Katarina Kieri skriver prosa, poesi och dramatik för barn, ungdomar och vuxna. 2004 fick hon Augustpriset för ungdomsromanen Dansar Elias? Nej!
O_Mellan_dig_och_dig.indd 1
Katarina Kieri
Mellan dig och dig
Tora är sjutton år. Hon har knallblå skor och en mamma som har stuckit med en gris. Hon har en vän som heter Ivar och en pappa som borde skaffa sig ett lexikon. Hon färdas genom en höst som så småningom blir vinter. Längs vägen finns också lilla Minna med sin pinne, Jonna som hon har knarkat omogna vinbär med och bibliotekarien Sven som drar handen genom sitt rufsiga hår.
Katarina Kieri
Jag ser bilder framför mig ibland. Bilder där jag sticker in min hand under Ivars arm, där vi ser på varandra, där vi ler stort och börjar springa. Bilder där vi så småningom stannar upp, först andfådda och skrattiga, sedan allvarliga och tysta. Bilder där vi står mitt emot varandra och ser djupt in i den andres ögon, där vi fattar varandras händer och sedan … Där brukar bilderna ta slut, så också nu. Och i verkligheten sticker jag inte in min hand under Ivars arm, istället stoppar jag ner den i jackfickan.
2012-06-26 10.52
Katarina Kieri
Mellan dig och dig
I_Mellan dig och dig.indd 3
2012-06-26 11.31
Läs mer om Katarina Kieri på rabensjogren.se
Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm rabensjogren.se © Katarina Kieri 2012 © Omslag: Lotta Kühlhorn Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 Isbn: 978-91-29-68075-1 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Mellan dig och dig.indd 4
2012-06-26 11.31
”S
ka vi gå in?” säger Ivar. Som om vi inte brukar göra det. Som om det har hänt någon gång att vi har passerat dörren utan att kolla om det är öppet. Han står på trappsteget, lutar sig mot dörren och håller i handtaget. Han ser på mig, och jag tänker att det är något med hans blick, det är något nytt i den, en ny avvaktan, ett nytt litet avstånd. ”Va, ska vi gå in, eller?” Det är faktiskt en fråga, han undrar verkligen, han väntar på ett svar. Jag ger honom det, jag nickar ett ja, och han knuffar upp dörren med höften och axeln och är inne. Mannen bakom disken rör inte en min när vi kommer in i butiken. Han bara sitter där med armarna i kors på en hög pall och följer oss med mungiporna aningen nedåtvinklade och med en uttryckslös blick. Tycker han illa om att vi är här? Bryr han sig inte? Eller ser han bara ut sådär? Varje gång undrar jag. I början var det svårt att avslappnat gå runt och titta, det kändes som om mannens tystnad och stillhet vilket ögonblick som helst skulle kunna bytas ut mot ett anfall, en utskällning eller ett fysiskt angrepp. Men nu vet jag att han bara sitter där, utan att säga något, utan att ändra en min. Det är konstigt. Men han är förmodligen inte farlig. Det finns alltid nya saker i butiken, vilket också är konstigt. Det betyder att mannen då och då reser sig från pallen och gör 5
I_Mellan dig och dig.indd 5
2012-06-26 11.31
något, tar emot grejer och ställer fram på olika ställen. Idag är skohyllan välfylld, folk måste ha höstrensat sina garderober. Det är något med Ivar. Något annorlunda. Han har ställt sig med ryggen mot mig och bläddrar bland vinylskivor i en gammal träback. Jag ser på hans rygg, det är något hos honom som är förstärkt, jag tänker att det är hans bortvändhet. De flesta skorna på hyllan ser nötta och snedgångna ut, de har slitna klackar och hängande skaft. Men ett par sticker ut, ett par knallblå promenadskor. ”Vad tror du om de här?” säger jag och håller upp skorna. Ivar tar ett grepp om bunten som han bläddrat igenom och vänder sig om. Han tittar länge på skorna och sedan på mig. ”Vill du se ut som clownen Beppo?” ”Va?” säger jag och skrattar till. ”Vem är det?” Ivar spärrar upp ögonen, han ger mig sedan en skeptisk blick och frågar stilla och allvarligt: ”Vet du inte vem clownen Beppo är?” Jag tänker efter, letar i minnesvindlingarna efter namnet, hittar inget. ”Tyvärr”, säger jag och skakar på huvudet. ”Ytterligare en kunskapslucka, verkar det som.” Ivar suckar och slår ut med den lediga armen. ”Ungdomar nuförtiden”, säger han och vänder sig sedan mot skivbacken igen och fortsätter att bläddra. Jag står kvar med en knallblå sko i vardera hand och ser på Ivars rygg, jag viftar lite med skorna. ”Hallå? Var det allt du hade att säga?” ”De är snygga”, säger han kort med ryggen mot mig. Oj. Snygga. Det är stora ord för att komma från Ivar. 6
