9789170375668

GÖRAN GREIDER, bosatt i Stockholm och DalaFloda, är författare, politisk debattör och chefredaktör på Dala-Demokraten.

Han har utgivit en rad diktsamlingar, debattoch essäböcker, bland andra Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke, en bok om Dan Andersson (2008) och Katterna kommer in från mörkret (dikter).

Hans senaste bok är Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Han har mottagit flera priser, senast Nils Ferlinpriset 2010.

Pressröster om Det måste finnas en väg ut ur det här samhället (2010): ”Det är en flyhänt, välskriven bok med sin blandning av politiskt samtidsosande uppgörelser och existentiella kopplingar till kulturens kraft.”

GUNNAR BERGDAHL, HELSINGBORGS DAGBLAD

”Göran Greider är socialdemokrat, men med en helt annan kunskapsbas, analytisk förmåga och verbal talang än de socialdemokratiska partitoppar vi ser i debatten här och i Sverige. Det måste finnas en väg ut ur det här samhället är en handbok i medborgarfärdighet för alla som berörs av de ekonomiska realiteterna.”

MICHEL EKMAN, HUFVUDSTADSBLADET

”… jag läser honom med behållning och respekt. Han vrider och vänder på de klassiska frågorna med förbluffande energi och han väjer inte för svårigheterna. Det gör hans bok intressant även för den som i långa stycken är oenig med honom. … denna bok som är så rik på ärlig reflektion måste vara en behållning för varje samhällsintresserad läsare, oavsett om han är enig eller inte med författarens utgångspunkter eller slutsatser. Det är ofta både nyttigt och uppfriskande att bli provocerad. Om inte annat sätter det fart på den egna reflektionen, och Greider kan konsten att provocera på ett eftertänksamt och nästan vänligt sätt.”

HÅKAN ARVIDSSON, SVD

TJUGOFEM ÅR HAR GÅTT sedan Olof Palme blev mördad på en gata mitt i Stockholm. Sedan dess har det talats och skrivits mer om själva mordet än om det politiska arv han lämnade efter sig, och mycket av det kontroversiella i hans hållning har glömts bort eller tonats ned.

Men det är inte Palme som statsman eller ikon som intresserar Göran Greider. Han lyfter istället fram symbiosen mellan Palme och den rörelse han ledde. De gav liv åt varandra. I det samspelet ryms ett uppfordrande meddelande till dagens politiska debatt: Utan levande rörelser, ingen politisk fantasi. Palmes demokratiska socialism blir inte bara en fras för högtidliga sammanhang, utan pekar rakt mot en stor samhällsomvandling: den offentliga sektorns enorma utbyggnad.

Var det inte rentav en form av socialisering som varken högern eller vänstern förstod innebörden av?

Boken är skriven under och strax efter 2010 års valrörelse och utgår från fyra promenader till platser som ger en bild av Palmes liv: det högborgerliga Östermalm där han växte upp, förorten Vällingby dit familjen flyttade på femtiotalet, adressen på Västerlånggatan i Gamla stan och slutligen Adolf Fredriks kyrkogård på Sveavägen där han ligger begravd.

Hur mycket inspiration kan arbetarrörelsen och vänstern idag hämta från Olof Palme? Vad finns att lära av honom i kampen mot främlingsfientligheten? I sitt sökande efter svaren gör Greider Olof Palme till en levande samtalspartner för både en krisande arbetarrörelse och för var och en av oss som tror att ett annat samhälle är möjligt.

Ordfront

’’

Vid utgången mot Kammakargatan möter jag en kvinna som bär på wen korg med matvaror. Vi börjar prata. Hon arbetar sedan några månader som husmor i Adolf Fredriks församling. Jag berättar vad jag sysslar med och då börjar hon intensivt tala om Olof Palme. Hon minns ”varenda minut” av mordet och så vill hon visa mig byggnaden som finns precis innanför staketet. Den inrymde en gång en av Stockholms första skolor. Nu är det café.

Rum hyrs ut för konferenser och till och med ett meditationsrum finns. Hon berättar om sin norrbottniska släkt, om en farfar som högg av sig fingrarna i skogsarbetet och blev handlare, och som av omgivningen därför antogs ha blivit borgare, fastän han förblev socialdemokrat. Jag lyssnar på henne; det är som om själva tanken på Olof Palme lockar fram hennes livshistoria. Han är nog den enda politiska gestalt i Sverige som har den förmågan.

IN G E N KO M M E R U N DA N

ISBN 978-91-7037-566-8

www.ordfront.se

Greider.Palme.Omslag.indd 1

GÖRAN GREIDER INGEN KOMMER UNDAN OLOF PALME

FOTO: LOTTA TÖRNROTH

ORDFRONT

O

E M L A P F O OL G Ö R A N G R E ID E R

Omslagsfoto: Roony Johansson/Aftonbladet Bild Grafisk form: Jesper Weithz/Revoluform

2010-12-09 00.40

Gรถran Greider

Ingen kommer undan Olof Palme

Ordfront Stockholm 2011

Greider-Palme -Inlaga.indd 3

2010-12-10 16.30

Av Göran Greider har tidigare utgivits: Vid fönstret slår ensamheten ut (dikter), Bonniers 1981 | Motsång (dikter), 1986 | Sjundenovemberdikter (dikter), Bonniers 1987 | Pasolini i Stockholm (dikter), Bonniers 1989 | Ett åttiotal, en poesiantologi 1979–89 (med Madeleine Grive), Tago 1990 | Ombyggd Volvo (dikter), Bonniers 1992 | Att läsa världen (med Björn Gunnarsson), Daidalos 1992 | Systemskifte; fyra folkhemsdebatter (med Peter Antman och Tomas Lappalainen), Carlssons 1993 | Det levande löftet (essäer), Bonniers 1994 | Loket, Nietzsche och Sonja Åkesson, en personlig essä om kultur och rättvisa, Brevskolan 1995 | När fabrikerna tystnar (dikter), Bonniers 1995 | Rudolf Meidner.

Skärvor ur ett nittonhundratalsliv, Atlas 1997 | Arbetarklassens återkomst (essäer), Bonniers 1998 | Allt jag tänker på när jag hör Vivaldi, 22 texter om klassisk musik, Atlas 1999 | Liten ordbok för underklassen (med Ann-Charlott Altstadt), Ordfront 1999 | Världen efter kommunismen (dikter), Bonniers 2000 | Vem är rädd för litteraturen?, Manifest 2001 | Fucking Sverige, en modern Dalaresa, Ordfront 2002 | Jakobsbrevet (dikter), Bonniers 2004 | Bakom TVn ändrades ljuset, essä och antologi med politisk dikt, Bonniers 2005 | Hagen, betraktelser från en by, Ordfront 2006 | Men först litet musik! Musikessäer (med Mikael Strömberg), Ejeby 2006 | Stil och politik, texter om mode (med Barbro Hedvall), Atlas 2008 | Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke, en bok om Dan Andersson, Bonniers 2008 | Katterna kommer in från mörkret (dikter), Bonniers 2009 | Det måste finnas en väg ut ur det här samhället, Ordfront 2010

Göran Greider: Ingen kommer undan Olof Palme Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se | forlaget@ordfront.se

© Göran Greider 2011 Omslag: Jesper Weithz/Revoluform Omslagsfoto: Roony Johansson Författarporträtt: Lotta Törnroth Grafisk form: Kristoffer Nylén Tryck: Scandbook, Falun, 2011 ISBN 978-91-7037-566-8

Greider-Palme -Inlaga.indd 4

2010-12-10 16.30

Innehåll Förord 7 Östermalmsgatan 11 Tornedalsgatan 61 Västerlånggatan 141 Sveavägen 201

Greider-Palme -Inlaga.indd 5

2010-12-10 16.30

Greider-Palme -Inlaga.indd 6

2010-12-10 16.30

FÖRORD Länge överskuggade mordet på Olof Palme det politiska arv han lämnade efter sig. På senare år, när mordutredningen sval­ nat till en forntida pinsamhet för alla inblandade instanser, har istället bilden av en alltmer ensam Olof Palme växt fram i oli­ ka biografier. Det har irriterat mig. Han tvättas ren från den sociala rörelse som gjorde honom möjlig, som han spelade på men som också spelade på honom.

