Page 1


ÖDEMARK Översättning: Ingela Jansson

Modernista stockholm


prolog | Onsdag 31 oktober 2007

O d d n ý H i l d u r tog ögonen från dataskärmen, drog hörlurarna ur öronen och lyssnade. Vinden ven utanför, det knakade i trähuset i de värsta vindkasten men annars var det tyst. Märkligt. Hon hade fått en känsla av att det var någon annan där inne. Hon slappnade av lite i de spända axlarna och tittade på klockan. Några minuter i midnatt. Var hon så mycket? Det var i det närmaste uteslutet att någon hade kommit dit, de flesta hade somnat eller var på god väg in i drömmarnas land. Det måste vara inbillning. Vem skulle vara ute så sent? Oddný Hildur suckade. Hon hade suttit och jobbat sedan hon kom till kontoret efter middagen. Vädret hade slagit om helt. Den vackra iskalla stiltjen hade förvandlats till full storm som virvlade upp snön från i morse. Väderomslagen i området hade för länge sedan slutat överraska henne, även om det hade tagit lång tid att vänja sig. Nu ångrade hon att hon inte hade följt säkerhetsreglerna och meddelat vart hon gått, hon hade låtit bli det av rädsla för att någon skulle slå följe med henne. Arnar hade pratat om att fortsätta jobba men lyckligtvis inte visat sig. Hon hade längtat efter att få vara ensam med sig själv och arbetsuppgifterna som hade dragit ut på tiden och nu började det bli bråttom. Det var alltid mindre lugn och ro när de andra var med, särskilt på kvällen efter en lång arbetsdag. Plötsligt ångrade hon att hon hade smugit dit ensam. I stället för att njuta av ensamheten greps hon av en känsla av obehag. Det var inte likt henne. Hon var inte känd för sin livliga fantasi. När andra vred sig av skratt stirrade hon ofta i förundran på den som hade dragit skämtet. Det var inte ens säkert att hon förstod skämtet senare. Allt annat än torra fakta gick henne för det mesta förbi. Det hade kommit väl till pass i geologin men hämmade


8|

       | Ödemark

henne onekligen lite grann i sociala sammanhang. Hon gäspade och skakade av sig obehagskänslorna. Innan hon stängde av datorn kollade hon om hennes man Stebbi var på chatten men han hade förstås somnat för länge sedan. Tidsskillnaden gjorde att det var mitt i natten hos honom och han var tvungen att vara på jobbet innan klockan åtta i Ártúnshöfði. På grund av trafikstockningen på morgnarna var han dessutom tvungen att ha god tid på sig om han skulle hinna det från Hafnarfjörður. Där hade de köpt sin första lägenhet och just fastighetsköpet var orsaken till att hon hade åtagit sig det här svåra arbetet. Det var mycket bättre betalt än en jämförbar plats i staden, inte minst på grund av den långa bortovaron från familjen. De hade väntat för länge med att köpa lägenhet, kom till skott först när fastighetspriserna hade skjutit rejält i höjden, och hade fullt upp med att betala av lånet. De hade lyckligtvis inte tagit ett utländskt lån på förvärvet som så många andra som nu fick ta konsekvenserna av kronans fallande värde, men avbetalningarna blev ändå högre och det tog på. När Oddný Hildur såg annonsen om arbete på Grönlands östkust på vägnar av entreprenörföretaget Bergtækni hade förnuftet sagt henne att söka. Hennes man var inte särskilt förtjust men så innebar det här också att hon var borta fyra veckor i sträck. Varför bo ihop om vi ändå sover i varsitt land? Hon försökte däremot se det från den ljusa sidan, hög lön och två veckor ledigt mellan varje bortovaro. Till slut kom de överens om att hon åtog sig det här i ett eller två år för att spara pengar. När pengafisket var över skulle de börja tänka på att skaffa barn vilket de hade skjutit upp i sin fattigdom. Men tills den dagen kom fick Oddný Hildur vackert härda ut i arbetarbaracker långt från mänsklig bebyggelse på den här gudsförgätna platsen. Hon tittade besviket på chattfönstret på datorn. Vid enstaka tillfällen hade det hänt att Stebbi varit sömnlös och tittat in på vinst och förlust så sent men så var inte fallet i kväll. Obehaget smög sig på henne igen. Nu hade hon en stark känsla av att någon stirrade henne i nacken. Naturligtvis visste hon att det var


