Av Christa Bernuth har utgivits: Rösterna Otro Då blev du tyst Inre säkerhet
Bernuth En känsla av skuld.indd 2
11-08-23 15.08.32
Christa Bernuth En känsla av skuld
Översättning: Karin Andræ
Bernuth En känsla av skuld.indd 3
11-08-23 15.08.32
Hatet. Som kommer när kärleken har försvunnit och det inte finns något att ersätta den med. Då uppstår ett hål och det fylls med hat. ”Du har ingen lust. Medge det!” Skit. Då struntar vi i det. Men det säger hon inte. Just precis det säger hon inte. Utan: ”Det är klart att jag har lust. Det är inte vad det handlar om.” Och naturligtvis svarar han: ”Säg det!” ”Säg vad?” ”Jag har ingen lust.” ”Vad då? Nej!” ”J-a-g h-a-r …” ”Sluta. Sluta!” I baksätet ligger väskan med Theresa-logon och i väskan de nya skorna från Costume National som väntar på att provas. Dessutom är det fruktansvärt varmt, alldeles för hett för att sätta på sig ett par inlines och dra iväg över asfalten, vilket varenda vettig människa borde begripa, men han tycker bara att hon är en latmask. Och? Hon har ingen lust, i dag är hon lat, vad finns det egentligen att invända mot det? 5
Bernuth En känsla av skuld.indd 5
11-08-23 15.08.32
”Och om jag säger att jag inte har lust så blir du sårad. Medge det.” ”Äh, lägg av.” Hon lutar huvudet bakåt, härmar hans sura röst, blir alldeles för högljudd eftersom något i henne tar överhanden, något främmande, hätskt, som hon vill undertrycka men som trots det sitter där på hennes axel och fett flinande behåller sitt grepp. Alltså fortsätter hon med hans tonfall: ”Så vi ska sitta hemma hela dan? Är det så du vill ha det när du är ledig?” ”Nu räcker det!” Visst, det är hon som flippar ur, medan han är lugn och sansad och omöjlig att angripa. ”Vi åker hem.” Men det vill hon inte heller, och nu ångrar hon att hon har låtit det gå så långt istället för att säga ja till hans förslag. En timme, så hade hon i lugn och ro kunnat prova sina skor och sedan gjort det bekvämt för sig i soffan, bara struntat i honom och alla hans jobbiga krav och önskningar. ”Vi åker hem”, säger han. ”Du lägger dig i soffan och läser och jag sätter mig framför datorn.” ”Som vanligt?” ”Just det. Som vanligt.” ”Jag orkar inte lyssna på dig.” ”Du orkar ingenting.” ”Nu räcker det.” ”Vi gör ändå aldrig något tillsammans längre.” ”NU RÄCKER DET!” Hon tvärnitar vid vägkanten, slänger i backen så det skrapar i växellådan och kanar nästan ner på den sluttande vägstumpen som leder in mellan fälten, för nu skiter hon verkligen i alltihop. Han har avgått med segern men är ändå inte nöjd, och nu 6
Bernuth En känsla av skuld.indd 6
11-08-23 15.08.32
sitter hon där som en totalt hysterisk, snart medelålders tant som inte ens kan hävda sin vilja fastän hon skriker. Slutsatsen är att den här gräsliga dagen inte längre går att rädda. ”Vad gör du så där för? Jag trodde att du ville hem?” ”Nej. Nu gör vi som du vill.” ”Jag har ingen lust längre.” ”Sitt kvar här då.” ”Namn?” ”Barbara Fleiss.” Polismannen är ung och kraftigt byggd. Han svettas. Hans kvinnliga kollega, som är ett huvud längre, skriver flitigt. ”Körkort?” frågar polisen. Han tar av sig mössan och stryker med handen över det kortklippta ljusa håret innan han sätter på sig mössan igen. Denna rörelse gör han troligtvis mellan tjugo och trettio gånger om dagen utan att märka det. Hans skjortkrage ser fuktig ut. ”I handväskan. Som är borta.” ”Varför parkerade du just här?” ”Det är ju inte precis Bronx.” ”Det är ensligt. Inga bostadshus, bara industribyggnader. Och nu är det helg och tomt på folk, som upplagt för bilinbrott.” ”Asfalten är bra. Den är ny och slät, inga sprickor. Stans bästa asfalt. Idealisk om man vill åka inlines.” Hon är genomsvettig, och hon vet att mascaran har runnit ut. Det hatar hon. ”Jaha”, säger polismannen och ger henne en lång, genomträngande blick som om han väntade på en bekännelse. Barbara gör en släng med huvudet mot mannen som hon har varit tillsammans med i åtta år och levt ihop 7