Så förvandlas han till Statsmannen Olof Palme och ryms till slut i en statsministerbox. Det som var kontroversiellt hos honom glöms bort, framförallt den demokratiska socialismen.

Den tankefiguren rymmer spår av en lång, socialistisk tradi­ tion i arbetarrörelsen och det är därför Olof Palme fortfaran­ de är kontroversiell såväl för socialdemokrater på högerkanten som för borgerligheten. ”Sörj inte Olof Palme!” var titeln jag ett tag ville ge den­ na bok. Tanken var att återkalla Joe Hills sista ord i livet: Sörj inte! Organisera! Det är långt mellan Joe Hill – arbetare, facklig agitator i USA , legend efter sin död – och Olof Palme – överklass, makthavare, berömd redan i sin livstid. En grund­ läggande tes i denna bok är emellertid att man måste se Palme i ljuset av den samhällsomvandlande rörelse han under några årtionden ledde – först då blir han begriplig. Rörelsen är budskapet, så lyder min centrala tes. Jag menar att vänsterns och arbetarrörelsens framtida utmaningar, i Sverige liksom i Väst­ världen, mindre handlar om ideologi och mer om organisa­ tion: Hur ska nya sociala rörelser skapas och nytt liv ingjutas F öror d | 7

Greider-Palme -Inlaga.indd 7

2010-12-10 16.30

i de redan existerande? Att fästa blicken på Olof Palme inne­ bär att sådana frågor kliver fram och blir avgörande. Men det betyder också att Palme frigörs från vad jag menar är ett bor­ gerligt sätt att förstå politik, där personligheter ställs i fokus.

Det sägs att det är bra för tankeverksamheten att promene­ ra och det har jag ägnat mig åt här. Jag har promenerat, tänkt och skrivit, ofta i en nästan dagboksliknande stil. Mitt syfte har inte varit att skriva ännu en biografi om Palme, numera finns det lysande sådana och jag skriver om dem beundrande men också kritiskt. Denna bok är en lång, personlig medita­ tion över en politisk gestalt som oavbrutet vill göra sig gällande i min egen tid, ja, mitt eget liv, trots att han är död sedan ett kvartssekel. Boken har inslag av essä, pamflett, debatt, dagbok, lyrik och en smula litteraturkritik (när jag skärskådar Palmes tal) och denna hybridform är för mig också ett sätt att förnya den politiska journalistiken.

Platserna jag sökt upp är det hus på Östermalm där han växte upp, det Vällingby där han och hans familj bodde i tjugo år, den adress på Västerlånggatan i Gamla stan där familjen Palme bodde de sista åren av hans liv och slutligen den kyrko­ gård, Adolf Fredriks, där Palme vilar i jorden sedan 1986. Mitt ärende är att levandegöra hans politiska arv och urskilja det som är användbart och vitalt idag, men också peka ut det som är dött och borta. Jag vill heller inte väja för att skriva om lög­ naren och hycklaren Olof Palme, vare sig det gäller IB-affären eller den ekonomiska politik hans regering förde de sista åren.

2010 års valrörelse utgör den fond mot vilken denna Pal­ mebok skrivits. Att intensivt följa den – som slutade i kata­ strof för Socialdemokraterna och parlamentarisk entré för ett främlingsfientligt parti – blev för mig en verklig historielek­

8 | I n g e n

Greider-Palme -Inlaga.indd 8

k o m m e r u n da n Ol of Pa l m e

2010-12-10 16.30

tion. Efter en turbulent höst avgick Mona Sahlin. I sitt sista tal framträdde hon som oreserverad förespråkare för den mit­ tenanpassning som orsakat svåra nederlag för hela den euro­ peiska arbetarrörelsen.

Några år efter finanskrisen och under en tid då klimathotet framstår som allt klarare, skiftar Västvärlden inte i rött utan i blått och på många håll rentav i brunt. Samtidigt märks, inom såväl socialdemokratin som vänstern i stort, en viss tendens till idépolitisk väckelse. Där kan Olof Palme politiska arv bi­ dra och inspirera. I den demokratiska socialismens långa och vindlande historia finns en ursprunglig marxistisk impuls, som jag tror det är nödvändigt att väcka till liv för att urskilja cen­ trala maktfrågor och reformidéer som kan ge nytt liv åt den politiska fantasin.

På sätt och vis är föreliggande bok en fortsättning på den jag gav ut våren 2010, Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Nu reflekterar jag vidare över den historiska era vi be­ finner oss i – präglad av finanskapitalism, klimatkris och sam­ tidigt fortsatt politisk högeroffensiv – och söker vägar ut.

Olof Palmes sista åttiotalsår ingick i samma historiska rum som vi själva slungas genom. Ingen som vill orientera sig i det­ ta rum undkommer Olof Palme.

Stockholm och Dala-Floda i december 2010 Göran Greider

Greider-Palme -Inlaga.indd 9

2010-12-10 16.30

Greider-Palme -Inlaga.indd 10

2010-12-10 16.30

ÖSTERMALMSGATAN

Greider-Palme -Inlaga.indd 11

2010-12-10 16.30

Greider-Palme -Inlaga.indd 12

2010-12-10 16.30

Verkligheten tecknar i blod

alltid ett annat namn

Göran Sonnevi, ur Det omöjliga

Ö

stermalmsgatan sträcker sig i en lång båge över stadsdelen och är, om inte kvarterens paradgata, så åtminstone övre Östermalms prestigemässiga pulsåder. Jag har alltid tyckt hjärtligt illa om den här delen av Stockholm. I omgångar har jag bott här på olika adresser. Gatorna är tysta och folktomma på kvällarna. Sekelskifteshusen signalerar makt och jag minns fortfarande med obehag de nätter för länge sedan då jag job­ bade som tidningsbud i kvarteren och steg in i utsmyckade men ödsligt ekande entréer med en packe Svenska Dagbladet under armen. Bara vissa klara höstdagar när många lövträd brinner kan jag känna för Öster­malm – sikten längs breda avenyer, ljud som färdas långt, rymd och vemod över staden.

Jag har nyss korsat Valhallavägen, efter att ha hållit ett före­ drag på morgonen på Kungliga Tekniska Högskolan – över­ allt svärmar av teknister i underliga overaller – och klivit in i de mer stilla områdena i stadsdelen. Det är mitten av augusti, en av de sista kvava dagarna av den första valrörelseveckan.

