Charles Dickens En julsaga
Charles Dickens
EN JULSAGA
Översättning av Nils Holmberg
Modernista stockholm
Förord J a g har försökt att i denna spöklika lilla bok frammana gen gångaren av en idé, och jag hoppas att mina läsare därigenom inte skall komma på kant med sig själva, med varandra, med årstiden eller med mig. Må den spöka hemtrevligt i deras hus och må ingen falla i frestelse att besvärja den. December 1843 Er trogne vän och tjänare C. D.
5
E N J U L S AG A
8
FÖRSTA STROFEN
Marleys ande M a r l e y var död, för att börja från början. Det råder inte minsta tvivel om den saken. Begravningsattesten var underteck nad av prästen, klockaren, begravningsentreprenören och den närmast sörjande. Scrooge hade undertecknat den, och Scrooges namn var en säkerhet, var han än skrev det. Gubben Marley var lika död som en spik i en dörr. Märk väl, det är inte min mening att göra gällande att jag av egen erfarenhet vet hur pass död en dörrspik är! För egen del skulle jag snarare vilja säga att en spik i en likkista är det dödaste föremålet i järnbranschen. Men förfädrens visdom döljer sig i detta talesätt och mina oheliga händer skall inte rubba det på det att världen inte må förgås. Tillåt mig därför att uttryckligen säga att Marley var lika död som en dörrspik. Visste Scrooge att han var död? Ja, visst gjorde han det! Hur skulle han ha kunnat annat? Scrooge och Marley hade varit kompanjoner, i jag vet inte hur många år. Scrooge var den ende testamentsexekutorn, den ende utredningsmannen, den ende arvtagaren, den ende vännen och den ende sörjande. Men inte ens Scrooge tog den sorgliga händelsen hårdare än att han som förträfflig affärsman högtidlighöll själva begravningsdagen med att avsluta en förmånlig affär. Omnämnandet av Marleys begravning återför mig till min utgångspunkt. Det rådde intet tvivel om att Marley var död. Den saken måste man ha klart för sig, ty i annat fall blir den histo ria jag tänker berätta inte på något sätt märkvärdig. Om vi inte vore fullt övertygade om att Hamlets far hade dött innan pjäsen började, skulle det inte ha varit märkvärdigare att han tog en kvällspromenad i östanvinden på sin egen slottsvall, än att vilken 9
medelålders herre som helst vågade sig ut en kväll på en blåsig plats, exempelvis S:t Pauls kyrkogård, för att skrämma upp sin svagsinte son. Scrooge målade aldrig över gubben Marleys namn på skylten. I åratal efteråt stod det över magasinsporten: »Scrooge & Mar ley«. Firman var känd som Scrooge & Marley. Folk som inte hade närmare reda på affären kallade Scrooge ibland för Scrooge och ibland för Marley, men han lystrade till båda namnen, de kom på ett ut för honom. Å, det var en skarp affärsman den där Scrooge, en snål, hård, sniken, grinig, girig, lysten gammal syndare! Hård och skarp som en flintsten ur vilken ännu aldrig något stål hade slagit en gnista av ädelmod; hemlighetsfull och självbelåten och ensam som ett ostron i sitt skal. Kölden inom honom hade frostbitit hans gamla ansikte, rödfärgat hans nästipp, skrynklat hans kind och kommit hela hans gestalt att stelna; den hade färgat ögonen röda och de tunna läpparna blå, den talade ur hans kärva och skärande röst. Hans huvud, ögonbryn och borstiga haka var som täckta med rimfrost. Vart han kom förde han med sig sin egen låga temperatur, han kylde av sitt kontor mitt i rötmånaden och tinade inte upp en grad ens vid jul. Yttre hetta och köld hade föga inflytande på Scrooge. Ingen värme kunde värma honom, ingen vinterköld kyla honora. Den skarpaste vind bet inte vassare än han, snön föll inte ihärdigare, regnet var inte mindre mottagligt för böner. Inget väder bet på honom. Även det värsta regn eller snö eller hagel eller slask kun de bara i ett avseende göra anspråk på något företräde framför honom. De tog ofta till frikostigt, vilket Scrooge aldrig gjorde. Det hände aldrig att någon hejdade honom på gatan, nickade och sade vänligt: »Hur står det till, käre Scrooge? Kommer ni aldrig hem och hälsar på?