  | Onsdag  oktober  |

9

uteslutet men hon var ändå tvungen att skärpa sig för att vända sig om och övertyga sig om att det var rent nonsens. Det var två dagar kvar av bortovaron och hon var uppenbarligen uttråkad. Dessutom såg väderleksrapporten dålig ut och hon gruvade sig för att åka hem i dåligt väder eller bli strandsatt. De tunga orden hon hade hävt ur sig i grälet innan, gnagde i henne också och hon ångrade att hon hade tagit i så mycket. Hon stelnade till. Antingen höll hon på att bli galen eller också var det någon som tittade på henne. Kunde det vara så att det var någon utanför fönstret? Vederbörande såg henne i så fall tydligt i det upplysta kontoret. Hon vände sig mycket sakta i stolen och stirrade ut i den svarta natten men såg bara sin egen spegelbild i fönstret. Hennes ansikte verkade tillhöra en mycket yngre människa än hon själv, de vidöppna och skräckslagna ögonen gav henne ett barnsligt utseende som hon kände igen från sin ungdom men som hon inte sett på många år. Vad var det egentligen för dumheter som hade flugit i henne? Hon måste vara ensam på kontoret, för Arnar skulle säkert ha tittat in till henne om han hade gjort allvar av att komma som han hade tänkt. Och givetvis var det ingen där ute. Arbetskamraterna skulle knappast stå och spionera i det livsfarliga vädret för att glo på henne och dessutom var hon inte en sådan sexbomb att någon skulle vilja anstränga sig på det sättet. Men invånarna i byn då? Var det någon infödd där ute? Hon svor ve och förbannelse över sig själv för att hon inte hade låst ytterdörren. Vad hade det tagit åt henne? Självklart hade ingen pulsat mot stormen hela vägen från byn; de enda som kunde tänkas få för sig något sådant var de som tampades med alkoholmissbruk och hon visste mycket väl att de hade tuppat av i spritångorna allihop för länge sedan. Det spelade ingen roll att det var tisdag, det var ingen skillnad på dagarna i dryckeslaget hos det olyckliga folket. Det var uteslutet att någon av dem var ute så sent på kvällen. Och inte var det troligare att några andra hängde utanför fönstret. Även om lokalbefolkningen tittade snett


10 |

       | Ödemark

på Bergtæknis anställda var hon tveksam till att motviljan satt så djupt att de skulle söka hämnd. Tvärtemot allt förnuft ville inte obehagskänslan lämna henne. Hon lät stolen rulla i riktning mot väggen och släckte ljuset men hade inte bråttom tillbaka för att kika ut. Till slut tog hon sig samman. En vindstöt skakade huset men så avtog det något. Oddný Hildur drog efter andan när hon såg vad som var utanför. En stor och raggig draghund satt på planen bakom huset och glodde på henne. Öronen rörde sig i vinden men annars var han som en staty. Deras ögon möttes och hunden stirrade på henne utan att blinka. Hon tittade hypnotiserat tillbaka medan hjärtat hamrade i bröstet. Något av det första hon hade fått höra var att man inte skulle gå nära draghundarna, vare sig för att klappa dem eller ge dem något att äta. Det var arbetsdjur som inte levde tillsammans med människan på samma sätt som sällskapsdjuren hemma. Det hade hon märkt indirekt när hon fick skjuts med ett ambulansflyg till Reykjavík relativt kort efter att hon började jobba på Grönland. Det var första och sista gången hon åkte med ett sådant flygplan. En liten flicka hade gått in i en flock med draghundar och blivit biten upprepade gånger i ansiktet. Ljudet av hennes gråt, som hade hörts hela vägen till Island, ekade fortfarande i hennes öron, liksom den förtvivlade moderns försök att söva barnet. Oddný Hildurs mage knöt sig av att riva upp minnet av hur flickebarnet hade sett ut, när hon såg henne några månader senare, leka med en sliten docka i vägkanten på en av hennes få resor till byn. Det kunde mycket väl hända att hunden utanför var en av dem som attackerade flickan. Ingen av dem hade avlivats. Hon funderade på om hon skulle ta udden av sitt obehag och ringa Gísli som hade hand om säkerhetsfrågorna på området. Han skulle lotsa henne över till lägenheten utan att tjafsa även om han säkert hade somnat. Han tog sitt arbete på största allvar, skötte det troget och noggrant och var alltid hjälpsam. Hon hade däremot ingen lust att höra arbetskamraternas hånfulla kommentarer om att hon


  | Onsdag  oktober  |

11

drog upp folk mitt i natten för att följa henne en så kort bit. Hon var tillräckligt impopulär för tillfället. Nej, hon skulle bara gå själv. Till historien hörde att hundarna inte gav sig på folk utan anledning, det var inte farligt om de fick vara ifred. Hon skulle gå raskt den korta biten och hunden skulle sitta still och sedan försvinna ut i natten. Innan hon visste ordet av skulle hon vara inne hos sig under täcket. Oddný Hildur stängde av datorn och förberedde sig för avfärd. Innan hon gick ut i korridoren tittade hon ut genom fönstret igen och såg att hunden fortfarande stirrade på henne. Plötsligt lade han huvudet på sned, som om han funderade på varför hon hade rest sig upp. Hon ångrade att hon hade låtit nyfikenheten ta överhanden, nu visste hunden att hon var på väg och satt och väntade på henne utanför dörren. Men hunden verkade inte riktigt så klok – han satt blickstilla. Oddný Hildur sträckte sig efter gardinen för att skymma hundens sikt. När djuret började yla blev hon så förskräckt att hon tappade snöret på rullgardinen. Hon hörde skallet oklart men det som skrämde henne var djurets snabba rörelse. Hon slutade att dra för och skyndade sig i väg. Det här hade ju blivit rena tramset. Hon släckte lamporna på Arnars kontor på vägen ut men det var släckt i de flesta andra rummen. De fick el från en dieselkraftstation och något av det hon hade varit tvungen att vänja sig vid var att vara sparsam med elen och sådant var henne annars totalt främmande. I entrén klädde hon sig i en tjock dunjacka som hade visat sig vara ovärderlig i detta väderhelvete, och med flickans illa medfarna ansikte i åtanke tog hon en stickad yllehalsduk som hängde där på en krok och virade den tätt runt huvudet så att bara ögonen syntes. Till slut tog hon på sig handskar och drog åt sig de varmaste stövlarna som stod där. Hennes skor var blöta eftersom hon än en gång hade glömt att vända dem upp och ner. Snön hade smält på dem medan hon jobbade och gjort dem genomdränkta och kalla. Samma sak med hennes mössa som hade ramlat ner från kroken på det blöta golvet, så hon tog en pälsmössa också som hängde där för att skydda öronen. Ingen skulle sakna