Folk har kommit tillbaka från sina semestrar. En och annan val­affisch har dykt upp, men ännu är valrörelsen påfallande loj. Jag ser mig omkring. Där är Arki­tektur­hög­skolan. Snart är jag på väg åt rätt håll på Östermalmsgatan: till nummer 36.

Det är bara några steg dit.

Varför har jag aldrig sökt upp den adressen tidigare? ­Genom ÖSTERMALMSGATAN | 13

Greider-Palme -Inlaga.indd 13

2010-12-10 16.30

åren har jag strosat förbi här många gånger. Det ligger ett stort, gult patricierhus i tre våningar från förrförra seklet på num­ mer 36, i hörnet av Engelbrektsgatan, ett stenkast bort från den djupgröna Humlegården. När jag får syn på fastigheten vaknar jag till i värmen. Vagt hoppas jag att det kanske ska kunna gå att stiga in i portuppgången för att se lite av byggnaden inifrån.

Men det är, visar det sig, inget bostadshus längre, utan en ambassad. Romania Ambasada står det på den stora por­ ten. Några fönster står på glänt. En ljuskrona glittrar bakom gardinerna. Suddiga röster hörs ut på gatan. Men tanken på att veckla in mig i ett samtal med den rumänska ambassaden känns avskräckande.

Jag står en stund och betraktar det vackra huset. Ett an­ tal mycket gamla syrener växer på den lilla gräsmattan fram­ för huset, med de gröna löven hängande över trottoaren. De­ ras stammar är tjocka, vridna som på uråldriga olivträd. Hur gamla är de? De kan knappast ha stått där sedan huset byggdes på 1880-talet. Men de kan mycket väl ha funnits där när Olof Palme som pojke steg ut genom porten, kanske med barn­ flickan Margit Andersson i handen. Med ena handen öpp­ nade hon järngrinden mot gatan, med den andra höll hon i fyraåringen Olof.

Antingen har tiden stått stilla i nästan ett sekel på den här adressen, eller också har bara ett äldre, högborgerligt Sverige återvänt och gjort sig påmint mer självklart i samhällsklimatet – men nog skulle Olof och Margit kunna stiga ut, livslevande och småskrattande, när som helst, genom den där porten, ut­ släppta av de två portvakterskor som höll uppsikt.

14 | I n g e n

Greider-Palme -Inlaga.indd 14

k o m m e r u n da n Ol of Pa l m e

2010-12-10 16.30

Detta är den svenska borgerlighetens hjärta, för mig ohjälpligt främmande mark. Den valrörelse som pågår kretsar i oroande hög grad kring intressena hos de sociala skikten i dessa kvar­ ter: pigavdrag, sänkta skatter, borttagen fastighets- och för­ mögenhetsskatt, disciplinering av sjuka människor.

Men har någon politiker gjort någon som helst referens till det politiska arvet från Palme i den pågående debatten?

Nej, inte vad jag kunnat märka. Mona Sahlins valbok Möjligheternas land, utgiven mitt i sommaren, rymmer fem sex an­ spelningar på honom. Det var han som fick mig att bli social­ demokrat, skriver hon – men inte mer än så. En blick på ikon­ en, sedan snabbt tillbaka till dagspolitiken.

I själva verket har Palme förblivit något av en icke-person i det politiska livet sedan han mördades 1986. Inte heller Göran Persson citerade honom mer än nödvändigt och när han gjorde det kändes det obekvämt, för lyssnarna och kanske rentav för honom själv. I hans självbiografi Min väg, mina val omnämns Palme två gånger i förbigående. Anna Lindh, den politiker som kanske hade lättast att då och då hämta moraliskt stöd i arvet från Palme, blev också mördad.

Samtidigt har de nya Moderaterna, som i retoriken velat anamma rollen som statsbärande parti, gärna anspelat på både Per Albin Hansson och Tage Erlander – men hittills aldrig på Olof Palme: där går en absolut, oöverskridbar gräns. Där tänds arrogansen uppifrån, ja, avskyn för den sociala rörelse som en gång omvandlade Sverige. Per Albins landsfaderlig­ het, Erlanders trygghet, Gunnar Strängs sparsamhet är dygd­ er som en Anders Borg eller en Fredrik Reinfeldt gärna refe­ rerar till. Men Palme? Han är omöjlig i de nya Moderaternas image-bygge. ÖSTERMALMSGATAN | 15

Greider-Palme -Inlaga.indd 15

2010-12-10 16.30

I mitt eget huvud har Olof Palme varit intellektuellt när­ varande framförallt sedan det tidiga nittiotalet, när den eko­ nomiska och sociala kris som exploderade fick mig och många nära vänner att försöka reaktivera ett mer eller mindre sovan­ de välfärdspolitiskt arv. Då blev Olof Palme en av de centrala gestalterna. Hans politiska gärning började ju heller inte när han efterträdde Erlander 1969; nej, han var med och formade den samhällsvision som vi idag förknippar med Erlanders tid: Det starka samhället. Efter mordet på honom blev han också snabbt så pass mytologiserad att han mer eller mindre mot­ ståndslöst – knappt någon friktion alls förmärktes – kunde flyta in i en allmän vänstervärldsbild, trots att samma vänster medan han levde ofta kritiserade honom hårt.

Men det glömdes snabbt bort. Det alltmer förtvivlade be­ hovet av förebilder i en förebildslös, nyliberal era gjorde att Palme på många sätt nästan blev en vänsterman. När hans röst då och då hördes i någon gammal radiointervju, eller sampla­ des i en låt av Latin Kings, kunde många känna det: en spricka i muren öppnades i en högertid, och ljus sipprade in.

De dystra polisiära förvecklingarna i mordutredningen, och de politiska konsekvenser de till slut fick (ministeravgång­ ar, Ebbe Carlssonskandaler, förföljelser av kurder), samt alle­ handa fantastiska konspirationsteorier som grasserade kring mordet intresserade mig aldrig. Som kriminalgåta blev Palme en thriller utan upplösning, som bidrog till att hålla uppmärk­ samheten borta från det idépolitiska arv han lämnat efter sig.

Men både för en allmän vänster och för den vänster som ännu finns kvar inom socialdemokratin har Palme under de tjugofem år som gått efter att han mördades ofta blivit ett slags ideologisk måttstock, inkallad varje gång Socialdemokraterna 16 | I n g e n

Greider-Palme -Inlaga.indd 16

k o m m e r u n da n Ol of Pa l m e

2010-12-10 16.30

tagit ännu ett litet steg åt höger i dagspolitiken, putsat bort socialism i ett partiprogram eller plötsligt sagt ja till att med­ verka med trupp under amerikanskt befäl i Afghanistan.

Vad skulle Palme ha sagt? Så lyder den uppfordrande och anklagande fråga som öppet eller outsagt varit närvarande un­ der mer än ett par decennier. Under regeringen Perssons hår­ da saneringar på nittiotalet svävade hans ande ofta över den kritik denna politik mötte, bland såväl gräsrötter som intel­ lektuella. När S‑regeringen hösten 2001, i de oerhörda efter­ dyningarna av terrorattentatet den 11 september i New York, okritiskt tycktes sluta upp kring den amerikanska världsord­ ningens moraliska påbud, trädde minnet av Palme in i mitt och andras vänstermedvetanden som en korrigerande mora­ lisk, ideologisk och närapå tröstande kraft. Också i den val­ rörelse som nu, sommaren 2010, har inletts kan Palme kallas in som måttstock på och främmandegörare av den politiska debatten: Arbetslösheten ligger denna sensommar på runt 9 procent. På Palmes tid hade det räknats som massarbetslös­ het. Siffran hade orsakat konvulsioner i den politiska debatten.

