9789170282133

Kuva Olga Vlahou

”Jag anförtrodde Fernando saker jag inte berättat för någon …

Fernando

inte ens för mig själv.” Paulo Coelho

M o r ais

D

en brasilianske författaren Paulo Coelhos verk har fängslat miljontals läsare på alla kontinenter världen över. Men det är få som känner till mannen bakom

personliga dagböcker skrivna under fyrtio års tid.

Paulo Coelho – Ordens alkemist är ett öppenhjärtigt och häpnadsväckande porträtt av Coelhos resa mot litterär världsstjärnstatus.

FERNANDO MORAIS (f. 1946) är

Coelho, född 1947, har levt ett färgstarkt liv, och innan hans nästintill

en respekterad brasiliansk författare

besatta dröm om att bli en framgångsrik författare blev verklighet,

och journalist. Han har skrivit många

prövade han sina vingar i flera olika branscher och mötte många

faktaböcker och har arbetat för de

svårigheter på vägen.

största brasilianska tidningarna och på TV. Han har också haft en lång karriär som politiker. I Brasilien har Morais fått ett stort antal utmärkelser i litteratur och journalistik, tillsammans med en mängd andra utmärkelser. Morais bor idag i São Paulo.

Coelhos turbulenta ungdom präglades av återkommande depressioner, vilket medförde att hans föräldrar la in honom på mentalsjukhus. Efter det följde en tid med droger, vilt rockstjärneliv och svart magi och till slut hamnade han i en cell hos brasilianska säkerhetspolisen. Coelhos rastlösa själ fick inte ro förrän 1986, då han påbörjade sin pilgrimsvandring till Santiago de Compostela i Spanien, resan som senare blev inspirationskällan till hans genombrottstitel Pilgrimsresan. ”Coelhos fans kommer ivrigt att plöja igenom denna uppmärksammade och tillfredsställande biografi.” Publishers Weekly isbn: 978-91-7028-213-3

Omslagsdesign: Design Works Group Svensk omslagsanpassning: Nic Oxby Omslagsbild © David Brabyn / Corbis / SKOY

Pa u l o C o e l h o

alkemist är Fernando Morais första biografi, baserad på Coelhos

Ordens alkemist

Alkemisten och Pilgrimsresan. Boken Paulo Coelho – Ordens

Paulo Coelho är en av världens mest lästa författare.

Alla hans romaner har blivit globala bästsäljare: isynnerhet Alkemisten, Pilgrimsresan och Veronika bestämmer sig för att dö.

AU T HO R OF

THE ALCHEMIST

www.paulocoelho.com

F ernando

M orais

pa u lo coelho O rdens

a l k emist B io g rafi

9 789170 282133

w w w. b a za r fo r l a g . co m

Morais_AlkemistCoelho_sleeve_SE.indd 1

25/02/10 17:25:35

C

M

Y

K

Fernando Morais

PAULO COELHO Ordens alkemist Översättning: Örjan Sjögren

Till Marina, följeslagare över ännu en Rubicon.

Bazar Förlag AB Hammarby Fabriksväg 25 120 33 Stockholm www.bazarforlag.se infose@bazarforlag.com Orginalets titel: O Mago Copyright © Fernando Morais, 2008 This edition was published by arrangements with Sant Jordi Asociados, Barcelona, Spain. © Svensk utgåva: Bazar Förlag AB, Stockholm 2010 Översättning från portugisiska: Örjan Sjögren Omslagsdesign: Design Works Group Svensk omslagsanpassning: Nic Oxby Omslagsbild © David Brabyn / Corbis / SKOY Sättning och grafisk form: Stevali Production Satt med: Adobe Garamond Pro 11/14 Papper: Ensolux Cream 70 g/1,6 och 115 g coated Tryck och bindning: TBB, Slovakien 2010 ISBN 978-91-7028-213-3

”När jorden trots allt inte upphör år 2000 kanske i alla fall det här överdrivna intresset för Paulo Coelhos böcker upphör.”

[Wilson Martins, litteraturkritiker, april 1998, dagstidningen O Globo.] ”Brasilien är Rui Barbosa, det är Euclides da Cunha, men det är också Paulo Coelho. Jag är varken läsare av hans böcker eller hans beundrare, men han måste accepteras som en aspekt av den brasilianska samtiden.”

[Samme Martins, juli 2005, O Globo.]

1.

Paulo i dag: Budapest-Prag-Hamburg-Kairo En grå och trist eftermiddag i maj 2005 landar Air Frances väldiga vita Airbus A600 mjukt på den våta landningsbanan på Ferihegy flygplats, i Budapest. Det är slutet på en två timmar lång flygning, med början i Lyon i södra Frankrike. I kabinen informerar flygvärdinnan passagerarna om att klockan är sex på eftermiddagen i Ungerns huvudstad och att temperaturen är åtta grader Celsius. Vid fönstret i första raden i affärsklass sitter en man i svart T-tröja, med säkerhetsbältet fortfarande fastspänt. Han lyfter blicken och stirrar på en diffus punkt någonstans långt bortom skiljeväggen av plast framför sig. Oberörd av de övriga passagerarnas nyfikenhet höjer han, fortfarande med blicken fäst vid samma fläck, pekfingret och långfingret på högerhanden, som om han höll på att välsigna någon, och blir sittande orörlig i några sekunder. När planet har stannat och han reser sig upp för att ta ner ryggsäcken från bagagehyllan kan man se att han är helt klädd i svart – kängor med höga tygskaft, jeans, T-tröja, alltsammans svart. Någon har sagt att om det inte vore för den spjuveraktiga blicken skulle man kunna ta honom för en präst. En detalj på hans yllekavaj, svart också den, talar om för de övriga passagerarna – åtminstone de franska – att deras medresenär inte är någon vanlig dödlig, för på kavajslaget sitter en pytteliten guldbrosch med röd emalj, inte mycket större än ett mikrochips i en dator, som visar att han är en Chevalier av Hederslegionen. Det här är Frankrikes förnämsta och mest eftertraktade orden, instiftad 9

av Napoleon Bonaparte 1802 och bara utdelad på presidentens personliga önskan. Utmärkelsen, tilldelad resenären genom beslut av Jacques Chirac, är emellertid inte det enda som får honom att sticka ut. Hans tunna, kortklippta vita hår slutar i en tofs strax över nacken, en vit liten hästsvans, omkring tio centimeter lång. Det är en sikha, hårlocken som braminer, ortodoxa hinduer och Hare Krishna-munkar har. En välansad vit mustasch och ett välansat vitt bockskägg fullbordar det smala, friska och solbrända ansiktet. Det är en liten och spenslig men muskulös man, 1,69 lång och utan ett gram synligt fett på kroppen.

Med ryggsäcken på ryggen och vansinnigt röksugen blandar han sig med passagerarhjorden i gångarna på flygplatsen och har mellan läpparna en icke tänd Galaxy Light, en brasiliansktillverkad cigarett. I handen håller han en Bic-tändare som han är redo att använda så fort det är tillåtet, vilket inte ser ut att bli alltför snart. Även för någon som inte kan ungerska är innebörden av orden Tilos adohányzás klar, eftersom de står på skyltar som sitter uppe överallt tillsammans med en bild av en brinnande cigarett överstruken med ett rött streck. Mannen i svart står bredvid bagagebandet och stirrar otåligt mot den genomskinliga glasväggen som skiljer de internationella passagerarna från Ferihegys stora hall. Den svarta hjulförsedda lilla resväskan med ett vitt hjärta ritat med krita är faktiskt så liten att den hade kunnat tas ombord som handbagage, men dess ägare avskyr att bära på saker.

När han har passerat genom tullen och kommer ut på andra sidan glasväggen märker han, synbart besviken, att hans namn inte står på någon av de skyltar som visas upp av de chaufförer och ombud för researrangörer som väntar på passagerarna från hans flyg.

Och vad värre är, det står inte heller några fotografer, reportrar eller tv-kameror och väntar på honom. Ingen alls är där. Han går ut på trottoaren och sveper runt med blicken och innan han fäller upp kragen på kavajen för att skydda sig mot den kalla vinden som drar genom Budapest tänder han sin Galaxy och tar ett så djupt bloss att halva cigaretten blir till aska. De övriga passagerarna från Air France-planet sprider sig snabbt till bussar, taxibilar och privatbilar, 10

trottoaren framför flygplatsen blir öde och besvikelsen övergår i stark irritation. Han tänder en ny cigarett, ringer ett internationellt samtal på mobiltelefonen och muttrar på portugisiska, med kraftig Riodialekt och lätt nasal röst: ”Det är ingen som väntar på mig här i Budapest! Ja! Du hörde helt rätt.”

Han upprepar ord för ord, som om han vill hamra in dem i huvudet på personen han talar med: ”Just det: Det är ingen som väntar på mig här i Budapest! Nej, ingen. Jag sa ingen!”

Han avslutar samtalet tvärt, fimpar cigaretten mot en papperskorg, börjar röka en tredje och går fram och tillbaka med bedrövad min. Det har redan gått femton oändliga minuter sedan han steg av planet när han hör det välbekanta sorlet. Han vänder sig om mot ljudet och ögonen lyser upp. Ett stort leende breder ut sig i hans ansikte. Anledningen till glädjen är några meter därifrån: ett koppel av reportrar, fotografer, kameramän och paparazzi skyndar mot honom och ropar hans namn, nästan samtliga med en mikrofon i handen. Efter dem kommer en ännu talrikare grupp, fansen. ”Mister Colé-ho! Mister Paulo Colé-ho!”

Colé-ho är ungrarnas sätt att uttala efternamnet på den brasilianske författaren Paulo Coelho, mannen i svart som just har stigit av planet i Budapest som hedersgäst på den Internationella Bokmässan.

Inbjudan skedde på initiativ av Ryssland, temaland 2005, (inte av Brasilien, som inte ens har någon monter på plats). Paulo Coelho är för närvarande den mest lästa författaren i Ryssland, som med sina 143 miljoner invånare är ett av de folkrikaste länderna i världen. Tillsammans med reportrarna kommer också människor med exemplar av hans senaste succé, Zahiren, uppslagen på första sidan, de snubblar i snåret av sladdar på marken och utmanar de ohyfsade journalisterna i hopp om att få en autograf. Alla blixtarna i kombination med det blåaktiga skenet från reflektorerna ger författarens kala huvud ett udda utseende, som om han befann sig på ett dansgolv på en nattklubb på 70-talet, upplyst av stroboskoplampor. Trots ståhejet och obehaget uppvisar han ett oföränderligt 11

och änglalikt leende och trots att han översköljs av en störtflod av frågor på engelska, franska och ungerska ger han intryck av att njuta av en ojämförlig känsla: världsberömmelsen. Som fisken i vattnet.

Med gnistrande ögon och det mest uppriktiga leende en människa kan uppvisa återgår Mister Colé-ho till att vara Paulo Coelho, superstjärna och ledamot av den Brasilianska Akademien, vars böcker har översatts till 66 språk och dialekter i mer än 160 länder. Han berättar för journalisterna att han har varit i Ungern en enda gång tidigare, för mer än tjugo år sedan. ”Jag är bara rädd för att den kapitalistiska turismen ska ha gjort större skador på Budapest än vad ryssarna åstadkom på ett halvt århundrade”, provocerar han och syftar på den period då landet stod under gamla Sovjetunionens förmyndarskap.

Redan tidigare den här dagen fick författaren tillfälle att njuta av allmänhetens igenkännande. Medan han väntade på flyget i Lyon kom en brasiliansk man med vitt skägg fram till honom och presenterade sig som hans läsare och beundrare. När passagerarna uppmanades att gå ombord på bussen som skulle ta dem till planet gick de tillsammans till gaten, men när den andre brasilianen skulle visa biljetten kunde han inte hitta den bland alla sina broschyrer och turistkartor. För att inte de andra passagerarna skulle bli otåliga förde Air France-tjänstemannen honom åt sidan, där han letade vidare efter sitt boardingcard medan resten av kön rörde sig framåt.

Av artighet ställde sig Paulo bredvid landsmannen, men blev genast befriad: ”Tack, men du behöver inte stå här. Jag hittar boardingcardet när som helst.”

När alla passagerarna var ombord på bussen tog den franske tjänstemannens goda humör slut och han hotade att stänga dörren: ”Pardon, men utan biljett kan ni inte gå ombord.”

Brasilianen insåg att hans semesterresa höll på att gå om intet, men han gav inte upp: ”Jag har biljetten, det är jag säker på. Jag visade den för några minuter sen för författaren Paulo Coelho, som stod bredvid mig, för att se om våra platser var nära varandra.”

12

Fransmannen spärrade upp ögonen: ”Paulo Coelho? Menar ni att mannen med det rakade huvudet och Légion d’Honneur på kavajslaget är Paulo Coelho?”

När han fick bekräftat att så var fallet sprang han mot bussen, där passagerarna väntade på en lösning på problemet, och ropade: ”Monsieur Paulô Coelô!”

Så fort författaren hade rest sig upp och bekräftat att han mycket riktigt hade sett sin landsmans boardingcard vinkade den med ens artige och vänlige tjänstemannen åt den försenade brasilianen och gav honom tillstånd att stiga ombord.

Kvällsmörkret har sänkt sig över Budapest när en lång och smal ung man talar om att intervjun är slut. Medan journalister och fans protesterar placeras Paulo i baksätet på en Mercedes-Benz, vars ålder och imponerande exteriör antyder att den en gång i tiden kan ha transporterat den ungerska kommunistregimens ledare. I fordonet sitter också hans följeslagare under de närmaste tre dagarna: chauffören och livvakten Pál Szabados, en ung kortsnaggad nästan två meter lång man, och Gergely Huszti, den bleke ciceronen som befriade honom från reportrarna. Båda två har ställts till förfogande av Athenäum, hans förlag i Ungern.

När bilen startar och innan Gergely hinner presentera sig ber Paulo om ett ögonblicks tystnad och gör som på flygplanet: blicken fäst i oändligheten, lyft pekfinger och långfinger, några sekunder är allt han behöver för att läsa en tyst bön. Han utför denna ensamma ceremoni minst tre gånger om dagen – när han vaknar, klockan sex på eftermiddagen och vid midnatt – och han upprepar den på flygplan vid start och landning och i bilar när de börjar rulla, oavsett om han sitter på ett långdistansflyg eller ska göra en kort taxifärd. På vägen till hotellet läser Gergely upp programmet för författaren: ett föredrag följt av signering på bokmässan, ett besök i Budapests tunnelbana tillsammans med borgmästaren Gábor Demszky, fem enskilda intervjuer för tv, en kollektiv intervju, en fotografering med Miss Peru, som är en av hans läsare (och som är i Ungern för att kampanja inför Miss Universum-tävlingen), två middagar, en show på en utomhusnattklubb … Paulo avbryter Gergely på engelska: 13

”Tack, det räcker. Du kan stryka besöket i tunnelbanan, showen och Miss Peru. Det var inte med i programmet.”

Ciceronen insisterar: ”Jag tycker att vi åtminstone ska ha kvar besöket i tunnelbanan, det är den tredje äldsta i världen … Och borgmästarens hustru är ditt fan, hon har läst alla dina böcker.” ”Aldrig. Jag signerar en bok särskilt åt henne, men jag tänker inte åka på tunnelbaneutflykt.”

Sedan tunnelbanan, nattklubben och Miss Peru (som skulle dyka upp under boksigneringen) har strukits från programmet godkänns det av författaren, som trots att det har varit en ansträngande vecka inte förefaller trött. Under den maratonlansering av Zahiren som han är mitt uppe i har han i en strid ström av intervjuer mött reportrar från den chilenska dagstidningen El Mercurio, det franska magasinet Paris Match, den holländska morgontidningen De Telegraaf, Maison Cartiers magasin, den polska tidningen Fakt och det norska veckomagasinet Kvinner og Klær. På begäran av en god vän, rådgivare åt den saudiska kungafamiljen, gick Paulo Coelho också med på att skriva en reflekterande berättelse åt Nigel Dudley och Sarah MacInnes, redaktörer för den brittiska tidskriften Think, inriktad på affärer och ekonomi.

En halvtimme efter det att Mercedesen har lämnat flygplatsen parkerar den framför Hotel Gellert, ett imponerande hundraårigt fyrstjärnigt hotell vid floden Donau, där Centraleuropas äldsta termalbad ligger. Innan Paulo skriver in sig kramar han en vacker mörkhårig kvinna, som just har kommit från Barcelona och som har stått och väntat på honom i hotellobbyn. En knubbig, blåögd liten pojke håller henne i handen. Hon är Mônica Antunes och pojken är hennes son. Även om hon arbetar som Paulo Coelhos litterära agent vore det ett misstag att, som många gör, betrakta henne som enbart det, för det vore att erkänna endast en liten del av det arbete hon har gjort ända sedan 1980-talet.

Det finns de i litteraturens jet set som säger att det bakom hennes vackra ansikte, milda röst och blyga leende döljer sig en ilsken vakthund, för hon är känd och fruktad för sin hårdhet mot vem som än 14

hotar författarens intressen. Många förläggare omnämner henne elakt – och alltid bakom ryggen förstås – som ”Häxan i Barcelona”, en anspelning på staden där hon bor och varifrån hon kontrollerar allt som händer i sin enda klients yrkesliv. Mônica har blivit den länk som förenar författaren med förlagsvärlden. Allt som direkt eller indirekt berör eller handlar om hans litterära produktion måste ovillkorligen passera genom det moderna kontor på sjunde våningen där Sant Jordi Asociados – döpt med det katalanska namnet för böckernas skyddshelgon, Sankt Göran – har sin verksamhet. Den förläggare som försöker närma sig Paulo Coelho direkt, utan att gå via agenturen, får sitt namn nedskrivet på Mônicas svarta lista – vars existens hon ilsket förnekar. Viktiga europeiska och latinamerikanska bokhandlare har vittnat om att straffet för all del kan dröja, men det uteblir aldrig.

Medan den peruanska barnflickan håller ett öga på hennes son i hotellfoajén sätter sig Mônica med författaren vid ett bord i ett hörn och öppnar väskan full av datorutskrifter från Sant Jordi. I dag är allt bara goda nyheter: På tre veckor har Zahiren sålt 16 000 exemplar i Ungern. I Italien är siffrorna för samma period uppe i över 420 000. På de italienska bästsäljarlistorna har boken till och med lyckats ta sig förbi Memoria e identità: Conversazioni a cavallo dei millenni, den nyligen avlidne påven Johannes Paulus II:s memoarer.

Författaren verkar ändå inte nöjd: ”Det är jättebra, Mônica. Men jag vill veta hur Zahiren går i jämförelse med den förra boken, under samma period.”

Mônica har inte svaret på tungan, men väl på ett annat blad, som hon läser med ett segerrikt leende, på en portugisiska som efter nästan tjugo år i Spanien har börjat få en viss katalansk anstrykning: ”Under motsvarande period sålde Elva minuter 328 000 exemplar i Italien. Zahiren säljer med andra ord nästan 30 procent mer. Är du nöjd nu?” ”Ja, självklart. Och i Tyskland, hur ser det ut där?” ”Där ligger Zahiren på andra plats på Der Spiegels lista, endast efter Da Vinci-koden.”

Förutom Ungern, Italien och Tyskland ber författaren att få uppgifter om försäljningen i Ryssland, han vill veta om Arash Hejazi, 15

den iranske förläggaren, har löst problemen med censuren och vad som har hänt i frågan om piratupplagorna i Egypten. Enligt Mônicas uträkningar håller författaren på att slå sina egna rekord i varje land boken kommer ut i. I Frankrike låg Zahiren en vecka efter utgivningen högst upp på alla listor, inklusive den mest prestigefulla, den i veckomagasinet L’Express. I Ryssland har boken sålt över 530 000 exemplar, i Portugal 130 000 (medan Elva minuter kom upp i 80 000 först sex månader efter utgivningen). I Brasilien har Zahiren sålt i 160 000 exemplar på mindre än en månad (60 procent mer än Elva minuter under motsvarande period). Och medan Paulo är på turné i Ungern distribueras 500 000 exemplar av den spanska översättningen av Zahiren i de södra delstaterna i USA – för att nå den spanskspråkiga befolkningen där – och till arton latinamerikanska länder. Den sista nyheten verkar vara den enda överraskningen i rapporten: föregående dag hade en beväpnad grupp rånat en lastbil i en förort till Buenos Aires och tagit med sig hela den värdefulla lasten – tvåtusen exemplar av Zahiren just komna från tryckeriet och på väg till stadens bokhandlar. Några dagar senare framkastade en litteraturkritiker på Diario de Navarra i Spanien teorin att stölden hade varit en reklamkupp av författaren för att sälja ännu fler böcker.

Denna atmosfär av oro och stress upprepar sig vartannat år, varje gång Paulo Coelho ger ut en ny titel. Under de här perioderna uppträder en av världens mest lästa författare med samma osäkerhet som en debutant. Så har det alltid varit. När han skrev sin första bok, O Diário de um Mago (Pilgrimsresan), delade han och hustrun, konstnären Christina Oiticica, på jobbet att dela ut reklamblad utanför Rio de Janeiros teatrar och biografer och sedan gick han från bokhandel till bokhandel i Zona Sul för att få veta hur många exemplar som hade sålts. Tjugo år har gått sedan dess, metoderna och tekniken har förändrats, men författaren är fortfarande den samme, han använder mobiltelefonen eller sin bärbara dator för att hålla sig à jour med allt som har att göra med utgivning, distribution, medial uppmärksamhet och böckernas placering på listorna.

Han har fortfarande inte skrivit in sig som gäst eller gått upp till rummet när Lea kommer, en sympatisk kvinna i femtioårsåldern, 16

gift med Schweiz inrikesminister och hängiven läsare av författaren, som hon träffade första gången på Världsekonomiskt forum i Davos. När Lea läste i en tidning att han skulle komma till den ungerska huvudstaden tog hon ett tåg från Genève och reste mer än tusen kilometer, genom hela Schweiz, Österrike och halva Ungern, för att få tillbringa några timmar vid sidan av sin idol i Budapest.

Klockan är nästan åtta på kvällen när Paulo till slut går in i den svit som man har reserverat åt honom på Gellert.

Rummet ser ut som ett palats i jämförelse med gästens enkla packning – samma packning som han bär med sig över hela världen: fyra svarta T-tröjor, fyra färgade sidenkalsonger (modell omoderna boxershorts), fem par strumpor, ett par svarta Levi’s, ett par knälånga bomullsshorts och en limpa med Galaxycigaretter (lagret fylls hela tiden på genom kontoret i Rio eller av vänliga brasilianska vänner som hälsar på honom). Vid högtidliga tillfällen lägger han till bagaget den kavaj som han hade på sig när han for från Frankrike, en skjorta med krage, en slips och ”sällskapsskorna”: ett par lågskaftade skor med insvängd klack, som på cowboystövlar – alltsammans svart. Tvärtemot vad man skulle kunna tro vid en första anblick har valet av färg på kläderna inget med tur, mystiska eller andliga frågor att göra. Med den erfarenhet han har fått genom att ofta tillbringa två tredjedelar av året på resande fot har han lärt sig att svarta tyger tål hotellens tvättinrättningar bäst – även om han under resorna för det mesta tvättar strumpor, tröjor och kalsonger själv. I ett hörn av resväskan ligger en necessär som innehåller tandborste och tandkräm, rakhyvel och rakblad, tandtråd, deodorant, eau-de-cologne, rakskum och en tub Psorex, en salva som han använder när psoriasisen får det att börja klia och fjälla mellan fingrarna och på armbågarna. I det andra hörnet, skyddade av strumpor och kalsonger, ligger en liten bild av Nhá Chica, en from kvinna från södra Minas Gerais, och en liten flaska med välsignat vatten från den katolska helgedomen i Lourdes i södra Frankrike.

En halvtimme senare dyker han upp i hotellobbyn igen, doftande av lavendel, nyrakad och lika pigg som om han just hade stigit upp (kavajen hänger över axeln så att man på vänstra underarmens 17

ovansida kan se tatueringen av en liten blå fjäril med utbredda vingar). Dagens sista engagemang är en middag hos en konstnär i en villa på Budas kullar, på Donaus högra strand, med en fantastisk utsikt över den tusenåriga staden, som denna kväll täcks av ett fint duggregn.

I ett rum upplyst av levande ljus väntar ett femtiotal gäster på honom, bland dem artister, författare och diplomater, de flesta unga, omkring trettio år. Och som vanligt är en hel del av dem kvinnor.

Strax sitter alla utspridda i sofforna eller på golvet och samtalar, eller snarare försöker samtala genom den höga, tunga rockmusiken som kommer från ljudanläggningen. En cirkel av kvinnor och män omger författaren, som talar utan uppehåll. Den lilla publiken lägger strax märke till två egendomliga vanor: Med jämna mellanrum för han snabbt högra handen framför ögonen, som om han jagar bort en fluga som ingen ser. Några minuter senare upprepas gesten, men den här gången är det som om den osynliga flugan surrade vid det högra örat. Vid middagen tackar han, hela tiden på flytande engelska, för hyllningen och lovordar det ungerska köket för dess bedrift att förvandla en anspråkslös köttragu till en oförglömlig läckerhet – gulasch. Vid tvåtiden på natten, efter kaffet och några omgångar tokajer-vin, drar sig gästerna hem.

Klockan kvart i tio nästa morgon har de första journalisterna som är inbjudna till presskonferensen slagit sig ner i de trettio fåtöljerna i det lilla konferensrummet på Hotel Gellert. Alla som kommer prick klockan tio får lov att stå. Föremålet för reportrarnas intresse steg upp klockan halv nio. Om det inte hade regnat skulle han ha tagit sin vanliga promenad på en timme på gatorna kring hotellet.

Eftersom han inte gillar att beställa mat till rummet (”Äter på rummet gör man om man är sjuk”) intog han frukost i cafeterian, gick sedan upp och tog en dusch och sitter nu och läser tidningarna och surfar på Internet. För det mesta läser han en tidning från Rio och en från São Paulo, samt Paris-upplagan av den nordamerikanska International Herald Tribune. Resten av den dagliga läsningen kommer senare i form av urklipp och resuméer fokuserade på författaren och hans böcker.

18

Prick klockan tio stiger han in i konferensrummet som är upplyst av fotolampor och fullsatt med journalister och slår sig ner bakom det lilla bordet på vilket det står en flaska med mineralvatten, ett glas, ett askfat och en bukett röda rosor. Gergely greppar mikrofonen, förklarar anledningen till författarens besök i landet och presenterar, i första raden av stolar, agenten Mônica Antunes.

Klädd i en elegant marinblå dräkt reser hon sig, tydligt generad, för att tacka för applåderna.

Paulo talar på engelska i fyrtio minuter, vilket inkluderar den tid det tog för Gergely att översätta varenda mening till ungerska.

Han minns sin resa till Budapest 1982, berättar lite om sin egen historia och sin författarkarriär. Han avslöjar, till exempel, att efter framgången med Pilgrimsresan ökade antalet pilgrimsvandrare på Santiagoleden i Spanien från fyrahundra om året till fyrahundra om dagen. Som ett erkännande döpte myndigheterna i Galicien en av gatorna i staden Santiago de Compostela till ”Paulo Coelhos gata”.

Under frågestunden avslöjar journalisterna att de inte bara är förtrogna med hans verk utan visar också, samtidigt som de lägger all objektivitet åt sidan, att de är författarens fans. Några talar om en viss bok av honom som ”min favorit”. Mötet förflyter utan en enda indiskret fråga och utan förtretligheter. Den vänliga stämningen skapar en känsla av att man befinner sig på ett möte med Paulo Coelho-läsarnas klubb i Budapest. När Gergely säger att presskonferensen är slut applåderar reportrarna författaren. En liten kö bildas framför bordet och en improviserad boksignering, exklusiv för de ungerska journalisterna, börjar. Först då märker man att nästan alla har haft med sig böcker i väskan.

Eftersom författaren inte gärna äter stadigt mitt på dagen tar han en lätt och snabb lunch på hotellrestaurangen. Han äter en skiva rostat bröd med leverpastej, dricker ett glas apelsinjuice och en kopp espresso. Han utnyttjar den lediga halvtimmen före nästa punkt på programmet till att kasta ett öga på utrikessidorna i dagstidningarna Le Monde och El País. Han är alltid intresserad av vad som händer i världen och han håller sig alltid väl underrättad om alla krig och kriser som når rubrikerna. Man hör honom ofta med 19

självförtroende (men utan att någonsin framstå som magisteraktig eller snobbig) tala om så vitt skilda frågor som den förvärrade libanesiska krisen eller nationaliseringen av oljan och gasen i Bolivia.

Hans protestbrev ”Tack, president Bush” 2003, i vilket han gisslade den amerikanske statschefen för den förestående invasionen av Irak, lästes av fyrahundra miljoner personer och väckte stor debatt.

När tidningarna har ögnats igenom återgår han till arbetet. Det är nu dags för superblondinen Marsi Anikó, programledare för Fókusz2, på RTL Club, som så gott som alltid har de högsta tittarsiffrorna på söndagskvällarna. Förutom presentatörens talang och fysiska gåvor har Fókusz2 en annan egenhet i form av en liten present som i slutet av programmet överlämnas till veckans intervjuade person: en maträtt från det ungerska köket tillagad av Marsi själv. I en improviserad liten studio på hotellet förlöper programmet, där intervjuare och intervjuad sitter ansikte mot ansikte, utan överraskningar, bortsett från en lätt rodnad på programledarens kinder när Paulo Coelho glatt börjar resonera om sex och penetration. I slutet får författaren en puss på vardera kinden och ett fat med almásrétes – ett traditionellt ungerskt bakverk fyllt med vallmoblad som Marsi försäkrar att hon har bakat med egna händer – och en flaska pálinka, det mycket starka lokala fruktbrännvinet. På några minuter monteras dekoren till Fókusz2 ner för att ge plats åt en annan dekor, mer uppsluppen och färgglad, avsedd för en intervju med András Simon, på ungerska MTV. När inspelningen en timme senare är klar räcker journalisten honom en trave med sju böcker att signera.

Med bara några minuters mellanrum – endast så långa att författaren precis hinner ta en espresso och röka en cigarett – fortsätter intervjuerna till eftermiddagens slut. När den siste reportern lämnar hotellet är det mörkt ute. Trots skuggorna av mörka ringar under ögonen försäkrar Paulo att han inte är trött: ”Tvärtom. Att tala om så många olika saker på så kort tid får adrenalinet att stiga. Sådana här saker får mig att känna mig elektrisk …”

Det må vara professionalism, fåfänga eller något annat bränsle som driver författaren, som snart ska fylla sextio, säkert är i alla fall 20

att han uppvisar en avundsvärt god form. En dusch och en kopp espresso räcker för att han klockan halv nio på kvällen ska stå i hotellobbyn igen och gnugga händerna. Mônica, Lea (som har lyckats ansluta sig till gruppen), den tystlåtne livvakten Szabados och Gergely väntar på honom. Den lille pojken sover djupt i sin mammas hotellrum, vakad av barnflickan Juana Guzmán. Det återstår fortfarande en punkt innan dagens program är avslutat: en middag med författare, förläggare och journalister hemma hos Tamás Kolosi, ägaren av förlaget Athenäum och en av dem som har sett till att författaren har kommit till Ungern. När Gergely frågar honom om han är trött efter dagens uppståndelse skrattar han högt: ”Självklart inte! I dag var bara en aperitif, arbetet börjar i morgon.”

Efter middagen med förläggaren passar Mônica på att under den tio minuter långa bilfärden tillbaka till hotellet informera honom om nästa dags agenda, som hon har fastställt tillsammans med Gergely: ”Invigningen av bokmässan är klockan två på eftermiddagen.

Eftersom du har fler intervjuer på hotellet på förmiddagen kommer det inte att bli någon tid för lunch. Jag har reserverat plats på en restaurang på vägen så att vi kan äta smörgåsar och en sallad.”

Paulo har tankarna någon annanstans: ”Jag är bekymrad över den här historien med förlaget i Israel, som inte gillade titeln på Zahiren och vill ändra den. Var snäll och ring dem i morgon och säg att jag inte godkänner det. Antingen behåller de titeln eller också låter de bli att publicera den. Det var illa nog att de översatte namnet på herden Santiago i Pilgrimsresan, till Jakobi.”

Han var envis redan innan han blev stjärna. Mônica kommer ihåg att när Alkemisten publicerades i USA ville förläggaren ändra titeln till The Shepherd and His Dreams (”Fåraherden och hans drömmar”), men författaren sa att det inte gick för sig. Nu när han hör henne berätta historien ler han och säger: ”Jag var ingen alls och de var HarperCollins. Men jag var bestämd från början och sa att ’det går jag inte med på’, och jag vann deras respekt.”

21

Nästa morgon skiner en blek sol över staden och författaren känner sig uppmuntrad att ta sin entimmespromenad längs Donaus stränder. En dusch, ett hastigt svep på Internet, frukost, två intervjuer och så är han redo för del två av dagen, invigningen av bokmässan. På vägen stannar de på det ställe som Mônica har reserverat, en lunchrestaurang där alla gäster verkar ha blivit ivägskrämda av den höga ljudnivån på musiken som kommer från en ålderdomlig jukebox. Paulo går fram till den, sänker volymen, stoppar i 200 forinter i mynt och väljer en romantisk hit från 50-talet, ”Love Me Tender”, sjungen av Elvis Presley. Han går leende tillbaka till bordet och härmar rocksångarens melodiösa röst: ”’Love me tender, love me true …’ Jag älskar Beatles, men den här killen är störst, han kommer alltid att finnas kvar …”

Gergely undrar hur det kommer sig att han är så glad och Paulo slår ut med armarna: ”I dag är det Sankt Görans dag, böckernas skyddshelgon. Allt kommer att gå som smort!”

Den Internationella Bokmässan i Budapest hålls varje år i en kongresshall i en park – som den här gången fortfarande har mörka fläckar efter vinterns snö – och brukar locka tusentals besökare. Paulo blir mottagen vid en privat ingång av tre kraftiga livvakter och förs till ett litet VIP-rum. När han får veta att det står nästan femhundra personer i kö för att få en autograf vid förlagets monter klagar han: ”Det var inte vad vi bestämde. Enligt överenskommelsen skulle bara hundrafemtio biljetter delas ut.”

Chefen för förlaget förklarar att det inte gick att skingra läsarna och fansen: ”Jag ber om ursäkt, men när biljetterna tog slut sa de som väntade helt enkelt att de inte tänkte gå. Det var ännu fler från början, men en del av dem har gått till hörsalen där du ska tala. Problemet är att den bara rymmer trehundrafemtio personer och det är nu åttahundra som väntar. Vi fick lov att snabbt sätta upp stora bildskärmar utanför för dem som inte har lyckats komma in.”

Mônica lämnar diskret rummet, går till Athenäums monter och kommer tillbaka fem minuter senare och skakar bekymrad på huvudet: 22

”Det kommer aldrig att gå, det blir tumult.”

Vakterna säger att det inte är någon fara, ingen kommer att råka illa ut. Möjligen skulle de råda dem att låta barnet och barnflickan vänta i VIP-rummet tills allt är klart.

Nu när Paulo har fått veta att mässan flödar över av fans och läsare jagas hans tidigare irritation helt på flykten. Han ställer sig leende upp, slår ena handen i den andra och bestämmer: ”Så det är för mycket folk? Ju fler desto bättre! Kom så går vi ut och tar emot läsarna. Men först får ni ursäkta mig i fem minuter.”

Han går till badrummet som för att kissa, men väl där inne ställer han sig framför en vägg och läser med blicken i tomma intet en tyst bön. Sedan ber han Gud att allt ska gå bra under dagens aktiviteter: ”Nu är det upp till Dig.” Gud verkar ha lyssnat på honom. Skyddad av de tre livvakterna – och av Szabados, som har order om att aldrig vika från hans sida – kommer Paulo Coelho fram till Bela Bártok-salen i skenet av tv-teamens lampor och fotografernas kamerablixtar. Alla stolar är upptagna och till och med i raderna mellan och bredvid stolarna är det fullt. Publiken består till lika delar av män och kvinnor, men de flesta är unga. Han leds fram till scenen av vakterna och tackar för applåderna med händerna sammanflätade över bröstet. Det starka ljuset från fotolamporna och den stora folkmassan gör det outhärdligt varmt i salen. Författaren talar i en halvtimme på flytande franska, om sin historia, kampen för att bli författare, förverkligandet av drömmen, sin tro, alltsammans tolkat till ungerska av en ung kvinna. Efter detta väljs ett begränsat antal personer ut för att ställa frågor, efter vilka författaren reser sig och tackar för mottagandet.

Publiken börjar ropa att han inte ska gå. Viftande med böcker i luften skriker de: ”Ne! Ne! Ne!” Mitt i oväsendet förklarar tolken att ne på ungerska betyder ”nej” – folk vill inte att han ska gå utan att signera böckerna. Problemet är att vakterna också säger ne. Det är helt enkelt för mycket folk. Ropen fortsätter med oförsvagad kraft – Ne! Ne! Ne! Paulo bestämmer sig 23

för att inte låtsas om vakterna, tar upp en penna ur fickan och återvänder leende till mikrofonen: ”Om vi organiserar oss kanske det går att signera några böcker!”

Det uppstår genast trängsel, dussintals personer trycker på, tar sig upp på scenen och omringar författaren. Risken för tumult skapar en spänd stämning och vakterna beslutar att ingripa utan att invänta order. De griper honom om axlarna, lyfter upp honom från golvet och bär iväg honom till en vrå bakom ridån, varifrån han förs till ett säkert rum. Paulo skrattar: ”Ni kunde ha låtit mig vara kvar. Mina läsare är jag inte rädd för.

Jag är rädd för ett tumult. 1998 i Zagreb försökte en kille tränga sig före i kön genom att visa en pistol i byxlinningen, ni kan tänka er vad farligt! Mina läsare skulle aldrig göra mig något ont.”

Med två livvakter framför sig och två bakom sig leds författaren genom kongresshallens korridorer, inför de omkringståendes nyfikna blickar, till Athenäums monter, där travar med exemplar av Zahiren väntar honom. Den femhundra personer långa kön har förvandlats till en väldig folksamling som ingen lyckas få ordning på. De hundrafemtio biljettinnehavarna viftar med sina numrerade kort, omgivna av majoriteten som inte har något annat pass till autografen än det mest väsentliga: böcker av Paulo Coelho. Men Paulo har erfarenhet från liknande situationer och tar snabbt kommandot. Han sträcker upp armarna och på franska och med tolkens hjälp ropar han till folkmassan – ja, vad som väntar honom är en mindre folkmassa bestående av hur många? Femtonhundra, tvåtusen personer? Det är omöjligt att veta vilka som är där för att be om autograf, för att se sin idol eller som helt enkelt har lockats dit av uppståndelsen. Han har svårt att göra sig hörd och skriker: ”Tack allesammans för att ni har kommit. Jag vet att många av er har varit här sedan i förmiddags och jag har bett förlaget att servera vatten till alla. Låt oss bilda två köer: en med er som har biljett och en med er som inte har. Jag ska försöka ta emot allesammans. Tack så mycket!”

Nu börjar det tuffa jobbet. Medan servitörer rör sig genom lokalen med brickor fulla med små flaskor med kallt mineralvatten 24

försöker författaren bringa ordning i förvirringen: han signerar trettio böcker åt läsarna med biljetter och trettio åt dem som har blivit utan. Omkring var femtionde minut tar han en snabb paus för att gå till badrummet eller ut till ett litet bås utomhus, det enda stället på hela mässan där man får röka. Vid tredje besöket i rökrutan – som han döper till bad boy’s corner – träffar han en icke-rökare med bok i handen som hoppas på en autograf utanför kön. Det är brasilianen Jacques Gil, en tjugoåring från Rio som har flyttat till Ungern för att spela i landets äldsta fotbollsklubb, Újpest. Paulo signerar boken snabbt och tar fyra, fem djupa bloss på sin cigarett.

Med raska steg återvänder han till montern, framför vilken folkmassan tålmodigt står kvar.

Genom takfönstren kan man se att det har hunnit bli kväll när de sista läsarna kommer fram till det lilla bordet. Det officiella programmet är slut och det är nu dags att koppla av. Gruppen, som har utökats med ett halvdussin killar och tjejer som inte vill gå, gör upp om att träffas i hotellentrén efter middagen för att gå ut. Klockan tio på kvällen kommer de till en karaokebar i det populära shoppingcentret Mammut. De ungerska ungdomarna som följer med författaren blir bedrövade när de får veta att ljudanläggningen är trasig. ”Det var illa”, beklagar sig en av dem för direktören. ”Just i dag när vi hade lyckats övertala Paulo Coelho att sjunga …”

Omnämnandet av Paulo Coelho öppnar än en gång dörrar: mannen viskar något i örat på en ljus kille med rakat huvud och denne tar en hjälm under bordet och sticker iväg som ett skott.

Direktören återvänder leende till gruppen: ”Vi ska inte behöva gå miste om ett uppträdande av Paulo Coelho på grund av att vi inte har någon karaokemaskin. Min kompanjon tog motorcykeln och ska låna en maskin från ett ställe i närheten. Ni kan slå er ner.”

Motorcykelkillen dröjer så länge att det emotsedda uppträdandet inte blir mer än ett oinspirerat och högst anspråkslöst framförande.

Paulo sjunger Frank Sinatras ”My Way” i duett med Andrew, en ung amerikansk student på semester i Ungern, och gör sedan en soloversion av ”Love Me Tender” men avböjer att göra extranummer.

25

Allesammans återvänder till hotellet vid midnatt och nästa morgon upplöses gruppen. Mônica återvänder med sin son och Juana till Barcelona, Lea åker till Schweiz och författaren sitter, efter en timmes promenad genom Budapests centrum, återigen i baksätet på Mercedesen som körs av Szabados. Bredvid sig har han en kartong full med sina böcker som han slår upp på första sidan, signerar och skickar till Gergely i framsätet, en efter en. Han tillägnar chauffören och ciceronen de två sista. En timme senare sitter han i affärsklassavdelningen på ett annat Air France-plan – den här gången på väg till Paris – och ber sin tysta bön. När maskinen har lyft kommer en ung och vacker svart kvinna med håret lagt i tusen flätor fram till honom, med ett exemplar av Pilgrimsresan på portugisiska i handen.

Hon heter Patrícia och är sekreterare åt den berömda kapverdiska sångerskan Cesária Évora. Hon ber honom signera boken: ”Det är inte till mig, det är till Cesária, som sitter här bakom.

Hon är ditt fan, men hon är väldigt blyg.”

Två timmar senare i Paris blir det en ny kort men oväntad signering och fotografering, då Paulo igenkänns av det kapverdiska bandet som väntar på sångerskan. Det stim och stoj som uppstår lockar dit nyfikna som när de känner igen författaren också vill bli fotade med honom. Trots att han är synbart trött tillmötesgår han alla med ett leende på läpparna. Vid utgången väntar en chaufför på honom med en silverfärgad Mercedes-Benz ställd till hans förfogande av den franske förläggaren. Trots att en svit för 1 300 euro per dygn har reserverats åt honom på Bristol, ett av den franska huvudstadens mest fashionabla hotell, föredrar han att sova i sin systerdotters hem, en rymlig lägenhet med fyra sovrum i det eleganta sextonde arrondissementet, från vars fönster man kan njuta av en romantisk utsikt över floden Seines kurvor. Problemet är att komma dit: i dag är det årsdagen för osmanska rikets folkmord på armenierna och en högljudd demonstration omringar den turkiska ambassaden, som ligger bara några meter från huset. Längs vägen kan man på tidningskiosker se helsidesaffischer för Femina (en veckotidning med i huvudsak kvinnlig läsekrets och en upplaga på fyra miljoner exemplar som följer med som bilaga till flera franska dagstidningar) 26

där läsarna erbjuds ett kapitel ur Le Zahir. Ett jättelikt foto av författaren pryder också förstasidan på Journal du Dimanche, som annonserar om en exklusiv intervju med honom.

Till priset av några smärre lagöverträdelser, som att köra upp på trottoaren och mot enkelriktat, lyckas chauffören Georges till slut parkera framför porten till huset. Paulo har inte varit här så många gånger, så han har inte hunnit lära sig portkoden. Christina är där uppe och väntar på honom, men utan mobiltelefon, och han kommer inte heller ihåg telefonnumret till bostaden. Antingen väntar han tills någon granne kommer eller också ropar han på Christina att hon ska slänga ner nyckeln. Ett fint duggregn faller och väntan börjar bli oangenäm. Det är dessutom ett hus med sex våningar och med bara en lägenhet per våning, så risken är stor att han ska bli tvungen att stå där i timmar innan någon vänlig själ ska gå in eller kommer ut. Det är bara att ropa och hålla tummarna för att Christina är vaken. Stående mitt på gatan och med händerna formade som en tratt runt munnen skriker han: ”Chris!”

Ingen reaktion. Han försöker på nytt: ”Christina!”

Han kastar blickar åt sidorna och mot grannarnas fönster, rädd för att bli igenkänd, och tar i av sina lungors fulla kraft igen: ”Chris-tiii-naaaaa!”

Som en mor som tittar ner på sin busige son visar hon sig med ett leende, i jeans och yllepullover, på den lilla balkongen på tredje våningen och kastar ner nyckelknippan så att hennes man (som nu trots allt ser ganska trött ut) ska komma in. Paret sover bara en natt i lägenheten. Nästa dag är de båda inkvarterade i svit 722 på Bristol, reserverad av förlaget Flammarion. Valet av Hotel Bristol är ingen slump: det är ett tempel av lyx på Rue du Faubourg Saint-Honoré och det var hit, till lobbyn och bland fåtöljerna i Louis XV-stil, han förlade delar av handlingen i Zahiren. I boken brukar huvudpersonen träffa journalisten Esther i hotellets cafeteria för att dricka varm choklad sötad med ett kanderat apelsinskal. Som ett sätt att återgälda hedersbetygelsen beslutade Bristol att döpa drycken till 27

Le chocolat chaud de Paulo Coelho, ord som står skrivna med gyllene bokstäver på de små chokladpaket som serveras till gästerna för tio euro.

Denna eftermiddag förvandlas hotellet till mötesplats för journalister, kändisar och utländska gäster som alla är bjudna till middagen under vilken Flammarion kommer att släppa årets bomb på den europeiska förlagsmarknaden: tillkännagivandet att man har skrivit kontrakt med Paulo Coelho. Sedan 1994 har författaren varit trogen det mycket lilla förlaget Éditions Anne Carrière, som har uppnått försäljningssiffror som har väckt avund till och med hos de mest väletablerade förlagen: under lite mer än tio år har hon sålt åtta miljoner böcker av författaren. Efter att i år efter år ha sagt nej till erbjudanden som blev alltmer frestande och svåra att avvisa gav författaren till slut efter för en insättning av Flammarion på hans bankkonto på enligt ryktet 1,2 miljoner euro, ett belopp som båda parterna föredrar att inte bekräfta.

Paulo och Christina dyker upp i lobbyn på Bristol. Hon är en attraktiv femtiofemåring, något kortare än sin man, som hon är gift med sedan 1980. Hon är diskret och elegant, ljushyad och med bruna ögon och har på vänstra underarmens insida en tatuering av en liten blå fjäril, likadan som den hennes man har på sin vänstra arm, fast på utsidan. Christina har gyllene slingor i håret som slutar strax nedanför öronen och över den långa svarta klänningen bär hon en knallröd sjal. Men vad man genast lägger märke till är de båda mystiska ringarna hon har på fingrarna (”välsignade av en stamledare”, förklarar hon), en present som hennes man hade med sig från Kazakstan. Han är som vanligt klädd helt i svart – byxor, kavaj och cowboyskor. Den enda förändringen jämfört med alla de andra dagarna är skjortan och slipsen, båda svarta förstås.

Den första vännen som kommer är också inkvarterad på Bristol och har rest långt. Det är den ryske journalisten Dmitry Voskoboynikov, en gladlynt storväxt man som fortfarande har kvar ärren han fick av tsunamin som strax före nyåret 2005 svepte fram över Indonesien – där han och hustrun Evgenia tillbringade juloch nyårshelgen. Dmitry är före detta korrespondent i London för 28

TASS och son till en före detta chef i KGB och är numera ägare av Interfax, en mega-nyhetsbyrå med säte i Moskva och som bevakar området från Portugal till Asiens östra gränser.

De fyra slår sig ner vid ett av de små beige marmorborden i lobbyn och Evgenia, en fyllig blond kazakiska, ger författaren en present: en praktutgåva av Zahiren på hennes hemlands språk.

Fyra glas champagne ställs fram på bordet, tillsammans med kristallskålar med skalade pistagenötter. Samtalet glider snabbt in på ämnet gastronomi och Evgenia berättar att hon åt en ”couscous à Paulo Coelho” i Marrakech och Dmitry kommer ihåg att de var på en Restaurang Paulo Coelho på en skidanläggning i Gstaad.

Konversationen avbryts när ännu en känd journalist kommer, brasilianen Caco Barcellos, chef för Rede Globo de Televisãos europeiska kontor. Han har just anlänt från London där han är stationerad och han har skickats till Paris exklusivt för att bevaka Flammarions middag.

Klockan sju på kvällen kommer Georges med Mercedesen för att ta dem till ceremonin. Flammarions val av plats för den 250 kuvert stora banketten lämnar inget tvivel om att man siktar på en fest som ska slå alla med häpnad: restaurangen Le Chalet des Îles är ett stort hus som Napoleon III nedmonterat lät ta från Schweiz för att sten för sten återuppföra på en av öarna i Bois de Boulogne, som ett kärleksbevis till sin hustru, den spanska grevinnan Eugênia de Montijo. Gästerna får identifiera sig för säkerhetsvakter på båten som ska föra dem till Île Supérieur, där restaurangen ligger. Vid landstigningen följer receptionister dem till huvudingången, där cheferna på Flammarion turas om med att hälsa de nyanlända välkomna. Redaktörer, litteraturkritiker, konstnärer, diplomater och personligheter i det europeiska kulturlivet omringas av paparazzi och bagatellpressens team för foton och intervjuer.

Det är åtminstone två ambassadörer närvarande, brasilianen Sérgio Amaral och Kuansych Sultánov, representant för Kazakstan, ett land i vilket en del av Zahiren utspelar sig. Den enda anmärkningsvärda frånvaron är Frédéric Beigberder, en före detta reklamdirektör, författare och litteraturkritiker i provokativ stil som sedan 29

2003 har arbetat som redaktör på Flammarion. Några år tidigare, när han var kritiker på den franska skandaltidningen Voici, sågade han Paulo Coelho jäms med fotknölarna efter utgivningen i Frankrike av Manual do Guerreiro da Luz. När alla har satt sig på sina platser går författaren runt från bord till bord och hälsar på alla gästerna.

Innan förrätterna serveras får publiken höra ett kort tal av Frédéric Morel, förlagschef på Flammarion, som tillkännager övertagandet av Paulo Coelho och beskriver det som en anledning till stolthet för förlaget som har gett ut några av de största franska författarna. Rörd håller författaren också ett kort tal, tackar för hyllningen och för att så många har kommit. Efter dessert, skålar i champagne och dans till levande musik avslutas tillställningen.

Nästa morgon flyger författaren och Christina till Pau i södra Frankrike, en flygresa som tar en timme. Där hämtar de bilen som Paulo lämnade på parkeringen några dagar tidigare – en anspråkslös Renault Scénic som han leasar och identisk med hustruns. Hans tydliga ointresse för konsumtionsvaror, till vilket ska läggas ett visst mått av snålhet, gjorde att han, trots sin ansenliga rikedom, inte blev ägare av en lyxbil förrän 2006, och då genom ett slags utbyte av tjänster och varor. Det skedde när den tyska biltillverkaren Audi bad honom skriva en kort text, på omkring två maskinskrivna sidor, som skulle följa med den årsrapport man skickade ut till sina aktieägare. De frågade hur mycket han ville ha för arbetet och på skämt sa han: ”En bil!”

Han skrev texten och skickade den via mejl. Några dagar senare stod en lastbil från Tyskland utanför hans hem och lassade av en blänkande splitterny svart Audi Avant. När han fick veta att det var en bil som kostade omkring hundratusen euro hos återförsäljarna räknade en brasiliansk journalist ut att författaren hade tjänat sexton euro för varje bokstav han skrev. ”Det var inte dåligt”, sa Paulo när han läste notisen, ”jag har hört någon gång att Hemingway fick fem dollar per ord.”

En halvtimme efter det att Paulo och Christina har lämnat Pau befinner de sig i Tarbes, en liten, något melankolisk stad på 30

femtiotusen invånare i utkanten av det franska Baskien och några kilometer från gränsen till Spanien. Efter ytterligare fyra kilometer söderut, på en liten och nästan öde väg är de hemma, i St. Martin, en mycket liten kommun med 316 invånare och några dussin hus mitt bland vetefälten och betesmarkerna där enstaka holsteinkor går. Beslutet att bosätta sig på denna ovanliga plats fattades 2001, när paret gjorde en pilgrimsvandring till helgedomen i Lourdes, sexton kilometer därifrån. I staden Lourdes, vallfärdsmål för troende från alla delar av världen, fanns inte en enda ledig hotellsäng, vilket fick dem att ta in på Henri IV, ett enkelt trestjärnigt hotell i Tarbes.

Det var platsens lugn, närheten till helgedomen i Lourdes och den fantastiska utsikten mot Pyrenéerna som fick dem att bestämma sig för att slå sig ner där. Medan Paulo och Christina utan brådska letade efter ett hus att köpa tillbringade de nästan två år i den enda sviten på Henri IV, ett stort gammalt och trivsamt hus utan någon av den bekvämlighet som de båda var vana vid från de stora hotellen.

Avsaknaden av lyx – vilket bland annat betydde att det inte fanns Internetuppkoppling – kompenserades av den värme med vilken de bemöttes av ägarinnan, madame Geneviève Phalipou, och hennes son Serge, som beroende på tidpunkten på dygnet var antingen hotellets direktör, kypare eller portvakt. Den så kallade ”sviten” som paret bodde i var inte mer än ett sovrum med badrum, som de andra, utökat med ytterligare ett rum som hade gjorts till vardagsrum.

Deras långa vistelse i staden gjorde att Paulo nästan blev som en infödd. Han har aldrig haft sekreterare eller medhjälpare och det var han själv som gick till posten, som handlade i mataffären, gick till apoteket och till slaktaren, precis som platsens andra invånare. I början betraktades han fortfarande som en berömdhet (framför allt på grund av den ständiga närvaron av utländska journalister utanför Henri IV), men det finns ingen ryktbarhet som överlever det dagliga umgänget i kön till bagaren eller frisören: efter några månader blev han en äkta tarbais. Till och med sedan han lämnade hotellet och flyttade till huset i St. Martin har invånarna i staden fortsatt att betrakta honom som en av dem – en uppskattning som Paulo är noga med att återgällda. Under en av sina vistelser i Paris bevisade 31

han detta när han blev intervjuad i Tout le Monde en Parle, ett program som sänds direkt på kanalen France 2 och vars programledare, Thierry Ardisson, är känd för att sätta sina gäster på det hala. Den här dagen deltog även sångaren Donovan och modeskaparen Paco Rabanne. Ardisson stack foten innanför dörren på en gång: ”Paulo Coelho, jag undrar över en sak som länge har förbryllat mig. Du är rik, berömd och känd över hela världen och trots det bor du … Du bor i Tarbes! Är inte det ganska dumt?”

Författaren blev inte svaret skyldig. Han skrattade högt och sa: ”Till och med invånarna där blev förvånade. Det var kärlek vid första ögonkastet. Bara kärleken kan förklara sådana saker.”

Programledaren gav sig inte: ”Men allvarligt talat, förklara för oss, utan att skratta: varför har du valt att bo i Tarbes?” ”Det var kärlek.” ”Jag tror dig inte. Erkänn: du förlorade något vad och blev tvungen att flytta till Tarbes?” ”Nej! Nej!” ”Håller de din hustru som gisslan för att tvinga dig att bo där?” ”Nej! Inte alls!” ”Men om man bor i Tarbes måste man väl åka ända till shoppingcentren i Laloubère eller Ibos för att handla?” ”Ja, just det. Det är där jag brukar handla.” ”Och är det någon i Tarbes som känner dig, vet att du är Paulo Coelho?” ”Javisst, alla där känner mig …” ”Eftersom du nu gillar den där stan så mycket kanske du vill skicka en hälsning till invånaren i Tarbes, förlåt mig, till invånarna i Tarbes?” ”Javisst: tarbaises, jag älskar er. Tack för att ni har tagit emot mig som en son av staden.”

Förklaringen ljöd som musik i öronen på hans nya landsmän.

Några dagar senare lovordade dagstidningen La Dépêche, som bevakar hela regionen Hautes-Pyrénées, där staden ligger, Paulo Coelhos uppträdande och hävdade att ”Tarbes upplevde på lördagskvällen 32

sitt ögonblick av nationell glans och ära”. Till skillnad från vad som brukar påstås i media bor han inte i något slott. Paret bor i den gamla Moulin Jeanpoc, en kvarn som har tagits ur bruk som Paulo och Christina har gjort om till bostad. Fastighetens användbara yta uppgår till mindre än 300 kvadratmeter, uppdelat på två våningar.

Ett mycket bekvämt hem, men utan större lyx. På bottenvåningen ligger vardagsrummet med en öppen spis (bredvid vilken Paulo har ställt sitt skrivbord), ett litet kök, matsalen och en toalett. Under renoveringen av huset lät paret göra en utbyggnad helt i isolerat glas, även taket, så att de kan äta middag under stjärnorna. En gammal silo gjordes om till en bekväm ateljé full med stafflin, dukar, penslar och färgtuber under en entresol i trä; här tillbringar Christina Oiticica dagarna med att måla. På övervåningen ligger parets sovrum, gästrummet och ett tredje rum, som tillhör Maria de Oliveira, en förstklassig kokerska från Minas Gerais och som Christina har tagit dit från Brasilien.

Husets mest förtjusande sida finns emellertid inte inuti det, den finns utomhus. Från vilken del som helst av tomten har man en magnifik utsikt över Pyrenéerna. Vyn blir ännu vackrare mellan november och mars, när bergskedjan är täckt av snö. För att kunna njuta av denna utsikt var författaren tvungen att köpa grannens hus och riva det. Han kommer inte ihåg exakt hur mycket han betalade för vare sig sitt eget eller grannens hus, men mäklare i området uppskattar att fastigheten, utan omkringliggande tomt, är värd omkring 900 000 euro. Författarens fasta egendom, som omfattade huset i Tarbes och lägenheten i Copacabana i Rio, ökade en hel del i värde 2007, när hans höghet schejk Muhammed bin Rashid Al Maktoum, emir av Dubai och Förenade arabemiratens premiärminister, i present gav honom en möblerad lyxvilla värd 4,5 miljoner dollar, uppförd i ett av de exklusivaste bostadsområdena i Dubai (liknande gåva har monarken också skänkt till den tyske racerföraren Michael Schumacher, den engelske mittfältaren David Beckham och den brasilianske fotbollsspelaren Pelé).

Eftersom familjen inte tar hjälp av någon annan anställd än Maria, inte ens en chaufför, är det Paulo själv som ansvarar för de 33

vardagliga sysslorna: hugga ved till brasan, sköta rosorna, klippa gräset och kratta döda löv. Han är mycket organiserad och försöker upprätthålla viss disciplin i husets tider med hjälp av regler som han skämtsamt kallar för ”klosterreglerna”. Förutom när han är engagerad i lanseringen av en ny bok eller på inbjudan deltar i debatter och håller föredrag runt om i världen ser dagarna ganska lika ut. Utan att vara särskilt bohemisk går han sällan och lägger sig före midnatt.

Han dricker vin med måtta och brukar vakna i god form, omkring klockan åtta på morgonen. Han dricker kaffe och äter bröd med smör och ost och går varje dag, i regn som solsken, på en timslång vandring som lika gärna kan gå över fälten omkring huset som, ifall vädret är bra, upp på de branta och steniga kullarna i närheten som bildar Pyrenéernas fot. Christina gör honom nästan alltid sällskap under dessa vandringar, men om hon inte är hemma eller inte kan går han ensam. Alla vänner som är gäster i huset är tvungna att följa med värden – detta är en av klosterreglerna. En av hans favoritvandringar slutar framför kapellet Notre Dame de Piétat, i BarbazanDébat, grannkommun till St. Martin och Tarbes. Där ställer han sig på knä, gör korstecknet, ber en hastig bön, lägger ett mynt i mässsingsskrinet och tänder ett ljus framför den lilla målade träfiguren av Jungfru Maria som i knät har en ovanlig Jesusgosse: trots att han har ett litet barns former bär kroppen martyrskapets sår och dessutom har barnet helskägg.

När Paulo kommer hem igen påtar han lite i trädgården, gallrar växter och skär bort grenar och gräs som håller på att täppa igen den lilla bäcken som rinner över tomten. Först därefter går han upp för att ta en dusch och sätter sedan på datorn för första gången på dagen. Han läser nätupplagan av åtminstone två brasilianska nyhetstidningar och kastar en förströdd blick på de digitala pressklippen med allt som under gårdagen har publicerats om honom och hans böcker i världens medier. Innan han klickar på entertangenten som kommer att öppna en webbsida med listor över mest sålda böcker håller han upp händerna framför datorskärmen, som om han värmde sig framför en brasa, blundar och koncentrerar tankarna ett ögonblick för att, som han säger, locka till sig positiv energi.

34

I dag ler han när han har tryckt med pekfingret på tangenten och sidorna glider förbi. I de länder som betyder mest är det bara i Tyskland och Brasilien som Zahiren inte ligger etta. I båda länderna har amerikanen Dan Brown och Da Vinci-koden lagt beslag på förstaplatsen. Mejlen bjuder inte heller på några stora överraskningar: i dag har det kommit nästan tusen meddelanden från inte mindre än 111 länder, ordnade i en alfabetisk lista som går från Andorra till Venezuela och passerar över Burkina Faso i Afrika, Niue utanför Nya Zeeland och Tuvalu i Polynesien. Paulo säger till Christina som sitter bredvid: ”Titta här, Chris: när vi kom tillbaka från promenaden var klockan 11.11 och termometern stod på 11 grader. Nu öppnade jag mitt e-postprogram och då finns det mejl där från 111 länder. Jag undrar vad det betyder.”

Det är inte ovanligt att höra honom göra den här sortens reflektioner. Där de flesta människor bara urskiljer ett sammanträffande – som i fallet med siffran 1 som dök upp så många gånger på så kort tid – ser författaren tecken att tolka. Hans fixa idéer om namn, platser, datum, färger, saker och siffror som enligt hans uppfattning kan dra till sig olyckor – så som den osynliga flugan han försöker jaga bort med fingrarna – får en att misstänka att han lider av en mild form av det som den moderna medicinska vetenskapen har döpt till tvångssyndrom, eller OCD, efter det engelska namnet ObsessiveCompulsive Disorder. Paulo nämner aldrig Paraguay, expresidenten Fernando Collor (eller hans ekonomiminister, Zélia Cardoso de Mello) och han kunde inte säga namnet Adalgisa Rios, en av hans före detta flickvänner med vilken han hade ett längre förhållande, förrän efter hennes bortgång i juni 2007. Om någon nämner något av de förbjudna namnen i hans närvaro letar han genast reda på något av trä och knackar tre gånger för att jaga bort den negativa energin. Han tar en omväg om han ser en duvfjäder på trottoaren och skulle aldrig trampa på en. I april 2007 bekände han uppriktigt för reportern Dana Goodyear, i ett åttasidigt reportage om honom i det amerikanska veckomagasinet The New Yorker, att han vägrar att äta vid bord där det sitter tretton personer. Christina inte bara 35

förstår denna excentriska sida hos sin man utan delar även farhågor och tolkningar och inte sällan är det hon som varnar för de ockulta riskerna med att göra eller låta bli att göra någonting.

En eftermiddag i veckan har vikts åt läsning av den korrespondens som kommer med den vanliga posten. Var sjunde dag kommer paket från kontoret i Brasilien och från Sant Jordi i Barcelona. Han lägger dem på ett bord på gräsmattan i trädgården och öppnar dem med en fickkniv med skaft av ben och sorterar breven i små högar, i storleksordning. Då och då bryts tystnaden av en kos råmande eller det avlägsna bullret av en traktor.

Alla pappersmanus och disketter från författare som vill debutera hamnar direkt i papperskorgen, precis som hans olika webbsidor säger kommer att hända med dem. I en tid då brevbomber och kuvert med giftiga kemiska pulver har blivit dödliga vapen har Paulo börjat frukta att någon galning ska få för sig att förgifta honom eller döda honom med en bomb, men han har aldrig fått något misstänkt. För säkerhets skull mediterar han en stund över paketen som kommer från Rio eller Barcelona för att ge dem goda vibrationer innan de öppnas. I en kartong av en skjortförpacknings storlek ligger svaren på läsarnas brev, som har skickats från kontoret i Rio de Janeiro för att han ska underteckna dem. De längsta har tryckts på papper försett med brevhuvud med Brasilianska Akademiens emblem, en institution som Paulo är medlem av sedan 2002. Korta svar kommer som vykort stämplade med hans namn. Arbetspasset med korrespondensen avslutas med autografer på hundra fotografier som har begärts av läsarna, foton på vilka författaren framträder som vanligt: svarta byxor, svart tröja och jacka.