12 |

       | Ödemark

kläderna om hon kom dit tillräckligt tidigt dagen därpå. Oddný Hildur stoppade byxbenen i stövlarna och sträckte klumpigt på sig. Hon var så påpälsad att hon knappt kunde röra sig och inte skulle det bli lättare när hon kom ut och fick vinden rakt emot sig. Hon drog djupt efter andan och öppnade ytterdörren. Plötsligt slog det henne att hunden kanske hade varnat henne. Det var inte honom hon behövde vara rädd för, utan något helt annat. Kylan piggade upp henne och hon glömde det där. Alltihop berodde säkert på filmfilen som hon hade tittat på och försökt förstå. En filmsekvens hade gått ut till de anställda på mejl strax före middagen och den visade Bjarki och Dóri, de båda borrteknikerna, som höll på och larvade sig med någonting inne i rökrummet. Oddný Hildur visste inte vem som hade spelat in filmen, kanske hade de riggat kameran för det var ju inte så många andra än de själva som var villiga att stanna tillräckligt länge inne i det rökmättade lilla rummet. Men det som hade väckt hennes uppmärksamhet var inte det dumma skämtet utan någonting som gled förbi fönstret bakom dem utan att de märkte någonting. Eftersom hon inte var mycket för sådana här tokerier, hade hon inte öppnat mejlet innan maten när hon hade kunnat fråga jobbarkompisarna om det här; kanske var fenomenet bakom de båda männen en del av skämtet? Hon hade förgäves försökt pausa filmsekvensen och granska vad det var men rörelsen var så snabb att hon aldrig hann stoppa på rätt ställe. Hon tyckte det såg ut som en människa med något slags mask eller underlig huvudbonad och efter att den försvann satt det kvar en röd rand på rutan. Människan – eller vad det nu var – hade hållit i något rödfärgat som måste ha kommit emot fönstret eller dragits med vilje längs rutan. Men vad var det? Den snabba rörelsen och den mörkröda oregelbundna randen skapade en halvotäck fond för borrteknikernas dumma påhitt och hon tyckte det var obehagligt att inte begripa vad det var. Kanske skulle hon tycka att det var ganska harmlöst i morgon men just nu skulle hon önska att hon visste förklaringen. Av någon anledning kunde


  | Onsdag  oktober  |

13

hon inte tänka sig att gå förbi rökrummet för att undersöka spåren. Men innerst inne visste hon att det var av fruktan för att den mörkröda randen skulle vara blod. Oddný Hildur andades ut i dörröppningen och stack händerna i fickorna. Hunden syntes inte till någonstans. Och hon klev ut i snöyra och mörker för sista gången.


kapitel 1

| Tisdag 18 mars 2008

Th ó r a G u ð m u n d s d ó t t i r lade ifrån sig översikten över debiterade timmar på advokatkontoret den senaste månaden. Det var allt annat än uppmuntrande läsning; arbetsuppgifterna som hon och hennes delägare Bragi samt två juristhandläggare hade att utföra var visserligen många, men de flesta var små och snabbt avklarade. Det var visserligen bra för företagets klienter men gav inte mycket klirr i kassan. Kronorna berättade dessutom inte hela historien. De roligaste uppdragen krävde mycket arbete och var också mer omväxlande än de mindre, som ofta var standardiserade och enformiga. Thóra suckade inombords. Hon vågade inte låta sucken höras av rädsla för att en av de unga juristerna skulle höra henne. Om han förstod att hon var orolig för verksamheten fanns det risk att han började tänka på att byta jobb och det fick inte ske. Hon och Bragi skulle aldrig klara sig ensamma bara de två på företaget med allt vad det innebar, inte minst den hemska sekreteraren, den där Bella. Även om det var svårt att föreställa sig hur det vore möjligt att sköta det arbetet sämre så hade Thóra inget intresse av att sparka Bella och Bragi skulle göra vad som helst för att slippa undan telefonvakten. De fick därför nöja sig med det här arrangemanget, de båda unga juristerna som verkade mer förtjusta i YouTube än av högsta domstolens domar och sekreteraren Bella som också spenderade för mycket tid på nätet. Thóra tittade på listan över deras klienter och mål igen. Skilsmässor, konkurser eller andra ekonomiska problem var de mest krävande. Något handlade om arvsmål, faderskapsmål och mindre småmål som dök upp. Det var kanske inte passande att tänka så men Thóra längtade efter fler brottmål. De var mycket mer krävande än skilsmässor, som Bragi hade specialiserat sig