För den socialdemokratiska ledningen tonade arvet från Palme bort liksom i tysthet, samtidigt som borgerligheten na­ turligtvis inte hade några skäl alls att återkalla minnet av en klassförrädare ur de egna leden. För arbetarrörelsens vänstra halva, och för vänsterfolk i allmänhet, levde han vidare som ideologiskt vägmärke. Realpolitikern och pragmatikern Palme skulle nog med stor förvåning ha iakttagit den överraskande händelseutvecklingen. I en TV-utfrågning under valrörelsen 1982 försökte han med oändlig möda klara debatten om de löntagarfonder som han aldrig förstod sig på och vid ett pres­ sat tillfälle undslapp han sig orden: ”Min socialism, som man ÖSTERMALMSGATAN | 17

Greider-Palme -Inlaga.indd 17

2010-12-10 16.30

säger.” Redan då, under trycket av en växande högervåg i Väst­ världen, måste Palme ha känt hur stort behovet av sådana sig­ nalord var hos många socialister.

Så när jag nu äntligen står framför Östermalmsgatan 36 rör sig svårgripbara känslor inom mig. Palme finns i mitt huvud, död och levande. Men det är som om jag aldrig riktigt hunnit fundera över på vilket sätt, varför eller ens vad det tjänar till.

Förgäves tittar jag mig omkring efter någon liten skylt, kan­ ske en mässingsplatta, som ska berätta för förbipasserande att här, i detta hus, växte en gång Olof Palme upp, den märkli­ gaste politiska ledare som Sverige haft och tveklöst vår ende politiker med varaktig internationell räckvidd. Men ingen­ stans syns någon skylt.

En gammal dam kommer stapplande med sin rullator på trottoaren. Jag hejdar henne artigt och frågar om hon bott länge här och om hon vet om det här är huset där Olof Palme föddes och växte upp. Hon skakar vänligt på huvudet. Sam­ ma svar får jag från en bara lite yngre dam som råkar passera.

Det känns en smula underligt, för att inte säga snopet: Den här platsen, huset vid den här gatan, anonymiseras inför mina ögon trots dess historiska laddning. Till slut kommer jag i samspråk med en äldre man som i vart fall kan bekräfta att här växte en statsminister upp. Han råkar förresten vara född 1922, fem år innan Palme föddes. Men något mer än att Palme en gång bott här vill eller kan han inte meddela mig och han stapplar bort under syrenbladen.

Jag vankar av och an några gånger framför det ogenomträng­ liga huset. Det måste se en aning egendomligt ut. Sedan går jag några bestämda steg ner på den mycket mer trafikerade 18 | I n g e n

Greider-Palme -Inlaga.indd 18

k o m m e r u n da n Ol of Pa l m e

2010-12-10 16.30

Engelbrektsgatan för att se om man kan komma in bakifrån.

Men där finns bara det rumänska konsulatets grindar. Huset på Östermalmsgatan 36 sluter sig om sig självt.

I alla de tal och artiklar som Olof Palme höll och skrev under sina fyrtio år i politiken berörde han knappt med ett ord sin uppväxt på övre Östermalm. Han kan med entusiasm och för­ undran berätta om ungdomens resor i USA , Asien eller Öst­ europa och han kan – som ingen annan – angripa de besuttna för deras skattekverulans och värnande om sina privilegier, men i sina tal är han liksom barndomslös. Inte minsta lilla minnesbild av denna barndom går att finna i hans viktiga tal.

Naturligtvis samtalade han med vänner och bekanta om sin uppväxt. Thage G. Peterson, som jobbade med honom från slutet av sextiotalet, berättar i sin mycket läsvärda bok Olof Palme som jag minns honom att de ofta satt och samtalade om sina socialt djupt skilda uppväxter: ”Det har sagts att Olof Palme inte ville prata om sin barndom. Det märkte jag ald­ rig något av (…) han berättade mer än gärna för mig om sina barndomsår; om samvaron i familjen, om somrarna på Ånga, om somrarna på godset Skangal i Lettland.” Peterson hade själv vuxit upp i fattig, småländsk torparmiljö. Mer olika kun­ de det inte bli. Palme tycks gärna ha lyssnat till partikollegans berättelser; intrycket man får är att han alltid var nyfiken på arbetarklassens och de fattigare skiktens liv och erfarenheter.

Om hans egna, allra tidigaste år har hans biografer – som numera är många och i flera fall lysande – ändå samlat in åt­ skilliga vittnesmål och knappast några hemligheter gömmer sig där. Familjen Palme – fadern Gunnar, modern Elisabeth och de två äldre syskonen Claes och Catharina – bodde på ÖSTERMALMSGATAN | 19

Greider-Palme -Inlaga.indd 19

2010-12-10 16.30

tredje våningen i huset framför mig, ståndsmässigt, med sa­ long, matsal, herrum, sovrum, två barnkammare, jungfru­ kammare, kök och serveringsrum, som historikern Kjell Öst­ berg upplyser om i sin imponerande biografi I takt med tiden (den första delen av två). Mittemot dem, i samma hus, bodde Olofs farfar Sven och hans farmor Hanna, i en ännu något flottare våning.

Pojken Olof var periodvis sjuklig, även om det nog i mycket handlade om att han helt enkelt var ganska bortklemad. Men han led av knölros, tuberkulos och av eksem i ansiktet. Ofta låg han för sig själv i sängen, spelade spel och läste böcker, brådmogen, känslig, i centrum för allas uppmärksamhet. Det finns något Marcel Proustskt över hans barndom: en sensi­ bilitet utvecklad i en skyddad, ja, tyst miljö där varje ljud får en särskild innebörd. Bilder och interiörer från Ingmar Berg­ mans film Fanny och Alexander eller scener ur Thomas Manns Huset Buddenbrooks passerar genom mitt medvetande när jag läser om barnet Olof.

Det finns ett foto av den femårige lille Olof som skickar mina tankar rakt in i denna högborgerliga miljö. Det är från något slags teaterföreställning. Olof står där iförd vingar och med en pilbåge i handen. Han ska föreställa guden Amor, kanske på någon familjeföreställning. Deklamerade femår­ ingen en kärleksdikt? Vilka satt framför honom och applåde­ rade? Jag ser på bilden och märker hur gestalten Palme flyter in i någon roman av Thomas Mann.

Det var gott om tjänstefolk i hemmet under hans första lev­ nadsår. Hans band till Margit var särskilt starkt. Hon bodde i samma rum som Olof och Catharina. När Olof var fyra år lämnade hon familjen för att gifta sig och pojken var otröst­ 20 | I n g e n

Greider-Palme -Inlaga.indd 20

k o m m e r u n da n Ol of Pa l m e

2010-12-10 16.30

lig: ”Jag ska skjuta den där Gottman”, sa det upprörda, trot­ siga barnet. Gottmar var det korrekta namnet på den man, en mjölnare, som Margit skulle gifta sig med. Denna Margit An­ dersson har genom åren fascinerat mig och i en diktsamling på nittiotalet skrev jag en dikt som heter ”Annons för barn­ jungfru”. Den börjar: Margit Andersson – så hette

Olof Palmes barnjungfru; han kallade henne Madde.