Efter några telefonsamtal ägnar han sig åt en timmes avkoppling: på en improviserad bana som han sätter upp i trädgården (eller i skogen utanför huset) utövar han kyudo, en japansk form av bågskytte, som förenar fysisk styrka med tankens disciplin. Mitt på eftermiddagen sätter han sig framför datorn för att skriva den korta veckokolumnen på 120 ord som publiceras i trettio tidningar på fem kontinenter, från Libanon (Al Bayan) till Sydafrika (Odyssey), 36

från Venezuela (El Nacional) till Indien (The Asian Age) och från Brasilien (O Globo) till Polen (Zwierciadlo).

I övrigt skiljer sig Paulos och Christinas dagar inte nämnvärt från byns trehundra övriga invånares lugna vardag. Parets bekantskapskrets är liten och inkluderar inga intellektuella, kända personligheter eller sådana som brukar förekomma i skvallerspalterna. ”Jag har femhundra tv-kanaler till mitt förfogande”, berättade Paulo för några år sedan i en intervju med The New York Times, ”men jag bor i en stad som inte har ett enda bageri.” Den har inget bageri, ingen bar, livsmedelsaffär eller bensinmack. Som i flertalet av de trettiofemtusen mycket små kommunerna i Frankrike finns i det sömniga St. Martin inte en enda butik. Ska man handla eller bara vill bryta rutinen så är Tarbes det alternativ som ligger närmast till hands, förutsatt att man kommer dit före klockan fem på eftermiddagen, den tid då staden börjar dö. Paulos kvällsnöjen består ofta av ett besök på någon av de tre bra lokala restaurangerna där.

Rasten i St. Martin går mot sitt slut och det är dags för Paulo att återgå till det dagliga arbetet. Ett mejl från Sant Jordi innehåller ett förslag om ett ansträngande program för de närmaste tre veckorna som, om det genomförs, kommer att tvinga författaren att resa ett helt varv runt jorden. På programmet finns inbjudningar till lanseringen av Zahiren i Argentina, Mexiko, Colombia, Puerto Rico och Paris, mottagandet av Goldene Feder-priset i Hamburg, boksigneringar i Egypten, Syrien och Libanon, liksom en resa till Warszawa till födelsedagsfesten för Jolanda, hustru till dåvarande polske presidenten, Aleksander Kwasniewski. Sedan vidare till London för att tillsammans med tennisspelaren Boris Becker, sångaren Cat Stevens och FN:s tidigare generalsekreterare, Boutros-Ghali delta i en välgörenhetsmiddag för kampanjen mot användandet av landminor.

Nästa dag ska han återvända till Frankrike för att äta middag på slottet i Versailles med Lily Marinho, änka efter Roberto Marinho, ägare av det brasilianska mediekonglomeratet Organizações Globo.

Fyra dagar senare är det bestämt att Zahiren ska lanseras i Japan och Sydkorea. På återresan till Europa ska han mellanlanda i Astana, Kazakstans huvudstad, för att delta i 65-årsfesten för republikens 37

president, Nursultan Nazarbayev. Det sista föreslagna engagemanget är omöjligt att utebli från: en inbjudan från entreprenören Klaus Schwab, grundare av och ordförande för Världsekonomiskt Forum som hålls varje år i Davos, för att författaren ska tala under öppningsceremonin för ett annat av hans kända initiativ – Kulturfestivalen i Verbier, där unga klassiska musiker från hela världen träffas.

Paulo jagar bort den osynliga flugan framför ögonen en, två, tre gånger och muttrar förargad någonting i stil med ”ingen människa klarar av att genomföra ett sånt program”.

Christina hör hans klagan och retar honom vänligt: ”Hörru du, det var du själv som valde att bli världsmästare i Formel 1! Sätt dig i Ferrarin och kör nu!”

Kommentaren blåser bort hans dåliga humör. Han skrattar länge och erkänner att han inte bara valde det, han har kämpat hela livet för att bli det han har blivit och han har inget att klaga på: ”Okej, men det går i alla fall inte att genomföra det här programmet. Tillställningarna ligger för tätt inpå varandra, och på tre olika kontinenter!”

För det mesta är det inte engagemangen i sig som gör att resorna känns stressiga, utan det inferno som moderna flygplatser har förvandlats till, särskilt efter terroristattackerna den 11 september 2001, då vaksamheten, byråkratin, misstänksamheten och, följaktligen, väntetiderna ökade väsentligt. Eftersom kändisskap inte garanterar alla privilegier tvingas han uppleva köer, förseningar och överbokningar precis som vem som helst av hans miljoner läsare och ett av problemen med det av Sant Jordi föreslagna programmet är att det skulle behöva genomföras helt och hållet med trafikflyg.

Paulo skriver ut listan och börjar, med en penna i handen, stryka först de engagemang som kräver interkontinentala flygningar, vilket innebär att han måste skjuta på Latinamerika, Japan och Korea och tacka nej till födelsedagsfesten i Kazakstan. Syrien och Libanon får också utgå, men Egypten får vara kvar. Warszawa byts ut mot Prag, en stad i vilken författaren avser att infria ett löfte som han avgav för tjugo år sedan. Till slut bestämmer han att hans första stopp, Tjeckien, ska följas av Hamburg, där han tar emot priset 38

och därifrån fortsätter till Kairo. Men problemet är återigen flygen.

Det finns inga flyg som gör det möjligt att fullgöra engagemangen i Tyskland och Egypten enligt tidtabellen. Tyskarna vägrar att göra ändringar i programmet, som redan har tryckts och skickats ut, men de föreslår ett alternativ: Klaus Bauer, vd för mediekonglomeratet Bauer Verlagsgruppe, som sponsrar Goldene Feder, säger att hans privata jetplan kan ta Paulo och eventuella medresenärer från Hamburg till Kairo så snart ceremonin är över. Flera timmar senare, när programmet har fastställts av alla inblandade parter, ringer författaren Mônica och säger med upptågsfull röst: ”Vad sägs om ett blitzkrieg i Prag när vi nu ändå ska dit?”

Blitzkrieg är Paulos benämning på de överraskningssigneringar som ibland äger rum bara några timmar efter att de har beslutats, utan annonser eller förhandsreklam. Han går helt enkelt in i en bokhandel som de har valt ut på måfå, hälsar på dem som är där med ett ”Hej, jag är Paulo Coelho” och erbjuder sig att signera sina böcker, ifall det finns någon kund som är intresserad. En del påstår att blitzkriegen egentligen är en form av exhibitionism och att författaren älskar att göra dem framför allt i sällskap med journalister.

Det verkar onekligen ha varit fallet när reportern Dana Goodyear reste med honom i Italien, där ett blitzkrieg i Milano visade alla tecken på att ha varit avsiktligt iscensatt särskilt för henne. I Prag föreslår han egentligen ett slags mellanting: att förvarna förläggaren dagen före så att det inte finns tid att arrangera intervjuer, debatter eller talkshows, men ändå vara försäkrad om att det finns böcker åt alla, om det kommer mycket folk.

Syftet med den här resan till Tjeckien har emellertid inget med boklanseringar att göra. När Paulo påbörjade sin resa tillbaka till katolicismen 1982, efter en period då han helt förnekade tron och sökte sig till satanistiska sekter, var han i Prag tillsammans med Christina på en lång resa i rik hippiestil som de båda gjorde genom Europa. Från den mörka gatan Karmelitská gick de in i den lilla kyrkan den Segerrika Jungfrun, inklämd mellan enkla bostadshus och butiker med religiösa souvenirer, för att han skulle avge ett löfte åt Jesusbarnet av Prag. Av oförklarliga skäl har kristna 39

brasilianer alltid visat en särskild tillgivenhet för bilden av gossen som har funnits i Prag sedan 1600-talet. Ett mått på denna tillgivenhet kan man få genom att se på den oändliga mängd radannonser som i årtionden har publicerats i tidningar i landet, i vilka de troende bara skriver en mening, följd av sitt namns initial: ”Till Jesusbarnet av Prag, för att min bön har uppfyllts. D”. Precis som miljontals av sina landsmän ville Paulo också be om något, och det var ingen liten sak. Han ställde sig på knä vid det lilla sidoaltaret, där bilden av barnet står, bad en bön och mumlade så lågt att inte ens Christina bredvid honom kunde höra vad han sa: ”Jag vill bli en författare som läses och är respekterad i hela världen.”

Han insåg att det var sjusärdeles begäran och att betalningen måste var därefter. Medan han bad greps han av medlidande på grund av de malätna klädesplaggen som täckte figuren – kopior av den tunika och mantel som hade sytts av prinsessan Polyxena Lobkowicz 1620 till den första bilden av Jesusbarnet av Prag som man känner till. Hela tiden viskande lovade han vad som i det ögonblicket för honom framstod som det mest storslagna han kunde göra: ”Den dag jag blir en författare som läses och är respekterad i hela världen ska jag komma tillbaka hit och ha med mig en mantel broderad med guldtråd för att täcka din kropp.”

Förslaget om ett blitzkrieg var en förevändning för det verkliga motivet till resan till Prag: nästan trettio år senare skulle Paulo till slut betala för att hans bön hade uppfyllts. Manteln av röd sammet broderad med tunn guldtråd var gjord exakt efter måtten på figuren – som är ungefär en halv meter hög – och var resultatet av flera veckors arbete av Paula Oiticica, Christinas mor. Gåvan som lades i en plastlåda för att den skulle kunna transporteras utan att ta skada orsakade en liten incident på Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris: polisen krävde att paketet skulle föras genom röntgenapparaten, så att man kunde förvissa sig om att inga droger eller sprängämnen gömde sig i det, men det fick inte plats i apparaten på flygplatsen.

Utan manteln tänkte Paulo inte gå ombord. Och utan att manteln gick genom röntgen lämnade den inte säkerhetskontrollen, 40

försäkrade poliserna. Den lilla folksamling som uppstod drog uppmärksamheten till sig från en överordnad tjänsteman som kände igen monsieur Coelô och löste dödläget. Manteln bars till slut ombord på flygplanet utan att röntgas.

När paret kommer till den lilla kyrkan i Prag befinner sig knappt trettio besökare i lokalen, allesammans av allt att döma utlänningar.

Eftersom karmelitprästen Anastasio Roggero bara talar tjeckiska och italienska verkar han inte riktigt förstå vem den där sikhen är eller vad han gör i hans kyrka, bärande på en röd mantel. Prästen gnider otåligt händerna mot sin slitna rock och lyssnar på vad Paulo säger till honom på engelska, låtsas att han förstår, ler, tackar och gör sig beredd att ställa lådan med manteln bakom ett skåp, i sakristian intill långskeppet, när en fransk äldre liten dam känner igen författaren. I en ton några decibel högre än vad som är passande för platsen gör hon sina utflyktsdeltagare uppmärksamma: ”Titta vem som är här: författaren Paulo Coelho!”

Inom loppet av några sekunder strömmar alla de små grupperna av turister mot honom, samtidigt som de talar högt och ber om autografer och att få bli fotade vid hans sida. Fader Anastasio vänder sig om, betraktar än en gång manteln han har i sina händer och börjar förstå att han har gjort en blunder. Han ber Paulo om ursäkt för att han inte genast kände igen honom och insåg betydelsen av den gåva Jesusbarnet just har fått. Han går tillbaka till sakristian och försedd med en digitalkamera kommer han tillbaka för att fotografera manteln, turisterna och naturligtvis få ett foto av sig själv med den illustre gästen, vars verk han säger sig vara väl förtrogen med.

När affärerna med det lilla helgonet är uppklarade passar paret på att återse stan och hälsa på Leonardo Oiticica, Christinas bror som är gift med Tatiana, ackrediterad diplomat på den brasilianska ambassaden i Prag. Två tidningar – Pravó och Komsomólskaia – har redan hunnit uppmärksamma att författaren är i stan, så därför blir blitzkrieget här inte något äkta och spontant sådant. Klockan tre på eftermiddagen, en timme för tidigt, har hundratals personer bildat kö utanför dörrarna till Empik Megastore, den ofantliga och moderna bokhandel som har valts ut av Paulos förlag i landet, Argo.

41

Han anländer på överenskommen tid och möts av en situation likadan som den i Budapest. Den här gången har bara hundrafemtio läsare lyckats få biljetter, men förutom dem breder en våg av hundratals personer ut sig i affärens gångar och flyter ut på trottoaren på Wenceslastorget, ett av de livligaste i Prag. Alla vill ha en autograf.

Författaren upprepar det ungerska receptet – han ber bokhandeln att servera vatten åt samtliga, delar upp grupperna och börjar signera, alternerande mellan dem med biljett och dem utan biljett.

Klockan sex på eftermiddagen kastar han en blick på klockan, gör en paus och ber om ursäkt för att gå på toaletten, men avlägsnar sig bara några meter för att be sin tysta bön bakom en bokhylla. Det är mörkt när han signerar de sista böckerna. Tillsammans med en liten grupp med vänner och bekanta avslutar han kvällen med att prova olika rätter ur det tjeckiska nouvelle cuisine på en elegant restaurang inrymd i en källare i gamla stan.

Nästa dag återvänder Paulo till Paris för ännu en signering, den här gången på Fnac på Place des Thermes. Trots att butiken har lottat ut platser och bara räknar med hundra kunder har ryktet spridit sig och omkring trehundra personer trängs i det lilla auditoriet.

Utanför skockas folk för att komma fram till ett stort ställ med böcker, cd-skivor och dvd:er som är en del av en liten utställning inte bara av hans böcker, utan också av hans litterära, musikaliska och kinematografiska preferenser. Författarens favoritböcker är Albert Camus Främlingen, Henry Millers I kräftans vändkrets, Jorge Luis Borges Fiktioner, Jorge Amados Gabriela: nejlika och kanel och … ou tu porteras mon deuil (den franska versionen av biografin Or I’ll Dress You in Mourning, om tjurfäktaren El Cordobés, skriven av Dominique Lapierre och Larry Collins). Fansen som har kommit till Fnac kan också köpa hans brokiga urval av filmer: Blade Runner (av Ridley Scott), Once Upon a Time in the West (Sergio Leone), 2001 – Ett rymdäventyr (Stanley Kubrick), Lawrence av Arabien (David Lean) och den brasilianska O Pagador de Promessas (Anselmo Duarte). Uppställningen över Paulos favoritskivor är ännu spretigare: Abbey Road (Beatles), Nionde symfonin (Beethoven), Atom Heart Mother (Pink Floyd) och Första pianokonsert (Chopin). De franska 42

fansen är lika tålmodiga som de ungerska och tjeckiska. Efter att ha talat i en halvtimme och svarat på publikens frågor signerar författaren böcker åt alla som är där innan han lämnar butiken.

Som kontrast till de avspända lanseringarna i Budapest, Prag och Paris är överlämnandet av Goldene Feder-priset nästa dag arrangerat med närapå militär stränghet. Ända sedan man upptäckte att den cell av terroristorganisationen al-Qaida som samlade förövarna av attackerna den 11 september 2001 i USA var verksam i Hamburg lever staden i ständig beredskap (och spänning). Av de tjugo självmordskapare som var direkt inblandade i attentatet bodde nio i en lägenhet i utkanten av staden – bland dem gruppens ledare, egyptiern Muhammed Atta, som var pilot på ett av de två plan som for in i tornen på World Trade Center. Att döma av antalet privata livvakter som omger dem verkar festen för att hedra Paulo Coelho onekligen vara ett utmärkt mål för attentat. Bankdirektörer, industrimän, entreprenörer, förläggare och kända personligheter har strömmat hit från olika delar av Europa för att se ceremonin. För att undvika problem har evenemangets arrangörer avsatt endast fem minuter åt pressen då man får fotografera gästerna och pristagarna (priset delas också ut till en vetenskapsman, en professor, en entreprenör och en religionsrepresentant). Under prisceremonin avskiljs reportrarna tillsammans med säkerhetsvakterna och chaufförerna och placeras i en av funktionärernas cafeterior, varifrån de kan titta på alltsammans via tv-monitorer som sitter uppsatta på väggarna.

Fem timmar efter ankomsten till Handelskammer står författaren med ryggsäck på ryggen i en VIP-sal på Hamburgs flygplats, på väg att gå ombord på det Falcon Jet som ska föra honom till Kairo. Hans ankomst till den egyptiska huvudstaden sammanfaller med att USA:s första dam, Laura Bush, besöker Kairo, vilket får myndigheterna att ytterligare stärka landets repressiva säkerhetsapparat. Den frekvens med vilken Egypten utsätts för terroristattentat av radikala islamistgrupper – med turister som främsta måltavlor – fick vänner till författaren att oroa sig. ”Tänk om någon fanatisk religiös grupp bestämmer sig för att kidnappa dig och sedan kräver frigivandet av hundra politiska fångar för att släppa dig”, sa de. Men 43

författaren verkar inte orolig. Inte bara för att han har konsulterat sina orakel, utan för att han vet att han under vistelsen kommer att vara under obeväpnat beskydd av Heba Raouf Ezzat, som har bjudit in honom för att tala på Kairos universitet. Denna fyrtioåriga muslimska trebarnsmor och gästlärare vid University of Westminister i London är en karismatisk doktor i statsvetenskap som har lyckats övervinna fördomarna i ett starkt mansdominerat samhälle och blivit en viktig förgrundsfigur i kampen för mänskliga rättigheter och i dialogen mellan islam och andra religioner. Att vara i Egypten på Hebas inbjudan innebär att kunna röra sig otvunget (och säkert) mellan många olika politiska och religiösa grupper.

Men Paulo har också världsliga skäl till att göra denna resa.

Egypten är förmodligen världsmästare i piratkopiering av hans böcker. Trots att det rör sig om ett land där nästan hälften av befolkningen inte är läskunnig räknar man med att mer än 400 000 illegala kopior – omkring fem procent av de böcker av honom som säljs som piratkopior i hela världen – är i omlopp här. Det går att finna författarens samlade verk, från Pilgrimsresan till Zahiren, på arabiska, såväl i skyltfönstren på de elegantaste bokhandlarna som på trottoaren i Kairo, Alexandria och Luxor. Och det finns böcker för alla plånböcker, alla piratkopierade – från klumpiga utgåvor, uppenbart producerade på bakgården, till utgåvor med hårda pärmar, tryckta på papper av god kvalitet och producerade av etablerade förlag, somliga statliga. Författaren får inte ett dugg i royalty från Egypten, men den verkliga förloraren är läsaren, som får hålla till godo med utgåvor där kapitel har uteslutits eller kommer i fel ordning, eller där långa stycken har kopierats från översättningar i andra arabländer, många gånger obegripliga för en egyptier. Piratproducenterna åtnjuter så gott som total straffrihet. På den senaste internationella bokmässan i Kairo – ett viktigt officiellt evenemang i den egyptiska kulturkalendern – toppade Paulo Coelhos böcker försäljningslistan, som om de hade publicerats av förlag som följde internationella lagar och överenskommelser.

Besluten att få bukt med problemet stiger han av planet i Kairo eskorterad av Mônica Antunes och Ana Zendrera, ägare av förlaget 44

Sirpus, med kontor i Spanien men specialiserat på publikationer på arabiska distribuerade i Mellanöstern och Nordafrika. Sedan dess, maj 2005, är endast två företag, All Prints i Libanon och Sirpus, lagligt auktoriserade att ge ut hans böcker i Egypten.

På flygplatsen som är full av soldater med maskingevär möts de av Heba och hennes man, Ahmed Muhammed, också han en aktivist. Han har västerländska kläder, men av henne kan man bara se det leende ansiktet och de mycket vita händerna, resten är skyddat från indiskreta blickar av en rymlig beige chador som får henne att se en smula knubbig ut. Alla talar engelska, som är andraspråk i Egypten. Besökarna är medvetna om de stränga etikettreglerna: män och kvinnor hälsar bara på varandra med ett kort och formellt handslag, utan de vanliga västerländska kramarna och kindpussarna. Den lilla gruppen fortsätter direkt till hotellet Four Seasons, där är en svit på översta våningen är reserverad åt författaren, med utsikt mot Giza i utkanten av Sahara.

Heba har satt ihop ett hektiskt program: intervjuer och tvframträdanden, besök hos kända personligheter (bland annat Nobelpristagaren i litteratur Naguib Mahfouz, som är över nittio år och nästan blind, men som insisterar på att få ta emot brasilianen på te i sin lägenhet), ett seminarium på Kairos universitet och två föredrag – ett hos Egyptiska författarförbundet och ett hos dess främsta konkurrent, Sällskapet för Egyptens författare. På Paulos begäran har Heba i en av salarna på Four Seasons arrangerat en lunch till vilken de viktigaste förläggarna och bokhandlarna i landet och representanter för Kulturministeriet har bjudits. Det är under den lunchen som författaren tänker dra sitt svärd till försvar för sina rättigheter. Han upprepar, med spjuveraktig blick: ”Och det vet du, Heba: när en krigare drar sitt svärd måste han använda det. Han kan inte sticka det i skidan igen utan blod.”

Nästa morgon har Four Seasons lobby intagits av tv-kanalerna som väntar på att det ska bli dags för intervjuerna som har organiserats av Mônica Antunes. Kameror, stativ, lampor, kablar och batterier står och ligger i hörnen eller är utspridda på borden och i sofforna. De enskilda intervjuerna blir tv-kanalernas privilegium; 45

tidningarna får nöja sig med en presskonferens. Enda undantaget är Al Ahram, landets största dagstidning – statlig, som nästan allt verkar vara i Egypten – som också får privilegiet att vara först i kön. När intervjun har avslutats öppnar reportern Ali Sayed en portfölj och ber författaren att signera tre böcker, Alkemisten, Maktub och Elva minuter – samtliga piratkopierade, köpta på gatan för sju dollar styck.

Strax efter tolv beger sig de fem till en turistrestaurang för en snabb lunch nersköljd med Fanta, Coca-Cola, te och mineralvatten. Även om vin och öl serveras på restaurangen vore det opassande att förtära alkohol vid bordet eftersom Ahmed, som är muslim, står för notan.

När förpliktelserna gentemot pressen är avklarade deltar författaren i två snabba debatter hos de två författarförbunden. Hos båda är publiken tre gånger så stor som platserna har kapacitet för, och den ofrånkomliga begäran om signering tillmötesgås artigt och med gott humör av gästen. Innan han återvänder till hotellet förs han till Muhammed Heikals lägenhet. Heikal är en inflytelserik politisk veteran som inledde sin karriär bredvid den framlidne president Gamal Abdel Nasser, som regerade mellan 1954 och 1970, och som fram till i dag har överlevt alla politiska stormar som har svept fram över Egypten. Omgiven av livvakter tar Heikal emot besökaren i en liten lägenhet. Väggarna är täckta med foton av honom tillsammans med stora ledare i den internationella politiken under 1900-talet, som den nu döde sovjetiske regenten Nikita Chrusjtjov och de likaså bortgångna premiärministrarna Zhou Enlai, i Kina, Jawaharlal Nehru, i Indien, och Willy Brandt, i forna Västtyskland, den sovjetiske presidenten Leonid Brezjnev och naturligtvis själve Nasser.

Mötet med Naguib Mahfouz äger också rum under spänd övervakning av säkerhetsvakter (för några år sedan undgick Mahfouz döden med en hårsmån, när han blev knivhuggen i halsen utanför sitt hem av en fundamentalistisk islamist som anklagade honom för att häda Koranen). De båda samtalar kort på engelska, byter signerade böcker och inget mer. När dagens program har avslutats återstår en båtfärd på Nilen på kvällen.

Nästa dag är Paulo ledig på förmiddagen, vilket gör att han kan sova lite längre, ta sin promenad utan att känna sig jäktad och ägna 46

mer tid åt att gå igenom nyheterna på nätet. Klockan ett på eftermiddagen är de tillbaka i salen på hotellet för den lunch som författaren har tagit initiativ till. Trots leendena och bugningarna under presentationerna känner man i luften en stämning av uppgörelsens ögonblick. Innan maten serveras och när alla gästerna är på plats reser sig en av förläggarna upp för att hälsa författaren välkommen och han understryker att det här är ett möte mellan vänner. ”Författaren Coelho har visat prov på engagemang för det arabiska folket inte bara i sina böcker”, framhåller han, ”utan också i modiga offentliga manifestationer, som i brevet ’Tack, president Bush’, ett tydligt fördömande av USA:s invasion av Irak.” Ytterligare en talare, ytterligare utbyte av älskvärdheter och så är det till slut dags för Paulo att ta till orda. På bordet, bredvid besticken, lägger han tre piratkopierade exemplar av sina böcker, en avsiktlig provokation för att få förläggarna att känna sig besvärade, eleganta herrar i slips och kavaj som sitter mitt emot honom. Erfaren i konsten att tala offentligt (något som han, paradoxalt nog, avskyr att göra) börjar han varsamt, erinrar om att Egypten och den arabiska kulturen har inspirerat till några av hans böcker och tar hjälp av en subtil motsägelse för att komma in på det känsliga ämnet med piratkopieringen: ”Vilken författare som helst skulle älska att se sin bok utgiven i Egypten. Mitt problem är det motsatta: jag har för många förläggare i Egypten …”

Ingen drar på munnen åt skämtet, men det får honom inte att tappa modet. Hela tiden stående betraktar han himlen ett ögonblick, som om han bad Sankt Göran om styrka för att försvara sina böcker, och bestämmer sig för att skärpa tonen. Han tar upp ett piratexemplar av Alkemisten och skakar det i luften: ”Jag är här på doktor Hebas inbjudan, det vill säga på det egyptiska folkets inbjudan. Men jag betalar resan själv för jag har kommit för att jag en gång för alla vill lösa problemet med piratkopieringen av mina böcker här.”

Nu tycks bordsgästerna, män som kvinnor, känna sig obekväma i sina stolar och skruvar nervöst på sig. Några ritar fantasimönster på servetterna, med nedböjt huvud. Paulo vet att det bland dem 47

finns högt uppsatta tjänstemän på Kulturministeriet (en enhet som är aktieägare i många av de utpekade förlagen) och han går inte miste om tillfället: ”Regeringen varken bestraffar eller bekämpar piratkopieringen och ändå har Egypten undertecknat internationella avtal om författarrättigheter och är skyldigt att följa dem. Jag skulle kunna anlita den bästa advokaten jag kan få för pengar och vinna det här målet i internationella domstolar, men jag är inte här bara för att försvara materiella värden. Jag försvarar principer. Mina läsare köper böcker till låga priser och får ett innehåll av låg kvalitet och det måste få ett slut.”

Paulos förslag om vapenstillestånd verkar inte tilltala någon av de närvarande. ”Jag är inte intresserad av det förflutna, vi glömmer det som har hänt fram till i dag. Jag ska inte med rättsliga medel kräva betalt av någon för rättigheterna för de 400 000 exemplar av mina böcker som har publicerats här, ett land som jag aldrig har haft en förläggare i. Men från och med i dag kommer varje bok av mig som publiceras i Egypten av någon annan än Sirpus och All Prints att betraktas som olaglig och följaktligen vara föremål för rättsliga åtgärder.”

För att bevisa att han menar allvar tillkännager författaren att ett blitzkrieg special ska äga rum på eftermiddagen i bokhandeln Dar El shorouk, bredvid hotellet: han ska signera den nya fasens debutbok (en pocketversion av Alkemisten på arabiska, med Sirpus emblem) och exemplar av den engelska utgåvan av Zahiren. Det besvärliga mötet slutar utan applåder och majoriteten av gästerna går därifrån med buttra miner.

Allt verkar gå som Paulo har förutsett. Boksigneringen blir en succé och för alla journalister som kommer fram till honom upprepar han sitt tal från lunchen. ”Jag är övertygad om att förläggarna har accepterat mitt förslag”, säger han gång på gång. ”Hädanefter kommer egyptierna bara att läsa böcker av mig i officiella översättningar, utgivna av Sirpus.” Men glädjen blir kortvarig: mindre än sex månader senare får författaren rapporter som avslöjar att situationen med hans böcker är exakt som förut. Den enda förändringen efter hans besök är att piraterna har fått en till konkurrent, Sirpus.

48

Föredraget på Kairos universitet nästa dag, det sista på Egyptenresan, förflyter utan problem och med en organisation som snarare påminner om en internatskola än ett universitetscampus: i en hörsal med trehundra platser finns exakt trehundra personer, inte en enda för mycket. De flesta är unga kvinnor som, i motsats till Heba, klär sig enligt västerländskt mode, med urringningar, åtsittande jeans och tröjor som visar axlar och mage. Efter gästens tal övervinner idoldyrkan disciplinen och åhörarna skockar sig omkring honom med böcker i handen, på jakt efter en autograf.

På vägen till hotellet föreslår Heba en aktivitet utanför programmet. Läsare som är medlemmar i Paulo Coelhos Officiella Fanklubb som inte har lyckats se honom under något av hans framträdanden vill träffa honom mot slutet av eftermiddagen för ett samtal.

Uppmuntrad av den förmodade framgången under lunchen med förläggarna accepterar han utan att fråga om några detaljer. Det positiva beskedet tvingar Heba att skilja sig från gruppen och ge sig ut i fält för att mobilisera publiken. Platsen som har valts är ett improviserat auditorium i det fria, under en av broarna över Nilen. Ingen vet vilka metoder värdinnan kan ha använt för att samla så mycket människor, men brasilianernas förvåning är stor när de kommer till platsen och möts av en folkmassa på mer än tvåtusen personer.

Stället ser ut som ett övergivet bygge, med blottade betongplattor och armeringsjärn. När det är fullpackat börjar folk trängas i utrymmet mellan stolsraderna och i sidogångarna. Det är ofattbart att det går att samla så många människor på en vardag, utan en enda annons eller notis i tidningar, radio eller tv. Folk har till och med klättrat upp och satt sig på murarna och i träden som omger auditoriet.

I ohygglig värme leds Paulo av Heba till en liten talarstol i ena hörnet av scenen, bredvid vilken står ett litet soffbord och tre fåtöljer. När han på engelska yttrar de första orden – ”god afton, tack för att ni alla är här” – dämpas sorlet och det blir tyst. Han talar i en halvtimme om sitt liv, kampen för att bli en erkänd författare, tiden när han tog droger, sysslade med svart magi, om inspärrningarna på mentalsjukhus, det politiska förtrycket och kritiken, innan han till slut återfann trons väg och förverkligade sin dröm. Åhörarna 49

betraktar honom med orörliga blickar, som om de befann sig framför någon som inte var författaren till deras favoritböcker utan någon som hade lärdomar om livet att ge dem. Många kan inte dölja känslorna utan får tårar i ögonen. När Paulo säger sitt sista ”tack så mycket” märker man att också han gråter.

Applåderna verkar inte ha något slut. Utan att hålla tillbaka tårarna tackar Paulo på nytt, korsar armarna över bröstet och bugar sig lätt framåt. Publiken står upp och slutar inte klappa händerna.

En flicka klädd i mörk chador går upp på scenen och överräcker en bukett rosor till honom. Trots att författaren är van vid liknande situationer verkar han uppriktigt tagen och vet inte vad han ska göra.

Publiken står kvar och applåderar. Han vänder sig snabbt om, gömmer sig bakom ridån ett ögonblick, gör korstecknet och upprepar för femtioelfte gången tackbönen till Sankt Josef, det helgon som nästan sextio år tidigare välsignade hans pånyttfödelse.

2.

Barndom Paulo Coelho de Souza föddes en regnig natt den 24 augusti 1947, på Sankt Bartolomeus dag, på privatsjukhuset São José i Humaitá, ett medelklassområde i Rio de Janeiro. Han föddes död. Läkarna förutsåg svårigheter med förlossningen, den första för den tjugotreåriga hemmafrun Lygia Araripe Coelho de Souza, gift med den trettiotreårige ingenjören Pedro Queima Coelho de Souza. Barnet skulle inte bara bli parets första, utan också de fyra mor- och farföräldrarnas första barnbarn och det första syskonbarnet på båda sidor. De inledande undersökningarna visade att barnet verkade ha fått i sig en dödlig blandning av mekonium – eller med andra ord, sin egen avföring – och fostervatten. Babyn låg orörlig i livmodern, utan att visa några avsikter att röra sig mot världen, och måste tas ut med hjälp av förlossningstång. När han genom roterande rörelser med instrumentet drogs ut, vilket skedde exakt fem minuter efter midnatt, bör läkaren ha hört ett lätt knak, likt ljudet av en blyertspenna som bryts av: det var babyns tunna nyckelben som inte hade stått emot trycket från en av förlossningstångens skänklar. Men det fanns ingen anledning att beklaga olyckan eftersom babyn, en pojke, var död. Han hade uppenbarligen kvävts av det fostervatten som under nio månader hade skyddat honom i moderns kropp.

Det första namn den hängivna katoliken Lygia i sin förtvivlan kom att tänka på för att be om hjälp var klinikens skyddshelgons namn: 51

”Underbara Sankt Josef, gör så att jag får tillbaka min son! Rädda honom, Sankt Josef, mitt barn är i dina händer!”

Gråtande bad föräldrarna att man skulle ta dit någon som kunde ge den dödfödde sista smörjelsen. De lyckades inte hitta någon präst men väl en nunna, men just som hon skulle ge det sista sakramentet hördes ett kvidande, nästan ett jamande, som blandade sig med föräldrarnas gråt. Det var han, pojken, som var fullt levande.

I djup koma, men vid liv. Att födas var den första utmaningen som ödet ställde den lille pojken inför, och han överlevde.

De tre första dagarna i världen tillbringade han i kuvös. Under de sjuttiotvå avgörande timmarna satt fadern och vakade hos honom hela tiden. När Paulo på sin fjärde dag i livet fick lämna kuvösen lyckades Pedro till slut få lite sömn och ersattes i vakan av svärmodern Maria Elisa, eller Lilisa som hon kallades. Sextio år senare skulle Paulo utan att blinka hävda att hans tidigaste minne var när han såg kvinnan komma in i rummet och förstod att det var hans mormor.

Barnet vägde 3,33 kilo vid födseln och mätte 49 centimeter och föreföll friskt. Enligt Lygias första anteckningar i ”Babyalbum” hade den lille mörkt hår, bruna ögon, ljus hy och liknade sin far (som i motsats till hustrun inte var särskilt snygg). Namnet valdes för att hedra en morbror till barnet, död i förtid efter en hjärtattack.

Bortsett från en lätt luftrörskatarr som utvecklades till kikhosta hade Paulo en normal och frisk barndom. Vid åtta månaders ålder sa han sitt första ord, vid tio kom de första tänderna och vid elva lärde han sig att gå, utan att först ha krupit. Enligt Lygia var han en ”tillgiven, lydig, oerhört livlig och intelligent” pojke. När han var två år föddes hans enda syskon, Sônia Maria, som han alltid har varit kärleksfull mot och uppenbarligen aldrig varit svartsjuk på. Tre år gammal lärde han sig att göra korstecknet, en gest som senare skulle åtföljas av böner till Gud om föräldrarnas, far- och morföräldrarnas, kusinernas och far- och morbrödernas hälsa. Från födseln till det att han fyllde tretton, 1960, bodde han och familjen i ett litet område bestående av en gränd och elva hus som hans far hade byggt mellan gatorna Teresa Guimarães och Mena Barreto i 52

Botafogo, en trivsam medelklasstadsdel i Rio de Janeiro. Det bästa huset, och det enda med trädgård, var reserverat för Pedros svärföräldrar, Lilisa och Tuca, som ägde marken. Ett annat, ett anspråkslöst tvåvåningshus, fick Pedro som ersättning för sitt arbete och de övriga nio hyrdes ut, såldes eller intogs av släktingar.

Familjen Coelho tänkte så mycket på säkerheten att man hela tiden, trots att gränden skyddades med höga grindar, höll dörrarna till huset låsta och fönstren stängda. Trots att de bodde bara några kvarter från stranden i Botafogo var livet utanför området oåtkomligt för barnen. Redan 50-talets fridsamma Rio de Janeiro skrämde Paulos föräldrar (och grannarnas) så till den grad att de förvandlade platsen till en skyddande kupa för barnen mot den farliga världen som de alla omnämnde endast som ”stan”. Såväl Paulo som de andra barnen fick leka som de ville, så länge de höll sig inom områdets gränser. Att bli vän med de hotfulla barnen ”i stan” var inte att tänka på.

Redan som liten avslöjade Paulo en del originella personlighetsdrag. För att klara sig ur knipor brukade han slå på en svada som för det mesta kollrade bort den som lyssnade. Vid tre års ålder, när Lygia kom på honom med något han inte fick göra, svarade han: ”Vet du varför jag är busig i dag, mamma? Det är för att min skyddsängel inte funkar. Han har jobbat så batteriet tagit slut.”

En av hans favoritsysslor var att leka att han hjälpte morfar Tuca att reparera motorn på hans stora Packard. Hans far tyckte att det var ett tydligt bevis för att hans son skulle bli ingenjör som han själv.

Pedro hade också en bil, en Vanguard, men den lämnade nästan aldrig garaget. Om familjen kunde åka buss i stan så fanns det ingen anledning att slösa pengar på bensin, ansåg Pedro.

Ett av Paulos tidigaste minnen handlar om faderns stränga kontroll över hushållsekonomin. Ingenjör Pedro Queima Coelhos dröm var att åt familjen bygga, inte ett enkelt hus som de i gränden, utan en riktig stor villa, med flera vardagsrum, vinterträdgård, verandor och flera badrum. Den första stenen till uppförandet av denna katedral gavs i present av svärfar Tuca: en tomt på 400 kvadratmeter på Rua Padre Leonel Franca, i den eleganta stadsdelen Gávea. Från den 53

dagen drog man in på familjens alla icke nödvändiga utgifter till förmån för huset i Gávea. ”Eftersom vi ska bygga ett hus för alla”, befallde Pedro, ”ska alla skära ner på sina kostnader så mycket som möjligt.” Inga nya kläder, födelsedagsfester, presenter eller slöseri på bensin för bilutflykter. ”Det var en tid då vi inte hade någonting”, skulle författaren minnas senare, ”men vi saknade ingenting heller.”

Barnens jular räddades av de tyska elektriska leksakstågen och de franska dockorna som de fick i present av mormor och morfar.

Drömmen om huset i Gávea skapade ytterligare en olägenhet för familjen. Istället för att sätta in besparingarna på banken valde Pedro att investera i byggnadsmaterial och eftersom han inte hade något förråd där han kunde förvara dessa skatter samlade han allting i huset i gränden, tills han hade tillräckligt med kapital för att sätta igång med arbetet. På så sätt kom de båda syskonens minne av barndomen att präglas av att de växte upp bland toalettstolar, vattenkranar, cementsäckar och kakelplattor.

De magra åren utarmade emellertid inte Coelhos intellektuella liv. Pedro slutade köpa skivor med opera och klassisk musik, men han gav inte upp sin vana att varje kväll lyssna på klassisk musik.

När det inte var faderns grammofon kunde de grannar som tryckte örat mot dörren till hus 11 höra ackorden av Bach och Tjajkovskij spelade av Lygia på det piano som hade följt med henne sedan tiden innan hon gifte sig. Hemmet var också fullt av böcker, vilket var Lygias förtjänst mycket mer än makens, och de bildade ett hyggligt bibliotek av allmänt intresse som efter det att barnen föddes utökades med en mängd barnböcker.

I början av 1952, när Paulo var fyra och ett halvt år, anmälde föräldrarna honom till förskolan São Patrício, där han gick i två år.

Eftersom modern planerade att sonen skulle gå på Colégio Santo Inácio flyttade hon honom 1954 till skolan Nossa Senhora das Vitórias, som låg i ett stort gammalt hus omgivet av träd några få kvarter från gränden, och vars valspråk kunde läsas över entrégrinden: ”Allt för eleven och eleven för Gud”. Även om Nossa Senhora das Vitórias inte hade några formella förbindelser med jesuitorden ansågs skolan vara den bästa vägen för att komma in på Colégio 54

Santo Inácio, den anrikaste institutionen av denna sort i Rio. Santo Inácio leddes av jesuiter och delade med Pedro II ryktet som den mest respekterade undervisningsanstalten för barn och ungdomar i staden. Pedro II hade, utöver en hög kvalitet på undervisningen, fördelen av att vara en offentlig federal skola och alltså gratis. Men endast den dyra Santo Inácio garanterade något som paret Coelho ansåg helt nödvändigt: den stränghet och hårda disciplin med vilken jesuiterna inpräntade kunskap och, framför allt, tro i sina elever. I årtionden gjorde lärare och föräldrar en sak av att Santo Inácio inte bara förmedlade kunskap utan också formade elevernas karaktär.

Det spelade ingen roll att det var dyrt, för enligt Lygias och Pedros uppfattning var det här just vad deras son behövde: sträng disciplin i studierna och en hård linje i formandet av karaktären. Åtminstone när det gällde Paulo tycktes nämligen den sanitära gränslinje som hade upprättats kring gränden för att skydda barnen från de hemskheter som förökade sig ute på stan inte ge något resultat. Vid fem års ålder ansågs han redan av de vuxna grannarna ha dåligt inflytande på deras barn. Eftersom det fanns två andra pojkar i gränden med samma namn (hans kusiner Paulo Arraes och Paulo Araripe), kallades han bara för ”Coelho”. Till Lygias och Pedros förvåning började det som först bara var misstankar alltmer att se ut som sanning: det var Coelho som låg bakom de många märkliga saker som inträffade i det lilla området. Först var det flickan som hittades bunden till händer och fötter vid ett träd, så att det såg ut som om hon kramade det, och som inte vågade ange förövaren av den elaka gärningen. Sedan kom uppgiften om att pojkarna, under nattens tystnad, anordnade kycklingkapplöpningar, som slutade med att alla tävlande utom segraren fick nacken avvriden. En dag bytte någon ut innehållet i de unga flickornas flaskor med hårläggningsvätska. Det var ett av offren för detta tilltag, Cecília Arraes, en några år äldre kusin som kom på vem den skyldige var. På ett av pojkarnas gömställen hittade hon en pärm full med papper som avslöjade förekomsten av en ”hemlig organisation”, med stadgar, namnen på ledarna och protokoll från de regelbundna mötena. Det var organisationen Arco – en förkortning sammansatt av de första 55

bokstäverna i efternamnen Araripe, av Paulo Araripe, och Coelho, av Paulo Coelho, förövarna av de små förbrytelserna. Cecília ställde den framtide författaren mot väggen: ”Tala om för mig vad Arco är för nåt? Vad sysslar den organisationen med? Om du inte berättar går jag till dina föräldrar.”

Han blev rädd: ”Det är en hemlig organisation, så jag kan inte berätta nånting för det är förbjudet.”

Då kusinen insisterade med hoten bönföll han: ”Men jag kan faktiskt inte berätta. Det enda jag kan avslöja är att Arco är en organisation specialiserad på sabotage.”

Och han berättade ännu mer: såväl vattnet i Cecílias hårläggningsvätska som flickan som blev fastbunden vid trädet var straff för att de hade gått över den gräns som hade ritats med krita på marken i gränden, en linje som utmärkte Arco-territoriets gränser och som var ”förbjudet område för flickor”.

När bevisen på Paulos inblandning i allt det här nådde hans föräldrar tvivlade de inte längre på att pojken, när han var tillräckligt gammal, definitivt skulle anförtros åt jesuitprästerna och deras hårda och kloka händer. När han gick på Nossa Senhora das Vitórias vande han sig vid den regim som väntade honom vid Santo Inácio, för till skillnad från andra skolor hade eleverna lektioner på lördagar, men var lediga på onsdagar. Det betydde att söndagen var den enda dagen i veckan då han kunde leka med kompisarna i gränden.

På lördagarna, när alla andra var lediga, var han tvungen att gå i skolan. På onsdagarna, utan kompisar att vara med, fanns inget annat att göra än att sitta hemma och läsa och plugga.

Barnen på Nossa Senhora das Vitórias var i åldrarna sju till elva år. Skolan var noga med att i barnen inskärpa vikten av även andra värden än skolarbetet, till exempel ömsesidig respekt. Ömsesidig respekt utgjorde, inte av en slump, en av paragraferna i skolans dekalog, tryckt på alla skrivböcker och som eleverna var tvungna att lära sig utantill: ”Det är brist på hyfs, kristlig kärlek och kamratskap att med ord och skratt trakassera mindre begåvade eller bildade kamrater.” Paulo hatade alla ämnen, utan undantag. Den 56

enda anledningen till att han underkastade sig tortyren att sitta med näsan i böckerna hela dagarna var att han måste få tillräckligt bra betyg för att få flytta upp till nästa årskurs. De två första åren på Nossa Senhora das Vitórias lyckades han få riktigt bra betyg, en bra bit över medel. Men från och med det tredje året började det gå utför, som går att se i ett brev han skickade till Pedro med anledning av fars dag 1956: Pappa, Nu måste jag studera med dig varje kväll, för jag fick bara etta på matematikprovet. I resten förbättrade jag. Titta på skillnaden: i religion gick jag från noll till sex. Portugisiska: från noll till sex och en halv. Matematik: från fyra och en halv till två och en halv. Min placering blev väldigt dålig trots att jag förbättrade mig lite och gick från 25:e plats till 16:e plats.

Hälsningar, Paulo Tjugofemte plats var i själva verket sista plats, för i klasserna i Nossa Senhora das Vitórias gick bara tjugofem pojkar – och endast pojkar, så som var fallet även med Santo Inácio, en på den tiden helt och hållet manlig institution. Men att han var sämst i klassen betydde inte att föräldrarna Coelho uppfostrade en trög åsna. Tvärtom.

Paulo hatade att studera, men älskade att läsa. Han läste sagor, Monteiro Lobato och Tarzan, han läste böcker som föräldrarna köpte och böcker som han fick låna av vänner. Så småningom blev Paulo grändens historieberättare. Cecília Dantas Arraes, vars dotter hade råkat ut för strecket med hårläggningsvätskan, skulle många år senare minnas ”pojken med smalben som stickor instuckna i ett par vida shorts”: ”När han inte var upptagen med att tänka ut något bus brukade han sätta sig på trottoaren och berätta historier för vännerna som samlades omkring honom.”

Om historierna var verkliga eller påhittade är det ingen som kommer ihåg, men de kunde handla om krig, prinsar eller spioner.

En kväll satt han framför tv:n med sina föräldrar och morföräldrar 57

och tittade på det populära frågeprogrammet Det finns inga gränser.

En lärare svarade på frågor om Romarriket och när programledaren frågade vem som efterträdde Julius Caesar hoppade Paulo upp och svarade, till allmän förvåning: ”Augustus” och han tillade ”Jag har alltid gillat kejsar Augustus, för han gav namn åt månaden augusti, samma månad som jag föddes.”

Att veta mer än sina kamrater var ett sätt att kompensera sin bräckliga fysik. Paulo var mager, tanig och kortväxt och både i gränden och i skolan kallades han för ”skinnet”, Rioslang för en kille som aldrig slogs utan bara blev slagen. Han var favoritoffret för kamraternas mobbningsattacker, men han kom snart på att han kunde få respekt genom att veta saker som ingen annan visste och läsa historier som ingen av kamraterna kände till.

Han insåg att han aldrig skulle komma bland de första i någonting i skolan. Men när han fick veta att det skulle anordnas en tävling i uppsatsskrivning för eleverna i klass tre bestämde han sig för att anmäla sig. Uppsatsämnet var ”Flygningens fader”, Alberto Santos Dumont. Det här är vad Paulo skrev: Det var en gång en pojke som hette Alberto Santos Dumont. Tidigt på morgonen varje dag såg Alberto fåglarna flyga förbi och ibland tänkte han: ”Varför kan inte jag flyga när örnarna flyger, fast jag är intelligentare än örnarna?” Santos Dumont bestämde sig då för att studera, hans far och mor Francisca Dumont satte honom i en skola i att bygga modellflygplan.

Många hade försökt flyga förut, som fader Bartolomeu och Augusto Severo. Ballongen som Augusto Severo gjorde störtade och han dog. Men Santos Dumont gav inte upp. Han byggde ett luftskepp som är en tub full med gas och flög, han flög runt Jefeltornet [sic] i Paris och kom tillbaka till samma plats som han startade.

Då bestämde han sig för att uppfinna ett flygplan som var tyngre än luften. Stommen gjordes av bambu och siden. 1906 på fältet Bagatelle provade man hans flygplan. Många människor skrattade och trodde inte att det skulle flyga. Testet började, Santos Dumont 58

sprang mer än 220 meter med sin 14-bis och plötsligt lyfte hjulen. Folkmassan som såg det ropade ”Åh!” och så var det klart.

Flygningen var uppfunnen.

Den bästa uppsatsen skulle utses genom röstning av eleverna själva.

Paulo trodde inget vidare på sig själv och när han skulle rösta valde han en klasskamrats uppsats. Döm om hans förvåning när han efter rösträkningen fick veta att han hade vunnit tävlingen. Den klasskamrat han hade röstat på kom på andra plats, men han diskvalificerades när det uppdagades att han hade plagierat en tidningsartikel.

Den förmåga Paulo hade avslöjat i uppsatstävlingen återspeglades dock inte i de andra ämnena. När det var dags för intagningsprov till Colégio Santo Inácio var den stränga disciplin och de uppoffringar som Nossa Senhora das Vitórias hade tvingat honom till inte till någon hjälp och han blev underkänd. Som straff och för att förbereda sig inför den andra omgångens prov blev han tvungen att stanna i Rio och få privatundervisning. Det betydde att han gick miste om den årliga semestern med familjen i Araruama, där en av hans morfars bröder bodde. För att försäkra sig om att han inte skulle ha någon fritid bestämde sig hans mor, som också oroade sig för sin sons bräckliga fysik, för att han på förmiddagarna skulle delta i en gymnastikkurs på en sommarkoloni på São Joãos fästning, en arméenhet belägen i den lugna och romantiska stadsdelen Urca, i centrala Rio. För Paulo, som tvingades till de två saker han hatade mest – att öva gymnastik på förmiddagarna och studera på eftermiddagarna – var det som att tillbringa två månader i helvetet.

Varje morgon tog Lygia och Paulo en buss som gick direkt från Botafogo till Urca där hon överlämnade honom åt hans plågoandar. Mardrömmens klimax var det förbannade hoppet i floden som de omkring femtio pojkarna var tvungna att göra varje dag, efter ett oändligt pass av armhävningar, löpning och barrövningar.

Ledsagade av vuxna instruktörer fick pojkarna ställa upp sig på led och tvingades hoppa från en bro ner i det kalla vattnet i den å som flyter genom skogen bredvid fästningen. Trots att Paulo visste att det inte var någon risk för att han skulle drunkna eller skada sig fick 59

blotta tanken på det där hoppet honom att känna panik. Under de första veckorna ställde han sig varenda dag sist i ledet. Han plågades varje sekund fram tills det var hans tur att lägga händerna på räcket och hoppa ut i det okända. Hjärtat bultade, han kallsvettades om händerna, var gråtfärdig, ville ropa på mamma, kissa på sig, han skulle kunna göra vad som helst för att slippa hoppa. Men rädslan för att framstå som feg var större och han fann sig i det dagliga lidandet. Så insåg han lösningen: ”Om jag ställer mig först i ledet kommer det inte att vara jobbigt lika länge.” Problemet var löst. ”Inte för att jag hade kommit över rädslan för att hoppa”, erinrade han sig många år senare. ”Men jag slapp det utdragna lidandet och jag gjorde min första lärdom för livet: om det kommer att göra ont, ta genast itu med problemet, då går i alla fall smärtan över.”

Faktum är emellertid att det var bortkastade dagar, såväl vad gäller pengar som lidande, för Paulo körde på intagningsprovet igen.

Efter att ha förberett sig under hela 1958 lyckades han dock till slut komma in och gjorde det dessutom med utmärkta 8,3 i medelbetyg. Höga betyg garanterade honom inte bara att komma in på skolan utan innebar också att han fick titeln ”greve”. Om hans resultat när han gick på skolan blev ännu bättre skulle han kunna upphöjas till ”markis” eller kanske rent av, som alla föräldrar drömde om, till ”hertig”, en titel reserverad för dem som slutade året med 10 i betyg i alla ämnen.

Men den glädjen skulle han inte ge sina föräldrar. Om man betraktar hela hans skolhistoria, från förskola till universitet, var det godkända resultatet på intagningsprovet hans studentlivs enda ärorika ögonblick. Betygsrapporterna från skolan från 1958 och framåt beskriver en fallande kurva som inte upphör förrän med det vetenskapliga programmets slut, 1965, på en av de sämsta skolorna i Rio de Janeiro. I jämförelse med de tidigare resultaten får det överraskande godkännandet prägeln av ett budskap till föräldrarna. Det var som om han sa till Lygia och Pedro: er dröm om att ha en son i Santo Inácio har förverkligats, lämna mig i fred nu. De där 8,3 verkade, med ett uttryck han skulle använda i sina böcker många år senare, vara hans sista bedrift i de normalas värld.

3.

Skolan Om djävulen gömde sig i de vördnadsvärda väggarna på Colégio Santo Inácio låg paradiset hundra kilometer från Rio i Araruama, där Paulo tillbringade skolloven, nästan alltid tillsammans med sin två år yngre syster Sônia Maria. När familjeekonomin tillät – vilket inte var så ofta, eftersom överskottet i hushållsbudgeten ju avleddes till husprojektet i Gávea – for de till Belém i Pará, där hans farmor och farfar bodde.

Araruama, beläget i Rios sjödistrikt och känt för sina vidsträckta stränder, var inte en plats familjen Coelho valde för den vackra naturens skull, utan för att de där hade garanterat logi hemma hos Paulos mors farbror, den excentriske José Braz Araripe. Med en examen i mekanisk ingenjörsvetenskap anställdes han på 1920-talet av Lóide Brasileiro, ett statligt sjöfartsföretag, för att leda de reparationsverkstäder företaget hade i USA. Tillsammans med en annan brasiliansk ingenjör, Fernando Iehly de Lemos, tillbringade Araripe all ledig tid i Lóides laboratorium och vid dess svarvar, där de arbetade med att utveckla en uppfinning som skulle förändra deras liv – och miljontals konsumenters liv runt om i världen: automatväxeln för bilar. Araripe hade utgått från en prototyp skapad 1904 av bröderna Sturtevant i Boston, men som aldrig tillverkades industriellt eftersom den bara hade två hastighetslägen och bara fungerade när motorn gick på högvarv. Först 1932, efter tusentals testtimmar, kunde Araripe och Lemos ta patent på sin revolutionerande uppfinning. Samma år köpte General Motors av dem rättigheterna till 61

serieproduktion, som började 1938, då GM meddelade att deras Oldsmobile som tillvalsutrustning skulle ha den största nyheten sedan själva bilens uppfinning: Hydramaticsystemet, en lyx som konsumenten fick betala sjuttio dollar extra för, omkring en tiondel av bilens totalpris. Uppgifterna om vilken form av ersättning de båda brasilianerna fick är motstridiga. Somliga hävdar att var och en fick en mindre förmögenhet, kontant, att stoppa i fickan, och inget mer. Andra påstår att de båda valde att så länge de levde få procent på varje såld växellåda. Hur som helst var pengar från och med då aldrig ett problem för Araripe – ”morbror José”, som han kallades av sin brors barnbarn.

Utan att bekymra sig om framtiden sa morbror José upp sig från Lóide och återvände till Brasilien. Man skulle ha förväntat sig att han flyttade tillbaka till Rio, där familjen bodde. Men under sin tid i USA hade han råkat ut för en liten arbetsolycka som begränsade en del av rörligheten i vänstra armen – och någon sa till honom att Araruamas svarta sand var ett osvikligt botemedel mot den sortens problem.

Han flyttade dit, köpte en stor tomt på en av stadens huvudgator och byggde en villa med sex sovrum i vilken alla skiljeväggar och möbler var indragbara. Med några få kommandon av ägaren drogs väggar, sängar och bord tillbaka och på några minuter förvandlades bostaden till morbror Josés stora arbetslokal. Under större delen av året, då allting var infällt i taket och ytterväggarna, fungerade huset som den verkstad där han tänkte ut och konstruerade sina uppfinningar.

Om sommaren fick ett system med trissor väggar och möbler att sänkas mot golvet och huset gjordes färdigt att ta emot barnen. En kväll i veckan, under sommarlovet, försvann väggarna på nytt för att ge plats åt en professionell 35 mm filmprojektor, och verkstaden förvandlades till filmsalong. En del somrar tog morbror José emot mer än tjugo gäster, bestående av syskonbarnbarn, inneboende och det fåtal vuxna som kom dit med det omöjliga uppdraget att övervaka de små. Barnens föräldrar rynkade på näsan åt farbroderns originella levnadssätt, men den bekvämlighet han erbjöd talade högre.

Oroliga mödrar viskade till varandra att José, förutom att vara ateist, brukade ha slutna porrfilmsförevisningar när det bara var pojkar i 62

huset – vilket för övrigt var sant – och bara vid särskilda tillfällen tog av sig den oljefläckiga arbetsoverallen i grovt bomullstyg (under vilken han aldrig hade kalsonger). Men han var chosefri och generös och han delade med sig av husets excentriciteter till grannarna. När han fick veta att tv-apparaten som han just hade köpt var den enda i stan tvekade han inte att vrida den tunga möbelns skärm mot gatan och bygga en improviserad liten läktare så att alla, mellan sju och tio på kvällen, kunde njuta av det nya fenomenet.

Michele Conte och Jorge Luiz Ramos, två vänner till Paulo i Araruama, kommer ihåg att Paulo varje år brukade ha med sig någon ny ”leksak” när han kom från Rio. En gång var det luftgeväret Diana, med vilket han sköt sin första fågel, en jakarinifink vars svarta vingar han med stor försiktighet särade från kroppen och satte fast på ett papper med datum och karaktärer för fågeln (en trofé som skulle finnas kvar bland barndomsminnena i hemmet i Rio).

Nästa år kom han med ett cyklop och simfötter, vilket uppmuntrade morbror José att tillverka en harpun på vilken pilarna fyrades av med hjälp av en stålfjäder, som på ett gammalt medeltida armborst.

Som de andra ungarna, såväl besökare som infödda Araruamabor, gick Paulo upp varje morgon medan det ännu var mörkt ute.

Invånare i staden kommer ihåg honom som en pojke med tunna ben med strumpor upp till knäna och stora kortbyxor. Gänget brukade försvinna in i skogen och bland sjöarna, stjäla båtar för att fiska, ta sig in på fruktodlingar och utforska grottor och klippor.

Tillbaka i huset vid dagens slut överlämnade de bytet från expeditionen – små duvor skjutna med luftgevär eller fiskar fångade med morbror Josés harpun – till Rosa, husets kokerska, som rensade och tillagade alltsammans till middagen. Det var inte ovanligt att någon kom tillbaka skadad eller, som skedde med Paulo en gång, haffad av skogsvaktaren för att ha jagat vilda djur.

På helgerna när Lygia kom till stan för att träffa barnen smittades hon av feststämningen. Hon tog fram gitarren och satt uppe hela nätterna och spelade låtar av Trini Lopez och Roberto Carlos, ackompanjerad av barnen. Det enda Paulo inte tyckte om var karnevalsdanserna. Han tyckte paraderna och dräkterna i Rio var fina, 63

men han avskydde att dansa. Han kände sig löjlig när han blev tvingad av vännerna att hoppa omkring i Araruamas karnevalsdanser. För att undvika förödmjukelsen gick han, så fort han kom till klubben, raka vägen till badrummet, stack in tröjan under kranen och satte på sig den igen, dyblöt. Om någon bad honom komma med i dansen som snurrade runt i salen hade han en färdig ursäkt: ”Jag har just dansat, kolla vad svettig jag är. Jag ska bara ta en paus och sen kommer jag tillbaka.”

Araruama skulle också bli platsen för tonårens upptäckter, som att bli full för första gången. Tillsammans med två vänner gick han till en öde strand utanför stan, där hällde de raskt i sig två flaskor rom som han hade köpt i hemlighet i Rio och gömt bland kläderna längst ner i resväskan. Följden blev att han somnade på stranden och vaknade flera timmar senare svullen på kroppen efter att ha bränt sig i solen. Han mådde dåligt i flera dagar. Bakfyllan blev så kraftig att han till skillnad från en stor del av killarna i sin generation aldrig blev någon som drack mycket.

Den första kyssen ägde också rum under ett av dessa sommarlov. Även om Paulo på ett teatraliskt sätt brukade skryta för kompisarna att ödet hade bestämt ”en annan lycka för min första kyss, nämligen en prostituerad”, ägde den kyssen i själva verket rum i Araruamas oskyldiga atmosfär och utbyttes med hans vän Micheles äldsta syster, Élide, eller Dedê, som var något yngre än Paulo – och som, för syns skull, blev författarens första flickvän. Och det var i Araruama han upplevde sina första sexuella impulser. När Paulo upptäckte att morbror José hade gjort väggarna i rummen av ett lätt och tunt träslag så att de enkelt kunde hissas upp lyckades han med en fickkniv i hemlighet borra ett litet hål i väggen bredvid sin säng, tillräckligt stort för att han skulle kunna njuta det ensamma privilegiet att innan han somnade spionera på tjejkusinerna, som sov spritt nakna i rummet bredvid. Han blev chockad första gången han fick se att flickornas kön var täckt av krulligt hår. I sin hänförelse höll han på att tappa andan, fick hjärtklappning och darrningar i benen.

Upphetsningen var så stark att han var rädd för att han skulle få ett astmaanfall och riskera att förstöra alltsammans.

64

Det var den dåliga nyheten som kom med puberteten. Andningssvårigheterna som hade följt honom sedan förskolan hade utvecklats till en plågsam astma. Anfallen framkallades av olika orsaker – väderomslag, damm, mögel, rök – och var oförutsägbara. De började med att han inte fick luft, med hosta och pip i bröstet och ledde till slut till en känsla av att han höll på att kvävas och att det verkade som om lungorna skulle sprängas. Paulo var tvungen att se till att ständigt ha med sig en väska full med hostmediciner, luftrörsvidgande tabletter (för det mesta kortisonbaserade) och den oumbärliga lilla flaskan med ”sprejen” som lindrade anfallen.

Inte sällan turades hans föräldrar om med att sitta vid hans säng för att finnas till hands när det blev kris och en gång tog Lygia i sin förtvivlan med honom till en spiritistisk läkare, som hon hade fått tips om av vänner. När de kom till mottagningen stirrade mannen i ögonen på Paulo, som satt framför honom, och sa endast fyra ord: ”Jag ser doktor Fritz.”

Det räckte för att modern skulle fatta sin sons hand och ta honom därifrån, samtidigt som hon muttrade att ”det där var ingen plats för en kristen människa”. När astman gav sig till känna i Araruama, långt från den moderliga omsorgen, blev brevväxlingen mellan Paulo och modern tätare och ibland starkt orolig. ”Kan du komma hit till moster Elisa och ta hand om mig?” bad han gråtfärdigt, vilket brukade ge upphov till bekymrade telegram från Lygia till mostern som tog hand om barnen i strandstaden: ”Jag är jätteorolig för Paulos astma. Läkaren beordrade en kapsel Reductil tre dagar i följd och två tabletter Meticorten om dagen. Hör av dig.”

Trots att Paulo brukade säga att han älskade att få brev, men inte att skriva dem, passade han, så fort han hade lärt sig skriva, varje högtid och festdag på att fylla brevsida efter brevsida som han riktade framför allt till sina föräldrar. Innehållet i breven avslöjar en mogen och känslig pojke, bekymrad över sitt rykte som rackarunge och dålig elev. Breven till Lygia var sockrade och flödade över av kärleksbetygelser, som det här, skickat på mors dag 1957, när han var nio år:

65

Kära mamma, nej, vi behöver inte den 8 maj för att komma ihåg alla goda saker vi har fått av dig. Kärleken och tillgivenheten som är lika stor hela tiden trots att vi ofta är bråkiga och olydiga barn [ … ] Men det är faktiskt din kärlek som förlåter oss. Den kärleken är elastisk men spricker aldrig som ett bubbelgum … Må Gud vara med dig, kära mamma och förlåt mig mina fel för jag är fortfarande liten och lovar att bättra mig så fort jag kan.

Kramar Paulinho Även om breven till fadern också var beströdda med ett och annat kärleksfullt ord så var de bra mycket formellare, även avskedsfrasen, och var nästan alltid skrivna i en något fordrande ton: Pappa, Har du skickat mina flygblad till tryckeriet? Och hur går det med det nya huset? När flyttar vi?

Jag räknar med att du kommer hit nästa gång.

Hälsningar, Paulo Coelho Med tiden blev det en vana att skriva brev. Han skrev till föräldrarna, äldre släktingar och vänner. När det inte fanns fler möjliga brevmottagare antecknade han bara idéer på små papperslappar som han sedan gömde på någon hemlig plats, skyddade från indiskreta blickar. När han var omkring tolv år köpte han en fickalmanacka, i vilken han började göra dagliga anteckningar. Han skrev alltid med bläck, med ännu ojämn och osäker handstil, men på någorlunda felfri portugisiska. Han började skriva upp typiska tonårsuppgifter – ”städa mitt bord”, ”Freds födelsedag” eller ”telegrafera till farfar Cazuza” – men så småningom började han anteckna inte bara minnesnoteringar utan också vad han hade gjort. Eller sett, eller helt enkelt, tänkt. Ibland var det korta noteringar med nyckelord som inte verkade begripliga för någon annan än honom, som ”byta s. med Zeca”, ”pappa: ekvationer” eller ”göra del E av 66

planen”. Vid den här tiden gjorde han också sitt första utkast till ett självporträtt: Jag föddes den 24 augusti 1947 på Casa de Saúde São José. Jag har bott i gränden sen jag var liten. Jag har redan gått i tre skolor och i alla tre har jag tagits som en prins, på grund av hur jag var klädd.

I alla skolor jag gått i har jag alltid fått bra betyg.

Jag tycker mycket om att studera, men jag tycker också om att leka. Jag har aldrig varit intresserad av opera eller romantisk musik.

