9789186485405 by Smakprov Media AB

Ramona plockar upp stenen. I samma sekund bryter ett gigantiskt oväder ut. Himlen blir blåsvart, regnet vräker ned och vinden hotar att blåsa omkull Foto: B. Knoester dem. Blixtar slår ned runt dem, där de står på den ödsliga stranden. Theo och Ramona blir rädda och önskar att de kunde ta sig därifrån, men den starka vinden gör det omöjligt att röra sig. Då börjar Månstenen glöda. ”Kim Kimselius gör aldrig sina läsare besvikna! Med spännande historier, underbart språk och ett fantastiskt sinne för att intressera läsarna, ger Kim en läsupplevelse som varar betydligt länge än boken i sig. Kims engagerande berättarådra ger verklig läsglädje!” Författare Bodil Mårtensson

”Nu har Kimselius, tillsammans med Theo och Ramona, tagit det stora steget in i riktig FANTASY. Det blir en nervkittlande resa...” Annelie Nilsson 1:a boken i den fristående serien Theo- och Ramonaäventyr

ISBN 978-91-86485-40-5

Roslagstext 9 789186 485405

Månstenen

”Spänningen växer för varje kapitel - Beskrivningar, dialoger och skildringar av miljöer och omgivningar är lika levande som vanligt.” Ingela Svensson

KIM M. KIMSELIUS

n ovanlig sten fångar Ramonas uppmärksamhet under strandpromenaden. Theo kallar den för månsten på grund av dess blodröda färg och annorlunda form. Ingen av dem anar hur nära sanningen Theo har kommit.

Månstenen Kapitel 1

Theo och Ramona vandrade på stranden vid Haväng i Skåne. En rejäl vårstorm hade spolat upp mängder av bärnsten på den långa sandstranden. Hand i hand gick de och granskade marken för att hitta de gyllenguldbruna bärnstenarna. Den antika förlovningsringen gnistrade på Ramonas hand och hennes bröst var fyllt av glädje. En plötslig förväntan steg inom Theo. Han såg på Ramona, såg hennes leende och glittrande ögon och trodde att känslan i bröstet kom av all den kärlek han kände för henne. Han anade inte att känslan berodde på något helt annat, som strax skulle inträffa. ”OJ! Titta där!” ropade Ramona och pekade mot något som låg på marken ett par steg framför dem. Theo tittade, utan att riktigt förstå vad det var han tittade på. Det var något blodrött, oregelbundet, nästan som en köttklump. En rysning gick genom honom, eftersom det inte bara var bärnsten stormen spolade upp på stranden: Här låg plastflaskor, livbojar, träbitar, nylonlinor, några klädesplagg… 7

Det fick Theo att inse att det röda föremålet mycket väl kunde vara en bit av en människa. Alla sakerna kunde ha flutit iland från en kapsejsad båt, där en olycka hade hänt. Någon hade dött! Theo ville vända om. Han ville skydda Ramona från det här, men hon drog honom ivrigt fram till den blodröda klumpen. Innan Theo hade hunnit hejda henne hade Ramona böjt sig ned och plockat upp föremålet. ”Det är en… En…” Ramona granskade det blodröda föremålet i sin hand. Hon var inte riktigt säker på vad det kunde vara. Det såg ut som en sten, kändes nästan som bärnsten, men aldrig tidigare hade hon sett en blodröd bärnsten. ”Det är en månsten!” sa Theo och andades lättad ut, när han såg det stenliknande föremålet i Ramonas hand. Han lade armen runt henne. De stod tätt tillsammans på den långsträckta sandstranden. Vågorna nådde ibland nästan ända fram till deras fötter. Vinden friskade i och ökade hastigt i styrka. Stora, svarta moln tornade upp sig vid horisonten och kom med rasande fart emot dem. Ingen av dem lade märke till det, eftersom de var helt uppslukade av den blodröda stenen. ”En månsten?” sa Ramona, lyfte blicken från den blodröda stenen och såg på Theo. ”Varför säger du så?” ”Ibland när månen ligger precis över horisonten är den så där blodröd och enorm. Ja, inte för att stenen är speciellt stor, men den har samma färg som månen kan ha vid vissa tillfällen!” sa Theo. Han kände plötsligt samma känsla av förväntan som tidigare och såg sig omkring. I samma stund slog en våg 8

