska fynden. Ingen av de fåtaliga vikingahjälmar som hittats har hur som helst varit prydd med horn. Något som inte är så konstigt med tanke på att det skulle ha varit mycket opraktiskt – för att inte säga direkt livsfarligt – att gå ut i strid med en huvudbonad som har den typen av ”spröt” stickande rakt ut i luften. Då skulle nämligen bäraren ha riskerat att fastna i grenar och andra hinder, eller givit motståndaren en större chans att träffa hjälmen med ett svärdshugg. En sådan hjälm skulle också ha underlättat för en fiende att ta tag i hornen och sen hugga ner hjälmbäraren eller skära halsen av honom. Kanske har myten om att vikingarna bar hjälmar med horn delvis 12
inlaga.indd 12
10-06-18 13.50.34
sitt ursprung i de exempel, avbildade eller framgrävda, som finns på germanska och galliska hjälmar med horn. Dessa hjälmar härrör dock från seklerna före vikingatiden och var dessutom troligen avsedda för att användas under olika ceremonier, alltså rituellt och inte i strid. Den grekiske historieskrivaren Plutarchos, som levde cirka 46– 120 e Kr, kan också ha bidragit till att myten uppstått. Han hävdade att cimbrerna – en germansk stam som enligt romarna kom från nuvarande Danmark – prydde sina hjälmar med djurhorn. Denna uppgift, och andra liknande påståenden i antika källor, snappades under 1800-talet upp av romantikens konstnärer som började måla vikingakrigare med hornförsedda hjälmar på löpande band. Exakt varför är oklart, kanske tyckte de att det såg effektfullt ut. Illustrationerna spreds i alla fall över hela Europa och sedan dess har hjälmen med horn blivit synonym med vikingar – och i förlängningen en symbol för svenskar, norrmän och danskar. Romantikens konstnärer ligger också bakom föreställningen att de vikingatida skeppen hade segel som var färgade i ett rödvitrandigt mönster. Än i dag kan man se ett vikingabåtssegel av den typen på vodkamärket Explorers flaskor. Även i många andra sammanhang är det på det viset som vikingafartyg brukar avbildas. De fantasifulla illustrationerna till trots; sanningen är att vi inte har en aning om vilken färg vikingarna hade på sina segel. Det finns inte heller några fynd, samtida avbildningar eller skriftliga källor som ger stöd för tanken att seglen var just randiga. åp
13
inlaga.indd 13
10-06-18 13.50.34
Cajsa Warg sa: ”Man tager vad man haver …” Anna Christina Warg, med smeknamnet Cajsa, föddes i en borgarfamilj i Örebro 1703. Som ung tog Cajsa Warg tjänst som hushållerska i olika förnäma familjer. Medan hon arbetade skrev hon ned sina erfarenheter om hur man skötte ett större hushåll. 1755 dog hennes mor och Cajsa Warg ärvde en summa pengar. Hon gav då, på egen bekostnad, ut sina anteckningar i bokform. Hjelpreda i Hushållningen för unga fruentimber, som boken hette, blev med tiden en stor succé. Den översattes efterhand till flera språk och kom ut i många upplagor. Cajsa Warg var långtifrån den första kvinnan som publicerade en kokbok på svenska, men hennes Hjelpreda… var den första i sitt slag där recepten var så noggrant angivna med mått och vikt att i princip vem som helst kunde följa dem. Hon förmedlade också kunskaper i andra husliga sysslor som ullfärgning, brännvinsbränning och skötsel av kor. Det var bland annat därför som boken blev så populär. Den som i dag försöker sig på att laga mat efter något av de runt 800 recepten i boken kommer dock att få problem. Inte minst kryddningen man använde sig av på 1700-talet skiljer sig markant från vad våra gommar är vana vid. Så gott som alla grönsaker i recepten ska också stuvas, att äta råa grönsaker var otänkbart för Cajsa Warg. Många av råvarorna är dessutom svåra att få tag i, eller dyra att köpa. Till exempel skulle ingredienserna i ett recept på färs av svenska flodkräftor i dag kosta långt över 3 000 kronor. 14