Jag hatar rock-and-roll, men jag gillar brasiliansk populärmusik. Jag tycker bara om karnevalen när jag får gå på dans där de klätt ut sig.

Jag tycker mycket om äventyr, men jag är rädd för farliga saker. […] Jag har haft flera flickvänner. Jag älskar sport. Mitt favorityrke är kemist, för jag gillar att hålla på med provrör och mediciner. Jag tycker mycket om bio, att fiska och att bygga modellflygplan.

Jag tycker mycket om att läsa serier och korsord. Jag hatar picknickar och utflykter och jag gillar inte saker man blir trött av heller.

Den regelbundna övningen i att skriva om sig själv eller om händelser i vardagen tilltalade Paulo så starkt att han började registrera allt – än i en dagbok han skrev för hand, än genom att läsa in på en kassettbandspelare och spara banden. När datorerna kom bytte han spiralblocken mot digitala arkiv. Han samlade ihop hela sin produktion fram till dess och lade alltsammans – inte mindre än fyrtio års bekännelser – i en koffert som han låste med hänglås. I de hundrasjuttio handskrivna anteckningsböckerna och de nittiofyra cd-skivorna dolde sig detaljer om hans liv och själ från 1959, då han var tolv år gammal, till 1995, då han var fyrtioåtta år och började skriva direkt på datorn. Han var känd vid det laget och hade i ett testamente slagit fast att kofferten med hela sitt innehåll omedelbart efter hans död skulle brännas. Men av skäl som ska förklaras längre fram ändrade han beslutet och lät författaren av den här biografin få fri tillgång till detta material. Dagböcker är anteckningar som görs nästan simultant med den beskrivna känslan eller händelsen och fungerar för det mesta som katharsisövningar för den som skriver 67

dem. Det här är uppenbart i Paulos dagböcker, i vilka man slås av det överdrivet stora utrymme han ägnar åt att blotta de mörka och ibland sjukliga sidorna av sin personlighet, till avbräck för sin mer generösa och känsliga sida.

Dagboken gav författaren frihet att fantisera som han ville.

Tvärtemot vad Paulo skrev klädde han sig sällan med finess, han avskydde såväl att studera som att idrotta och med flickvännerna gick det inte alltid så bra. Enligt hans dagbok var kusinen Cecília (hon med hårläggningsvätskan), hans granne Mônica, som bodde i gränden, Dedê, som gav honom den första kyssen i Araruama och Ana Maria, eller Tatá, en söt mörk flicka med tandställning, allesammans flickvänner. Ungdomsförälskelser är ofta omskakande och när den senare av de här flickorna dök upp i hans liv rubbade det hela hans tillvaro, på ett sätt som förtjänade skildringar i dramatiska färger. ”För första gången har jag gråtit för en kvinnas skull”, skrev han. ”Hon fick mig att känna hur det är att vara olycklig, att tappa lusten för livet.” På nätterna, när han sömnlös vred sig i sängen, såg han sig som en figur i en tragedi av Nelson Rodrigues: när han cyklade förbi sin kärestas hus blev han påkörd av en bil och föll till marken och började blöda. På något sätt var Tatá där och satte sig gråtande på knä bredvid hans kropp, i lagom tid för att höra honom yttra sina sista ord, innan han drog sin sista suck: ”Det här är mitt blod. Det utgöts för din skull. Kom ihåg mig …” Även om det var ett platoniskt förhållande var hennes föräldrar omedelbart avvisande. Förbjuden att fortsätta det flyktiga förhållandet med den ”underlige pojken” satte flickan emellertid en ära i att trotsa föräldrarnas motstånd. Hon blev till och med slagen av sin mor, avslöjade hon för Paulo, men inte ens det skulle få henne att avstå från honom. Men under lovet när Paulo var i Araruama fick han ett två rader långt brev, skrivet av Chico, en vän i gränden: ”Tatá hälsar att det är slut. Hon är ihop med en annan.” Det var som om väggarna i morbror Josés hus föll ner över honom. Det handlade inte om förlusten av flickvännen, utan om skammen inför vännerna för att han hade blivit ömkligt sviken, bedragen av en kvinna.

Han kunde stå ut med vad som helst, utom att ”förlora anseendet i 68

gränden”. Därför hittade han på en fantastisk historia, som han förmedlade till sin vän nästa dag, också per brev: Chico hade hans tilllåtelse att avslöja alla hemligheter som rörde hans förhållande med Tatá. I själva verket, ljög han, hade han aldrig känt något för henne, men eftersom han var ”hemlig agent för CIC – Central Intelligence Center – en amerikansk spionagentur” hade han fått i uppdrag att ta reda på allt han kunde om flickan. Det här var enda anledningen till att han hade tagit kontakt med henne. En vecka senare, efter att ha läst ett nytt brev från Chico, antecknade han i dagboken: ”Han trodde på min historia, men i fortsättningen måste jag leva på en hel rad av lögner. Skenet är räddat, men det svider i hjärtat.”

Det sved i hjärtat på Lygia och Pedro också, men inte av kärlek.

Deras sons första månader på Santo Inácio var en katastrof. Den dag då han kom hem med rapporten med månadsbetygen var en mardröm. Medan systern Sônia Maria glänste som en av de främsta eleverna på Jacobina gick det rakt utför för Paulo. Med några få undantag – vanligen i mindre viktiga ämnen, som körsång och slöjd – nådde han knappt medelbetyget fem, som krävdes för att få fortsätta på skolan. Först sedan man hade infört sträng övervakning i hemmet, som tvingade honom att ägna sig åt skolarbete i timmar i sträck, och med hjälp av stödundervisning i flera ämnen, lyckades han gå ut första året på skolan, men ändå inte med mer än svaga 6,3 i medelbetyg. Andra året gick det ännu sämre. Han fick fortfarande högt betyg i körsång, men i huvudämnena, som var matematik, portugisiska, historia, geografi, latin och engelska, lyckades han inte ens komma upp i minimibetyget. Men föräldrarna var säkra på att deras son var en pojke med god karaktär och att jesuiternas järnhand skulle föra honom tillbaka på den rätta vägen.

Med tiden blev Paulo allt blygare, alltmer tillbakadragen och osäker. Efter hand tappade han till och med intresset för skolkamraternas favoritsysselsättning: att ställa sig på post utanför porten till Colégio Jacobina, där hans syster Sônia Maria gick, för att se flickorna komma ut. Det där var en tröst som många skulle minnas i resten av livet, som författaren och manusförfattaren Ricardo Hofstetter, som också var elev på jesuitskolan, senare beskrev: 69

”Det var magiskt att gå de där två eller tre kvarteren för att se dem komma ut genom porten. Jag kan se bilden framför mig än i dag: flickornas tunna och ljuvliga ben, halvt blottade, halvt dolda av de veckade kjolarna. De kom ut i gäng, gäng av ben och veckade kjolar som vinden gjorde ännu intressantare. Alla som har varit med om det här vet att det är det mest sublima man kan vara med om, även om jag själv aldrig var ihop med en Jacobinaflicka.”

Inte Paulo heller. Inte med någon från Jacobina och inte med någon från någon annan skola heller. Om man bortsåg från de oskyldiga flörtarna och små lapparna som han och flickorna i gränden och Araruama utbytte hade han under de tidiga tonåren aldrig någon riktig flickvän. När vännerna träffades för att skryta om spännande framgångar och erövringar – egentligen inget mer än hastiga kyssar, handtryckningar och möjligen lite lätt hångel – var han den ende som aldrig hade något äventyr att berätta om. Ödet hade inte gjort honom till någon snygging. Huvudet var för stort för den taniga kroppen och de smala axlarna. Läpparna var tjocka, som hos fadern, och näsan verkade också väl tilltagen för en pojke i hans ålder.

Han blev allt ensammare för varje dag som gick och grävde ner sig i böckerna – inte dem som jesuiterna tvingade dem att läsa i skolan, och som han hatade, utan i äventyrsböcker och romaner.

Men att han hade blivit en läsare med glupande aptit bidrog inte till att förbättra resultaten i skolan. Han hade under den offentliga ceremonin för att premiera de bästa eleverna, vid slutet av varje läsår, fått vänja sig vid att se sina kamrater, några av dem så småningom framträdande personligheter i Brasiliens offentliga liv, resa sig för att ta emot diplom och medaljer, medan han aldrig blev framropad till scenen. Det var med ett nödrop han lyckades undvika att bli underkänd och tvingas hitta en annan skola, eftersom ett underkännande på Santo Inácio var det samma som att bli utsparkad.

Men även om sonen misslyckades kapitalt som student hyste föräldrarna alltjämt ändå förhoppningar om att han skulle bli en god kristen. Och på det området verkade han faktiskt vara på väg att ledas i rätt riktning. Han ogillade att studera, men kände sig desto 70

mer bekväm i skolans tunga religiösa miljö. Klädd i högtidsdräkt gick han utan protester på den obligatoriska söndagsmässan, som hölls helt och hållet på latin, och bekantade sig med de gåtfulla ritualerna, som att täcka över helgonbilderna med purpurröda mantlar under varje fasteperiod. Till och med de hemska katakomberna, där kvarlevorna av jesuiter låg, väckte hans nyfikenhet, även om han aldrig vågade gå ner i dem.

Lygias och Pedros förhoppningar om att rädda sonens själ fick nytt liv när han tog initiativet till att skriva in sig vid en av de andliga retreat som främjades av Santo Inácio. Retreaterna varade i tre till fyra dagar och ägde rum mitt i veckorna, för att avlägsna alla likheter med en sommarkoloni eller en utflykt. Och de hölls alltid i Casa de Retiros Padre Anchieta, eller Gáveahuset, som det kort och gott kallades, en egendom högst uppe på en kulle i den på den tiden avlägsna stadsdelen São Conrado, femton kilometer från Rios centrum. Retreathuset var en tung vit trevåningsbyggnad, uppförd 1935 och omgiven av tät skog, med trettio blåmålade fönster på framsidan, motsvarande de trettio rum där gästerna bodde.

Från vart och ett av dem erbjöds man en strålande utsikt över São Conrados öde strand. Jesuiterna framhöll ofta och gärna att tystnaden i huset var så djup och så noggrant respekterad att man när som helst på dagen eller natten – och från vilken del som helst av byggnaden – kunde höra vågorna slå mot stranden där nere.

Det var en varm morgon i oktober 1962 som Paulo gav sig av till sitt möte med Gud. I den lilla väskan som hans mor hade packat hade han, förutom kläder och personliga föremål, sina nya följeslagare som han inte kunde vara utan: en skrivbok med hårda pärmar och en reservoarpenna för anteckningarna som för varje dag alltmer tog formen av en dagbok. Klockan åtta på morgonen stod alla pojkarna beredda på Santo Inácios innergård. Medan de väntade på bussen som skulle föra dem till retreaten greps Paulo plötsligt av mod. Tillsammans med två kamrater gick han in i det mörka kapellet, gick bakom altaret och klättrade nerför trappan till katakomberna. Upplysta endast av levande ljus fick de underjordiska gångarna fulla med likkistor ett ännu dystrare skimmer. Men till sin 71

egen förvåning greps han inte av fasa, som han alltid hade föreställt sig, utan kände en obeskrivlig tröst. Han verkade bli inspirerad när han sökte en förklaring till sin oväntade djärvhet. ”Kanske var det inte döden med sina kusliga drag jag såg”, skrev han senare i sin anteckningsbok, ”utan den eviga vilan för dem som har levt och lidit för Jesus.”

En halvtimme senare var de allesammans i Gáveahuset. De närmaste dagarna skulle Paulo med en annan pojke dela ett spartanskt litet rum med två sängar, en garderob, ett bord, två stolar och ett husaltare som satt fast i väggen. I ett hörn, ett handfat i porslin och över det en spegel – ”säkert för att vi ska kunna se hur vi föryngras under den tid vi är här”, antecknade han optimistiskt i dagboken.

När de hade packat upp gick de båda ner till matsalen, där te med kakor serverades. Gruppens andlige vägledare, fader João Batista Ruffier, beskrev retreatens regler, av vilka den första skulle börja gälla om tio minuter: tystnadslöftet. Från och med då och tills de gick ut genom porten, vid retreatens slut, fick ingen yttra ett enda ord. Som övervakare av spelets regler skulle fader Ruffier – en undersätsig och energisk man från södern, son till franska invandrare, vars hobby var bioodling – nu hålla ytterligare en av sina berömda predikningar som skulle etsa sig fast i minnet på generationer av Santo Inácio-elever: ”Ni är här som maskiner som ska på granskning. Försök ta isär er själva bit för bit. Var inte rädda att se den smuts ni kommer att hitta. Det viktiga är att ni sätter tillbaka varje del på rätt plats, på ett fullständigt uppriktigt sätt.”

Predikan höll på i nästan en timme, men det var de här första orden som låg och malde i huvudet på Paulo hela eftermiddagen, när han ensam gick omkring i skogen utanför huset. På kvällen antecknade han i skrivboken: ”Jag har gått igenom alla mina tankar de senaste dagarna och jag är beredd att rätta mig.” Han bad Ave Maria och Fader vår och somnade. Även om fader Ruffier hade varit tydlig med vad som var meningen med retreaten – ”här kommer ni att dra er undan från livets begär för att ägna er åt meditation, åt bön” – var det inte alla som 72

var där för kristna reflektioner. Alla visste att skuggestalter, så fort middagen var avslutad och efter den sista bönen för dagen, smet iväg genom det stora husets mörka korridorer för att i hemlighet samlas i små grupper och viskande spela poker och tjugoett. Om någon av killarna i sin packning hade lyckats gömma en liten radio – något absolut förbjudet – på vilken det gick att få in Rádio Jornal do Brasil föreslogs det genast att de skulle spela på hästkapplöpningarna. Natten igenom profanerades den religiösa miljön med spel, cigarettrökning och till och med whiskydrickande, en dryck som smugglades i schampoflaskor. När en tänd lampa i något rum avslöjade misstänkta aktiviteter slog någon mer uppmärksam präst av strömmen till rummet. Vilket inte alltid löste problemet, då det hädiska festandet fortsatte i skenet av levande ljus som stulits från kapellet under dagen.

Den andra dagen vaknade Paulo klockan fem på morgonen med förvirrade tankar, men hans sinnestillstånd förbättrades en aning när han öppnade fönstret i rummet och kunde skönja de första solstrålarna över havet. När han prick klockan sex, alltjämt på fastande mage, träffade kamraterna i kapellet för den dagliga mässan var han redo att lösa sina mellanhavanden med Gud och göra något som han hade skjutit upp i nästan ett år: ta nattvarden. Problemet var inte kommunionen, utan den uppoffring som bikten innebar – en ritual som pojkarna kände till. Dessa gick fram till biktstolen beredda att bekänna endast de banala synderna, men de visste att ingen föll på knä där ostraffat. På slutet kom det oundvikliga, då prästen utan omsvep frågade: ”Har du syndat mot budet om kyskhet, mitt barn?” Om svaret var ja var de följande frågorna redan färdiga: ”Ensam eller tillsammans med någon?” Om det var tillsammans med någon fortsatte prästen, till de mer förlägnas stora förfäran: ”Med människa eller djur?” Om svaret var ”med människa” behövde syndaren inte identifiera partnern, bara dess kön: ”Med pojke eller med flicka?”

Paulo hade oerhört svårt att hantera detta ämne och förstod inte hur det där kunde vara syndigt. Han var så övertygad om att onani inte var något som någon behövde skämmas för att han uttryckligen 73

skrev i sin anteckningsbok: ”Ingen på jorden kan kasta första stenen mot mig, för det finns ingen som har klarat sig undan denna frestelse.” Trots det hade han aldrig vågat erkänna för en präst att han brukade onanera och detta ständiga syndande plågade honom starkt. Kluven i själen valde han att endast i bönens form uttrycka sin syndaånger och ta nattvarden utan att bikta sig. Efter mässan inskärpte fader Ruffier vikten av ämnet i en sträng predikan. Inför en publik av uppspärrade ögon målade prästen upp en skrämmande bild av den plats där alla syndare skulle hamna. ”Vi befinner oss i helvetet! Elden är obarmhärtig! Allt man ser här är tårar och allt man hör är tänder som gnisslar av hat. Jag träffar då en kamrat och jag förbannar honom för att han var orsaken till min fördömelse. Och medan vi gråter av smärta och ånger ler djävulen ett leende som får oss att lida ännu värre. Men det värsta straffet, den värsta smärtan, det värsta lidandet är att det inte finns något hopp. Vi är här för all evighet.”

Paulo var säker: det var honom fader Ruffier talade om. Efter tolv månader utan att bikta sig – för att inte behöva ta upp onanitabut – förstod han vilket öde som väntade honom om han plötsligt skulle dö: helvetet. Han föreställde sig djävulen stirra honom i ögonen och skratta hånfullt: ”Kära du, ditt lidande har inte ens börjat.”

Han kände sig avväpnad, maktlös och förvirrad. Han hade ingen att vända sig till, men han visste att en retreat för Santo Inácio-elever var en plats för visshet, inte tvivel. Ställd inför valet mellan evigt lidande i de lågor som prästen hade beskrivit och att ge upp sitt ensamma nöje valde han tron. I ett känslofyllt ögonblick, ensam och sittande på knä på en stenplatta i utsiktstornet riktade han sig till Gud och avgav ett högtidligt löfte om att aldrig mer onanera.

Beslutet gav honom mod och lugnade honom. Men känslan skulle inte vara så länge. Nästa dag gick djävulen till motattack med sådan energi att han inte stod emot frestelsen, och besegrad onanerade han. Han gick ut ur badrummet som om hans händer var nedsmutsade med blod, föll på knä framför altaret och bönföll: ”Herre! Jag vill bättra mig, men jag kan inte hålla mig! Jag har ångrat mina synder i bön tusentals gånger, men jag fortsätter bara 74

att synda ändå. Jag syndar i tanken, i ord och i handling. Ge mig styrka! Jag ber! Jag ber! Jag ber!” Han greps av förtvivlan och först när han genom ett viskande samtal i skogen insåg att han hade sällskap i den eviga pinan upplevde han en viss lättnad: en klasskamrat onanerade också där på retreaten.

Skamsen över sin svaghet utsattes han för ytterligare två predikningar av fader Ruffier, predikningar som verkade ha valts med stor omsorg för att ingjuta fruktan i pojkarna. Ännu en gång tog prästen hjälp av dramatiska och skrämmande bilder, den här gången för att varna dem för att fästa sig vid materiella värden. I predikstolen gestikulerade han som en skådespelare och viftade i luften med de korta och muskulösa armarna: ”I sanning, i sanning säger jag er, mina barn: stunden ska komma då vi alla är sängliggande. Föreställ er hur ni ligger för döden.

I sjukhussalen, bleka och oroliga släktingar. Nattduksbordet fullt av mediciner, nu överflödiga. Det är i denna stund du inser att du är svag. Ödmjukt erkänner du att du är maktlös. Vad har du i den oundvikliga stunden för glädje av berömmelsen, pengarna, bilarna och lyxen? Vad ska allt det vara bra för när slutet ändå tillhör Skaparen?”

Med knutna nävar såg hans händer ut som två trästockar. Fader Ruffier skrek som om han vore besatt av gudomligt raseri: ”Vi ska överge allt, mina barn! Vi ska överge allt!”

Dessa ord fick nu inte blandas ihop med ens den mest avlägsna uppmaningen om att vända sig till socialismen eller något liknande.

Och det berodde inte enbart på att det bland åhörarna fanns söner som tillhörde några av de mest välbärgade familjerna i Rio de Janeiro. Santo Inácio var en politiskt konservativ skola som ständigt visade filmer om de avrättningar som ägde rum på Fidel Castros Kuba för att för de unga avslöja ”kommunismens blodtörstiga natur”. Och fader Ruffier själv brukade skryta med att han i all hast hade störtat iväg från Colombia och ”flytt från kommunismen” (han syftade på den folkliga revolt som ägde rum i Bogotá 1948 och som var känd under namnet ”El Bogotazo”). Medan pojkarna förskräckt stirrade på varandra hämtade prästen andan på nytt. Ämnet 75

var ännu en gång helvetet. Som om den första delen av predikan inte hade varit tillräckligt tydlig gick han åter in på den evinnerliga aspekten av det lidande syndarna skulle dömas till: ”Helvetet är som havet vi har framför ögonen. Föreställ er en svala som kommer vart hundrade år och varje gång för bort en droppe vatten. Denna svala är du och detta är din botgöring. Du kommer att lida i miljontals och åter miljontals år, men en dag kommer havet att vara tomt. Och du kommer att säga: äntligen är allt över, nu kan jag vila i frid.”

Fader Ruffier gjorde en strategisk paus och avslutade: ”Men då kommer Skaparen att le högt uppe i himlen och säga: det här var bara början. Nu kommer andra hav och så kommer det att vara i all evighet. Svalan tömmer och jag fyller på nytt.”

Under resten av dagen ekade de där orden i Paulos huvud. Han gick omkring i skogen som omgav retreaten och försökte förströ sig med den vackra utsikten, men fader Ruffiers ord var starkare.

På kvällen antecknade han i skrivboken, i en sista reflektion innan han somnade, och verkade nu ha kommit till insikt om den andliga retreatens verkningsfullhet: Här har jag helt glömt bort världen. Jag har glömt att jag är på väg att köra i matte, jag har glömt att Botafogo leder ligan och jag har glömt att jag ska på utflykt till ön Itaipu nästa vecka. Men jag känner att jag i varje minut av glömska lär mig att förstå världen bättre. Jag återvänder till den värld som jag förut inte förstod och hatade, men som retreaten har lärt mig att älska och förstå. Här har jag lärt mig att se skönheten i ett grässtrå och i en sten. För att sammanfatta, jag har lärt mig att leva.

Viktigast av allt var att han skulle återvända hem säker på att ha funnit den dygd som, i lyckans alla växlingar, skulle bli hans stora ledstjärna i livet: tron. Till och med hans föräldrar, som tycktes ha förlorat hoppet om att få någon ordning på honom, blev upplivade av den nye Paulo som jesuiterna lämnade tillbaka till dem. ”Vi är så glada att du äntligen verkar ha hittat balans i livet”, sa Lygia belåtet 76

när han kom tillbaka. Sonens omvändelse var allt som fattades för att fullända harmonin i hemmet, för några månader tidigare hade familjen äntligen flyttat till det stora rosa huset som Pedro Coelho hade byggt med egna händer.

I själva verket hade flytten till Gávea ägt rum redan innan huset var helt färdigt, vilket betydde att de tvingades leva ännu ett bra tag med färgburkar, handfat och toalettstolar i alla hörn. Trots det var det ett hus som slog alla med häpnad, med flera vardagsrum och sällskapsrum, eget badrum till varje sovrum, marmortrappa och veranda. Vinterträdgården var så rymlig att Paulo, långt senare, till och med funderade på att använda den för teaterrepetitioner.

För Paulo blev flytten en chock. Att byta gränden i Botafogo, där han föddes och där han var den obestridde ledaren, mot Gávea, på den tiden en gigantisk skog med få andra hus i närheten, blev en smärtsam process. Bytet av område minskade emellertid inte hans föräldrars – eller närmare bestämt hans fars – gamla rädsla. Besatt av oro för hur ”stan” kunde skada sonens karaktär och utveckling fann Pedro för gott att förbjuda honom att gå ut på kvällen. Därmed hade han inte längre några vänner. Kompisarna i gränden, som han hade växt upp med, hade försvunnit över en natt. Livet kunde nu sammanfattas i tre aktiviteter: sova, gå på lektionerna i Santo Inácio och sitta hemma och läsa.

Läsningen var inget nytt. Han hade till och med lyckats föra in en klausul i organisationen Arcos stadgar som handlade om böcker och som fastslog att ”förutom de olika aktiviteterna bör man varje dag läsa något för nöjes skull”. Han hade börjat med att läsa de barn- och ungdomsklassiker som brasilianska föräldrar brukade ge till sina barn, som Monteiro Lobato och Barnens skattkammare.

Sedan övergick han till Conan Doyle och snart hade han tagit sig igenom hela Sherlock Holmes-serien. När han, som obligatorisk skolbok, läste den kommenterade upplagan av romanen O Cortiço, av Aluísio Azevedo, antecknade han sina synpunkter i en skrivbok, allteftersom läsningen fortskred. Till en början rynkade han på näsan: ”Jag gillar inte boken. Jag förstår inte varför Aluísio Azevedo skriver så mycket om sex i den.” Några kapitel senare ändrade han 77

uppfattning totalt och överöste romanen med lovord: ”Till slut börjar jag förstå O Cortiço: livet utan ideal, fullt av svek, ångern som berusar och förnedrar. Den lärdom jag drar är att livet är långt och fullt av besvikelser. O Cortiço är en sublim bok. Den får oss att fundera över vår nästas olycka.” Vad som från början hade varit en obligatorisk skoluppgift blev en njutning. Från och med nu förtjänade alla böcker en recension. Hans noteringar kunde vara såväl korta domslut – som ”tunn intrig”, om Tycker ni om Brahms? av Françoise Sagan – som de oändliga rader han spillde på att säga att boken Vuzz, av P. A. Hourey, var ”fantastisk”.

Paulo läste allt och vad som helst, från Michel Quoists lyriska dikter till Jean-Paul Sartre. Han läste Leon Uris bästsäljare, Ellery Queens detektivromaner och pseudovetenskapliga verk som O Homem no Cosmos (Människan i kosmos) av Hélio Jaguaribe, som han i sina anteckningar klassade som ”ren och dåligt maskerad kommunistpropaganda”. Sådana små litteraturrecensioner ger intryck av att han läste med ena ögat på det estetiska och det andra på de goda sederna. Reflektioner som ”det är poesi som i vissa aspekter är förnedrande för den mänskliga moralen och som man gott klarar sig utan” (på tal om boken Para Viver um Grande Amor [För att uppleva en stor kärlek], av Vinicius de Moraes) eller ”brasilianerna är ännu inte mogna för den här sortens litteratur” (syftande på pjäsen Bonitinha, mas Ordinária [Söt, men alldaglig], av Nelson Rodrigues) var vanliga i hans listor. Om Nelson Rodrigues sa han också: ”Det sägs att han är slav under publiken, men jag håller inte med. Han är född till den där sortens litteratur, det är inte folket som tvingar honom.”

Hans åsikter i fråga om politik var inte mindre fördomsfulla. När han såg filmen Seara Vermelha (Röda sädesfält), inspirerad av Jorge Amados bok med samma namn, beklagade han att det rörde sig om en film som var ”påtagligt kommunistisk och som visade människor som exploateras av andra människor”. Därav den glada överraskningen när han läste en annan av Jorge Amados bästsäljare, Gabriela, nejlika och kanel. Boken gjorde hon rent hänryckt: ”Vilken naturlighet … Inte ett spår av kommunism på sidorna. Jag tyckte mycket om den”. Han betraktade Manuel Bandeira som den största brasilianska 78

poeten (”för att han låter bli att rota i de smutsiga sidorna av livet, för den enkla och återhållsamma stilen”), han avskydde João Cabral de Melo Neto (”jag läste några strofer och slog igen boken”) och han bekände att han inte förstod Carlos Drummond de Andrade (”han har en abstrakt och rörig stil, som gör det svårt att tolka hans poesi”).

Det var uppenbarligen vid den här tiden, när Paulo var mellan tretton och fjorton år, som de första tecknen på en okuvlig fix idé framträdde, en verklig besatthet som aldrig skulle lämna honom: att bli författare. Nästan femtio år senare skrev han, firad som en av tidernas mest lästa författare, i Zahiren: Jag skriver för att jag var dålig på fotboll och inte hade någon bil när jag var ung. Jag hade inte gott om pengar och inga stora muskler.

Moderna kläder hade jag inte heller. Det var det enda som tjejerna i klassen brydde sig om, och jag fick dem aldrig att lägga märke till mig. På kvällarna när mina kompisar var med sina flickvänner satt jag hemma och skapade en värld där jag kunde vara lycklig – mitt sällskap var författarna och deras böcker.

Om sanningen ska fram såg sig Paulo som författare långt innan han offentliggjorde det. Förutom att ha vunnit uppsatstävlingen i Nossa Senhora das Vitórias hade han varit poet på heltid ända sedan han lärde sig läsa och skriva. Han komponerade små dikter och ballader till mamma och pappa, mormor och morfar, vänner, kusiner, flickvänner och till och med till helgonen som familjen tillbad. Saker som ”Senhora, denna febriga ungdomsnatt/ Erbjuder jag er min rena barndom/ Må elden nu förtära den/ Och förvandla den till rök för att den ska stiga till er/ Må elden också befria mig från mitt förflutna”, inspirerad av Jungfru Maria, eller fyrradingar skrivna till föräldrarna: ”Om den största glädjen som finns/ är den Gud ger åt varje mor och far/ är det lika sant och djupt/ att de är de som lider mest.” Om han inte hade någon att tillägna dikterna åt skrev han till sig själv: ”Det förflutna har slocknat/ framtiden är ännu inte här/ jag irrar i det obefintliga nuet/ med kärlek, ideal och tvivel/ Det känns som om jag bara/ passerar genom livet.”

79

När han, något äldre, blev mer förtrogen med böcker och bibliotek stötte han på ett citat som tillskrevs Émile Zola, i vilket författaren av J’Accuse angående poesin hävdade något i stil med ”min musa är tillgjord, pretentiös och oduglig; hädanefter är jag prosaförfattare”. Sanna eller inte tyckte Paulo att orden var som gjorda för honom och bestämde sig för att ta dem till sig. ”I dag avslutar jag min poetiska period”, skrev han i dagboken, ”för att enbart ägna mig åt teater och romanskrivande.” Han samlade ihop allt han dittills hade skrivit – ofantliga mängder av dikter, sonetter och fyrradingar – lade det i en hög i trädgården och tände eld på den.

Om han hade menat allvar skulle löftet ha varit en demonstration av otacksamhet mot verskonsten, för det var en dikt han skrev – ”Trettonårig kvinna” – som räddade honom ur anonymiteten bland de 1 200 eleverna på Santo Inácio. En av jesuiternas traditionella institutioner på skolan var Santo Inácios Litterära Akademi (ALSI), som hade bildats 1941 och var ansvarig för studenternas kulturella utveckling. Det var inte ovanligt att stora namn i den brasilianska kulturen syntes på ALSI:s tillställningar. Vid fjorton års ålder framträdde Paulo för första gången i tidningen Vitória Colegial, ALSI:s officiella tidskrift, med en kort text med titeln ”Varför jag tycker om böcker”. Det var ett otvetydigt försvar av författarna, dramatiskt skildrade som människor som satt vakna om nätterna, ”utan att äta och exploaterade av förläggarna”, för att sedan dö bortglömda: Vad representerar en bok? En bok representerar en oöverträfflig kulturell tillgång. Det är böckerna som öppnar vårt fönster mot världen. Genom böckerna upplever vi Don Quijotes och Tarzans äventyr som om vi själva var gestalter i dem. Vi skrattar åt Don Camilos komiska berättelser och lider som personerna i andra stora verk i världslitteraturen lider. Därför tycker jag om böcker, på fritiden. Genom böckerna bildar vi oss för framtiden. Genom att bara låta ögonen glida över texten lär vi oss teorier som har inneburit uppoffringar eller till och med döden för dem som kom på dem.

Varje lärobok är ett steg i riktning mot en ärorik framtid för landet.

Av den anledningen tycker jag om böcker, när jag studerar. Men 80

vad har det krävts för att vi skulle få en bok i våra händer? Det har krävts uppoffringar av böckernas författare. Hur många nätter har de inte suttit vakna, utan att äta, bortglömda, ibland endast upplysta av den skälvande lågan från ett vaxljus? Och sedan har de, exploaterade av förläggarna, dött bortglömda, orättvist bortglömda.

Hur stor viljestyrka har krävts av andra för att de skulle få en gnutta berömmelse? Därför tycker jag om böcker.

Några månader senare meddelade ALSI att man kunde anmäla sig till den traditionella årliga poesitävlingen. Paulo hade just varit och sett den fransk-italienska produktionen Två kvinnor, i regi av Vittorio De Sica, och imponerad gått ut ur biografen. Filmen, baserad på den italienske författaren Alberto Moravias roman La Ciociara (Två kvinnor), berättar historien om Cecira (Sophia Loren) och hennes trettonåriga dotter Rosetta (Eleanora Brown) som båda blir våldtagna av allierade soldater under andra världskriget. Och det var på Rosetta han tänkte när han, så fort han kom hem, skrev dikten ”Trettonårig kvinna”, som kom fram ur byrålådan för att delta i akademiens pristävling.

Dagen då valet skulle ske innebar stor vånda. Paulo kunde inte tänka på något annat än tävlingen. Vid kvällens början, före tillställningen då de tre vinnarna skulle tillkännages, övervann han sin blyghet och frågade en av jurymedlemmarna, en lärare i portugisiska, vem han hade röstat på. Svaret gjorde honom likblek: ”Jag röstade på dig, Átila och Chame.”

När kvällen närmade sig sitt slut hade tjugo dikter valts ut. Paulo kände åtminstone en av finalisterna, José Átila Ramos, som hade skrivit ”Introduce” och som enligt honom var storfavorit. Det spelade ingen roll om kompisen vann. Om han bara lyckades knipa tredjeplatsen skulle lyckan vara fullständig. Klockan nio på kvällen kokade aulan av nervösa unga män, som försökte fiska röster och beräknade sina chanser. Under allmän tystnad började juryn, bestående av två lärare och en elev i omvänd ordning tillkännage de tre vinnarna. När han fick höra att tredjeplatsen gick till ”Serpentina och Colombina” och andraplatsen till ”Introduce” förlorade han hoppet. Och han var nära att falla ur stolen när juryn meddelade: 81

”Vinnare är dikten … ’Trettonårig kvinna’, av Paulo Coelho de Souza, framröstad av en enhällig jury.”

Första plats! Han kunde inte tro sina öron. Med av sinnesrörelse och blyghet bultande hjärta och darriga ben gick den tanige pojken under applåder genom salen och steg upp på scenen för att ta emot diplomet och priset, en check på tusen cruzeiros – omkring 320 kronor. När ceremonin hade avslutats var han en av de första att lämna skolan, ivrig att snabbt komma hem och för en gångs skull ge sina föräldrar en glad nyhet. På spårvagnen hem till Gávea valde han orden och gick i huvudet igenom det bästa sättet att berätta för sin far att han hade upptäckt sitt verkliga och enda kall: att bli författare.

Han blev därför högst förvånad när han kom till huset och fick se Pedro stå utanför på trottoaren och med ilsken min slå med pekfingret på armbandsklockan: ”Klockan är nästan elva och du vet mycket väl att i det här huset stängs dörrarna klockan tio, prompt.”

Men den här gången hade Paulo ett trumfkort på hand som nog kunde beveka det hårda fadershjärtat. Leende viftade han i luften med trofén som han just hade vunnit – checken på tusen cruzeiros – och berättade bubblande av glädje alltsammans: priset, det enhälliga valet, alla konkurrenterna och upptäckten av sitt kall.

Men inte ens det kunde blidka den bistre Pedro. Som om han ingenting hade hört kastade han en hink iskallt vatten på Paulos entusiasm: ”Jag skulle föredra att du fick bra betyg i skolan. Och att du inte kom hem så sent.”

Illusionen att i alla fall hans mor skulle jubla åt segern upplöstes på några sekunder. När han såg henne stå och vänta på honom vid ytterdörren upprepade han, återigen med strålande ögon, allt han hade berättat för sin far: priset, det enhälliga valet, konkurrenterna, kallet. Till sonens besvikelse repeterade Lygia på sitt typiska sätt, försiktigt och i en lägre tonart, samma visa som fadern: ”Lilla barn, det är inte värt att gå och fantisera om att bli författare. Det är jättebra att du skriver alla de där sakerna, men livet 82

är inte på det sättet. Tänk bara: Brasilien är ett land med sjuttio miljoner invånare och tusentals författare och ändå är det bara Jorge Amado som kan leva på sina böcker. Och det finns bara en Jorge Amado.”

Förkrossad, nedslagen och med tårar i ögonen gick Paulo och lade sig och somnade inte förrän det började ljusna. I dagboken skrev han bara en rad: ”Mamma är dum. Pappa är en idiot.” När han vaknade hade han inga tvivel om att hans föräldrar verkligen hade bestämt sig för att för all framtid rasera det som han teatraliskt kallade för ”min enda anledning att leva” – projektet att bli författare. För första gången tycks Paulo ha blivit medveten om att han var beredd att betala dyrt för att förverkliga denna dröm, till och med om priset var att råka i konflikt med föräldrarna. Lygia och Pedro Queima Coelho behövde inte vänta länge.

4.

Första pjäsen, första kärleken När Paulo mot slutet av 1962 gick ut grundskolan tvingade hans far honom att skriva in sig i det vetenskapliga programmet istället för det klassiska, som han hade tänkt. Hans resultat det fjärde och sista året var genant dåliga och han hade avslutat året med att tenta om i matematik – det såg ut som trots, matematik just, ett ämne som hans far ansåg sig vara stjärna i och som sonen brukade be honom om hjälp med inför proven. Till slut blev han godkänd med minsta möjliga marginal och kunde gå ut året och vara kvar på Santo Inácio. På den tiden erbjöd skolan studenterna två alternativ: den som ville utbilda sig i exakta vetenskaper gick det vetenskapliga programmet och den som valde humanistiska vetenskaper gick det klassiska. Men trots Paulos uppenbara läggning för litteraturen insisterade hans föräldrar på att han skulle utbilda sig till ingenjör – och efter sina usla skolprestationer hade han inga befogenheter att driva igenom sin vilja i hemmet.

Men den praktiske Pedro hade, från sitt sätt att se det, skäl att hysa hopp om att sonen ännu kunde föras tillbaka till den rätta vägen och bli ingenjör. Dessa förhoppningar grundade sig inte enbart på det intresse Paulo hade visat för sin morfars framgångar som amatör- och professionell mekaniker. När han var yngre brukade han då och då be sina föräldrar att köpa tidningen Mecânica Popular (Populärmekanik), en tidskrift från 50-talet i vilken man kunde lära sig allt från att laga golvboningsmaskiner till att bygga båtar och hus med sina egna händer. När han var i tio-, elvaårsåldern gick 84

han med sådan passion in för att bygga modellflygplan att vilken far som helst skulle börja ana en framtida flygingenjör. Skillnaden var att medan de flesta barnen nöjde sig med att leka med planen så startade Paulo en flygklubb, Clube Sunday, vars medlemmar var han och kusinen Fred, som bodde i Belém. Eftersom det var tretusen kilometer mellan medlemmarnas hem och flygplan handlade klubbens aktiviteter mest om att registrera de bådas olika flyplansmodellers historia. I besittning av alla uppgifter, inklusive de som Fred skickade med brev, registrerade Paulo händelserna och trafiken i klubben i en liten skrivbok: namn på och utmärkande egenskaper hos de små flygplan som införskaffades, beteckning, spännvidd, datum och plats för köpet, allmänna utgifter för byggandet, datum, plats och anledning till förlusten av planet, när det inträffade. Ingen av de där uppgifterna var användbar på något sätt, men ”det var bäst att organisera saker och ting”, enligt Paulo. När segelflygplanet Chiquita smulades sönder mot en mur i Gávea fick det ett särskilt omnämnande: ”Det flög bara en gång, men eftersom det störtade på ett heroiskt sätt ger jag detta plan Stridskorset. Paulo Coelho de Souza, direktör.”

Modellplansfebern gick snabbt över, men den skulle snart efterträdas av en ännu mer glädjebringande mani för den som önskade sig en ingenjör till son: tillverkning av raketer. Under några månader ägnade Paulo och Renato Dias, en klasskamrat på Santo Inácio, all tid de kunde åt det nya intresset. Inspirerade av, omöjligt att veta vad eller vem – inte heller Paulo kommer ihåg längre – tillbringade de båda veckans lediga timmar vid borden på Nationalbiblioteket och försökte tyda kompendier om ämnen som ”explosiv framdrivning”, ”fasta brännämnen” och ”metallbränslen”. På söndagar och helgdagar förvandlades den öppna lilla platsen framför Coelhos hus till uppskjutningsramp. Som alltid med Paulo var han, innan aktiviteten blev verklighet, tvungen att sätta allt på pränt. Pedantisk som han var och med sinne för detaljer började han på en ny skrivbok som han gav titeln ”Rymdfart – Aktiviteter som ska genomföras genom Programmet för tillverkning av rymdraketer”. Med kurvor, tabeller och anteckningar fastställdes hur mycket tid som användes 85

till efterforskningar i böcker och vilka material som användes vid tillverkningen och vilken typ av bränsle. För uppskjutningsdagen hade han gjort ett maskinskrivet kort med tomma rutor som han fyllde i för hand vid testtillfället: datum, plats, klockslag, temperatur, fuktighet och sikt.

Raketerna var tillverkade av omkring tjugo centimeter långa aluminiumrör, med en vikt av cirka tvåhundra gram och med en spets av trä och drevs fram med hjälp av ett bränsle som pojkarna tillverkade själva, baserat på ”socker, krut, magnesium och salpetersyra”.

Efter att ha blandats och lagts i en behållare längst ner i rymdskeppet detonerades den explosiva cocktailen med hjälp av en fotogenindränkt stubin. Raketerna döptes ambitiöst med illustra namn, som Goddard I, II och III, eller Von Braun I, II och III – för att hedra den amerikanske pionjären inom rymdindustrin Robert H. Goddard respektive skaparen av de tyska V2-raketerna som bombarderade London under andra världskriget, Werner von Braun. Men trots att de var avsedda att stiga sjutton meter upp i luften blev det hela ett fiasko. Varje gång det var dags för raketuppskjutning gjorde Paulo i ordning scenen framför huset: han spärrade av en del av trottoaren ”för publiken”, omvandlade en grop televerket hade glömt att fylla igen till underjordiskt skyddsvärn för honom och hans vän och han bad sin far, hembiträden och förbipasserande att skriva på flygrapporterna som ”regeringsinspektörer”. Inget av det här avspeglades emellertid i raketernas prestationer. Ingen av dem steg någonsin till mer än några centimeters höjd och de flesta exploderade utan att lämna marken. Rymdfartsperioden gick över lika kvickt som den kom och efter mindre än ett halvår lade rymdprogrammet ner sina aktiviteter utan att ha lyckats framställa någon sjunde raket.

Bortsett från dessa korta avvikelser från vägen – en annan hastig passion var frimärkssamlandet – hade Paulo hela tiden kvar sin ständiga dröm: att bli författare. När han fyllde sexton år gav fadern honom, som en försoningsgest, en flygbiljett till Belém, för Paulo ett paradis lika eftertraktat som Araruama. Men födelsedagsbarnet tackade nej, han ville hellre ha en skrivmaskin. Pappa gick med på det och gav honom en Smith Corona, som skulle följa med honom 86

genom livet tills den ersattes med en elektrisk Olivetti och, årtionden senare, en dator.

Hans totala ointresse för skolan gjorde honom till en av de sämsta eleverna i klassen det första året på det vetenskapliga programmet och vid årets slut klarade han sig återigen med ett nödrop, med blygsamma 5,2 i medelbetyg. Han lämnade fram betyget hemma på julafton. Paulo fick aldrig riktigt klart för sig om det var på grund av de dåliga betygen eller på grund av en diskussion om hans hårlängd, men den 25 december 1963, när de första släktingarna kom till julmiddagen, meddelade hans mor honom kort: ”Jag har beställt tid. Den 28:e går vi till en nervläkare.”

Skräckslagen över vad det kunde innebära – vad i helvete var en nervläkare för något? – stängde han in sig på sitt rum och klottrade ner en ganska grym analys av sina familjerelationer: Jag ska gå till en nervläkare. Jag blir kall om händerna av rädsla.

Men den oro som det har gett mig gör också att jag bättre kan granska mitt hem och de personer det består av.

Mamma bestraffar mig inte för att uppfostra mig, bara för att visa sin styrka. Hon fattar inte att jag är nervöst lagd och får utbrott och det bestraffar hon mig alltid för. Sånt som ska vara för mitt bästa förvandlar hon till hot, sista varning, något egoistiskt. Hon är otroligt egoistisk. Hon har inte hjälpt mig en enda gång i år, eller bara någon enstaka gång.

Pappa är trångsynt. Egentligen är det bättre att kalla honom för finansiär av huset, för precis som mamma pratar han inte med mig, han tänker hela tiden bara på huset och sitt arbete. Han är fruktansvärd.

Sônia är helt opersonlig. Hon gör alltid som mamma. Men hon är inte egoistisk eller elak. Min relation till henne håller långsamt på att tina.

Mamma är en idiot. Hon gör inget annat än ger mig massa komplex. Hon är en idiot, en stor elak jubelidiot. Pappa är samma sak.

87

Dagboken avslöjar också att rysningarna inför läkarbesöket var obefogade. Dagen efter besöket tas ämnet bara upp tillsammans med diverse trivialiteter: I går var jag hos psykiatern. Introduktionsbesök. Inget viktigt att säga.

Var och såg pjäsen ”Pobre Menina Rica” (Fattig rik flicka), av Carlos Lyra och Vinicius de Moraes och sen åt jag pizza.

Jag har bestämt mig för att skjuta upp hela mitt litterära program från 1964 till 1965. Jag ska vänta tills jag har mognat lite till.

Det här året lyckades han gå ut med godkänt och enligt hemmets regler hade han rätt till sommarlov, som den här gången skulle bli i Belém. Loven hos farmor och farfar, Cencita och Cazuza, hade en stor fördel jämfört med Araruama. I en tid då posten brukade ta flera veckor på sig för att dela ut ett brev och ett fjärrsamtal krävde timmar, ibland dagar av väntan, satte de mer än tretusen kilometernas avstånd till Rio den unge mannen i säkerhet för föräldrarnas kontroll och oväntade besök. Otänkbara äventyr i Rio de Janeiro var vardag i Parás huvudstad, som att dricka öl, spela biljard och att sova över hos tre kusiner som inte hade någon mor och som uppfostrades av sin morfar. Sinnesrörelsen var så stark att när det hade gått några dagar på lovet hade Paulo förlorat fickkniven, klockan, ficklampan och den kära Sheafferpennan, som han hade köpt för pengarna från litteraturpriset. En vana behöll han: hur sent han än kom i säng ägnade han alltid den sista halvtimmen innan han somnade åt att skriva brev till sina vänner och åt läsning av den brokiga samling böcker han hade med sig i bagaget – titlar som sträckte sig från kriminalromanen Mysteriet med den slagfärdiga omslagsflickan, av Erle Stanley Gardner, till encyklikan Pacem in Terris, publicerad i mars 1963 av påve Johannes XXIII (”att läsa den här boken ger mig stor samhällsförståelse”, noterade han).

Om han till sina vänner fyllde sida efter sida med skildringar av sina äventyr i Pará handlade breven han skrev till sin far om en enda sak: pengar.

88

Aldrig har du använt dina pengar så väl som när du köpte den här biljetten. Jag har roat mig som aldrig förr. Men för att alla pengar som du har lagt ut ska komma till nytta behöver jag ett nytt bidrag.

Det är inte rätt att du gör av med 140 000 på en resa om jag inte har roligt på den. Om du inte hade några vore det en annan sak.

Men det är inte rätt att lägga alla pengar på huset medan mitt korta liv rinner iväg.

Belém verkade vara en stad predestinerad att ge honom stora känsloupplevelser. Tre år tidigare hade en annan sommarlovsresa till Parás huvudstad gett honom tillfälle att skapa klarhet i ett oroande problem: hur kom egentligen barn till världen? Innan dess hade Paulo redan fattat mod och frågat Rui, en något äldre vän, om saken, men svaret han fått hade varit så bryskt förbryllande att han hade blivit helt förtvivlad: ”Det är busenkelt: mannen sticker in sin kuk i kvinnans fitta och när det går för honom lämnar han ett frö i hennes mage. Det fröet växer och blir en människa.”

Han trodde honom inte. Han kunde inte föreställa sig att hans far skulle kunna göra en sådan pervers sak med hans mor. Eftersom det inte var något man skrev om i brev väntade han till lovet för att höra sig för med den utvalda personen: kusin Fred, som förutom att vara äldre också var släkt, någon vars version man kunde lita på.

Så fort han fick en chans att samtala på tu man hand med kusinen såg han till att komma in på ämnet och upprepade den snuskiga historien hans kompis i Rio hade berättat. Han fick nästan ett astmaanfall när han hörde vad Fred sa: ”Din kompis i Rio har rätt, det är precis så det går till. Mannen tränger in i kvinnan och lämnar en droppe sperma i hennes slida.

Det är så alla människor har blivit till.”

Paulo blev rasande: ”Så säger du bara för att du inte har nån mamma och inte behöver stå ut med den påfrestningen. Skulle du kunna tänka dig din pappa tränga in i din mamma, Fred? Du håller på att bli galen!”

Förlusten av naiviteten var inte den enda chocken som Belém 89

hade i beredskap åt honom. Staden blev också scenen för hans första kontakt med döden. Tidigt på kvällen på lördagen under karnevalen, när han kom hem till farmor och farfar efter att ha varit på en dans på Clube Tuna Luso, genomfors han av en rysning när han hörde en faster fråga någon: ”Har Paulinho hört vad som hänt?”

Farfar Cazuza hade oväntat dött i en hjärtinfarkt. Paulo blev mycket ledsen och uppriven, men han kände sig betydelsefull när han fick veta att Pedro och Lygia hade utnämnt honom till representant för familjen på farfars begravning, eftersom de inte skulle hinna till Belém i tid. Som vanligt valde han att uttrycka sina känslor för sig själv, i dagboksanteckningarna som han gjorde innan han somnade: Lördag under karnevalen, 8 februari Den här natten kommer inte att sluta med en ny dag för farfar Cazuza. Jag är förvirrad och bestört inför tragedin. I går skrattade han glatt åt skämt och i dag är allt tyst. Hans skratt kommer inte mer att sprida glädje. Hans trygga famn, hans historier från det gamla Rio, hans goda råd, hans uppmuntrande ord – allt är över.

Sambaskolor och bilar med karnevalsfirare glider förbi på gatan, men allt är över.

Samma kväll skulle han också skriva ”Minnen”, en dikt i tre långa strofer tillägnad farfadern. Den sorg tonåringen högtidligt formulerade på vers och prosa föreföll äkta, men den var blandad med andra känslor. Medan liket ännu låg för beskådande i besöksrummet nästa dag kom Paulo flera gånger på sig själv med att synda mot kyskheten, i tankarna förstås, när han betraktade benen på de kvinnliga kusinerna som var närvarande på begravningen. Sent på söndagseftermiddagen begravdes Cazuza – ”en fantastisk ceremoni”, skrev barnbarnet i dagboken – men på fettisdagen, mitt under sorgeveckan roade sig kusinerna redan för fullt på klubbarna i stan. Det där sommarlovet i Belém skulle inte bara bli det sista han tillbringade där, utan skulle också bli en vattendelare i hans liv.

Förutom erfarenheterna han hade gjort under lovet visste han att 90

han hade ett mycket hårt skolår framför sig. Och eftersom han var ännu mindre hågad för studierna än tidigare år var det inte svårt att inse att hans dagar på Santo Inácio var räknade, med alla de konsekvenser hemma som det skulle innebära. Men det var inte bara över skollivet som mörka moln svävade. Dagen innan han skulle åka tillbaka till Rio gick han tillbaka i dagboken, till de sidor där han hade skrivit om farfars död, och utnyttjade ett litet tomt utrymme för att med mycket liten men ändå läsbar stil skriva: ”I dag har jag tänkt en del och närmat mig den förfärliga sanningen: jag håller på att tappa tron.”

Det var ingen ny känsla. De första religiösa tvivlen hade kommit under den andliga retreaten med Santo Inácio, som termiter som gnager tyst och obevekligt. Utan att kunna göra sig fri från sin sexlust och plågad av skuld greps han av panik inför möjligheten att i all evighet tvingas lida i de apokalyptiska lågor som fader Ruffier målade upp. I detta sinnestillstånd tog han hjälp av dagboken för att rikta sig till Gud – i en alldeles för utmanande ton för en verklig kristen: Det var Du som skapade synden! Det är ditt fel att Du inte gjorde mig tillräckligt stark för att stå emot! Om jag inte har lyckats hålla mitt ord är det ditt fel!

Nästa morgon greps han av ännu mer ångest när han läste de hädelser han hade skrivit. Förtvivlad lockade han med sig skolkamraten Eduardo Jardim till en säker plats, bröt avsiktligt tystnadslöftet och öppnade sitt hjärta. Valet var ingen tillfällighet. Jardim var hans förebild: han var intelligent, läste mycket och var en bra poet utan att vara exhibitionist. Det var i hans garage som en liten grupp från Santo Inácio brukade samlas för att diskutera böcker de hade läst. Men det var framför allt de religiösa övertygelserna som gjorde Jardim inte bara till ett exempel, utan till den idealiske lyssnaren för en bekymrad själ. Han berättade att allt hade börjat med en fråga: om det fanns en Gud och denne Gud hade skapat honom till sin avbild, hur kom det sig då att Han fann sig i hans lidande? Den ena 91

frågan ledde till nästa ända tills han kom till den stora frågan, tvivlet som knappt gick att bekänna: finns verkligen Gud överhuvudtaget?

Av rädsla för att väggarna hade öron närmade sig Jardim och viskade till honom, som om han befann sig i en biktstol, ord som var som salt i såren på vännen: ”När jag var yngre och kände att tron på Gud var på väg att försvinna gjorde jag stora uppoffringar för att behålla den. Jag bad förtvivlat, duschade kallt på vintern, men tron gled långsamt ifrån mig, sakteliga, tills den var helt borta. Jag har ingen tro kvar.”

Med andra ord hade till och med Jardim kapitulerat. Hur mycket Paulo än försökte jaga bort tanken kunde han inte utplåna bilden ur sitt huvud av en tanig pojke som mitt i vintern uthärdade kalla duschar för att Gud inte skulle försvinna – och Gud bara ignorerade honom! Den dagen hatade Paulo Coelho Gud. Och han skrev, för att det inte skulle råda några tvivel om hans känslor: Jag vet hur riskabelt det är att hata Gud. En banal händelse på vägen tillbaka från retreaten försämrade hans förhållande till Gud och Hans herdar ännu mer. På vägen mellan retreathuset och Santo Inácio oroade sig Paulo över att busschauffören körde för snabbt och riskerade livet på dem allesammans. Vad som först bara var en bekymrad tanke blev till en skräckfilm: om bussen råkade ut för en olycka och han dog skulle hans själ brinna i helvetet före tolv på dagen. Rädslan var mycket större än förlägenheten. Han gick längst fram i bussen, där den andlige vägledaren hade satt sig, och sa som det var: ”Fader Ruffier, chauffören kör för fort. Jag är rädd för att dö.”

Den religiöse mannen grymtade ilsket några centimeter från pojkens ansikte: ”Du är rädd för att dö och jag är upprörd över din ynklighet.”

Med tiden övergick tvivlen i visshet. Han började hata prästerna (”en samling reaktionärer”) och alla plikter de hade infört, vare sig de var religiösa eller hade med skolan att göra. Han kände sig lurad av jesuiterna. När han blickade tillbaka på predikningar som 92

en gång hade framstått som orubbliga sanningar tyckte han nu att de var som ”gift som gavs i små doser för att vi alla skulle hata att leva”, enligt vad han noterade i dagboken. Och han ångrade djupt att han en gång i tiden hade tagit det där tomma svamlet på allvar. ”Jag, min idiot, började till och med tro att livet inte var värt att leva”, skrev han. ”Och med döden ständigt på lur var jag tvungen att bikta mig hela tiden, för att inte riskera att hamna i helvetet.”

Efter stora våndor och oräkneliga sömnlösa nätter hade Paulo vid nästan sjutton års ålder blivit säker på sin sak. Han ville inte höra talas om kyrkan, predikningar och synd något mer, ingenting av det där. Och han hade inga som helst tankar på att bli en duktig elev på det vetenskapliga programmets andra år, som just hade börjat. Med samma övertygelse hade han bestämt sig för att lägga all sin tro och energi på den fixa idé som han inte längre kallade för kall utan för yrke: att bli författare.

En termin räckte mer än väl för att alla skulle förstå att skolan hade förlorat all betydelse för honom. ”Jag, som redan var en dålig elev, har nu blivit en urdålig elev.” Betygsrapporterna visade att det inte var någon överdrift. Han var en av de sämsta i klassen, någon som lyckades försämra resultaten vid varje prov. På de första månadsproven fick han ett medel på strax över fem, tack vare en mycket misstänkt nia i kemi. I maj hade hans medel fallit till 4,4, men larmet skulle inte gå förrän i juni, då betyget föll till 3,7.

Den månaden blev Pedro och Lygia kallade till ett möte på skolan. Vad de fick höra var värsta tänkbara nyheter. En präst läste för paret upp femte paragrafen i Santo Inácios stadgar – ett dokument som föräldrarna var tvungna att skriva under när barnen registrerades och i vilket skolan förvarnade att de som inte uppnådde det erfordrade minimiresultatet skulle relegeras – och gick rakt på sak.

Om Paulo fortsatte i samma takt nästa termin skulle han oundvikligen bli underkänd, vilket betydde att hans skolhistoria skulle fläckas ner av en relegering från en av landets mest anrika skolor. Det fanns bara ett sätt att undvika en avstängning och bespara både eleven och föräldrarna en sådan förlägenhet. Jesuiten föreslog att de tog initiativ till att omedelbart flytta sonen till en annan undervisningsanstalt.

93

Han förklarade att Santo Inácio aldrig förr hade gjort något liknande. Undantaget gjordes av aktning för det faktum att eleven i fråga var barnbarn till en pionjär i skolans första kull av elever, den gamle Arthur Araripe Júnior, ”mäster Tuca”, inskriven 1903.

Pedro och Lygia var förkrossade när de återvände hem. De visste att deras son rökte i smyg, inte sällan avslöjade hans andedräkt att han hade druckit alkohol och några släktingar hade börjat klaga på att Paulo var på väg att bli en dålig förebild för de andra barnen. ”Pojken är ett problem”, viskade mostrarna, ”han kommer att vilseleda alla yngre kusiner.” Men än så länge hade det de kallade för ”märkligt beteende” varit ett bekymmer som endast berörde den närmaste släkten. Men om han tvingades lämna Santo Inácio, även om han inte blev relegerad, skulle det dra vanära över föräldrarna och visa offentligt att de inte klarade av att uppfostra honom. Och om ett barn, som fadern alltid brukade säga, verkligen var en familjs visitkort, då hade Coelho gott om anledningar att känna att deras rykte hade blivit nersolkat. I en tid då fysisk bestraffning var vanlig pedagogik bland brasilianska föräldrar hade Pedro och Lygia aldrig slagit Paulo, men i sitt sätt att bestraffa var de stränga och hårda.

När fadern talade om att de hade beslutat att skriva in honom på Colégio Andrews – där han skulle fortsätta på det vetenskapliga programmet – meddelade han också att det kommande sommarlovet var inställt och att månadspengen tills vidare hade dragits in.

Om han ville ha pengar till att köpa cigaretter eller öl fick han försöka skaffa sig ett jobb.

Om valet av skola var en form av bestraffning slog den slint, för Paulo älskade förändringen. Andrews var världslig och oändligt mycket liberalare än Santo Inácio och därtill var det en blandad skola, vilket förde in en härlig nyhet i skolvardagen: tjejer. Dessutom förekom politiska diskussioner, det fanns grupper som studerade film och till och med en amatörteatergrupp, som han anslöt sig till innan han ens visste vilka alla lärarna var. Han hade ett år tidigare vågat sig in i dramatikens värld, när han under lovet kring allhelgonahelgen hade stängt in sig på sitt rum besluten att skriva en teaterpjäs. Han kom bara ut för att äta lunch och middag och sa till 94

sina föräldrar att han studerade. Efter fyra dagars arbete satte han punkt för ”Den fule”, en pjäs som han anspråksfullt beskrev som ”en petit guignol à la Aluísio Azevedo”, och vars synopsis han skrev ner i dagboken: I den här pjäsen lyfter jag fram det fula i samhället. Det är en historia om en utstött ung man som till slut tar livet av sig. Scenerna spelas upp med skuggfigurer, medan fyra trubadurer reciterar personernas känslor och handlingar. I pausen mellan första och andra akten sjunger en man en mycket långsam bossanova, vars text har samband med den första akten. Jag tyckte det var en bra markering.

Den ska sättas upp här hemma, i vinterträdgården, redan i år.

Det kritiska omdömet skulle tala högre än fåfängan och en vecka senare rev han sönder denna sin första utflykt i dramatiken och tillägnade den en endast åtta ord lång gravskrift: ”Den var dålig. Jag skriver snart en ny.” Och det var i egenskap av dramatiker (opublicerad) han tog kontakt med Teatro Amador do Colégio Andrews, Taca, 1964.

Vad studierna, lärarna och proven beträffar verkade inget av det vara något som bekymrade honom. De sällsynta tillfällen som ämnet förtjänade att nämnas i dagboken var det alltid korta och negativa noteringar, som avslöjade brist på perspektiv: ”Det går dåligt med studierna, jag riskerar att köra i grammatik, fysik och kemi”; ”Jag kan inte ta i böckerna, jag blir distraherad av vad som helst, hur löjligt det än är”; ”Lektionerna känns bara längre och längre för varje gång”; ”Ärligt talat vet jag inte vad det är som händer med mig, det går inte att beskriva”. Att erkänna att det gick dåligt med studierna var ett sätt att dölja sanningen. Det gick rakt utför.

I oktober, två månader före läsårets slut, låg han under fem i alla ämnen. Hans far tyckte det var bäst att genast strama åt tyglarna.

Genom sin kusin Hildebrando Góes Filho lyckades han ordna ett jobb åt Paulo som kontrollant på ett företag som muddrade Rio de Janeiros hamninlopp. Lönen räckte inte ens till bussen och cigaretterna. Efter förmiddagslektionerna varje dag sprang han hem, åt 95

lunch och tog bussen till Santo Cristo, ett område i centrala Rio, bredvid hamnen. En bogserbåt tog honom ut till mudderverket, där han tillbringade dagarna med ett ritbräde i handen och satte dit ett kryss varje gång maskinen tog upp sediment från havets botten och dumpade det på en lastpråm. Han tyckte jobbet var meningslöst och tröstlöst och det påminde honom om en för honom välbekant historia: den grekiska myten om Sisyfos, i vilken huvudpersonen tvingas vältra ett stort stenblock uppför en brant sluttning, men varje gång han närmar sig toppen rullar stenblocket ner till sluttningens fot igen, så att han måste börja om på nytt. ”Det är ett arbete som aldrig tar slut”, skrev han i dagboken. ”När jag tror att det är slut, börjar allt om igen.”

Men bestraffningen ledde inte till några positiva resultat. Han fortsatte att göra dåligt ifrån sig i skolan och när han fick veta att han riskerade att få underkänt på hela årskursen registrerade han nyheten med lättsinnigt förakt. ”En kompis berättade att jag kommer att få göra om matten”, skrev han. ”Och samtidigt är det en så vacker morgon, så musikalisk, att jag känner mig glad. Gud, vad livet är skönt. Livet är livet, herregud.” Vid årets slut bekräftades de allmänna förväntningarna av betyget: ett slutmedel på 4,2 betydde underkänt i alla ämnen.

Paulo verkade för var dag som gick alltmer likgiltig för den där världen. Han uthärdade utan protester jobbet på mudderverket och det gjorde honom inget att han i julklapp av sina föräldrar bara fick en enkel fickkniv. Det enda som intresserade honom var litteraturen, om det var romaner, teaterpjäser eller poesi spelade ingen roll.

Han hade nyligen återvänt till poesin och hade börjat skriva dikter som en besatt igen. Efter en hel del reflekterande hade han kommit fram till att det inte var ett dugg genant att skriva poesi medan han väntade på att det skulle bli dags att sätta sin första roman på pränt. ”Jäklar, vad material jag har för att skriva en roman! Det värsta är att jag inte kommer på en bra början och inte har tillräckligt med tålamod för att komma vidare”, muttrade han, för att resignerad konstatera: ”Och trots allt är det här det yrke jag har valt”.

När han började finna sig till rätta i Gávea upptäckte han att 96

det fanns andra unga som var litteraturintresserade. Eftersom de tillsammans var femton tjejer och killar bildade de snart en litterär klubb, som de kallade Rota 15 – namnet kom från initialerna på Rua Rodrigo Otávio, en tvärgata till Padre Leonel Franca, där hans hus låg, och i vars gathörn gruppen brukade samlas. Paulo Coelhos poesiproduktion var så riklig att när Rota 15 bestämde sig för att ge ut ett stencilerat häfte med dikter bidrog han med en antologi bestående av tretton dikter (bland vilka den prisbelönta ”Trettonårig kvinna” ingick). Efter dikterna följde hans biografi: ”Paulo Coelho inledde sin litterära bana 1962 med att skriva korta krönikor, sedan övergick han till poesin. Han inträdde i Santo Inácios Litterära Akademi 1963 och vann samma år denna församlings förnämsta pris.” Rota 15 slog igen portarna med buller och bång sedan Paulo anklagat kassören för att ha lagt beslag på alla pengar för att gå och se den franska popdivan Françoise Hardys show i Rio. Paulo betraktade sig redan som en tillräckligt betydelsefull poet för att inte längre vara beroende av små kvarterstidningar eller kompisgäng. Med en veterans självförtroende kände han att det började bli dags att pröva vingarna på högre höjder. Hans dröm var att få sina alster lovordade – bara ett citat vore utmärkt – i den ansedda litteraturspalten ”Böcker och författare” som undertecknades av José Condé från Pernambuco och som publicerades varje vecka i tidningen Correio da Manhã. Den misslynte Condé, som kunde skapa eller rasera någons anseende med ett par meningar, uppmärksammades just då för sin medverkan i Os Sete Pecados Capitais (De sju dödssynderna), en antologi utgiven av Civilização Brasileira och i vilken han delade utrymmet med storheter som Guimarães Rosa, Otto Lara Resende, Carlos Heitor Cony och Lygia Fagundes Telles. Paulo beundrade Condés osminkade stil och hoppades att den skarpsynte kritikern skulle upptäcka den talang som dolde sig i hans skrifter.