« Aldrig sträckte en tiggare fram han den och bad om en skärv, aldrig frågade något barn vad klockan var, det föll ingen människa in att be honom om upplysning om vägen. Till och med de blindas hundar tycktes känna igen honom; när de såg honom nalkas drog de in sina husbönder i närmaste 10
portgång och viftade med svansen som om de ville säga: »Inget öga alls är bättre än ett ont öga, käre, blinde husbonde!« Men vad brydde Scrooge sig om det? Det var just så han ville ha det. Att knuffa sig fram bland den myllrande hopen på värl dens alla vägar och låta all mänsklig sympati förstå att den borde hålla sig på avstånd, det var mums för gamle Scrooge. Så hände det en gång – det var just på julafton – att gamle Scrooge satt på sitt kontor och arbetade. Det var grått och kallt och bitande ute, dimman låg tät över staden och han hörde hur människorna ute på gården fnös medan de gick fram och tillbaka, hur de tog sig åkarbrasor och stampade i marken för att bli varma om fötterna. Klockorna i City hade just slagit tre och ändå var det redan mörkt – det hade förresten inte varit ljust på hela dagen – och ljusen som lyste i fönstren till de kringliggande kontoren liknade röda flottfläckar mot den tjocka bruna luften. Dimman smög sig in genom varje springa och nyckelhål och ute var den så tät att gården krympte ihop och husen mittemot skymtade som spökfigurer. Vid åsynen av den smutsiga dimman som sänkte sig och förmörkade allting var man frestad att tro att hela naturen hade förvandlats till ett enda stort bryggeri. Dörren till Scrooges kontor stod öppen för att han skulle kunna ha ett öga på bokhållaren som satt i en liten ruskig skrubb, mörk och trång som en brunn, och renskrev brev. Scrooge hade en minimal kolbrasa tänd i sin kamin, medan brasan i bokhållarens rum var så liten att den såg ut att bestå av en enda kolbit. Men han kunde inte fylla på mer bränsle, ty Scrooge hade kolboxen i sitt eget rum och om bokhållaren vågade sig in med skyffeln skulle principalen genast antyda att deras vägar måste skiljas. Han svepte därför sin vita yllehalsduk tätare om halsen och försökte värma upp sig vid ljuset, ett försök som emellertid misslyckades då han inte var i besittning av någon livligare fantasi. – God jul, morbror! hördes plötsligt en munter röst. Gud välsigne dig! Det var Scrooges systerson som så fullkomligt hade över rumplat honom att dessa ord var första tecknet på hans närvaro. 11
– Prat! sade Scrooge. Humbug! Scrooges systerson var varm efter sin hastiga promenad i dim man och kölden; han riktigt blossade, ansiktet var rödblommigt och grant, ögonen glänste och imman stod ur munnen på honom. – Säger morbror att julen är humbug? sade Scrooges systerson. Det menar inte morbror! – Jo, det är just vad jag gör, sade Scrooge. God jul och glad jul! Dumt prat! Vad har du egentligen för rättighet att vara glad? Vad har du för anledning att vara glad? Så fattig som du är! – Nej hör nu, morbror! utbrast systersonen muntert. Vad har du för rättighet att vara sur? Vad har du för anledning att vara dyster? Så rik som du är! Scrooge hittade i hastigheten inget lämpligt svar utan nöjde sig med att upprepa: – Prat! Humbug! – Var inte sur nu, morbror! sade systersonen. – Hur skulle jag kunna vara annat när jag lever bland idel idio ter? svarade morbrodern. God jul! Åt skogen med din glada