inlaga.indd 14
10-06-18 13.50.34
Men den största skillnaden jämfört med moderna kokböcker är att recepten i Cajsa Wargs digra lunta är anpassade för att tillagas med de kokmetoder och redskap som användes på 1700-talet: spett och trebensgrytor placerade över öppen eld. När de vedeldade järnspisarna slog igenom på 1800-talet avtog också mycket riktigt Cajsa Wargs betydelse för den svenska kokkonsten. Men alldeles har hon inte försvunnit ur det folkliga medvetandet. För oss som lever på 2000-talet är hon i högsta grad levande, ihågkommen för uttrycket ”Man tager vad man haver, sa Cajsa Warg”. Med det menas att man försöker göra så gott man kan med de medel som står till buds. Det är förstås inget fel med den devisen – förutom att Cajsa Warg aldrig sa så. Den exakta ordalydelsen förekommer i alla fall inte i hennes kokbok. Visserligen finns uttrycket ”Man tager, om man så hava kan…” i den nära 800 sidor tjocka skriften. Men ordagrant hittar man alltså inte det bevingade talesättet. Var citatet kommer ifrån är oklart. Kanske är det en tolkning eller ett missförstånd av det som Cajsa Warg skrev i sin kokbok. Kanske har det – som någon föreslagit – sitt ursprung i en skämtvers om henne. Det finns för övrigt exempel på forskare som antytt att Cajsa Warg, som avled 1769, inte skulle ha skrivit sin kokbok själv. Istället påstås den ha författats av en av hennes arbetsgivare, en matglad fältmarskalk som hette Berndt Otto Stackelberg. Han skulle inte ha velat skylta med sitt fina namn i kokbokssammanhang och därför låtit Cajsa Warg vara frontfigur. Det är förstås möjligt att fältmarskalken uppmuntrat henne att ge ut sina anteckningar i bokform, men att han skulle ha skrivit boken på egen hand finns det inga belägg för. Påståendet är snarare att beteckna som ett försök – medvetet eller omedvetet – att misskreditera en framgångsrik och företagsam kvinna. åp
15
inlaga.indd 15
10-06-18 13.50.35
Kungen har inte rösträtt Vi är vana vid att se tv-bilder på hur kungen, drottningen eller deras barn inviger diverse evenemang och byggnader någonstans i Sverige. Ibland gör kungaparet också statsbesök i utlandet, och då och då tar de emot utländska dignitärer på slottet i Stockholm. Våra kungligheters offentliga liv går med andra ord ut på att vara goda företrädare för Sverige, och att utföra neutrala symbolhandlingar. Det händer visserligen att medlemmarna av kungafamiljen uttalar sitt stöd för en viss organisation eller en viss samhällsfråga, men då handlar det alltid om saker som få har något att invända emot – som till exempel vikten av att skydda miljön i största allmänhet eller att bekämpa dyslexi. Och det är precis så det ska vara. Enligt 1974 års regeringsform har den svenska statschefen, i skrivande stund Carl XVI Gustaf, nämligen främst ceremoniella och representativa uppgifter. Politik och samhällsfrågor ska statschefen inte lägga sig i, eller uttala sig om. Det gäller både inrikes och utrikes förhållanden. Begränsningarna i kungafamiljens rätt att uttala sig kom till genom den så kallade Torekovskompromissen. Det var en uppgörelse som slöts 1971 mellan den dåvarande socialdemokratiska regeringen och de borgerliga partierna, som ett förspel inför antagandet av 1974 års regeringsform. Torekovskompromissen innebar i korthet att monarkin fick vara kvar mot att kungahuset miste all makt, bortsett från den symboliska. 16
inlaga.indd 16
10-06-18 13.50.35