Han fyllde ut antologin som hade publicerats av Rota 15 med nya dikter, skrev ner alltsammans prydligt på maskin och skickade den omsorgsfullt inslagna bunten till redaktionen på Correio.

Nästa onsdag, dagen för ”Böcker och författare”, rusade han till tidningskiosken, ivrig att få läsa Condés åsikt om honom. Han blev 97

så häpen att han klippte ut spalten, klistrade in den i sin dagbok och ovanför den skrev: ”För en vecka sedan skickade jag mina dikter till J. Condé och bad om hans mening. Och i dag får jag se det här i tidningen.” Anledningen till hans upprördhet var ett PS på tio rader längst ner i författarens spalt: De oförskräckta ungdomar, som är ivriga att få synas och publicera böcker, skulle må bra av att erinra sig exemplet Carlos Drummond de Andrade, som på femton år bara publicerade tre små volymer, med sammanlagt 144 dikter … Och så sent som häromdagen påpekade en kritiker att Ernest Hemingway inte mindre än tjugo gånger skrev om det lilla mästerverket Den gamle och havet.

Han kände sig träffad och den aggressiva tonen gjorde honom förkrossad. För inte så länge sedan tackade han Gud för lyckan att ha funnit sitt kall, nu gav självsäkerheten vika för ett hav av tvivel. ”Jag kanske bara envisas med att kalla mig författare utan att jag är det”, reflekterade han. ”Tänk om jag inte duger som författare?” Men han sköt snart dessa tvivel ifrån sig. Precis som vännen som tog kallduschar för att inte förlora tron på Gud måste han kämpa för att förverkliga sin dröm. Slaget från Condé hade träffat honom hårt, men han var inte beredd att kasta in handduken. Hela dagen tänkte han inte på något annat än litteraturspalten. På kvällen försökte han koppla av med att titta på ett avsnitt av den amerikanska tv-serien Dr Kildare, om en ung läkare, spelad av Richard Chamberlain, och dennes äventyr på ett stort sjukhus. Han stängde av innan programmet var slut och skrev i sin bok: I dagens avsnitt av Dr Kildare säger sjukhusdirektören till läkaren: ”Jag borde inte ha försökt ändra på ditt liv, Jim. Vi är alla skapade för ett ideal.” Jag har valt att använda de orden om författaryrket och jag har bestämt mig för att bli författare.

I entusiasm över sin beslutsamhet skrev han en parodi på dikten ”If …”, av Rudyard Kipling: 98

Om du kan be dina vänner och fiender om en chans.

Om du kan höra ett ”nej” och betrakta det som ett ”kanske”.

Om du kan börja från botten och ändå värdesätta det lilla som tillkommer dig.

Om du ständigt kan förbättra dig och nå till toppen utan att låta fåfängan ta överhanden.

Då ska du bli en författare.

Uppslukad av dessa viktiga frågor kände han ett ofantligt missmod när han tänkte på att han skulle sätta sig i skolbänken på Andrews igen. Han plågades så av tanken att han gjorde upp en plan som, om den höll, skulle befria honom från skolan i gott och väl ett par år: se till att få ett stipendium och åka utomlands, som flera av hans skolkamrater hade gjort. Hans föräldrar fick förnyat hopp när de fick höra att han hade anmält sig till American Field Service, ett kulturutbytesprogram som var mycket populärt på den tiden. Att döma av hans betyg kan han inte ha varit en fullständig katastrof i engelska (ett ämne som han sällan gjorde dåligt ifrån sig i, efter hans mall) och det ökade naturligtvis chanserna för att få stipendiet.

Under två veckor ägnade han fritiden åt att förbereda alla papper inför ansökningen: intyg från skolan, passfoton, presentationsbrev.

När proven började minskade antalet konkurrenter om den lediga platsen i hans grupp från sju till fyra och till slut återstod bara Paulo och två andra elever som hade kvalificerat sig till det avgörande provet: den muntliga intervjun som skulle göras av någon som kom från USA – helt på engelska, naturligtvis.

När dagen var inne var han så nervös att när han satte sig framför examinatorn – en ung tjej i hans ålder – kände han ett hugg, som ett knytnävsslag mitt i bröstet. Han struntade i kätteriet och bad till Gud att det var ett falskt alarm. Det var det inte – han höll på att få ett astmaanfall. Ett torrt pipande kom från lungorna medan han, med uppspärrade ögon, kände på fickorna och letade efter den lilla sprejflaskan. Han försökte säga något, men istället för ord kom bara ett väsande ur honom. Amerikanskan blev förskräckt och visste inte vad hon skulle göra, hon blev handlingsförlamad.

99

Efter några minuter ebbade anfallet ut. När han hade hämtat sig lyckades han genomföra hela intervjun, men han gick därifrån med dåliga föraningar: ”Jag tror astman förstörde alltihop.” När det var en månad kvar till avresan fick han mycket riktigt ett telegram som talade om att han inte hade blivit uttagen. Men istället för att bli nedslagen av det negativa beskedet hittade Paulo på en förklaring som inte var att han hade gjort dåligt ifrån sig, utan att hans mor hade varit i USA tidigare. ”Jag tror att de helst ville ha personer vars familjemedlemmar aldrig hade varit i USA förut”, skrev han och kompletterade med en slutsats värdig räven i fabeln om rönnbären: ”De tror, det är åtminstone min tolkning, att jag är för intellektuell för Amerika”.

Vid den här tiden drabbades han av en ny himlastormande förälskelse. Den här gången en förälskelse av kött och blod, med bruna ögon, långa smala ben och som bar namnet Márcia. Vid sjutton års ålder var Paulo fortfarande mager och ganska kort även för det brasilianska genomsnittet. Han vägde femtio kilo, åtminstone tio under idealvikten för någon som var 1,69 lång, en längd som han skulle behålla resten av livet. Och han var ingen snygg ung man. ”Jag var ful, mager, saknade helt charm och var oförmögen att väcka intresse hos någon flickvän”, har han sagt i åtskilliga intervjuer under livets gång. ”Jag hade mindervärdeskomplex på grund av utseendet.”

Medan de flesta killar använde kortärmade och åtsittande tröjor för att visa musklerna gick han alltid i långärmad skjorta som dolde de smala axlarna och tunna armarna. Ett oproportionerligt stort bälte höll uppe de slitna jeansen, som precis som modet föreskrev satt klistrade vid de smala benen. Bilden blev fullständig med de stålbågade glasögonen med färgade glas, som några år senare skulle bli Beatlesmedlemmen John Lennons varumärke. Håret täckte öronen och nådde nästan ner till axlarna, och på sista tiden hade han odlat en gles liten mustasch och en liten tofs nedanför underläppen, som ett minibockskägg.

Márcia var ett år yngre än Paulo och bodde nästan granne med honom. Hon gick också på Andrews och var en del av Rota 15.

Trots att hon var strängt övervakad av föräldrarna och en storebror 100

ansågs hon vara flörtig och blev därför en av de mest uppvaktade tjejerna i gänget. Med självförtroendet i höjd med fotknölarna märkte Paulo inte ens att hon tittade på honom på ett speciellt sätt, särskilt när han diskuterade med den andre ”intellektuelle” i gruppen, Alcides Lins, Cidinho, om film, böcker och teater. Trots att de flesta inte ens visste riktigt vad ordet betydde kände de sig nästan alla som ”existentialister”. Paulo hade inte snygga kläder, han hade inte bil och han var inte stark, men Márcia smälte när hon hörde honom berätta om böcker eller recitera dikter av kända poeter. Han anade emellertid ingenting, inte förrän hon tog initiativet.

På kvällen den 31 december 1964 avslutade Paulo ännu en dagbok med en melankolisk mening: ”I dag är det den sista dagen på 1964, ett år som slutar med ett jämrande dolt av nattens mörker.

Ett år krönt med bitterhet” Och det var i denna dystra sinnesstämning han träffade sina vänner, en lördag två dagar senare, för att gå på sångerskan Nara Leãos konsert Opinião, på Arenateatern i Copacabana. Gruppen spred ut sig på sina platser och det blev Márcia som råkade sitta bredvid honom. När ljuset släcktes och Naras milda röst stämde upp med de första raderna i João do Vales ”Peba na Pimenta” kände flickan en mycket lätt beröring, knappt mer än en vindpust mot sin hand. Hon sneglade åt sidan utan att vrida på huvudet och såg Paulos hand ligga mot hennes. Genast flätade hon samman sina fingrar med hans och kramade försiktigt.

Han blev så förskräckt att han först greps av panik: tänk om jag får ett astmaanfall nu! Men han lugnade sig. ”Jag var säker på att Gud hade styrt Márcias hand till min”, kom han ihåg senare. ”Om det var på det sättet, varför skulle Han då ge mig ett astmaanfall just då?” Så han började andas som en vanlig dödlig och de båda blev hjälplöst förälskade.

När showen var slut fick Nara Leão lov att sjunga titelsången som extranummer flera gånger, en protestsång av Zé Kéti mot militärdiktaturen som hade installerats i Brasilien nio månader tidigare.

Hand i hand passade det unga paret på att i skydd av mörkret smita ut ur den fullsatta salongen.

101

De tog av sig skorna och gick barfota och hand i hand i sanden på Copacabanas strand. Paulo slog armarna om henne och försökte kyssa henne, men Márcia drog känsligt tillbaka huvudet: ”Jag har aldrig blivit kysst på munnen.”

Han reagerade med en gammal donjuans naturlighet: ”Oroa dig inte, jag har kysst flera flickor. Du kommer att gilla det.”

I tryckande värme och under Rios stjärnklara himmel förenades de två lögnarna i en lång kyss, som de båda skulle komma ihåg med saknad mer än fyrtio år senare. 1965 kunde definitivt inte ha börjat bättre.

Förhållandet med Márcia gav honom en frid i själen som han inte kom ihåg att han hade upplevt förr, inte ens under de bästa stunderna i Araruama eller Belém. Paulo var i sjunde himlen och blev inte ledsen ens när han fick veta att han hade blivit utan omnämnande i en poesitävling sponsrad av Instituto Nacional do Mate. ”Vad är ett pris mer eller mindre”, skrev han, storsint, ”för någon som älskas av en kvinna som Márcia?” Hela sidor i dagboken upptogs nu av teckningar av hjärtan genomstungna av kärlekspilar, med de bådas namn på dem.

Lyckan blev kortlivad. Innan sommaren var över fick Márcias föräldrar reda på namnet på pojkvännen och de var ovillkorliga: inte med honom. Och när hon ville veta anledningen till detta fördömande var hennes mor förbryllande uppriktig: ”För det första är han ful. Jag förstår inte vad en vacker flicka som du har sett i en så ful och tafatt kille. Du är en tjej som gillar fester och han kan inte ens dansa, han vågar inte bjuda upp en flicka. Han bryr sig bara om böcker. Och sen ser han faktiskt rätt sjuklig ut, jag vet inte …”

Márcia svarade att Paulo var frisk. Han led av astma, som miljontals andra, men det gick att bota och det var definitivt ingen karaktärsbrist. Men även om astman gick att bota var hennes mor rädd för att han led också av andra sjukdomar, som faktiskt kunde vara smittsamma: ”Jag har till och med hört att han är existentialist och kommunist. Och nu talar vi inte mer om saken.”

102

För dottern var ämnet långt ifrån avslutat. Hon berättade hela historien för sin pojkvän och de bestämde sig för att trotsa situationen. De började träffas i smyg, hemma hos gemensamma vänner som ställde upp på intrigen, men i brist på säkra platser blev de intima stunderna extremt sällsynta – och ägde för det mesta rum under trampbåtsturerna på Lagoa Rodrigo de Freitas.

Men de sträckte sig aldrig längre än till förspel. Paulo simulerade otvungenhet, men sanningen var att han dittills bara hade haft sex en enda gång, vilket hade inträffat några månader tidigare.

En gång när föräldrarna hade gått på bio tog han tillfället i akt och lyckades övertala det söta hembiträdet Madalena, som hans mor nyligen hade anställt, att följa med honom upp på rummet.

Trots att Madá bara var arton år var hon en tillräckligt erfaren ung kvinna för att den unge mannen skulle få goda minnen av sin första gång.

När föräldrarna fick reda på att dottern fortsatte att i smyg träffa ”den där typen” utökade de bevakningen och förbjöd henne att tala i telefon med Paulo. Snart upptäcktes det emellertid att de båda lade en väckarklocka under huvudkudden för att den skulle ringa klockan fyra på morgonen då de, i nattens tystnad, kunde viska kärleksord till varandra med munnen tryckt mot telefonluren. Straffet för hennes olydnad blev hårdare: en månads utegångsförbud. Márcia gav inte upp. Med hjälp av hembiträdet skickade hon små lappar till pojkvännen och gjorde upp med honom vilka klockslag han skulle ställa sig på en gata på baksidan av huset för att se henne i fönstret till rummet där hon satt inspärrad. En morgon när hon vaknade och tittade ut genom fönstret fick hon se en kärleksförklaring klottrad med väldiga bokstäver på asfalten på gatan: ”M, jag älskar dig. P.” Márcias mor gick till nytt anfall: Paulo dög inte åt henne, det skulle aldrig hålla, han hade ingen framtid och inga utsikter.

Flickan svarade oförskräckt att hon sannerligen inte tänkte göra slut. Hennes plan var att en dag gifta sig med Paulo. En moster som fick höra talas om hennes avsikter insinuerade att en så bräcklig kille som han kanske inte hade fysiska förutsättningar ens för att fullfölja 103

de äktenskapliga plikterna. ”Du vet vad jag talar om, inte sant, kära du?” envisades mostern. ”Bröllop, sex, barn … Kan en sån svag liten kille verkligen leva ett normalt liv?” Márcia verkade inte bry sig om hoten. Så fort hon hade avtjänat straffet började hon träffa Paulo igen. De hade hittat en perfekt plats: inne i kyrkan Nossa Senhora da Conceição, som låg i närheten av deras båda hus. De satte sig aldrig bredvid varandra, utan den ena framför den andra, för att inte väcka misstankar och där talade de viskande till varandra. Trots försiktigheten kom Márcias far till slut på dem. Han släpade henne med sig samtidigt som han skällde och när de kom hem pryglade han henne med skärpet.

Men flickan verkade fast besluten att ha ett förhållande, förlova sig och gifta sig med sin förtrollade prins. Paulos föräldrar var inte heller särskilt entusiastiska över sin sons val. Eftersom kompisarna ofta ordnade små fester hemma hos sig lyckades Paulo beveka sina föräldrar att låta honom ha en hos sig också. Det blev katastrof.

När fadern såg sin son dansa med kinden tryckt mot flickvännens ställde han sig med armarna i kors bredvid dem och stirrade ilsket på dem, ända tills Márcia förlägen bad om ursäkt och gick till en grupp vänner. Och han gjorde likadant mot Paulos andra gäster.

Om han såg en pojke och en flicka dansa för tätt ihop eller med pojkens hand nedanför midjan på flickan ställde han sig bredvid dem med armarna i kors tills de ”såg till att uppföra sig”. Dessutom hade Pedro och Lygia förbjudit all alkohol under hela festen, inte ens en oskyldig liten öl var tillåten.

Det var den första och också den sista festen som Coelho hade i det stora rosa huset. Men ingenting, inte ens faderns förolämpningar verkade rubba Paulos lycka. Márcias födelsedag närmade sig och förhållandet var ännu inte två månader gammalt när modern bad att få tala med henne. Skeptisk till våldspedagogikens effekter bestämde hon sig för att pröva en annan taktik: ”Om du gör slut med honom får du välja den bästa boutiquen i Rio och köpa alla klänningar du vill.”

Modern visste att hon hade rört vid vad som var en öm punkt för dottern – fåfängan. Men Márcias första reaktion var att tycka 104

förslaget var oacceptabelt, ”utpressning av värsta slag”. Efter moget övervägande kom hon emellertid fram till att hon hade bevisat sin kärlek på oerhört uttrycksfulla sätt och de visste ju båda att det var en illusion att tro att de skulle kunna fortsätta förhållandet mot föräldrarnas vilja. Ingen av dem var myndig, de var beroende av sina föräldrar, vad fanns det för framtid? Om hon skulle kapitulera skulle det åtminstone vara för ett bra pris, så hon sa ja. När Paulo läste Márcias brev som talade om att romansen var över började han gråta och skrev om sin frustration: ”För någon som jag, som drömde om att göra Gávea till ett brasilianskt Verona, kunde slutet inte ha blivit mer melankoliskt än att ha blivit utbytt mot två klänningar.” Övergiven av den Stora Kärleken – det var så han beskrev Márcia i dagboken – blev han deprimerad igen. Föräldrarna oroade sig för sin sons tillstånd, greps av medlidande och bestämde sig för att göra ett undantag. Trots att de hade förbjudit honom att åka till Araruama på sommarlovet, som straff för kuggningen på Andrews, kunde de tänka sig att låta honom åka dit och fira karnevalen med kusinerna. Paulo kom dit med buss på fredagskvällen och var tyst och otillgänglig hela helgen, han ville inte ens titta på tjejerna när de dansade. På måndagskvällen följde han med tre vänner som frågade om han ville ta en öl på en bar i närheten av morbror Josés hus. När bordet var täckt av ölunderlägg, som avslöjade den stora överkonsumtionen, fick en av killarna, Carlinhos, en idé: ”Mina föräldrar är bortresta och bilen står och samlar damm i garaget. Om nån av er kan köra kan vi ta en tur på stan.”

Trots att han aldrig hade suttit bakom ratten på något fordon förut vågade Paulo anmäla sig: ”Jag kan.”

I nästa sekund betalade de notan, gick hem till Carlinhos och tog ut bilen. När de fyra var på väg mot huvudgatan, där karnevalsgrupperna och sambaskolorna paraderade, drabbades stan av strömavbrott som slog ut all belysning. Trots mörkret fortsatte Paulo framåt genom villervallan av fotgängare och karnevalsprissar. Plötsligt fick 105

han se ett improviserat karnevalståg komma mot bilen. Osäker på hur han skulle hantera den oväntade situationen väjde han och accelererade förskräckt. Då skrek en av kompisarna: ”Akta killen!”

Det var för sent. Alla kände den hårda dunsen mot bilens främre stötfångare, men Paulo accelererade ännu mer samtidigt som kompisarna tittade bakåt och skräckslaget skrek: ”Kör, Paulo! Kör! Fly härifrån! Du har dödat killen!”

5.

Första mötet med dr Benjamim Pojken var Luís Cláudio, eller Claudinho, son till skräddaren Lauro Vieira de Azevedo. Han var sju år och bodde på Rua Oscar Clark, inte långt från där Paulo bodde under lovet. Smällen hade varit så våldsam att pojken kastats långt iväg, med ett stort sår i buken och inälvorna på väg ut ur kroppen. Han fördes medvetslös till Casa de Caridade, det enda sjukhuset i Araruama, där det konstaterades att hans mjälte hade spräckts. För att hejda blodförlusten gav läkaren honom en blodtransfusion, men blodtrycket sjönk tvärt. Claudinho svävade mellan liv och död.

Efter påkörningen smet Paulo och hans vänner i full fart från olycksplatsen, utöver att de lät bli att försöka rädda pojken. De ställde bilen hemma hos Carlinhos och medan staden fortfarande låg i mörker gick de hem till Maurício, en av de andra killarna som satt i bilen.

På vägen märkte de att nyheten höll på att sprida sig. Vettskrämda av ryktena om att pojken hade dött slöt de en pakt om evig tystnad. Så gick var och en åt sitt håll. För att inte väcka misstankar steg Paulo in genom dörren till morbror Josés hus och låtsades ”fullkomligt cyniskt” (hans egna ord) som om ingenting hade hänt. Men en halvtimme senare exploderade bomben: Maurício och Aurélio, den fjärde medlemmen i gruppen, hade blivit angivna av ett vittne och pressade av polisen hade de berättat vem som körde bilen. Morbrodern tog honom till sovrummet och fick honom att inse allvaret i situationen: ”Pojken svävar mellan liv och död. Vi får verkligen hoppas att han överlever, annars blir det bra mycket värre för dig. Dina 107

föräldrar har blivit underrättade om allt och de är på väg från Rio för att tala med polisen och domaren. Under tiden går du inte utanför dörren. Här är du säker.”

Morbrodern kände till skräddarens rykte som bråkmakare och tölp och fruktade att grannen skulle göra någon dårskap. Hans farhågor besannades samma kväll. Efter att ha hälsat på sin son som kämpade mot döden på sjukhuset dök Lauro upp utanför grinden till huset där Paulo gömde sig, i sällskap med två ondsinta typer.

Han visade revolvern i byxlinningen och utan att behärska känslorna slängde han upp fingret framför näsan på morbror José: ”Araripe, Claudinho svävar mellan liv och död. Så länge han inte blir utskriven lämnar ditt syskonbarn inte Araruama. Och om min son dör kommer Paulo att begravas med honom, för då kommer jag hit för att döda honom.”

Sent på kvällen kom Lygia och Pedro till Araruama och innan de ens träffade sin son gick de hem till domaren, av vilken de fick höra att ”gärningsmannen” inte fick lämna staden utan hans tillstånd.

Föräldrarnas närvaro minskade inte Paulos förtvivlan och han hade en fasansfull och sömnlös natt. Liggande i sängen skrev han med darrig handstil: Det här är den längsta dagen i mitt liv. Jag får ångest när jag inte vet hur det är med barnet. Men det mest ångestfyllda ögonblicket var ändå när vi kom till Maurícios hus, efter olyckan, och alla sa att barnet hade dött. Jag ville försvinna, utplånas. Márcia, du är allt jag tänker och har tänkt på tills nu. Jag kommer att bli stämd för att ha kört utan körkort. Och om barnet blir sämre kommer jag att ställas inför rätta och riskera att hamna i fängelse.

Det var helvetet på jorden. På fettisdagens morgon hade ryktet om de båda händelserna – olyckan och skräddarens hot – spritt sig i stan och lockat grupper av nyfikna till Rua Oscar Clark, där de väntade på dramats upplösning. Redan tidigt på morgonen bestämde sig Lygia och Pedro för att göra artighetsvisit hos Claudinhos föräldrar för att be om ursäkt för det inträffade och få nyheter om tillståndet 108

för pojken, som fortfarande var medvetslös. Lygia gjorde i ordning en välfylld fruktkorg som modern kunde ta med till pojken. När hon och hennes man närmade sig huset, på samma gata som Josés, sa Lauro åt dem att vända om för han hade inget att tala med dem om. Han upprepade sitt hot – ”er son kommer bara levande från stan om min överlever” – och han sa att Lygia kunde ta med sig frukten hem: ”Här är det ingen som svälter. Jag vill inte ha några allmosor, jag vill ha min son tillbaka”.

Paulo kom bara ut ur sitt rum för att be om senaste nytt om pojken. Alla upplysningar han fick registrerade han i dagboken: […] De var på sjukhuset i morse. Pojkens feber är på väg ner, måtte hans pappa ta tillbaka polisanmälan. […] Hela stan vet redan allt och jag kan inte gå ut, för jag är eftersökt. De sa att en utredare stod och väntade på mig vid ingången till dansen i går. […] Pojkens feber har stigit igen. […] Det verkar som jag kan bli arresterad när som helst, för någon har sagt till polisen att jag är myndig. Nu hänger allt på killen.

Febern steg och gick ner flera gånger. Claudinho återfick medvetandet på onsdagsmorgonen, två dagar efter olyckan, men kampen mot döden fortsatte ända till sent på kvällen, då läkarna sa att han var utom fara och skulle skrivas ut om några dagar. Tidigt på torsdagen tog Pedro Coelho med sin son för att denne skulle avge vittnesmål hos domaren, i vars närvaro han tvingades skriva på ett dokument om att han tog ansvar för alla utgifter för läkemedel och sjukhusvård som familjen hade haft. Pojken överlevde utan men, förutom ett jättelikt ärr på magen som han skulle behålla resten av livet. Men ödet verkade ha bestämt att hans möte med döden skulle ske på en måndag under karnevalen. Trettiofyra år senare, den 15 februari 1999 – en annan karnevalsmåndag – släpades Luís 109

Cláudio, numera affärsman, gift och far till två döttrar, ut ur sitt hem i Araruama av två maskerade pistolmän, som tydligen arbetade för en lastbilsrånarliga. Han blev brutalt torterad, men var ännu vid medvetande när männen band honom, dränkte in hans kropp med bensin och tände på och brände ihjäl honom.

Claudinhos överlevnad 1965 förbättrade inte Pedro Coelhos humör. När de kom tillbaka till Rio fick Paulo höra att han som straff för påkörningen och för att ha ljugit skulle få en månads utegångsförbud på kvällarna. Och månadspengen, som han hade fått tillbaka sedan han sagt upp sig från mudderverket, skulle dras in på nytt tills han hade gottgjort sin far för de 100 000 cruzeiros som han hade fått punga ut med för att täcka utgifterna till följd av olyckan.

Två månader efter det att lektionerna hade börjat igen gav den första betygsrapporten från Andrews föräldrarna förnyat hopp: även om det hade gått dåligt i några ämnen hade sonen fått så bra betyg i portugisiska, filosofi och kemi att han hade höjt medelbetyget till 6,1 – ett förvisso ganska mediokert snitt, men utan tvekan ett framsteg för någon som inte på länge ens hade kommit upp i medelbetyget fem. Alla väntade med spänning, men i den andra betygsrapporten hade hans medel sjunkit till 4,6 och i den tredje kom han med nöd och näppe upp i 2,5. Dagarna för betygsrapporten blev vedergällningens dag. Pedro Queima Coelho gick i taket, röt och gormade, drog in förmåner och hotade med allt värre straff, men Paulo verkade likgiltig för alltsammans. ”Jag är spytrött på skolan”, sa han gång på gång till sina vänner. ”Så fort jag får chansen tänker jag hoppa av utan att blinka.”

Den energi och entusiasm som han höll inne med på proven i skolan kanaliserade han helt och hållet på projektet att bli författare. Han kunde inte finna sig i det faktum att han ännu inte var en känd författare och övertygad som han var om sin egen talang kom han fram till att hans problem kunde sammanfattas med ett ord: reklam. Under långa nattliga vandringar med sin vän Eduardo Jardim på Copacabanas strand grubblade han mycket över den här saken – eller med sina egna ord ”över mina svårigheter med att etablera mig som ansedd författare”. Ekvationen såg enkel ut: 110

i takt med att världen blev alltmer materialistisk (genom kommunismen eller kapitalismen spelade ingen roll) var det en naturlig utveckling att konsten i alla former försvann, och med den, litteraturen. Och endast reklam skulle kunna rädda den från ett kulturellt Harmagedon. Han var framför allt bekymrad för litteraturen, som han ofta förklarade för Jardim. Eftersom litteraturen inte var lika utbredd som musiken hade den svårt att finna fruktbar jord bland de unga. ”Om ingen hjälper den här generationen att få smak för litteraturen”, argumenterade han för sin vän, ”kommer litteraturen att försvinna mycket snart.” Som avslutning lade han fram sitt recept på framgång: ”Därför ska reklamen bli den främsta komponenten i mitt litterära program. Och den ska skötas av mig. Med reklamens hjälp kommer jag att tvinga publiken att läsa och bedöma det jag skriver.

Det kommer att öka försäljningen av mina böcker, men det är en bieffekt. Det viktiga är att jag väcker folks nyfikenhet på mina idéer och teorier.”

Trots Jardims förvånade blick när han hörde detta fortsatte Paulo med sina planer för fasen efter erövrandet av publiken: ”Sen kommer jag, som Balzac, att under pseudonym skriva artiklar både som angriper mig och som tar mig i försvar, men det är en senare fråga.”

Jardim verkade inte hålla med om ett ord av vad han hörde: ”Du tänker som en affärsman, Paulo. Kom ihåg att reklam är någonting falskt, som tvingar människor att göra vad de inte vill.”

Men Paulo var så övertygad om styrkan i sina idéer att han på bordet i sitt rum hade tejpat fast en skriftlig sammanfattning av de uppgifter han måste klara av under året för att uppnå erkännande: Litterärt program för 1965 Köpa alla dagstidningar i Rio alla dagar i veckan.

Gå igenom bokrecensionerna, vilka som skriver och ta reda på namnen på redaktörerna i de olika tidningarna.

Skicka texter till relevanta personer och presentationsbrev till 111

redaktörerna. Ta telefonkontakt med dem och fråga vilken dag texten går i tryck. Upplysa redaktörerna om vilka mina ambitioner är.

Skaffa bra kontakter för publicering.

Göra om proceduren med tidskrifterna och veckomagasinen.

Ta reda på ifall någon mottagare av mina texter önskar få dem regelbundet.

Upprepa proceduren med radiostationerna. Föreslå ett program som jag gör eller skicka mina bidrag till de program som redan finns.

Ta telefonkontakt igen, fråga vilken dag det jag skriver kommer att sändas, om det kommer att sändas.

Ta reda på adressen till de stora författarna och skriva till dem och skicka mina dikter och be om utlåtanden, samt att de tar med dem i tidningarna de skriver i. Alltid ta kontakt och påminna när ett brev inte har besvarats.

Alltid gå på boksigneringar, föredrag, teaterpremiärer och försöka prata med de stora och väcka uppmärksamhet.

Sätta upp teaterpjäser som jag själv har skrivit och bjuda in såna som tillhör den äldre generationens litterära kretsar och på så sätt skaffa ”beskyddare”.

Försöka komma i kontakt med den unga författargenerationen, ha cocktailbjudningar och visa mig på de ställen den brukar gå på.

Fortsätta med den interna reklamen och hela tiden meddela mina segrar till kollegerna.

På pappret verkade planen ofelbar, men sanningen var att Paulo fortfarande levde i samma förnedrande och smärtsamma obemärkthet. Han lyckades inte få en enda rad publicerad, han kände inte en enda kritiker, inte en enda journalist, ingen som kunde öppna en dörr för honom eller räcka honom en hjälpande hand till framgången. För att skapa ännu mer bitterhet i själen gick det fortfarande uselt i skolan och det var med synbar olust som han tvingade sig till Andrews varje dag – till ingen nytta, eftersom betygen blev allt sämre. Han var frånvarande hela dagarna, som om han i tankarna befann sig i en annan värld.

Det var i detta apatiska tillstånd han lärde känna en skolkamrat 112

som hette Joel Macedo, elev på det klassiska programmet. De var lika gamla, men Joel var hans motsats: han var utåtriktad och politiskt välformulerad och en av de yngsta medlemmarna i den så kallade ”Paissandu-generationen” – cineaster och intellektuella som samlades vid den anrika biografen Cine Paissandu, i stadsdelen Flamengo. Han var kulturaktivist, ledde teatergruppen Taca och var ansvarig för Agora, en liten intern tidning bland eleverna på Andrews – vars redaktion Paulo, på hans inbjudan, blev en del av.

Tidningen var ständigt i konflikt med skolans konservativa ledning på grund av att den angav godtyckliga fängslanden och övergrepp som begicks av militärregeringen.

En ny värld öppnade sig för hans ögon. Att komma in i Paissandugruppen var att umgås med gräddan av Rios intellektuella och på nära håll se stjärnorna i vänsterns motstånd mot militärregimen. Inte bara cineaster, utan även musiker, dramatiker och journalister som påverkade Rios kulturella mode utgjorde en del av de regelbundna besökarna på biografen och dess förlängning, de båda barerna som omgav den, Oklahoma och Cinerama. De senaste europeiska filmerna brukade visas vid midnatt mellan fredagar och lördagar, då salongens sjuhundra biljetter gick åt på några minuter. Paulo var inte särskilt intresserad av politiska eller sociala problem, men hans existentiella oro och tomhetskänsla stämde bra överens med den typiska Paissandubesökarens profil och han gjorde sig snabbt hemmastadd.

En dag blev han tvungen att förklara för Joel varför han aldrig dök upp på midnattsföreställningarna, som ju trots allt var de populäraste. ”För det första för att jag inte fyller arton förrän om några månader och de flesta filmerna är det artonårsgräns på”, förklarade han och tillade: ”Om jag kommer hem efter elva släpper pappa inte in mig.” Joel kunde inte finna sig i att någon som var sjutton år var tvungen att vara hemma en bestämd tid: ”Det är dags för dig att kräva din frihet. Åldersfrågan är lätt att ordna: du behöver bara ändra födelsedatumet på ditt studentleg, som jag har gjort.” Och han erbjöd sig också att lösa det andra problemet: ”Efter midnattsbion följer du med mig och sover över hemma hos 113

mina föräldrar i Ipanema.” Med legitimationen vederbörligen förfalskad var Paulo nu fri att stiga in i Jean-Luc Godards, Glauber Rochas, Michelangelo Antonionis, Ingmar Bergmans och Roberto Rossellinis förtrollade värld.

Ett problem kvarstod emellertid. Biobiljetter, öl, cigaretter och transport kostade pengar. Ingen förmögenhet, naturligtvis, men med månadspengen indragen var han luspank och hade ingen aning om hur han skulle göra. Till hans förvåning var det hans far som kom med lösningen. Pedro var god vän med Luís Eduardo Guimarães, redaktör för Diário de Notícias, på den tiden en inflytelserik tidning i Rio, och svärson till ägaren, Ondina Dantas. Han lyckades ordna ett möte mellan sonen och journalisten och några dagar senare började Paulo jobba som aspirant i den gamla byggnaden på Rua Riachuelo i stans centrum. Han skulle jobba utan lön, tills han eventuellt fick kontrakt. Problemet med pengarna kvarstod, men det fanns en kompensation: jobbet var ett steg mot hans frigörelse från faderns kontroll. Han var knappt hemma längre. På morgonen gick han till Andrews, han skyndade sig hem för att äta lunch och sedan tillbringade han eftermiddagarna på tidningen och kvällarna i Paissandu. Han sov över så ofta hos Joel att det blev hans andra hem.

Som brukar vara fallet på de flesta redaktioner fick praktikanten ta de minst upphetsande jobben, som att rapportera om gropar i gatan som hindrade trafiken, äktenskapsgräl som slutade hos polisen eller hämta listan över anonyma dödsfall på de offentliga sjukhusen till nästa dags dödsannonser. Det var inte ovanligt att praktikanten kom till redaktionen och av Silvio Ferraz, Diário de Notícias reportagechef, fick order som ”gå ut och snacka med butiksinnehavarna om det är kris i handeln eller inte”. Men trots att han inte tjänade något och tog hand om oviktiga nyheter fick jobbet honom att känna sig som en intellektuell, någon som skrev varje dag, om vad spelade ingen roll. Det fanns också en annan stor fördel med jobbet.

När skolkamraterna eller någon i Paissandus brokiga skara frågade Paulo vad han gjorde kunde han numera säga: ”Jag är journalist, jag skriver i Diário de Notícias.”

114

Tidning, bio och amatörteater – med så många aktiviteter blev det allt mindre tid över för Andrews. Pedro var nära att slita håret av sig när han fick veta att hans son efter april månads slut hade 2,5 i medel i skolan (till vilket strecken han fick i portugisiska, engelska och kemi bidrog), men Paulo verkade kretsa i en annan planetbana.

Han gjorde bara vad som föll honom in och kom hem på kvällen, när han kände för det. Om någon dörr var öppen gick han in. Om hans far hade låst alla dörrar klockan elva, som han brukade, vände han på klacken, satte sig på bussen mellan Leblon och Lapa och några minuter senare låg han och sov hemma hos Joel. Hans föräldrar visste inte vad de skulle ta sig till.

I maj bad en vän honom om en tjänst: han sökte ett arbete på Banco de Crédito Real de Minas Gerais och behövde två rekommendationsbrev. Eftersom Pedro hade konto på just den banken undrade han om inte han skulle kunna ge honom ett av de breven.

Paulo lovade att ordna brevet, men när han tog upp saken med sin far blev reaktionen inte som han hade tänkt sig: ”Absolut inte! Det är bara du som kan inbilla dig en sån sak som att jag skulle lägga mitt ord för dina dagdrivare till vänner …”

Besviken och alltför generad för att säga som det var för sin vän tvekade Paulo inte om vad han skulle göra: han låste in sig på rummet och skrev på maskin ett brev fyllt av lovord för den arbetssökande och skrev längst ner under med ett högtidligt ”Ingenjör Pedro Queima Coelho de Souza”. Efter en omsorgsfull namnteckning stoppade han pappret i ett kuvert och så var saken klar. Allt gick så bra att den unge mannen som hade fått glädje av brevet kände sig tvungen att ringa och tacka Paulos far för vänligheten. Pedro förstod inte vad killen talade om: ”Brev? Vilket brev?” När han hörde ordet ”bankdirektören” lät han inte ens den andre tala klart: ”Jag har inte skrivit något brev! Kom hit med det där brevet. Kom genast hit med det där brevet! Det här är något som Paulo har gjort! Paulo måste ha förfalskat min namnteckning!” Han lade på och skyndade sig till banken för att personligen få se beviset för brottet – brevet, beviset för att hans son hade blivit en förfalskare, en bedragare. När Paulo kom hem på kvällen visste han inte vad som hade hänt. Han 115

tyckte att hans far verkade arg, men det var inte direkt något nytt.

Innan han somnade gjorde han en kort anteckning i dagboken: På en och en halv månad har jag publicerat nio artiklar i Diário de Notícias. Den 12 juni ska jag få åka till Furnas och möta topparna i politikens värld, som presidenten, de viktigaste guvernörerna och delstatsministrarna.

Nästa morgon var han på särskilt gott humör när han vaknade, för på Diário de Notícias gick rykten om att han den här dagen skulle få fast tjänst, vilket betydde att han skulle bli journalist på riktigt, med anställningsbevis och garanterad lön. När han gick ner från sitt rum såg han till sin förvåning att hans föräldrar stod och väntade på honom i besöksrummet. Pedro var butter och tyst, men hans ögon verkade skjuta blixtar. Det var Lygia som tog till orda: ”Paulo, vi är väldigt oroliga för din astma, så vi har bokat tid hos doktorn för en hälsokontroll. Skynda dig och ät frukost för vi måste snart ge oss av.”

Några minuter senare tog fadern ut Vanguarden ur garaget, något som han sällan gjorde, och sedan for de tre iväg längs havet på väg mot centrum. Paulo satt i baksätet försjunken i tankar och beundrade de väldiga dimbankarna som den här tiden på året ofta låg över havet och gav Guanabarabukten ett både melankoliskt och poetiskt utseende. När de var mitt på Praia de Botafogo svängde bilen åt vänster, på Rua Marquês de Olinda, fortsatte tre kvarter och stannade bredvid en mer än tre meter hög mur. De tre steg ur bilen och gick fram till en järngrind. Paulo hörde sin far säga något till portvakten och en stund senare såg han en nunna komma gående som skulle leda dem till mottagningen. De befann sig på Casa de Saúde Dr Eiras, ett stort sjukhus som bredde ut sig i flera byggnader och villor i ett skogsområde vid foten av ett berg. Nunnan gick före och visade vägen för paret, och bakom dem följde Paulo, utan att förstå vad som var i görningen. De fyra tog en hiss upp till nionde våningen och när de gick genom en lång korridor, på väg till mottagningen, öppnade nunnan en av dörrarna och visade Pedro och 116

Lygia ett rum med två sängar och ett fönster skyddat med ett järngaller, och talade leende om: ”Det är här den unge mannen ska sova. Ni kan se att det är ett luftigt och ljust rum.”

Paulo förstod inte vad det var han hörde men han hann inte fråga för i nästa ögonblick befann de sig i läkarens rum. Bakom ett träbord satt psykiatern Benjamim Gaspar Gomes, en femtiotvåårig skallig man, med små ögon och ett sympatiskt utseende. Förskräckt vände sig Paulo till sina föräldrar: ”Varför har ni reserverat ett rum åt mig om jag har kommit hit för att göra astmaprover?”

Pedro sa inte ett ord och Lygia försökte varsamt förklara för sin son att han skulle bli inlagd på ett mentalsjukhus: ”Du kommer inte att gå i skolan mer och du kommer inte att sova hemma. Du fick sluta på Santo Inácio för att slippa bli relegerad och så blev du underkänd på Andrews. Sen var det pojken du körde på i Araruama …”

Fadern öppnade munnen för första gången: ”Nu har du gått över gränsen. Att förfalska en namnteckning, som du gjorde med min, är inte något busstreck, det är ett brott.”

Resten skedde mycket snabbt. Modern berättade att de hade haft ett långt samtal med psykiatern, dr Benjamim – en kollega till Pedro i byggnads- och pensionsinstitutet IAPI och någon som familjen hade fullständigt förtroende för – och de var alla eniga om en sak: Paulo var för orolig i själen, han behövde få medicin och det var bäst om han fick tillbringa några dagar på det här ”vilohemmet”.

Innan han hann hämta sig från chocken reste sig hans föräldrar upp, sa hej då och försvann i korridoren med klinkergolvet.

Plötsligt var han ensam, inspärrad på ett mentalsjukhus, med en skolmapp under armen och en jacka över axeln, utan att veta vad han skulle göra. Som om det fortfarande vore möjligt att undkomma mardrömmen vädjade han till läkaren: ”Men tänker ni lägga in mig som galen utan att ha gjort någon undersökning, utan att ha samtalat med mig, ingenting?”

Benjamim Gomes lugnade honom med ett leende: 117

”Du blir inte intagen som galen. Det här är ett vilohem. Du kommer att få medicin och vila. Och ett samtal är inte nödvändigt, jag har alla uppgifter jag behöver om dig.”

De uppgifter som psykiatern hade fått av fadern skulle knappast, i en förnuftig människas ögon, rättfärdiga det övergrepp Paulo blev utsatt för: hans föräldrars anmärkningar – lättretlig, fientlig, misskötsam elev och ”till och med politiskt är han avog mot fadern” – skilde sig inte nämnvärt från det som nio av tio föräldrar klagar på hos sina tonårsbarn. Modern var däremot mer konkret i sin oro och ansåg att pojken ”hade problem av sexuell natur”. De tre anledningarna till hennes misstanke verkade inte komma från en intelligent och sofistikerad kvinna som Lygia: sonen kunde inte få flickvänner, han vägrade operera en förhudsförträngning och på sista tiden verkade bröstvårtorna ha börjat växa som på en flicka. I själva verket fanns det en förklaring till alla de där ”symptomen”, inklusive förändringen av bröstvårtorna: det var inget annat än en bieffekt av ett tillväxthormon utskrivet av en läkare som hon själv hade tagit sonen till.

Det enda han hade varit med om som på något sätt kunde liknas vid ett psykiatriskt problem och som kunde ha fått föräldrarna att ana oråd kom aldrig ens till deras kännedom. Några månader tidigare hade Paulo under en av sina oräkneliga nätter av sömnlöshet och ångest bestämt sig för att ta sitt liv. Han gick till köket och började täppa för alla luftpassager med isoleringstejp och dammtrasor.

Men när han skulle vrida på gasen, som kom från gatan till spisen, blev han med ens rädd. Han greps av plötslig och räddande klarsyn och insåg att han inte ville dö, utan bara få föräldrarna att se hans förtvivlan. När han tog bort den sista tejpremsan bakom dörren och skulle gå tillbaka till sovrummet säger han sig, fylld av fasa, ha upptäckt att han hade sällskap: det var dödsängeln. Skräcken var för Paulo inte obefogad, han hade någonstans läst att när dödsängeln hade blivit kallad till jorden återvände den aldrig tomhänt.

Upplösningen på det makabra mötet förtjänade självklart att registreras i dagboken:

118

Jag kände lukten av ängeln cirkla runt mig, ängelns andhämtning och ängelns önskan att ta med sig någon. Jag stod helt tyst och tyst frågade jag vad han ville. Han sa att han hade blivit kallad och måste ta med sig någon, redovisa sina tjänster. Då tog jag en kökskniv, hoppade över muren som vetter mot en ödetomt där favelaborna har getter som går lösa, högg tag i en av dem och skar upp strupen på den. Blodet sprutade högt, över muren och stänkte till och med på väggarna på mitt hus. Men ängeln var nöjd och gav sig av. Sedan dess har jag varit säker på att jag aldrig mer ska försöka ta livet av mig.

Såvida föräldrarna inte hade varit så indiskreta att de läst hans anteckningar – en misstanke som han själv skulle gripas av långt senare – kunde offret av geten, som vid den tidpunkten tillskrevs någon grym missdådare, inte ha bidragit till att Lygia och Pedro lade in honom på sjukhuset.

Medan han ännu höll på att smälta chocken fördes han till rummet av en skötare och när han stödde sig mot järngallret framför fönstret häpnade han över den vackra utsikten som bredde ut sig framför den dystra platsen. Från nionde våningen kunde han, utan något som skymde sikten, se Praia de Botafogos vita sand, parkerna i Aterro do Flamengo och i bakgrunden, som en ram omkring alltsammans, den fantastiska profilen av bergen Urca och Sockertoppen. Sängen bredvid hans var tom, vilket betydde att han skulle behöva gå igenom martyriet ensam. På eftermiddagen överlämnade någon till sjukhusreceptionen en resväska med kläder, böcker och personliga tillhörigheter. Dagen förflöt utan att något hände. Liggande i sängen funderade Paulo över de alternativ han hade framför sig: det första var förstås att framhärda med projektet att bli författare. Om det inte gick skulle det lättaste vara att av ren bekvämlighet bli galen. Han skulle underhållas av staten, han skulle aldrig mer behöva jobba och han skulle inte heller behöva ta något som helst ansvar. Det betydde att tillbringa mycket tid på psykiatriska institutioner, men efter att ha gått omkring en dag i korridorerna hade han insett att patienterna på Dr Eiras klinik inte betedde sig ”som de dårar man ser i Hollywoodfilmer”: 119

Med undantag för några fall av katatoni eller schizofreni är alla andra patienter fullt kapabla att tala om livet och ha sina egna tankar om saken. Ibland får de panikattacker, depressionsanfall och raseriutbrott, men de varar inte så länge.

Paulo tillbringade de följande dagarna med att försöka lära känna den plats han hade blivit degraderad till. Genom att tala med skötare och annan personal som med långsamma steg gick genom de ändlösa korridorerna fick han veta att åttahundra mentalpatienter var inlagda på sjukhuset, åtskilda beroende på grad av sjukdom och samhällsklass. Den våning han låg på var förbehållen de så kallade ”lindrigt galna” och de som hade remitterats av privatläkare, medan de övriga, ”de farliga” och de som var beroende av den offentliga vården var placerade i en annan byggnad. De förstnämnda låg i rum med max två sängar och eget badrum, och de kunde under dagen röra sig fritt på våningsplanet. Men hissarna – vars dörrar var låsta med nyckel – kunde man bara åka i sällskap med en skötare och en ledsagare med intyg av en läkare. Alla fönster, balkonger och verandor skyddades med järngaller eller ihåliga konstruktioner av cement. De som omfattades av den statliga sjukförsäkringen låg i gemensamma salar med tio, tjugo och till och med trettio bäddar, medan de som betraktades som våldsamma hölls inspärrade i ensamceller.

Dr Eiras klinik var inte bara ett mentalsjukhus, som Paulo först trodde, utan en samling av kliniker för neurologi, hjärtsjukvård och avgiftning av alkohol- och drogmissbrukare. Två av dess direktörer, läkarna Abraão Ackerman och Paulo Niemeyer, tillhörde Brasiliens mest ansedda neurokirurger. Precis som hundratals arbetare som var beroende av den statliga sjukförsäkringen köade till Dr Eiras för att få konsultation vände sig också många stora berömdheter och betydelsefulla personer med hälsoproblem till sjukhuset.

Under den period som Paulo låg inne fick han varje vecka besök av sin mor. Vid ett av besöken kom Lygia tillsammans med dottern Sônia Maria, då femton år gammal, som hade insisterat på att få träffa sin bror på sjukhuset. Sônia var chockad när hon gick 120

därifrån. ”Det var en fruktansvärd miljö, folk som gick och pratade för sig själva i korridorerna”, erinrade sig systern upprörd många år senare. ”Och förlorad i det där helvetet var Paulo, en pojke, någon som aldrig borde ha varit där.” När hon gick därifrån ville hon säga det till föräldrarna, bönfalla dem att lyssna till sitt hjärta och ta ut hennes bror från mentalsjukhuset, men hon vågade inte. Vad skulle hon kunna göra för honom om hon inte ens protesterade för att försvara sina egna rättigheter? Till skillnad från Paulo skulle Sônia hela livet vara undergiven sina föräldrar – så till den grad att hon, gift och mor till två barn, inte rökte inför sin far och dolde för honom att hon använde tvådelad bikini.

Vad Paulos lidanden beträffar var de, enligt dr Benjamim, som besökte honom varje morgon, inte värre än de var endast tack vare ”en speciell flexibel förmåga han hade att ta sig ur besvärliga situationer, till och med när han protesterade mot att vara inlagd”. Psykiatern hävdade att ”Paulo slapp en hel del lidande bara för att han hade lätt för att tala”. Och det var tack vare att han ”hade lätt för orden” som han förskonades från ett övergrepp som ofta användes mot de psykiskt sjuka på kliniken: elchockerna.

Trots att dr Benjamim var en man som höll sig väl underrättad om psykiska sjukdomar och översatte böcker i psykiatri var han en benhård försvarare av elektrokonvulsiv behandling, en metod som en god del av världen hade dömt ut. ”I vissa fall, som vid mycket djupa depressioner, finns inget alternativ”, upprepade han bergfast. ”Alla andra behandlingar är humbug, illusion, palliativ och farligt uppskjutande.” Men faktum är att Paulo medan han var inlagd fick så starka doser av psykofarmaka att han var helt borta hela dagarna och bara hasade omkring i korridorerna. Och trots att han aldrig hade provat någon endaste drog – inte ens gräs – konsumerade han under fyra veckor den ena asken efter den andra med medicin för påstådd avgiftning och som gjorde honom ännu mer omtöcknad.

Eftersom nästan ingen visste om att han låg på mentalsjukhus hörde han knappt av sina vänner. En dag fick han oväntat besök av den som var indirekt ansvarig för att han befann sig där, vännen 121

som hade bett om rekommendationsbrevet, och som gick från kliniken med en vansinnig idé – som aldrig förverkligades: att organisera en kommandotrupp med medlemmarna i den försvunna gruppen Rota 15 för att med våld frita honom från det där fruktansvärda stället. Men verklig ro fann Paulos plågade själ först när hans senaste förälskelse dök upp: Renata Sochaczewski, en vacker ung tjej som han hade träffat i en amatörteatergrupp och som skulle bli en stor skådespelerska under namnet Renata Sorrah, och som Paulo kärleksfullt kallade ”Rennie” eller ”Pato”. När Renata inte fick komma in för att hälsa på honom såg hon till att små kärlekslappar kom fram till honom. De innehöll meddelanden som: ”Visa dig i fönstret, jag väntar för att vinka hej då”, eller ”Skriv en lista med vad du vill ha och ge mig den på fredag. Jag ringde i går, men de hämtade dig inte”.

När Paulo fyra veckor efter intagningen blev utskriven var han mycket försvagad, men han försökte trots det dra någon positiv lärdom av den där färden genom helvetet. Först när han kom hem igen fick han lust att återuppta dagboksanteckningarna: Jag har varit inlagd på Dr Eiras klinik en period för att jag var obalanserad. Jag var där i 28 dagar, jag har sumpat lektioner, jag har sumpat jobbet och jag kom ut som om jag var frisk och det aldrig funnits något skäl att lägga in mig. Ja, mina föräldrar har verkligen konstiga idéer! Dom sabbar jobbet för mig, dom sabbar ett skolår och kastar ut en massa pengar för att sen upptäcka att det inte var något fel på mig. Nu är det bara att börja om från början igen. Se det som har hänt som ett skämt eller demagogi. (Det värsta är att jag skulle bli fast anställd samma dag som jag lades in.)

Men det var bra. Som en patient på mitt våningsplan sa, ”alla erfarenheter som vi tvingas gå igenom är bra, till och med de dåliga”. Ja, jag har dragit stor lärdom av erfarenheten. Jag har mognat och fått större självförtroende. Jag har kunnat studera mina vänner närmare och jag har lagt märke till en del saker i mina idéer som jag tidigare inte har tänkt på. Jag är nu en man.

122

Om han hade lämnat kliniken övertygad om att ”det inte var något fel” på honom, så stämde det i varje fall inte med psykiatern Benjamim Gomes uppfattning. Den sjukjournal som arkiverades i hans namn i Dr Eiras källare gav en mörk prognos, som mest av allt liknade en fördömelse: ”Patient med schizoid personlighet, ovillig till sociala och känslomässiga kontakter. Han föredrar ensamma aktiviteter. Han är oförmögen att uttrycka känslor och uppleva glädje.” Att döma av det där pappret hade lidandet bara börjat.

6.

Batatinhas debut De få vänner som hade följt Paulos 28 dagar av lidande på kliniken blev förvånade över utskrivningen. Även om han var fysiskt utmattad och såg bräckligare ut än tidigare försökte han inte på något sätt dölja att han hade varit intagen på mentalsjukhus. Tvärtom, första gången han visade sig på Rua Rodrigo Otávio igen skröt han för ett gäng vänner att han hade varit med om något som ingen av de andra hade varit med om: att bli behandlad som dåre. Han beskrev så fantastiska personer och händelser som hade ägt rum på sjukhuset, många påhittade, att några av vännerna rent av verkade bli avundsjuka för att de aldrig hade varit på något så intressant ställe.

Lygia och Pedro blev oroliga för sin sons beteende. Av rädsla för att intagningen på sjukhuset kunde stigmatisera honom i skolan och på arbetet behandlade de ämnet oerhört diskret. Det var hans far som tog på sig att meddela Andrews och Diário de Notícias att hans frånvaro berodde på ”en oväntad resa”. När Pedro fick veta att sonen berättade sanningen för alla varnade han honom: ”Sluta med det där. Om folk får veta att du har legat inne för psykiska problem kommer du aldrig att kunna kandidera till landets president.”

Utan minsta tanke på att bli president i vare sig det ena eller det andra verkade Paulo ha återvänt från kliniken med fördubblad aptit på vad han kallade det ”intellektuella livet”. Och nu hade han fått ett nytt ställe att gå till, utöver Andrews amatörteater och Cine Paissandu. Chefen för Nationell Teatertjänst (SNT), 124

Bárbara Heliodora, hade lyckats få tillstånd av regeringen att göra om Studentförbundets gamla högkvarter (som hade plundrats och bränts ner av högerextrema grupper samma dag som militärkuppen ägde rum) till det nya Nationella Teaterkonservatoriet. Utan att renovera byggnaden eller måla över fläckarna efter vandalernas eldslågor skapade man, på samma plats som där Studentförbundets berömda Kulturcenter hade haft sin verksamhet, Teatro Palcão, en teatersalong med hundrafemtio platser som, även om den inte åtnjöt den frihet man tidigare hade haft, på nytt skulle bli ett centrum för kulturdebatt och där det ständigt skulle pågå teaterverkstäder, repetitioner och uppsättningar. Där skulle också embryot till Nationella Universitetsteatern födas, ett sporadiskt sällskap som enbart bestod av studenter. Paulos hela erfarenhet på området inskränkte sig till pjäsen Den fule, förstörd innan den hann bli en dag gammal, och ytterligare två eller tre pjäser som han hade skrivit och som inte heller hade nått utanför hemmets gränser. Men han var övertygad om att han hade fallenhet för saken och kastade sig handlöst in i det nybildade Nationella Teaterkonservatoriet.

När Paulo gick tillbaka till Diário de Notícias stod det klart för honom att den nästan en månad långa frånvaron hade begravt eller åtminstone skjutit upp hans chans att bli fast anställd som reporter, men han fortsatte ändå där utan lön och utan att klaga. Att få jobba någonstans där han fick skriva varje dag – även om de tråkiga saker som brukade hamna på hans bord – var utmärkt, till och med om man måste göra det gratis. I slutet av juli 1965 blev han utvald att göra ett reportage om Mariaförsamlingens historia i Brasilien. Han hade nu börjat få en viss liten erfarenhet som reporter och hade inga svårigheter med att utföra uppdraget: vid institutionens säte intervjuade han katoliker, antecknade siffror och skrev en liten artikel som berättade allt om Mariavännerna, från det att de hade kommit till Brasilien tillsammans med de första portugisiska jesuitmissionärerna. Nästa morgon köpte han, på vägen till Andrews, Diário de Notícias i kiosken och log stolt när han såg sitt material publicerat.

Med små ändringar av korrekturen här och där, men i allt väsentligt var det hans text, som just nu lästes av tusentals människor.

125

När han efter lunch kom till redaktionen fick han veta att han låg pyrt till. Mariaförsamlingens medlemmar var rasande över reportaget och hade gått direkt till tidningens ägare för att klaga. De anklagade honom för att ha fabricerat uppgifter och sedan påstått att de kom från institutionens ledare. Den unge reportern blev upprörd – händelsen med brevet hade trots allt lärt honom en läxa och han hade minsann inte förfalskat något. Hans kollegor sa att den bästa taktiken var att ligga lågt tills stormen bedarrat, men han ville hellre gå direkt till chefen och reda ut alltsammans än att hålla på och oroa sig för att han kanske skulle bli orättvist bestraffad. Han satte sig utanför ledningens glasrum, det så kallade ”akvariet”, och väntade på att tidningens ägare skulle komma, vilket inte skedde förrän två timmar senare. Insläppt i akvariet förblev han stående framför kvinnans bord: ”Dona Ondina, det var jag som skrev reportaget om Mariaförsamlingen och jag kom för att förklara …”

Han avbröts utan att ens hinna avsluta meningen: ”Du är avskedad.”

Förvånad försökte han argumentera: ”Men dona Ondina, jag ska snart bli fast anställd på tidningen …”

Utan att lyfta blicken från sina papper upprepade hon: ”Du är avskedad. Var snäll och gå härifrån.”

Paulo gick därifrån och beklagade sin naivitet. Om han hade väntat några dagar, som de andra hade rått honom att göra, skulle hon säkert ha glömt saken. Nu var allt redan förlorat. Han återvände hem med svansen mellan benen. Trots att händelsen skakade om honom verkade hans fantasiförmåga oändlig. När han i dagboken skrev om sin ånger över att ha tagit initiativet skildrar han uppsägningen som politisk förföljelse: Åh! Jag hade kunnat göra massor för att undvika det som har hänt mig! Jag skulle ha kunnat ge efter och blivit höger bara för att få behålla jobbet på tidningen. Men, nej då. Jag ville bli martyren som korsfästes för sina idéer, och de spikade upp mig på korset innan jag kunde säga något för mänskligheten. Jag kunde inte ens säga att jag 126

var oskyldig, att jag kämpade för allas bästa. Nej då! Dö, smutsiga hund. Jag är en mask. Jag är F-E-G! Jag fick sparken från ”DN” på grund av omstörtande verksamhet. Nu har jag inget annat att se fram emot än kvällsskola och massor av tid att inte göra någonting.

Diário de Notícias var ingen högertidning och Paulo hade inte heller blivit uppsagd av politiska skäl.

Paulo verkade ha bestämt sig för att dra fördel av att han hade legat på psyket. När han nu hade fått ”dårgaranti” skulle han njuta av den otillräknelighet som skyddar de psykiskt sjuka och göra vad som föll honom in. Åt helvete med skolan och föräldrarna, för han tänkte jaga sin dröm. Han hade med sina egna ord kommit ”på glid”, han var en som hängde med gäng, men eftersom han inte hade muskler som de andra killarna tyckte han att han kunde bli en ”intellektuell på glid”, någon som läste saker som ingen av vännerna hade läst och visste saker som ingen annan kände till. Han var med i tre olika gäng – det vid Paissandu, det på Konservatoriet och det med resterna av Rota 15 – men varje gång han såg något tecken på att det skulle bli handgemäng skämdes han för att han inte ens vågade sära på några som slogs med händerna.

Men han visste att det inte var med uppvisningar i fysisk styrka som han skulle triumfera. Och om han förut kände sig som ”en existentialist på väg mot kommunism” betraktade han sig numera som ”kommunisten på gatan”. Han hade läst Henry Millers berömda trilogi – Sexus, Plexus och Nexus – kastat ett öga på verk av Marx och Engels och kände sig tillräckligt säker för att tala om ämnen som ”realsocialism”, ”kalla kriget” och ”exploateringen av arbetskraften”. I en text med titeln ”Konsten i Brasilien” citerar han Lenin för att visa att redan bolsjevikledaren ”talade om nödvändigheten att ta två steg bakåt när man ser att det är det enda sättet att kunna ta ett steg framåt. Konsten kan inte bortse från denna premiss.

Den måste först anpassa sig efter människan och efter att ha vunnit hennes förtroende, respekt och kärlek, leda henne till vägen mot verkligheten”. Grunden till den sofism som fick honom att ge sig in på ett område som han tidigare hade tagit bestämt avstånd från 127

var enkel: jag är en intellektuell, och eftersom intellektuella alltid är kommunister är jag kommunist. Mamman till en tjej som han hade en flört med hade anklagat honom för att ”sätta griller i huvudet” på de fattiga på gatan. ”Från Henry Miller till kommunism är det bara ett steg”, skrev han, ”alltså är jag redan kommunist.”

Vad han bara erkände för dagboken var att han hatade Bergman, tyckte Godard var ”tråkig” och Antonioni ”ett sömnpiller”. Vad han egentligen gillade var att lyssna på Beatles, men det passade inte att en kommunist sa det offentligt.

Studierna hade han, som han förutsett, låtit komma i andra eller tredje hand. Då ledningen på Andrews befarade att Paulo skulle bli underkänd på årskursen bad man i augusti Lygia och Pedro att komma på ett samtal som handlade om tre saker: låga betyg, hög frånvaro och ”elevens personliga problem”. Sedan skolan hade börjat igen efter julilovet hade den unge mannen inte lyckats få högre betyg än 2,5 i något ämne och under denna period hade han inte varit på en enda matematiklektion – vilket förklarade varför han aldrig hade fått mer än tre i det ämnet, sedan han flyttat till Andrews. Han gick faktiskt till skolan varje morgon, men när han kom dit brukade han jobba med teatergruppen och gick ibland inte på en lektion på flera dagar. Den diagnos som presenterades för föräldrarna var bekymmersam: antingen övervann sonen sin olust och såg till att ägna sig åt studierna eller också skulle han bli underkänd. Även om Andrews inte hade samma relegeringssystem som Santo Inácio föreslog studievägledaren försynt att det kanske, ”för att undvika det värsta”, vore lämpligt att innan årets slut flytta honom till en ”mindre krävande” undervisningsanstalt. Med andra ord: om de inte ville uppleva skammen att se sin son underkänd igen var det bäst att snarast anmäla honom till en ”nattklubb” – som de skolor kallades där det räckte med att eleven betalade månadsavgiften i tid för att han eller hon garanterat skulle bli godkänd. De blev upprörda över rådet. Varken Lygia eller Pedro hade förlorat hoppet om att föra Paulo tillbaka till den goda världen, och att acceptera ett sådant förslag skulle verkligen vara en förnedrande kapitulering. De tänkte inte för något i världen låta honom sluta sin skolgång i någon femte klassens skitskola.

128

Men Paulo verkade leva i en annan galax. Umgänget med teaterkretsarna, ett fäste för opposition mot militärregimen, hade fört honom i kontakt med unga män och kvinnor som höll på med militanta politiska aktiviteter. Nu för tiden såg han bara protestfilmer och protestpjäser och införlivade i sin vokabulär vänsterslogans som ”mera bröd, färre kanoner” och ”ett enat folk kommer aldrig att besegras”.

En kväll när han med en grupp vänner tittade på Oduvaldo Viana Filhos och Paulo Autrans framförande av Liberdade, Liberdade avbröts skådespelarna mitt i föreställningen. En okammad ung man med kraftig nordöstdialekt klev upp på scenen och höll ett ”blixtmöte” mot militärdiktaturen. Det var studentledaren och blivande parlamentsledamoten Vladimir Palmeira, som uppmanade publiken att delta i ännu en studentdemonstration mot regimen.

De få gånger Paulo bestämde sig för att delta i en demonstration mot regeringen var hans verkliga syfte att bli sedd av sin far, vars kontor låg i den centrala delen av stan, ett obligatoriskt område för de protestmarscher som blev allt vanligare i Rio. I själva verket höll hans ögon just på att öppnas för en värld som han aldrig hade bekymrat sig om, nämligen politikens värld. Om man bortser från en eller annan notering, som när Jânio Quadros vann presidentvalet 1960, var hans dagbok ett porträtt av den likgiltighet med vilken han betraktade politiken och politikerna. När militären tog makten, i april året före, hängav sig Paulo åt kaotiska spekulationer kring himlen och helvetet. Två veckor före kuppen, när hela landet var i uppror, ägnade Paulo flera sidor i dagboken åt att berätta om en olycklig ”sextonårig blond flicka” som han hade träffat på gatan: ”Tänk att denna flicka har rymt hemifrån och för att överleva har hon funnit sig i att göra det mest förnedrande som finns, trots att hon fortfarande är oskuld. Men den kommer hon snart att förlora om hon vill ha något att äta.” Och han sammanfattade: ”I sådana här stunder tvivlar jag på Guds existens.”