Bernuth En känsla av skuld.indd 7
11-08-23 15.08.32
med i fem. Han står och lutar sig mot ett träd, tittar på något långt borta och uppför sig som om det här inte angick honom. Som om hon inte angick honom. Polisen följer hennes blick. ”Förresten kan du fråga honom”, säger hon. ”Det var han som ville stanna här.” ”Jaha?” ”Han skulle nödvändigt stanna här. Och nu är det någon som har brutit sig in i min bil.” Hon höjer rösten, men mannen som hon lever ihop med reagerar inte. Polisen ser ut som om han tycker att det är pinsamt. ”Kan du skriva under här?” frågar han. ”Och där.” Hon skriver under med sin spretiga handstil som ingen människa kan tyda, inte ens hon själv. ”Finns det någon chans att få tillbaka grejerna?” ”Nja … alltså …” Det låter inte så lovande. ”Om det var amatörer, så … Och det här ser inte så proffsigt ut.” ”Tror du att jag får ut det på försäkringen? Åtminstone det inslagna fönstret?” ”Det kan jag inte uttala mig om. Det får du ta med ditt försäkringsbolag.” ”Men du har väl varit med om sådant här förr.” ”Man vet aldrig med försäkringsbolag.”
8
Bernuth En känsla av skuld.indd 8
11-08-23 15.08.32
Barbara När Barbara var liten exploderade julgranen, stod plötsligt som ett eldklot i rummet, lyste som en minisol, och ett par sekunder senare hade världen förvandlats; väggarna och möblerna var svarta och förkolnade, granen såg naken och hemsk ut. Natten före Pauls begravning drömmer Barbara om en gran som förvandlas till ett eldklot innan den skrumpnar och blir ett kolsvart skelett. Men det hemskaste är insikten som slår ner i henne som en blixt: att detta är hennes fel, inte bara den brinnande julgranen utan också Pauls död och Manuels försvinnande. Eftersom hon förstör allting som hon tar i, också när hon har de bästa avsikter, eller inga avsikter alls, eller inte alls hade tänkt att det skulle bli så. Hon öppnar ögonen. Ögonlocken är blytunga, men drömmen försvinner åtminstone ner i det undermedvetna där den i lugn och ro kan lägga sig på lur och förbereda nästa angrepp. Det var nämligen Barbara, den notoriska pyromanen, som satte eld på granen, utan att egentligen någonsin få sitt straff. Än i denna dag hör hon raspet av tändstickan mot plånet, känner lukten av de glödande 9
Bernuth En känsla av skuld.indd 9
11-08-23 15.08.32
granbarren, och hon har det svårt med julen. Hon stirrar upp i taket i hopp om att hitta något där som hon kan få fäste i, det kryper i hennes högra ben, och käkmusklerna känns som om hon hade tuggat på något hårt halva natten. En motorcykel startar med ett helvetesvrål där ute, fönsterrutorna skallrar av mullret som tilltar och avtar innan det slutligen försvinner. Efteråt blir det knäpptyst. Morgonsolen lyser in genom fönstret och speglar sig i det sprillans nya klädskåpets aluminiumyta – det är en möbel som hon hädanefter kommer att ha för sig själv, en jättelik historia vars vänstra halva är tömd. Barbara hör katterna krafsa på sovrumsdörren och det går på nytt upp för henne att det förutom katterna inte finns någon annan i lägenheten. Katter räknas inte. Om hon stiger upp med sitt pirrande högra ben och sin spända käke tillstår hon för