Det är därför det blivit så starka reaktioner varje gång kungen uttalat sig på ett sätt som kan uppfattas som ett politiskt ställningstagande. Som när han 2003, under ett statsbesök i den asiatiska oljediktaturen Brunei, uttryckte sin uppskattning över förhållandena i den enväldige sultanen Hassanal Bolkiahs rike. Efter den fadäsen höjdes många röster för att kungen borde avgå och Republikanska föreningen, som kämpar för att monarkin ska avskaffas, fick en stark tillströmning av nya medlemmar. Samma sak inträffade när Carl XVI Gustaf opponerade sig mot norrmännens brutala jakt på säl 1989, eller när han indirekt kritiserade den dåvarande svenska regeringens hantering av tsunamikatastrofen i Asien 2004. Även om stora delar av svenska folket höll med om kritiken i sak så ansåg många att kungen hade brutit mot Torekovskompromissen med sina uttalanden och därmed agerat olämpligt. Sett mot den bakgrunden är det lätt att tro att den svenske regenten och de myndiga medlemmarna av hans familj saknar rösträtt, men så är inte fallet. Kungafamiljen har formellt rösträtt, av tradition avhåller den sig dock från att använda den – helt i enlighet med Torekovskompromissens anda. Det var faktiskt så sent som i samband med 1974 års regeringsform som den svenske statschefen fick formell rätt att rösta. Innan dess stoppade ett undantag i vallagen monarken från att gå till valurnorna. 1921, det år då demokratin anses ha fått sitt definitiva genombrott i Sverige, fick alltså den dåvarande kungen Gustaf V inte delta i riksdagsvalet. Men han kanske inte brydde sig så mycket om det. Gustaf V var nämligen omvittnat konservativ och ingen varm anhängare av demokrati som styrelseform, åtminstone inte i början av sin regeringstid. åp
17
inlaga.indd 17
10-06-18 13.50.35
Kleopatra dog genom att låta sig bitas av en huggorm Kleopatra, eller Kleopatra VII Filopator, var den sista drottningen av Egypten (69–30 f Kr). Hon hade ett förhållande med den romerske statsmannen Gaius Julius Caesar och efter hans död med Marcus Antonius, som hon även gifte sig med. Han skänkte hela länder till hennes barn. Marcus Antonius var i konflikt med Octavianus, som senare blev Roms högste ledare under namnet Augustus. Octavianus spelade på romarnas rädsla för att hamna under ”orientaliskt” herravälde och lyckades på så sätt vända romarna mot Kleopatra och Marcus Antonius. Paret flydde till Alexandria, där de begick självmord. Enligt traditionen dog Kleopatra genom att låta sig bitas av en huggorm, eller en egyptisk kobra. Denna avrättningsmetod skulle enligt vissa källor då och då ha använts på brottslingar. Den mest dramatiska och mest spridda skildringen av denna händelse finns hos den engelske dramatikern William Shakespeare (1654–1616), där Kleopatra i stället för att låta ormen bita henne i armen trycker den till sitt bröst. De antika källorna, särskilt de romerska, är i stort sett överens om att hon tog livet av sig genom att få en giftorm att bita henne. Den enda källa som är från samma tid som händelsen, och som vi därför kanske bör ha störst tilltro till, är den grekiske historikern Strabon. Han levde från cirka 64 f Kr till ca 25 e Kr och gjorde långa resor i Egypten. Strabon skriver att Kleopatra antingen dog genom att 18
inlaga.indd 18
10-06-18 13.50.35
smörja sig med en giftig salva eller att hon avled efter ett giftormsbett. Andra, senare källor, har förmodligen hämtat sina upplysningar från Strabon men har bara fokuserat på det mest spektakulära dödssättet. Sannolikt kan vi dock avfärda att hon dog på detta sätt. Det ligger helt enkelt inte i ormars natur att låta sig fraktas omkring i krukor och korgar och inte heller att bita på befallning. Och det är absolut inte sannolikt – som det hävdas – att ormen bet ihjäl inte mindre än tre människor: Kleopatra och hennes två hovdamer. De tre kvinnorna