jul! Vad är julen för dig annat än en tid, när du måste tänka på att betala räkningar utan att ha pengar, en tid då du känner dig ett år äldre men inte en timme rikare, en tid då du måste göra ditt bokslut med ena sidan alldeles blank och den andra alldeles fullskriven? Om jag fick min vilja fram, sade Scrooge förbittrat, så skulle varenda idiot som går omkring med ett »God jul« på läpparna bli kokt med sin egen plumpudding och begravd med en järnekskvist genom hjärtat. Ja, det skulle han! – Morbror! sade systersonen i bevekande ton. – Systerson, svarade morbrodern strängt, fira du julen på ditt sätt och låt mig fira den på mitt! – Fira! upprepade Scrooges systerson. Men du firar den ju inte alls! – Nå, låt mig vara i fred då! sade Scrooge. Som om du hade någon glädje av julen! Som om den någonsin hade gjort dig något gott! – Det finns mycket som jag hade kunnat få gott av om jag hade 12
varit påpasslig, svarade systersonen, och dit hör julen. Men även frånsett den vördnad som tillkommer julen för dess heliga namn och ursprung, det vill säga om man kan frånse något som hör till den, så kan jag försäkra att jag alltid betraktat julen som en lycklig tid, en mild, förlåtande, deltagande, behaglig tid, den enda tid på hela det långa året då människorna genom en tyst överens kommelse tycks öppna sina tillbommade hjärtan och ägna en tanke åt sina sämre lottade medbröder och verkligen betraktar dem som följeslagare på vägen mot graven och inte som ett an nat slags varelser bestämda för andra vägar. Ser morbror, det är därför jag tror att julen har gjort mig gott och kommer att göra mig gott, även om den inte har bragt mig gods och guld. Och jag säger ännu en gång: Gud välsigne julen! Bokhållaren i skrubben kunde inte låta bli att klappa i hän derna, men han förstod ögonblickligen att det var opassande och började röra om i brasan med påföljd att han släckte den sista svaga gnistan. – Om jag hör ett enda knyst mer från er, sade Scrooge, så skall ni fira julen med att mista er plats. Du är en riktig vältalare, fortfor han och vände sig åter mot systersonen. Det förvånar mig verkligen att du inte har kommit in i parlamentet. – Var inte förargad längre, morbror! Kom hem till oss i mor gon och ät middag. Scrooge svarade att han önskade honom till – ja, det gjorde han och avslutade kraftuttrycket och sade att han först ville se honom på detta avlägsna ställe. – Men varför vill morbror inte komma? utropade Scrooges systerson. – Varför gick du i väg och gifte dig? sade Scrooge. – Därför att jag blev kär. – Därför att du blev kär! grymtade Scrooge som om detta hade varit det enda i världen som var löjligare än en god jul. God eftermiddag! – Men morbror kom ju aldrig och hälsade på mig förut heller! Så det är inget skäl att inte komma nu. 13
– God eftermiddag, sade Scrooge. – Jag begär ju ingenting, jag ber inte om något, varför kan vi inte vara goda vänner? – God eftermiddag! sade Scrooge. – Det var verkligen tråkigt att morbror skall vara så bestämd av sig. Vi har ju aldrig grälat. Jag ville bara göra ett försök till julens ära och jag har satt mig i sinnet att behålla mitt goda julhumör. Och därför säger jag ännu en gång: God jul, morbror! – God eftermiddag, sade Scrooge. – Och gott nytt år! – God eftermiddag! sade Scrooge. Trots allt gick systersonen utan ett hårt ord. Han stannade ett ögonblick i ytterdörren för att önska bokhållaren god jul, och hur mycket denne än frös var han tydligen varmare än Scrooge, för han besvarade hjärtligt julhälsningen. – Den är minsann lika god! muttrade Scrooge som hade hört dem. Där sitter min bokhållare med femton shilling i veckan och hustru och barn och talar