sig själv att läget är som det är och att livet går vidare, trampar fram över henne med sin vanliga typiska skoningslöshet. Så länge hon ligger kvar är ingenting riktigt avgjort. Alltså ligger hon kvar, fortsätter att glo upp i taket och tänker på ingenting utom myrkrypningarna i benet som mycket väl kan bero på cancer i ryggraden. Då hör hon ett tvåstämmigt upprört jamande och vältrar sig till sist motvilligt ur sängen. Golvplankorna är iskalla. Benet känns normalt igen, alltså lider hon förmodligen varken av cancer eller multipel skleros och det är antagligen dagens enda goda nyhet. Duschkrämen är slut så hon tvättar sig med resterna av Manuels Niveatvål och gråter under det rinnande vattnet 10
Bernuth En känsla av skuld.indd 10
11-08-23 15.08.32
för att han är ett sådant arsel, så känslolös och låg att han till och med i sin frånvaro ger henne en känsla av att vara totalt värdelös. Sedan avslutar hon med en kall avrivning och kliver med brännande ögon ut ur duschen och trampar nästan på katterna som står med stela ben och svansarna rätt upp bredvid varandra på badrumsmattan. Hon har glömt att mata dem, en ritual som alltid äger rum före duschen, som under fem års tid har varit ett så befäst inslag i tillvaron att det borde vara omöjligt att glömma den. Men så är hon, slafsig och vårdslös: glömmer minst ett plagg på vartenda hotellrum och en flaska schampo i duschen, glömmer Manuels födelsedag, namnet på hans älsklingskorv, att han bara äter extralagrad Gouda, inte mellanlagrad, tänker inte på att han blir vansinnig när hon ställer ifrån sig handväskan på spisen och lägger posten på köksbordet istället för att genast ta med den till sitt arbetsrum. Du lever i din egen värld. Där passar inte jag in. Ja, självklart är hon inte perfekt. Vem är det? Vem ger Manuel rätt att bara lämna henne ensam med alla de här sakerna, stereoanläggningen och dubbelsängen, teakbordet, stolarna i pseudo-Bauhaus och det nya klädskåpet – alla de här prylarna som nu står överallt och flinar hånfullt mot henne. Barbara torkar sig fastän hon helst av allt bara skulle vilja falla i vinterdvala, sjunka ner i en ljuvlig medvetslöshet och inte vakna förrän situationen som genom ett under har löst sig. Men istället drar hon på sig badkappan, sticker fötterna i sina flipp-floppsandaler, stryker katterna som snor sig runt hennes ben – högljutt spinnande för att tala om hur hungriga de är – släpar sig ut i köket, ger katterna 11
Bernuth En känsla av skuld.indd 11
11-08-23 15.08.32
mat och försluter den halvtomma burken med ett plastlock som egentligen tillhör en behållare med vegetariskt margarin som hon slängde i soporna i går för att hon hatar vegetariskt margarin, och dessutom har Manuel dragit. Och efter den triumferande gesten tjöt hon i fulla fem minuter. Bara hon tänker på det så är det färdigt igen; storgråtande går hon ut i badrummet för att kissa. Samtidigt förblir en del av henne kyligt iakttagande, ser utifrån en kvinna som sitter i badrock på köksgolvet och slår med en visp på linoleummattan och snyftar: ”Du din jävla skitstövel”, och skäms samtidigt som hon nästan hoppas att andra ska höra hur synd det är om henne. Hon behöver inte ta sig samman heller, för hon är ledig, och jordfästningen är inte förrän halv elva. Alltså sitter hon kvar, försöker minnas Manuels ansikte när allting för en gångs skull var bra: hans leende, munnen som var mjuk fastän den såg hård ut. Men, nej, det är mycket lättare att hata honom, honom och den ofattbara möjligheten, som alltmer förtätas till ett