ska ha hittats av vakterna, som stod framför dörren till kammaren och hörde en av hovdamerna skrika. Källorna är eniga om att den egyptiska drottningen dog för egen hand. Men hur det gick till blir nog aldrig uppklarat. Hennes barn med Caesar – Caesarion eller ”lille Caesar” – dödades men de tre barn hon fick med Antonius tilläts leva. Eftervärlden har svept in Kleopatra i en dimma av myter om hennes skönhet och karisma, hennes lyx och hennes erotiska utstrålning. Om detta vet vi i själva verket inte särskilt mycket. Hon ter sig inte särskilt feminin eller vacker på de få myntporträtt som finns bevarade. Däremot hyllar de samtida källorna – av vilka de flesta är romersk propaganda och alltså författade av hennes fiender – henne som en munter och begåvad drottning som talade många språk. to
19
inlaga.indd 19
10-06-18 13.50.35
Jesus kom till världen den 25 december år noll Julen är som bekant en högtid som firas till minne av Jesus födelse, även om många kanske främst ser julen som ett tillfälle att äta god mat och att ge klappar till sina nära och kära. Inom den västliga kristenheten är den 25 december det datum som står i centrum för det kyrkliga firandet, eftersom det är på den dagen som Jesus anses ha blivit född. Då håller påven också sin midnattsmässa, en ceremoni som ses av miljontals tv-tittare över hela världen. Men trots det storslagna firandet så finns det mycket lite som talar för att Jesus kom till världen den 25 december – och han föddes definitivt inte år 0, som det ofta påstås. Hur har då dessa seglivade myter uppstått? Om vi börjar med datumet så finns det ingenting i Bibeln, eller i några andra trovärdiga källor, som stöder påståendet att det var den 25 december som Jesus föddes. Tvärtom finns det uppgifter i Bibeln som talar emot att han skulle ha sett dagens ljus under vintern. Bland annat berättas det att en grupp herdar i trakten sov utomhus den natt Jesus blev född. Även om klimatet i dåtidens Palestina var relativt milt jämfört med en nutida svensk decembernatt är det knappast troligt att herdarna skulle ha bott utomhus mitt i vintern. Ursprungligen firade kristenheten inte ens Jesus födelsedag. Faktum är att det var först på 300-talet, när kristendomen blev statsreligion i romarriket, som kyrkan slog fast att Jesus födelse hade inträffat 20
inlaga.indd 20
10-06-18 13.50.36
den 25 december. Dessförinnan hade den romerske solgudens födelsedag firats detta datum. Genom att helt sonika byta ut solguden mot Jesus hoppades de styrande kunna underlätta införandet av den nya religionen i det väldiga imperiet. Och det får väl sägas ha varit ett ovanligt lyckat grepp – med tanke på att Jesus ”födelsedag” fortfarande firas denna dag. Det var även efter ingripande från världsliga makter som vi fick vår nuvarande tideräkning, den som baseras på indelningen av tiden ”före Kristus”, respektive ”efter Kristus”. Detta system härstammar från 500-talet, då den skytisk-romerske munken Dionysius Exiguus fick i uppgift att räkna ut när påsken infaller. Han tog då Jesus förmodade födelseår som utgångspunkt, och delade sedan in tiden i f Kr och e Kr. Därmed är det lätt att dra slutsatsen att Kristus, det vill säga Jesus, föddes år 0 – men det stämmer alltså inte. Begreppet och siffran noll fanns inte i västerlandet då Dionysius gjorde sin uträkning, han utgick istället från att Jesus föddes vid en tidpunkt som han kallade år 1 e Kr. Därför finns inte heller år 0 i vår nuvarande tideräkning. Efter år 1 f Kr kommer nämligen år 1 e Kr. Man kan med andra ord säga att den tideräkning som används i västvärlden ”hoppar över” år 0. Vilket år Jesus egentligen föddes är oklart, men forskarna lutar åt att det var någon gång mellan år 6 och år 4 f Kr – om man nu använder sig av Dionysius Exiguus indelning av tiden. åp