om en glad jul. Jag skulle hellre vara på dårhus. Den tokige bokhållaren hade samtidigt som han släppte ut Scrooges systerson släppt in två andra personer. Det var ett par tjocka och jovialiska herrar, som med hatten i hand steg in på Scrooges kontor. De hade böcker och papper i händerna och bugade sig för honom. – Detta är ju Scrooge & Marley, sade en av herrarna och kas tade en blick på en lista. Är det mr Scrooge eller mr Marley jag har äran tala med? – Mr Marley har varit död i sju år, svarade Scrooge. I dag är det jämnt sju år sedan. – Vi hyser inte minsta tvivel om att hans efterlevande kompan jon har samma inställning när det gäller att vara frikostig, sade herrn och visade fram en fullmakt. Det hade han säkerligen rätt i, ty Scrooge och Marley hade varit besläktade själar. Vid det olycksbådande ordet »frikostig« 14
rynkade Scrooge pannan, skakade på huvudet och lämnade till baka papperet. – Vid denna högtidliga tid på året, mr Scrooge, sade herrn och tog fram en penna, är det mer än vanligt önskvärt att man ägnar en tanke åt de fattiga och nödlidande som har det svårt i dessa dagar. Tusentals personer saknar det nödvändigaste och hundratusentals vet inte av de enklaste bekvämligheter, sir. – Finns det då inga fängelser? frågade Scrooge. – Jo, det finns gott om fängelser, sade herrn och lade ifrån sig pennan. – Och fattighusen är väl öppna som vanligt? frågade Scrooge. – Ja, det är de, svarade herrn. Jag önskar att jag kunde säga motsatsen. – Och trampkvarnen och lösdrivarlagen är väl inte avskaffade? sade Scrooge. – Det finns mycket arbete för dem, sir. – Det gläder mig! Jag blev nästan rädd av vad ni först sade, att något hade inträffat som hindrade dem att fungera. – Men som jag och flera med mig har tyckt oss finna att de knappt kan skänka kristlig tröst för kropp och själ åt folk i allmänhet, har vi slutit oss samman för att inköpa lite mat och dryck och bränsle åt de fattiga. Vi har valt den här tiden på året, därför att fattigdomen då känns mer tryckande än vanligt och rikedomen överflödar. Hur mycket får jag anteckna er för? – Ingenting, svarade Scrooge. – Ni önskar vara okänd? – Jag önskar bli lämnad i fred, sade Scrooge. Det är mitt svar, eftersom herrarna frågade vad jag önskar. Jag brukar inte roa mig själv om julen, och jag har inte råd att kasta ut mina pengar för att roa lättingar. Jag bidrar till att upprätthålla de allmänna inrättningar som jag nämnde, de kostar mycket pengar, och de som inte har några får vända sig dit. – Det finns många som inte kan vända sig dit, och många skulle förresten hellre dö än göra det. 15
– Om de hellre vill dö så är det bäst att de gör det för att minska överbefolkningen, sade Scrooge. Förresten får ni ursäkta att jag inte känner till sådana saker. – Det borde ni göra, anmärkte herrn. – Det angår mig inte, svarade Scrooge. Det räcker med att man sköter sina egna affärer och inte lägger sig i andras. Jag har fullt upp av mitt eget. God eftermiddag, mina herrar! De båda herrarna märkte att alla vidare försök var fruktlösa och avlägsnade sig. Scrooge återtog sitt arbete, med högre tanke om sig själv och i bättre humör än vanligt. Dimman och mörkret hade emellertid tätnat och ute på gatan gick karlar med brinnande facklor och erbjöd sig att gå före häs tarna och visa vägen. Det gamla kyrktornet, vars barska gamla urtavla brukade snegla ned på Scrooge genom ett spetsbågeföns ter i muren, syntes inte längre, utan klockan slog sina tim- och kvartslag inne i molnen med dallrande efterklanger som om den hackade tänder i sitt frusna huvud uppe på muren. Kölden blev bitande. I ett gathörn höll några arbetare på med att reparera gas