faktum, att hon efter åtta års ombonad tillvaro där de trots utbrotten av osämja hade ordnat det ganska trivsamt för sig, plötsligt står där ute i det iskalla tvärdraget som om det aldrig hade hänt, som om hon alltid hade frusit. Och snart flödar tårarna igen, banar sig väg förbi näsan och ner längs halsen. Barbaras hela ansikte är blött och garanterat fullt av röda fläckar, samtidigt som det iskalla golvet har slutit förbund med hennes rumpa. Någonstans i lägenheten hörs ”Eine kleine Nachtmusik” från telefonen. Efter en del omkringsnubblande hittar hon mobilen i sängen. Hon har mer eller mindre sovit på den. När hon trycker in knappen utan att ha uppfattat numret, eftersom hennes ögon är så svullna att hon knappt kan se längre, är 12
Bernuth En känsla av skuld.indd 12
11-08-23 15.08.32
linjen död. Hon slafsar ut i köket igen, där katterna hukar framför sina matskålar, breda och platta som pälsklädda flundror. Och medan hon funderar över vad hon ska göra härnäst hoppar Mops upp i hennes knä och rullar ihop sig som om han var en liten mjuk kattunge och inte en stor överfettad hankatt, och då hoppar Bär upp på stolen bredvid och plötsligt tittar båda katterna på henne med sina grönskimrande ögon, Mops underifrån och Bär från sidan, som om de ville ha en förklaring. Frånvarande kliar hon Bär på den lilla vita haklappen. Då ringer telefonen igen, men det är inte Manuel utan Gina. Barbara får ur sig ett trött ”Hej”, hon har ju faktiskt väntat sig att Gina skulle ringa, eftersom de har kommit överens om att åka tillsammans. ”Hur är det?” frågar Gina. ”Du låter jättetrött.” ”Nej, det är okej.” Barbara har för länge sedan lärt sig att man aldrig riktigt vet med Gina, därför är det bäst att vara på sin vakt. Automatiskt tar hon en cigarett, trots att hon inte längre röker på förmiddagarna, men det här är en krissituation. ”Hur är det med dig, då?” ”Hemskt!” Ginas röst har en obehagligt ihålig klang, den låter överdriven och tillgjord som hos en av de där skådespelerskorna som är med i eftermiddagssåporna som bara gamlingar och halvidioter tittar på. ”Jag har inte sovit en blund!” ”Menar du det?” ”Ja. Det är så hemskt.” I själva verket låter det inte alls som om Gina tyckte att det var hemskt, snarare som om hon försökte undertrycka en barnslig upphetsning, och ärligt talat var det inte så långt ifrån vad Barbara själv kände. Paul, som under de senaste två månaderna hade jämrat sig och klagat för alla som orkade lyssna, eftersom 13
Bernuth En känsla av skuld.indd 13
11-08-23 15.08.32
Pilar hade gjort slut; Paul som man tyckte så mycket om men som man inte riktigt kunde ta på allvar, hade dött knall och fall. Barbara vet inte riktigt hur hon ska förhålla sig, vad hon känner. Döden är ännu en sällsynt gäst i hennes tillvaro, den är egentligen bara ett förebud om evig ensamhet. Under de senaste nätterna har hon ibland vaknat upp med Pauls ansikte för ögonen. Och då har han mycket riktigt sett ut som en som känner sig förfärligt ensam. Nu säger hon till Gina: ”Jag har drömt om Paul”, fastän hon egentligen inte hade tänkt tala om det för någon. Plötsligt känns allting annorlunda, hon störs av röklukten och går med mobilen i handen till balkongdörren och öppnar den, stiger ut på balkongen och sprätter iväg cigaretten över räcket utan att se efter om det står någon där nere. Och det gör hon bara för att hon vet att Manuel retar sig på att hon röker. ”Gjorde du?” frågar Gina och man hör att hon också röker. ”Vad drömde du då?” ”Jag såg bara hans ansikte. Det var som om han ville säga något.” ”Och sa han något?” ”Jag tror inte det. Jag minns inte.” Hon hör Gina sucka i andra änden, det låter också teatraliskt, men kanske det trots allt döljer sig något äkta där bakom. ”Vad var det som hände? Så plötsligt? Det är obegripligt.” Varför är Gina egentligen hennes vän? ”Jag vet inte. Han hade högt blodtryck och …” ”Men stroke! I hans ålder!” ropar Gina. ”Du menar i vår ålder”, säger Barbara. ”Stroke förekommer i vår ålder också.” Men hon tror inte riktigt på det. 14