Men det var förr det. Nu kände han sig som en militant motståndskämpe, även om hans manifestationer mot diktaturen aldrig tog sig utanför dagbokens sidor och trots det var mycket försiktiga.

129

Det var där han skildrade sitt missnöje med den rådande situationen, som i smädeskriften han gav titeln ”Jag anklagar” – en soppa av olika tankar i vilken han mot varandra ställde Beatles, Franco, Salazar och Lyndon Johnson på den ena sidan och De Gaulle, Glauber Rocha och Luís Carlos Prestes på den andra: Jag anklagar de rika, som har köpt politikernas samveten. Jag anklagar militären som med vapnens hjälp härskar över folkets känslor. Jag anklagar Beatles, karnevalen och fotbollen för att leda bort tankarna på den generation som har växt upp och som hade tillräckligt med energi för att störta tyrannerna. Jag anklagar Franco och Salazar, som lever på att förtrycka sina landsmän. Jag anklagar Lyndon Johnson, som lever på att förtrycka länder som inte kan göra motstånd mot floderna av dollar. Jag anklagar påven Paulus VI, som har förvanskat Kristus ord.

Men finns det då något gott i den värld som omger mig? Ja, allt är inte besvikelse. Där finns De Gaulle, som reste Frankrike på nytt och som tänker sprida friheten i hela världen. Där finns Jevtusjenko, som höjde rösten mot en regim, medveten om att han skulle kunna krossas utan att någon märkte det, men till slut fick se att mänskligheten kunde ta till sig hans tankar, fria som duvor. Där finns Chrusjtjov, som lät poeten uttrycka sig fritt. Där finns Francisco Julião och Miguel Arraes, två verkliga ledare som kämpade ända till slutet. Där finns Ruy Guerra och Glauber Rocha, som har fört in ett budskap om revolt i populärkonsten. Där finns Luís Carlos Prestes, som offrade allt för ett ideal. Där finns livet som bultar i mig, så att jag också ska kunna tala en dag. Där finns världen, i händerna på de unga. Kanske inser de vad det innebär, innan det är för sent.

Och kämpar till döden.

Det första arbetstillfälle som under tiden dök upp var emellertid ljusår från kampen mot militärdiktaturen och yankeeimperialismens utsugning av u-ländernas folk. Ett skådespelarkooperativ som hette Grupo Destaque höll på att repetera en barnklassiker, pjäsen Pinocchio, med premiär i slutet av det här året, 1965, och hade stött 130

på ett besvärligt problem. Eftersom man bytte scen sju gånger under föreställningen var man rädd för att publiken, i huvudsak bestående av barn, skulle sprida sig i salongen varje gång ridån gick ner och på så sätt göra att det tog längre tid innan man kunde fortsätta pjäsen.

Den lösning producenten, fransmannen Jean Arlin, kom på var enkel: att ta in en till skådespelare som i varje paus dök upp på scenen för att underhålla ungarna tills ridån gick upp igen. För rollen kom han att tänka på en oerfaren, gänglig och inte särskilt snygg, men mycket spirituell ung man som Joel Macedo hade presenterat för honom och som hette Paulo Coelho. Det var inte motståndsteater, rollen de erbjöd honom hade inte ens några skrivna repliker, det handlade bara om några minuters improvisation, och möjligheten att jobbet skulle inbringa några pengar var ytterst avlägsen.

Eftersom det rörde sig om ett kooperativ skulle biljettintäkterna, i kontanta pengar, först och främst gå till att betala hyran för teatern, sedan till producenten, regissören, ljussättaren och regiassistenten och resten – om det blev något över – fick skådespelarna broderligt dela på. Varje skådespelare brukade i slutändan bara få så mycket att det räckte till en lunch, icke desto mindre tackade Paulo genast ja till erbjudandet.

På den första repetitionen han deltog i tog han ur teatergarderoben fram en trådsliten overall och en gammal hatt och väntade i gången bredvid bänkraderna på att det skulle bli dags att gå in.

Den enda instruktion han hade fått av regissören, argentinaren Luís Maria Olmedo, känd som ”Cachorro”, var att improvisera. När ridån gick ner för det första scenbytet hoppade han upp på scenen och reciterade en barnramsa han kom att tänka på, samtidigt som han gjorde löjliga gester: ”När lilla potatisen gror brer den ut sig på marken. När mamma sover lägger hon handen på hjärtat.”

Under allmänt skratt fick han rollen och ett nytt smeknamn.

Från den dagen skulle han för vännerna på teatern vara Batatinha (lilla potatisen). Trots att han betraktade sig som en urusel skådespelare gick han under de följande veckorna in för jobbet med sådan beslutsamhet att när Pinocchio skulle ha premiär hade hans 131

bidrag införlivats med föreställningen och hans namn fick stå med i programmet och på affischerna. Vid varje repetition utarbetade han texten ännu mer – men respekterade hela tiden de få minuter scenbytet tog – hittade på konstiga namn, gjorde grimaser, hoppade och skrek. Innerst inne tyckte han att det var löjligt, men om det var den dörr man hade öppnat för honom, så var det genom den han skulle gå till teaterns värld. Den lilla hemmateaterns fas var över. I Grupo Destaque umgicks han med proffs, människor som levde av teatern. Efter repetitionerna lämnade Pinocchios glada och färgstarka trupp Teatro Miguel Lemos, gick på stranden fram till Rua Sá Ferreira, fyra kvarter bort och gjorde ett obligatoriskt stopp på baren Gôndola. Där träffades den stora skara av skådespelare, tekniker och regissörer som varje kväll fyllde scenerna på de nästan tjugo teatrar som då fanns i Copacabana.

Paulo mådde som en prins. Han hade äntligen fyllt arton och det betydde att han kunde dricka när han ville, gå på vilka filmer och teaterpjäser som helst och vara ute på stan hela nätterna utan att behöva förklara för någon. Förutom för sin far, naturligtvis.

Ingenjören Pedro Queima Coelho såg med mycket oblida ögon på sonens nya dragning till teatern. Och det var inte bara för att han knappt satte sin fot i skolan och riskerade att bli underkänd igen. I föräldrarnas ögon var teatervärlden en ”tillflyktsort för homosexuella, kommunister, knarkare och dagdrivare” som de ville att sonen skulle hålla sig långt borta ifrån. Men i slutet av december gav de sig till slut och tackade ja till hans inbjudan till förhandspremiären av Pinocchio. Det var ju trots allt en barnklassiker, ingen sådan här oanständig och subversiv teater som hade fått så stor uppmärksamhet i landet på sista tiden.

Paulo hade reserverat platser till sina föräldrar, sin syster och mormor och morfar – och till hans förvåning kom allesammans. På premiärdagen publicerade Caderno B i Jornal do Brasil en notis och för första gången fick han se sitt namn i tryck. Han stod längst ner på listan, men för den som var helt ny var det rätt plats. Känslan av att stå på en scen skildrades kort men känslofyllt i dagboken:

132

I går var det premiär. Vilken känsla. En otrolig känsla. Att stå framför publiken, bländas av strålkastarna och höra folk skratta åt saker jag sa, oförglömligt. Fantastiskt, helt fantastiskt. Det var den första viktiga sak jag gjort i år.

Att familjen gick på premiären innebar inte vapenvila. När föräldrarna fick höra talas om underkännandet vid Andrews tvingade de Paulo, eftersom de fortfarande höll fast vid den fixa idén att han hade psykiska problem, att delta i gruppterapi tre gånger i veckan.

Likgiltig för den fientliga stämning som rådde i hemmet upplevde Paulo några oförglömliga ögonblick. På några veckor hade han praktiskt taget skapat en ny rollgestalt i pjäsen: när ridån gick ner satte han sig längst fram på scenen och tog upp en aptitretande karamell eller chokladbit ur pappret och började glupskt äta den.

Ungarna stirrade dreglande av godissug på scenen och han frågade en av dem på första raden: ”Vill du ha en godisbit?”

Publiken skrek: ”Jag vill! Jag vill!”

Med sadistisk min svarade han: ”Då får du fortsätta med det. Du får ingen!”

Batatinha bet eller slickade på godisbiten en gång till och vände sig till publiken igen: ”Vill du ha choklad?”

På nytt vilda tjut och än en gång sa Paulo nej, och det här fortsatte tills ridån gick upp för en ny akt i pjäsen.

En och en halv månad efter premiären började Pinocchio spelas på Teatro Carioca, som låg i bottenvåningen på ett lägenhetshus i Flamengo, bara några meter från Cine Paissandu. En eftermiddag medan de repeterade lade Paulo märke till att en mycket vacker ung kvinna, med blå ögon och långt rakt hår som nådde ner på ryggen, hade satt sig i en av de bakersta bänkraderna i salongen varifrån hon verkade följa honom med blicken. Det var Fabíola Fracarolli, som bodde på åttonde våningen i samma hus och som hade sett att dörren stod öppen och blivit nyfiken och gått in för att se hur teatern 133

såg ut inuti. Nästa dag kom Fabíola tillbaka och den tredje dagen bestämde han sig för att gå fram till henne. Flickan var sexton år, hade ingen far och bodde i en liten hyreslägenhet med sin mor, som var sömmerska, och mormor, en åderförkalkad gammal kvinna som hela dagarna satt och höll hårt i en handväska full med gamla papper som hon påstod var hennes ”förmögenhet”. Ända till femton års ålder hade Fabíola levt med ett estetiskt hinder – en gigantisk, karikatyrartad näsa à la Cyrano de Bergerac.

När hon upptäckte att den enda killen hon hade lyckats erövra hade fått betalt av kusinerna för att vara ihop med henne, tvekade hon inte en sekund. Hon klättrade upp i fönstret i lägenheten, hängde utanför och utmanade sin mor: ”Antingen betalar du en plastikoperation åt mig eller också hoppar jag!”

Några veckor senare när hon hade återhämtat sig efter operationen stoltserade hon med en liten miss-näsa skulpterad med skalpell.

Det var denna nya Fabíola som blev upp över öronen förälskad i Paulo.

Det gick bra för Paulo när det gällde kvinnorna. Samtidigt som han fortsatte förhållandet med Renata Sorrah bestämde han sig för att förlåta Márcia och ta tillbaka henne som sin flickvän igen. Det hindrade honom inte från att inleda ett stadigt förhållande med Fabíola. Hennes mor verkade ha känt medlidande med den magre unge mannen med flämtande andning och införlivade honom i familjen. Pojkvännen började äta lunch och middag med dem nästan varje dag, vilket underlättade hans liv som Batatinha en hel del.

Som om all denna vänlighet inte vore nog flyttade Fabíolas mor, Beth, sin säng till sin sjuka mors rum, för att göra ytterligare ett rum ledigt, ett rum som Paulo började använda som ateljé, arbetsrum och samlingslokal. För att rummet skulle se lite mindre ut som ett hem tapetserade han väggarna, taket och till och med golvet med tidningspapper. När Fabíolas mor inte var hemma blev arbetslokalen istället sängkammare, där den unga kvinnan tillsammans med pojkvännen upplevde sin sexdebut. Men Paulo förstod fortfarande inte hur en vacker ung kvinna som hon kunde attraheras 134

av den klene kille som han såg sig som. Plågad av osäkerhet och driven av ett utan tvivel sjukligt drag ställde han flickvännen inför ett ultimatum: ”Jag kan inte tro att en tjej som är så vacker och charmig som du, med alla de här snygga kläderna, kan vara kär i mig. Jag måste ha ett bevis på att du verkligen älskar mig.”

Fabíola svarade med ett så övertygat ”du kan be mig om vad som helst” att han fattade mod och föreslog: ”Säg att jag får släcka den här cigaretten på ditt lår om du verkligen älskar mig. Utan att gråta.”

Flickan lyfte upp fållen på den indiska kjolen som räckte ner till fötterna och blottade en bit av benet, som någon som väntar på att få en spruta. Sedan log hon mot honom utan att säga något mer.

Paulo tog ett djupt bloss på cigaretten och tryckte den hårt mot det släta och solbrända låret. Fabíola blundade och hörde det fräsande ljudet och kände den obehagliga lukten av glöden som brände hennes hud – hon skulle behålla ärret hela livet – men hon sa inte ett ljud och fällde inte en tår. Paulo var tyst, men tänkte: hon älskar mig.

Trots ständiga kärleksförklaringar var hans känslor för Fabíola ambivalenta. Å ena sidan var han stolt över att visa sig på inneställena hand i hand med en så vacker flicka, å andra sidan skämdes han något otroligt över hennes ytlighet och häpnadsväckande okunnighet om allt. Fabíola var vad som på den tiden kallades för en cocota eller bimbo. När hon inför ett gäng kompisar som satt och drack öl högt sa att Mao Zedong var ”den franska modeskaparen som gjorde Mao-dräkterna”, ville Paulo sjunka genom jorden. Men det var ett så bekvämt förhållande, som inte ställde några krav på honom, och hon var så snygg att det var värt att stå ut med de där dumheterna med glad min.

Den dag han bjöd hem henne till sig för att hon skulle få se hur han bodde fick hon en chock. Fabíola hade alltid, på grund av pojkvännens trasiga stil och att han ständigt var pank (hon brukade inte sällan ta av sin egen månadspeng för att Paulo skulle kunna köpa cigaretter och åka buss), trott att han var fattig som en kyrkråtta.

135

Därav hennes förvåning när hon togs emot av en betjänt med vita handskar och dolma med guldfärgade knappar. Ett kort tag föreställde hon sig att han var son till något hembiträde, men så var det inte, han var son till ägarna av huset – ”en rosa jättevilla, med flygel och enorm inomhusträdgård”, sa hon senare när hon tänkte tillbaka på den dagen. ”Tänk att det mitt i vardagsrummet fanns en likadan trappa med avsatser som i Borta med vinden …”

Trots att Paulo var myndig och åtnjöt relativ självständighet blev han titt som tätt ett barn på nytt. En kväll var han kvar till sent hemma hos Márcia och lyssnade på poesiskivor (hennes familj hade fallit till föga och bestämt sig för att acceptera förhållandet) och när han skulle gå hem till sig, vilket bara var några meter därifrån, stötte han med sina egna ord ihop ”med ett gäng stora elaka typer”. I själva verket var det bara några killar på gatan som Paulo hade käbblat med för några dagar sedan, när han hade klagat på oväsendet de förde när de spelade fotboll. Men när han fick se dem beväpnade med käppar och flaskor blev han livrädd, rusade tillbaka till flickvännens lägenhet och ringde hem till sig och väckte en misslynt Pedro Queima Coelho. Dramatisk och teatralisk som alltid bad han: ”Pappa, kom och hämta mig hos Márcia. Men ta med revolvern, för jag hotas till livet av tolv brottslingar.”

Och han gick inte ut förrän han från fönstret i lägenheten såg sin far i pyjamas och med puffra i handen, som garanterade att han kunde återvända säkert.

Den faderliga omsorgen betydde inte att situationen hemma hade blivit bättre. Det var fortfarande lika spänt som alltid, men föräldrarnas kontroll över hans liv hade minskat. Hans insats på Andrews under den andra terminen hade varit så dålig att problemeleven hade underkänts utan att ens få göra slutproven. Enda utvägen var att göra det som Pedro hade svurit att inte låta ske: söka en ”mindre krävande” skola. Valet föll på Guanabara, i Flamengo, där Paulo hoppades att han skulle kunna gå ut skolan och sedan försöka söka till någon högskola – där han under inga omständigheter skulle läsa ingenjörsvetenskap, som hans far drömde om. Genom att välja en kvällsskola tvingades familjen släppa på övervakningen 136

av hans tider och ge honom en nyckel till huset, men friheten skulle ha ett pris: om han ville vara självständig, välja sin egen skola, spela teater och komma hem när han hade lust, då måste han också skaffa sig ett arbete. Pedro hittade ett jobb där hans son skulle kunna tjäna lite pengar genom att sälja annonser till programmen för galopptävlingarna på Jockey Club, men efter flera veckors ihärdiga försök hade den nye deltagaren på arbetsmarknaden fortfarande inte lyckats sälja en kvadratcentimeter reklam.

Misslyckandet fick inte fadern att tappa modet och han gav honom en ny chans, den här gången på Souza Alves Acessórios, ett företag specialiserat på försäljning av utrustning till industrier.

Trots att Paulo hatade att göra saker av tvång bestämde han sig för att tacka ja, för sitt ekonomiska oberoendes skull. Den här gången var det nämligen en anställning med fast lön, utan krav på att han måste sälja något till någon. Första dagen presenterade sig Paulo i kostym och slips, den vilda kalufsen hade han tämjt med några tag med hårborsten. Han var nyfiken på att få se sitt arbetsbord och blev förvånad när chefen tog honom till en stor lagerhall, pekade på en sopborste och befallde: ”Det är bara att sätta igång. Börja med att sopa lagret. Säg till mig när du är klar.”

Sopa? Men han var ju skådespelare, författare. Hade hans far skaffat honom ett jobb som städare? Nej, det måste vara ett skämt, något som alla nya blev utsatta för första dagen. Han bestämde sig för att spela med, kavlade upp ärmarna och sopade golv fram till lunch, då han började få ont i armarna. När uppgiften var avslutad tog han på sig kavajen och talade leende om för sin chef att han var klar. Utan en blick på den nyanställde gav mannen honom ett kvitto och pekade på en dörr: ”Hämta tjugo lådor med hydrometrar från det där rummet och ta dem till expeditionen på bottenvåningen, tillsammans med det här kvittot.”

Då var det alltså på riktigt! Det här måste hans far ha gjort avsiktligt för att förödmjuka honom: tvinga honom att jobba som springpojke på en industri. Modfälld gjorde han som han blev 137

tillsagd och efter några dagar insåg han att rutinen alltid var den samma: bära kartonger, packa vatten- och elmätare, sopa golvet på lagret. Precis som sisyfosarbetet han hade slitit med på mudderverket verkade det här också vara ett arbete utan slut. När han var klar med en sak väntade alltid någon annan. Några veckor senare skrev han i dagboken: Jag håller långsamt på att ta livet av mig, utan att jag märker det.

Jag kommer inte att klara av att gå upp klockan sex, vara på jobbet halv åtta och sopa golv och bära järngrejer hela dagen, utan lunch, och sen vara tvungen att repetera till midnatt.

Han stod bara ut i en och en halv månad, och han behövde inte ens säga upp sig. Chefen bestämde sig för att ringa till Pedro för att tala om att den unge mannen inte var lämpad för ”den här sortens arbete”. När Paulo för sista gången gick ut ur Souza Alves lokaler hade han i fickan de trettio cruzeiros som han hade förtjänat.

Det var förståeligt att han inte orkade med jobbet. Förutom Pinocchio, som spelades sex dagar i veckan, hade han också börjat repetera en annan barnpjäs, A Guerra dos Lanches (Lunchkriget), också den i regi av argentinaren Luis Olmedo, Cachorro. ”Jag fick rollen i den nya pjäsen”, antecknade han stolt, ”tack vare min storartade prestation som Batatinha i Pinocchio.” Nu skulle han jobba som riktig skådespelare och dela scen med kompisen Joel Macedo och en söt mörk tjej som hette Nancy, syster till Roberto Mangabeira Unger, mönstereleven som hade varit bäst i nästan alla ämnen på Santo Inácio. Efter den tröttsamma rutinen med repetitionerna hade pjäsen premiär i mitten av april 1966. När Cachorro såg hur nervös han var gav han honom oväntat en kyss på pannan: ”Du klarar det, Batatinha!”

Paulo fick en bra start. Utklädd till cowboy behövde han bara visa sig för publiken för att dra ner skrattsalvor, och så fortsatte det ända till slutet. När föreställningen var över hyllades han som kvällens bästa skådespelare. Under det allmänna gratulerandet och 138

inför de besvärade Pedro och Lygia, som var på premiären, kramade Cachorro om honom och kysste honom: ”Batatinha, jag saknar ord för att beskriva din insats. Du gjorde succé på scen, du trollband hela publiken. Det var fantastiskt.”

Vid säsongens sista föreställning av Pinocchio upprepades scenen. Batatinha var den enda skådespelaren – trots att han inte ens var någon riktig skådespelare – som fick applåder mitt under föreställningen, flera gånger. Vore det inte för den totala avsaknaden av pengar skulle livet vara fulländat. Han hade flera flickvänner, han var hyfsat framgångsrik som skådespelare och han hade också lärt sig spela gitarr och gick nu omkring överallt med instrumentet på axeln, precis som sina bossanova-idoler. Men som så ofta var fallet i hans liv sjönk han under dessa glädjetoppar gång på gång ner i plötsliga vågdalar av djup nedstämdhet. Det är till exempel från den här uppenbarligen lyckliga och stimulerande perioden som denna anteckning i dagboken, efter det att han hade läst en biografi om Toulouse-Lautrec, härrör: Jag har just slagit igen pärmen till en av de mest gripande verkliga historier jag har läst. Den handlar om en rik målare, av fin familj, begåvad och framgångsrik redan som ung, men som trots det var den olyckligaste mannen i världen, för han blev aldrig älskad, på grund av sin groteska kropp och oförlikneliga fulhet. Han dog i blomman av sin ålder, på grund av supandet, för hans organisms sista krafter hade undergrävts. En man som på Montmartres mörka och stökiga caféer umgicks med van Gogh, Zola, Oscar Wilde, Degas och Debussy och som från arton års ålder levde det liv som alla intellektuella strävade efter. En man som aldrig utnyttjade sina pengar eller sin sociala ställning för att förödmjuka andra, men vars ömhetstörstande hjärta trots dessa pengar och denna ställning aldrig heller fick ett uns av uppriktig kärlek. På sätt och vis är den här mannen väldigt lik mig. Henri de Toulouse-Lautrec, vars liv på ett beundransvärt sätt har skildrats av Pierre La Mure, på de 450 sidorna i Moulin Rouge. Jag kommer aldrig att glömma denna bok.

139

Paulo läste fortfarande mycket, men han hade nu lagt till en vana: varje bok gavs en kort recension i dagboken, som tidigare, men åtföljd av ett betyg, som hos de professionella kritikerna. En stjärna, dålig; två, bra; tre, utmärkt; fyra stjärnor, genial. På en sida i juni uttryckte han själv förvåning över sin stora litterära aptit: ”Jag har satt ett nytt rekord: jag läser fem böcker samtidigt. Det här kommer inte att hålla.” Och det var inga lättviktare han läste. På nattduksbordet låg den här dagen Brott och straff av Dostojevskij, Fruktan och bävan av Kierkegaard, Para Nervosos e Angustiados: Um Guia Médico av David Harold Fink, Obras-Primas da Poesia Universal, redigerad av Sérgio Milliet och Panorama do Teatro Brasileiro av Sábato Magaldi.

I juni samma år fattade Paulo mod och visade Jean Arlin sitt senaste dramatiska alster: en pjäs i tre akter, med titeln Ungdom utan tid. I själva verket rörde det sig om en blandning av utdrag ur dikter, tal och effektfulla fraser av en lång rad författare, från Bertolt Brecht till Carlos Lacerda och däremellan Morris West, Manuel Bandeira, Vinicius de Moraes, Carlos Drummond de Andrade, Jean-Paul Sartre och, naturligtvis, Paulo Coelho. Fransmannen tyckte det var intressant, petade lite här och lite där och bestämde sig för att repetera föreställningen. Inte bara det, eftersom det var en enkel pjäs, nästan helt utan dekor och kostym, bestämde han sig för att sätta upp den på den första Ungdomsfestivalen som skulle hållas under lovet i bergsstaden Teresópolis, hundra kilometer från Rio. Eftersom Paulo förutom skådespelare också var författare for han den andra veckan i juli upp i bergen med Grupo Destaque – mot sina föräldrars vilja, naturligtvis. Sporrad av feststämningen lämnade han in en egen dikt, ”Revolt”, till en tävling som festivalen stod bakom och med en jury bestående av poeten Lêdo Ivo och kritikern Walmir Ayala. Pjäsen blev ett fiasko och resultatet av poesitävlingen skulle inte tillkännages förrän en månad senare, men det viktiga var att han hade vågat försöka.

Stämningen hemma hade inte förändrats ett dugg. Förutom att hans föräldrar fortsatte tjata på honom om att han skulle komma hem i tid – han kom sällan hem före ett på natten – hade de nu 140

börjat insistera på att han skulle klippa håret, något han hade slutat med för ett halvår sedan. När fadern sent på kvällen hörde ljudet av nyckeln i låset kunde Paulo räkna med en halvtimmes predikan innan han fick gå och lägga sig.

En sådan natt stod Pedro och väntade på honom utanför dörren till hans rum, med armarna i kors och hotfull blick: ”Du har gått över gränsen igen. Från och med i morgon går vi tillbaka till de gamla reglerna: klockan elva på kvällen stängs dörrarna till det här huset och den som inte är inne får sova på gatan.”

Paulo tillbringade nästa dag med att gå mellan arbetsrummet i Fabíolas lägenhet och föreställningarna av A Guerra dos Lanches, vars publik märkbart höll på att tunna ut. På kvällen gick han på Paissandu och såg Kinesiskan, den senaste filmen av Godard – även om han inte uppskattade regissören var han intresserad av debatten om filmen, som var planerad efter föreställningen. Där träffade han Renata och sent på kvällen åkte de båda till Ipanema och åt på restaurang. Det var nästan ingen kvar när de bad om notan och gick ut och fortsatte mot Leblon. Hand i hand gick de nästan tre kilometer längs stranden till Rua Rita Ludolf, där Renata bodde. Paulo var dödstrött och väntade länge på att Leblon-Lapa-bussen skulle komma och klockan måste ha varit närmare fyra på morgonen när han stack nyckeln i låset till dörren. Eller rättare sagt, försökte sticka nyckeln i låset, för den gick inte in. Först nu insåg han att hans far hade förverkligat sitt hot från i går och låtit byta låset. Så här dags på dygnet kunde han inte be om att få sova över hos Joel eller Fabíola.

Han greps av raseri, fyllde händerna med stenar och började krossa varenda ruta i dörrarna och fönstren på framsidan av huset. Hans föräldrar vaknade av oväsendet och tänkte först inte låtsas om honom, men av rädsla för att någon granne skulle ringa polisen gick Pedro Coelho ner och öppnade dörren åt sin son. Utan att försöka dölja att han hade druckit för mycket gick Paulo rakt genom vardagsrummet, där det låg fullt av glasskärvor, och fortsatte uppför trappan utan att höra ett ord från sin far.

Den natten somnade han genast, men han hade en hemsk mardröm. Han drömde att en läkare satt bredvid honom på sängkanten 141

och mätte hans blodtryck, medan två manliga sköterskor stod i dörren till rummet och iakttog dem och höll i en tvångströja. Först då märkte han, omtöcknad, att det inte var någon dröm. Hans far hade ringt akuten på mentalsjukhuset för att lägga in honom igen. Den här gången med tvång.

7.

Balladen om Vilofängelset Onsdag, 20 juli Kl. 8.00 – Man väckte mig för att mäta blodtrycket. Jag var fortfarande inte riktigt vaken och trodde det var en dröm. Men långsamt gick det upp för mig att det var på riktigt. Det var slutet. De sa åt mig att klä på mig snabbt. Utanför dörren till huset stod en bil från Psykakuten. Jag hade aldrig trott att det skulle vara så deprimerande att sätta mig i en sådan bil.

Några grannar spionerade på avstånd på den magre och långhårige killen som böjde huvudet för att stiga in i bilen. Han böjde huvudet. Han var besegrad.

Kl. 9.30 – De byråkratiska formaliteterna är avklarade. Och här är jag igen på nionde våningen. Vad fort det gick! Så sent som i går gick jag på stan med Rennie, glad, en aning bekymrad, men aldrig att jag hade väntat mig det här. Och här är jag igen därför att jag inte ville tillbringa en natt på gatan. Jag tänker på henne, ibland.

Jag känner mig lite gråtmild.

Här är alla nedslagna. Ingen ler. Blickar som stelnat, som söker något, ett möte med sig själv. Min rumskamrat är brorson till en viktig minister. Han är besatt av döden. För att retas spelar jag Sorgmarschen på gitarren. Det är bra att ha en gitarr. Den får en att glömma allt. Den för in lite glädje i den här miljön tyngd av svårmod. Ett djupt svårmod som när man inte längre 143

strävar eller längtar efter något i livet. Det är en tröst att de kan sjunga.

Kl. 15.00 – Jag pratade med en kille som har varit här i två år. Jag sa till honom att jag var orolig och ville komma ut härifrån. Och han sa helt uppriktigt: ”Varför då? Här är ju bra. Det finns inget att bekymra sig för. Varför kämpa? Innerst inne tycker ingen om någonting.” Jag känner mig rädd. Rädd för att börja tänka som han. Jag känner ångest. Ångest över att inte veta när jag ska slippa se världen genom galler. Det är en obeskrivlig ångest. Ångesten hos en fånge dömd till livstids fängelse, medveten om att han en dag kommer att bli villkorligt fri. Men när kommer den dagen? Om en månad? Tre månader? Ett år? Eller aldrig?

Kl. 17.00 – Eller aldrig?

Kl. 19.20 – Jag får inte lämna den här våningen, jag får inte ringa och inte ens skriva brev. För en stund sen försökte jag (i hemlighet) tala med Rennie men hon satt och åt. Och om hon inte hade gjort det? Vad skulle jag säga? Beklaga mig? Förhärliga mig? Vad skulle jag säga, vem skulle jag tala med? Herregud, kan jag fortfarande verkligen tala?

Det lugn med vilket de accepterar detta fängelse gör starkt intryck på mig. Jag är rädd för att också börja acceptera det som de gör. ”Alla människor startar eldsvådor vid tjugo och är brandmän vid fyrtio” – i så fall tror jag att jag är 39 år och 11 månader. Jag står på randen till nederlaget. Jag kände det när mamma var här i eftermiddag. Hon betraktar mig uppifrån. Efter första dagen känner jag mig redan halvt besegrad. Men jag måste vinna.

Torsdag, 21 juli Kl. 8.00 – I går fick jag ett oerhört tungt sömnmedel och vaknade inte förrän nu. Under natten blev jag helt utan anledning väckt 144

av min rumskamrat som frågade om jag var för onani. Jag sa ja och vände mig på sidan. Uppriktigt sagt förstår jag inte varför han frågade. Jag är förresten inte säker på om det inte bara var en dröm, men konstigt var det i alla fall. Flávio, min rumskamrat, är tyst under långa perioder. När han pratar frågar han samma sak om och om igen: hur är det där ute och hur mår folk där ute? Han vill fortfarande behålla kontakten med världen. Stackarn! Han är stolt över sitt bohemliv, men nu är han här och erkänner att han är sjuk.

Det skulle jag aldrig göra. Jag är frisk.

Kl. 11.30 – Jag har just upptäckt att de har tömt min plånbok. Jag kan inte köpa något åt Pato. Jag pratade förresten med Pato i går.

Hon lovade att komma och hälsa på mig i dag. Jag vet att det är förbjudet, men jag vill tala med henne. Jag talade med henne på telefon, men i skämtsam ton, för att dölja hur deppig jag är.

Folk här gillar att visa mig nya saker. Innerst inne gillar jag dem. Roberto visar mig grejer hela tiden – hur man räknar ut åldern, voltmetern och så vidare. Flávio har mani på att träffa viktiga personer. Det finns hur många märkliga fall som helst här. En kille har mani på att lukta på maten, en annan äter ingenting av rädsla för att bli tjock, en tredje talar bara om sex och sexuella avvikelser.

Min rumskamrat ligger på sängen med orörlig blick och ser ledsen ut. Radion spelar ”Menina Flor”. Vad tänker han på? Söker hans blick förtvivlat efter honom själv eller är den övergiven, irrar den, är den förlorad, besegrad?

Jag talar med en del patienter. Några har varit här i tre månader, andra i nio, ytterligare andra i flera år. Jag kommer inte att stå ut med allt det här. ”Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och det varade till nionde timmen, och vid nionde timmen ropade Han: Min Fader, min Fader, varför har du övergivit mig?”

Musiken, solen bakom gallret, drömmarna, allt det fyller mig med en väldig melankoli. Jag kommer ihåg Teresópolis, där vi satte upp Ungdom utan tid. Publikfiasko, men en stor erfarenhet.

Lyckliga dagar, då man fri kunde se solen gå upp, rida, kyssas och le.

145

Nu, inget mer. Inget mer. Vi skulle göra pjäsen här i Rio. Nu får de göra den själva. Det är sorgligt när man börjar förverkliga något och sen blir avbruten. Mycket sorgligt. Jag orkar inte skriva om pjäsen, men jag kan inte sova. Sömnigheten trubbar av tankeförmågan, och snart är jag som de andra här. Men det finns tidningsurklipp från innan vi for till Teresópolis. Vad som kom efter berättar jag senare. Jag har tid.

Jag har gott om tid.

Kl. 14.10 – Jag väntar på Pato. Min läkare kom till mitt rum för att ge mig en antologi med franska poeter. Det är bra för jag lär mig en del av språket. Han sa att jag var lugn, att jag verkade trivas.

Ibland gillar jag det här lite grann. Det är en värld vid sidan av, där man äter och sover. Inget mer. Men så kommer jag att tänka på världen där ute och då vill jag ut. Nu är längtan ut inte så stor.

I går var det värre. Jag håller på att vänja mig. Jag saknar bara skrivmaskinen.

Jag vet att Pato kommer att komma (eller försöker komma) i dag.

Hon måste vara nyfiken på att se vad det är som händer med mig. Sen kommer hon att komma två eller tre gånger till och sen glömmer hon mig. C’est la vie. Och det finns inget jag kan göra. Jag skulle önska att hon kom varje dag och gladde mig med sitt annorlunda sätt, men det kommer inte att hända. Jag vet inte ens om de kommer att tillåta henne att besöka mig i dag. Men det är hur som helst angenämt att tänka på den möjligheten, att känna väntans behagliga spänning.

Kl. 14.45 – Klockan är redan kvart i tre och Pato har inte kommit.

Hon kommer nog inte. Eller också har de inte släppt in henne.

Fredag, 22 juli Kl. 11.50 – Pato kom i går. Hon hade med sig en massa foton av sig i Staterna och lovade att skriva en dedikation. Jag tycker om Pato.

Jag har en ledsam känsla av att jag inte behandlade henne som jag 146

borde. Jag var kall och reserverad. Och hon var så kärleksfull …

Jag har fortfarande inte fått resten av mina saker hemifrån. Så fort jag får skrivmaskinen måste jag göra en uppgift om psykiatri som dr Benjamim har gett mig. Jag har läst ut hans bok Antologia dos Poetas da França. Nu ska jag läsa Leoparden, av Lampedusa.

Lustigt, jag börjar vänja mig vid tanken på att vara kvar här.

Kl. 12.00 – Jag börjar låta mig besegras av sömnen. Den tunga sömnen, utan drömmar, flyktsömnen, sömnen som får mig att glömma att jag är här.

Kl. 14.00 – Jag kunde inte läsa vidare i Leoparden. Det är en av de tråkigaste böcker jag har läst i hela mitt liv. Enformig, en ointressant och meningslös undersökning. Nu har jag definitivt gett upp, på sidan 122. Beklagar. Det är tråkigt att göra någonting bara till hälften, men jag orkar inte. Jag blir sömnig. Och jag måste undvika sömnen till varje pris.

Kl. 14.30 – Det är tråkigt att göra någonting bara till hälften.

Kl. 14.45 – Dialog med min rumskamrat. ”Jag vill inte bo på Dr Eiras eller i Flamengo eller i Copacabana, inte på någon av de där platserna …” ”Var vill du bo då, Flávio?” ”På São João Batistas begravningsplats. Sedan karnevalen 1964 har livet mist all mening för mig.” ”Varför då?” ”Den människa jag älskade mest i världen ville inte gå på showen på Theatro Municipal med mig.” ”Äh, var inte fånig, Flávio. Det finns så många kvinnor kvar att älska. [Paus] Älskar du henne fortfarande?” ”Honom. Det var en kille. I dag är han där ute och gör inträdesprov för att försöka komma in på läkarutbildningen och jag här, och väntar på döden.”

147

”Sluta med det där struntpratet, Flávio.” ”Han ringde mig i går. Han är rätt feminin. Det skulle vara väldigt roligt om han kom hit. Jag försökte ta livet av mig för hans skull genom att dricka etersprej blandat med whisky samma kväll som dansen. Jag hamnade på akuten. I dag är han därute och jag här, och väntar på döden.”

Flávio är en besynnerlig kille. Han verkar fullkomligt schizoid.

Men ibland pratar han, som nu. Jag känner mig ledsen och maktlös. Han har försökt ta livet av sig mer än en gång här. Han talar mycket om sitt bohemliv och jag märker en viss stolthet i rösten när han berättar om det. Av egen erfarenhet vet jag att alla bohemer känner stolthet över sitt bohemliv.

Flávio gråter.

Mina vänner, egentligen, egentligen, jag tror att de flesta patienterna är här på grund av brist på kärlek (från föräldrarna eller från någon). Jag stämmer in på den första kategorin (föräldrarna).

Kl. 15.00 – Patienterna här är ibland roliga. Ápio, till exempel, en gubbe på omkring 56 år, sa i går till mig att bolsjevikrevolutionen finansierades av amerikanerna. Och det finns en annan kille, den enda i min ålder här, som får alla att skratta. Ibland spelar jag kort på kvällen.

Jag kan inte skriva mer, Flávio gråter.

Lördag, 23 juli Kl. 10.00 – I går kväll lyckades jag ringa till Luís och Pato. Pato sa att hon var min flickvän, att hon tyckte jättemycket om mig.

Jag blev glad och sa säkert massor av dumma saker bara därför.

Jag är sentimental, en stor clown. Mot slutet av samtalet med Pato kom telefonisten in och jag fick inte prata mer. Hon kommer hit på måndag. Jag är rädd för att jag kommer att beklaga mig en massa för henne. Det är tråkigt, jag känner mig underlägsen.

Luís lovade komma hit mitt på dagen.

148

Bredvid mig nu har jag en jobbig typ som heter Marcos. Han har varit här sen jag blev utskriven förra gången, alltså för ett år sen. Han tar min radio hela tiden för att lyssna på fotboll.

Jag körde diplomatiskt ut honom ur rummet.

Kl. 20.30 – Klockan är halv nio på kvällen, men här känns det som om det är mycket senare. Luís kom. Han fick mig på lite bättre humör. Jag ringde till Pato och snackade mer trams.

Söndag, 24 juli Det är söndag morgon. Jag lyssnar på radio och känner en ofantlig ensamhet som långsamt håller på att ta livet av mig. Det är söndag morgon, en mörk, dyster söndag. Jag sitter här bakom gallret, utan att prata med någon, försjunken i min ensamhet. Jag tycker om den meningen: försjunken i min ensamhet.

Det är söndag morgon. Ingen sjunger, radion spelar en sorglig låt om kärlek och tårar. Här är en dag utan utsikter.

Pato är långt härifrån. Mina vänner är långt härifrån. Säkert ligger de och sover, efter en kväll av festande och glädje. Jag är ensam här. På radion spelar de nu en gammal vals. Jag tänker på min far.

Jag tycker synd om honom. Det måste vara sorgligt för någon att ha en son som jag.

Den här söndagsmorgonen känner jag min kärlek till Rennie dö en aning. Jag är säker på att hennes kärlek också håller på att dö.

Mina händer är tomma, jag har inget att erbjuda, inget att ge. Jag känner mig maktlös och försvarslös som en svala utan vingar. Jag känner mig som en dålig människa, elak, jag känner mig ensam.

Ensam i världen.

Här är allt enformigt och oförutsägbart. Jag vakar ängsligt över fotona av Pato, mina pengar och cigaretterna. De är min enda förströelse.

149

Måndag, 25 juli Jag väntar på dig och ju mer tiden närmar sig, desto större blir min längtan efter att träffa dig. I går sa du i telefon att du var min flickvän. Jag blir väldigt lycklig över att ha en flickvän. Man känner sig mindre ensam, världen verkar vackrare, till och med bakom galler.

Och ännu vackrare kommer den att bli när du kommer. Därför öppnar jag mig helt denna natt och ger dig mitt hjärta, min kärlek.

Jag känner mig lite nedstämd för att du är långt härifrån och för att du inte kan vara med mig hela tiden. Men jag är ju vuxen och jag måste klara av det här ensam.

Märkligt, jag har gripits av ägandebegär. I går talade jag med Luís och Ricardo på telefon. De kommer hit på tisdag. Jag vet att det är en ansträngning för dem. Luís är hos sin far på ett sjukhus och Ricardo har sina studier. Men de ska komma. Och det gör mig glad.

Jag har märkt att man kan hitta glädje och lycka i de mest sorgliga saker. Jag har upptäckt att jag inte är så ensam som jag trodde. Det finns människor som behöver och tycker om mig. Jag känner mig vemodig, men lycklig.

Tisdag, 26 juli I går kväll läste jag ut hela Vår man i Havanna, av Graham Greene.

Jag har ännu inte haft tid (ha! ha! ha!) att analysera boken. Men den var underhållande. Jag gillade den.

Söndag, 31 juli Kl. 13.00 – Klockan tretton denna dag, på detta sjukhus, får jag veta att i Diário de Notícias poesitävling, med 2 500 deltagare, har jag kommit på nionde plats i den allmänna tävlingen och på andra plats bland dem som har fått hedersomnämnande. Antagligen kommer jag att komma med i en antologi som ska ges ut.

150

Jag är lycklig. Jag skulle vilja vara där ute, berätta för alla, prata med alla. Jag är superlycklig.

Bakom gallret sitter jag och undrar om Tatá kommer ihåg mig, sin första pojkvän. Jag vet inte ifall hon växt mycket, om hon är smal eller tjock, om hon är intellektuell eller high society. Hon kanske har blivit skadad, eller förlorat sin mor, hon kanske har flyttat till en stor villa. Jag har inte sett henne på åtta år, men i dag skulle jag vilja vara med henne. Jag har aldrig hört av henne sen dess.

Häromdagen ringde jag och frågade om hon hade varit ihop med någon som hette Coelho. Hon sa bara ja och lade på.

Lördag, 6 augusti Patinho, min älskade, jag känner ett fruktansvärt behov av att tala med dig just nu. Nu när dr Benjamim har hotat mig med insulin och elchocker, nu när jag har blivit anklagad för att vara drogmissbrukare, nu när jag känner mig som ett inringat djur som inte kan försvara sig, nu känner jag ett behov av att tala med dig. Om det här är ögonblicket då min personlighet helt kommer att förändras, om det systematiska raserandet av mitt jag alldeles strax kommer att börja, då skulle jag vilja att du var hos mig.

Då skulle vi prata om de banalaste sakerna i världen. Du skulle gå härifrån med ett leende på läpparna och hoppas att få träffa mig igen om några dagar. Du skulle inte veta någonting och jag skulle låtsas att allt var bra. I dörren till hissen skulle du lägga märke till en fånig tår i mina ögon och jag skulle säga att jag bara gäspade för samtalet var tråkigt. På skivspelaren som du lånade mig skulle ”Olê Olá” med Nara Leão spela. Och där nere skulle du titta upp och du skulle se min hand som vinkade hej då mellan gallren. Sen skulle jag gå till mitt rum och gråta ner en hel näsduk och tänka på det som varit och det som borde ha blivit och det som inte kunde bli. Då skulle läkarna komma in med den svarta väskan och elchockerna skulle tränga in i mig, i hela min kropp.

151

Och i nattens ensamhet skulle jag ta rakbladet, jag skulle betrakta ditt foto som ligger klistrat på sängen och blodet skulle rinna och jag skulle viska till dig, medan jag betraktade ditt leende på fotot: ”Det här är mitt blod”. Och jag skulle dö utan att le, utan att gråta. Jag skulle helt enkelt bara dö, och låta många saker förbli oavslutade.

Söndag, 7 augusti Dialog med dr Benjamim ”Du har ingen självaktning. Efter din förra intagning trodde jag att du aldrig skulle komma tillbaka, att du skulle göra allt du kunde för att bli självständig. Men icke. Här är du igen. Vad har du åstadkommit på den här tiden? Ingenting. Vad tjänade du på att åka till Teresópolis? Vad fick du ut av den resan? Hur kommer det sig att du inte kan åstadkomma något på egen hand?” ”Ingen åstadkommer något på egen hand.” ”Ja, kanske det … Men tala om för mig: vad vann du, vad hade du för nytta av att fara till Teresópolis?” ”Erfarenhet.” ”Du är en sådan som kommer att gå genom hela livet och bara skaffa erfarenhet.” ”Doktorn, allt som görs med kärlek är mödan värt. Det är min filosofi: kärleken till något räcker för att rättfärdiga våra handlingar.” ”Om jag tog fyra schizofrenipatienter på fjärde våningen, några verkligt schizoida, skulle de ha bättre argument än du.” ”Har jag sagt något dumt?” ”Så klart du har! Hör på här: du håller hela tiden på och gör en bild av dig själv, en falsk bild, utan att märka att du inte tar någonting i dig själv till vara. Du har förminskats till ingenting.” ”Jag vet. Allt jag säger är rent försvar. Inför mig själv duger jag inte till.”

152

”Så reagera då! Men det kan du inte. Du är nöjd med det som hände. Du har funnit dig i situationen och tycker det är bekvämt som det är. Om det fortsätter så här kommer jag att släppa ansvaret och ta hit en läkargrupp som får ge dig elchocker, insulin, glukos, saker som får dig att glömma och bli lugn. Men du ska få lite mer tid. Kom igen, var en man! Kom över det här!”

Söndag, 14 augusti – Fars dag God morgon, pappa. I dag är det din dag.

I många år var det här ett ögonblick då du vaknade med ett leende och leende tog emot presenten jag kom med till ditt rum och leende kysste mig på pannan och välsignade mig.

God morgon, pappa, i dag är det din dag och inget kan jag ge dig eller säga till dig, för ditt förgrämda hjärta hör inte längre några ord.

Du är inte längre den du var. Ditt hjärta är gammalt, dina öron är fulla av förtvivlan, det gör ont i ditt hjärta.

Men du kan fortfarande gråta. Och jag tror att du gråter med den stränge och despotiske faderns skygga tårar: du gråter för min skull, för att jag är här bakom galler, du gråter för att det i dag är fars dag och jag är någon annanstans, och får bitterheten och sorgen att tränga in i ditt hjärta.

God morgon, pappa. Det är en vacker soluppgång, för många är det här en dag av fest och glädje, men du är nedstämd. Och jag vet att din nedstämdhet beror på mig, ofrivilligt har jag förvandlats till ett tungt kors som du bär på ryggen och som sliter sönder ditt kött och sårar ditt bröst.

Så här dags kommer säkert min syster till ditt rum med en fin present inslagen i kräppapper och du ler för att inte göra också henne ledsen. Men djupt inom dig 153

är hjärtat upplöst i tårar och jag kan inget säga, mer än ord sjuka av uppror, och jag kan inget göra, annat än öka ditt lidande, och jag kan inget ge dig, mer än tårar och ånger, för att du har satt mig till världen.

Kanske skulle du, om jag inte fanns, nu vara lycklig, lyckan hos en man som har kämpat så länge han kan minnas för att få leva ett lugnt liv och som nu, på hela världens fars dag, får ta emot belöningen för sin kamp, i form av kyssar och struntsaker köpta för den lilla månadspengen som i veckor har legat orörd i byrålådan för att den skulle kunna omvandlas till en present, som, hur liten den än är, i varje fars hjärta är ofantlig.

I dag är det fars dag. Men pappa har lagt in mig på ett sjukhus för dårar. Jag är långt bort, jag kan inte krama honom, jag är långt från min familj, långt från allt, och jag vet att han, när han ser andra pappor med sina barn omkring sig som överöser dem med kärleksbetygelser, kommer att känna vassa hugg i sitt stackars förgrämda hjärta. Men jag är intagen, på tjugo dagar har jag inte sett solen, och om jag kunde ge dig något skulle det vara mörkret hos den som inte längre strävar eller längtar efter något i livet.

Därför tiger jag. Därför kan jag inte ens säga ”God morgon, käre far, må lyckan vara med dig; du har varit en man, du alstrade mig någon natt, min mor födde mig med smärta, men nu kan jag ge dig en del av den skatt som du med hårt arbete har byggt upp i mitt hjärta.”

Inte ens det kan jag säga. Jag måste vara tyst för att inte göra honom ännu ledsnare, 154

för att han inte ska tro att jag lider, att jag är olycklig här, mitt i denna ofantliga stillhet, som bara går att finna i himlen, om himlen verkligen finns.

Det måste vara sorgligt att ha en son som jag, far.

God morgon, far. Med tomma händer ger jag dig denna sol som går upp, röd och allsmäktig, för att du ska bli mindre ledsen och mer belåten, för att du ska få tro att du är rättvis och jag är lycklig.

Tisdag, 23 augusti Det är natt och i morgon fyller jag år. Jag skulle nu i denna bok vilja skriva något med ett budskap av optimism och förståelse; det var därför jag rev ut sidorna framför, helt obegripliga och sorgliga.

Det är svårt, särskilt för någon med mitt temperament, att härda ut i 32 dagar utan att få gå ut. Det är verkligen otroligt svårt, tro mig.

Men innerst inne vet jag att jag inte är den olyckligaste människan på jorden. Ungdomens blod rinner i mina ådror och jag kan börja om på nytt tusentals gånger.

Dagen före min födelsedag. På de här raderna som jag skriver på natten, skulle jag vilja återuppbygga en del av min tro på mig själv. ”Paulo, inträdesproven till universitetet gör du nästa år, du har fortfarande många år framför dig. Det finns inget att klaga på.

Utnyttja de här dagarna till att tänka en del och skriva mycket.

Rosetta, din skrivmaskin och solidariska följeslagerska i striderna, är hos dig och redo att tjäna dig när du vill. Kommer du ihåg Salinger? ’Spar dina erfarenheter. Kanske kommer de längre fram att vara till glädje för någon, så som de som kom före dig gjorde erfarenheter som var till glädje för dig.’ Reflektera över det. Betrakta dig inte som övergiven. I början gav dina vänner dig faktiskt en hel del stöd. Glömskan är en del av livets lag. Du skulle kanske också glömma någon som gav sig av. Klandra inte dina vänner för det. De har gjort vad de kunnat. De har tappat orken, precis som du skulle 155

tappa orken om du var i deras ställe.”

Torsdag, 1 september Jag har varit här sedan i juli. Och nu handlar allt i grund och botten om feghet. Allt är mitt fel. I går var jag till exempel den enda som fick en spruta för att sova, eftersom jag var den enda som lydde skötaren och lade mig, medan de andra bråkade och skrek. Nunnan blev irriterad på min tjej och nu får hon inte hälsa på mig längre.

De fick reda på att jag skulle sälja tröjorna och då blev det stopp; jag gick miste om chansen och pengarna. De såg mig med Berettan i handen och tjallade.

Avbrott för att klippa håret.

Klart, där for mitt hår. Nu ser jag ut som en baby, osäker som bara den och förbannad inombords. Nu kom den önskan jag fruktade, önskan att stanna kvar här. Jag är inte längre intresserad av att komma ut. Jag är knäckt. Jag hade inte klippt håret sedan i februari. Så, på ett sjukhus, ställde de mig inför detta val: klippa håret eller inte komma ut. Jag valde att klippa mig. Men efteråt fick jag den där känslan av att de hade tagit det sista jag hade kvar. När jag skulle skriva den här sidan tänkte jag att den skulle bli som ett manifest om revolt. Men nu har jag inte längre lust med någonting.

Körd, körd och lite till. Jag är knäckt. Jag revolterar inte längre. Nu, jag har nästan anpassat mig.

Lördag, 3 september Här slutar denna ballad och här slutar jag.

Utan budskap, utan någonting, utan minsta vilja att segra, krossad i det innersta av det mänskliga hatet.

Det var bra att få känna. Det fullständiga nederlaget. […]

Nu börjar vi om från början.

8.

Chockterapi En söndag i september 1966 lufsade Paulo omkring i pyjamas i korridorerna efter lunch. Han hade just läst igenom sin ”Ballad om Vilofängelset”, som han avslutat dagen före, och han var stolt över den bunt på trettiofem maskinskrivna sidor han hade lyckats producera på en och en halv månad på mentalsjukhuset. Sanningen att säga var den inte så långt från originalet som han hade inspirerats av, Oscar Wildes ”Balladen om fängelset i Reading”, skriven 1898 sedan han kommit ut ur fängelset, där han hade avtjänat två år för homosexuella handlingar. När Paulo läste den sista meningen på sista sidan – ”Nu börjar vi om från början” – var han säker på att det inte var sex tomma ord, valda bara för att ge texten ett slut. Att börja om från början betydde en enda sak: att så snabbt som möjligt komma ut ur sjukhushelvetet och börja om med livet. En fasansfull tanke blev för var dag som gick alltmer påtaglig: om det hängde på läkarna eller hans föräldrar skulle han bli liggande och ruttna på nionde våningen länge än.

Försjunken i dessa tankar märkte han inte de två manliga skötarna som kom fram till honom och bad honom följa med till en annan del av byggnaden. De förde honom till ett litet rum med klinkergolv och kakelklädda väggar, där dr Benjamim väntade på honom. Mitt i rummet stod en säng täckt med ett grovt gummilakan och bredvid den, en liten apparat som såg ut som en hemtransformator, med sladdar och en vev – den liknade den utrustning som polisen i hemlighet använde för att tortera fångar och tvinga fram bekännelser, och han blev rädd: 157

”Menar ni att jag ska få elchocker?”

Artig och leende som vanligt försökte psykiatern lugna honom: ”Var inte orolig, Paulo. Du vet att det inte gör ont. Det är mycket obehagligare att se någon bli behandlad än att själv få behandlingen. Det gör inte ont.”

Liggande på sängen såg han en skötare sticka in ett plaströr i munnen på honom, för att hindra tungan att rulla ihop under kramperna och kväva honom. Den andre skötaren kom bakifrån och satte på vardera tinningen fast en elektrod påminnande om en liten hjärtdefibrillator. Medan han stirrade på den flagnande målningen i taket sattes maskinen igång. En omgång med elektrokonvulsiv behandling började. När skötaren rörde veven var det som om en gardin föll ner framför ögonen på honom. Synfältet smalnade, fixerades på en enda punkt och sedan blev allt svart. Vid varje vevtag skakade och hoppade hans kropp okontrollerat och strömmar av saliv stöttes ut genom munnen, som kräkningar av vitt skum. Paulo lyckades aldrig räkna ut hur länge varje behandling varade – några minuter? en timme? en dag? – och han mådde inte heller dåligt.

När han återfick medvetandet kändes det som om han hade vaknat upp ur en allmän narkos: minnet försvann och ibland låg han flera timmar i sängen med öppna ögon innan han lyckades känna igen sig och förstå var han var och vad han gjorde där. Förutom de av dregel fuktade örngottet och pyjamaskragen fanns inget spår kvar i rummet av det våld han hade utsatts för. Elchocken verkade vara tillräckligt stark för att förstöra hans nervceller, men läkaren hade rätt: det gjorde inte ont.

Elektrokonvulsiv terapi grundade sig på tanken att mentala störningar beror på ”elektrisk oordning i hjärnan”. Efter tio till tjugo elchocksbehandlingar som gavs varannan dag skulle krampanfallen som framkallades av de elektriska urladdningarna ha förmågan att ”omorganisera” patientens hjärna och få den att återgå till normalt tillstånd. Denna behandling hade en stor fördel jämfört med andra likartade metoder, som Metazol och insulinchock: den orsakade retrograd amnesi, det vill säga, den suddade ut minnet av händelserna omedelbart före behandlingarna, liksom av själva elchockerna. När 158

patienten inte kom ihåg exakt vad som hade hänt eller vem som hade gjort det upphörde han eller hon att ha negativa känslor gentemot läkarna eller sin familj.

Paulo vaknade sent på eftermiddagen med en bitter smak i munnen. Han befann sig i det dvalliknande tillstånd som infann sig efter behandlingen och som förslöade både huvudet och musklerna, och han reste sig långsamt, som om han vore en gammal gubbe, och gick fram till gallret i fönstret. Han såg att det duggregnade, men han kände inte igen rummet som han hade blivit förd till efter behandlingen. Han försökte erinra sig vad som fanns bakom dörren in till rummet, men han kom inte ihåg. När han gick mot den kände han sig svag i benen och att kroppen hade brutits ner av elchockerna. Med svårighet tog han sig ut ur rummet. Där ute såg han en lång tom korridor och fick lust att gå en bit genom den där begravningsplatsen för levande. Tystnaden var så stor att det kändes som om ljudet av hans tofflor när han hasade fram genom de vita och desinficerade korridorerna kunde höras överallt. När han hade tagit några steg fick han ett tydligt intryck av att väggarna närmade sig allteftersom han tog sig framåt, tills han kände sig sönderklämd och hade ont i revbenen. Väggarna var så nära och pressade samman honom på ett sådant sätt att det inte gick att gå längre. Han försökte skräckslagen resonera: ”Om jag står stilla kommer inget att hända. Men om jag går kommer jag antingen att förstöra väggarna eller själv bli krossad.”

Vad skulle han göra? Ingenting. Han stod kvar helt stilla utan att röra en muskel. Han visste inte hur länge han blev stående där, men till slut kom en skötare som tog honom i armen och långsamt ledde honom tillbaka till rummet och lade honom i sängen. När han vaknade märkte han att någon stod bredvid honom, någon som verkade prata med honom medan han sov. Det var Luís Carlos, patienten från rummet bredvid, en smal mulatt som skämdes så mycket för att han stammade att han i främlingars närvaro låtsades vara stum.

Precis som alla de andra patienterna försäkrade han själv att han inte var galen. ”Jag är här för att jag har bestämt mig för att pensionera mig”, viskade han, som om han avslöjade en statshemlighet. ”Jag 159

har fixat ett intyg av en läkare om att jag är psykiskt sjuk och om jag är kvar här som galen i två år kan jag få förtidspension.”

Paulo stod inte ut med att höra sådana historier. När föräldrarna kom på besök föll han på knä på golvet, grät och bad med händerna tryckta mot varandra att de skulle ta honom därifrån, men svaret var alltid det samma: ”Vänta några dagar till, du är nästan bra, dr Benjamim kommer att skriva ut dig om några dagar.”

Hans enda kontakt med yttervärlden var de allt sällsyntare besöken av vänner som lyckades ta sig förbi övervakningen. Genom att passa på när det var många som kom och gick i entrén kunde den som hade lite tålamod ta sig förbi murarna och ha vad som helst med sig. Det var så han, gripen av en plötslig förvirrad idé om att han var förföljd, lyckades få en vän att smuggla in en laddad automatpistol i kaliber 7,65, gömd i kalsongerna. Så fort ryktet började gå bland patienterna att Paulo gick omkring beväpnad i korridorerna skyndade han sig att stoppa ner Berettan i Renatas handväska, som hon tog med sig därifrån. Renata var den mest regelbundna besökaren. När hon inte lyckades dribbla sig igenom kontrollen lämnade hon i entrén lappar som man skulle ge till honom: […] Dumhuvet i hissen känner mig redan men i dag lät han mig inte åka upp. Säg till dem att du har bråkat med mig, då kanske de där jäkla typerna slutar tråka dig. […] Jag är nedstämd, inte för att du har gjort mig nedstämd, utan för att jag inte vet vad jag ska göra för att hjälpa dig. […] Pistolen är i säkert förvar i min garderob. Jag har inte visat den för någon. Eller jag visade den förresten för Antônio Cláudio, min brorsa. Men han är så schyst att han inte ens frågade vems det var. Men jag sa det. […] I morgon kommer jag och lämnar det här brevet. Det kommer att bli en sorglig dag. En sån här dag som får det att göra ont inom en. Efteråt kommer jag att stå kvar en kvart där nere och titta upp mot ditt fönster för att se om du verkligen har fått det. Om du inte visar dig är det för att de inte har gett dig brevet. […] Batata, jag är så rädd att jag ibland får lust att gå och tala 160

med din mamma eller med dr Benjamim. Men det skulle inte göra någon nytta. Så försök hålla ut. Kämpa och håll ut. Jag har fått en strålande idé: när du kommer ut tar vi en lastbåt och åker till Portugal och bor i Porto, är det inte genialt? […] Vet du vad, jag har köpt ett paket Continental för på så sätt får jag lite av din smak i min mun.

På hans födelsedag var det Renata som kom med ett paket med lappar och brev som hon samlat in av vännerna med positiva och uppmuntrande budskap, och alla hoppades de att Batatinha snart skulle stå på scenen igen. Bland alla de där pappren fulla med pussar och kramar och löften om besök fanns ett meddelande som gjorde honom särskilt upprymd. Det var en liten hälsning på tre rader från Jean Arlin: ”Min vän Batatinha, vår Ungdom utan tid kommer att ha premiär den 12 september här i Rio. Vi räknar med författarens närvaro.” Tanken på att rymma kom tillbaka med full kraft när han insåg att inte ens hans rumskamrat kände igen honom sedan de hade klippt av honom håret. I två dagar satt han på en stol i korridoren och låtsades läsa en bok, men i själva verket kontrollerade han ur ögonvrån trafiken i hissen – enda möjligheten, inte bara att rymma, utan också att röra sig i byggnaden, för trapporna var stängda med järngaller. Spaningen gjorde honom säker på en sak: perioden med mest liv och rörelse inträffade på söndagar, mellan tolv och ett på dagen, då läkare, skötare och annan personal avlöste varandra och trängdes med hundratals besökare som gick in och ut i de fullpackade hissarna.

I tofflor och pyjamas var risken att bli tagen enorm. Men om man tog på sig vanliga kläder och skor borde det gå att obemärkt smälta in i mängden av människor som knuffades och trängdes för att inte missa hissen och lämna sjukhusområdet. I skydd av boken som han höll uppslagen framför ögonen gick han tiotals, hundratals gånger igenom flyktvägen. Han övervägde alla hinder och oförutsedda händelser som kunde inträffa och kom fram till att chansen att lyckas rymma var mycket stor. Men det måste bli snart, innan folk vande sig vid hans nya utseende, utan den lockiga manen som nådde nedanför axlarna.

161

Han delgav bara två personer sin plan: Renata och Luís Carlos, hans låtsasstumme granne. Flickvännen inte bara uppmuntrade honom utan bidrog dessutom med 30 000 cruzeiros – omkring 3 500 kronor i dag – som hon tog av sina besparingar, ifall han skulle behöva smörja någon under rymningen. Luís Carlos blev så upprymd av idén att han bestämde sig för att sticka samtidigt, för han ”pallade inte med” det händelselösa sjukhuslivet längre. Paulo frågade om det betydde att han gav upp planen på förtidspension, men hans sjukhuskamrat svarade, stammande: ”Att rymma hör till sjukdomen. Alla dårar rymmer minst en gång. Jag har redan rymt en gång, sen kommer jag självmant tillbaka.”

Till slut var det den efterlängtade söndagen, den 4 september 1966. Vederbörligt skrudade i ”kläder för normala människor” genomled de två vännerna några oändliga minuter i hissen medan den var på väg ner och stannade på varje våning. De hängde med huvudet av fruktan för att någon läkare eller skötare de kände skulle komma in varje gång hissdörren öppnades. Lättade steg de av på bottenplan och gick mot utgången, inte så fort att de väckte misstankar och inte heller så långsamt att någon kunde känna igen dem.

Allt gick enligt planerna. Eftersom de inte behövde muta någon skulle de klara sig några dagar på pengarna.

Fortfarande i sällskap med Luís Carlos tog sig Paulo till bussterminalen och köpte två biljetter till Mangaratiba, en liten stad vid kusten drygt hundra kilometer söder om Rio de Janeiro. Solen började gå ner när de båda betalade en båtförare att ta dem till en liten ö en halvtimme från fastlandet. Den lilla ön Guaíba var ett paradis ännu oförstört av människor – innan Paulo var vuxen skulle ön förvandlas till en jätteterminal för export av järnmalm. Paulos moster Heloísa Araripe, ”moster Helói” hade ett hus på stranden Tapera, och det var först när han kom fram dit som han, hela tiden med den låtsasstumme i släptåg, till slut ansåg sig vara i säkerhet och utom räckhåll för den förbannade kliniken, för läkarna och skötarna.

Som tillflyktsort verkade platsen faktiskt idealisk, men några timmar efter det att de kom dit märkte de att det inte skulle gå att 162

stanna där särskilt länge, åtminstone under de rådande förhållandena. Huset användes sällan av moster Helói och var därför helt tomt, så när som på ett halvfullt lerkärl med filtrerat dricksvatten – men icke desto mindre med en ytterst suspekt grönaktig ton. Eftersom husförvaltaren, en gubbe som bodde i en enkel koja några meter från huset, inte visade något intresse av att dela sin middag med dem fanns, när hungern satte in, inget annat för dem att göra än att attackera ett bananträd i trädgården för att lugna de kurrande magarna. När de vaknade nästa morgon, med armarna och benen fulla av myggbett, fick de lov att uppsöka samma bananträd för frukost, och sedan lunch och vid dagens slut också middag. Den andra dagen föreslog Luís Carlos att de skulle försöka med någon annan diet, dra upp någon fisk till exempel, men idén förkastades när de upptäckte att det inte fanns någon gas i spisen i huset och inga bestick, ingen olja, inget salt eller någonting i köket. På onsdagen, tre dagar efter det att de hade kommit, satt de båda i timmar på bryggan och väntade på den första båt som kunde ta dem tillbaka till fastlandet. När de steg av bussen från Mangaratiba på Rios bussterminal sa Paulo till sin rymmarkompis att han skulle hålla sig gömd i några dagar tills han hade bestämt sig för vad han skulle göra av sitt liv. Luís Carlos tyckte också att det kunde räcka med äventyr och bestämde sig för att återvända till Dr Eiras klinik.