rören; de hade tänt en stor koleld i ett fyrfat och där samlades en skara trashankar som med ögon lysande av förtjusning värmde händerna över lågorna. Vattnet hade trängt upp i sprickan i röret och frusit till en misantropisk isklump. I butiksfönstren krympte järnekskvistar ihop i hettan från lamporna och bleka ansikten såg friska och röda ut när de skymtade förbi i ljuset. Vilthandlarnas och kryddkrämarnas bodar var förvandlade till riktiga sagoslott, som var omöjliga att sätta i samband med sådana prosaiska saker som att köpa och sälja. Lordmayorn i sitt ståtliga Mansion House gav befallning åt sina femtio kockar och tjänare att rusta till julen på ett sätt som anstod en lordmayors hushåll, och även den lille skräddaren, som lordmayorn förra måndagen hade dömt till fem shillings böter för fylleri och oljud på allmän plats, lagade i ordning morgondagens pudding uppe i sin vindskupa, medan hans magra hustru med deras lilla barn vid handen gick ut för att köpa en stek. Ännu dimmigare, ännu kallare; en genomträngande, skarp, 16
bitande kyla. En liten mager pojkvasker, med en tunn näsa som var gnagd av kölden som ett gammalt ben är gnagt av hundar, kikade in genom Scrooges nyckelhål för att uppvakta honom med en julsång, men vid de första tonerna av: God bless you merry gentleman! May nothing you dismay!
grep Scrooge linjalen med sådan energi att sångaren flydde i full förskräckelse och överlät nyckelhålet åt dimman och åt kylan inifrån. Till slut blev det stängningsdags på kontoret. Med missnöjd min klättrade Scrooge ned från sin stol och nickade kort åt den väntande bokhållaren i skrubben så att han skyndade sig att släcka ljuset och ta på sig hatten. – Ni vill väl ha ledigt hela dagen i morgon? sade Scrooge. – Ja, om det passar, sir. – Det passar inte, sade Scrooge, och det är inte rätt. Om jag drog av en halv crown på er lön för den dagen skulle ni nog tycka att ni blev illa behandlad. Bokhållaren log ett tvunget leende. – Men ni tycker inte att jag blir illa behandlad när jag betalar ut en dags lön utan att få något arbete gjort. Bokhållaren anmärkte att det ju bara hände en gång om året. – En klen ursäkt för att bestjäla en människa varje år den tju gofemte december! sade Scrooge och knäppte ytterrocken upp till hakan. Men jag blir väl tvungen att låta er få ledigt. Men glöm inte att komma hit så mycket tidigare i övermorgon. Bokhållaren lovade det och Scrooge gick brummande sin väg. Kontoret stängdes i en handvändning och bokhållaren snodde den vita yllehalsduken omkring sig så att den slängde om midjan (ty han hade inte råd att ha någon ytterrock) och slog kana tjugo gånger nerför Cornhill tillsammans med en lång rad pojkar för att fira julaftonen, varefter han så fort han kunde skyndade hem till Camden Town för att leka blindbock. 17
Scrooge intog sin melankoliska middag på sin vanliga melan koliska krog, och sedan han hade läst alla tidningarna och för drivit återstoden av kvällen med att studera sin bankbok gick han hem för att lägga sig. Han bodde i en våning som tillhört hans avlidne kompanjon. Det var en rad dystra rum i ett högt mörkt gårdshus, som stod så inklämt mellan några andra hus att man nästan trodde att det hade lekt kurragömma med de andra när det ännu var ett ungt hus och sedan inte hittat ut. Huset var gammalt och tråkigt; ingen bodde där mer än Scrooge ty de övriga våningarna var uthyrda till kontor. Gården var så mörk att till och med Scrooge, som kände varenda sten, var tvungen att känna sig för med händerna. Dimma och köld hade lägrat sig över den gamla svarta portgången och det verkade nästan som om vädrets ande hade satt sig att vila på tröskeln och