Bernuth En känsla av skuld.indd 14
11-08-23 15.08.32
”När ska jag hämta dig?” frågar Gina, som nu är sitt vanliga, tvära jag. ”Halv elva?” ”Okej. Vad tänker du ha på dig?” ”Jag vet inte. Jag kan inte bestämma mig. Något … något mörkt.” ”Ja, det har du ju tillräckligt av.” Begravningsplatsen är soldränkt, det är en varm höstdag och Barbara svettas i sin svarta Donna Karan-klänning som har hängt oanvänd i hennes garderob i minst fem år eftersom hon antingen svettas eller fryser i den. Det beror på att stretchtyget är för tjockt medan å andra sidan urringningen är för djup, vilket Manuel mycket riktigt påpekade när Barbara köpte den, men hon ville inte höra på honom. Barbara flyttar kroppstyngden till höger fot, klacken sjunker ner i det nykrattade gruset och genom den tunna sulan kan hon känna de skarpa stenarna, som fotmassage. Annars känner hon tyvärr ingenting, varken sorg eller förtvivlan, ingenting, utom ett obehagligt gnagande sug i maggropen. Ett tjugotal gäster har infunnit sig, de står i en gles halvcirkel runt den öppna graven. Bredvid henne gråter Gina, vilket stör Barbara, eftersom hon har känt Paul mycket längre än Gina, och eftersom hon trots detta inte kan gråta, fastän hon ju verkligen har övat sig i den konsten på sistone. Hon lägger armen runt Gina och ger henne en lätt tryckning. Ginas kavaj känns sommarvarm. Hon utstrålar en doft av schampo och svett. En kraftig vindstöt ruskar om i kastanjernas höga kronor samtidigt som kistan långsamt och med ett skrapande ljud sänks i graven. Då går det upp för Barbara att hon 15
Bernuth En känsla av skuld.indd 15
11-08-23 15.08.32
aldrig mer kommer att träffa Paul, att Paul helt enkelt inte längre finns, och att det inte går att förstå, och då drar en kall kåre längs hennes ryggrad. Här är det nu, det slutgiltiga avskedet som inte hade behövt inträffa om allt hade förlöpt annorlunda. Sista året i gymnasiet hade hon ihop det med Paul – senare också – korta affärer mellan två förhållanden när hon mådde skit och behövde tröst. Hon kunde lita på honom, han ställde alltid upp – lyssnade på henne, skrattade med henne, låg med henne, följde med som sällskap när hon inte ville gå ensam på en fest. Men nu är hon ensam, alldeles ensam, kanske för resten av livet, vem kunde uttala sig om framtiden? Till sist känner hon tårarna komma, trots att hon försöker hålla tillbaka dem. Den här gången rinner de emellertid inte lätt, tvärtom, de är tjocka som sirap, och det värker i halsen. Hon känner Ginas hand på ryggen. Den lätta beröringen övergår i en smekning, men hulkningarna kommer långt nedifrån och det går inte att hejda dem. Efteråt blir det förtäring i en samlingslokal ett stenkast från begravningsplatsen. Såvitt Barbara vet är det Pauls föräldrar som har ordnat det, liksom de har arrangerat hela begravningen. Barbara följer toalettskylten och kommer in i ett långt rum som är spöklikt tyst och upplyst av flackande neonrör. Hon ställer sig framför en gott och väl tre meter lång rad bestående av fyrkantiga handfat. Hon ser sig i spegeln och kan konstatera att hennes ögon inte är fullt så rödgråtna som hon fruktade. Trots att det är förbjudet tänder hon en cigarett och blåser ut röken mot spegelbilden som blir suddig, lutar sig mot den vita kakelväggen och fortsättar att röka, tills hennes rygg är lika sval 16