I_Mellan dig och dig.indd 6
2012-06-26 11.31
”Är det äkta läder?” frågar han, fortfarande utan att se åt mitt håll. Jag vrider och vänder, undersöker, försöker se ut som om jag vet vad jag kollar efter. ”Hur vet man det, om det är äkta läder?” frågar jag till slut. ”Det finns ju inga sådana där lappar med symboler, som på nya skor.” Ivar slutar att bläddra, han släpper greppet om skivbunten och vänder sig om. Han suckar besvärat och kommer emot mig med bestämda, klampande steg, och för ett ögonblick blir jag osäker på om han spelar eller om han är irriterad på riktigt. ”Hur ska du klara dig i livet?” säger han i en utandning och ger mig ett snett leende. ”Du vet inte vem clownen Beppo är och du vet inte hur man ser om det är äkta läder.” Jag rycker på axlarna. ”Så går det när man har en obildad far och en mor som har stuckit med en gris.” Ivar hajar till. Det gör han varje gång jag nämner min mor och hennes fasoner. Han gillar inte min frispråkighet, han värjer sig alltid, vägrar liksom att ta emot mina ord. Men skorna tar han emot, efter att han har lyft upp en kartong med silverskedar från en träpall, tittat bort mot mannen bakom disken som inte rör en min, ställt ner kartongen på golvet och slutligen satt sig på pallen. ”Hit med dem, så ska vi undersöka.” Han sätter ner den ena skon på golvet och tar den andra i båda händerna. Först håller han den lätt mellan sina handflator, vrider den långsamt, synar. ”Hmm, synliga porer”, mumlar han. ”Nästan fjunigt, mycket hudlikt”, fortsätter han utan att verka tycka att det han säger är det minsta äckligt. Sedan klämmer 7
I_Mellan dig och dig.indd 7
2012-06-26 11.31
han på skon, nyper, trycker, stryker. ”Mjukare än plast. Samtidigt strävare.” ”Du ska inte lukta på den också? Eller smaka?” ”Skulle jag kunna. Om det inte var second hand.” Han ställer ner skon på golvet, lägger det ena benet över det andra och armarna i kors. Han lutar sig bakåt och granskar skorna medan han stryker sig över hakan. Han sitter så en lång stund. ”Nå, vad kommer du fram till?” frågar jag. Han drar djupt efter andan. ”Riktigt läder, ingen tvekan om saken. Bra sula och välsydda bakkappor dessutom.” ”Så du tycker att jag ska köpa dem om de passar?” Jag kastar en så osynlig blick jag kan mot mannen bakom disken och sänker rösten. ”Hundra kronor ska han ha.” ”Hundra kronor!” utbrister Ivar utan att sänka rösten. ”Det är kanske ditt livs bästa investering.” ”Och om jag blir attackerad och dödad av militanta veganer?” ”Då hade du i alla fall snygga skor på dig när du dog.” ”Då så.” Skorna passar perfekt, och händelsevis har jag en hundralapp i min plånbok som mannen bakom disken tar emot utan att tacka och utan att ändra sin min. Sedan böjer han sig ner och ur något skrymsle letar han fram en extremt prasslig påse som har sett sina bästa dagar. Han stoppar ner skorna i påsen och räcker den till mig. ”Tack”, säger jag, men det hörs inte, påsen prasslar alldeles för högt. Ivar har gått tillbaka till vinylskivorna och återupptagit 8
I_Mellan dig och dig.indd 8
2012-06-26 11.31
bläddrandet. Jag går och ställer mig bredvid honom. Ganska nära. Men inte alltför nära. ”Hittar du något?” ”Mm, jag tror det.” Han håller i en skiva. Han kollar på framsidan, han kollar på baksidan, han kollar på framsidan, han kollar på baksidan. ”Vad är det för något?” Han kollar på framsidan, han kollar på baksidan. ”Earth, Wind & Fire.” ”Jaha”, säger jag och försöker att låta som om jag vet vilka de är. ”Och vad funderar du på?” ”Om jag ska köpa den eller inte.” ”Ja, jag fattar det. Men vad talar emot? Priset?” ”Nej, den kostar bara femtio kronor. Men jag vet inte riktigt.” Han kollar på framsidan, kollar på baksidan. Och tydligen har något uppenbarat sig efter allt vändande hit och dit. ”Äh, jag slår till.” Mannen bakom disken tar emot pengarna. Han gör om proceduren med att leta fram en prasslig påse, sedan stoppar han ner skivan i påsen och räcker över den till Ivar. Och med ett eftertryck som om han laddat under flera år av tystnad, säger han: ”Djävulskt bra köp. Fruktat bra skiva.” Vi hajar till av förvåning och ser hastigt på varandra, Ivar och jag. Mannen kan alltså prata, han vet hur man gör. Och han har känslor, det finns något i den här världen som han tycker om. Ivar tar emot skivan. Kanske är han helt stum, kanske säger han något, det dränks i så fall av prasslet från påsen.