Hon lämnade familjen på Östermalmsgatan 36 i Stockholm när Olof var fyra år;

Det var 1931: Hon skulle gifta sig.

Olof var ursinnig av saknad när hon försvann.

Och det kan inte hjälpas – i varje biografi från högborgerliga miljöer fastnar alltid

barnjungfrurnas eller hembiträdenas namn i minnet.

Gunnar Ekelöf älskade till exempel sin Ester Jonsson över allting annat.

Ännu sent i livet kunde han i någon dikt suga ut ytterligare litet kärlek ur hennes gestalt.

Margit Andersson är, vad jag vet, fullständigt okänd.

Följde hon om somrarna med familjen Palme till godset i Lettland

eller till den sörmländska herrgården Ånga?

Jag har inte sett några uppgifter om henne.

Kanske var hon omkring

tjugo–tjugofem i början av trettiotalet.

Hennes namn tyder på att hon kom från arbetarklassen, kanske rentav inflyttad till Stockholm på tjugotalet?

ÖSTERMALMSGATAN | 21

Greider-Palme -Inlaga.indd 21

2010-12-10 16.30

Jag undrar vad hon tyckte om dessa vanor: ”På söndagsmorgnarna tilläts barnen komma in i sängkammaren.”

Jag undrar vad hon röstade på för parti under trettiotalet?

När Olof Palme mördades 1986 kan hon ha varit runt 85 år gammal.

Det är inte sannolikt, men den fantastiska möjligheten finns att hon aldrig visste

vem hon en gång varit barnjungfru åt.

Kanske arbetade hon i flera familjer?

Strax innan diktsamlingen kom ut dök Margit Andersson upp i en intervju i TV. Storögd såg jag på den vithåriga gamla da­ men, en vålnad från en annan tid. Jag minns inte vad hon sa, bara att hon log.

När man står och stirrar på ett gammalt hus på Öster­ malm där en välkänd högborgerlig släkt har levat, är det lätt att frysa en bild av livet hos ett visst socialt skikt, så att denna hög­borgerlighet blir stilla och tidlös. Det är djupt missvisan­ de. Det där stora huset är, tänker jag, bara en stillbild av det myllrande och kaotiska slagfält som den unga kapitalismen i Sverige utgjorde. (Huset såldes rentav 1920 till ett fastighets­ bolag som ägdes av Ivar Kreuger, den svenske kapitalismens störste äventyrare genom tiderna; en farbror till Olof arbetade i företaget.)

Släkten Palme hade i några årtionden varit en vital aktör i en ytterst turbulent tid, när industrialismen sköt fart i Sverige och katapulterade nya släkter upp på samhällets övervåning­ ar, samtidigt som den stampade fram nya sociala klasser och fick revolter att koka under dåtidens överhetssamhälle. Det 22 | I n g e n

Greider-Palme -Inlaga.indd 22

k o m m e r u n da n Ol of Pa l m e

2010-12-10 16.30

var, med Strindbergs ord, attentatens och jubelfesternas tide­ varv. Farfadern Sven kom från en välbeställd familj i Kalmar, men var ändå lite av en selfmade man, som fick bryta sig väg genom Stockholm när han kom dit på 1870-talet utan något ekonomiskt startkapital. Han utbildade sig inom det militä­ ra, men övergav officersbanan för mer lukrativa verksamheter.

Han grundade det kända Stockholmsvaruhuset MEA , och blev efter en tid direktör för det största försäkringsbolaget i landet, Thule. Han var en nydanare i en växande bransch; det lär ha varit han som uppfann (eller åtminstone introducerade i Sverige) nyordningen ”återbäring”, alltså att vinsterna i liv­ bolagen skulle återgå till försäkringstagarna.

Politiskt var Sven Palme liberal, från början en reformvän­ lig rösträttsliberal. Men hans politiska intresse var mer än bara en övertygelse. Han satt i riksdagen och var till och med nära att få posten som finansminister i Karl Staaffs regering. De drag av åttiotalsliberal som fanns hos honom ersattes efter­ hand – liksom hos stora delar av den svenska borgerlig­het­en efter sekelskiftet – av mer konservativa, direkt antisocialistiska och inte minst försvarsvänliga hållningar. I huset på Öster­ malms­gatan övernattade ett antal av deltagarna i Bonde­tåget 1914.

Sven Palme var tyskvänlig i en allmänt tyskvänlig tid. Tysk­ land var ju den dånande motorn i den europeiska industrikapi­ talismen. När Hitler uppsteg till makten var den åldrade Sven Palme inte odelat positiv men tycktes ändå mena att det var vad Tyskland behövde. I det så kallade kosackvalet 1928 var han drivande på den antisocialistiska sidan.

Patriarken Sven Palme var en dynamisk företagsledare i en expansiv svensk ekonomi och han såg också till att gifta sig ÖSTERMALMSGATAN | 23

Greider-Palme -Inlaga.indd 23

2010-12-10 16.30

uppåt – med Hanna von Born, som tillhörde den finlandssven­ ska adeln och tydligen en ansedd gren av den. Hennes poli­ tiska världsbild tycks ha varit än mer konservativ än makens; hon framstår som något av släktens järnlady. Hon behärskade societetslivet, talade flera språk och hade en självklar aristo­ kratisk självständighet, som aldrig fick något egentligt utlopp.

Familjen Sven och Hanna Palme var betydelsefull i då­tid­ ens Stockholm. Deras hem blev en mötesplats för författare, konstnärer och intellektuella: Ellen Key, Verner von Heiden­ stam, Oscar Levertin, Selma Lagerlöf och Jussi Björling kun­ de passera genom deras hem. Olofs äldre bror Claes gav sent i livet ut en bok med minnesanteckningar, Fragment, där in­ blickar ges i Sven och Hannas kontakter med författare, sär­ skilt medan de ännu bodde i Djursholm (en villastad som för övrigt Svens bror Henrik varit den drivande kraften bakom).

August Strindberg, som låg i skilsmässa med Siri von Essen och saknade sina barn, kom ofta över till Villa Callio – så hette deras hus – för att leka med deras söner. Han gjorde till och med en skulptur av Gunnar, Olof Palmes far! När Sven och Hanna senare flyttade till Östermalm blev umgänget dock mindre litterärt präglat, med fler bankirer, politiker och före­ tagare och färre kulturpersonligheter.

I sitt vuxna liv skulle Palme alltid följa med i litteraturens skiftningar – och författare fascinerades ständigt av honom.

Troligen blev han den siste moderne, svenske politiker som hade en levande relation till sin tids viktiga författare, filmare och konstnärer. Självklart skulle Vilgot Sjöman ha med ho­ nom i sin halvt dokumentära film Jag är nyfiken – gul. Ofta drar hans levnadstecknare fram de svidande dikter av Karl Vennberg som han ibland mumlade halvt för sig själv i utsatta 24 | I n g e n

Greider-Palme -Inlaga.indd 24

k o m m e r u n da n Ol of Pa l m e

2010-12-10 16.30

situationer. Fast de verkar ofta göra det mer för att visa hur bildat föremålet för deras biografier är.