Bernuth En känsla av skuld.indd 16
11-08-23 15.08.33
som kakelplattorna, då släpper hon cigaretten på golvet, släcker glöden med klacken och går ut i samlingslokalen som luktar öl och köttdryg mat. Alla Pauls vänner sitter vid samma bord. Vid ett mindre bord till vänster har Pauls föräldrar tagit plats, inte ensamma utan med ett par i samma ålder, så att man gudskelov inte behöver bekymra sig om dem. Barbara är precis på väg att klämma in sig bredvid Alex då hon får syn på Pilar, Pauls före detta, som är i färd med att häkta av kappan från hängaren i hallen. Barbara går dit. ”Ska du redan gå?” frågar hon, och Pilar ler mot henne, men man ser att hon har gråtit och förstår att hon kommer att gråta igen. Så glider Pilars blick förbi Barbara och stannar till höger bakom henne. Barbara vrider på huvudet. I ett hörn av baren står en ljushårig man som hon inte känner igen. Hon hör Pilars hesa röst och vänder sig mot henne. ”Jag måste till skolan, jag är läxläsningsvakt”, säger Pilar. Hon ger Barbara en lång eftertänksam blick – det är som om hon grubblade över något. Barbara får en känsla av att Pilar har en fråga att ställa, en viktig fråga som hon emellertid inte kan ta upp nu, något som hon går omkring och tänker på. ”Kan de inte skaffa en vikarie?” frågar Barbara, för hon hade gärna velat prata med Pilar, bara prata med henne, om vad som helst. ”Nej, nej, tyvärr”, svarar Pilar och låter så bestämd att Barbara förstår att Pilar inte vill stanna kvar, för att Pauls vänner inte angår henne. Och så försöker Barbara åtminstone förlänga det här lilla samtalet alldeles innanför ytterdörren. ”Paul var inte klok som lät dig gå”, säger hon, ungefär det dummaste hon hade kunnat hitta på i det läget, för 17
Bernuth En känsla av skuld.indd 17
11-08-23 15.08.33
orden driver fram tårarna i Pilars ögon samtidigt som de driver ut henne genom dörren. Innan hon försvinner tar hon emellertid Barbara i famnen och lovar viskande att ringa. ”Lova att du verkligen gör det.” ”Jag lovar.” Så försvinner hon i en fläkt av frisk utomhusluft. Barbara sätter sig bredvid Alex och ler mot Gina som sitter snett mittemot mellan två killar från Pauls gamla band, vilket för drygt tio år sedan upplevde en kortvarig lokal berömmelse och sedan upplöstes. Samtidigt lägger hon märke till det halvtomma glaset framför Gina. Det innehåller en genomskinlig vätska. Kan vara vatten, kan också vara något annat. ”Hur är det?” frågar Alex från sidan och Barbara släpper Gina med blicken; sist och slutligen måste väninnan själv avgöra vad som är bra för henne. ”Det är okej.” ”Du ser blek ut.” ”Det är rätt mycket just nu, men jag klarar mig.” När Alex lägger armen om henne och frågar om det verkligen, verkligen har skitit sig får hon lust att börja gråta igen. Istället säger hon: ”Jag vet inte.” Och just nu orkar hon inte prata om saken, hon är så trött på alltihop, hon orkar inte bry sig. ”Det funkade inte”, säger hon. ”Så enkelt är det.” Och tänker samtidigt att de korta meningarna är slutgiltiga, nu har hon uttalat det högt, nu är det slut. ”Ja, men ni har ju inte flyttat ifrån varandra”, säger Alex. ”I varje fall inte på riktigt.” ”Han har inte hört av sig på fem dagar. Jag har ingen aning om var han befinner sig i detta ögonblick, eller vad 18
Bernuth En känsla av skuld.indd 18