De skildes skrattande och hoppades båda att de skulle träffas igen någon dag. Paulo tog en buss och knackade på hemma hos Joel Macedo, där han tänkte hålla sig undan tills han fick ordning på tankarna. Hans vän tog emot honom med stor värme, men han var rädd att hans hem inte var något bra gömställe, för Lygia och Pedro visste att det var där han brukade sova när han hade varit ute och festat till sent. Och om han kunde tänka sig att lämna Rio så var det idealiska gömstället ett hus som Joels far just hade byggt i en bostadsförening i Cabo Frio, en stad fyrtio kilometer från Araruama.

Innan de gav sig av tillsammans bad han Paulo att duscha och byta kläder, för han hade ingen lust att resa med en vän som inte hade ägnat sig åt någon som helst personlig hygien på fyra dagar. Några timmar senare gav de sig ut på vägarna i Joels DKW-Vemag kombi, 163

som ägaren körde (efter traumat med olyckan hade Paulo inte ens rört vid ratten på en bil).

Vännerna tillbringade dagarna med att dricka öl, gå på stranden i Conchas och läsa ryssarna Maxim Gorkijs och Nikolaj Gogols dramatik, som var Joels nya passion. När den sista cruzeiron av Renatas pengar var slut tyckte Paulo det var dags att åka tillbaka. Det var en vecka sedan han rymde och det fanns ingen mening med att bara driva omkring utan mål. Han gick till en telefonkiosk och ringde collect call hem. När han hörde sin fars röst i andra änden tyckte han att han inte lät arg, utan uppriktigt orolig för hans fysiska och psykiska hälsotillstånd. När Pedro fick veta att sonen var i Cabo Frio erbjöd han sig, med ens älskvärd, att komma och hämta honom med bil, men Paulo föredrog att åka tillbaka med Joel.

Efter en vecka av förtvivlat sökande efter sonen på bårhus och polisstationer stod varken Lygia eller Pedro att känna igen. De var överens om att han inte skulle tillbaka till sjukhuset och sa sig vara intresserade av hans arbete på teatern och verkade definitivt ha avskaffat tidsgränsen för när han senast skulle vara hemma. Paulo betraktade denna frihet med misstänksamhet. ”Efter en veckas panik, utan att ha hört av mig”, sa han senare, ”skulle de gå med på vad som helst, så jag såg till att utnyttja situationen.” Håret och något som skulle likna ett skägg växte utan att någon besvärade honom och den lilla tid han fick över efter sina aktiviteter ägnade han åt tjejer. Förutom Renata och Fabíola (Márcia var mer eller mindre ute ur bilden) fanns nu också Genivalda som han var förtjust i, en tjej med alldagligt utseende men ett knivskarpt intellekt, från nordöstra Brasilien. Geni, som hon föredrog att kallas, klädde sig illa, bodde inte i Zona Sul och studerade inte på katolska universitetet PUC eller någon av de andra fina skolorna, men eftersom hon verkade veta allt var hon självskriven i Paissandugruppen.

Paulos ökade framgång hos kvinnorna berodde inte på något kirurgiskt ingrepp, som i Fabíolas fall, utan på ett nytt mode. Den så kallade ”motkulturens” revolution som förskräckte världen höll på att förvandla inte bara beteende- och politiska mönster utan även estetiska. Det betydde att män som fram till nu kanske hade 164

betraktats som fula, som rockmusikern Frank Zappa eller i Brasilien musikern Caetano Veloso, som genom ett trollslag blev moderna skönhetsideal. Genom de nya skönhetskriterierna höll den virile, friske och välrakade mannen på att ersättas av den okammade och trasige mannen med bräckligt utseende. En reklammakare skulle säga att det var John Wayne som byttes ut mot Woody Allen som föremål för kvinnornas åtrå.

Gynnad av denna nya trend hade Paulo bara ett problem: att hitta någonstans att älska. Han var ivrig att hämta igen förlorad tid och förutom att ägna sig åt de stadiga flickvännerna raggade han upp diverse andra tjejer som råkade korsa hans väg. I en tid då det inte fanns motell och då moralismen krävde äktenskapsbevis av par som tog in på hotell fanns få alternativ för de unga som, liksom han, inte hade en egen liten lägenhet. Inte för att han hade anledning att beklaga sig, för utöver Fabíolas milda mor och mormor, som blundade och stängde öronen för vad som försiggick i det med tidningar omtapetserade arbetsrummet, kunde han också räkna med morbror Josés samarbete i Araruama, vars dörrar alltid stod öppna, vem Paulo än hade med sig på helgen eller lovet.

Men ibland hände det att han på ett mer oplanerat sätt höll på att lyckas förföra någon och då försökte han lösa det på det sätt som gick. En gång satt han och en ung skådespelarkandidat och vänslades i flera timmar i en trampbåt på Lagoa Rodrigo de Freitas. Efter en lång vandring mellan en rad mörka små barer och vid det laget rätt påstrukna – av alkohol, för ingen av dem använde droger av något slag – avslutade Paulo och den unga kvinnan kvällen med att ha sex hemma i lägenheten där hon bodde tillsammans med sin mormors syster. Eftersom lägenheten bara hade ett enda rum roade de sig med att ligga med varandra framför den dövstumma och senila gamla kvinnans stirrande ögon – en erfarenhet som de för övrigt skulle göra om några gånger. En annan gång bekände han för dagboken att han hade haft sex under ännu ovanligare omständigheter: Jag frågade Maria Lúcia om hon ville gå en sväng på stranden med mig, sen gick vi till begravningsplatsen och satt och snackade. Det 165

är därför jag skriver i dag: för att jag senare ska komma ihåg att jag en gång hade en kärlek i en dag. En flicka helt fri från fördomar, förespråkare av fri kärlek i dess mest radikala form, en flicka som är kvinna. Hon sa att min sorts fysik mer än något annat talade om att jag var en het älskare. Och så älskade vi med varandra hela eftermiddagen, med avbrott bara för att vila, eller för att ett begravningsfölje gick förbi.

Några veckor efter rymningen från sjukhuset skulle emellertid de här problemen vara ur världen. Tack vare sin morfar lyckades Paulo få sina föräldrars tillstånd att pröva en ny erfarenhet: att bo ensam ett tag. Det var ingen mindre än mäster Tuca som erbjöd den nya bostaden: en liten lägenhet som han hade i Marquês de Hervalhuset på Avenida Rio Branco, mitt i Rios affärscentrum.

Läget, bara några kvarter från stans glädjekvarter, kunde inte ha varit sämre. På dagen var området ett larmande kaos av gatuförsäljare, små affärsmän, lottförsäljare och tiggare, med bussar och bilar som körde åt alla håll. Efter klockan sju på kvällen var det som om man hade bytt scen i en teaterpjäs. Dagens alla färger ersattes av skuggor och i dagfigurernas ställe trädde prostituerade, skurkar, hallickar och knarklangare fram. Ingenting i omgivningarna påminde om den värld Paulo kom från, men det spelade ingen roll, det här var hans hem, här bestämde han och ingen annan.

När Paulo sökte upp vännerna i Grupo Destaque fick han veta att den utlovade uppsättningen av Ungdom utan tid hade blivit inställd på grund av brist på resurser. En del av den grupp som hade gjort Pinocchio och A Guerra dos Lanches var nu sysselsatta med ett nytt projekt, som han omedelbart drogs in i: att sätta upp en vuxenpjäs. Under Nationella Universitetsteaterns flagga hade de i flera veckor hållit på och repeterat en bearbetning av Capitães da Areia (Strandens kaptener), en känd och polemisk roman skriven trettio år tidigare av Jorge Amado. Bearbetningens regissör och författare, Francis Palmeira, var blond, blåögd och solbränd och såg snarast ut som någon av surfarna som brukade rida på vågorna utanför Arpoador om dagarna, men som brådmogen femtonåring hade han 166

redan fått en pjäs, Ato Institucional, förbjuden av censuren. Jorge Amado blev så förtjust av att se det där gänget ungdomar göra pjäser av etablerade författare att han inte bara godkände bearbetningen utan också skrev ett förord till pjäsens program: Jag har anförtrott studenterna scenbearbetningen av min roman Capitães da Areia och jag har gjort det med tillförsikt och glädje: studenterna går i dag i spetsen för allt bra som görs i Brasilien. Det är de som oförtröttligt kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter och för det brasilianska folkets framsteg och utveckling, mot diktaturen och förtrycket. I romanen som de baserar sin pjäs på ville också jag föra ut en tro på det brasilianska folket och på protesten mot alla former av orättvisa och förtryck. Den första upplagan av Capitães da Areia publicerades en vecka före utropandet av ”Estado Novo”, en grym och obskurantistisk diktatur – som beslagtog upplagan och förbjöd boken. Den romanen blev ett vapen i en kamp.

I dag får den en ny dimension: scenen, som gör kontakten med publiken så direkt. Jag kan bara önska studenterna i Nationella Universitetsteatern största framgång, säker på att de än en gång är i demokratins och Brasiliens tjänst.

Det var uppenbart att det skulle bli problem. Det första uppstod med Ungdomsdomstolen, som hotade med att förbjuda repetitionerna om inte alla som var under arton år kunde visa upp tillstånd från föräldrarna, till att börja med föreställningens regissör. Några dagar före premiären avbröts repetitionerna av poliskommissarien Edgar Façanha, chef för censuren i Rio de Janeiro, som kom dit i sällskap med en inspektör för underrättelsetjänsten, SNI, på jakt efter ett utgivningsintyg, utan vilket pjäsen inte skulle kunna uppföras. Eftersom det inte fanns något intyg uppstod en ordstrid som slutade med att poliserna grep en av skådespelarna, Fernando Resky, och drog sig tillbaka med en varning: om de verkligen ville ha premiär med pjäsen på utsatt datum, 15 oktober 1966, måste de snabbt se till att lämna in en kopia av texten för att den skulle passera genom det officiella nålsögat. Några dagar senare skulle Capitães 167

da Areia friges med inskränkningar som var mycket talande för den obskurantism som alltmer höll på att kväva landet under militärregimen. Ord som ”kamrat”, ”dialog”, ”revolution” och ”frihet” hade förbjudits och en hel mening hade strukits: ”Alla hem skulle stå öppna för honom, för revolutionen är allas hemland och familj”.

Svårigheterna på vägen fram till den färdiga uppsättningen hade varit så många att gruppen tyckte det var bäst att acceptera strykningarna utan att protestera eller överklaga. Även om Paulo försvann något i mängden av de trettio skådespelare som stod på scenen under föreställningen hade han en hyfsat framträdande roll. Han spelade Almiro, en homosexuell man som var förälskad i Barandão och som i slutet av pjäsen dog av smittkoppor. Jorge Amado hade lovat att komma på förhandspremiären, men eftersom han var i Lissabon för att vara med under lanseringen av sin senaste roman, Dona Flor e Seus Dois Maridos, bad han att få representeras av ingen mindre än ”Volta Seca”, ett av gatubarnen i Salvador som han hade inspirerats av när han skapade huvudpersonerna i boken. Riotidningarnas uppmärksammande av censurens angrepp på Capitães da Areia fungerade som ett så starkt dragplåster att de fyrahundra platserna på Teatro Serrador i Rios centrum inte räckte för att rymma publiken på premiärkvällen. På sin personliga gästlista kunde Paulo bara notera två som inte hade kommit: Renata och dr Benjamim.

Efter den andra perioden på mentalsjukhuset hade Paulo fått en märklig relation till psykiatern. Det var inte bara tillgivenhet, trots allt det som Paulo hade varit med om där: det var snarare så att närheten till läkaren och att kunna tala med honom om sina funderingar gav honom en trygghet som han inte hade känt tidigare. På den tiden ansågs ett sådant förhållande mellan läkare och patient vara en av bieffekterna av retrograd amnesi. Många år senare skulle emellertid Paulo själv diagnostisera det som vad som kom att kallas för ”Stockholmssyndromet”: ett oförklarligt känslomässigt beroende som somliga kidnappningsoffer utvecklar till sina kidnappare. ”Jag utvecklade samma sorts relation till doktor Benjamim som kidnappningsoffret till kidnapparen”, sa han i en intervju. ”Till 168

och med efter det att jag hade lämnat sjukhuset for jag dit ibland för att tala med honom, under mina stora tonårskriser och problem med flickvänner.”

Capitães de Areia spelades i två månader. Även om det inte blev någon braksuccé kom tillräckligt många och såg den för att det skulle täcka utgifterna och dessutom räcka till ersättning till skådespelare och tekniker. Den fick också en hel del lovord av ansedda kritiker.

När euforin över föreställningen hade lagt sig gick Paulo in i en ny depression. Han kände sig tom och vilsen och fick regelbundet utbrott under vilka han sparkade sönder allt han såg framför sig i sin morfars lilla lägenhet. Ensam i det där fientliga och okända området, utan någon att vända sig till när melankolin grep honom eller någon att dela de sällsynta glädjestunderna med, blev han ofta förtvivlad. När kriserna kom svällde dagboken märkbart. En gång satt han uppe hela natten och fyllde den ena tätt maskinskrivna sidan efter den andra, sidor som han gav namnet ”En författares bekännelser”: […] Plötsligt har mitt liv helt förändrats. Jag har hamnat på Brasiliens stökigaste plats: stan, Rios affärscentrum. Inte en människa på kvällen. På dagen, tusentals avlägsna människor. Och ensamheten som förkroppsligas så mycket att jag börjar känna den som något levande och hårt, som fyller alla hörn och vägar. Jag, Paulo Coelho, 19 år fyllda, står med tomma händer.

Närheten till prostitutionskvarteren gjorde honom så småningom till en regelbunden kund på de av myndigheterna kontrollerade bordellerna som låg i rad, den ena efter den andra, ända från djupaste Lapa till Mangue. Det spelade ingen roll att de där kvinnorna inte var lika eleganta och inte heller utseendemässigt liknade de unga kvinnorna som han gillade i Zona Sul. Med de prostituerade kunde han prata om vad som helst, utan att bli kritiserad, och förverkliga alla sina hemliga fantasier utan att chockera någon. Till och med när dessa fantasier betydde att inte göra någonting, som han skrev om i sin dagbok: 169

I går var jag hos den äldsta kvinnan i kvarteren – och den äldsta kvinnan som jag har varit med i hela mitt liv (jag låg inte med henne, jag betalade bara för att titta). Brösten var som påsar utan någonting i och hon satt framför mig, naken, och strök handen mellan benen. Jag betraktade henne utan att förstå hur det kom sig att hon fyllde mig med medlidande och respekt på samma gång.

Hon var ren, oerhört kärleksfull och professionell, men hon var en mycket gammal kvinna, omöjligt att veta hur gammal. Kanske sjuttio år. Fransyska, tidningen ”France Soir” låg slängd på golvet. Hon behandlade mig med stor omsorg. Hon jobbar mellan klockan 18 och 23, sen tar hon bussen, åker hem och där hon bor är hon en respektabel gammal dam. Ingen säger, herregud! Jag kan inte tänka på henne naken för då börjar jag darra och får massor av olika känslor. Den här gamla kvinnan kommer jag aldrig att glömma.

Mycket märkligt.

Om han ibland betalade utan att ha sex, hände det ibland också att han hade det utan att betala något alls, eller nästan inget alls (”… i går var jag inspirerad och lyckades få med mig en prostituerad utan att betala någonting – till slut fick hon en tröja som jag hade snott av en kompis”). Under flera veckor ägnade Paulo varenda sida i dagboken åt sin kärlek till en ung prostituerad som gjorde honom helt förtrollad. En dag försvann kvinnan med en annan kund, utan att höra av sig eller lämna något meddelande, och han förlorade orienteringen igen. Han kunde visserligen betraktas som en vuxen man, men bara hans pojkaktiga naivitet i fråga om kärlek kan förklara den svartsjukekris som drabbade honom för att han hade blivit bedragen av en prostituerad. ”Nu ska jag berätta! Jag ville gråta som jag aldrig har gråtit förut, för i den kvinnan bodde hela mitt jag”, klagade han. ”Med hennes kropp kunde jag hålla ensamheten en bit ifrån mig.” När han hörde att hans älskade hade kommit tillbaka och avslöjade privata saker om honom i glädjekvarteren bröt han ihop:

170

Jag fick höra att hon går omkring och förtalar mig och berättar saker som min ofantliga kärlek fick mig att göra. Hon har aldrig mer sagt något fint om mig. Jag har upptäckt att jag för henne var en fullkomlig nolla, en ödelagd hamn. Jag ska skriva vad hon heter, kvinnan som jag gav det renaste som fanns av mitt förruttnade jag: Tereza Cristina de Melo.

På dagarna levde han fortfarande i en drömtillvaro: flickvänner, repetitioner, studiecirklar, diskussioner om film och existentialism.

Trots att han knappt hade satt sin fot i den nya skolan lyckades han få godkänt och flytta upp ett år, vilket tog honom ett steg närmare inträdesproven till universitetet. Vid de sällsynta tillfällen han dök upp hemma hos familjen – i allmänhet för att få ett gratis mål mat eller be om pengar – hittade han på historier för att chockera föräldrarna och sa att han hade varit på de mest besynnerliga platser i Rio. ”Jag läste i tidningarna om ställen som de fria unga brukade gå på och ljög och sa att jag hade varit där, bara för att göra mamma och pappa upprörda.” Vart han än gick bar han gitarren över axeln, en gitarr han nästan aldrig spelade på, bara ”för att göra intryck på tjejerna”. Han var myndig och hade roligt åt ordningsmaktens razzior i jakt på ungdomar som drack alkohol.

Men när det blev natt kom kriserna av melankoli och ensamhet obarmhärtigt tillbaka. Till slut stod han inte ut längre. I tre månader hade han uthärdat en konstant mardröm, natt efter natt, och han kände att det var dags att vända tillbaka. Han packade ner alla sina saker i kartonger och butter och förödmjukad bad han sina föräldrar att få komma tillbaka till det hus han aldrig hade trott att han skulle bo i igen.

9.

Den stora rymningen Den otvungenhet med vilken Paulo rörde sig bland kvinnor av alla klasser, från de prostituerade i Mangue till de eleganta cocotas i Paissandu, gjorde att alla hade intrycket av att han var en man som var klar över sin sexuella läggning. Men det var bara ett intryck.

Kontakten med teatervärlden, där homosexualitet marknadsfördes ohämmat, hade väckt ett tvivel så hemligt att han inte ens avslöjade det för dagboken: tänk om han faktiskt hade ”sexuella problem”, som hans mor hade misstänkt när de lade in honom på mentalsjukhus första gången? Eller, på ren portugisiska: tänk om han var homosexuell? Trots att han snart skulle fylla tjugo år var det här ett dunkelt och mystiskt område för Paulo. Till skillnad från många andra brasilianska killar på den här tiden hade hans sexuella debut inte skett under sexlekar med killkompisar utan med den tidigt utvecklade och erfarna Madá. Han hade aldrig känt längtan efter fysisk intimitet med en man och han hade inte ens fantiserat om någon sådan upplevelse. Men flera gånger hade han, när han sett grupper av homosexuella vänner sitta och prata i pauserna mellan repetitionerna, kommit på sig själv med att tyst ställa oroande frågor till sig själv. ”Och om de har rätt? Tänk om deras sexuella val är bättre än mitt?”

Livet hade lärt honom att det var bättre att vara den som först hoppade i den kalla floden än att stå och lida i kön tills det blev hans tur. Istället för att plåga sig med ändlösa frågor, visste han att det bara fanns ett sätt att lösa problemet: pröva. När han i en text 172

av Karl Marx läste ”erfarenheten är bestämmande” eller något liknande, tolkade han det som ytterligare en uppmuntran till det beslut han hade fattat. En kväll, när han fortfarande bodde i morfars lägenhet i stans centrum, tog han mod till sig och bestämde sig för att skapa klarhet i frågan. Han strök omkring i flera timmar mellan gaybarerna i det skumma området i gallerierna Alaska och Menescal i Copacabana, tills han styrkt med några glas whisky bestämde sig för att gå till attack. Vid disken på en mörk liten bar tog han kontakt med en kille i hans ålder – en professionell, som var där för att ha sex för pengar – och gick rakt på sak: ”Hej, läget? Jag skulle vilja ligga med dig, ska vi gå nånstans?”

Paulo var beredd på allt, utom det svar han fick: ”Nej. Jag vill inte ligga med dig.”

Han skulle inte ha blivit mer förvånad om han hade fått en snyting. Vad menade han? Men han betalade ju! Killen vände honom ryggen och där stod han med glaset i handen. Efter ett nytt försök på en annan bar och ännu ett nej lade han ner sitt korta och frustrerade homosexuella experiment. Några veckor senare, febrilt sysselsatt med sitt jobb, verkade han ha glömt hela saken.

Om författaren Paulo Coelhos karriär fortsatte att gå uselt kunde man inte säga samma sak om dramatikern. Hans första soloäventyr i scenkonstens värld, det handlade fortfarande om barnteater, var en uppsättning av en filmklassiker, Trollkarlen från Oz. Han gjorde inte bara bearbetningen av Lyman Frank Baums text utan regisserade också pjäsen och gav sig själv rollen som Lejonet.

Eftersom de inte hade råd med dyra kostymer målade han, inför varje föreställning, helt enkelt morrhår i ansiktet och knöt fast ett par tygöron på huvudet och svansen var ett rep fastsytt i byxorna och vars spets var virad runt pekfingret under hela föreställningen.

Av filmens originalmusik hade han i stort sett bara använt sången ”Over the Rainbow”. Resten av musiken komponerades av Antônio Carlos Dias, Kakiko, en musiker och skådespelare som Paulo hade delat loge med när de spelade Capitães da Areia. Till allas förvåning betalade Trollkarlen från Oz inte bara kostnaderna för uppsättningen och lönerna till skådespelare och tekniker, utan den gick rent 173

av med vinst – pengar som Paulo girigt stoppade undan till nästa produktion. Om det i någon mån var synonymt med framgång att få se sitt namn i tryckbokstäver på tidningarnas nöjes- och evenemangssidor hade han inget att klaga på: på en enda dag förekom hans namn på tre olika ställen i Rio-pressens kulturdelar. På Teatro de Arena var han skådespelare i och regissör av O Tesouro do Capitão Berengundo (Kapten Berengundos skatt), på Santa Terezinha spelades en scenbearbetning han hade gjort av Aladdin och den magiska lampan, och på Teatro Carioca hade han en roll i A Onça de Asas (Pantern med vingar), av Walmir Ayala.

Barnpjäserna inbringade faktiskt en del pengar, men det var bara vuxenteatern som skulle kunna ge honom den berömmelse och prestige han sökte. Det hade uppmärksamheten kring uppsättningen av Capitães da Areia tydliggjort. I mars erbjöds han att vara med i en stor uppsättning: musikalen Tolvskillingsoperan, av Bertolt Brecht och Kurt Weill, i översättning av akademiledamoten Raimundo Magalhães Júnior och regi av José Renato. Föreställningen hade haft stor framgång i São Paulo med en rad kända namn i rollistan.

Truppen i Rio stod inte den i São Paulo efter vad gäller stjärnglans.

Med pjäsen skulle teatern Sala Cecília Meirelles, i Lapa, invigas.

Paulo spelade en blind tiggare, en tämligen oansenlig roll, men hans namn skulle stå med i programmet bredvid alla de där stjärnorna.

Efter många veckor av repetitioner var alla redo för premiären.

Några dagar tidigare hade sällskapet bjudits in till tv för att spela en scen av pjäsen live, i TV Rios studio, den viktigaste i staden. När scenen skulle framföras märkte man att man saknade skådespelaren Oswaldo Loureiro, som skulle sjunga den mest kända sången.

Och eftersom Paulo var den ende i gruppen som kunde texten till ”Mackie Kniven” utantill blev han huvudnumret i tv-programmet.

Den hyfsade framgången med Tolvskillingsoperan etablerade honom ännu starkare i det nya yrket.

Han var åter installerad i sina föräldrars hem och pjäsen spelades fortfarande när homosexualitetens djävul bestämde sig för att fresta honom på nytt. Den här gången kom initiativet inte från honom utan från en skådespelare som var omkring trettio år som också var 174

med i pjäsen. I själva verket hade de båda bara växlat några enstaka ord och blickar med varandra, men en kväll efter föreställningen tilltalade den andre honom på ett nästan burdust sätt: ”Vill du följa med mig hem och ha sex?”

Nervös och överrumplad av den oväntade uppvaktningen svarade Paulo med de ord som kom i hans mun: ”Ja, visst, det vill jag.”

De tillbringade natten tillsammans. Trots att han långt senare kom ihåg att han hade känt sig en aning äcklad när han tänkte på att han höll på och kelade med en man, hade han sex med honom och både penetrerade honom och lät sig penetreras. Paulo åkte hem till sig nästa dag, ännu mer förvirrad än förut. Han hade inte känt någon njutning och han visste fortfarande inte om han var homosexuell eller inte. Några månader senare envisades han med att försöka på nytt och återigen valde han sin partner bland scenkamraterna. Han kände sig enormt besvärad när mannen, hemma i sin etta med kokvrå i Copacabana, föreslog att de skulle duscha tillsammans. Obehagskänslan höll i sig under hela kvällen och natten.

Solen började tränga in i den lilla lägenheten när de till slut lyckades ha sex – och Paulo Coelho blev, en gång för alla, övertygad om att han inte var homosexuell.

För någon som var så osäker på sin sexuella läggning fortsatte han att ha en förvånansvärd framgång hos kvinnorna. Han hade gett upp Márcia, gjort slut med Renata men höll fortfarande ihop med Fabíola, som verkade bli vackrare för var dag som gick.

Men som tidigt utvecklad bigamist hade han förälskat sig även i Sergipeflickan Genivalda, den fula och briljanta Geni som berusade öronen på ”intelligentian” på Paissandu och Zeppellin. Efter veckor av dagligt och fruktlöst insisterande lyckades han till slut få henne att följa med en helg till morbror Josés hus i Araruama. Döm om hans förvåning när han den första kvällen hörde Geni, den erfarna kvinnan, med ett så moget sätt och som verkade veta allt, med en viskning säga att han skulle ta det lugnt, för hon hade aldrig haft sex förut. Eftersom de inte hade några lämpliga ställen att träffas på blev ”smekmånaderna” besvärliga, men fruktbara: i början av 175

juni ringde Geni för att tala om att hon var med barn och att det var hans. Paulo bestämde sig i samma ögonblick för att han ville ha barnet, men han hann inte ens säga det, för hon meddelade att hon tänkte göra abort. Han föreslog att de skulle träffas och prata igenom saken, men Geni var besluten: hon höll fast vid sin ståndpunkt och ville dessutom sätta punkt för förhållandet. Hon lade på luren och försvann som om hon aldrig hade funnits.

Gradvis höll Paulo på att tappa fotfästet igen. Orolig för nyheten om graviditeten och Genis plötsliga försvinnande satte han igång att leta efter henne överallt ända tills han fick höra att flickvännen hade flyttat tillbaka till sin födelsestad, Aracaju, där hon tänkte göra aborten. Angelägen om att försöka få henne att avstå från planen, men utan möjlighet att lokalisera henne nästan tvåtusen kilometer från Rio, föll han återigen ner i stark nedstämdhet, ett tillstånd som emellanåt avbröts av korta utbrott av eufori. Och det var detta som återspeglades på sida efter sida i dagboken, skrivna under sömnlösa nätter: Jag andas ensamhet, jag klär mig i ensamhet, jag skiter ensamhet.

Det är ett helvete. Jag har aldrig känt mig så ensam. Inte ens under min övergivna ungdoms bittra och långa dagar. Ensamheten är förresten inget nytt för mig. Jag börjar bara tröttna på den. Snart gör jag något galet som kommer att göra världen skräckslagen.

Jag vill skriva. Men vad ska det tjäna till? Varför? Ensam, de existentiella problemen upptar min hjärna och i det intensiva surret uppfattar jag bara en sak: en önskan att dö.

Känslan för det dramatiska i skildringarna av eländet kom fram även i vindpustarna av glädje. De sällsynta och kortvariga ögonblicken av optimism registrerades utan någon som helst blygsamhet.

Det är dags för mig att föda, ett ögonblick som redan har besjungits i en dikt jag skrev på sjukhuset. Denna morgon, samtidigt med ljuset, föds jag. Det har blivit dags att visa för världen vem jag är.

176

Fram till mitten av 1967 visste världen ännu inte vem Paulo Coelho var, men att döma av de återkommande depressionstillstånden och den envishet med vilken han talade om död och självmord riskerade världen att förlora honom. I slutet av juni, efter ännu en sömnlös natt, fick han ett infall. Han lade dagboken i byrålådan, vred nyckeln två varv i låset till dörren och började slå sönder allt. Han började med gitarren, som smulades sönder mot det lilla arbetsbordet med ett brak som lät som en bombexplosion. Grannarna som vid den där tiden, omkring klockan sex på morgonen, ännu inte hade stigit upp för att börja ännu en arbetsdag måste förskräckt ha slagit upp ögonen när de hörde oväsendet från Coelhos hus. Med resterna av gitarren gick han lös på den bärbara, röda plastskivspelaren, kortvågsradion och började sedan slå sönder allt han såg framför sig.

Det fanns inget mer att förstöra, men han hade fortfarande raseri kvar i kroppen. Paulo gick fram till bokhyllan och började med de tio böckerna i Sherlock Holmes-serien. Han rev sönder dem en efter en och sedan gick han över till hyllan med brasilianska författare, prosan, poesin och filosofin, ända tills golvet i rummet var täckt med sönderrivna böcker. Han gick in i det lilla badrummet intill och med gitarrhalsen som slagträ krossade han spegeln i badrumsskåpet. När oväsendet lade sig under några ögonblick hörde han sin far banka på dörren och kräva att han skulle öppna, men han lät sig inte påverkas. Han rev ner och strimlade två texter som han hade satt upp bakom dörren – en bön av den helige Franciskus av Assisi och dikten ”Barbara”, av den franske poeten Jacques Prévert – och samma sak gjorde han med postrarna med målningar som prydde rummet: Den nakna maja, av Goya, Lustarnas trädgård, av Bosch och Korsfästelsen, av Rubens. Andfådd såg han att bara en sak hade överlevt utan en skråma: den vita fåtöljen i vilken han brukade sitta och ”gråta eller betrakta den stjärnbeströdda himlen”, som han skrev en gång. Han hade inget verktyg att slå sönder möbeln med, men tvekade inte att öppna fönstret och under stort buller vräka ner den i en grannes trädgård. Då först, när det inte fanns någonting kvar som stod eller var helt, bestämde han sig för att öppna dörren.

Det var knappt han hann se att det inte längre var hans far som 177

bultade: två manliga skötare grep tag i och höll fast honom och en av dem gav honom en injektion i armen med något som verkade vara ett starkt lugnande medel.

När han slog upp ögonen kände han igen den flagnande färgen i taket: han låg återigen i en säng på nionde våningen på Dr Eiras klinik. Det första skötaren gjorde när han vaknade ur nedsövningen var att ta med honom till hisskötarna och varna dem: ”Det här är patienten som rymde härifrån förra året. Lägg det här ansiktet noga på minnet och se upp med honom den här gången.”

Ingenting på avdelningen hade förändrats sedan de tidigare intagningarna. Med undantag för Flávio, ministerns brorson som försökte ta livet av sig med whisky och etersprej, var alla där, inklusive den stammande och låtsasstumme Luís Carlos, hans rymmarkompis. Ansiktena var desamma som förut och tortyren också. Redan första dagen utsattes Paulo för en så kraftig elchocksbehandling att när Fabíola några timmar senare kom för att hälsa på honom var han ännu medvetslös, helt nerdreglad och med fysionomin helt förändrad på grund av de våldsamma elektriska urladdningarna i hjärnan. Trots den kärlek och omsorg han behandlades med av flickvännen – under den tredje intagningen var Fabíola den enda, utöver föräldrarna, som hälsade på honom – kunde han inte slita tankarna från den försvunna Geni och barnet.

En vecka efter det att Paulo fördes till Dr Eiras, en period under vilken han gavs tre elchocksbehandlingar, funderade han återigen på att rymma. Och ännu en gång var den utvalda följeslagaren Luís Carlos, som inte heller längre stod ut med mentalsjukhusets rutiner. Tillfället dök upp när en medlem i dr Benjamims läkarlag gjorde en ytlig undersökning av hans tänder och såg att en visdomstand höll på att komma fram. Han trodde sig ha gjort en genialisk upptäckt: ”Nu vet jag vad ditt problem är: det är en tand som håller på att komma fram och som trycker mot skallen. Det gör dig orolig och framkallar de här anfallen. Jag ska be vår tandläkare dra ut tanden så kommer det här att gå över.”

Medan de gick för att hämta en skötare som kunde följa med 178

honom till Dr Eiras tandläkarmottagning letade Paulo rätt på Luís Carlos och förvarnade honom: ”Nu är det dags! De ska ta mig till tandläkaren och jag ska försöka rymma. Försök du också om det går. Om allt går vägen ses vi på kaféet framför sjukhuset om en timme.”

Han gick genom alléerna mellan sjukhusbyggnaderna, hela tiden på nära håll övervakad av skötaren, som i dörren till mottagningen tittade på klockan och gjorde upp med tandläkaren: eftersom det skulle ta ungefär en halvtimme att dra ut tanden skulle han gå på toaletten och sedan komma och hämta patienten och följa honom tillbaka till psykiatriska avdelningen. Men undersökningen tog inte mer än fem minuter. Efter att hastigt ha synat hans tänder med små speglar och petat med vassa små instrument sa tandläkaren att han kunde gå. ”Jag vet inte var de har fått de där dumheterna ifrån? När blev en visdomstand något man blir galen av? Du kan sätta dig där ute och vänta på skötaren så att ni kan gå tillbaka till din våning.”

Det var nu det gällde. Paulo smet iväg genom korridorerna, gick med nerböjt huvud och snabba steg genom skogsdungen på sjukhusområdet, blandade sig med mängden av besökare och personal vid entrén och några minuter senare var han fri. Han sprang till kaféet i hörnet av Rua Assunção och Marquês de Olinda och såg, till sin förvåning, Luís Carlos sitta och vänta på honom med ett glas öl i handen – det var det enda småpengarna i fickan räckte till. De firade skrattande sin bedrift och bestämde sig för att sticka innan de på nionde våningen upptäckte att de var borta och kom för att ta fast dem (tillsynen verkade faktiskt ha blivit rätt slapp på avdelningen: först den 9 juli, två dagar efter rymningen, märkte läkarna att de båda var försvunna). Innan de gick lyckades Paulo sälja sin armbandsklocka till kassabiträdet på kaféet, men eftersom de inte hade tid med några långa förhandlingar om priset fick han inte mer än 300 nya cruzeiros (2 600 kronor i 2008 års värde) för den, mindre än hälften av vad den egentligen var värd. Rymlingarna gick tre kvarter på Rua Marquês de Olinda, slog sig ner på gräsmattan i Aterro och satt tysta i flera timmar och bara njöt av det billiga nöjet 179

som för dem båda hade en obeskrivligt angenäm smak: att se Urcas fantastiska strand med Sockertoppen i bakgrunden. Det var exakt samma utsikt som de hade från fönstren på mentalsjukhuset – fast nu utan galler framför ögonen. Paulo berättade för Luís Carlos vad han hade för planer: ”Jag ska ta mig till bussterminalen och köpa en biljett till Aracaju.

Jag måste leta rätt på min flickvän som väntar, eller väntade, barn med mig. Om du vill hänga med räcker pengarna för klockan till din biljett också.”

Den stammande vännen blev förskräckt inför en så lång resa, men i brist på bättre planer och eftersom han faktiskt inte hade någonstans att ta vägen, tackade han ja till förslaget. Bussen med Expresso Paraibano, som körde till Sergipes huvudstad, gick inte förrän klockan åtta nästa morgon och de två kumpanerna tillbringade natten på bänkarna på busstationen. Biljetterna hade gått på åttio nya cruzeiros, vilket betydde att det fanns mer än tillräckligt med pengar kvar för att de båda skulle kunna livnära sig under den oändliga resan. Luís Carlos undrade hur de skulle överleva när de kom fram, men Paulo lugnade honom med ett ”det får vi se när vi kommer dit”. Sedan de genomkorsat delstaterna Rio de Janeiro, Minas Gerais och Bahia, med stopp i femton städer, kom de båda, på morgonen den 9 juli 1967, två dagar senare, fram till Sergipes huvudstad. Först i Aracaju fick Luís Carlos veta att Paulo varken hade adress, telefonnummer eller något annat som kunde hjälpa honom att lokalisera den älskade Genivalda i en stad med 170 000 invånare. Hans enda lokala referens var namnet Mário Jorge Vieira, en ung poet och militant medlem i det hemliga brasilianska kommunistpartiet (PCB), vars kontaktperson var läkarstudenten och kulturagitatorn Ilma Fontes.

Tack vare de lögner han hittade på var Paulo nästa dag installerad i journalisten Marcos Muttis bekväma hem tillsammans med vännen – som han för alla presenterade som ”min stumme sekreterare” – och förekom i lokalpressens skvallerspalter, än som ”universitetsstuderande och skådespelare”, än som ”ung Rio-dramatiker”, beteckningar som alltid åtföljdes av fantasifulla historier: 180

Teaterskådespelaren Paulo Coelho, som i Rio nyligen spelade Kung Oidipus tillsammans med Paulo Autran, rör sig i Sergipes konstnärskretsar. Det verkar som om Coelho har kommit för att se våra blivande talanger och så nya frön i vår landsdels obefintliga scenkonsthistoria.

Efter en veckas sökande förlorade han hoppet om att återse Geni – som han inte skulle höra talas om igen förrän många, många år senare, då han fick veta att hon faktiskt hade gjort abort och en tid senare, ännu ung, hade dött efter att ha blivit påkörd av en bil. När han insåg att själva målet med resan hade gått i stöpet planerade han att på en gång återvända till Rio, men gästfriheten var så stor att han blev kvar. Hedrad som en stjärna ställde han upp på en lång intervju med Gazeta de Sergipe och blev vid detta tillfälle presenterad för läsarna: Den 9 juli anlände en märklig figur till vår delstat. Långhårig, orakad, finlemmad och med ett ovanligt utseende, men med massor av idéer i huvudet och en stark önskan om att sprida konsten i brasilianernas Brasilien. En konstnär. En tjugoårig ung man som har lämnat hemmet (son till en av de mest framstående familjerna i Rio de Janeiro) för kärleken till konsten. Ett intellekt fokuserat på mänskligheten.

I skydd av det stora avståndet (eller kanske av den straffimmunitet som dårar och barn åtnjuter) greps Paulo plötsligt av mod och utnyttjade tidningsutrymmet till att, för första gången, gå till hårt angrepp mot militärdiktaturen – eller snarare, vilket var ännu allvarligare, den dåvarande presidenten, marskalk Artur da Costa e Silva. ”Jag tänker inte hålla tyst bara för att en marskalk i pyjamas har tagit fram bössan och säger att han försvarar folkets moral och frihet när det här folket inte ens vet vad frihet är”, hävdade han, med ens provokatör. Det liknade inte en intervju, snarare ett manifest, ett upprop. ”Jag har inte rest tusentals kilometer till Aracaju för att tiga och hålla mig lugn. Jag tänker inte ljuga för mig själv och 181

för dem i min omgivning.” Det häftiga utfallet gav bästa tänkbara uppmärksamhet, så att man till och med erbjöd honom att skriva en signerad politisk artikel i nästa lördags Gazeta de Sergipe.

På fredagen fick han emellertid veta att det fanns två personer i staden som letade efter ”killen som kom från Rio” för att döda honom. Säker på att det var släktingar till Geni som var ute efter att rena flickans heder med blod kände han hur modet försvann som genom ett trollslag. Han samlade ihop sitt pick och pack och var beredd att fly när hans stammande vän påminde honom om artikeln han hade lovat skriva till tidningen. Paulo öppnade skinnväskan som han brukade bära över axeln och tog fram ett klipp från en Riotidning som han hade tagit på en bänk på busstationen i Vitória da Conquista, i Bahia, ett av de femton stoppen på bussresan till Aracaju. Han bad hemmets ägare att få låna en skrivmaskin och kopierade, ord för ord, en artikel som hudflängde militärdiktaturen för att den avskaffade friheten i Brasilien. Han behöll samma titel och ändrade bara författarens namn. Fortfarande tillsammans med Luís Carlos gjorde han sedan av med de sista pengarna på två bussbiljetter till Salvador – det var så långt pengarna räckte.

Flera decennier senare gav Sergipeborna som hade umgåtts med författaren, upprörda över att ha fått veta att de hade blivit förda bakom ljuset och över att han hade plagierat artikeln, en annan version av den plötsliga avresan från Aracaju. ”Han och den där stumme sekreteraren tvättade sig inte på två veckor och rökte marijuana hela dagarna”, minns Ilma Fontes. ”Det var därför Paulo Coelho blev utslängd ur Marcos Muttis hem: för att han rökte marijuana hela dagarna på en gata där det bara var bostadshus.” Två veckor utan att tvätta sig var kanske inte något nytt i Paulos liv, men marijuanarökning ingick säkert inte i hans vanor i juli 1967.

När de båda steg av bussen i Bahias huvudstad utan en cruzeiro på fickan gick de tio kilometer för att komma till Obras Sociais Irmã Dulce, en välgörenhetsinrättning känd i hela Brasilien. Efter att ha stått i den långa kön med nödlidande som med aluminiumskål i handen väntade på att få sin dagliga portion soppa kom de fram till ett litet bord där de fattiga togs emot personligen av 182

nunnan – som Paulo i dagboken kallade för ”Irma la Douce”, en kättersk lek med namnet på den prostituerade kvinnan som spelades av Shirley MacLaine i Billy Wilders film. Han förklarade för den lilla nunnan med den sorgsna blicken att han behövde pengar till två bussbiljetter till Rio. Eftersom det knappast gick att finna ett bättre exempel på fattigdom än de båda tiggarnas trasiga utseende ställde hon inga frågor och skrev med pytteliten stil, på ett papper med inrättningens namn: De här 2 pojkarna ber om gratis transport till Rio. Syster Dulce – 21/7/67 Nu var det bara att byta pappret i luckan på busstationen mot de två biljetterna. I Bahia gällde vilket papper som helst undertecknat av nunnan som voucher för ett mål mat, för att få en släkting inlagd på sjukhus eller, som i deras fall, för att få två bussbiljetter. Den fyrtio timmar långa resan från Salvador till Rio tillbringade Paulo med att utforma ett utkast till en bok om rymningen och resan till nordöst. Inte en bok, förresten. I vanlig storhetsvansinnig stil planerade han att skriva inte mindre än nio böcker, var och en med tolv kapitel. Även om han vid resans slut hade ordnat alla volymer och gett titel åt kapitlen (Förberedelser av rymningen, Mina reskamrater, Generalens son, Mitt långa hår och de andras korta idéer, Pedros pistol eller när Bahiaborna skiter på sig, Att sova bland fotogendunkar i 7 grader …), ett arbete som upptog femton dagbokssidor, blev projektet aldrig mer än just ett projekt. På Rios busstation tog han och Luís Carlos känslosamt farväl av varandra. Än en gång skulle Paulo styra kosan hemåt och den låtsasstumme återvända till mentalsjukhuset, där han skulle fullgöra vad som återstod av sin tid som låtsasdåre för att få den efterlängtade förtidspensionen. Och eftersom det inte var många månader kvar till det, visste de båda att chansen för att de skulle träffas på nytt var liten.

Men om det hade hängt på Paulo skulle de ha kunnat återses redan några månader efter det att de skildes. Mindre än ett år efter intagningen sjönk Paulo ännu en gång ned i djup melankoli och 183

depression och slog sönder hela rummet på nytt. När han öppnade dörren den här gången mötte han inte skötare med sprutor och tvångströjor i händerna, utan en ung och trevlig läkare, som artigt frågade honom: ”Får jag komma in?”

Det var psykiatern Antônio Ovídio Clement Fajardo, vars mottagning brukade skicka patienter för behandling till Dr Eiras klinik.

När Lygia och Pedro hörde de första ljuden av saker som slogs sönder från Paulos rum ringde de till dr Benjamim, men eftersom ingen kunde hitta honom och det rörde sig om ett brådskande fall blev de kopplade till dr Fajardo. På telefon bad läkaren Pedro Coelho om några grundläggande upplysningar om den sjuke: ”Är han beväpnad?” ”Nej.” ”Är han alkoholist?” ”Nej.” ”Är han drogberoende?” ”Nej.” Det gjorde saken enklare. Fajardo insisterade: ”Får jag komma in?”

Upprepandet av den ovanliga frågan gjorde Paulo villrådig. ”Komma in hit? Men har ni inte kommit för att lägga in mig?”

Läkaren svarade med ett leende: ”Bara om du vill. Men du svarade inte: får jag komma in?”

Sittande på sängen betraktade läkaren rummet, som om han uppskattade förstörelsens omfattning, och fortsatte hur naturligt som helst: ”Så du har slagit sönder alltihop? Mycket bra. Utmärkt.”

Paulo förstod inte vad det var som hände. Läkaren förklarade vidare, i magisteraktig ton: ”Det du förstörde var ditt förflutna. Det är utmärkt. Nu när det inte längre finns kanske vi kan börja tänka på framtiden, vad säger du om det? Mitt förslag är att du börjar komma till min mottagning två gånger i veckan så att vi får samtala om din framtid.”

Han var fortfarande förbluffad: 184

”Men jag fick ett vansinnesutbrott, tänker doktorn inte skicka mig till mentalsjukhuset?”

Läkaren var fortsatt oberörd: ”Alla människor har en mer eller mindre galen sida. Det har säkert jag också, men det är inget skäl till att lägga in folk utan urskillning. Du är inte psykiskt sjuk.”

Först efter den här episoden började frid åter råda i familjen Coelhos hem. ”Jag tror att mina föräldrar var övertygade om att jag var ett hopplöst fall och föredrog att ha mig inom synhåll och försörja mig resten av livet”, skulle Paulo minnas långt senare. ”De visste att jag skulle hamna i ’dåligt sällskap’ igen, men de hade inte en tanke på att lägga in mig på psyket en gång till.” Problemet var att sonen inte var beredd att fortsätta leva under föräldrarnas kontroll.

Han skulle kunna gå med på vilket alternativ som helst utom att flytta tillbaka till sin morfars deprimerande enrummare i centrum.

Den tillfälliga lösningen, som skulle vara några månader, kom på nytt från hans mors föräldrar. Mäster Tuca och mormor Lilisa hade för några år sedan flyttat till ett hus i närheten, i Gávea, på vars garage man hade byggt till en liten vindsvåning med bara ett rum, men med eget badrum och egen ingång. Barnbarnet skulle, om han ville – och om Pedro gick med på det, förstås – kunna flytta dit.

Det ville barnbarnet så gärna att han, innan hans far ens hade hunnit säga ”nej”, redan hade flyttat allt som blivit kvar efter vandaliseringen av rummet till den nya adressen – sängen, det lilla arbetsbordet, de få kläderna och skrivmaskinen, som han förståndigt hade skonat från raserianfallet i slutet av juni. Att bo där, förstod han snart, var att befinna sig i paradisets förrum: de extremt liberala morföräldrarna lät honom komma och gå precis som han ville och inom anständighetens generösa gränser kunde han ta dit vem han ville, oavsett om det var dag eller natt. Toleransen var så stor att Paulo många år senare, mycket vagt, skulle erinra sig att det var just i vindsvåningen som han provade marijuana för första gången.

Utan kontroll över sonen och utan ett enda klagomål från hans morföräldrar om hans beteende föreslog Pedro några månader senare att Paulo skulle flytta till något bekvämare. Om han var 185

intresserad skulle han kunna få bo ensam igen, inte i mäster Tucas etta med kokvrå utan i en vacker lägenhet som Pedro hade fått som ersättning för att ha byggt ett lägenhetshus på Rua Raimundo Correa i Copacabana. Paulo blev misstänksam över denna stora generositet och upptäckte att erbjudandet dolde materiella intressen: faderns egentliga syfte var att bli av med den nuvarande hyresgästen som regelbundet var försenad med hyran. Och eftersom lagen sa att kontraktet bara kunde brytas av hyresvärden ifall bostaden skulle utnyttjas av en son eller dotter till ägaren löste flytten två problem på samma gång, Paulos och hans fars. Som nästan allt som kom från Pedro hade nöjet också sina besynnerliga sidor: Paulo skulle bara få utnyttja ett av de tre sovrummen, för de andra två skulle stå tomma och vara låsta hela tiden. Dessutom fick han bara gå in i lägenheten genom bakdörren, för huvudingången skulle vara låst och Pedro skulle ha hand om nyckeln. Som arv efter den förra hyresgästen stod ett gammalt kylskåp kvar som brukade skrämma oförsiktiga med oväntade stötar, men som i övrigt fungerade som det skulle. Paulo behövde bara gå till en affär för begagnade möbler i kvarteret och köpa några lampor och en bokhylla så hade han allt han behövde för att flytta in.

Om månaderna i morfars lägenhet hade varit en mörk tid skulle Paulo senare ha angenäma minnen av tiden på Rua Raimundo Correa. Andra förhållanden inleddes och avslutades, men Fabíola förblev honom trogen. Hon svalde svartsjukan och stod ut med alla ”Renatas, Genis och Márcias som kom och gick”, som hon skulle minnas, ”men i motgångens stund var det jag som var vid hans sida, av ren kärlek – av ren kärlek”. Många år senare skulle Paulo, som vid det laget var internationell kändis, komma ihåg denna tid med saknad: Jag upplevde en period av stor glädje då jag försökte utöva min frihet för att, äntligen, kunna leva ett ”konstnärsliv”. Jag slutade studera och gick helt och hållet in för teatern och för att gå på de barer där de intellektuella brukade hålla till. I ett år gjorde jag bara precis vad jag ville. Det var då Fabíola kom in i mitt liv på riktigt.

186

Som dramatiker på heltid förvandlade han matsalen i den nya lägenheten till verkstad för scenografi, kostym, gestaltning och repetition. Han fick grannarna att ana oråd när han över dörren till lägenheten – den dörr han aldrig använde – på italienska målade den mening som står över porten till helvetet, hos Dante: ”Lasciate ogni speranza, voi ch’entrate” (”Lämna allt hopp, ni som går över tröskeln”). Paulo översatte pjäser, regisserade och arbetade som skådespelare. De mer framgångsrika uppsättningarna täckte förlusterna för de andra, och på så sätt hankade han sig fram utan att vara helt beroende av sina föräldrar.

När det började bli ebb i kassan försökte han få ihop till det nödvändiga vid poker- och biljardbord eller genom att spela på hästar på Jockey Club. Han lyckades avsluta och bli godkänd på det vetenskapliga programmet på Guanabara, men han hade inga planer på att göra något inträdesprov till universitetet i första taget. Mot slutet av 1968 bestämde sig Paulo för att våga sig ut på det enda område inom teatern som han ännu inte hade beträtt: produktionen. Han gjorde själv en scenbearbetning av klassikern Peter Pan, som han hade för avsikt att regissera och i vilken han även tänkte medverka som skådespelare, men han fick en kalldusch när han bedrövad insåg att hans besparingar var en droppe i havet jämfört med vad som behövdes för uppsättningen. Frustrationen malde fortfarande i hans huvud när Fabíola en kväll dök upp i lägenheten, öppnade väskan och tog upp ett antal sedelbuntar som hölls samman med gummisnoddar – det var mer än 5 000 nya cruzeiros (80 000 kronor 2008) – som hon bredde ut på sängen samtidigt som hon förklarade vad det betydde: ”Det här är min present för att du ska sätta upp Peter Pan.” Fabíola berättade att hon snart skulle fylla arton år och att hon hade sagt till sin mor, mormor och alla vänner och släktingar att hon istället för klänningar och presenter ville ha pengar. Hon hade kontaktat folk överallt – sin mors rika kunder och sina gudföräldrar som hon inte hade sett på många år – och här var resultatet: sedelbuntarna som låg på sängen var inte 187

någon förmögenhet, men det var så pass mycket pengar att det räckte och blev över för att genomföra projektet att producera en pjäs. Deklamatorisk som vanligt sa Paulo, rörd över gåvan: ”En flickvän bytte mig mot två klänningar och nu byter du alla klänningar och presenter mot mig. Din gest har helt förändrat min syn på kvinnan.”

Fabíola lyckades inte bara ordna fram medel till uppsättningen, hon sålde också annonser i programmet till pjäsen och träffade en överenskommelse med restaurangerna i närheten av Teatro Santa Terezinha, i Jardim Botânico: i utbyte mot att deras namn trycktes i reklammaterialet lät de skådespelare och tekniker äta gratis. Paulo återgäldade allt detta engagemang genom att erbjuda henne titelrollen. Själv skulle han göra Kapten Krok. Med musik av Kakiko gick Peter Pan för fulla hus under hela den tid den var på repertoaren och gjorde så att de fick tillbaka varenda investerad centavo.

Och tvärtemot den allmänna föreställningen som säger att en publiksuccé är en flopp hos kritikerna kröntes pjäsens karriär med att den fick pris i den första Barnteaterfestivalen i Guanabararegionen.

Paulos dröm var fortfarande den samma – att bli en stor författare – men så länge det förblev en dröm kunde han lika gärna leva av teatern. De goda resultaten uppmuntrade honom att bli professionell och snart visade han stolt upp medlemskortet till Brasilianska teaterskådespelarförbundet, signerat av dess ordförande, Raimundo Magalhães Júnior, översättaren av Tolvskillingsoperan som han hade varit med i.

1969 kom en inbjudan att medverka som skådespelare i pjäsen Viúva porém Honesta (Änka men ärbar), av Nelson Rodrigues. I pausen under en repetition, när han satt och smuttade på en öl på en bar bredvid Teatro Sérgio Porto, märkte han att han iakttogs av en blond och vacker kvinna som satt vid disken. Han låtsades rikta uppmärksamheten åt ett annat håll, men när han vände sig om igen satt hon där, med blicken fäst på honom och ett diskret leende på läpparna. Flörten kan inte ha varat mer än tio minuter, men den gjorde intryck på Paulo. På kvällen skrev han i dagboken:

188

Jag kan inte precisera hur det hela började. Hon var där rätt som det var. När jag gick in kände jag genast hennes blick. Bland de dussintals människor som var där visste jag att hon betraktade mig men jag vågade inte se henne i ögonen. Jag hade aldrig sett henne förr. Men när jag kände hennes blick uppenbarades någonting. Det var en kärlekshistoria som började berättas.

Den vackra och mystiska blondinen var Vera Prnjatovic Richter, elva år äldre än han och som just då höll på att försöka avsluta sitt femton år gamla äktenskap med en rik företagsledare. Hon var alltid mycket välklädd, hade bil, något som fortfarande var ovanligt bland kvinnor på den tiden, och bodde i en lägenhet som rymde ett helt våningsplan på en av de dyraste adresserna i Brasilien, Avenida Delfim Moreira, i Leblon. Ur Paulos synvinkel hade hon bara ett skönjbart fel: hon var tillsammans med skådespelaren Paulo Elísio, en skäggprydd apollon känd för sitt dåliga humör och för att ha svart bälte i karate. Men de aningar han skrivit om i dagboken skulle visa sig vara starkare än kampsporten.

10.

Vera När 1969 började befann sig Brasilien djupt inne i den brutalaste diktaturen i landets hela historia. Den 13 december 1968 hade republikens president, marskalk Artur da Costa e Silva – ”marskalken i pyjamas” som Paulo hade talat om i sitt Sergipe-skrävleri – utfärdat dekretet AI- 5, ett tvångsinstrument som täppte till de sista springorna av frihet som ännu fanns kvar efter militärkuppen 1964.

AI-5 undertecknades av presidenten och alla hans ministrar – inklusive hälsoministern, Leonel Miranda, som ägde Dr Eiras klinik – och upphävde bland annat rätten till habeas corpus och gav regeringen makt att censurera press, teater och böcker samtidigt som det tvingade kongressen att göra uppehåll.

Men det var inte bara i Brasilien som våldsamma eldsvådor hotade att flamma upp 1968. Efter fem års angreppskrig mot Vietnam, dit man hade skickat mer än en halv miljon soldater, hade USA valt krigshöken Richard Nixon till president. I maj hade den svarte medborgarrättsledaren Martin Luther King Jr mördats.

Och mindre än sextio dagar senare var det senator Robert Kennedy, företrädare för de mer liberala strömningarna, som skulle dö genomborrad av kulor. En av symbolerna för motkulturen var musikalen Hair, som spelades i New York, i vilken skådespelarna vid ett tillfälle uppträdde nakna på scenen. I maj hade franska studenter ockuperat Sorbonneuniversitetet och förvandlat Paris till ett slagfält och tvingat general Charles de Gaulle att överlägga med franska militärchefer i Baden-Baden, i Västtyskland. Världsoron och 190

upprorsstämningarna hade tagit sig igenom den så kallade järnridån och nått Tjeckoslovakien i form av Pragvåren, ett liberaliseringsprojekt som startades av det tjeckoslovakiska kommunistpartiets generalsekreterare, Alexander Dubček, och som i augusti skulle krossas av stridsvagnarna från Warszawapakten, militäralliansen mellan Sovjetunionen och dess satellitstater.

I Brasilien höll oppositionen mot diktaturen på att trampa ur barnskorna. Till en början rörde det sig om fredliga studentdemonstrationer – som Paulo sällan deltog i och när han gjorde det var det mer för festens skull och för äventyret att ”utmana polisen” än på grund av någon egentlig övertygelse. Men den politiska temperaturen steg betydligt när arbetarstrejkerna i São Paulo och Minas Gerais bröt ut och den nådde alarmerande nivåer när den militära underrättelsetjänsten uppdagade förekomsten av gerillagrupper, som regimen obestämt kallade för ”terrorister”. Mot slutet av året fanns i själva verket minst fyra väpnade organisationer som bedrev urban gerillakrigföring – väpnade revolutionära avantgardet (VAR-Palmares), nationella befrielseaktionen (ALN), folkliga revolutionära avantgardet (VPR) och nationella befrielsekommandot (Colina). Det kommunistiska partiet i Brasilien – PC do B, med kinesiska kommunistpartiet som inspirationskälla – skickade sina första militanta medlemmar till Xambioá, i norra Goiás (i dag på gränsen till delstaten Tocantins), för att de skulle skapa en härd för en landsbygdsgerilla i regionen kring Araguaiafloden, i utkanten av Amazonas regnskog. Extremvänstern rånade banker och sprängde bomber på militärförläggningar och extremhögern organiserade attentat mot en av de tydligaste oppositionshärdarna mot regimen, teatern. Teatrar i São Paulo och Rio attackerades eller förstördes och allt fler gripanden gjordes under gatudemonstrationer och även av ett flertal framstående personer, som Guanabaras före detta guvernör och den civila ledaren av kuppen 1964, Carlos Lacerda, kompositörerna Caetano Veloso och Gilberto Gil och journalisten Carlos Heitor Cony, vars artikel Paulo hade plagierat i Aracaju. Även om Paulo skröt om att vara ”kommunisten i gänget” och trots att han var vittne till det våld som drabbade hans yrkesgrupp 191

– numera var han ju faktiskt teaterskådespelare, medlem i förbundet och allt – verkade han tämligen likgiltig inför den politiska storm som höll på att ödelägga Brasilien. Precis som militärkuppen passerade AI-5 obemärkt för honom och förtjänade inte ett kommatecken, inte ett bindestreck i hans frodiga dagböcker. De första orden han skrev 1969 är talande för vart han riktade sin energi: I dag är det nyår. Jag tillbringade kvällen tillsammans med otrogna och bedragna, homosexuella män och lesbiska kvinnor.

1964 kunde hans politiska ointresse tillskrivas hans ringa ålder, men nu var han snart tjugotvå år, den genomsnittliga åldern på de flesta av dem som ledde de politiska och kulturella rörelser som skakade landet. Men om någon viktig förändring var på väg att ske i hans liv så berodde den inte på den politiska gryta som Brasilien kämpade i, utan på hans nya kärlek, Vera Richter.

Hon var liten till växten, blond och välklädd vilken tid på dygnet som helst, hon var född 1936 i Belgrad, huvudstad i dåvarande Jugoslavien (och i dag Serbiens huvudstad) och var dotter av en välbärgad jordägarfamilj. Fram till tjugo års ålder hade hon levt ett ganska typiskt ungt överklassliv och när hon gick första året på universitetet, där hon läste teaterregi, började hon känna i huden de politiska förändringar som var på gång i Centraleuropa. Stalins död innebar ett nytt närmande mellan Moskva och den store jugoslaviske ledaren, marskalk Josip Broz Tito. Efter att med järnhand ha enat landet kollektiviserade Tito jordbruket och gjorde om de privata egendomarna till icke-statliga sociala egendomar, som administrerades av arbetarna. Det var dags för de rika att lämna scenen.

Eftersom man hade vänner som slagit sig ner i Rio de Janeiro bestämde sig familjen Prnjatovic – modern som var änka, den äldre systern och Vera – för att det också skulle bli deras mål. Det var mitt under det kalla krigets intensivaste dagar och gränserna var stängda, vilket betydde att alla resor ut ur landet måste göras på ett så diskret sätt som möjligt. Mor och storasyster reste i förväg och först flera månader senare, när de redan hade inrättat sig i Copacabana, 192

skickade de en biljett till Vera. De enda främmande språk hon talade var engelska och italienska och hon kände sig rotlös i Brasilien och gick med på ett av familjen arrangerat äktenskap med en landsman som var miljonär och tolv år äldre än hon. Vera själv kom flera år senare ihåg att till och med personer de inte kände lade märke till hur oförenliga makarna var. Som de flesta tjejer i tjugoårsåldern var hon högljudd, tyckte om att dansa, sporta och sjunga; maken som var blyg och tystlåten ägnade all tid, då han inte var upptagen med att sköta sitt företag för utrikeshandel, åt läsning och klassisk musik.

När deras blickar möttes den där kvällen på teaterbaren var Veras äktenskap bara en formalitet. Hon och maken bodde under samma tak men de var inte längre ett par. Hon hade lockats till Teatro Carioca av en tidningsannons enligt vilken den unge regissören från Bahia, Álvaro Guimarães – ansedd som den man som ”upptäckte” Caetano Veloso – höll på att välja ut elever till en teaterkurs. Efter nästan fyrtio år kommer hon ihåg att hennes första intryck av Paulo inte var särskilt smickrande: ”Han såg ut som professor Abronsius, den storhuvade vetenskapsmannen i Roman Polanskis film Vampyrernas natt. Så såg han ut: ett jättestort huvud på en tanig liten kropp. Ful, finnig, de där tjocka och hängande läpparna, de utstående ögonen, Paulo var ingen skönhet …”

Men han hade charmerande drag som var lätta att se för en förälskad kvinna: ”Paulo var en Don Quijote! Han var tokig … För honom verkade allt lätt, allt var enkelt. Han svävade i det blå, han rörde inte marken. Men hela tiden plågades han av en fix idé: att bli någon.

Han skulle göra vad som helst för att bli någon. Det var Paulo.”

Med Veras ankomst var förhållandet med Fabíola dödsdömt i vilket fall som helst, men det tog slut definitivt när Fabíola överraskade honom med den andra. Fabíola misstänkte att Paulo i hemlighet träffade en ung holländsk skådespelerska som hade visat sig på repetitionerna och hon bestämde sig för att skaffa klarhet i saken: en kväll satte hon sig utanför tröskeln till lägenheten på Rua Raimundo Correa och gick inte därifrån förrän sent på morgonen, då han till 193

slut kom ut med Vera. Djupt sårad gjorde hon slut. Några månader senare chockerade Fabíola, som hade vunnit viss förtrolighet med familjen Coelho, Lygia och Pedro genom att posera naken på omslaget till den satiriska veckotidskriften Pasquim.

Som Paulo själv erinrade sig många år senare var det den erfarna Vera som lärde honom att ha sex på riktigt, att tala engelska och klä sig en aning bättre. Men hon kunde inte hjälpa honom att komma över traumat från Araruama: han darrade fortfarande vid blotta tanken på att köra bil. Att de hade mycket gemensamt när det gällde smak och intressen märktes också i bådas yrkesliv: Veras pengar var det bränsle som fattades för att Paulo helt skulle fördjupa sig i teatern. Medan han delade på tiden mellan den gamla adressen i Copacabana och Veras lyxvåning i Leblon, där han började sova nästan varje natt, knattrade han på skrivmaskinen vecka ut och vecka in ända tills han stolt för sin flickvän kunde presentera sin första vuxenpjäs, med titeln Apokalypsen. Paret verkade faktiskt vara skapade för varandra: Vera inte bara förstod hela pjäsen (en bragd som mycket få personer lyckades med), hon tyckte dessutom så mycket om den att hon erbjöd sig att sätta upp den professionellt och själv vara producent – det vill säga, den som stod för pengarna – ifall Paulo lovade att regissera. Allt gick så bra att i slutet av april 1969 kunde inbjudningarna till förhandspremiären skickas ut till kritiker och kulturredaktörer på tidningarna och programmet presentera rollistan, där Vera hade den kvinnliga huvudrollen. Till att komponera musiken hade Paulo bjudit in den gode vännen Kakiko, som var nyutexaminerad tandläkare och numera delade sin tid mellan mottagningen och musiken.