21
inlaga.indd 21
10-06-18 13.50.36
Alströmer var den förste att odla potatis i Sverige Fram till för några decennier sedan var potatis den vanligaste stapelvaran på svenska middagsbord. I dag har den fått konkurrens av pasta, ris och andra typer av livsmedel. Men potatisens centrala position inom klassisk svensk husmanskost är fortfarande ohotad. Den som brukar tillskrivas äran av att ha introducerat potatisen i Sverige är Jonas Alströmer, som levde 1685–1761. Ibland stöter man på påståendet att det var han som var först med att odla rotfrukten i landet, ibland att det var Alströmer som genom ihärdig propaganda fick svenskarna att äta potatis. Jonas Alströmer var visserligen en mycket driftig person och medverkade till att många nya typer av verksamheter startades i Sverige, både inom industrin och i lantbruket. Men han spelade aldrig någon större roll för potatisens popularitet i de breda folklagren. Myten om Alströmers inflytande på det svenska potatisätandet kommer från att han var den förste i landet som bevisligen odlade den nya grödan i större skala, i avsikt att den skulle ätas. Det skedde 1724 på Alströmers gård Nolhaga utanför Alingsås i Västergötland. Men redan 1658, många år innan Jonas Alströmer ens var född, hade naturvetaren och professorn Olof Rudbeck d ä drivit upp några potatisplantor i Uppsala. Påståendet att det är Alströmers förtjänst att potatis ersatte rovan som basvara i de svenska hushållen är också en myt. Visst författade Alströmer några skrifter om potatisens förträfflighet, och visst 22
inlaga.indd 22
10-06-18 13.50.36
delade han ut sättpotatis för att sprida grödan till andra jordbrukare – men förgäves. Det var inte förrän i början av 1800-talet, långt efter Alströmers död 1761, som potatisen slog igenom som livsmedel på allvar. Alströmer har dock lämnat ett viktigt avtryck i den svenska potatishistorien. Inledningsvis gick knölarna under namn som tartuffler och jordäpplen, men det var Alströmer som spred det från engelskan inlånade potatoes – senare försvenskat till ”potatis”. Ett annat vanligt påstående är att potatisen fick sitt genombrott i Sverige sedan man kommit på att det gick att göra brännvin av den, men det är också en sanning med modifikation. Även om det stämmer att det med tiden blev populärt att göra sprit av potatis så håller inte den teorin fullt ut. Det visade sig inte minst när husbehovsbränningen förbjöds vid mitten av 1800-talet. Många förväntade sig då att potatisproduktionen skulle minska, men istället ökade den. Ett faktum som talar för att landets bönder odlade grödan för att äta den snarare än för att bränna sprit av den. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att potatis är mycket näringsrik och dessutom gav dåtidens lantbrukare högre avkastning per odlad areal jämfört med spannmål. åp
23
inlaga.indd 23
10-06-18 13.50.36
Det har funnits en kvinnlig påve Ända från mitten av 1200-talet har man berättat historien om den kvinnliga påven eller ”påvinnan”. Hon brukar kallas Johanna (på engelska Joan). Berättelsen var helt accepterad för tusen år sedan, och ännu i slutet av 1800-talet kunde man få höra den när påvestolen eller den katolska kyrkans kvinnosyn skulle försvaras. Myten går ut på att Johanna var en talangfull och begåvad kvinna från Mainz i Tyskland som arbetade sig upp till att bli notarie och kardinal och till slut – förklädd – enhälligt erkändes som påven Johannes. Hon blev inte avslöjad förrän efter två år och sju månader, då hon plötsligt födde ett barn medan hon klev upp på en häst (!). Händelsen sägs ha ägt rum i Rom, i en