Själv tycker jag mig se att litteraturen var något mycket mer för Palme, en kraft som rörde vid och formade själva grund­ valarna i hans existens. I sina bästa tal var han också – det går inte att se det på annat sätt – en betydande ordkonstnär. Man måste läsa några av hans egna texter för att förstå hur djupt och naturligt hans litterära intresse var. Till och med när han höll tal på näringslivskonferenser inför storfinansen kunde han stödja sig på citat av Stig Dagerman, Artur Lundkvist, Carl Sandburg eller rentav den marxistiske litteraturvetaren György Lukács! När han i en intervju funderar över varifrån han fick uttrycket ”diktaturens kreatur” – i sitt angrepp på den tjeckiska Husákregimen som installerats efter Sovjets invasion 1968 – inser han att uttrycket flutit upp ur hans undermedvetna efter sommarens högläsning för sönerna av De tre musketörerna, där det talades om ”kardinalens kreatur”. I ett långt enkätsvar till litteraturtidskriften BLM 1960 skriver Palme: De av oss, och vi är nog inte så få, som kom ur puberteten med ”Halmfackla” under huvudkudden, gömde ”Ormen” i loge­ mentsskåpet och ägnade juridiska föreläsningar åt Tåbb och

korvgubben Sju, blev naturligtvis präglade därav. 40-talslit­ teraturen, i all sin mångfald, har sannolikt betytt lika mycket för våra värderingar som t ex Wigforss och Tawney. Detta

som ett något annorlunda svar på tidningens fråga om poli­ tiken behöver författarna.

Kanske fungerade just den fyrtiotalslitteratur Palme nämner, den som var ångestfylld och grubblande, ensamhetsriden men ÖSTERMALMSGATAN | 25

Greider-Palme -Inlaga.indd 25

2010-12-10 16.30

samtidigt världsmedveten, som en perfekt tryckutjämnings­ kammare när han i mycket unga år rörde sig upp mot ytan ur det högborgerliga ursprunget. En ung Olof Palme läsande en lika ung Stig Dagerman! Kanske på sitt rum i det där huset jag har framför mig. Det finns något eggande i den bilden.

Men till och med hans förnamn, Olof, ekade av de mer obehagliga politiska sidorna av detta överklassursprung. Han fick det efter sin farbror som dog under belägringen av Tam­ merfors våren 1918 när han slogs som frivillig på den vita si­ dan i det grymma inbördeskriget. Hans begravning, i Uppsala domkyrka, blev en mäktig manifestation för tidens alla foster­ ländska krafter. Farbrodern var mörkblå och ansåg att det var Sveriges plikt att både hålla ryssen stången och tukta det fin­ ska folket, som inte ansågs moget för självständighet: ”I varje finne göms, trots seklers odling, en bit barbar, som ännu länge tarvar, liksom hittills, vård och tuktan.”

När jag läser utdrag ur politiska artiklar som farbrodern Olof eller farfadern Sven skrev på tio- och tjugotalen – de re­ fereras av Östberg – slår en fruktansvärd stank från det tidiga nittonhundratalets borgerlighet emot mig. Denna borgerlig­ het både föraktade den uppåtstigande arbetarrörelsen och var rädd för den; den var mitt i sin ekonomiska framstegsvänlighet fosterländsk, tyskvänlig och ofta smittad med antisemitism.

Att en sensommardag ett sekel senare stirra på ett ståt­ ligt trevåningshus på Östermalmsgatan och försöka känna av de politiska stämningar som en gång rådde därinne – ja, det känns direkt obehagligt.

Hur mycket av dessa stämningar den vuxne Olof ­Palme omedvetet bar med sig är omöjligt att avgöra. Men hans orubb­ liga och liksom självfallna antikommunism måste ha hämtat 26 | I n g e n

Greider-Palme -Inlaga.indd 26

k o m m e r u n da n Ol of Pa l m e

2010-12-10 16.30

sin yttersta näring i uppväxtmiljön. Jag tror inte att hans berg­ fasta hållning går att förstå utan den mörkblå politiska kultur – liberal var den företrädesvis i mer ekonomiska frågor – som omgav honom som barn och riktigt ung. Den vuxne Palme var, trots den politiska bana han slog in på, alltid lojal mot släkten och han talade aldrig illa om den. Det verkar som om hans band till brodern Claes, aktiv högerpolitiker, alltid var varma. ”Min bror var en underbar människa”, skriver Claes i sin minnesbok.

När Olof Palme steg in i arbetarrörelsen måste han omedel­ bart ha märkt det gensvar som fanns där för den antikommu­ nistiska hållning han bar med sig från uppväxten, även om den dåvarande socialdemokratins hårda kamp mot kommunismen aldrig rymde de högborgerliga inslagen av förakt, rädsla eller direkt antidemokratiska hållningar. Vid mitten av sjuttio­talet säger Palme om den avsky han kände för de kommunister han mötte efter Pragkuppen under sitt studentpolitiska engage­ mang: ”Men det var viktigt att inte därav låta sig förledas att sälla sig till något antikommunistiskt korståg.” Det låter onek­ ligen som en distansering från det slags antikommunism som florerade på hans barndoms Östermalm.

Den unge Olof Palmes resor i ett fattigt Asien, inte minst Indonesien, där kommunistiska rörelser ofta gick i spetsen i kampen mot gamla och brutala kolonialmakter, hade mildrat hans nedärvda antikommunism. Men socialdemokrater och kommunister slogs oftast om samma arbetarklass. För social­ demokratin var kommunisterna framförallt en besvärlig po­ litisk konkurrent på tusen arbetsplatser runtom i landet. Pal­ mes antikommunism var inget problem i arbetarrörelsen, utan tvärtom en tillgång. ÖSTERMALMSGATAN | 27

Greider-Palme -Inlaga.indd 27

2010-12-10 16.30

Man kan undra hur det kändes för Palme under åttio­talets påstådda sovjetiska ubåtskränkningar när han anklagades för undfallenhet gentemot den kommunistiska grannen i öst. Ma­ rinofficerarna som under ubåtsjaktens mest heroiska och upp­ jagade dagar gick ut i stort uppslagna artiklar och sa att de inte litade på Palme och närapå betraktade honom som landsför­ rädare – de var ju inget annat än spöken ur Palmes egen barn­ dom på Östermalmsgatan 36!

En ironi utan like som ofta brukar nämnas är att i detta hus, i våningen under, bodde under några år en överste vid Försvarsstaben som hette Nils Bildt, farfar till Carl Bildt. (Än idag kan man för övrigt förnimma de militära traditionerna på Östermalmsgatan.) ”Carl Bildts farmor var med på Olofs dop.

Den stockholmska överklassen var liten med många och täta nätverk”, noterar Kjell Östberg. Också Carl Bildt, som Palme under åttiotalet skulle reta sig omåttligt på, måste ha tett sig som ett spöke ur det förflutna. Hans ilska och irritation mot Bildt verkar faktiskt ha med det att göra.

Olofs far Gunnar var den av Sven och Hanna Palmes tre söner som tog över ledningen för försäkringsbolaget Thule.