Tillsammans med inbjudan och programmet fick journalister och kritiker också en pressrelease skriven på ett pretentiöst och dunkelt språk, men som gav en uppfattning om vad iscensättningen av Apokalypsen skulle bli. ”Pjäsen är ett porträtt av det nuvarande ögonblicket, av den mänskliga tillvarons kris, som förlorar alla individuella särdrag till förmån för en bekvämare massproduktion, eftersom den gör tanken dogmatisk”, sades det i reklamtexten, som hela tiden fortsatte i samma obegripliga stil: ”Apokalypsen är nuets 194

transcendens och ett försök till fullständig omvärdering av de nuvarande arkaiska begreppen. Här följer en utvecklingslinje, som utgår från det klassiska och kommer fram till en språkform som träffar känslan mer än förnuftet.” Och den utlovade, slutligen, den stora revolutionen i den moderna dramatiken: det fullständiga avskaffandet av rollfigurer, ”så att skådespelarens arbete kan begränsas till personen som tolkar”. Att eliminera rollfigurerna framstod verkligen som ett djärvt grepp, som inte ens den revolutionäre polske regissören Jerzy Grotowski hade försökt sig på. Föreställningen började med att några scener ur en dokumentär om rymdskeppet Apollo 8:s månfärd visades från en projektor, efter vilka ensemblen skulle utföra en ”stamdans med österländska inslag”, enligt programmet.

Skådespelare avlöste varandra på scenen och deklamerade omskapelser av stycken ur Den fjättrade Prometheus av Aiskylos, Julius Caesar av Shakespeare och ur Evangelierna. Mot slutet spelade varje skådespelare, innan de riktade provokationer mot publiken, rollen av sig själv och avslöjade traumatiska situationer de hade upplevt i barndomen.

Apokalypsen lät Paulo för första gången känna ett gissel som skulle följa honom genom livet: kritiken. Dagarna efter förhandspremiären massakrerades pjäsen i alla Riotidningar. Iscensättningen, scenografin och kostymeringen, texten och framförandet, allt, utan undantag, pulveriserades av kritikerna. Apokalypsen blev ett lika stort fiasko hos kritikerna som hos publiken. Den gick bara i några veckor och den lämnade efter sig ett rejält hål i kassan på Paulos första gemensamma projekt med Vera – ett hål som hon raskt såg till att täppa igen.

Uppsättningen sammanföll med en stor förändring i bådas liv.

Veras äktenskap var dött, men eftersom hennes make fortfarande bodde i parets lägenhet bestämde hon sig för att göra slut på den obekväma situationen och flytta med sin pojkvän till en plats som hade förvandlats till en symboladress för motkulturen i Rio i slutet av 1960-talet: Solar Santa Terezinha. Fastigheten hade ursprungligen byggts som natthärbärge för tiggare och bestod av ett rektangulärt ofantligt hus med en central innergård runt vilken rummen 195

låg. Eftersom läget var mycket attraktivt – den låg på Rua Lauro Muller, mitt emellan Copacabana och Botafogo, bredvid den nyligen invigda konsertlokalen Canecão – intogs den snart av den unga Riointelligentian utan pengar. Trots att stället påminde om ett arbetarbostadshus i förfall ansågs det hippt att bo här. I de flesta fall fick varje boende dela ett badrum med sex andra hyresgäster, men Paulo och Vera bodde i en svit – ett rum med eget badrum – för vilken månadshyran låg på omkring tvåhundra cruzeiros (1 400 kronor 2008).

I slutet av juli 1969 bestämde de sig för att göra något annorlunda. I mitten av augusti skulle det brasilianska fotbollslandslaget spela mot Paraguay, i Asunción, i en kvalmatch till VM i Mexiko 1970. Trots att Paulo var måttligt intresserad av fotboll hade han en söndag gjort sin utländska flickvän förtjust genom att ta med henne på en Fla-Flu, ett Rioderby mellan Flamengo och Fluminense, på ett fullsatt Maracanã. Vera blev trollbunden av föreställningen och började gilla sporten och det var hon som föreslog att de skulle köra bil till Paraguay för att gå på matchen. Han visste inte ens att Brasilien skulle spela, men tyckte idén var strålande och gick, som med allt annat han gjorde, full av entusiasm in för att planera resan.

Han avfärdade genast möjligheten att de skulle göra den nästan tvåtusen kilometer långa resan på egen hand – en maratonfärd som skulle ha Vera som enda förare, eftersom han fortfarande inte vågade lära sig köra bil. Problemet löstes genom att kalla in två medresenärer på äventyret: musikern/tandläkaren Kakiko och Arnold Bruver Jr, en ny bekantskap som genom teatern hade blivit en del av Paulos och Veras dagliga liv. Kakiko hade valts med beräkning: förutom att han var en van bilförare skulle han kunna ordna boende åt allesammans i Asunción, hemma hos en paraguaysk flickvän till hans far. Och Bruver var, som i stort sett hela den samling människor i vars planetbana Paulo kretsade, en originell figur: han var son till en lettisk far och en galicisk mor, trettiotre år, dansare, musiker, skådespelare och operasångare och han hade blivit utkastad från flottan – inom vilken han hade nått örlogskaptens grad – för påstådd omstörtande verksamhet, efter en undersökning gjord av 196

militärpolisen efter kuppen 1964. Först när Arnold hade tackat ja till att följa med avslöjade han att inte heller han kunde köra bil.

Nästa åtgärd blev att be mäster Tuca, som tillsammans med mormor Lilisa hade gjort en bilresa till Foz do Iguaçu, på gränsen mellan Brasilien och Paraguay, att göra upp en färdväg med tips om ställen där de kunde tanka, äta och sova.

Den soliga och kyliga morgonen den 14 augusti, en torsdag, träffades de fyra utanför Solar da Fossa och satte sig i Veras vita Volkswagen. Resan gick utan problem och Vera och Kakiko avlöste varandra vid ratten ungefär var hundrafemtionde kilometer. Det var kväll när bilen stannade utanför entrén till det lilla hotellet i Registro, där de fyra steg ur utmattade men glada; på tolv timmar hade de tillryggalagt sexhundra kilometer, omkring en tredjedel av den totala sträckan. Lokalbefolkningen betraktade alla främlingar som kom med berättigad misstänksamhet. Sedan Departementet för politisk och social ordning (Dops), den politiska polisen som fanns i delstaterna på den tiden, några månader tidigare hade upplöst UNE:s kongress i Ibiúna hundra kilometer därifrån hade de små städerna i Ribeiradalen, den fattigaste regionen i delstaten São Paulo, börjat få besök av märkliga personer, som befolkningen inte kunde avgöra om de var poliser eller något helt annat. Men de fyra var så trötta att deras närvaro inte hann väcka någons nyfikenhet.

De gick och lade sig så fort de hade kommit.

De gick upp tidigt på fredagen, för framför sig hade de den längsta dagsetappen av alla. Om allt gick väl skulle de äta middag i Cascavel, i västra delen av Paraná, sjuhundrafemtio kilometer därifrån, sista stoppet före Asunción. Men allt gick inte väl. Den tunga lastbilstrafiken tvingade dem att vänta långa stunder på att kunna göra säkra omkörningar. Följden blev att de klockan tio på kvällen alla var vrålhungriga men fortfarande hade tvåhundra kilometer kvar till Cascavel.

Då stannade Vera bilen på vägrenen och bad Kakiko gå ut och se efter om det var något problem med däcken, för hon kände att bilen slirade en aning. Eftersom det inte var något fel kom de fram till att det måste vara den tjocka dimman som låg över hela trakten 197

som gjorde vägbanan hal. Kakiko föreslog att Vera skulle sätta sig i baksätet och vila och att han skulle köra till Cascavel. Efter att ha kört ytterligare en timme stannade han vid en bensinmack för att tanka. Eftersom alla gemensamma utgifter delades på en gång upptäckte Vera nu när hon skulle ta fram plånboken att hon hade förlorat handväskan med pengarna och alla värdehandlingar, inklusive körkortet och registreringsbeviset. Och hon kom fram till att hon måste ha tappat den när hon lämnade över ratten till Kakiko. Det var inget annat att göra än att köra tillbaka till platsen där de hade stannat, hundra kilometer därifrån, och försöka hitta väskan. Det tog dem tre timmar därifrån och tillbaka, men ingen väska. Hur mycket de än letade överallt i skenet av bilens strålkastare fanns inte ett spår av väskan och på barerna och bensinmackarna i närheten hade ingen några upplysningar att lämna. Säker på att det här var ett dåligt omen, ett tecken som måste tydas, föreslog Paulo att de skulle vända om och åka tillbaka till Rio – det var ändå ingen av dem som var intresserad av fotboll – men ingen av de andra tre höll med honom. De reste vidare och kom inte fram till Cascavel förrän det började ljusna på lördagsmorgonen, samtidigt som bilen uppvisade det första felet: kopplingen hade slutat fungera och därmed gick det inte att fortsätta.

På grund av Brasiliens match nästa dag var nästan allting i Cascavel stängt, även de verkstäder där de försökte få bilen lagad. Majoriteten röstade för att de inte skulle avsluta resan förrän i Asunción och de bestämde sig för att fortsätta till målet med buss.

De köpte biljetter till Foz do Iguaçu och eftersom Vera inte hade några id-handlingar blandade de sig med horderna av turister och supportrar för att ta sig över bron mellan Brasilien och Paraguay.

Väl på paraguayskt territorium tog de en annan buss mot huvudstaden. Så fort de fyra hade installerat sig hemma hos Kakikos fars flickvän fick de veta att biljetterna till matchen var slutsålda sedan flera dagar, men hängde inte läpp för det. De tillbringade helgen med att besöka guaraniindianbyar och att göra långtråkiga båtfärder på Paraguayfloden. På måndagsmorgonen började de vidta åtgärder för att få bilen lagad i Cascavel. På grund av den försvunna 198

handväskan måste återresan göras med extra försiktighet: utan pappren för Folkan fick de inte begå någon överträdelse på vägarna, och utan Veras pengar var de nu tre som skulle dela på utgifterna för fyra – vilket betydde att äta mindre och övernatta på billigare ställen. De ändrade lite på Tucas rutt och bestämde sig för att fortsätta till Curitiba, där de skulle sova och försöka ordna nya papper för bilen och ett provisoriskt körkort åt Vera.

Vid tiotiden på kvällen – ingen av dem kom ihåg exakt när – tvingade hungern dem att stanna innan de hade kommit fram till Curitiba. När de ställde bilen på parkeringen utanför en grillrestaurang, vid infarten till staden Ponta Grossa, hade de kört omkring fyrahundra kilometer. För att spara pengar tog de till samma knep som de hade använt sedan Vera förlorat väskan: Paulo och hon satte sig ensamma vid bordet och beställde mat för två. När rätterna hade serverats kom Kakiko och Arnold in och delade maten med dem.

Mätta och belåtna gjorde de fyra sig i ordning för att ge sig ut på vägen igen då en grupp soldater från militärpolisen kom in på restaurangen, beväpnade med kulsprutor. Den man som verkade ha befälet vände sig till dem vid bordet: ”Är den vita Folkan med Guanabaraskylt som står ute på parkeringen er?”

Som den enda bemyndigade bilföraren i gruppen kände sig Kakiko tvungen att svara: ”Ja, den är vår.”

När militärpolisen bad att få se registreringsbeviset för bilen förklarade Kakiko i detalj, inför de skräckslagna vännernas blickar, att Vera hade glömt handväskan på vägen, han berättade om förlusten av plånboken och allt i den och planen att sova i Curitiba och ordna nya exemplar av de förlorade dokumenten. Mannen lyssnade på hela historien med misstrogen blick och bestämde: ”Det där får ni förklara för kommissarien. Följ med oss.”

Förda till en polisstation tillbringade de fyra natten i isande kyla, sittande på en träbänk, till klockan sex på morgonen då poliskommissarien kom insvept i poncho och halsdukar för att personligen tala om för dem: 199

”Ni är anklagade för terrorism och bankrån. Nu är ni inte mitt bord längre, det är arméns.” Även om ingen av dem var ett dugg intresserad av ämnet hade den politiska situationen i Brasilien förvärrats betydligt under de senaste månaderna. Sedan utfärdandet av dekretet AI5, i december 1968, hade mer än tvåhundra universitetslärare och forskare tvångspensionerats, gripits eller tvingats i exil. I Nationalkongressen hade hundratio ledamöter och fyra senatorer fått sina mandat återkallade och i delstaterna och kommunerna hade omkring femhundra personer avlägsnats från ämbetsverk och myndigheter anklagade för omstörtande verksamhet. När tre ministrar i Federala högsta domstolen avsattes hade våldet nått den högsta rättsliga instansen i landet. I januari hade kapten Carlos Lamarca deserterat från en armékasern i Quitaúna, i Osasco, São Paulo, och till stadsgerillan fört med sig ett fordon med sextiotre automatkarbiner, tre kulsprutepistoler och stora mängder ammunition. I São Paulo hade guvernören Abreu Sodré skapat Operação Bandeirantes (Oban), en myndighet som förenade poliser och militärer från de tre vapenslagen, avsedd att undertrycka oppositionen. Den förvandlades snabbt till en central för tortyr av regimmotståndare.

Två dagar före gripandet av Paulo och hans vänner hade fyra gerillasoldater beväpnade med kulsprutor – tre män och en blond kvinna – och som hade använt en vit Volkswagen med registreringsskyltar från Guanabara, rånat en bank och ett snabbköp i staden Jandaia do Sul, hundra kilometer norr om Ponta Grossa. Det kan bara vara samma personer, tänkte militärpolisen. Skakande av köld och rädsla transporterades de fyra i en olivgrön fångtransport bevakad av tungt beväpnade soldater till 13:e Pansarbataljonens högkvarter, i stadsdelen Uvaranas, i andra änden av staden. Trasiga, illaluktande och stelfrusna klev de fyra ut ur fångtransporten på en jättelik innergård där hundratals rekryter exercerade. För att skrämma dem ännu mer klappade några soldater med utbredd högerhand mot kupad vänsterhand, en obscen gest som alla brasilianer visste vad den betydde: de var förlorade.

200

De placerades i skilda celler, blev avklädda, visiterade och började en halvtimme senare förhöras. Först att kallas in var Kakiko, som fördes till en cell där det bara fanns ett bord och två stolar, och på en av dessa satt en mörk, lång och kraftig man, i kängor och fältuniform med namnet broderat på bröstet: Maj. Índio.

Major Índio sa åt Kakiko att ta en stol och satte sig mitt emot honom. Han förde samman högerhandens pekfinger och tumme, medan de andra fingrarna var slutna, och viftade med dem i luften, som en spatel, några millimeter framför fångens näsa. Först då började han uttala de meningar som ordagrant skulle etsa sig fast i tandläkar-musikerns minne för resten av livet: ”Ingen har ännu krökt ett hår på era huvuden, men lyssna noga på vad jag ska säga dig. Om en enda uppgift som du lämnar här är falsk – en enda räcker – kommer jag att sticka in de här två fingrarna i ditt vänstra öga, slita ut ögongloben och bita sönder den.

Ditt högra öga kommer att få sitta kvar för att bevittna scenen.

Uppfattat?”

De brott som Paulo och hans vänner påstods ha begått hade ägt rum några dagar före gripandet. Det första, det väpnade rånet mot kassorna på ett snabbköp i Jandaia do Sul, krävde inga offer. Men när rånarna skulle försöka lägga beslag på väskorna med pengar som transporterades till Minas Gerais Kreditbanks kontor, i samma stad, sköt de ihjäl direktören José Santamaria Filho. Likheterna mellan de fyra resenärerna och gerillasoldaterna verkade rättfärdiga Ponta Grossa-militärernas misstankar. Även om rånarna hade haft nylonstrumpor som täckte ansiktet rådde det inget tvivel om att det var tre vita män, en av dem långhårig, som Paulo, och en blond kvinna, som Vera, och att de hade en vit Folka med Guanabaraskyltar, likadan som resenärernas. Kartan som Paulo hade med sig verkade i myndigheternas ögon likaså för detaljerad och professionell för att ha gjorts av en entusiastisk morfar till hippie-barnbarnet. Och dessutom hade den resväg de valt inte kunnat vara mer komprometterande: uppgifter från den militära underrättelsetjänsten visade att kapten Carlos Lamarcas grupp kunde vara i färd med att försöka skapa en gerillahärd i Ribeiradalen – exakt där de hade rest på vägen 201

till Asunción. En dossier om de fyra och uppgifter om bilen hade skickats till säkerhetsmyndigheterna i Brasilia, Rio och São Paulo.

Förutom det olagliga frihetsberövandet och de alltmer skrämmande hotelserna hade ingen av de fyra än så länge utsatts för något fysiskt våld. Major Índio hade för de andra upprepat löftet om att tugga sönder ett öga på dem och vidhållit att det inte bara var ett hot: ”Ännu är det ingen som har gjort er illa. Vi ger er mat och filtar under antagandet att ni är oskyldiga. Men kom ihåg: om det finns så mycket som en stavelse av lögn i era vittnesmål kommer jag att hålla mitt löfte. Jag har slitit ut ögonen på andra terrorister och jag kommer att göra det igen med er, utan minsta problem.”

Situationen förvärrades rejält sent på tisdagsförmiddagen, då några anställda på snabbköpet i Jandaia do Sul fördes till 13:e Pansarbataljonens kasern för en vittneskonfrontation med de misstänkta. Paulo och Vera iakttogs genom den lilla luckan i dörren till cellen och ingen av dem märkte ens att de betraktades. I Arnolds och Kakikos fall öppnade man helt enkelt dörren och lät vittnena, lika förskräckta som fångarna, kasta en hastig blick in i cellen. Trots att rånarna hade varit maskerade vid råntillfället och trots att de bara såg fångarna från sidan, i dåligt upplysta celler, var vittnena enhälliga: de var gärningsmännen. Förhören blev allt intensivare och hotfullare och samma frågor ställdes om och om igen, fyra, fem, sex, tio gånger. Vera och Arnold var tvungna att förklara för alla – för det var nu en hel rad av civila och militärer som kom in i cellen för att ställa frågor – vad en jugoslaviska och en före detta officer som blivit utslängd ur flottan på grund av omstörtande verksamhet gjorde i den här delen av landet. Paulo kunde inte hålla räkningen på alla gånger han svarade på samma frågor: varför såg de inte ens matchen om de gjorde en så lång resa och sedan åkte tillbaka till Brasilien? Hur hade Vera kunnat gå över gränsen mellan Brasilien och Paraguay åt båda hållen utan id-handlingar? Varför fanns det så många förslag på alternativa övernattningsställen och bensinmackar på kartan? Paulo beklagade sig för Arnold, vid ett av de få tillfällen då de var ensamma i samma cell, och sa att det var som en 202

Kafkalik mardröm, han var till och med tvungen att gång på gång i detalj förklara varför han hade den oskyldiga lilla sprejflaskan mot astmaanfallen.

Mardrömmen fortsatte i fem dagar. På lördagsmorgonen steg beväpnade soldater in i cellerna och befallde fångarna att samla ihop sina saker eftersom de skulle bli ”förflyttade”. Hopträngda i det lilla utrymmet längst bak på samma olivgröna fångtransport var de fyra övertygade om att de var på väg till sin avrättning. När bilen några minuter senare stannade och de steg ut framför en bungalow omgiven av omsorgsfullt beskurna rosenbuskar höll de på att tappa hakan av förvåning. Högst upp i trappan till huset väntade en leende militär i gråsprängt hår på dem med en blombukett i handen.

Det var husets ägare, den fyrtionioårige överste Ivan Lobo Mazza, 13:e Pansarbataljonens befälhavare och hjälte från Brasilianska expeditionsstyrkan, som hade stridit i Italien under andra världskriget. Mazza förklarade för de omtöcknade resenärerna att allt hade blivit uppklarat och att de faktiskt var oskyldiga. Blommorna, som översten själv hade plockat, gav han till Vera för att be om ursäkt. Översten förklarade varför de hade blivit gripna – den väpnade kampens framryckning, likheterna mellan dem och rånarna i Jandaia do Sul, resan genom Ribeiradalen – och insisterade på att fråga var och en om någon hade utsatts för fysiskt våld. Gruppen såg förfärlig ut, de hade inte sett vatten på sju dagar, och översten föreslog att de skulle låna husets badrum och därefter bjöd han dem på skotsk whisky och tilltugg upplagt på en bricka. Felet på kopplingen hade reparerats på kasernens verkstad och för att de skulle kunna komma till Rio tryggt och säkert fick de ta med sig ett lejdebrev undertecknat av överste Mazza själv. Resan var över.

11.

Marijuanaåren När Paulo kom tillbaka till Rio hittade han ett nytt bränsle som skulle ta honom in i 70-talet: marijuana. Sedan skulle det komma andra droger, men till en början var det bara marijuana. I samma stund som han och Vera provade gräs tillsammans, båda två för första gången, blev de vanerökare. Eftersom de var nybörjare på området och osäkra på effekterna låste de innan de rökte in alla knivar och vassa föremål i en låda, ”för att förebygga alla risker”, som Vera sa. De rökte varje dag och använde vilken förevändning som helst: på kvällen för att njuta av den röda solnedgången i Leblon och på natten för att uthärda spänningen när de lade sig längst ut på starteller landningsbanan på Santos Dumonts flygplats och kände det öronbedövande dånet av flygplanen som landade och lyfte några meter ifrån dem. Och om det inte fanns något skäl rökte de för att slippa ha tråkigt. Paulo skulle långt senare komma ihåg att han ibland hade varit marijuanapåverkad flera dagar i sträck, utan ens en halvtimmes paus.

Sedan han nu definitivt hade frigjort sig från all föräldrakontroll hade han förvandlats till en äkta hippie, någon som inte bara klädde sig och betedde sig som en sådan, utan också tänkte som en hippie. Han slutade vara kommunist, utan att någonsin ha varit det, när han offentligt togs i upptuktelse av en militant medlem av kommunistpartiet för att han hade hävdat att han älskade filmen Paraplyerna i Cherbourg – en fransk musikal med Catherine Deneuve som den stora stjärnan. Med samma lätthet som han hade 204

gått från jesuiternas kristendom till marxismen hade han nu blivit en hängiven anhängare av den hippierevolt som drog fram genom världen. ”Det här kommer att bli mänsklighetens sista revolution”, skrev han i dagboken. ”Kommunismen är föråldrad, ett nytt broderskap föds, mysticismen tar sig in i konsten, drogerna är oumbärlig föda. När Jesus helgade vinet helgade han också drogerna.

Drogerna är ett vin av finare ursprung.”

Efter några månader i Solar da Fossa hyrde han och Vera tillsammans med en vän en lägenhet med två sovrum i Santa Teresa, en bohemisk stadsdel som låg uppklättrad på en kulle bredvid Lapa, i stans centrum, genomkorsad av en romantisk liten spårvagn som gnisslade när den tog sig uppför backarna. Under några veckor mellan de båda adresserna var de tvungna att bo i lägenheten i Leblon, tillsammans med Veras före detta man, som ännu inte hade flyttat.

Om marijuana, som en del specialister hävdar, brukar försätta användaren i utdragna tillstånd av letargi och utmattning, verkade drogen ha motsatt effekt på Paulo. Gripen av plötslig hyperaktivitet gjorde han under de första månaderna 1970 en scenbearbetning av och satte upp Världarnas krig, av H. G. Wells, deltog i teaterverkstäder med dramatikern Amir Haddad och skickade in texter till Paranás novelltävling och Essos litteraturpris. Och han hann dessutom skriva tre teaterpjäser, Os Caminhos do Misticismo (Mysticismens vägar), om fader Císero Romão Batista, en undergörare från nordöstregionen, A Revolta da Chibata: História à Beira de um Cais (Revolten mot piskan: en historia från kajkanten), om sjömansupproret i Rio de Janeiro 1910, och Limites da Resistência (Motståndets gränser), ett textcollage. Han skickade den senare till Nationella Bokinstitutet, en statlig myndighet, och bad om en samutgivning, men klarade sig inte ens förbi det första hindret, Läskommittén. Hans verk hamnade i händerna på kritikern och romanförfattaren Octavio de Faria, som även om han lyfte fram enstaka kvalitéer här och var, lät texten gå raka vägen till arkivet, med orden:

205

Jag kan inte förneka att denna märkliga bok, ”Motståndets gränser”, har gjort mig villrådig. Inte ens efter en genomläsning vet jag i vilken genre jag ska placera den. Den påstår sig bestå av ”11 grundläggande motsättningar”, bär ett motto av Henry Miller och ger sig ut för att ”förnimma” livet på alla sätt. Den innehåller utsvävningar, surrealistiska konstruktioner, skildringar av psykedeliska erfarenheter och lekar av de mest varierade slag. Tillsammans blir det en röra av ”grundläggande motsättningar”, som onekligen är välskrivna och intelligenta var för sig, men som jag anser faller utanför ramarna för den litteratur vi värdesätter. Det tillhör den sortens verk som ”avantgardeförlagen” tar hand om, i hopp om att hitta ”genier”, inte Nationella Bokinstitutet, oavsett hur Senhor Paulo Coelho de Souzas litterära framtid kommer att se ut.

Paulo kunde trösta sig med att han var i gott sällskap. Samma Läskommitté som hade diskvalificerat ”Motståndets gränser” hade avfärdat åtminstone två författares verk som skulle bli klassiker i den brasilianska litteraturen: Sergeant Getúlio, den bok som lanserade författaren João Ubaldo Ribeiro i Brasilien och USA, och ”Objeto Gritante”, av Clarice Lispector, som senare skulle publiceras med titeln Levande vatten.

Som om någon kraft ville föra bort honom från den fixa idén att bli författare gav teatern honom mer erkännande än prosan. Även om Paulo trodde starkt på pjäsen om fader Cícero, och förutsåg en strålande framtid för den, var det bara ”Revolten mot piskan” som nådde viss framgång. ”Revolten”, som var resultatet av noggranna efterforskningar om det uppror som leddes av den svarte matrosen João Cândido, skickades av författaren pliktskyldigt in till den prestigefulla tävlingen Concurso Teatro Opinião, utan att han hyste några större förhoppningar om någon utmärkelse. Det pris som vinnaren fick var bättre än pengar: en uppsättning av pjäsen av Teatro Opiniãos ensemble, den mest hyllade avantgardegruppen i Brasilien. När Paulo genom ett telefonsamtal från Vera fick veta att ”Revolten” hade kommit på andra plats reagerade han ilsket och utan minsta blygsamhet: 206

”Kom jag bara tvåa? Jäkla skit! Andra plats håller på att bli ett stigma för mig.”

Förstapriset hade gått till kriminalkomedin Os Dentes do Tigre (Tigerns tänder), av debutanten Maria Helena Kühner från Minas Gerais. Men om hans mål verkligen var ryktbarhet hade han inget att klaga på. Förutom att citeras i alla tidningar och lovordas av kritiker som João das Neves och José Arrabal fick ”Revolten mot piskan” som tvåa i tävlingen rätt att delta i Opiniãos eftertraktade läscykel, som ägde rum en gång i veckan och var öppen för allmänheten. Paulo hade visserligen först fnyst åt priset men dagarna före varje gestaltad läsning av hans pjäs var han oerhört nervös. Han kunde inte tänka på något annat på hela veckan och han blev fåfängt stolt när han såg en erkänd skådespelerska som Maria Pompeu läsa en text som han hade skrivit, en kväll när det var fullt hus.

Några månader senare lät umgänget med Opinião honom träffa – som hastigast – en av den internationella motkulturens stora legender, den revolutionära amerikanska teatergruppen The Living Theatre, som då var på turné i Brasilien. När Paulo fick veta att han hade fått biljetter till en föreställning av den amerikanska teatergruppen blev han så betagen att han kände sig ”rädd, som om det vore ett stort beslut”. Av fruktan för att man skulle insistera på han skulle säga sin åsikt om något i pauserna eller efter pjäsen läste han stycken av Nietzsche innan han gick till teatern, ”för att ha något att säga”. Han och Vera blev till slut så imponerade av vad de såg att de lyckades bli inbjudna till det hem där sällskapet bodde – inklusive Beck och Malina – och därifrån gå vidare för att besöka favelan Vidigal. Att döma av dagboksanteckningarna förlöpte mötet emellertid inte så väl: Nära kontakt med Living Theatre. Vi gick hem till Julian Beck och Judith Malina men ingen pratade med oss. En bitter känsla av förnedring. Vi följde med dem till favelan. Det var första gången i mitt liv som jag var i en favela. Det är en egen värld.

207

Amerikanerna var oförändrat likgiltiga inför dem även nästa dag, trots att de hade ätit lunch med gruppen och tittat på repetitioner. ”Julian Beck och Judith Malina: fortfarande total iskyla mot oss”, skrev han. ”Men jag klandrar dem inte. Jag vet att det måste ha varit mycket svårt att komma dit där de befinner sig.” Paulo skulle inte höra av The Living och deras ledare igen förrän flera månader senare då han på radion i en taxi hörde att hela gruppen hade gripits i Ouro Preto i Minas Gerais, anklagade för innehav och användande av marijuana. Paret hade hyrt ett stort hus i den historiska staden och gjort om det till en permanent teaterverkstad med skådespelare från olika delar av landet. Några veckor efter det att de hade installerat sig omringade polisen huset och grep alla arton medlemmarna i gruppen den 1 juli 1971 och förflyttade dem omedelbart till Dops celler i Belo Horizonte.

Trots protester från personligheter runt om i världen – JeanPaul Sartre, Michel Foucault, Pier Paolo Pasolini, Jean-Luc Godard och Umberto Eco, med flera – höll militärregeringen gruppen fängslad i sextio dagar, efter vilka de utvisade alla utlänningar ur Brasilien med anklagelsen ”droghandel och omstörtande verksamhet”.

Vad Paulo beträffar hade han och Vera några månader efter deras första kontakt med marijuana av en vän, konstnären Jorge Mourão, fått en liten kaka stor som ett tuggummipaket som verkade vara gjord av något väldigt mörkt, nästan svart, vax. Det var hasch. Även om hasch kommer från samma växt som marijuana är det starkare och har alltid varit en drog som har använts mer i Europa och Nordafrika än i Sydamerika, vilket var anledningen till att den betraktades som en nyhet bland de brasilianska användarna. Besatt som han var av att planera och organisera allting som han gav sig in i, bestämde sig Paulo för att förvandla ett enkelt ”flum” till ett allvarligt vetenskapligt experiment. Från det ögonblick då han tog sitt första bloss av drogen började han berätta för en bandspelare om allt han kände, samtidigt som han tog tid. Resultatet skrev han ner på maskin och klistrade in i dagboken:

208

Kortfattade anteckningar om Haschexperimentet Till Edgar Allan Poe Vi börjar röka i mitt rum, klockan tjugotvå och fyrtio. Närvarande jag, Vera och Mourão. Haschet blandas med vanlig tobak i proportionerna ett till sju, ungefär, och stoppas i en särskild silverpipa.

Pipan får röken att passera genom det kalla vattnet, så att det filtreras perfekt. Tre bloss för var och en är tillräckligt. Vera deltar inte i experimentet, eftersom hon har inspelningen och fotona att tänka på. Mourão, gammal i gamet, kommer att leda experimentet och berätta vilka steg man ska ta.

3 minuter – Känsla av eufori och lätthet. Glädje som inte går att hålla tillbaka. En ganska stark inre rörelse. Jag går baklänges i en känsla av totalt rus.

6 minuter – Tunga ögonlock. Känsla av yrsel och dåsighet.

Huvudet börjar anta skrämmande proportioner, bilderna lätt förvridna till cirkelform. I den här delen av experimentet kom vissa blockeringar (av moraliskt slag) upp till ytan. Anmärkning: effekterna kan ha påverkats av för stor nervositet.

10 minuter – Känslan av dåsighet är enorm. Nerverna helt avslappnade och jag lägger mig på golvet. Jag börjar svettas, mer av ångest än av värme. Inga initiativ: om det började brinna skulle jag hellre dö än resa mig härifrån.

20 minuter – Jag är medveten, men jag har förlorat all hörselorientering. Det är en behaglig fas som leder till fullständig bekymmerslöshet.

28 minuter – Känslan av tidens relativitet är väldigt imponerande. Det måste vara så här Einstein upptäckte det.

30 minuter – Plötsligt förlorar jag helt medvetandet. Jag försöker skriva, men märker inte att det bara är ett försök, ett test. Jag börjar dansa, dansa som en idiot, musiken kommer från en annan planet och har en okänd dimension.

33 minuter – Tiden går ofattbart långsamt. Jag vågar inte prova LSD …

45 minuter – Rädslan för att flyga ut genom fönstret är så stor 209

att jag går upp ur sängen och lägger mig på golvet, längst in i rummet, långt från gatan där ute. Kroppen kräver ingen bekvämlighet.

Jag kan ligga på golvet utan att röra mig …

1 timme – Jag tittar på klockan och fattar inte varför jag försöker spela in allt. För mig är det här inget annat än en evighet som jag aldrig kommer att kunna ta mig ur.

1 timme och 15 minuter – Med ens en oerhört stark önskan att ta mig ur transen. Mitt i smällkalla vintern fylls jag plötsligt av mod och säger ja till en kall dusch. Jag känner inte vattnet mot kroppen. Jag är naken. Men lyckades inte ta mig ur transen. Jag skräms av möjligheten att jag alltid kommer att vara så här. Böcker om schizofreni som jag läst kommer gående i badrummet. Jag vill ut. Jag vill ut!

1 och en halv timme – Jag är stel, ligger ner, svettas av skräck.

2 timmar – Övergången från transtillståndet till ett normalt tillstånd skedde utan att jag märkte något. Jag känner inget illamående, dåsighet eller trötthet, bara en oväntad hunger. Jag går ner till en restaurang på hörnet. Jag går, går till fots. Ena foten framför den andra.

Paulo var inte nöjd efter att ha rökt och dokumenterat effekterna av hasch och gjorde något vågat, som på den tid då han stod under Pedros bestämmande skulle ha kostat honom en tids elchocksterapi på mentalsjukhuset: han tog en kopia av ”Kortfattade anteckningar …” och höll nästan på att ta livet av sina föräldrar i hjärtattack när han gav dem den och bad dem läsa. Som han såg det var det kanske inte bara en gest i avsikt att provocera Lygia och Pedro. Även om Paulo bekände i dagboken att han hade ”upptäckt en ny värld” och att ”drogerna är det bästa som finns” betraktade han sig inte som någon vanlig marijuanarökare, utan som ”en ideologisk aktivist för hippierörelsen” som aldrig tröttnade på att låta sina vänner höra honom yttra samma orimliga påstående: ”Drogerna är för mig vad kulsprutan är för kommunisterna och gerillasoldaterna”.

Förutom marijuana och hasch hade Paulo och Vera blivit regelbundna konsumenter också av syntetiska droger. Sedan första 210

intagningen på mentalsjukhuset tog han på läkares ordination regelbundet Valium, för att mildra obehaget vid ångestattackerna. Utan fruktan för de skador de här cocktailarna kunde orsaka på hjärncellerna stoppade paret i sig droger som Mandrax, Artane, Dexamyl och Pertvitin. Amfetamin, som ingick i några av dessa preparat, verkade på det centrala nervsystemet, höjde hjärtfrekvensen och ökade blodtrycket och skapade en behaglig känsla av muskelavslappning, följd av tillstånd av eufori som kunde vara i upp till fjorton timmar. När organismen inte orkade mer tog de något sömngivande medel, som det kraftfulla Mandrax, och slocknade. Läkemedel som användes för att kontrollera epileptiska anfall eller i behandlingen av parkinson garanterade oändliga ”trippar” som pågick i dagar och nätter. En helg på Kakikos lantställe, i Friburgo, hundra kilometer från Rio, genomförde Paulo ett ”gränstest” för att se hur länge han kunde vara drogpåverkad, utan avbrott ens för att sova – och när han, efter noggrann tidtagning, hade fullbordat ett dygn utan sömn och totalt ”flummig” jublade han. På den farliga väg han hade gett sig in var drogerna det enda som verkade ha betydelse. ”Maten har för oss blivit något väldigt subjektivt”, skrev han i dagboken. ”Vi vet inte när vi åt senast och ändå har vi inte saknat mat ett dugg.”

Det fanns ett enda ankare som fortfarande verkade hindra honom från att helt driva bort från de normalas värld, från dem som inte tog droger: den envisa fixa idén att bli författare. Han hade bestämt sig för att stänga in sig i morbror Josés hus, i Araruama, och bara skriva. ”Skriva, skriva mycket, skriva allt” var hans omedelbara projekt. Vera höll med och uppmuntrade honom, men föreslog att de, innan han gav sig hän åt det, skulle koppla av och resa på semester. I april 1970 bestämde sig paret för att resa till ett av hippierörelsens meckan: Machu Picchu, inkaindianernas heliga stad, belägen i Anderna i Peru, 2 400 meter över havet. Paulo var fortfarande påverkad av den traumatiska resan till Paraguay och var rädd att något hemskt kunde hända om han for utanför Brasilien.

Först efter noggrant planerande gav sig paret till slut av. Inspirerade av filmen Easy Rider hade de inget väldefinierat mål och inte heller något bestämt datum för när de skulle komma tillbaka.

211

Den 1 maj tog de ett flyg med Lloyd Aéreo Boliviano till La Paz för en resa fulladdad med nya upplevelser – av vilka den första för Paulos del kom så fort han gick av planet på flygplatsen El Alto, i Bolivias huvudstad: snön. Han blev så upprymd när han såg allting täckt av ett kritvitt snölager att han inte kunde bärga sig: han kastade sig på marken och började äta av snön. Det var början på en månad av fullkomlig lättja. Utslagen av den tunna luften på fyratusen meters höjd i La Paz tillbringade Vera dagen i sängen på hotellet. Paulo gick ut för att se stan och van som han var vid den politiska apatin i Brasilien under diktaturen blev han chockad av att se arbetardemonstrationerna på 1 maj. När han kom tillbaka till hotellet på kvällen sa han till Vera: ”Jag är imponerad av arbetarnas förstamajtåg och möten. Jag har en känsla av att situationen håller på att vända här.” Även om politiska förutsägelser inte var hans styrka träffade han den här gången faktiskt mitt i prick: fyra månader senare skulle general Alfredo Ovando Candías regeringstid vara över, sedan han i september året före för tredje gången hade blivit landets president.

De hade fördel av de låga levnadskostnaderna i Bolivia och hyrde bil, bodde på bra hotell och gick på fina restauranger. Varannan dag tog sig den eleganta Vera tid att gå till frisören, medan Paulo bekantade sig med de branta backarna i La Paz. I denna stad kom de i kontakt med en ny sorts drog, som knappt förekom i Brasilien: mescalito – även känd som peyote, peyotl eller meskal, namnet varierade beroende på landet men betecknade alltid samma hallucinogena te som utvanns ur fint skurna och torkade delar av en kaktusväxt. Hänförda av det sinneslugn och den ro den illasmakande drycken gav dem dök de ner i oändliga hallucinationer och upplevde storslagna ögonblick av synestesi, ett tillstånd av förvirring av sinnena som ger användaren känslan av att kunna lukta en färg eller höra en smak.

De stannade i La Paz i fem dagar, drack mescalitote, gick på ställen där man spelade folkmusik, och besökte diabladas, teaterföreställningar där en man spelade Suapay, inkaindianernas motsvarighet till den kristna djävulen. Sedan tog de ett tåg till Titicacasjön, världens högst belägna navigerbara sjö. De for med båt över sjön 212

och fortsatte med tåg till Cuzco och Machu Picchu och sedan, med flyg, till Lima.

I Perus huvudstad hyrde de bil och styrde mot Santiago de Chile och passerade på vägen Arequipa, Antofagasta och Arica. Planen var att tillbringa mer tid på den här sträckan, men hotellen var så anspråkslösa att Paulo och Vera bestämde sig för att köra vidare.

Ingen av dem blev särskilt förtjust i den chilenska huvudstaden – ”en stad som vilken som helst”, skrev han – men där fick de i alla fall tillfälle att se filmen Z, av den grekiske regissören Costa-Gavras, en politisk thriller som anklagade militärdiktaturen i Grekland och som var förbjuden i Brasilien. Efter tre veckor på resa, fortfarande mer eller mindre konstant påverkade av mescalitoteet, kom de till Mendoza i Argentina, på vägen till Buenos Aires. Paulo plågades av svartsjuka när han såg den tilldragande Vera uppvaktas av andra män, särskilt när hon började tala engelska med dem, ett språk som han fortfarande behärskade dåligt. Om det i La Paz var snön som hade hypnotiserat honom förundrades han i Buenos Aires av tunnelbanan, som också var en ny upplevelse. Vana vid de låga priserna på deras tidigare resmål vågade de sig i den argentinska huvudstaden på att äta på Michelangelo, en restaurang som var känd som ”tangons katedral” och där de fick privilegiet att höra en klassiker i genren, sångaren Roberto ”Polaco” Goyeneche. När de fick notan på tjugo dollar, motsvarande ungefär 120 dollar 2008, höll Paulo på att trilla av stolen samtidigt som han insåg att de befann sig på en av de dyraste restaurangerna i staden.

Astman hade hållit sig lugn på de höga andinska höjderna, men i Buenos Aires, på havsnivå, kom den tillbaka med full kraft. Han blev sängliggande i tre dagar med 39 graders feber och anfall med andningsbesvär och han återhämtade sig inte förrän i Montevideo, den 1 juni, dagen före hemresan till Brasilien. Han insisterade på att de inte skulle flyga med Lloyd Aéreo Boliviano. Bytet av flygbolag berodde inte på vidskepelse eller på att de skulle behöva flyga tillbaka till La Paz och där byta till Rio, utan på en bronsstaty av en civilpilot som Paulo hade sett på flygplatsen i La Paz, för att hedra de ”heroiska piloter på LAB som har dött när de har flugit”: 213

”Bara en dåre skulle flyga med ett bolag som betraktar de piloter vars plan har störtat som hjältar! Har du tänkt på om piloten på vårt plan drömmer om att bli staty?”

Till slut flög de båda med Air France till Rio de Janeiro, dit de kom den 3 juni, lagom för att på tv se Brasiliens öppningsmatch i VM 1970, då landslaget besegrade Tjeckoslovakien med 4–1, med mål av Petras, Rivelino, Pelé och Jairzinho (2).

Drömmen att bli författare var lika orubblig som förut. Men han lyckades inte få en enda novell eller roman bland de främsta i de tävlingar han deltog i. ”Med krossat hjärta hörde jag resultatet på Repórter Esso”, gnällde han i dagboken. ”Jag har förlorat ännu en litteraturtävling. Jag fick inte ens ett hedersomnämnande.” Men han lät sig inte slås ner av motgångarna utan fortsatte att anteckna teman för framtida litterära arbeten, saker som ”flygande tefat”, ”Jesus”, ”Den förfärlige snömannen”, ”andar som förkroppsligas i lik” och ”telepati”. Priserna verkade emellertid allt avlägsnare för var dag som gick, som noterades i hans anteckningar: Min gode Josef, mitt skyddshelgon. Du är vittne till att jag verkligen har försökt det här året. Men jag har förlorat alla tävlingar. I går när jag fick veta om misslyckandet i barnpjästävlingen sa Vera att när lyckan väl kommer till mig kommer allt på en gång. Blir det så?

En dag ska jag svara på det.

Den 24 augusti, när han fyllde tjugotre år, gav Vera honom ett sofistikerat mikroskop och blev glad när hon såg hur mycket presenten uppskattades: flera timmar efter det att Paulo hade öppnat paketet satt han fortfarande böjd över okularen och studerade uppmärksamt objektglasen samtidigt som han antecknade i en skrivbok.

Hon blev nyfiken och ställde sig och läste vad han skrev: Det här datumet för tjugotre år sedan föddes jag. En gång var jag det här som jag tittar på i mikroskopet. Något som rör sig oavbrutet och rusar mot livet, ofattbart liten, men med artens alla ärftliga egenskaper i mig. Mina båda armar, mina ben och min hjärna 214

fanns redan programmerade. Från spermien skulle jag fortplantas, cellerna skulle mångfaldigas. Här är jag, tjugotre år.

Först då förstod hon att Paulo hade lagt sin egen säd på mikroskopets objektglas för att se sina spermier. Berättelsen fortsatte: Där kommer en möjlig ingenjör. Längre fram dör den som skulle ha blivit läkare. En vetenskapsman som kunde rädda jorden dör också, och jag betraktar oberörd alltsammans genom ett mikroskop.

Synliga för min blick rör sig mina spermier med våldsam iver, våldsam iver att hitta ett ägg, våldsam iver att förevigas.

Vera var en bra lekkamrat, men hon kunde också vara hård. När hon insåg att Paulo, om det berodde på hans vilja, aldrig skulle komma längre än till det avgångsbetyg han hade fått på Guanabaraskolan nästan tvingade hon honom att börja förbereda sig för intagningsprovet till någon högre skola. Förmynderskapet åstadkom förvånansvärda resultat. Vid årets slut hade hennes pojkvän lyckats bli antagen till inte mindre än tre högskoleinstitutioner: juridik, på Cândido Mendes, teaterregi, på Teaterhögskolan och kommunikation, på Katolska universitetet (PUC) i Rio. Det här goda resultatet var naturligtvis inte bara Veras förtjänst.

Förklaringen till hur han hade kunnat gå från en skola som inte var känd för att ha någon som helst kvalitetsundervisning till att klara tre olika intagningsprov låg också i Paulos stora litterära aptit.

Sedan han för fyra år sedan hade börjat med de systematiska anteckningarna om sin läsning hade han läst mer än trehundra böcker, eller sjuttiofem per år – en astronomisk siffra om man tänkte på att varje brasilian på den tiden i genomsnitt läste en bok per år. Han läste mycket och han läste allt. Från Cervantes till Kafka, från Jorge Amado till Scott Fitzgerald, Aiskylos till Aldous Huxley. Han läste sovjetiska dissidenter, som Alexander Solzjenitsyn, och brasilianska sanningssägare som humoristen Stanislaw Ponte Preta. Han läste, skrev en liten kommentar om varje bok och delade, precis som de litteraturkritiker som skulle gå så hårt åt honom, ut stjärnor efter 215

eget godtycke. Att få fyra stjärnor, det högsta betyget, var ett fåtal förunnat, som Henry Miller, Borges och Hemingway. Och fullkomligt ogenerat kunde han i en och samma säck stoppa böcker som En amerikansk dröm (Norman Mailer), Révolution dans la révolution (Régis Debray) och två brasilianska klassiker, Markerna brinna (Euclides da Cunha) och História Econômica do Brasil (Caio Prado Jr), alla placerade i den förnedrande kategorin ”Utan betyg – Noll stjärnor”.

I detta virrvarr av teman, stycken och författare fanns en genre som verkade börja väcka Paulos intresse: böcker som handlade om ockultism, häxeri och satanism. Ända sedan han fått ögonen på Alquimia Secreta dos Homens (Människornas hemliga alkemi), en liten bok skriven av den spanske trollkarlen José Ramón Molinero, hade han slukat allt han kom åt som handlade om den värld som är oåtkomlig för de mänskliga sinnena. När han hade läst klart Vår fantastiska värld, en världsbästsäljare i den magiska realismen skriven av belgaren Louis Pauwels och fransk-ukrainaren Jacques Bergier, kände han sig redan som en medlem i denna nya klan. ”Jag är en magiker som förbereder mig på att vakna”, skrev han i dagboken. Mot slutet av 1970 hade han samlat på sig ett femtiotal böcker i genren. Under den här perioden hade han läst, kommenterat och gett stjärnor åt alla sex böcker som hade publicerats i Brasilien av tysken Herman Hesse, schweizaren Erich von Dänikens bästsäljare (Var gudarna astronauter? och Tillbaka till stjärnorna) och en salig blandning av andra verk som sträckte sig från klassiker som Goethes Faust, som bara fick tre stjärnor, till svindlerier som Magia Negra e Magia Branca (Svart magi och vit magi), av en viss V. S. Foldej, som inte ens förtjänade något betyg.

En av de mest firade författarna i den här nya vågen inte bara skrev om ockultism utan omgav också sin egen historia med mystik.

Det var Carlos Castaneda, som påstods vara född 1925 i Peru (eller 1935, i Brasilien, enligt andra källor) och som hade utbildat sig i antropologi vid University of California i Los Angeles. När han förberedde sin doktorsavhandling bestämde han sig för att förvandla sina fälterfarenheter från Mexiko, om användandet av naturliga droger 216

som peyote, svampar och spikklubba (den så kallade ”djävulsörten”) i indianriter, till självbiografiska böcker. Castanedas världssuccé, författaren hamnade till och med på omslaget till tidskriften Time, lockade till Sonoraöknen, på gränsen mellan Kalifornien och Arizona och Mexiko, horder av hippies som kom från jordens alla hörn på jakt efter det nya förlovade landet.

För den som, likt Paulo, inte tror på sammanträffanden såg det ut som ett ”tecken” att hans mor precis då i present erbjöd honom en resa just till USA. Mormor Lilisa skulle fara till Washington och hälsa på dottern Lúcia, gift med diplomaten Sérgio Weguelin, och Paulo skulle kunna följa med henne till den amerikanska huvudstaden och, om han ville, skulle han sedan kunna resa vidare ensam eller med kusinen Serginho, som var några år yngre. Förutom möjligheten att på nära håll lära känna trakterna där Castanedas schamaner levde kom presenten lägligt också av en annan orsak, förhållandet med Vera tycktes nämligen vara på väg att ta slut. ”Livet med henne börjar bli komplicerat”, klagade han i början av 1971 i sin dagbok. ”Vi har inte sex längre, hon gör livet till ett helvete för mig och jag gör livet till ett helvete för henne. Jag älskar henne inte längre. Det är bara vana.” Situationen hade blivit så dålig att de hade flyttat isär. Vera hade flyttat tillbaka till lägenheten i Leblon och Paulo hade bytt Santa Teresa mot den lilla vindsvåningen hos mormor och morfar som han hade bott i innan han flyttat till Copacabana. I dagboken berättade han för övrigt också att han var ”halvt gift” med en ny kvinna, den unga skådespelerskan Christina Scardini, som han hade träffat på teaterskolan och som han svor att han var vansinnigt förälskad i. Det var lögn, men det såg inte så ut: under hans en och en halv månad långa resa fick den unga kvinnan ta emot inte mindre än fyrtiofyra brev som han skickade från USA. Efter en avskedsmiddag som hans föräldrar ordnade för honom och hans vänner gick han i början av maj tillsammans med mormor och morfar ombord på ett Varig-flyg till New York, där de skulle ta ett plan till Washington. När de steg av på Kennedy Airport kunde varken Paulo eller Lilisa förstå varför mäster Tuca fick så bråttom för att hinna med planet klockan elva till Washington, vars gate 217

enligt vad högtalarna meddelade hade stängt. Lilisa och Paulo argumenterade att det inte var någon anledning att jäkta, om de missade planet kunde de lika gärna ta nästa, en halvtimme senare. Men hans envise morfar ville inte diskutera saken. Andfådda efter spångmarschen steg de tre ombord på planet just innan dörrarna skulle stängas. Den gamle mannen lugnade sig inte förrän alla satt på sina platser och hade spänt fast säkerhetsbältena. På kvällen när de såg en nyhetssändning på tv hemma hos mostern förstod Paulo att det var ödets hand som hade skyndat på mäster Tuca på flygplatsen: direkt efter starten fick 11.30-planet, ett tvåmotorigt Convair som flögs av bolaget Allegheny (sedermera US Airways), mekaniska problem och när det försökte nödlanda i närheten av New Haven, sjuttio kilometer från New York, kraschlandade det och dödade de trettio passagerarna och besättningsmännen.

Inkvarterad hemma hos mostern och hennes man diplomaten i staden Bethesda, i delstaten Maryland, en halvtimme från Washington, hade Paulo istället för att skriva en resedagbok bestämt sig för att registrera allt som hände framför ögonen på honom i den störtflodslika korrespondensen till Christina. Och han verkade full av beundran över vad han såg. Han kunde stå och gapa i flera minuter framför automater som sålde frimärken, tidningar och läskedrycker, eller tillbringa timmar i affärer på varuhus utan att köpa någonting, bara låta sig hänföras av mängden olika produkter. Redan i första brevet beklagade han sig över att han inte hade tagit med sig ”en kasse med pengar” från Brasilien, han hade nämligen upptäckt att 20-centavosmynten gick att använda som 25-centsmynt i alla automater, trots att den brasilianska valutan var fem gånger mindre värd än den amerikanska på den tiden. ”Jag skulle ha sparat mycket pengar om jag hade tagit med mig mer mynt”, bekände han, ”för 25 cent är vad jag betalar i porto för ett brev till Brasilien i frimärksautomaterna eller för en biljett för att se porrfilmer i någon av de många porrbutikerna som finns här.” Allt var nytt och allt gjorde intryck på honom, från hyllorna i snabbköpen fullproppade med överflödsartiklar till konstverken på National Gallery – där Paulo grät när han kände med händerna på duken på Döden och den girige, 218

av den holländske målaren Hieronymus Bosch. Han visste mycket väl att det betraktades som en dödssynd på vilket seriöst museum som helst att ta på ett konstverk, men han petade med fingrarna inte bara på Boschs målning utan också på flera andra rariteter. Han stod stilla framför konstverket i några minuter, såg sig omkring och när han var säker på att inga vakter iakttog honom begick han helt ogenerat den kätterska handlingen att breda ut de tio fingrarna över målningen. ”Jag har tagit på van Gogh, Gauguin, Degas och jag kände något växa inom mig, förstår du?” avslöjade han för flickvännen. ”Jag växer här. Jag lär mig massor.”

Ingenting verkar emellertid ha gjort så starkt intryck på honom i den amerikanska huvudstaden som de besök han gjorde på ett militärmuseum och på FBI. Det första, med massor av föremål om USA:s deltagande i de båda världskrigen, tyckte han verkade vara ett ställe ”dit ungarna skickas för att lära sig hata USA:s fiender”. Inte bara ungarna, att döma av hans reaktion. Efter att ha gått igenom hela museet och sett flygplan, raketer och filmer om den amerikanska militärmakten gick han ut därifrån och sa att ”jag hatar ryssarna, jag vill döda, döda, jag dreglar hat”. På turen på FBI, guidad av en federal agent, såg han Gangstermuseet, med originalkläder och vapen som hade använts av kända banditer, som Dillinger, ”Baby Face Nelson”, ”Machine Gun Kelly” med flera, liksom autentiska brev av personer som varit gisslan i stora kidnappningsdramer. I andra änden av salen såg han förvånat en lampa som blinkade, under vilken det fanns en text som sa: ”Varje gång denna lampa tänds begås ett brott av typen A (mord, kidnappning eller våldtäkt) i USA.” Det värsta var att lampan tändes var tredje sekund. Vid skjutbanan skröt agenten om att i FBI sköt man bara för att döda. På kvällen sammanfattade Paulo upplevelserna av besöket, i ett brev fullt av utropstecken: De missar inte ett skott! De sköt med revolver och med maskingevär och varje gång i huvudet på måltavlan! Inte ett enda utanför!

Och det var barn där! Barn, älskling, som tittade på allt det där!

Hela skolklasser vid FBI:s monter för skjutning för att se hur de 219

försvarar fosterlandet! Helt otroligt, älskling! Agenten berättade att antagningskraven till FBI är: minst 1,80 m lång, bra skjutskicklighet och en historia som tål en fullständig granskning. Inget mer. Det görs inget kunskapstest, bara skjutskicklighet. Jag är i världens mest avancerade land, i landet med total bekvämlighet och den högsta sociala fulländningen. Hur kan det komma sig att det ser ut så här?

Paulo var mån om sin offentliga framtoning och insisterade i slutet av nästan varje brev på att Christina inte fick visa vad han hade skrivit för någon. Hon fick avslöja innehållet i breven för vem hon ville, men inte visa dem. ”De är väldigt privata och jag har inte brytt mig ett dugg om stilen”, förklarade han. ”Berätta vad jag skriver, men visa inte för någon.” Efter en vecka av mängder av besök på olika ställen köpte han en tågbiljett till New York, där han tänkte bestämma vart han skulle bege sig därefter. Sittande ombord på en bekväm röd och blå andraklassvagn av bolaget Amtrak genomfors han av en rysning några minuter efter det att han hade lämnat Washington, då han fick veta att de betongbunkrar med orden fallout shelter målade med gula bokstäver som han såg vid sidan av järnvägen var skyddsrum som klarade radioaktiv strålning, dit alla människor skulle bege sig i händelse av ett atomkrig. De mörka tankarna skingrades av att någon puffade honom på axeln när tåget höll på att stanna vid den första stationen, i staden Elizabeth i New Jersey. Det var konduktören, i blå uniform och med en läderväska fastsatt vid midjan, som tilltalade honom: ”Morning, sir, may I see your ticket?”

Förskräckt och utan att fatta vad han menade, svarade han på portugisiska: ”Ursäkta?”

Mannen verkade ha bråttom och vara på dåligt humör: ”Don’t you understand? I asked for your ticket! Without a ticket nobody travels on my train.”

Först då insåg Paulo, med ens djupt nedslagen, att Veras alla ansträngningar att få honom att tala flytande engelska hade varit förgäves. Utan henne att vända sig till förstod han att det var en sak 220

att läsa böcker på engelska och då med hjälp av sin flickvän eller lexikon. En helt annan sak var att tala och, framför allt, förstå vad folk sa på det där språket. Den nedslående verkligheten var att han var ensam i USA och inte kunde uttala ett endaste ord på engelska.

12.

Upptäckten av USA Paulos första intryck av New York var det sämsta tänkbara. I motsats till den rena och färgsprakande stad han hade vant sig vid att se på filmduken och i skildringarna i böckerna verkade den stad som gled förbi utanför fönstret, så fort tåget kom ut ur tunneln och for in på ön Manhattan, myllra av tiggare och fula människor, som var illa klädda och såg hotfulla ut. Men denna anblick gjorde honom inte nedslagen. Han tänkte inte stanna mer än några dagar i stan och sedan dra vidare mot resans verkliga mål: Grand Canyon i Arizona och de magiska öknarna i Mexiko, så besjungna i gurun Castanedas verk. De första tipsen om hur han skulle överleva i den där djungeln fick han redan på tåget av den spanskamerikanska passagerare som hade räddat honom ur knipan med biljetten.

Eftersom Paulo bara hade trehundra dollar och hade för avsikt att tillbringa två månader med att ”genomkorsa USA från ena änden till den andra” måste han först och främst byta transportmedel, från tåg till Greyhoundbuss. De bussarna kom han ihåg att han hade sett många gånger på bio, där de for fram på vägar genom öknen med den eleganta vinthunden målad på karossen. Genom att köpa ett reskort för nittionio dollar fick passageraren rätt att under fyrtiofem dagar fara till vilken plats som helst dit det gick en Greyhoundlinje, eller med andra ord, mer än tvåtusen städer utspridda i USA, Mexiko och Kanada. Och om planen verkligen var att resa omkring i två månader skulle de återstående pengarna inte tillåta honom att bo någon annanstans än på något av de många 222

härbärgen som YMCA hade – där en natt gick på sex dollar, inklusive frukost och middag.

Men det behövdes bara två dagar för att New York skulle skingra den besvikelse som hade gripit honom när han anlände. Först och främst för att rummen på YMCA, även om de var små – hans var hälften så stort som rummet hos mormor och morfar – och inte hade badrum, tv eller luftkonditionering, var enkelrum och mycket rena, sängkläderna byttes varje dag. Personalen var artig och måltiderna som serverades i matsalen var kanske inga läckerheter men de var välgjorda och smakade bra. Om det inte vore för obekvämheten att tvingas dela på ett enda badrum med alla de andra gästerna i korridoren skulle Paulo kunna bo kvar på härbärget i obegränsad tid. Problemet var fortfarande språket. Varje dag i matsalen gjorde han alla andra i den hungriga och otåliga kön irriterade genom sin oförmåga att förmedla till kocken vad det var han ville ha. Det var en stor lättnad när han lärde sig att den goda bönröran som de serverade hette poroto. Eftersom det var ett ord som han uttalade utan svårigheter var problemet ur världen: tills han hade fått kläm på knepen med språket skulle han bara äta poroto.

New Yorks toleranta och liberala atmosfär bidrog också till att han snabbt försonades med staden. Paulo upptäckte att såväl sex som marijuana och hasch gick att få tag i på gatan, framför allt i området kring Washington Square, ett torg där hippiegäng från alla möjliga håll brukade hålla till hela dagarna och spela gitarr och njuta av den första vårsolen. En kväll kom han till restaurangen på härbärget fem minuter innan de stängde. Trots att nästan alla platser var lediga tog han sin bricka och satte sig mitt emot en smal tjej som såg ut att vara omkring tjugo år, med långa vita armar och klädd i vad som verkade vara den officiella hippiedräkten i hela världen – en vid indisk flerfärgad bomullsklänning som nådde ner till fötterna. Ett leende bredde ut sig i det fräkniga ansiktet och Paulo, säker på att han hade engelska nog för en kurtis, avancerade: ”Excuse me?”

Den unga kvinnan förstod inte: ”What?”

223

När han insåg att han inte ens kunde uttala ett simpelt excuse me slappnade han av och började skratta åt sig själv. Genom att slappna av blev det lättare att kommunicera och klockan elva på kvällen var brasilianen och Janet – det var så den unga kvinnan hette – ute och gick tillsammans på stadens gator. Hur mycket Paulo än försökte få veta vad Janet gjorde förstod han inte vad ordet belei betydde, det ämne som hon studerade. Belei? Men vad innebar det att läsa belei? Janet avlägsnade sig några steg med en teatral gest och hoppade med utbredda armar upp i luften och snurrade runt. Hon gjorde ytterligare ett par, tre små hopp på tårna, inför de förbipasserandes nyfikna blickar, landade graciöst framför honom och låtsades vara en undersåte som neg för kungen. Jaha, nu förstod han! Belei var balett, hon var balettdansös! Mot slutet av kvällen, på väg tillbaka till härbärget, där kvinnor och män sov på olika avdelningar, stannade paret i ett prång vid Madison Square Garden för att kramas innan de skildes. Under kyssarna och kramarna lät Janet handen glida ner nedanför midjan på Paulo, utanpå jeansen, men hon avbröt genast smekningarna och viskade i hans öra och nästan bokstaverade orden för att han skulle förstå: ”Jag har varit med andra killar förut, men du … Wow! Du är den förste jag har träffat som har fyrkantig snopp.”

Skrattande fick han förklara att nej, han hade inte fyrkantig snopp. För att inte behöva lämna värdehandlingarna i skåpet på YMCA hade han stoppat alla pengar och returbiljetten till Brasilien i passet med hårda pärmar och lagt alltsammans på ett ställe som han tyckte var säkert: innanför kalsongerna.

Och det var ledd av Janets hand – Janet som han ofta skulle komma att ha sex med, på dolda platser i parker och trädgårdar – som han lärde känna en ny värld som hette New York, just så galen och kultiverad som staden kunde vara i början av 1970-talet. Han gick med i demonstrationer mot Vietnamkriget, gick på barockmusikkonserter i Central Park och häpnade när han gick nerför några trappor och såg en sagolikt upplyst Pennsylvania Station. ”Det är en tågstation större än Central do Brasil i Rio”, berättade han i ett brev till flickvännen, ”bara det att den ligger helt under jorden.” Han blev 224

exalterad när han steg in i Madison Square Garden, ”där Cassius Clay tre månader tidigare hade blivit besegrad av Joe Frazier”.

Paulos kärlek till boxaren som skulle ta namnet Muhammad Ali var så stor att han inte bara följde alla hans matcher utan också brukade jämföra sina egna futtiga fysiska mått med de hos den amerikanske jätten. Även om han inte hade bestämt datum för återresan verkade tiden kort för att hinna njuta av allt som New York hade att erbjuda en ung kille som kom från ett fattigt land under militärdiktatur.

När han lyckades få lite tid över försökte han i breven sammanfatta den strömvirvel han upplevde: Det finns stadsdelar där allt – böcker, tidningar, annonser – är skrivet på kinesiska, andra på spanska eller italienska. Det bor människor av alla sorter på mitt hotell: män i turban, militanta anhängare av Svarta pantrarna, indier i långa kläder, allt händer här. I går kväll när jag gick ut ur rummet särade jag på två sextioåringar som bråkade och slogs med varandra! Gubbarna fajtades som bara den!

Jag har fortfarande inte berättat för dig om Harlem, den svarta stadsdelen, det är otroligt, jag är såld. Vad är NY? Jag tycker NY är horor som går på gatan mitt på dagen i Central Park, det är huset där Rosemarys baby spelades in och det är platsen där West Side Story spelades in.

Innan han klistrade igen kuverten beströdde han brevmarginalerna med drypande sentimentala kärleksförklaringar (”avgudade, älskade, fantastiska kvinna” eller ”jag ringer dig även om jag måste vara utan mat en hel dag bara för att få höra din röst i en minut”) och en och annan lögn som ”du behöver inte vara orolig för att jag ska vara otrogen” och ”du kan lita på mig till hundra procent”. Faktum är att Paulo efter två veckors glödhet smekmånad med USA:s största stad hade kommit till insikt om åtminstone två begränsningar: varken hans knackiga engelska eller hans besparingar skulle räcka till för att förverkliga planen att resa omkring ensam i två månader i USA. Penningfrågan skulle kunna ordnas genom en manöver som Janet föreslog: att bara använda Greyhoundbiljetten på nattresor 225

som varade mer än sex timmar, så att han kunde sova på bussen.