försjunkit i dystra tankar. Nu är det ett faktum att det inte alls var något besynnerligt med portklappen, utom att den var ovanligt stor. Det är likaså ett faktum att Scrooge hade sett den varenda morgon och kväll hela den tid han hade bott i huset, och vidare att Scrooge hade lika lite fantasi som någon annan i London City, stadsfullmäktige och åldermän med alla deras utmärkelser inte undantagna, vilket är mycket sagt. Likaså får man minnas att Scrooge inte hade ägnat en tanke åt Marley sedan han på eftermiddagen hade nämnt att kompanjonen dött sju år tidigare. Och sedan kan vem som helst söka förklara hur det kom sig att Scrooge, när han hade stuckit nyckeln i nyckelhålet, upptäckte att portklappen, utan att den undergick någon märkbar förändring, i själva verket inte var någon portklapp, utan Marleys ansikte. Marleys ansikte. Det låg inte i samma ogenomträngliga mörker som allt annat på gården, utan spred ett obehagligt skimmer om kring sig, påminnande om en skämd hummer i en mörk källare. Minen var inte vred eller hotande, utan ansiktet såg på Scrooge som Marley brukade göra, med spöklika glasögon uppskjutna i den spöklika pannan. Håret dallrade på ett egendomligt sätt som om det hade satts i rörelse av en fläkt eller en het luftström, 18
ögonen var vidöppna men absolut orörliga. Tillsammans med den likbleka färgen gav detta ett fasansfullt uttryck åt ansiktet, men det fasansfulla tycktes snarare finnas där mot ansiktets egen önskan än vara en del av dess uttryck. Bäst som Scrooge stod och fixerade fenomenet blev portklap pen åter en vanlig portklapp. Det vore fel att säga att det inte klack till i Scrooge eller att han kände sig oberörd av en fasa, som hade varit honom främmande sedan han var barn. Men han förde åter handen till nyckeln som han hade släppt, vred om den med stadig hand, gick in och tände ett ljus. Han stannade ett ögonblick obeslutsam innan han stängde porten, och granskade den försiktigt på insidan som om han hade fruktat att få se Marleys hårpiska sticka ut genom väggen. Men på insidan fanns ingenting annat än skruvarna och muttrar na med vilka portklappen var fästad, varför han ryckte på axlarna, fräste till och slog igen porten. Ljudet ekade som en åskknall genom hela huset. Vartenda rum ovanpå, vartenda fat i vinhandlarens källare tycktes ha sitt speciella genljud. Men Scrooge var inte den som lät skrämma sig av ekon. Han reglade dörren och gick genom förstugan och uppför trappan. Han gick lugnt och sakta och putsade ljuset under tiden. Man brukar tala om att man skulle kunna köra med sexspann uppför en trappa, men jag försäkrar att denna trappuppgång var så bred att man med lätthet kunde ha forslat upp en likvagn på bredden med svängeln mot väggen och dörren mot balustraden och ändå fått rum över. Det kanske var därför som Scrooge tyckte sig se en jättelikvagn rulla uppför trappan. Ett halvt dus sin gaslyktor skulle inte ha kunnat lysa upp denna trappuppgång nämnvärt, och då förstår man att den med Scrooges lilla ljus var ganska mörk. Men Scrooge gick upp utan att bry sig ett dugg om mörkret: mörker är en billig vara och det tyckte Scrooge om. Men innan han stängde sin tjocka våningsdörr gick han genom rummen för 19