11-08-23 15.08.33
han gör. Jobbet i Qatar var hans chans att lägga allting bakom sig utan att tvingas ta det fula ordet i munnen. En skänk från ovan. Han är säkert överlycklig.” Hon hör sina egna ord. Sakliga och uttalade med klar stämma höjer de sig över sorlet av röster runt bordet, men självklart tror hon inte själv på dem utan förväntar sig att Alex ska säga emot henne, säga vad som helst, ge henne något tecken på att det kommer att gå bra, trots att det inte ser så ut. Alex, snäll och lyhörd som alltid, säger: ”Nu överdriver du, Barbara”, och tar till och med hennes hand, en gest som är direkt rörande eftersom hon vet att det inte faller sig naturligt för honom att vara så fysisk. ”Han är arkitekt, han var arbetslös, här hade han inga framtidsutsikter, glöm inte det”, fortsätter Alex med mjuk röst, balsam för hennes själ. ”Du är en riktig vän”, säger Barbara och menar det verkligen. ”Vad skulle jag göra utan dig?” ”Jag säger bara som det är.” ”Det är snällt.” ”Vad är det för snällt med det?” ”Dig kan man berätta allt för. Är det så med alla dina vänner?” ”Jag vet inte.” ”Jag har känt dig så länge, men ibland tycker jag att jag vet mindre om dig än du vet om mig.” Barbaras röst får ett lite flörtigt tonfall, som alltid när hon är tillsammans med Alex. Det är ett spel mellan dem, en liten lättsam dialog utan slut. Det roar dem och de behöver inte göra sig till. ”Det är nog bara som det verkar för dig”, säger Alex och håller fortfarande hennes hand som hon nu drar undan så omärkligt hon kan. 19
Bernuth En känsla av skuld.indd 19
11-08-23 15.08.33
”Du blir aldrig förvånad över någonting, eller hur?” ”Så är det nog. Allt är möjligt.” ”Varför just Qatar? Qatar ligger vid jordens ände.” ”Inte ens sex timmar med flyg. Det är väl inget problem.” ”Du, den eviga optimisten.” ”Jag ligger i träning.” Alex ler, Barbara ler tillbaka och frågar: ”Alex, har du sett Pauls själ?” ”Inte direkt hans själ, en rörelse i luften som över het asfalt. Jag föreställer mig att han är lycklig där han är.” ”Lägg av.” ”Du frågade ju.” ”Jag försökte skämta. Eftersom allting är så sorgligt.” ”Vad är det du är så rädd för?” ”Å, börja inte med det. Mina rädslor räcker för en hel kväll.” ”Titta, där är den där polismannen igen.” ”Polisman? Vilken polisman?” Alex vänder sig mot henne, synbart uppiggad över att han vet något som inte hon vet. Med den sortens blänk i ögonen som ofta föregår en bra historia säger han: ”Är det ingen som har sagt något till dig? Paul blev mördad.” ”Vad sa du?” Något svart stiger i henne, fyller henne, till och med rummet blir mörkare. ”Har han inte varit hemma hos dig?” hör hon Alex röst långt bortifrån. ”Vem?” frågar hon och försöker skjuta bort svindelkänslan. ”Polismannen. Den ljusa killen vid baren.” ”Nej. Vem är det?” ”Han kom hem till mig i går.” ”Varför det? Alex, vad är det som har hänt?” 20
Bernuth En känsla av skuld.indd 20
11-08-23 15.08.33
”De har obducerat Paul. Det var anledningen till att jordfästningen blev uppskjuten. Och nu håller de på med en utredning.” ”Varför är det ingen som har sagt något till mig?” ”Jag trodde att du redan visste det.” ”Varför har du inte ringt?” ”Jag ringde. I går. Din mobil var avslagen. Jag talade in ett meddelande. Du ringde inte tillbaka.” Nu minns hon vagt att hon hade en hel radda meddelanden på sin mobil i går kväll, och hon tycker sig också minnas att hon raderade allihop eftersom inget av dem var från Manuel. ”Berätta nu vad som har hänt”, ber hon.
21
Bernuth En känsla av skuld.indd 21
11-08-23 15.08.33