16 |

       | Ödemark

på den senaste tiden. Han hade fått gott ord om sig inom det området, så fler och fler sökte advokatkontorets hjälp när det uppstod sprickor i äktenskapet. De här målen hade i alla fall den egenskapen att de kunde bli ganska färgstarka. Hon arbetade just nu för en man som hette Trausti men som ville byta namn efter skilsmässan, eftersom frun hade övergett honom för en annan man med samma namn. Att få lov att kalla sig något annat än det som stod i kyrkboken var enkelt att ansöka om i sig. Men att den här Trausti inte nöjde sig med det utan dessutom ville att parets barns patronymikon också skulle ändras i enlighet med det, komplicerade saken. Han ville inte att det skulle råda några tvivel om att barnen var hans och inte kvinnans nye mans. Trots att den isländska namnlagen beviljade ändringar av barns efternamn under särskilda omständigheter så hade lagstiftaren inte förutsett den här möjligheten och därför var det oklart hur man skulle göra i ett fall som detta. Thóra räknade med att det var mycket tveksamt att Trausti som inte ville heta Trausti skulle få sin vilja igenom, inte minst i ljuset av att barnens mor var helt emot förändringen. Hennes förmaningar fick helt motsatt effekt på mannen, som blev än mer fast besluten att få sin vilja igenom och till slut hade Thóra låtit sig övertalas och yrkat på det i ett brev till justitieministern. Vid det laget var Thóra redo att själv byta namn, hellre än att skriva under det här exempellösa brevet. Det hade gått en dryg månad sedan hon skickade det. Ännu hade inget svar kommit. Hon tolkade det som att ämbetsmännen funderade på om det var något slags skämt. Hennes egen skilsmässa hade långtifrån tagit fram det bästa hos henne och Hannes, hennes före detta man, när det begav sig. Men de hade inte haft en tanke på annat än att gräla om världsliga ägodelar, vem av dem som skulle ha platt-tv:n och så vidare i den stilen. Namnbyten kom inte på tal. Den här livserfarenheten skilde henne troligtvis från Bragi som älskade att arbeta med sådana mål. Han hade varit lyckligt gift med samma kvinna i tre årtionden och kände inte till det här av egen erfarenhet. Thóra


    | Tisdag  mars  |

17

kunde å andra sidan lätt identifiera sig med klienterna och vad de gick igenom. Därför längtade hon alltid mest efter att tala om för kunderna att de skulle vara medvetna om att det väntade svåra tider framöver, när maken som förr var det käraste av allt förvandlades till fan själv i deras ögon och att ingen, inte ens deras mamma, orkade höra på dramatiska berättelser om den andres illgärningar. Det hade gått tillräckligt lång tid sedan hennes egen skilsmässa för att hon skulle inse hur odräglig hon måste ha varit; hon hade tagit varje tillfälle i akt i samtalet för att beklaga sig över hur omöjlig Hannes var. Hon hade uppenbarligen varit väldigt hemsk mot honom – och vice versa. Hur som helst, skilsmässa hade varit det enda vettiga i det läget, de var båda överens om att nu fick det vara nog. Nu såg allting annorlunda ut. Thóra hade en någorlunda trygg relation med tysken Matthew Reich som hade fått jobb som säkerhetschef på Kaupþing bank. Men de hade ännu inte tagit steget fullt ut och flyttat ihop. Viljan hos honom saknades inte men det strandade hos Thóra. Hon hade fullt upp för ögonblicket; de båda barnen, Sóley och Gylfi, såg till att hon hade nog omkring sig, för att inte tala om barnbarnet Orri som skulle fylla två år. Thóras farmorsroll var betydligt tyngre än vad som var vanligt. Hennes son hade själv varit ett barn åldersmässigt när han och hans flickvän, Sigga, gick tämligen oförsiktigt tillväga i sina biologiexperiment. Följaktligen skulle de knappast bli valda till årets föräldrar; de var mer som syskon till sin son och axlade inte helt det ansvar som följer med ett litet barn. Thóra insåg att det delvis var hennes eget fel liksom Siggas föräldrars. Det var alltför lätt att ta över och göra saker själv, enklare än att betrakta tonåringarnas underliga metoder för omsorg och uppfostran på avstånd. När Orri var hemma var det därför som att Thóra själv hade ett tvåårigt barn. Ändå trivdes hon bäst med pojken inomhus i hemmet, för när hon åkte med honom och hans unga föräldrar till staden framstod hon milt sagt som en tveksam mor. Orri hade knappt börjat prata och kallade henne fortfarande mamma och för dem