9
I_Mellan dig och dig.indd 9
2012-06-26 11.31
Det är en tisdag med mycket gult i sig, oktobergult. Inte blekt och tunt och kallt, utan fylligt, oktoberfylligt, gult med aningen rött i sig. Vi går genom staden i det oktobergula, och solen är ett brinnande klot på lagom avstånd som värmer och förgyller. Det är en tisdag i oktober, och den här dagen skulle kunna vara en början på något, på något nytt eller på en fortsättning. Men något annat ligger i luften, jag kommer inte ifrån det. Jag går bredvid Ivar och svänger med den prassliga påsen, och det borde vara så att min kropp kändes lätt och studsade framåt, att jag tog stora kliv på trottoaren, men något ligger i vägen och bromsar, jag vet bara inte vad. Vi närmar oss utkanten av stadens centrum, vi närmar oss punkten där det måste bestämmas om vi ska fortsätta hem till Ivar eller om jag ska stanna och ta bussen till Vallstigen. Jag vet vad jag vill, men med Ivar vet man aldrig, än mindre just nu. Och inte känns det enkelt att fråga heller. Eller att föreslå. Det har hänt att Ivar har stelnat, att han har blivit oåtkomlig, att han har vänt sig bort. Jag tänker tillbaka på stunden inne i second hand-butiken, jag letar i huvudet efter ofarliga frågor. ”Vem är clownen Beppo?” ”Det är han som är ledsen”, svarar Ivar med blicken rakt fram, ”för att han har tappat cirkusdressen.” Ivar är sällan generös med förklaringar, hans svar gör mig oftast bara mer förvirrad, och det är förstås meningen. ”Jaså, han”, säger jag. Ivar vänder sig mot mig, han ger mig ett kort leende och en tröstande blick, sedan vänder han sig framåt igen. ”Det är en sång. En barnvisa. Vi sjöng den på dagis. Jag trodde att alla gjorde det.” 10
I_Mellan dig och dig.indd 10
2012-06-26 11.31
Jag tänker efter, försöker minnas sånger, kommer bara på en om en elefant som balanserade. ”Inte vi. Den ingick inte i dagisrepertoaren på Vallstigen.” Ivar kommer plötsligt på något. ”Shit, kan du hålla den här”, säger han och räcker påsen med skivan till mig. ”Jag höll på att glömma en sak.” ”Vadå?” ”Att jag har börjat röka igen”, säger han och gräver fram ett cigarettpaket ur ena fickan och en tändare ur den andra. ”Jag har knappt märkt att du har slutat”, säger jag. Han skakar fram en cigarett ur paketet. ”Äh, jag har smugit lite med det.” ”Intressant”, säger jag. ”Du har alltså varit smyg-icke-rökare ett tag.” ”Precis”, säger Ivar. ”Och varför har du börjat igen?” För en sekund stelnar Ivar till, och i den sekunden finns svaret på min fråga. Men ögonblicket är snabbt övergående, ordningen återställs och Ivar sätter cigaretten mellan läpparna, kupar handen runt och tänder. Han tar ett djupt bloss och släpper sedan långsamt ut röken uppåt, så att den slickar hans ansikte och silas genom hans korta, spretande lugg innan den försvinner upp i luften och löses upp. Det ser onekligen snyggt ut. ”Har du tränat länge på det där?” ”Jag och Nilla höll på en hel helg när vi gick i åttan. Sedan dess sitter det.” Nilla. Han nämner henne då och då, och jag kan inte påstå att jag gillar det. Hon verkar ha spelat en särskild roll i hans liv, 11
I_Mellan dig och dig.indd 11
2012-06-26 11.31
men jag har aldrig fått någon riktig kläm på vilken. Och jag frågar inte. För att det är svårt att fråga Ivar. För att han plötsligt kan klippa av. För att jag då kommer att stå där och känna mig dum. Och svaret på frågan vem Nilla egentligen är kommer att hamna på ljusårs avstånd. ”Livet på landet”, säger jag istället och räcker över påsen med skivan. ”Långtråkigt och livsfarligt, man är fullt utvecklad rökare vid fjorton års ålder.” ”Precis”, säger Ivar. ”Och här i stan lär sig barnen inte ens att dricka kaffe.” ”Nej, vi ligger verkligen efter.” Ivar gör om blosstricket, sedan ser han på mig och ler. ”Apropå att inte dricka kaffe, vill du hänga med hem till mig och träna?” En ögonblicklig liten glädje växer till och skjuter fart genom kroppen, och ett litet skratt bubblar upp. Det är en gul och fyllig tisdag i oktober, och den här dagen skulle kunna vara början på en underbar fortsättning. Jag ser bilder framför mig ibland. Bilder där jag sticker in min hand under Ivars arm, där vi ser på varandra, där vi ler stort och börjar springa. Bilder där vi så småningom stannar upp, först andfådda och skrattiga, sedan allvarliga och tysta. Bilder där vi står mitt emot varandra och ser djupt in i den andres ögon, där vi fattar varandras händer och sedan … Där brukar bilderna ta slut, så också nu. Och i verkligheten sticker jag inte in min hand under Ivars arm, istället stoppar jag ner den i jackfickan och säger: ”Ja, jag kan tänka mig att träna lite på att dricka kaffe.” Ivar sticker inte heller in sin hand under min arm. Han har 12