liten trång gränd mellan Colosseum och kyrkan San Clemente. Efter detta kränktes hon genom att bindas fast i hästens svans, släpas genom gatorna och slutligen stenas till döds. Johanna begravdes i den lilla trånga gränden, och därför undvek alla kommande påvar nogsamt att färdas där. Två skribenter från 1200-talet ger i stort sett likadana beskrivningar av hennes öde men förlägger dem tidsmässigt till två olika århundraden, cirka 100 respektive cirka 915. Historien upprepas av stora författare som Petrarca och Boccaccio, och man kan till och med se Johanna avbildad tillsammans med alla de övriga påvarna i katedralen i italienska Siena. Vid 1600-talets mitt började man ifrågasätta myten och granska 24
inlaga.indd 24
10-06-18 13.50.36
källorna till den fantastiska berättelsen om den kvinnliga påven. Argumenten mot historien om Johanna är gedigna – och återges grundligt i texten om henne i The Oxford Dictionary of Popes – och det är i dag ett allmänt erkänt faktum att hon aldrig funnits. Det finns inte heller några samtida källor som bekräftar hennes existens. Skildringarna av henne dök upp långt efter hennes död och blev under tiden alltmer detaljerade. I gengäld vet man en hel del om påvelängden, även under den period då Johanna skulle ha regerat, och det är omöjligt att pressa in henne mellan de påvar som man med säkerhet känner till innehade ämbetet vid den tiden. Hur har då myten uppkommit? Kärnan i berättelsen tycks vara en uråldrig romersk folksaga. Förmodligen har den kokats ihop som en sorts konspirationsteori i syfte att förklara ett antal suspekta omständigheter. Till exempel att påvarna undvek en viss gränd – vilket även kan bero på det enkla faktum att den var väldigt smal. Eller den populära – men felaktiga – föreställningen, som funnits sedan 1200-talet, att påven efter att ha blivit vald måste genomgå ett test som säkerställer att han är en man. Det är sant att det finns ett rum, kallat Tårarnas rum, dit den nyvalda påven förs efter installationen. Det är emellertid inte för att påvens kropp ska undersökas, utan för att han ska kunna byta om till sin nya dräkt innan han från Peterskyrkans balkong presenteras för världen. Rummet kallas Tårarnas rum därför att flera nya påvar har överväldigats av sina känslor i denna lugna fas av installationen. to
25
inlaga.indd 25
10-06-18 13.50.36
Riddartorneringar avgjordes alltid i form av dueller Miljontals svenskar, många mer eller mindre bakfulla, har genom åren sett den brittiska filmen Ivanhoe, som sedan 1988 visats i tv varje nyårsdag. Filmen är baserad på Sir Walter Scotts roman från 1819 och utspelar sig i 1100-talets England. Handlingen kretsar kring riddaren Wilfred of Ivanhoe som återvänder till England från ett korståg till det heliga landet. På hemmaplan hamnar han i konflikt med några råbarkade normandiska adelsmän. En stor del av filmen utspelar sig under en tornering. I flera scener skildras hur Ivanhoe i tur och ordning tar sig an sina normandiska motståndare och stöter dem ur sadeln med sin lans. Just denna typ av envig, duellen mellan två beridna riddare, framställs i filmen som höjdpunkten under torneringen. De flesta svenskar tror också att det var så som den tidiga medeltidens tornerspel var utformade, ett missförstånd som säkerligen förstärkts av det mångåriga slötittandet på Ivanhoe varje nyårsdag. Sanningen är att den så kallade dusten, den kamp mellan två riddare som på franska kallas joute, var en mindre del av torneringarna under den tid då Ivanhoe var i farten. Detta moment var under 1100-talet bara ett förspel till torneringens centrala inslag, mêléen – det vill säga då två lag av riddare drabbade samman och under krigsliknande former gick lös på varandra med allehanda vapen. Det förekommer visserligen även en mêlée-liknande uppgörelse i Ivanhoe, men i filmen framställs den snarare som underordnad 26