18 |

       | Ödemark

som inte kände till omständigheterna måste det se ut som att hon var lite konstig, som lät de äldre barnen ta hand om den yngste utan att bry sig om när Orri grät och ropade på sin mamma. Men så var det att bli farmor som ung. Det var alltså inte för att hon inte hade lust att bo med Matthew som hon inte var sugen på hans förslag. Hon tyckte bara att det var så skönt att kunna byta till ett annat liv av och till; ett liv där allt var rent och snyggt, inga bajsblöjor, ingen matsäck som behövde bres eller klädhögar vid tvättmaskinen. I det här sidolivet kunde Thóra gå ut och äta, gå på kafé eller bara göra det som föll henne in. Det livet handlade bara om henne och Matthew, vuxna människor som inte ville vakna i ottan på helgen för att titta på tecknade filmer. Thóra åtnjöt visserligen bara det här livet varannan helg, när hela hopen övergav hennes hem och åkte till Hannes och hans nya kvinna. Få saker roade Thóra mer än helgpappans låtsade glädje när hon kom körande med barnaskaran. Leendet hade blivit särskilt stelt efter att Sigga kommit ihop sig med sin mamma nyligen och flyttade till Thóra helt och hållet. Hon gick med på att följa med i paketet till Hannes och när han tänkte motsäga sig det sa Gylfi helt enkelt att om det var så att Sigga inte var välkommen så skulle inte han heller komma. Hans far blev snabbt tyst och hade inte sagt ett ord om platsbrist sedan dess. Gylfi hade fyllt arton och var därför inte tvungen att åka till sin pappa varannan helg, han hade faktiskt kunnat vägra det sedan sexton års ålder. Thóra tvivlade på att Gylfi visste om det, men hade inte tänkt upplysa honom om det så att far och son skulle kunna fortsätta att ha kontakt. Men också för att hon skulle få lite andrum själv. Thóra försökte koncentrera tankarna på jobbet igen – ett utkast till ett bodelningsavtal. Ett enfamiljshus med två våningar skulle göras om till två fristående lägenheter för att rädda ägaren ur den knipa han hamnat i genom ett lån i utländsk valuta som han hade tagit vid fel tidpunkt i ett anfall av stor optimism. Innan hon hann sätta i gång med arbetet ringde Matthew. Det


    | Tisdag  mars  |

19

hörde inte till vanligheterna att han ringde henne på arbetstid. Till skillnad från Thóra var han formell och tog allt mycket högtidligt. Han hade till exempel anmält sig på isländska för utlänningar och tog sig an det med stort allvar. I början hade hon hjälpt honom med hemläxorna och inte kunnat motstå frestelsen att smyga in ett par ovidkommande ord i textuppgifterna. Matthew hade inte uppskattat skämtet när det kom fram och slutat be henne om hjälp. Då hade Sóley, Thóras dotter, tagit över som hjälplärare. Hon var inte mer än åtta år och hade fortfarande stor respekt för alla typer av studier. Därför var de båda goda vänner och Matthew lärde sig snabbt att klara sig på språket trots att han och Thóra fortfarande pratade tyska med varandra. »Vad skulle du säga om att ta ett litet uppdrag för banken?« frågade Matthew efter att ha ursäktat sig för att han ringde henne på jobbet. »Banken?« härmade Thóra honom förvånat; bankerna hade ju en hel här av experter och jurister i sin tjänst. »Vad då för uppdrag?« Hon stirrade på bodelningsavtalet som väntade på henne på skärmen. Behövde de få tag på ett sådant avtal? Hade advokathären vägrat att ta i sådana tråkigheter? »Det gäller en fullgörandegaranti«, svarade Matthew. »Banken har gått i borgen för entreprenörföretaget Bergtækni som inte tycks vilja hålla entreprenadavtalet som de skrev under för ett brittiskt gruvbolag. Det verkar som att britterna vill lösa in garantin med följden att banken får ta smällen.« Han blev tyst en liten stund. »Det handlar om stora pengar och ännu mer så som landet ligger eftersom borgen är i euro.« »Och vad ska jag göra?« frågade Thóra. »Få gruvbolaget att låta bli att kräva pengarna?« Matthew skrattade till. »Nej, det skulle vare sig du eller någon annan kunna ro i land med. Som jag förstår det är de svåra att tas med. Men så gör de heller inte affärer för välgörenhets skull. Även om de får ut garantin från banken så förlorar de ändå på entreprenadavtalet. De begränsar helt enkelt sin förlust.«


20 |

       | Ödemark

»Vad skulle jag då göra?« frågade Thóra. »Se till att de där eurona kan byta ägare eller kanske försöka göra invändningar?« Möjligen var det här ännu tråkigare än bodelningsavtalet och då var det bättre att sitta still i båten. »Varken eller«, svarade Matthew. »Saken är den att Bergtækni ligger långt efter plan och det är inte troligt att man kan jobba ikapp de fördröjningar som redan har uppstått. Tvärtom har deras avkastning rasat och det ser inte ut som att den situationen kommer att lösas inom den närmaste framtiden. De anställda vägrar att åka tillbaka till området och arbetet är så specialiserat att det inte går att hitta ersättare på gatan precis. Planen är att skicka folk till platsen för att undersöka situationen och huruvida banken ska anlita en annan entreprenör om allt har gått åt skogen.« »Kan de det?« frågade Thóra. Även om hon i perioder hade arbetat mest med kontraktsrätt så hade entreprenadavtal ändå aldrig hamnat på hennes bord. Hon kände därför inte till så mycket om dem men tillräckligt för att förstå vad de handlade om och veta att de skilde sig avsevärt från andra mer traditionella avtal mellan människor. »Ja«, svarade Matthew. »Jag ska skicka dig entreprenadavtalet och villkoren för fullgörandegarantin om du är intresserad av det här men jag kan förstås inte göra det innan du har åtagit dig det.« Thóra tänkte efter. »Har jag förstått saken rätt att det här jobbet utförs i utlandet?« Hon kunde absolut tänka sig att komma i väg från landet ett par dagar. Vintern hade inte varit någon annan lik och fastän det var långt fram i mars avlöste det ena ovädret det andra. »Ja, du skulle bli tvungen att resa utomlands«, sa Matthew och blev tyst. Thóra tyckte sig höra på hans röst att platsen inte var särskilt spännande. Hon var ganska säker på att det inte fanns några isländska entreprenörer i Gaza, Irak, Afghanistan eller andra krigsområden, så det kunde inte vara så illa. »Vad är det egentligen för uppdrag och var?« frågade hon och höll tummarna i hopp om att