Språkproblemet verkade däremot olösligt. Paulos ordförråd var nog tillräckligt för att han skulle tillfredsställa de grundläggande behoven, som att sova och äta, men han visste att resan skulle förlora charmen om han inte förstod ordentligt vad andra sa. I valet mellan att återvända till Brasilien och att be om hjälp bestämde han sig för det bekvämaste alternativet: han ringde ett collect call till mosterns hem i Washington och frågade om kusinen Sérgio, som talade flytande engelska, ville följa med honom på resan. Några dagar senare gav sig de båda killarna, med ryggsäck på ryggen och bussen som hotell, av till Chicago, som var första anhalten på väg till Grand Canyon i hjärtat av Arizona, mer än fyratusen kilometer från Manhattan och så långt därifrån att klockan där var två timmar mindre än i New York.

Den enda skriftliga dokumentationen från den här perioden är breven han skickade till Christina och märkligt nog nämns inte reskamraten i dem en enda gång, trots att han ju faktiskt räddade resan. Det här är inte bara ett förbiseende, för Paulo inte bara glömde att nämna att Serginho var med honom, han sa dessutom till flickvännen att han reste ensam. ”Jag kanske lämnar kameran hos moster under resan”, skrev han, ”för jag är ensam och jag kan ju inte ta kort på mig själv och lika gärna som att hålla på och fota landskap kan jag köpa vykort.” Han ville få den långa resan att framstå som ett djärvt äventyr.

Eftersom pengarna var begränsade noterade Paulo alla utgifter på papper och skrev kostnaden i dollar och vad den motsvarade i brasiliansk valuta: ett paket cigaretter, 60 cent (3 cruzeiros), en hamburgare, 80 cent, en tunnelbanebiljett, 30 cent, en biobiljett, 2 dollar. Varje gång de missade nattbussen minskade kassan med 7 dollar, priset för de enklaste väghotellen. Det bad av civilisation och barbari som han hade fått i New York hade gjort honom så omskakad – chockad, var det ord han själv använde – att han hade svårt att anpassa sig till delstaterna på landet i Mellanvästern. ”Efter NYC finns inte mycket att säga”, beklagade han sig för Christina i ett brev med spretande stil som han skrev på bussen medan den körde.

226

”Jag skriver bara för att jag saknar min flickvän väldigt mycket.”

De andra städerna han kom till förtjänade bara ytliga noteringar i korrespondensen. Intrycket han fick av Chicago var att det var ”den kallaste” staden på resan, dittills. ”Folk är helt neurotiska, på ett fullkomligt aggressivt och okontrollerat sätt. Det är det allvarliga arbetets stad.”

Efter fem dagar på vägarna sken Paulo upp när han genom det dammiga bussfönstret såg en vägskylt som upplyste: ”Cheyenne – 100 miles”. Det där var en stad, belägen på gränsen mellan Wyoming och Colorado, mitt i den amerikanska Västerns hjärta, som han tyckte att han kände till sedan han var liten. Paulo hade läst så många böcker och tidningar och sett så många västernfilmer som utspelade sig i Cheyenne att han kände att han ur minnet kunde återskapa gatunamnen, hotellen och saloonerna där äventyren med cowboyer och indianer ägde rum. Hans förvåning när han såg vägskylten berodde på att han inte visste att staden fanns i verkligheten. I hans tankevärld var Cheyenne en fantasi som författarna och skaparna av filmerna och serierna hade lagt beslag på och som han hade läst och sett som barn och tonåring.

Trots att han inte borde ha förväntat sig något annat var det med stor besvikelse han upptäckte att i den mån det ännu fanns cowboyer i staden – med stövlar med klack, cowboyhatt, bälte med ett avbildat tjurhuvud i spännet och revolver i midjan – så förflyttade de sig numera med Cadillac cabrioleter. Det enda spår av det Cheyenne han hade sett i Indianerna, en västernklassiker av John Ford, var diligenserna som användes av den lokala kolonin av amishfolket – en konservativ kristen sekt som finns i Kanada och USA som förbjuder användandet av sådana moderniteter som hissar, telefoner och bilar.

Men mest besviken blev han ändå när han upptäckte att den gamla och dammiga Pioneer Street, favoritplatsen för cowboyernas dueller sent på eftermiddagen i det mytiska Cheyenne, hade förvandlats till en starkt trafikerad fyrfilig asfalterad gata där dussintals affärer som sålde elektroniskt krimskrams låg tätt bredvid varandra.

Den naturliga vägen att ta sig till Grand Canyon var att åka omkring tusen kilometer mot sydväst och fara igenom Colorado och 227

en del av New Mexico tills de kom in i Arizona. Men eftersom båda ville se Yellowstone National Park, och eftersom de var angelägna om att utnyttja Greyhoundkortet till sista cent, styrde de kosan åt rakt motsatt håll, mot norr. När Paulo insåg att det närmaste han kunde komma nationalparken med Greyhoundbussen var staden Idaho Falls gjorde han två obetänkta saker efter varandra. Först slängde han ut trettio dollar på att hyra en bil. Sedan ljög han för uthyrningsfirman, eftersom han inte hade tagit körkort, och visade fram sitt medlemskort i Skådespelarförbundet i Rio som om det vore ett brasilianskt körkort.

Trots att han var medveten om risken att bli anhållen ifall han skulle stoppas av en vägpolis körde han omkring hela dagen bland parkens glaciärer och gejsrarna som sprutade varmvatten och svavel över snön, och såg björnar och hjortar som gick över vägen. På kvällen återvände de för att lämna tillbaka bilen och försökte genast komma på en Greyhoundbuss för att värma sig. Trots att det var mitt i sommaren och de hade varit med om temperaturer på upp till 38 grader var kylan på platsen där de befann sig, två timmar från gränsen till Kanada, så outhärdlig att uppvärmningen i bilen inte var tillräcklig för att göra det varmt i kupén. Eftersom ingen av dem hade kläder som lämpade sig för sådana här temperaturer sprang de, när de kom till busstationen i Boise, huvudstaden i Idaho, fram till Greyhounds lucka för att fråga när nästa nattbuss gick. Vart? Vart som helst där det inte var så kallt. Och om den enda destinationen med lediga platser så här dags var San Francisco i Kalifornien, då var det dit de skulle.

Mitt i natten, när bussen for genom öknen i Nevada skrev Paulo ett brev till Christina och skröt om att han hade lurat tjänstemannen på uthyrningsfirman med låtsaskörkortet, men ångrade sig samtidigt eftersom den onödiga utgiften för hyran av bilen hade ”spräckt budgeten”. Och han berättade också att han hade upptäckt varifrån den starka whiskylukten som förpestade Greyhoundbussarna kom: ”Alla här går omkring med sin egen lilla plunta i fickan. Folk dricker väldigt mycket i USA.” Han avbröt brevet och återupptog det några timmar senare: 228

Jag skulle åka direkt till San Francisco, men jag upptäckte att hasardspel är tillåtet i Nevada och tillbringade natten här. Jag ville spela och jag ville se hur de spelar. Jag lärde inte känna någon på kasinot, alla var alldeles för upptagna med att spela. Jag förlorade fem dollar på en enarmad bandit, du vet, de där maskinerna som man lägger pengar i och drar i en spak. Bredvid mig sitter en cowboy, i stövlar, hatt och snusnäsduk som i filmerna. Hela bussen är förresten full av cowboyer. Jag är in the far west på väg mot San Francisco, där klockan bör vara omkring elva på kvällen. Om sju timmar kommer jag att ha korsat hela den nordamerikanska kontinenten, något som inte många människor har gjort.

När kusinerna efter tjugotvå dagar på resande fot kom fram till staden var de helt slut och tog in på ett YMCA-härbärge och sov hela dagen för att försöka återhämta sig efter de mer än hundra timmar de suttit på trånga bussar.

San Francisco, hippierörelsens och 1968 års protestdemonstrationers vagga, gjorde ett lika starkt intryck på Paulo som New York. ”Den här stan är mycket friare än NYC. Jag gick in på en lyxnattklubb och såg nakna kvinnor som älskade med män på scenen, mitt framför ögonen på de rika amerikanerna med sina fruar”, berättade han upphetsat och beklagade att han inte hade kunnat se allt. ”Jag smet in som hastigast och såg lite grann, men eftersom jag inte hade råd att sätta mig vid ett bord blev jag utkastad av en snubbe.”

Förvånad såg han tonåringar få tag i och sätta i sig LSD-tabletter mitt på ljusa dagen, han köpte hasch i hippiekvarteret – och rökte cigaretten på gatan, utan att besväras av någon – han deltog i demonstrationer mot Vietnamkriget och såg en pacifistisk marsch med buddistmunkar upplösas med batongslag av ett gäng unga svarta killar. ”Stans gator utstrålar totalt vansinne”, sammanfattade han i ett brev till Christina.

Efter fem ”råflummiga” dagar i det underground-disneyland som stan hade förvandlats till satte sig kusinerna på en ny buss för att ta sig till Grand Canyon. De gick av i Los Angeles på halva 229

vägen, men eftersom det råkade vara den 4 juli, USA:s självständighetsdag, var det tomt på gatorna och de blev inte kvar särskilt många timmar i stan. ”Ingenting är öppet, och att hitta någonstans att äta frukost var inte lätt”, klagade han. ”Den berömda Hollywood Boulevard var helt öde, inte en människa på gatan, men man såg i alla fall att allt här är otroligt lyxigt, till och med den simplaste baren.” Och eftersom levnadskostnaderna i Los Angeles inte verkade förenliga med ryggsäcksluffarnas budget stannade de inte ens över natten. De satte sig på en ny buss och ett dygn efter det att de hade lämnat San Francisco kom de till Flagstaff, ingångsporten till Grand Canyon.

De hutlösa priserna på hotellen och restaurangerna var nästan lika fantastiska som skönheten hos ravinen genom vilken Coloradoflodens leriga vatten flöt fram. Eftersom YMCA inte hade något härbärge i trakten köpte de ett nylontält – vilket grävde ett nitton dollar stort hål i den magra kassan – och tillbringade första natten på en hippiecamping, där de åtminstone var garanterade gratis hasch. Så fort solen gick upp tog de ner tältet, fyllde ryggsäckarna med vattenflaskor och burkmat och gav sig av mot Grand Canyon till fots. De gick i stark sol hela dagen och när de trötta och hungriga bestämde sig för att stanna upptäckte de att de befann sig på den plats där dalgången var som bredast – tjugo kilometer från den ena kanten till den andra – och även djupast: mellan dem och flodbädden var djupet 1 800 meter. De satte upp tältet, gjorde upp en liten eld för att värma burksoppan och föll utmattade i sömn och vaknade inte förrän av det första solljuset nästa dag.

När Serginho föreslog att de skulle gå ner till Coloradofloden blev Paulo förskräckt. Eftersom det inte fanns en människa där, förutom de båda, befarade han att de gick på en led som inte användes av särskilt många turister och om de råkade ut för något skulle det inte finnas någon att be om hjälp. Men Serginho hade bestämt sig: om Paulo inte hade lust skulle han gå ner ensam. Han packade ryggsäcken och började vandra ner, under protester från kusinen, som skrek och försökte få honom att vända om: ”Serginho, problemet är inte att komma ner, utan tillbaka! Det 230

kommer att vara stekhett och att gå upp kommer att vara som att gå uppför trapporna på ett femhundravåningshus! I gassande sol!”

Det var lönlöst, hans kusin vände sig inte ens om för att lyssna.

Det var inget annat att göra än att ta ryggsäcken och börja följa Serginho, som befann sig hundra meter framför honom. Platsens skönhet jagade en del av hans fruktan på flykten. Grand Canyon var som ett 450 kilometer långt sår som hade öppnats i en öken av röd sand och på vars botten rann vad som såg ut som en liten rännil med vatten. I själva verket var det den mäktiga Coloradofloden, som har sina källor i Klippiga bergen i delstaten Colorado och som flyter genom ytterligare sex amerikanska delstater (Arizona, Kalifornien, Nevada, Utah, New Mexico och Wyoming) innan den 2 300 kilometer senare mynnar ut i Californiaviken i Mexiko. Att stå där var verkligen en obeskrivlig känsla.

Efter fem timmars vandring stannade Paulo, som var helt slut, och föreslog för kusinen att de skulle avsluta äventyret och börja gå tillbaka: ”Vi åt knappt någon middag i går, vi åt ingen ordentlig frukost i morse och vi har fortfarande inte ätit lunch. Kolla upp så ser du hur långt vi har att gå upp.”

Men den andre var orubblig: ”Då får du stanna här och vänta på mig, för jag tänker gå ner till floden.”

Och så gick han vidare. Paulo hittade en skugga där han satte sig, rökte en cigarett, njöt av det storslagna landskapet och den fullständiga tystnaden. Han tittade på klockan och såg att den var tolv. Han gick ner några meter och försökte få syn på Serginho, men kunde inte hitta honom. Och inte någon annan heller, för den delen: det fanns inte en levande varelse så långt ögat kunde nå. Ingen turist, ingen som bodde i trakten, det fanns ingen alls på många, många kilometers omkrets. Han såg att om han gick ner lite till skulle han komma till en klippavsats varifrån han skulle ha en vidsträckt utsikt över platsen. Men inte heller därifrån kunde han få syn på kusinen.

Han började ropa hans namn, med händerna kupade runt munnen.

Han ropade, var tyst ett tag och väntade på svar och ropade igen.

231

Hans röst ekade mot de röda klippväggarna, men han såg eller hörde inte ett tecken av den andre. Det var klart som dagen att de hade valt en ogästvänlig och sällan använd stig. Från rädslan till paniken var steget inte långt. Han kände sig fullkomligt hjälplös och ensam där han befann sig vid världens ände och tankarna började gå runt i huvudet på honom. ”Jag kommer att dö här”, upprepade han högt. ”Jag kommer dö. Jag kommer inte klara det. Jag kommer inte komma härifrån. Jag kommer dö här, i det här fantastiska landskapet.”

Paulo visste att temperaturen så här dags på dagen, mitt i sommaren, i Grand Canyon brukade stiga till över femtio grader. Vattnet var slut och ingenting tydde på att det kunde finnas någon bäck någonstans i den där öknen. Och ärligt talat visste han inte längre var han var någonstans, för stigarna delade sig och gick kors och tvärs och gjorde honom förvirrad. Han började ropa på hjälp, men ingen kom och det enda han hörde var ekot av sin egen röst. Klockan var nu redan över fyra på eftermiddagen. Förtvivlad över att inte hitta sin kusin började han snubblande springa ner mot floden, trots att han visste att varje steg ner betydde att han skulle behöva ta det också upp. Solen brände i ansiktet när han stötte på ett civilisationstecken.

På en stor sten satt en järnskylt med en röd knapp och en varning skriven i relief: ”Om du har gått vilse, tryck på den röda knappen så kommer du att räddas med helikopter eller mulor. Du kommer att tvingas betala böter på US$ 500”. Han hade bara åttio dollar kvar – Serginho borde ha ungefär lika mycket – men upptäckten av skylten gjorde honom säker på två saker: de var inte de första som hade varit så dumma att de gett sig in på den där stigen och risken för att dö där var undanröjd, även om det skulle innebära några dagar i häkte tills föräldrarna hade skickat pengar till böterna. Men först måste Paulo hitta Serginho. Han gick ner ytterligare tjugo, trettio meter, utan att tappa den röda knappen ur sikte, hans enda hållpunkt. Bakom en kurva fick han syn på en naturlig utsiktsterrass där en metallkikare satt fastskruvad och på vilken det fanns en springa att stoppa mynt i. Han stoppade i 25 cent, linsen öppnades och han började söka igenom flodstranden för att hitta sin reskamrat. Där var han: 232

Serginho låg och sov, hopkrupen i skuggan av en sten och var av allt att döma lika utmattad som Paulo. Det var kväll och mörkt när de båda kom tillbaka till Flagstaff, där de hade gått av bussen två dagar tidigare. De var möra i kroppen av trötthet och huden var rödbränd och svullen av solen, men de levde. Efter denna oerhört ansträngande dag kändes tanken på att sova en natt till på hippiecampingen så nedslående att Paulo vågade sig på ett förslag: ”Jag tycker vi är värda två saker i dag: att äta middag på restaurang och sova på hotell.”

De hittade ett trivsamt och billigt motell, lämnade ryggsäckarna och gick in på första bästa restaurang, där de beställde var sin T-benstek – en rejäl biff som knappt fick plats på tallriken och som kostade tio dollar, lika mycket som motellet. De slösade med pengarna båda två. Solen hade tagit musten ur dem och de orkade knappt ens lyfta besticken. Eftersom de var vrålhungriga kastade de i sig maten tills tallrikarna var tomma. Fem minuter senare var de på toaletten och kräktes. De gick tillbaka till motellet och dråsade i säng den sista natten de tillbringade tillsammans på den här resan.

Nästa dag for Serginho tillbaka hem till sina föräldrar i Washington och Paulo fortsatte till Mexiko.

Det ursprungliga skälet till att han hade tackat ja till sin mors erbjudande om flygbiljetten hade varit att det skulle ge honom en chans att få vandra i de mystiska öknar som hade inspirerat Castaneda, men han hade blivit så betagen av allt det nya i landet som helhet att han nästan hade glömt det. Nu, med ont i kroppen efter äventyret i Grand Canyon och medan pengarna snabbt höll på att ta slut, var han bra frestad att återvända till Brasilien. Men eftersom Greyhoundkortet var giltigt i några dagar till bestämde han sig ändå för att fortsätta som han hade planerat från början. Paulo hade hunnit vänja sig vid det amerikanska välståndet och blev bestört över den fattigdom han såg i Mexiko, i stort sett som i Brasilien.

Han provade så många svampdrycker och hallucinogena kaktusteer han kunde och när han inte hade några pengar kvar tog han bussen till New York – en resa som tog tre dagar – och satte sig på planet tillbaka till Brasilien.

13.

Gisa När Paulo en vecka efter hemkomsten till Brasilien hade återhämtat sig efter resan hade han fortfarande inte bestämt sig för vad han skulle göra av sitt liv. Det enda som var säkert var att han inte tänkte gå tillbaka till juridiken, så han hoppade av utbildningen efter en termin.

Han fortsatte att gå på lektionerna i regiutbildningen på Estado de Guanabaras filosofiska fakultet – som senare skulle bli Universidade do Rio de Janeiro – och försökte på alla sätt få sina texter publicerade i Riotidningarna. Inspirerad av sina egna erfarenheter skrev han en artikel om den liberala synen på droger i USA och skickade den till den publikation som var mest i ropet vid den här tiden, den humoristiska veckotidskriften Pasquim, som skulle bli en inflytelserik motståndare till diktaturen. Han lovade Sankt Josef att tända femton ljus till hans ära om texten blev publicerad och varje onsdag var han den förste som kom till tidningskiosken på sin gata. Han bläddrade ivrigt igenom tabloiden och lade nedslagen tillbaka den i högen. Först efter tre veckor förstod han att artikeln hade blivit refuserad. Trots att det här och andra avslag kändes som örfilar som gjorde ont i honom i flera dagar var de inte tillräckliga för att begrava den gamla drömmen om att bli författare. När Paulo insåg att tystnaden från Pasquim var ett rungande nej gjorde han en intressant anteckning i dagboken. ”Jag har funderat över berömmelsens svårigheter och kommit fram till att jag inte har haft lyckan på min sida”, lipade han, för att i nästa ögonblick profetiskt dra slutsatsen: ”Men det är bara bra att lyckan inte har varit med mig. När den väl kommer, kommer den att le stort”.

234

Problemet var att han måste försörja sig medan han väntade på att lyckan skulle börja le mot honom. Att göra teater var fortfarande roligt, men pengarna från biljettförsäljningen brukade inte ens räcka för att betala utgifterna för uppsättningen. Det fick honom att tacka ja till ett erbjudande om att undervisa på en liten privatkurs som förberedde elever för intagningsprovet till teaterutbildningen på universitetet. Det skulle inte bidra till förverkligandet av hans framtidsplaner, men det tog inte heller så mycket tid i anspråk och det garanterade honom en månadslön på 1 600 cruzeiros, omkring 2 400 kronor 2008.

Fredagen den 13 augusti 1971, lite drygt en månad efter det att han hade kommit hem från USA, svarade Paulo på ett telefonsamtal som kom från Washington med ett hemskt bud: morfar Arthur Araripe hade dött. Mäster Tuca hade fått en skallfraktur och dött på en gång sedan han hade ramlat i trappan hemma hos dottern i Bethesda, där han var på besök. Paulo blev chockad av beskedet, satte sig ner och var tyst i några minuter, medan han försökte samla tankarna. En av de sista minnesbilderna han hade av morfadern, leende och med basker på huvudet när de kom till flygplatsen i Washington, kändes så färsk att han inte kunde acceptera att han var död. Paulo hade en bestämd känsla av att om han gick ut på balkongen skulle han få se mäster Tuca ligga där och slumra med gapande mun och med tidningen Det bästa över ansiktet. Eller också skulle han, som han älskade att göra, börja provocera hippiebarnbarnet med sina reaktionära och fördomsfulla uppfattningar, som att påstå att Pelé var ”en obildad neger” och Roberto Carlos ”en hysterisk gaphals”. Sedan skulle han försvara alla högerdiktatorer, till att börja med portugisen Salazar och spanjoren Franco (vid de här tillfällena brukade också Pedro ryckas med av samtalet och börja tjata om att ”vilken analfabet som helst” kunde måla som Picasso eller spela gitarr som Jimi Hendrix). Istället för att bli upprörd brukade Paulo skratta sig halvt fördärvad åt de överdrifter som kom ur munnen på hans envise morfar, som trots sin konservatism och kanske för att han hade varit en bohem i sin ungdom, var den ende i familjen som respekterade och förstod de underliga vänner han hade.

235

Alla år de hade känt och umgåtts med varandra, ett umgänge som hade fördjupats under exilperioderna i vindsvåningen, hade gjort mäster Tuca till en andra far för Paulo. En generös och tolerant far, motsatsen till den riktige, den stränge och argsinte Pedro. På grund av allt det här blev morfaderns död extra smärtsam och det skulle ta tid innan såret som öppnades läkte.

Han fortsatte att undervisa på förberedelsekursen och att gå på teaterutbildningen, med vilken han även började finna brister. ”Det första året på skolan lär sig eleven att ta för sig och utnyttja sitt eget anseende för att få vad han eller hon vill ha”, skrev han i dagboken. ”Det andra året förlorar eleven det ordningssinne han hade tidigare och det tredje blir han fjolla.” Hans omvittnade paranoia nådde outhärdliga höjder när han fick veta att detektiven Nelson Duarte, anklagad för att tillhöra dödsskvadronen, gick omkring på Teaterhögskolan och letade efter ”marijuanarökare och kommunister”. Vid ett sådant besök trotsades polisen av en modig kvinna, läraren och logopeden Glória Beutenmüller, som tog emot honom med ett höjt finger: ”Mina elever har så långt hår de vill – och om någon blir arresterad får du släpa honom eller henne härifrån.”

I skydd av dagbokens sekretess protesterade Paulo mot godtyckligheterna: Nelson Duarte har på nytt hotat de manliga elever och lärare som har långt hår och skolan har utfärdat ett dekret som förbjuder alla långhåriga att komma in. I dag gick jag inte ens till skolan för jag hade ännu inte bestämt mig för om jag skulle klippa mig eller inte. Det här har påverkat mig på djupet. Klippa håret, inte ha halsband, inte klä sig som hippie … Det är ofattbart. Med den här dagboken håller jag på att skapa ett riktigt hemligt arkiv över min tid. En dag ska jag publicera alltsammans. Eller också lägger jag den i en strålsäker kista med en lätt dechiffrerbar kod, så att någon en dag ska läsa vad jag har skrivit. Vid närmare eftertanke känns det rätt läskigt att skriva den här dagboken.

236

Han hade redan skrivit ner åtskilliga bevis på att han inte delade många av sina vänstervänners och diktaturmotståndares uppfattningar. Påståenden som ”det tjänar inget till att göra slut på det här och införa kommunism istället, det skulle vara samma skit”, eller ”att ta till vapen har aldrig varit en lösning på någonting” fanns både här och där i dagboken. Men landet upplevde just nu kulmen på repressionen mot det väpnade motståndet och räderna drabbade till och med dem som blott var sympatisörer och vänner till dessa. Trots att uppgifterna om regeringens våld mot oppositionella censurerades i tidningarna nådde de till slut hans öron och skuggan från säkerhetsstyrkorna verkade komma allt närmare för varje dag. En vän till honom hade gripits av Dops bara för att han hade förnyat passet för att resa till Chile, som då regerades av socialisten Salvador Allende. Ett år tidigare hade Paulo nästan fått en hjärtattack när han läste i tidningen att hans gamla flamma, den sköna Nancy Unger, hade skottskadats och anhållits i Copacabana sedan hon vid gripandet hade gjort motstånd och skjutit mot polisen. Nu hade han just fått veta att Nancy hade blivit landsförvisad från Brasilien tillsammans med sextionio andra politiska fångar, utväxlade mot den schweiziske ambassadören Enrico Giovanni Bucher, som hade kidnappats av folkliga revolutionära avantgardet. Repressionen blev för mycket även för dem som inte var med i det väpnade motståndet. Förföljd av censuren hade kompositören Chico Buarque de Holanda valt att gå i landsflykt till Italien.

Bahiamusikerna Gilberto Gil och Caetano Veloso fick huvudet rakat i en armékasern i Rio och gick sedan i landsflykt till London.

Undan för undan fylldes Paulo av hat mot militärerna, men det fick honom inte att övervinna rädslan och öppna munnen och offentligt säga vad han tyckte. Han kände sig omtöcknad av att inte kunna göra något mot en regim som torterade och dödade människor och blev deprimerad.

I september 1971 omringade och dödade armén, i Bahias inland, kapten Carlos Lamarca. När Paulo läste utdrag ur den dödade gerillasoldatens dagbok som spreds av pressen lättade han sitt hjärta i en lång och bitter text som troget återger de motstridiga känslor 237

han brottades med. Och han bekände än en gång att han undvek att skriva om politik i dagboken av en enda anledning: han var rädd.

Men hur kunde han låta bli att protestera mot det som hände omkring honom? Ensam på sitt rum grät han över sorgen och eländet: Jag lever i ett fruktansvärt klimat, FRUKTANSVÄRT! Jag står inte ut längre med att ständigt och överallt höra talas om folk som grips och torteras. Det finns ingen frihet längre i Brasilien. Det område jag är verksam inom är utsatt för en idiotisk jävla skitcensur.

Jag har läst Lamarcas dagbok. Jag beundrade honom enbart för att han stred för sina idéer, inget annat. Men nu när jag ser presssens förnedrande kommentarer får jag lust att skrika, att vråla. Jag blev riktigt förbannad. Och i hans dagbok upptäckte jag en stor kärlek till någon, en poetisk kärlek full av liv, som tidningen kallar för ”terroristens beroendeförhållande till sin älskarinna”. Jag har upptäckt en man full av självkritik, hyperärlig mot sig själv, trots att han stred för en idé som jag anser felaktig.

Regeringen torterar och jag är rädd för tortyr, jag är rädd för smärta. Mitt hjärta slår nu fortare än det ska, för de här raderna är komprometterande. Men jag är tvungen att skriva, allt är skit. Alla jag känner har någon gång varit arresterade eller fått stryk. Och ingen hade något med någonting att göra.

Jag tror hela tiden att de en dag rätt vad det är kommer snoka igenom mitt rum och beslagta den här anteckningsboken. Men Sankt Josef skyddar mig. Nu när jag har skrivit de här raderna vet jag att jag kommer att gå omkring med hjärtat i halsgropen, men jag kunde inte fortsätta så här, jag var tvungen att lätta mitt hjärta. Jag ska skriva på maskin för det går fortare. Det är viktigt att vara snabb. Ju fortare den här anteckningsboken kommer ut ur mitt rum, desto bättre. Jag är väldigt rädd för fysisk smärta. Jag är rädd för att bli arresterad igen, som jag redan har varit en gång.

Och det vill jag aldrig ska hända igen, därför försöker jag låta bli att ens tänka på politik. Jag skulle inte klara det. Men jag kommer att klara det. Fram till i dag, den 21 september 1971, var jag rädd.

Men det här är en historisk dag – eller kanske är det bara några 238

historiska timmar. Jag håller på att bryta mig ut ur det fängelse som jag själv har byggt, tack vare hela Deras maskineri.

Det var väldigt svårt att skriva de här raderna. Jag upprepar det för att jag aldrig ska bedra mig, när jag på någon säker plats, om trettio år eller så, läser om den här dagboken, som handlar om den tid jag nu lever i. Men nu är det gjort. Tärningen är kastad.

Ibland satt Paulo instängd på rummet bakom mormors hus hela dagen och rökte marijuana och försökte komma igång med sin bok som han drömde så mycket om, eller åtminstone en pjäs, eller en essä. Anteckningsblock fulla av idéer till var och en av dessa genrer fanns där inom räckhåll, men någonting saknades – lust? inspiration? – och när eftermiddagen led mot sitt slut hade han som vanligt inte producerat en enda rad. Andra dagar undervisade han tre timmar på kursen och gick sedan till universitetet. Han brukade gå in, prata en stund med olika människor och när han tröttnade på att göra det brukade han hamna på en bar i närheten, där han drack kaffe, kedjerökte och fyllde skrivbokssidorna med idéer.

Det var en av dessa kvällar som en ung kvinna dök upp, i minikjol och högskaftade stövlar. Hon hade tjockt svart hår som nådde ner över axlarna. Kvinnan satte sig bredvid honom vid bardisken, beställde kaffe och inledde ett samtal. Hon hade nyligen utexaminerats som arkitekt och hon hette Adalgisa Eliana Rios de Magalhães, Gisa, kom från Alfenas i Minas Gerais och var två år äldre än Paulo. Hon hade bytt Minas mot Rio för att läsa på Federala universitetet och nu försörjde hon sig genom att göra projekt åt Nationella bostadsbanken, men vad hon egentligen tyckte bäst om att göra var att rita serier. Gisa var smal som en fotomodell och hade ett ovanligt ansikte i vilket de svarta melankoliska ögonen kontrasterade mot munnen och de fylliga och sensuella läpparna. De pratade ett tag, bytte telefonnummer och skildes åt. Surt sa räven om rönnbären, tänkte Paulo när han kom hem och med några få ord viftade bort alla chanser till att det mötet skulle leda till något mer: ”Hon är ful och har ingen sex-appeal”.

Till skillnad från Paulo, och utan att han någon gång fick veta det, hade Gisa varit aktiv militant motståndare till militärregimen.

239

Hon hade aldrig deltagit i några väpnade aktioner eller i något som innebar risk för livet – vilket med repressionens jargong betydde att hon var samhällsomstörtare och inte terrorist. När hon började första året på arkitektutbildningen 1965 började hon också röra sig mellan cellerna till olika hemliga vänsterföreningar som hade infiltrerat studentrörelsen. Via den akademiska rörelsens ledning gick hon först med i det brasilianska kommunistpartiet, PCB eller ”Partiet”, där hennes roll var att dela ut exemplar av pamflettskriften Arbetarens röst på studentsammankomster. Hon gick ur Partiet tillsammans med Guanabara-dissidenterna, en organisation som 1969 skulle byta namn till revolutionära 8 oktober-rörelsen, eller MR-8, en av de grupper som var ansvariga för kidnappningen av USA:s ambassadör Charles Elbrick. Även om Gisa själv aldrig var en militant i främsta ledet var hon icke desto mindre en aktivist och när hon träffade Paulo hade hon ett förhållande med en ung arkitekt från Pernambuco, som hette Marcos Paraguassu de Arruda Câmara. Marcos var son till Diógenes de Arruda Câmara, medlem av eliten i Partido Comunista do Brasil, PC do B, som hade suttit i fängelse i Rio sedan 1968, och han var själv en militant medlem.

Trots Paulos föraktfulla kommentar efter det första mötet träffades de båda igen varje kväll på den lilla baren bredvid teaterskolan. En vecka senare följde han med henne till porten till det hus där hon bodde med sin bror José Reinaldo, på Praia do Flamengo.

Gisa frågade om han ville komma med upp till lägenheten där de lyssnade på musik och rökte marijuana till sent. När hennes bror satte nyckeln i låset för att gå in, klockan två på natten, ertappade han dem liggande nakna på mattan i vardagsrummet. Det hade inte ens gått en månad sedan de träffades när Gisa gjorde slut med Marcos Paraguassu: hon och Paulo hade bestämt sig för att flytta ihop. Paulo flyttade in tre veckor senare, när hon hade lyckats göra sig av med sin bror, och föreslog genast att de skulle gifta sig om en och en halv månad, på julafton. Gisa sa ja, trots att hon kände sig en aning obekväm med hur snabbt det hade gått för honom att flytta in och bosätta sig hos henne och med hans vana att hela tiden gå omkring naken i lägenheten.

240

När Lygia träffade Gisa reagerade hon, kanske i hopp om att äktenskapet skulle få ordning på sonen, som hon brukade göra när hon presenterades för Paulos andra flickvänner: hon sa att hon var mycket glad över att få henne som svärdotter och att hon, om de gick med på det, skulle ta på sig ansvaret att välja kyrka och präst till ceremonin. Men den 22 november, tre månader efter den första blicken mellan de båda, registrerade dagboken: ”Gisa är gravid. Om det är så det är ska vi ha barnet.” Och eftersom himlakropparna lovade att barnet skulle födas i lejonets tecken verkade det göra Paulo ännu mer entusiastisk inför utsikten att bli far. ”Jag kommer att få förnyade krafter genom det här barnet”, jublade han. ”Under de närmaste åtta månaderna kommer jag att fördubbla min glöd och hela tiden ta mig uppåt, högre och högre.”

Drömmen överlevde inte en vecka av skräck. Efter de första dagarnas entusiasm över nyheten började Paulo känna rysningar av fasa varje gång han tänkte på saken – det vill säga, hela tiden. När han till slut ställde sig med båda fötterna på jorden och kom fram till att det skulle vara rena vansinnet att skaffa barn under de där omständigheterna – utan fast arbete, utan bestämd yrkesinriktning och utan medel för att försörja en familj – var den första personen han vände sig till inte Gisa, utan sin mor. Tvärtemot vad Paulo hade föreställt sig reagerade Lygia inte som en dogmatisk katolik när hon hörde sonen berätta att han tänkte föreslå för flickvännen att hon skulle göra abort. Hon höll med om att det här barnet inte var någon god idé. När Gisa fick veta att han hade ändrat uppfattning motsatte hon sig till en början helt idén men gick till slut med på den, övertygad om att det skulle vara oansvarigt att föda barnet.

Med goda vänners hjälp hittade de en klinik specialiserad på aborter – hemlig, naturligtvis, det rörde sig ju trots allt om ett brott – och bokade tid för ingreppet som skulle ske torsdagen den 9 december 1971. Ingen av dem sov en blund natten före. På morgonen steg de upp utan att säga något, duschade och gick ut för att leta rätt på en taxi. Prick klockan sju, som de hade avtalat, kom de till kliniken.

De blev båda överraskade när de såg att det var ett trettiotal kvinnor där, de flesta mycket unga, många i sällskap med sin man 241

eller pojkvän – och alla med kvalfylld brottslig uppsyn. Var och en av kvinnorna identifierade sig hos sköterskan när hon kom, lade ett litet paket med sedlar på bordet – kliniken tog inte emot checkar – och väntade på sin tur. Trots att det fanns stolar så att det räckte till alla föredrog de flesta att vänta stående. Fem minuter senare kom en annan sköterska som gick iväg med Gisa till en tegeltrappa som ledde till andra våningen. Hon gick med nedböjt huvud, utan att säga hej då. Efter några minuter hade alla kvinnor blivit kallade och bara några män var kvar i väntrummet.

Paulo satte sig på en stol, tog upp anteckningsboken ur fickan och började skriva, med mycket liten stil för att inte väcka sina olycksbröders nyfikenhet. Alla män som hade följt med till kliniken försökte medvetet eller inte dölja sin oro på något sätt. Paulo blinkade gång på gång med ögonen, mannen som satt till höger om honom tömde varje cigarett på hälften av tobaken i askkoppen innan han tände den, en annan bläddrade i en tidning bakifrån, med frånvarande blick. Trots sitt tics verkade Paulo inte nervös.

Däremot hade han gripits av en obehaglig känsla av fysisk litenhet, som om han plötsligt hade krympt och blivit dvärg. Ur två högtalare strömmade bakgrundsmusik och trots att ingen var intresserad av att lyssna blev till slut alla besegrade och följde rytmen med foten eller genom att klappa med fingrarna mot nyckelknippan. Paulo observerade rörelserna och noterade i dagboken: ”Alla försöker sysselsätta händer och fötter så mycket som möjligt, för ordern från det undermedvetna är tydlig: tänk inte på vad som händer här.” Det var alltid någon av dem som tittade på klockan och så fort steg hördes vände alla huvudet mot trappan. Emellanåt klagade någon över att tiden gick långsamt. En liten grupp försökte jaga bort de onda tankarna genom att med låga röster samtala om fotboll. Paulo enbart betraktade och skrev: En kille bredvid mig klagar på att det tar så lång tid att han inte kommer att hinna hämta bilen på verkstan i tid. Men jag vet att han inte är den typen. Han tänker inte på bilen, men han vill få mig att tro det för att jag ska få ett bestående intryck av att han är 242

stark. Jag ler och tittar in i hans hjärna: där ligger hans kvinna med särade ben, läkaren för dit en pincett, skär, skrapar och fyller till slut allt med bomull. Han vet att jag vet, vänder sig åt andra hållet och sitter tyst, utan att titta någonstans, och andas bara tillräckligt för att hålla sig vid liv.

Klockan halv nio på morgonen hade hälften av kvinnorna gått men ingen Gisa syntes till. Paulo gick till baren på hörnet, tog en kaffe, rökte en cigarett och återgick till anteckningsboken, otålig och orolig för att något inte hade gått bra med flickvännen. Ytterligare en timme och inget besked. Klockan halv tio stack han handen i fickan, tog upp pennan med en häftig rörelse och skrev: Jag kände att det var nu. Mitt barn har gått in i evigheten som det aldrig hann lämna. Allt får man vara med om och man vet inte vad man ska säga.

Plötsligt, utan att de förstod varifrån eller hur, hörde de ett ljud som ingen hade förväntat sig att höra på ett sådant där ställe: det friska och genomträngande ljudet av en gråtande baby, omedelbart följt av ett förvånat utrop av en ung kille i väntrummet: ”Den lever!”

Under ett ögonblick verkade männen ha befriats från den smärta, nedstämdhet och oro som fört dem samman på den där dystra platsen och de brast i okontrollerbart och vilt kollektivt skratt. När Paulo hade hämtat sig från skrattattacken hörde han steg i trappan: det var Gisa som kom tillbaka från skrapningen, nästan tre timmar efter det att hon hade gått in. Hon var blekare än han någonsin hade sett henne, hade enorma lila ringar under ögonen och verkade en aning groggy, fortfarande påverkad av bedövningen. I taxin på vägen hem bad Paulo chauffören att försöka köra sakta ”för flickan har brutit foten och har väldigt ont”.

Gisa sov hela eftermiddagen och när hon vaknade grät hon oavbrutet. Hon berättade, mellan tårarna, att hon hade velat springa ut från kliniken just när hon skulle bedövas.

243

”Läkaren stack in en cylinder i mig och tog ut ett barn som skulle ha fötts helt välskapt. Men nu ruttnar vårt barn någonstans, Paulo …”

Ingen av dem kunde sova. Det var sent på kvällen när hon långsamt kom gående till skrivbordet där han satt och skrev: ”Det är en sak jag knappt vågar be dig om: jag måste byta förband och jag tror att jag klarar att göra det själv. Men om det gör väldigt ont, kan du komma till badrummet och hjälpa mig då?”

Paulo log och svarade med ett solidariskt ”det är klart jag gör”, men badrumsdörren behövde bara stängas för att han skulle be tusen gånger till Sankt Josef att han skulle bespara honom den otacksamma uppgiften. ”Förlåt att jag är så blödig, Sankt Josef ”, mumlade han och riktade blicken mot himlen, ”men att byta förband efter Gisas abort är för mycket för mig. Det är för mycket! För mycket!”

Till hans lättnad spolade hon några minuter senare och gick och lade sig igen. Sedan Gisa lämnade abortkliniken hade hon gråtit hela tiden utom de få timmar hon sov.

Eftersom hon verkade känna sig lite bättre på lördagen passade Paulo på eftermiddagen på att gå till förberedelsekursen där han undervisade. När han kom tillbaka på kvällen fick han se henne stå vid busshållplatsen utanför porten till huset. De båda gick tillbaka hem och först efter mycket insisterande bekände hon vad hon gjorde ute: ”Jag gick ut för att dö.”

Paulos reaktion var förbluffande. Med allvarlig min, för att det inte skulle råda något tvivel om att han var uppriktig, svarade han genast: ”Jag blir väldigt irriterad på att du har avbrutit en så viktig process. Om du har bestämt dig för att dö ska du ta livet av dig.”

Men hon vågade inte längre. Den tredje natten i rad utan att kunna sova öppnade Gisa bara munnen för att gråta och Paulo pratade på utan att vara tyst en sekund. Han förklarade didaktiskt att hon inte hade någon utväg: när dödsängeln hade blivit kallad till jorden återvände den inte förrän den fick en själ med sig. Han berättade att det inte var någon idé att backa, för ängeln skulle förfölja henne i all evighet och även om hon inte längre ville dö skulle han 244

kunna döda henne senare, i en bilolycka, till exempel. Han berättade om sitt eget möte med ängeln, i tonåren, då han var tvungen att skära halsen av en get för att inte behöva överlämna sitt eget liv.

Det var enda utvägen, att möta ängeln: ”Du måste utmana honom. Gör som du bestämde: försök ta livet av dig men håll tummarna för att du klarar dig med livet i behåll.”

När Gisa utmattad slöt ögonen sprang han till dagboken, där han resonerade om det vansinne han föreslog för sin flickvän: Jag vet att Gisa inte kommer att dö, men hon vet inte om det och hon kan inte leva i ovisshet. Man måste under alla omständigheter ge ett svar till ängeln. För några dagar sedan skar sig Lola, en vän till oss, över hela kroppen med ett rakblad men räddades i sista stund. Det är många som har försökt ta livet av sig på sista tiden.

Men det är inte många som lyckas och det är bra, för de har klarat sig med livet i behåll och har lyckats döda en person som fanns inom dem som de inte tyckte om.

Denna makabra teori var inte bara en frukt av Paulos sjuka fantasi, den hade också vetenskapligt stöd hos en psykiater vars mottagning han brukade gå till – en psykiater som i dagboken bara identifierades som ”dr Skugga”. Och den teoretiska grundidén i hans terapi fokuserade på just det som Paulo hade gjort med Gisa: förstärka patientens trauman. Läkaren hade kategoriskt hävdat att ingen blir frisk med hjälp av konventionella metoder. ”Om du är vilsen och tycker att världen är alltför stark”, ordinerade han sina patienter, ”då är det bara självmord som återstår.” Det var där som det geniala med teorin låg, enligt Paulo: ”Man går ut från mottagningen och känner sig helt förkrossad.

Först då inser man att man inte har något att förlora och börjar göra saker som man aldrig skulle ha vågat göra under normala omständigheter. Dr Skuggas metod är kort sagt det enda i fråga om det undermedvetna som jag har ett visst förtroende för. Det är botande genom förtvivlan.”

245

När de vaknade nästa morgon – en strålande vacker och solig sommarsöndag – behövde Paulo inte längre tala för döva öron och försöka övertyga Gisa om någonting. Han såg på när flickvännen satte på sig en baddräkt, tog ut en burk barbiturater ur badrumsskåpet – det såg ut att vara Orap, det läkemedel som han hade brukat ta sedan den första vistelsen på mentalsjukhuset – och stjälpte i sig hela innehållet och sköljde ner tabletterna med ett glas vatten.

Gisa gick på ostadiga ben när de gick ut på gatan tillsammans och fortsatte ner till stranden. Paulo stannade på trottoaren och Gisa gick ut i vattnet och började simma ut i havet. Trots att han visste att flickvännen med alla de där tabletterna i sig aldrig skulle orka simma tillbaka, väntade han stående och betraktade det som snart förvandlades till en svart prick som emellanåt försvann i solreflexerna i vågorna. En allt avlägsnare svart prick. ”Jag var rädd, jag hade lust att fega ur, ropa på henne och säga åt henne att inte göra det”, skrev han senare, ”men jag visste att Gisa inte skulle dö.” Två män som gjorde yoga på stranden kom fram till honom, oroliga för kvinnan som höll på att försvinna i horisonten: ”Det är bäst att ropa på en livräddare. Det är kallt i vattnet och om hon får kramp kommer hon inte kunna ta sig tillbaka.”

Paulo lugnade dem med ett leende och en lögn: ”Det är ingen fara, hon är professionell simmare.”

En halvtimme senare, när en grupp människor som såg en tragedi framför sig började samlas på trottoaren, började Gisa simma tillbaka. När hon nådde fram till stranden, blek som ett spöke, kräktes hon, vilket antagligen räddade livet på henne, genom att hon fick ur sig tabletterna. Hon var stel i musklerna i ansiktet och armarna av det kalla vattnet och den stora dosen barbiturater. Paulo stödde henne och ledde henne hem och skrev sedan ner resultatet av ”botande genom förtvivlan” i dagboken: Jag undrar: vem nöjde sig ängeln med den här gången, eftersom Gisa ligger i mina armar? Hon grät och blev oerhört trött, hon hade ju faktiskt satt i sig åtta tabletter. Vi gick hem igen och hon somnade på mattan på en gång, men när hon vaknade var hon annorlunda, 246

hade mer glans i ögonen. Vi går inte ut på ett tag av rädsla för smitta. Självmordsepidemin grasserar som aldrig förr.

Om någon hade snokat i Paulos dagböcker månaderna före Gisas självmordsförsök skulle han eller hon inte ha blivit förvånad över hans ohyggliga beteende. Sedan han hade läst Molineros bok och gjort sig förtrogen med ämnet hade han fördjupat sig på allvar i ockultism och senare även häxeri. Det handlade inte längre om att gå till zigenerskor, candomblépräster, spådamer och tarotläsare. En dag hade han kommit fram till att ”ockultismen är mitt enda hopp, den enda flyktvägen jag kan se”. Som om han hade gett upp den gamla drömmen om att bli författare koncentrerade han nu all sin energi på att försöka ”tränga djupt in i Magin, den sista lösningen och det sista hoppet för min förtvivlan”. Allt som hade att göra med häxmästare, trollkarlar och ockulta krafter slukade han glupskt. I bokhyllan i lägenheten som han delade med Gisa hade böckerna av Borges och Henry Miller börjat lämna plats för saker som Profetians gåva, Boken om den yttersta domen, Levitation och Sinnets hemliga kraft. Med jämna mellanrum for han till staden Ibiapas, hundra kilometer från Rio, där han genomgick renande bad i svart lera ledda av en figur som var känd som ”Medicinman Katunda”.

Och det är från en av de här resorna till Ibiapas som den första noteringen av Paulo härrör i vilken han tillskriver sig själv förmågan att ingripa i naturelementen. ”Jag bad om ett oväder”, skrev han, ”och i nästa ögonblick kom ett oväder som man aldrig sett maken till.” Men det var inte alla gånger som de övernaturliga krafterna fungerade. ”Jag försökte förgäves få det att börja blåsa”, skrev han inte långt senare, ”och det slutade med att jag gick hem igen frustrerad.” En annan gång var det ett försök att förstöra ett föremål endast med tankens kraft som misslyckades: I går försökte Gisa och jag med tanken ha sönder ett askfat, men det gick inte. Och sen när vi åt lunch här en stund senare, då kom hembiträdet minsann och sa att hon hade råkat ha sönder askfatet.

Helt spejsat.

247

Sekterna blev en annan fix idé hos Paulo. Det kunde vara såväl Guds barn som Hare Krishna, anhängare av Djävulsbibeln eller Satanskyrkan, som han hade kommit i kontakt med under resan till USA. Man behövde bara utsända någon övernaturlig doft – eller en doft av svavel, beroende på situationen – för att han skulle bli intresserad. För att inte tala om myriaderna av små grupper av människor som dyrkade utomjordingar och jagade flygande tefat. Så djupt satte han sig in i den esoteriska världen att han blev tillfrågad att skriva i en publikation på området, tidskriften A Pomba (Duvan).

Tidskriften gavs ut av PosterGraph, ett litet förlag inriktat på undergroundkultur och på tryckning av politiska affischer, och var en blandning av artiklar och intervjuer om sådana ämnen som intresserade hippiefolket: droger, rock, hallucinationer och paranormala erfarenheter. Den trycktes i svartvitt och varje nummer innehöll en bildserie med någon naken kvinna – som i herrtidningarna, med den skillnaden att modellerna i A Pomba såg ut som om de hade rekryterats bland kvinnor som jobbade i det hus där redaktionen låg.

Och precis som fallet var med dussintals andra liknande publikationer väckte A Pomba ingen som helst uppmärksamhet, men hade antagligen sin hängivna publik, för den lyckades trots allt överleva i sju månader. För halva den lön som Paulo fick för undervisningen på kursen gick han med på att bli allt i allo på tidningen: han valde ämnen, han gjorde intervjuer och han skrev essäer. Den visuella biten – layout, illustrationer och foton – tog Gisa hand om. Experimentet verkar ha slagit väl ut, för efter två nummer under hans ledning gick PosterGraphs ägare, Eduardo Prado, med på hans förslag att ge ut ytterligare en tidskrift, som fick namnet 2001. Eftersom han skulle ta hand om båda publikationerna fick han dubblerad lön, men han blev tvungen att sluta med undervisningen.

När Paulo gjorde fältstudier inför ett reportage om apokalypsen fick han ett tips om att han borde tala med en person som titulerade sig själv som ”Odjurets arvtagare i Brasilien” och som hette Marcelo Ramos Motta. Van som han var vid fantasifulla iscensättningar, gängse på de hemliga platser där han brukade röra sig – trollkarlar 248

som gav råd iförda turban och omgivna av levande ljus, i arabiska tält – blev han förvånad när han besökte intervjuoffret och steg in i en enkel och spartansk lägenhet, med klassiska möbler och några dussin böcker i bokhyllorna. En märklig detalj fångade dock hans uppmärksamhet: samtliga bokvolymer var klädda med samma bruna papper, utan någon som helst anvisning om innehållet, förutom ett litet nummer skrivet för hand längst ner på bokryggen. Den andra överraskningen fick han när Motta kom fram, inte i svart slängkappa och med treudd i handen, som Paulo hade förväntat sig, utan i en elegant marinblå kostym, vit skjorta, sidenslips och svarta lackskor. Han var sexton år äldre än Paulo, lång och smal, med tjockt skägg som täckte halva ansiktet och en blick som var mycket underlig. Rösten hade också en ihålig ton, som om han inte talade normalt, utan försökte härma någon. Han log inte, han gjorde bara ett tecken med handen för att intervjuaren skulle sätta sig och satte sig själv i en stol mitt emot honom. Paulo tog upp ett anteckningsblock ur fickan och ställde en fråga för att bryta isen: ”Varför är alla böcker klädda med papper?”

Mannen verkade inte vara upplagd för kallprat: ”Det har du inte med att göra.”

Paulo blev förskräckt av det bryska svaret och började skratta: ”Förlåt, men det var inte min mening att förolämpa, det var bara nyfikenhet.”

Motta lät sig inte rubbas: ”Det är inget för barn.”

Efter avslutad intervju skrev och publicerade Paulo reportaget, men han kunde inte få bilden av den märklige figuren och hans bibliotek med nakna bokryggar ur huvudet. Efter att ha sagt nej flera gånger tog Motta emot honom igen och bekände färg: ”Jag är ledare i världen för ett sällskap som heter A. A., Astrum Argentum.”

Han reste sig upp, tog ur bokhyllan ut skivan Sgt Pepper av Beatles och satte pekfingret på en av personerna i det stora collaget som pryder omslaget. Det var en äldre, skallig man, nummer två på fotot, bredvid en indisk guru: 249

”Den här mannen heter Aleister Crowley, och det är vi som för ut dess idéer i världen. Gå och underrätta dig om honom, sen kan vi samtala igen.”

Först sedan Paulo hade sökt igenom åtskilliga bibliotek och antikvariat insåg han att det fanns mycket lite material i Brasilien om gubben som var med på Beatles skivomslag, bland bilder av skådespelerskan Mae West, av Mahatma Gandhi, Hitler, Jesus, Elvis Presley med flera. Samtidigt som han förberedde sig för att tala med den mystiske Motta igen jobbade han vidare med de båda tidskrifterna tillsammans med Gisa. Eftersom budgeten inte räckte för att anlita en enda medarbetare var det till slut han som skrev nästan hela innehållet i de båda publikationerna. För att inte läsarna skulle förstå hur fattig redaktionen var använde han sig av flera pseudonymer, utöver sitt eget namn.

I början av 1972 kom en främling in på redaktionen, som var ett anspråkslöst rum på tolfte våningen i ett kontorshus i Rio de Janeiros centrum. Han hade glansig skrynkelfri kostym, smal slips och i handen en portfölj, och han meddelade att han ville tala med ”författaren Augusto Figueiredo”. Paulo kopplade just då inte samman besökaren med den man som hade ringt för några dagar sedan och frågat efter samme Augusto Figueiredo. Det räckte för att väcka hans slumrande paranoia. Mannen såg precis ut som en snut, han måste ha kommit på grund av ett tips av något slag – droger? Problemet var att Augusto Figueiredo inte fanns, det var ett av de namn Paulo brukade använda för att signera artiklar. Han blev rädd, men låtsades vara naturlig och försökte bli av med inkräktaren så fort som möjligt: ”Augusto Figueiredo är inte inne. Kan jag lämna ett meddelande?” ”Nej. Jag måste ta det med honom personligen. Får jag sitta och vänta?”

Inget tvivel, mannen var snut. Han satte sig vid ett bord, tog ett exemplar av en gammal A Pomba, tände en cigarett och började läsa och såg ut som om han inte hade den minsta brådska. En timme senare satt han fortfarande där. Han hade läst alla gamla nummer av tidningen, men visade inga tecken på att han tänkte gå. Paulo 250

erinrade sig vad han hade lärt sig av hoppen från bron när han var liten: det bästa sättet att minska lidandet är att angripa problemet direkt när det uppstår. Han bestämde sig för att på en gång berätta sanningen för polisen – han var fullkomligt säker på att det var en polis. Men först, som en förutseende försiktighetsåtgärd, sökte han igenom alla lådor på redaktionen för att försäkra sig om att det inte låg någon liten marijuanafimp i någon av dem. Han fattade mod och bekände, medan han blinkade en massa, att han hade ljugit. ”Jag ber om ursäkt, men det finns ingen Augusto Figueiredo här. Det är jag, Paulo Coelho, som har skrivit artikeln. Vad var problemet?”

Besökaren sprack upp i ett stort leende och bredde ut armarna, som om han erbjöd en kram, och sa med stark Bahiadialekt: ”Men då är det ju dig jag vill prata med! Mycket angenämt, jag heter Raul Seixas.”

14.

Djävulen och Paulo Förutom intresset för flygande tefat och att de båda hade varit urusla i skolan i tonåren verkade Raul Seixas och Paulo Coelho inte ha mycket gemensamt. Den förre arbetade som musikproducent på det multinationella skivbolaget CBS, var alltid nyklippt och gick alltid i kostym och slips och med en portfölj i handen. Han hade aldrig provat droger, inte ens ett bloss på en marijuanacigarett. Den andre hade byxor med låg midja, stort okammat hår som nådde ner till axlarna, sandaler, flera halsband och lila åttkantiga glasögon – och var flummig en stor del av dygnet. Raul hade fast adress, var en balanserad familjeförsörjare och far till den tvååriga flickan Simone, medan Paulo levde i klaner vars medlemmar växlade som årstiderna. De senaste månaderna hade hans familj bestått av Gisa och Stella Paula, en vacker hippie från Ipanema som var lika fascinerad som han av ockultism och saker på andra sidan.

När det gällde det kulturella bagaget var avståndet mellan dem ännu tydligare. Vid tjugofem års ålder hade författaren läst – och kommenterat och gett stjärnor till – mer än femhundra böcker, och han skrev ledigt och välformulerat. Raul hade växt upp omgiven av sin fars böcker, fadern var järnvägsarbetare och sporadisk poet, men man kunde trots det knappast påstå att han var förtjust i att läsa. Ett datum i deras biografi hade fått olika betydelse, men var viktigt för dem båda. Den 28 juni 1967, då Paulo drogad med lugnande medicin kom till nionde våningen på Dr Eiras klinik för tredje gången, fyllde Raul tjugotvå år och gifte sig med den amerikanska studenten 252

Edith Wisner i Salvador i Bahia, den delstat han var född i. De trodde båda på astrologi och om de hade jämfört sina astrologiska kartor skulle de ha sett att zodiaken gjorde åtminstone en säker förutsägelse: duon var predestinerad att tjäna mycket pengar, vad de än gav sig in på.

När Raul Seixas kom in i Paulo Coelhos liv hade den senare grävt ner sig ända till hårrötterna i den otillgängliga och farliga satanismens värld. Han hade börjat träffa Marcelo Ramos Motta oftare och efter att ha plöjt igenom invecklade kompendier om pentakler, kabbala, magiska system och astrologi förstod han en del och kunde närma sig verken av den skallige mannen på Beatles-omslaget.

Aleister Crowley föddes i Leamington i England, den sista timmen den 12 oktober 1875 och var tjugotre år när han i Kairo sa sig ha tagit emot ett väsen som delgav honom Liber Al vel Legis – ”Boken om Thelemas lag” – hans första och viktigaste verk av mystisk prägel.

Thelemas lag proklamerade inledningen på en tid då människan skulle vara fri att förverkliga alla sina önskningar, ett mål som sammanfattades i rubriken ”Gör vad du vill, allt ska vara enligt Lagen”, som betraktades som den grundläggande uppföranderegeln av Crowleys anhängare. Till de instrument som rekommenderades för att detta stadium skulle uppnås hörde den sexuella frigörelsen, användandet av droger och återupptäckandet av den österländska visdomen. 1912 blev Crowley medlem i sekten Ordo Templi Orientis (O.T.O.), en frimureriliknande, mystisk och magisk organisation, vars ledare och främste teoretiker han genast skulle bli.

Den engelske ockultisten kallade sig själv ”Odjuret” och byggde ett tempel i Cefalù på Sicilien, men blev 1923 utslängd ur Italien av diktatorn Benito Mussolinis regering, anklagad för att anordna orgier. Bland hans beundrare fanns den portugisiske poeten Fernando Pessoa, som också var invigd i astrologins värld och med vilken Crowley hade en brevväxling om astrologiska kartor. De skickade inte bara brev till varandra, de träffades också när Crowley var i Lissabon. Under andra världskriget kontaktades han av författaren Ian Fleming, skapare av James Bond-figuren och officer i Brittiska flottans underrättelsetjänst, för att orientera engelsmännen om hur 253

nazistledarnas vidskepelser och dragning åt mysticism kunde utnyttjas till de allierades förmån. Och det påstås ha varit Aleister Crowley som, genom Fleming, föreslog för Winston Churchill att han skulle använda V:et som segersymbol – egentligen ett tecken för Apophis-Typhon, en förgörande och förintande gud som skulle kunna överträffa den nazistiska svastikans energi.

I musikvärlden var det inte bara Beatles som förvandlades, i deras fall under en kort period, till thelemiter, som Crowleys anhängare kallades. Hans satanistiska idéer lockade flera rockartister och rockband, som Black Sabbath, The Clash, Iron Maiden och Ozzy Osbourne (som skrev klassikern ”Mr. Crowley”). Det berömda Boleskine House, där Crowley bodde under några år, skulle bli Led Zeppelin-gitarristen Jimmy Pages egendom. Men det engelska Odjurets idéer inspirerade också till fasansfulla tragedier: i augusti 1969 ledde hans amerikanske lärjunge Charles Manson massakern på fyra personer som sköts, knivhöggs och misshandlades till döds, i en villa i Malibu i Kalifornien. Bland offren fanns den tjugosexåriga skådespelerskan Sharon Tate, som väntade barn med sin man, filmregissören Roman Polanski.

Paulo verkade så berusad av det han läste och av de övernaturliga övningarna att inte ens sådana ohyggligheter som de som begicks av Manson tycktes kunna föra honom tillbaka till verkligheten. Sharon Tates mördare beskrevs som ”den ondaste och mest sataniska människan som har levt på jorden” av juryn som dömde honom till döden – ett straff som senare omvandlades till livstids fängelse. När Paulo läste nyheten antecknade han i dagboken: De vapen som används i kriget i dag är de märkligaste man kan tänka sig. Droger, religion, mode … Det är något man inte kan kämpa emot. Ur den synvinkeln är Charles Manson en korsfäst martyr.

Innan Raul träffade sin blivande partner hade han aldrig hört talas om Crowley eller den nomenklatur de där människorna använde.

Inga Astrum Argentum, O.T.O. eller Liber Oz. Han gillade att läsa 254

om flygande tefat, men huvudintresset hade alltid varit musiken, eller mer exakt, rock’n’roll, en musikgenre som Paulo hade en ytlig relation till – han gillade Elvis Presley, visste vilka de mest kända banden var, men det var också allt. Kärleken till rockmusiken hade tvingat Raul att gå om sista året på Colégio São Bento i Salvador tre gånger och vid arton års ålder hade han vissa framgångar med ett antal spelningar i Bahias inland som ledare för bandet Os Panteras.

Han övergav det till synes lovande artistlivet eftersom hans blivande svärfar, en amerikansk protestantisk pastor, krävde det, och återupptog studierna. Han tog igen den tid han hade förlorat på en kompletterande kurs och när han gjorde intagningsprovet till juridiska fakulteten fick han ett av de bästa resultaten. ”Jag ville bara visa för folk, för min familj, hur lätt det var att studera och klara slutproven”, sa Raul många år senare, ”därför att för mig var det där inte ett dugg viktigt.” Under äktenskapets första månader försörjde han hemmet genom att ge gitarrlektioner och undervisa i engelska. Men innan äktenskapet hade hunnit bli tre månader föll Raul för frestelsen.

I oktober 1967 var sångaren Jerry Adriani i Salvador för att framträda i en show på den elitistiska Clube Bahiano de Tênis, i vilken även bossanovans musa Nara Leão och komikern Chico Anysio skulle delta. Medan Adriani hade upphöjts till nationell stjärna av den unga musikrörelsen Jovem Guarda betraktades han av de sofistikerade lyssnarna som smaklös, men han hade stor framgång bland unga killar och tjejer. På konsertdagen sökte en tjänsteman från klubben upp sångaren på hotellet och meddelade att hans deltagande hade blivit inställt av en ofattbar anledning: ”Det finns flera svarta musiker i bandet som du har anlitat, och svarta kommer inte in på Clube Bahiano.”

Han hörde faktiskt rätt. Trots att rasdiskriminering sedan 1951, då Lex Afonso Arinos trädde i kraft, var ett lagbrott ”kom en svart person inte in på Bahiano ens genom köksingången”, som det hävdades några år senare i sången Tradição, av en annan berömd man från Bahia, kompositören Gilberto Gil. Den fördomsfulla inställningen framstod som ännu obehagligare på grund av att det rörde sig om en klubb som låg i Bahia, en delstat där mer än sjuttio 255

procent av befolkningen är svart eller av blandad härkomst. Istället för att vända sig till polisen valde arrangören som hade ansvaret för showen att anlita ett annat band. Det första han kom att tänka på var Raul Seixas insomnade grupp Os Panteras, som under de sista månaderna av sin existens hade bytt namn till The Panthers.

Raul tyckte det var en strålande idé att väcka liv i gruppen igen och gav sig genast ut på stan för att leta rätt på sina gamla bandmedlemmar, basisten Mariano Lanat, gitarristen Perinho Albuquerque och trummisen Antônio Carlos Castro, Carleba, som alla var vita.

Improvisationen gick efter önskan och The Panthers lämnade scenen på klubben under applåder. Mot slutet av föreställningen viskade Nara Leão i Jerry Adrianis öra: ”Det där bandet som kompade dig är fantastiskt. Fråga killarna om de vill fortsätta spela med dig, vet jag!”

När Raul samma kväll fick höra att sångaren erbjöd gruppen att följa med på en turné i norra och nordöstra regionen som skulle börja nästa vecka blev han extatisk. Att åka på turné med en nationellt känd artist som Jerry Adriani var inte en sådan chans man fick två gånger. Men han visste också att om han tackade ja till erbjudandet så äventyrade han äktenskapet med Edith, och det var ett alltför högt spel. Han beklagade men han var tvungen att tacka nej: ”Det skulle vara en ära att spela med dig en säsong, men om jag åker hemifrån nu är mitt äktenskap slut.”

Jerry Adriani ville verkligen ha med sig bandet och dubblade budet: ”Om det är där skon klämmer är det lätt ordnat: din fru är också inbjuden, ta med henne på turnén.”

Omdöpt för andra gången, nu med namnet Raulzito e os Panteras, gav sig bandet ut på vägarna i Brasilien för att spela.

Förutom att paret fick en underhållande och ganska ovanlig smekmånad blev turnén en sådan succé att Jerry Adriani när den var slut övertalade Raul och hans musiker att flytta till Rio och bli professionella, och i början av 1968 var alla installerade i Copacabana.

Detta äventyr fick inget lyckligt slut. Trots att de lyckades få spela in en LP i eget namn fick de under åren som följde inga andra jobb 256