att se att allt var i sin ordning. Så pass mycket intryck hade det där ansiktet gjort på honom. Salen, sängkammaren, skräprummet – alla var som vanligt. Ingen under bordet, ingen under soffan; en liten brasa i den öppna spisen; tallrik och sked på bordet; den lilla kastrullen med havresoppa (Scrooge var förkyld för tillfället) hängde på spis kroken. Ingen under sängen; ingen i klädskåpet; ingen bakom nattrocken som hängde ut från väggen i en misstänkt ställning. Skräprummet precis som vanligt. En gammal eldskärm, gamla skor, två fiskkorgar, ett trebent tvättställ och en eldgaffel. Nöjd med sin undersökning stängde Scrooge dörren och vred om nyckeln två gånger, vilket han inte brukade. Sedan han på detta sätt hade försäkrat sig mot obehagliga överraskningar tog han av halsduken och tog på sig nattrock, tofflor och nattmössa. Därpå satte han sig framför brasan för att äta sin havresoppa. Det var verkligen en dålig brasa och ingenting för en så kall natt. Han var tvungen att sitta stilla en stund alldeles intill den, lutad över glöden för att kunna dra ut mesta möjliga värme från denna handfull kol. Eldstaden var gammal och uppförd för länge sedan av någon holländsk köpman; den var runtomkring belagd med konstiga holländska kakel som föreställde scener ur den Heliga skrift. Där syntes Kain och Abel, Faraos dotter, drott ningen av Saba, änglar som svävade ned från skyn på moln som liknade fjäderbolstrar, Abraham, Belsassar, apostlar som stack till sjöss i smörsnipor och hundratals andra figurer med förmåga att sysselsätta hans tankar, och ändå stack ansiktet av Marley, död sedan sju år, fram som profetens stav och slök alla de andra. Även om varje blänkande kakel från början hade varit slätt men med förmågan att av hans växlande tankar skapa en bild på sin yta, skulle gamle Marleys ansikte ha framträtt på dem alla. – Dumheter! sade Scrooge och började gå fram och tillbaka på golvet. Han gick några slag och satte sig igen. När han lutade huvudet bakåt mot stolsryggen råkade hans blick fastna vid en oanvänd ringklocka som för något nu bortglömt ändamål hade stått i för 20
bindelse med ett rum i översta våningen. Till sin stora häpnad och med en oförklarlig fruktan märkte han att klockan, medan han betraktade den, började svänga av och an. I början svängde den så sakta att den knappt gav ifrån sig ett ljud, men snart ring de den klart och tydligt, och varenda klocka i huset stämde in. Detta varade kanske en halv eller en minut, men det föreföll som en timme. Till slut tystnade klockorna på en gång som de hade börjat. Ett annat ljud hördes i stället djupt nedifrån, det lät som om någon hade släpat en tung kedja över faten i vinhand larens källare. Scrooge mindes att han hade hört att andarna i spökhus brukade släpa kedjor efter sig. Källardörren flög upp med ett dån och bullret hördes tydli gare i förstugan där nere; det kom uppför trappan; det kom rakt mot hans dörr. – Det är ändå bara dumheter! sade Scrooge. Jag tror inte på det. Men han skiftade färg när bullret utan att minskas ett ögon blick trängde genom den tjocka dörren och in i hans rum. När det nalkades flammade den slocknande lågan i brasan plötsligt upp som om den hade velat skrika: »Jag känner honom! Det är Marleys vålnad!« Och så sjönk den åter samman. Ja, det var samma ansikte, precis detsamma, Marley med stångpiska, med samma väst, knäbyxor och stövlar; stövelstrop parna stod upp som borst, liksom stångpiskan och rockskörten och håret på huvudet. Kedjan som han släpade på var fastlåst kring midjan. Den var lång och ringlade sig om honom som en svans och när Scrooge tittade närmare efter, märkte han att den var sammansatt av kassaskrin, nycklar, hänglås, kontorsböcker, affärshandlingar och tunga stålbörsar. Kroppen var genomskinlig så att Scrooge rakt genom västen kunde se de båda knapparna i ryggen på livrocken. Scrooge hade ofta hört sägas att Marley inte hade något hjärta, men han hade aldrig satt tro till det förrän nu. Nej, han trodde det inte nu heller. Och det fastän han kunde titta rakt igenom skepnaden och den stod mitt framför honom; 21