    | Tisdag  mars  |

21

det handlade om att bygga ett hotell i Karibiska havet. Hon hade en förstklassig bikini som hon inte hade haft tillfälle att flanera i sedan Gud visste när. Det kunde ju tänkas att gruvbolaget ville utvidga sina affärer och försöka sig på turistnäringen. »Det är förundersökningar och uppbyggnad av området för gruvutvinning på Grönland på vägnar av Arctic Mining. Bergtækni bjöd lägst på arbetet och har haft manskap där i nästan ett år. Fram tills nu har allt gått utan större missöden även om produktiviteten inte har varit exemplarisk. Men nu har det hänt något och medarbetargruppen har upplösts.« Thóra kom av sig lite grann när hon hörde namnet. Grönland. Ett av ytterst få länder som var kallare och ett värre väderhelvete än Island för närvarande. Bikinin skulle inte komma till användning om hon tog den med sig – sälskinnsbyxor skulle passa bättre. Hon svalde besvikelsen. »Är personalen på Grönland?« »Nej, de är på Island. Alla utom två män som sannolikt fortfarande är på platsen. De andra reste hem på ledighet och nu vägrar de att åka tillbaka.« »Vad menar du med att de här båda männen sannolikt fortfarande är på platsen?« »Man har inte hört av dem på tio dagar och man får inte tag på någon som kan undersöka vad det rör sig om. Eventuellt är det bara arbetarbarackernas sambandssystem som har kraschat men det enda sättet att ta reda på det verkar vara att åka till platsen. Om man hittar en vettig förklaring på det här är det tänkbart att man kan övertala personalen och få dem att återvända. Det vore givetvis den bästa lösningen för banken.« »Kan det ha hänt något? Att männen har frusit ihjäl eller något sådant?« »Det är en tänkbar förklaring«, sa Matthew. »Det har hänt förut. För ungefär ett halvår sedan försvann en geolog, en ung kvinna, från barackerna och hon anses ha omkommit. Hon hittades aldrig men det troligaste är att hon har gått bort sig i ovädret och frusit ihjäl.«


22 |

       | Ödemark

»Var hon ute och gick?« frågade Thóra. »I ovädret?« »Det är det ingen som vet«, svarade Matthew. »Hon försvann och kan lika gärna ha tagit livet av sig. Folk har en tendens att bli deprimerade i sådan där isolering.« Thóra teg och visste inte vad hon skulle säga. Matthew skyndade sig att tillägga: »Den händelsen står inte på dagordningen och har ingenting med männens försvinnande att göra. De kanske fortfarande är vid liv, för i bästa fall har sändaren på platsen lagt av och så har de helt enkelt inte lyckas få i gång den igen. Andra förklaringar till deras öde är alla betydligt dystrare, vädret där har varit ungefär som här den senaste tiden, bara värre. De har inte klarat sig om de inte är inomhus någonstans. Hur som helst så har saken hamnat i ett allvarligt läge, både vad gäller dessa män och Bergtæknis och därmed bankens intressen.« »Är det inte lättare att tillkalla grönländsk räddningstjänst eller polis?« frågade Thóra. »Det här låter riktigt obehagligt och om något har hänt åligger det oavsett de inhemska parterna att undersöka omständigheterna.« »Det här ligger i obygden på landets östkust. Visserligen ligger det en liten by alldeles i närheten men där finns det ingen polis permanent och det är omöjligt att få lokalbefolkningen att åka och göra efterforskningar för oss eller Arctic Mining. Om männen har blivit matförgiftade eller insjuknat på något annat sätt så är varje dag viktig och det är inte möjligt att vänta på att man får dit grönlänningarna.« »Det är inte mycket hjälp i mig om det här handlar om sjukdom«, sa Thóra. »Jag är inte heller så säker på att jag vill åka dit om det finns allvarligt sjuka människor där – eller rent av döende.« »Du åker inte ensam«, sa Matthew. »Man har redan värvat en läkare till gruppen, liksom en mycket erfaren räddningsarbetare och en före detta anställd på Bergtækni som är orienterad där. Sedan kommer det dessutom med en expert på datasystem för att sätta i gång kommunikationen igen.« Han blev tyst ett ögonblick. »Och så jag.«