Ofta beskrivs han som livlig och öppen; han hade lätt för att skratta och var tydligen musikalisk, men kanske hade han inte samma patriarkala tyngd som Sven, i vars skugga han ofta hamnade. Sonen Claes berättar om pappans litet bittra känslor över att det var han som gjorde grovjobbet på Thule, medan Sven fick prestigen. Faktum är att denne Gunnar ­ibland leder tanken till det sista familjeöverhuvudet i familjen Budden­ brooks: man anar något vemodigt över honom.

Politiskt var han konservativ, även om han inte var särskilt aktiv utåt. Under finska inbördeskriget arbetade han tillsam­ 28 | I n g e n

Greider-Palme -Inlaga.indd 28

k o m m e r u n da n Ol of Pa l m e

2010-12-10 16.30

mans med sin far och sin bror Olof med att värva frivilliga till den svenska kåren och hade han inte haft problem med astma hade säkerligen också han gett sig av österut. Även Gunnar Palme såg till att knyta äktenskapsband med den gamla aristokratin när han gifte sig med Elisabeth von Knieriem, av tysk-baltisk börd, född i Lettland. Hennes mo­ dersmål var tyska. I motsats till de flesta kvinnor på hennes tid hade hon fått utbilda sig – hon påbörjade medicinska stu­ dier, även om de till hennes sorg aldrig kunde slutföras – och var en mycket självständig individ. Under ganska dramatiska omständigheter hade hon flytt från Lettland och hamnat en­ sam i Stockholm med bara en liten lapp i väskan där det stod två ord: ”Palme” och ”Kungsträdgårdsgatan”. Det syftade på Sven Palme och Thules huvudkontor som var beläget där. En diplomat hade gett henne rådet att söka upp honom.

Elisabeth satte kunskaper högt och var aktiv i olika organi­ sationer, bland annat Fredrika Bremerförbundet, men också i Högerpartiet. Porträttfotona av henne leder direkt tanken till sonen Olof: samma livlighet i ögonen. I vuxen ålder kunde Olof Palme säga om henne: Trots sin naturliga generositet, var min mor konservativ. Men

hon hade också ett visst sinne för psykologi, eftersom hon re­ dan när jag var sjutton år var övertygad om att jag snart skulle slåss för vänsteridéer.

Gunnar och Elisabeth Palme hörde till en välbeställd högbor­ gerlighet, garnerad med adliga traditioner, men något utsvä­ vande liv levde familjen Palme inte till vardags. De hörde till de generationer borgerlighet som såg sparsamhet och inves­ ÖSTERMALMSGATAN | 29

Greider-Palme -Inlaga.indd 29

2010-12-10 16.30

teringar som viktigare än iögonenfallande konsumtion. ”Ka­ raktäristiskt för mamman var också sparsamheten”, skriver Björn Elmbrant i sin Palme­biografi. ”Hon förde kassabok över minsta utlägg. De hade pengar men levde ganska enkelt.” Det där präglade antagligen Palme under hela hans liv; det är svårt att hitta någon som helst tendens till yttre fåfänga hos honom.

Inte heller var ju de tidiga, högborgerliga sparsamhetsidealen helt väsensskilda från de gråa sköt­sam­hets­ideal som arbetar­ rörelsen höll sig med.

Kanske var det det sammanlagda inflytandet från dessa två ideal, ett som kom underifrån och som han mötte i arbetar­ rörelsen och ett som kom uppifrån från hans barndoms över­ klassvärld, som med våldsam kraft föll honom i ryggen under den så kallade Harvard-affären under hans sista levnadsår.

Vänner och kollegor har vittnat om hur anklagelsen om att på ett oetiskt sätt ha gynnat sin son tärde på honom mer än något annat. Gång på gång, till synes opåkallat, kunde han under viktiga möten börja älta denna affär. Han var då inte bara en förödmjukad ledare för arbetar­rörel­sen, utan också en föröd­ mjukad pojke på Östermalmsgatan.

Faderlösa söner bär på särskilda tomrum livet ut. Och Olofs far Gunnar dog när sonen bara var sju år. Palme kunde långt senare för Thage G. Peterson berätta att dödsfallet ”kom som en fullständig chock för mig. Sedan blev det så förfärligt tyst därhemma”. Till saken hör att även Olofs farfar Sven avlidit bara några veckor tidigare.

Plötsligt var såväl patriarken som patriarkens efterträdare borta, kvar var familjens kvinnor: farmodern Hanna, modern Elisabeth, systern Catharina, för att inte tala om det kvinno­ dominerade tjänstefolket. Elisabeth stod ekonomiskt verkli­ 30 | I n g e n

Greider-Palme -Inlaga.indd 30

k o m m e r u n da n Ol of Pa l m e

2010-12-10 16.30

gen inte på bar backe, men hon var ensam med tre barn och efter faderns död hade familjen det inte längre lika gott ställt.

Ett av rummen i våningen hyrde hon snart ut. Thage G. Pe­ terson berättar om Olofs reaktion på faderns död: ”Tystnaden efter faderns död hade varit brutal. Den hade förföljt honom.

Hans fars skratt fanns inte mer. Långt upp i åren kunde Olof Palme ’höra’ och uppleva tystnaden som något kusligt och obehagligt.”

Men kanske slipper faderlösa söner en manlighets­börda. ­Ibland har det talats om nästan androgyna drag hos Olof Palme.

Många har visserligen vittnat om tävlingsinstinkten som tidigt väcktes hos honom. Inte minst utvecklades den när han börja­ de på Beskowska, en privatskola för pojkar som låg på Engel­ brektsgatan intill Humlegården, med hård jargong, mycket bråk och slagsmål. Som debattör skulle han med tiden ofta be­ skrivas som vass och kyligt intellektuell.

Men det var bara en av hans sidor. En annan, känsligare och mjukare sida fanns där. Min favoritbild av Palme är den där han sitter och förbereder det sista på ett 1 maj-tal inför en enorm folksamling i Helsingborg. Han har en cigarett i ena handen. Bredvid honom sitter en ung kvinna med blicken fäst på honom – leende och halvt förälskad. Bilden är från 1969, men ända hit till vår tid lyser kvinnans ögon av empati, attrak­ tion, nyfikenhet, som om hennes blick inte stötte emot något att vara rädd för när hon såg på Palme. Under en tid när det fanns många manligt bullrande företrädare för svensk arbetar­ rörelse, var Palme i hela sin utstrålning mycket mer vidöppen – det fanns en så uppenbar sårbarhet i hans ansikte.* * Se omslagsfotot på denna bok. ÖSTERMALMSGATAN | 31

Greider-Palme -Inlaga.indd 31

2010-12-10 16.30

Nej, privat hade Palme inga problem att tala om sin barn­ dom och uppväxt. Ändå är det ett smått fantastiskt faktum att den vuxne Palme egentligen aldrig i sina tal eller artiklar någonsin berör sin barndom. Det är typiskt att när han 1976 i en lång intervju berättar om sitt liv och sin väg till politiskt medvetande bara ägnar några få summariska meningar åt sin barndom: ”Jag föddes den 30 januari 1927 i Stockholm. Jag hade en ganska händelselös barndom tills jag var sju år gam­ mal – min far dog nämligen 1934.” Mer än så blir det inte.