över deras fötter och de hoppade bakåt. Ramona var nära att tappa den blodröda stenen. Månsten, tänkte Ramona. Det är ett fint namn. Det ska jag kalla den för. I nästa sekund insåg hon att det inte bara var vågorna som nådde längre upp på stranden. Hon såg även det kolsvarta moln som närmade sig. Ibland bröts mörkret av blixtar som skar genom molnet. ”Åskväder på våren?” sa Theo och såg på Ramona, som bara skakade på huvudet. Plötsligt kände hon sig rädd, utan att kunna förklara varifrån känslan kom. ”Skynda dig! Vi måste springa till vandrarhemmet!” sa hon och blev medveten om att hon hade varit tvungen att höja rösten för att överrösta vågornas brus, vindens tjut och åskknallarna som nu verkade följa direkt på varandra. Innan någon av dem hade hunnit ta ett enda steg var ovädret över dem. De dränktes i ett intensivt skyfall, medan blixtar slog ned i sanden runtomkring dem. Månstenen började glöda…

Månstenen Kapitel 2

Theo höll hårt om Ramonas axlar och började ta några steg bort från stranden. Vinden var intensiv och regnet piskade så hårt att det knappt gick att andas. ”Stanna!” flämtade Ramona. Hon vände sig mot Theo och lade huvudet mot hans bröst. Han slog armarna om henne. Vi måste ta oss härifrån, tänkte han, men förstod precis som Ramona att det inte fanns så mycket de kunde göra just nu. Kanske skulle ovädret dra bort lika hastigt som det hade kommit. Plötsligt kände Theo den välbekanta känslan som alltid infann sig vid en tidsförflyttning. Oftast blev han lite rädd när det hände, eftersom han aldrig visste vart de skulle komma och vad som väntade i det förflutna. Den här gången välkomnade han tidsförflyttningen, eftersom han trodde att ingenting kunde vara värre än det de just nu utsattes för. Han klämde fast Ramona hårdare mot sig, blundade och lät tidsförflyttningen gripa tag i dem.

Det första de lade märke till var tystnaden. Inga åskknallar, inget regn, inget brus från vågorna. Theo slog upp ögonen och släppte efter på sitt grepp om Ramona. Hon drog sig ifrån honom för att kunna se vart de hade kommit. De stod på en kulle, omgivna av vatten. Längre bort skymtade de andra kullar med höga byggnader. På den kulle dem stod gick kor och hästar och betade. De såg inga träd på någon av kullarna. Landskapet såg mycket främmande och annorlunda ut. Theo drog Ramona med sig när han slog sig ned på det gröna, tjocka gräset. Här och där växte vitrosa blommor, liknande tusenskönor, men de här blommorna var mycket större. Ja, korna och hästarna var faktiskt större än normalt. ”Vart har vi kommit tror du?” sa Ramona och tog Theos hand. Hon kunde inte förklara varför, men hon kände en isande skräckklump i magen. Den växte stadigt och det kändes som om hon skulle kräkas av rädsla. Hon förstod inte varför, för det här var en mycket rofylld plats. Här var tyst, lugnt och skönt. Enstaka krusningar drog fram över det omgivande vattnet, utan att ge ett ljud ifrån sig. ”Det här är en plats jag aldrig tidigare har besökt”, sa Theo och lät annorlunda, vuxen, men samtidigt rädd. Ramona såg på honom. ”Är du rädd?” frågade hon. ”Är du?” sa Theo som svar och log. Ramona skakade på huvudet. 11

”Nej, absolut inte! Vem kan vara rädd här?” svarade hon och kände hur skräcken spred sig runt i kroppen. Hon ville fly, springa, springa, springa, men det fanns ingenstans att ta vägen och dessutom fanns det ingenting att fly från. ”Hallå!” Rösten fick både Ramona och Theo att rycka till. De vände sig om och såg en båt komma farande mot dem. Eller det kanske inte var någon båt, för föremålet vidrörde inte vattnet, dessutom kom det inga motorljud ifrån båten. I nästa stund gled båten upp från vattenytan och sköt fram över marken mot dem. Theo och Ramona reste sig hastigt upp. Ramona kramade Theos hand extra hårt och kände hur förlovningsringen skar in i fingret. Båten, eller bilen, eller vad det nu var, stannade en meter framför dem. En gråhårig man hoppade ur och steg fram mot dem. Mannen var helt grå, med grått hår, grå skor, grå byxor och grå skjorta. Han log och gick med utsträckt hand emot dem. Ramona ville backa. Hon ville inte vidröra mannen, hon ville fly bort från honom. Hon kände hur Theo darrade till och förstod att även han var rädd. Av någon anledning fick Ramona för sig att hon var tvungen att gömma Månstenen för mannen. Hastigt tryckte hon ned stenen i jeansfickan och var glad för att hon inte hade tagit några tajta byxor på sig den här morgonen. Mannen fattade tag i Theos hand och skakade den upp och ned, samtidigt som han sa: 12