    | Tisdag  mars  |

23

»Aah«, sa Thóra. Det var ju ett plus. Landet var minus. Åtminstone på vintern. »När är det tänkt att åka och hur lång resa blir det?« Av gruppens storlek att döma skulle man inte bara stanna något dygn. »Vi åker i morgon bitti«, sa Matthew. »Prognosen är gynnsam – för ovanlighetens skull.« Han harklade sig. »Vi siktar på att vara så kort tid som möjligt på platsen men det kommer att visa sig när vi kommer dit. Där avgör i och för sig vädret mycket.« »Var är det tänkt att övernatta?« frågade Thóra även om hon misstänkte vad svaret skulle bli. Det var inte troligt att man kunde hitta ett femstjärnigt hotell i Karibiska havets anda i de trakterna. Matthew harklade sig. »I arbetarbarackerna. Om det anses säkert. Om inte – då måste vi komma överens med byborna om husrum.« Thóra tittade på skärmen igen och tristessen som slog emot henne. Här blev hon erbjuden ett litet äventyr och det var knappt fem minuter sedan hon satt och ömkade sig över tråkiga arbetsuppgifter. Hon kunde enkelt avvaras i några dagar med de unga juristernas hjälp. De skulle få lov att hänga lite mindre på nätet under tiden. »Jag följer med«, sa hon men skyndade sig att tilllägga: »Jag måste visserligen ordna så att ungarna kan vara hos Hannes eller få mamma att vara hos dem innan jag kan ge ett slutgiltigt svar, men jag kan inte tro annat än att det löser sig.« »Bra«, sa Matthew och det var lätt att höra på rösten hur nöjd han var. »Vi kan gå igenom målet efteråt om du kommer hit och pratar med den som har hand om det här. Du får bra betalt, det kan jag försäkra dig.« »Varför åker ingen av era advokater?« frågade Thóra. »De har fullt upp de här dagarna och har dessutom begränsat intresse«, sa Matthew. »Det här passar dem ändå inte. Men du är som klippt och skuren.« Thóra förstod inte hur det kunde komma sig. Inte var hon någon duktig skidåkare, fjällvandrare eller mycket för friluftsliv om man inte räknade korta promenader i vackert väder. Svaret


24 |

       | Ödemark

på det var en bisak. Matthew såg världen i ett annat ljus än hon och trots att de kände varandra väl kunde han mycket väl vara av uppfattningen att Thóra drömde om att bli den första farmodern under fyrtio att komma till Nordpolen, med barnbarnet i famnen eller något liknande. »De där männen där«, sa hon och tillade det hon mest av allt ville veta: »Tror du att de är döda?« Matthew andades hastigt in. »Den ene har förmodligen dött men förhoppningsvis inte båda.« »Vad menar du?« frågade Thóra undrande. Det var olikt Matthew att antyda saker. »En av de anställda på Bergtækni som är här i landet har varit duktig på att prova fjärråtkomsten till systemet och verkar ha kommit in trots att andras försök inte har gett något resultat sedan dess. Det har alltså funnits datauppkoppling i början om än sporadiskt men nu verkar den ha brutits helt och hållet. Hur som helst så letade mannen upp de nyaste filerna och hittade då bland annat en som var intressant och som hade skapats efter att gruppen övergav området. Mannen sparade den och skickade den sedan till en annan i gruppen och man kan säga att den e-posten är huvudorsaken till att de anställda tvärvägrar att åka tillbaka.« »Vad innehöll egentligen den där filen?« frågade Thóra. »Enligt den tyder allt på att en av männen är vid liv, åtminstone är någon i sin fulla kraft på platsen. Det här gör att målet har fått högsta prioritet.« »Vad var det i filen?« frågade Thóra förvånat och nyfiket. »Jag ska kanske bara skicka den till dig. Somligt är egentligen omöjligt att sätta ord på«, sa Matthew. »Vill du se den? Jag varnar dig för att innehållet inte är särskilt trevligt.« Thóra var naturligtvis tvungen att se filen och det så fort som möjligt. De avslutade samtalet och hon väntade otåligt på e-posten. Hon skyndade sig att öppna den när den dök upp. Den bifogade filen var en wmp-fil och namnet var sammansatt av en obegriplig sifferrad. Hon begrep sig inte på dateringen som måste


    | Tisdag  mars  |

25

ha åstadkommits av filmkameran själv. Thóra högerklickade på filen och såg att den hade skapats för fyra dagar sedan, precis före midnatt den 13:e mars. Hon kunde inte avgöra om den här informationen hade skapats i filmkameran eller i datorn som filen hade förts över till. En klocka som gick fel eller en annan tidszon kunde naturligtvis förvirra informationen. Hon stängde fönstret och öppnade den bifogade filen.


kapitel 2

| Tisdag 18 mars 2008

F i l m s e k v e n s e n var kort men verkningsfull. Thóra satt en lång stund och försökte lista ut vad som filmades, kvaliteten var i sämsta laget och bilden visades i ett obehagligt litet fönster på skärmen. När Thóra försökte förstora det blev bilden grovkornig och därmed ännu otydligare. Ljudet var också ganska dåligt och kännetecknades av ett lågt ihållande surrande. Det hade varit en enkel sak att rensa och förtydliga det i ett avsnitt av CSI, men eftersom advokatkontoret inte förfogade över något laboratorium var Thóra tvungen att låta sig nöja med det otydliga ljudet. Det var olyckligt eftersom det som kunde urskiljas genom surret var just det som hade mest inverkan på henne. Filmen var inspelad inomhus men det var ingen enkel sak att få klart för sig på vilken slags plats filmaren befann sig för filmkameran hölls med mycket ostadiga händer. Thóra såg en bokhylla och en stol skymta förbi i början av filmen men nästan omedelbart riktades kameran ner mot den melerade golvmattan. Sådant var perspektivet i stort sett tills det var över. Förutom golvmattan syntes ingenting utom två fötter med tillhörande ben upp till knäna i bästa fall. Fötternas ägare låg eller satt på golvet vilket var underligt i sig. Han verkade dessutom orörlig, vilket ökade på egendomligheten ännu mer. Thóra hade inte sett att folk tuppade av så där sedan hon deltog i nattlivet i sin ungdom och gick på efterfest ibland. Då hade någon enstaka gäst legat i samma ställning men av fotbeklädnaden att döma hade det inte rört sig om någon fest. Tjocka strumpor satt på fötterna – troligen raggsockor – och öppna fotriktiga inneskor som aldrig hade varit, och aldrig skulle bli, på modet och därför knappast gångbara på fest. Vederbörande satt eller låg med utsträckta jeansklädda ben på golvet men själva fötterna pekade