inlaga.indd 26
10-06-18 13.50.36
dusterna. Den får i varje fall inte lika mycket utrymme som när Ivanhoe tar sig an de normandiska riddarna en och en. Först senare under medeltiden blev den typ av man-mot-mandueller som man kan se i Ivanhoe mer populära än kampen mellan två lag av riddare. Nu är ju förstås inte Ivanhoe tänkt att vara en dokumentär om medeltida sedvänjor. Men eftersom så många svenskar sett filmen, eller kommer att se den (förutsatt att traditionen att visa den i tv på årets första dag hålls vid liv), kan det kanske ändå vara på sin plats att påpeka att filmatiseringen även innehåller en rad andra fel. De rustningar som skådespelarna bär är till exempel inte tidstypiska. Skydd av den typen började inte användas förrän tidigast på 1200-talet. Och på tal om rustningar så finns det flera myter om de medeltida riddarnas skyddspansar. Bland annat påstås det ofta att rustningarna var så tunga att riddarna måste placeras på sina hästar med hjälp av lyftkran, och att de inte kunde resa sig igen om de föll av hästen. Rustningarna blev visserligen tyngre med tiden, men vägde i normalfallet inte mer än 20–25 kilo. Det motsvarar den ungefärliga vikten på den packning som nutidens soldater bär med sig i fält. Dessutom var riddarrustningens vikt fördelad jämnt över kroppen, vilket gjorde den lättare att bära än till exempel de ryggsäckar som dagens militärer är utrustade med. Oskadda riddare iförda rustning hade med andra ord normalt sett inga problem att resa sig upp om de fallit av hästen och fortsätta strida till fots – eller att springa, om det skulle ha behövts. Det kan förstås ha förekommit att någon riddare eller kung var så överviktig att han behövde vinschas upp på hästen, men att det skulle ha varit en generell företeelse under medeltiden är alltså bara en myt. Enligt vissa källor uppstod denna skröna på 1800-talet, då det i en samtida teaterpjäs förekom en riddare som lyftes upp på sin häst med en lyftkran. åp
27
inlaga.indd 27
10-06-18 13.50.37
Kejsar Nero spelade violin medan Rom brann Det är en dramatisk bild. Nero, den galne romerske kejsaren, står och blickar ut över sin stad – den största i den kända världen – som brinner. Luften är tjock av sot och aska. Lågorna får hans ansikte att lysa i mörkret. Han står på sin balkong och spelar violin medan branden förtär hans stad. Samtidigt som folk ropar och skriker och försöker rädda sina ägodelar ur eldhavet står han lugnt och spelar på sitt instrument. Branden inträffade år 64 e Kr, varade i sex dagar och sju nätter och lade en stor del av Rom i ruiner. Källorna uppger att alltifrån en fjärdedel till tre fjärdedelar av staden lades öde. Hur som helst försvann tiotusentals hem i lågorna. Som så ofta efter stora katastrofer uppstod det snabbt olika rykten. Nero (37–68 e Kr) fick redan i sin samtid skulden för att ha anlagt branden. Han skyllde i sin tur på Roms impopulära kristna, som straffades och avrättades på bestialiska vis. Det påstås att en del av de kristna bands vid pålar och antändes likt facklor som gav ljus åt de nattliga morden. Det finns dock inget som tyder på att Nero personligen lät sätta eld på huvudstaden. Nero befann sig i sitt palats i Antium i utkanten av Rom när det började brinna, så han kan omöjligt ha anlagt branden själv. Antium låg nämligen 56 kilometer från den plats där eldsvådan uppstod. Nero återvände faktiskt till staden så snart han fick höra om branden och tog olika initiativ för att minska skadorna. 28
inlaga.indd 28
10-06-18 13.50.37