I huset på Östermalmsgatan kom han att bo kvar till långt in på femtiotalet. Under sina studier på Stockholms universitet bodde han där, liksom under sin första tid hos Erlander. När han från Östermalmsgatan ibland ringde rikssamtal till Harp­ sund för att tala med Erlander krävde hans mor att han beta­ lade för dem. Själv bodde hon kvar där ända till 1972. Ett hus är minnen, stämningar, värderingar; bara citatet ovan om tyst­nad­ en efter faderns död ger konkretion åt den stora våningen. Här förlovade han sig också med Lisbet Beck-Friis. Att hon var av adlig släkt innebar således att tre generationer Palme lyckades gifta sig med aristokratin. Men det är slående att denna upp­ växt i en högborgerlig miljö aldrig användes av Olof Palme för att kontrastera mot de jämlikhetsideal som skulle bli – och in i det sista förblev – hans signum i den politiska gärningen. Den­ na uppväxt ligger som förborgad under hela hans politiska liv.

Det är lätt att hävda att det för en arbetarledare var stört omöjligt att luta sig mot den uppväxten i tal eller artiklar; sär­ skilt i den fackliga grenen av arbetarrörelsen hade det nog ver­ kat nästan stötande. Som pojke hade Olof ofta följt med sin mor i hennes frivilliguppdrag för välgörenhetsorganisationen ”Mjölkdroppen” när hon gjorde hembesök hos fattiga arbetar­ 32 | I n g e n

Greider-Palme -Inlaga.indd 32

k o m m e r u n da n Ol of Pa l m e

2010-12-10 16.30

familjer i olika förorter. Men att komma dragande med en så­ dan erfarenhet på socialdemokratiska distriktskonferenser i någon bruksort hade knappast varit så lyckat. ”Han kunde visa blyghet inför människor ur arbetarrörel­ sens led. För dem som hade livslång erfarenhet av slitet ute på en arbetsplats eller från många års verksamhet på gräsrots­ nivå”, konstaterar Thage G. Peterson och tillfogar slutsatsen: ”Det är troligt att denna blyghet i själva verket berodde på att han trots allt gick och bar på ett komplex för att han inte som många andra hade fötts in i rörelsen.” Faktum är att de flesta ledande socialdemokrater som arbetade med Palme har någon notering kring skilda klasserfarenheter i mötet med honom.

Sten Andersson, partisekreterare i nästan 20 år och slutligen social- och utrikesminister i två Palmeregeringar, skriver ty­ piskt i sina memoarer: … inledningen på vårt samarbete hade långt ifrån varit pro­ blemfri. Då hade vi båda haft svårt att förstå och acceptera

den andres sätt att agera, både politiskt och i förhållande till

andra människor. Inte så konstigt! Vi var olika till läggning

och bakgrund. Han, den välskolade överklassgrabben från Östermalm, jag, den kvällsstuderande snickarsonen från sö­ der om Söder. Han hade läst och lärt om orättvisorna i sam­ hället. Jag hade själv upplevt dem. Han hade från barndomen

fostrats till att leda och styra. Jag bar med mig in i vuxenlivet det proletära underlägsenhetskomplexet som hos söderkisen tog sig uttryck i ett raljant ifrågasättande av auktoriteter.

Just frågan om exakt när han egentligen gick med i partiet blev tidvis ett irriterande problem för Palme. Var det 1949 eller var ÖSTERMALMSGATAN | 33

Greider-Palme -Inlaga.indd 33

2010-12-10 16.30

det 1953? Först var det ett problem inför släkten. Journalisten Christer Isaksson skriver i sin bok Palme privat: ”När om­ vändelsen väl var ett faktum och känd i familjen och släkten smög han med partiboken, kanske som en artig gest.” Jag vet inte hur trovärdigt det är, men Isaksson tillfogar: ”Han hade den i skrivbordslådan i lägenheten på Östermalmsgatan och visade den bara i största hemlighet för systern Catharina.” För den svenska högern blev överklassynglingens avfall till social­ demokratin alltid ett problem – i deras ögon var han helt en­ kelt en klassförrädare. Det går knappast att förstå intensite­ ten i det hat som ofta skulle riktas mot honom utan det klassdramat.

Sedan blev det emellertid också ett problem inför rörelsen.

Jag märkte på min egen reaktion när jag första gången läste någonstans om Palmes svårigheter att exakt minnas när han bytte politisk tillhörighet att frågan på något dunkelt sym­ bolplan inte riktigt kan avfärdas som bagatellartad. Jag tror att många som vuxit upp i arbetarklassen innerst inne hyser en viss, outplånlig misstro mot de politiska företrädare som kommer ur samhällets högre skikt. Läser jag om konflikten mellan Hjalmar Branting och August Palm i arbetarrörelsens barndom håller jag alltid spontant och känslomässigt på mäs­ ter Palm, hur mycket jag än förnuftsmässigt kan förstå Bran­ tings kritik av den folklige rabulisten.

För mig är det lätt att känna för socialdemokratiska poli­ tiker som Gustav Möller eller Axel Danielsson; jag fylls helt enkelt av stolthet över att människor som startar från ingen­ ting till sist är med och formar ett helt land. Jag skulle tro att i den stora vida sociala rörelse som socialdemokratin och fack­ föreningsrörelsen en gång utgjorde, måste denna misstro mot 34 | I n g e n

Greider-Palme -Inlaga.indd 34

k o m m e r u n da n Ol of Pa l m e

2010-12-10 16.30

ledare som hämtats ur samhällets översta skikt alltid ha fun­ nits där – och Palme måste ha känt av den.

Thage G. Peterson ägnar i sin bok viss möda åt att utreda frågan om när Palme gick med i partiet. Peterson berättar att han under sin första tid på statsrådsberedningen – runt 1970 – ”fick ständiga frågor om hans bakgrund och om när han blev socialdemokrat”. Han minns många möten med partimedlem­ mar ute i landet där frågan togs upp; det sågs som ett problem att tidpunkten för Palmes inträde i partiet var så oklar. Till slut gav Palme själv sina medarbetare i uppdrag att en gång för alla reda ut saken, men man gav upp. Får man tro Christer Isaksson blev han i åttiotalets början faktiskt smått besatt av viljan att bevisa att han redan under sin studietid i USA skul­ le ha tagit steget över till en politiskt mer radikal övertygelse.

Thage G. Peterson kan dock slå fast att det var 1953 som han blev partimedlem, även om han ett par år tidigare varit med i en socialdemokratisk studentklubb.

Att Olof Palme i sina politiska tal aldrig berättar något om sin barndom kan emellertid ses i ett helt annat ljus. Det hög­ borgerliga arv han bar på måste under i synnerhet sextio- och sjuttiotalen, då svenska folkets levnadsvanor modernisera­ des rasande snabbt, ha framstått som gammaldags och tungt, som murriga tapeter i ett funkishus. Man skulle kunna säga att svensk överklass på många sätt drog sig tillbaka efter an­ dra världskriget, slickande sina sår efter för mycket av tysk­ vänlighet och inskränkta traditioner som tiden sprungit ifrån.

Då och då trädde denna högborgerlighet och överklass fram i ljuset, men ofrivilligt, liksom ertappad, som i Anette Kullen­ bergs bok från sjuttiotalet Överklassen i Sverige. ÖSTERMALMSGATAN | 35

Greider-Palme -Inlaga.indd 35

2010-12-10 16.30