    | Tisdag  mars  |

27

utåt åt varsitt håll. Thóra hade en känsla av att det var en man utan att kunna förklara varför, för det var inte möjligt att avgöra fötternas eller skornas storlek. Under de tre minuter och tjugotvå sekunder som filmsekvensen varade ryckte fötterna till fyra gånger på ett onaturligt sätt. Precis innan det hände hördes ett vinande som överröstade bruset ett ögonblick och slutade med en dämpad duns. Fötterna ryckte då till, ett mörkt stänk dök upp och försvann mitt på linsen. Thóra hade under årens lopp tvingats titta på en hel drös med skräckfilmer tillsammans med sin son Gylfi och kanske var det därför hon läste in det värsta i allt det här. Hon tyckte det verkade som att man antingen styckade ett lik eller dödade en man med yxa eller ett tungt tillhygge. Fast det senare kunde inte stämma, för det hördes inget skrik eller något annat ljud av smärta. Endast ett sus, en dunk – och ett underligt gnolande från ett barn. Thóra kunde urskilja en melodi men fick ingen reda i texten. Antingen hittade barnet bara på någonting eller också var språket henne fullständigt främmande. Hon sträckte sig efter telefonen och valde sin delägare Bragis kortnummer. »Kom in till mig en stund«, sa hon och kisade medan hon tittade på filmen för tredje gången. »Jag behöver höra din åsikt om en sak.« Hon pausade filmfilen och lutade sig tillbaka i stolen och tog sig fundersamt för munnen. Det hade uppenbarligen inte varit väl övervägt att säga att hon skulle åka med även om hon naturligtvis fortfarande kunde ändra sig. Hon såg förstulet mot papperen på bordet och betraktade dokumenten i det stora namnbytarmålet överst i den tunna pappershögen. Hon tittade åter på skärmen. Av filmfilen att döma var det här Grönlandsmålet sannerligen annorlunda. »Vad gäller saken?« frågade Bragi nyfiket när han dök upp i dörröppningen i all sin mäktighet. Han var storväxt och bar åldern väl på sitt björnaktiga sätt. Han var klädd i mörk kavaj och slips, så tillhörde han ju också den generation advokater som ansåg att det var en skam för klassen att klä sig i bekväma kläder. Han var dock inte mer rättrogen än att han hade lossat


28 |

       | Ödemark

på slipsknuten och knäppt upp översta knappen så värdigheten hade fått stryka på foten en del. »Titta på det här«, sa Thóra och pekade på skärmen. »Tala sedan om för mig vad du tror det är som händer där.« Hon startade filmen och sköt ut skrivbordsstolen för att låta honom få bättre plats. Bragi gillade allt som var underligt så det här måste falla honom på läppen. Hon väntade tills allt var över och det märkliga barngnolandet hade slutat höras. »Jaha«, sa hon, »låt höra.« Bragis ögon glittrade. »Om det här är kopplat till en skilsmässa då paxar jag för att få målet, som ungarna säger.« Han famlade efter musen för att spela upp filmsekvensen på nytt. »Det här är utmärkt.« Thóra avbröt honom och berättade för honom i stora drag om Matthews anbud och filminspelningens ursprung. Hon såg hur leendet försvann när det här förmodligen inte rörde ett äktenskap som låg för döden. »Men vad tror du att det var?« frågade hon. »Jag tror att det i bästa fall var misshandel. I värsta fall mord«, svarade Bragi och gjorde inga försök att dölja sin besvikelse över att det inte var ett skilsmässomål. »Det tror jag också«, sa Thóra och andades ut. »Jag förstår inte annat än att jag borde lämna det här ifrån mig. Det är mer än lite konstigt och mycket allvarligare än bara förlust av garantipengar.« »Ja, det beror på hur hög garantin är«, sa Bragi. »Det finns tariffer över människans värde så man kan mycket väl koppla samman dessa två om den här stackaren har gått till sina fäder.« Han tänkte efter en stund men tillade sedan. »Visserligen skulle vi behöva fler upplysningar, till exempel om kön, ålder och utbildning, så det skulle inte bli några exakta uträkningar.« Thóra grimaserade. »Det vet jag väl«, sa hon, irriterad över hans smaklöshet. »Jag funderar framför allt på om det är ofarligt för mig att åka på den här resan. Tänk om filmsnutten är tagen på platsen?« »Jag skulle inte läsa in för mycket i det här«, sa Bragi och klappade henne lätt på axeln. »Det här kan ha varit vad som helst och

9789174992878  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you