I_Mellan dig och dig.indd 12
2012-06-26 11.31
förresten ingen hand ledig, i den ena håller han cigaretten och i den andra påsen med skivan. Han lyfter upp den och låter den dingla en stund i takt med hans steg. ”Och så kan vi lyssna på den här”, säger han. Vi ser på varandra, vi tänker samma tanke och börjar skratta. Sedan säger vi med en mun: ”Djävulskt bra köp. Fruktat bra skiva.” Jag har fått för mig att det har med Ivars uppväxt på landet att göra att han kan en massa saker, inte bara blåsa ut cigarettrök på ett tjusigt sätt. Jag har fått för mig att det är därför han är så praktisk och till exempel kan avgöra om det är äkta läder eller inte bara på lukten. Jag har fått för mig att det är för att han är uppväxt i en by som han kan laga god mat och tvätta och överhuvudtaget så enkelt fixar att bo ensam i en lägenhet. Världens minsta, visserligen, så liten att om den som sitter längst in i köket behöver gå på toaletten, så måste den andra först resa på sig och gå ut i den pyttelilla hallen. Men ändå, en egen lägenhet. Och dit är vi nu på väg. Han har ett rum till, förutom köket, hallen och toaletten. Där finns en säng och en bokhylla. I bokhyllan står en gammal skivspelare. Ivar sätter på skivan han köpte och går sedan till köket för att göra kaffe. Jag sätter mig på sängen. Jag lyssnar. Jag känner igen låten, jag har hört den många gånger förut, men kan omöjligt säga var eller när. På teve, förmodligen, på något av nöjesprogrammen som pappa brukar titta på. Och på radio. Det låter hur som helst bra, väldigt bra. Det är snyggt och det svänger. Jag reser mig och hämtar skivfodralet från bokhyllan. Earth, 13
I_Mellan dig och dig.indd 13
2012-06-26 11.31
Wind & Fire. Ska man veta vilka det är? Vet alla andra? När jag hör musik vet jag omedelbart om jag tycker om det eller inte, men jag kommer aldrig ihåg vad något heter. Jag minns nästan aldrig några namn på artister eller grupper, än mindre har jag någon aning om varifrån deras musikaliska impulser kommer, och framför allt vet jag absolut ingenting om vem som tidigare spelat ihop med vem. Ivar har fixat kaffe. Han kommer in i rummet bärandes på en bricka med två muggar, två skedar och en skål med strösocker. Han ställer brickan på golvet och sätter sig på sängen. ”Varsågod”, säger han, ”nu kan du börja träna.” ”Tack”, säger jag. Först tränar jag på att dricka kaffe utan socker. Det smakar inte gott. Sedan tränar jag på att dricka kaffe med socker. Det smakar ännu värre. Sedan tänker jag på oss, på Ivar och mig, på att vi sitter här på hans säng. Jag har tänkt på det varje gång vi har suttit här. Nu sitter vi här på sängen, har jag tänkt. Och varje gång har jag undrat vad Ivar tänker. Det är omöjligt att veta, med Ivar är det mycket som är omöjligt att veta, han avslöjar nästan ingenting. Just nu verkar han vara långt borta i sina tankar. Han dricker kaffe och stirrar rätt ut i ingenting. ”Den är bra”, säger jag. ”Va?” Jag nickar mot skivspelaren. ”Musiken, den är bra.” Ivar nickar instämmande och långsamt. ”Ja, den är mycket bra.” Och det låter som om han menar något mer, något annat som också är mycket bra. Han tar ett djupt andetag, ställer ifrån sig kaffekoppen på 14
I_Mellan dig och dig.indd 14
2012-06-26 11.31
golvet och sjunker bakåt tills han ligger med överkroppen på sängen. Han sätter händerna under huvudet och stirrar tankfullt upp i taket. Jag lägger mig inte ner bredvid honom. Varför skulle jag göra det?
15
I_Mellan dig och dig.indd 15
2012-06-26 11.31