fastän han kände den genomträngande kylan från de likkalla ögonen och till och med kunde iaktta mönstret på den bindel som spöket bar bunden runt huvudet och ned under hakan. Ja, han var fortfarande skeptisk och kämpade mot sina egna sinnens vittnesbörd. – Vad nu då? utbrast Scrooge lika giftigt och kyligt som alltid. Vad vill du mig? – Mycket. Det var Marleys röst, det var inget tvivel om den saken. – Vem är du? – Fråga mig hellre vem jag var. – Vem var du då? sade Scrooge och höjde rösten. Du har då pretentioner för att vara en skugga. – I livstiden var jag din kompanjon, Jacob Marley. – Kan du – kan du sätta dig? frågade Scrooge och såg tvivlan de på honom. – Ja. – Gör det då. Scrooge framställde frågan, därför att han inte visste om en sådan genomskinlig ande var i stånd att sätta sig på en stol, och förstod att i händelse det var omöjligt, skulle en pinsam förklaring bli nödvändig. Men spöket satte sig på andra sidan den öppna spisen, som om det hade varit den enklaste sak i världen. – Du tror inte på mig, anmärkte spöket. – Nej, det gör jag inte, sade Scrooge. – Vad vill du ha för bevis på min verklighet utöver dina egna sinnens vittnesbörd? – Jag vet inte, sade Scrooge. – Varför tvivlar du på dina sinnen? – Därför att de påverkas av minsta småsak, sade Scrooge. Det behövs bara en lätt matsmältningsrubbning för att de skall föra en på villospår. Du är kanske bara en osmält köttbit, en senapsklick, en ostkant eller en bit halvkokt potatis. Scrooge var inte van att skämta och inte heller kände han sig för ögonblicket på något uppsluppet humör. Sanningen att 22
säga försökte han vara kvick endast för att distrahera sin upp märksamhet och hålla sin rädsla i schack, ty spökets röst trängde genom märg och ben. Scrooge kände på sig att han inte i längden kunde sitta tyst och stirra på dessa stela, glasartade ögon. Det hemska i situationen ökades ytterligare genom att spöket tycktes försett med en högst privat infernalisk atmosfär. Scrooge kunde inte själv känna den men det var tydligt att så var fallet, ty fastän spöket satt alldeles orörligt befann sig dess hår och skjortkrage och stövelstroppar i en dallrande rörelse som om de hade varit utsatta för en ström het ånga. – Ser du den här tandpetaren? sade Scrooge och återvände av nyss antydd orsak snabbt till offensiven i hopp att, om också bara för en sekund, avvända spökets stela blick. – Ja, sade spöket. – Men du tittar ju inte på den, sade Scrooge. – Jag ser den ändå, sade spöket. – Nå, svarade Scrooge, jag behöver bara svälja den för att under hela mitt återstående liv bli förföljd av en hel legion spö ken som jag själv har skapat. Dumheter, säger jag ännu en gång, dumheter! Vid dessa ord upphävde vålnaden ett hemskt skrik och ska kade sin kedja med ett så otäckt och skräckinjagande slammer att Scrooge klamrade sig fast vid stolens armstöd för att inte svimma. Men döm om hans fasa, när spöket tog av sig bindeln kring huvudet, som om det hade varit för varmt inomhus, och han såg dess underkäke falla ned på bröstet! Scrooge sjönk ned på knä och slog händerna för ansiktet. – Nåd! sade han. Varför hemsöker du mig, du rysliga uppen barelse? – O, man med det världsliga sinnet, svarade spöket, tror du nu på mig eller inte? – Jag tror, sade Scrooge. Jag måste tro. Men varför vandrar spöken omkring på jorden och varför kommer du till mig? – Det krävs av varje människa, sade spöket, att hennes ande 23
rör sig bland sina medmänniskor och far vida omkring, och om den inte gör det i livet, blir den dömd att göra det efter döden. Den är dömd att ströva genom världen – o, ve mig! – och bevitt na händelser som den inte kan ta del i, men kunde ha tagit del i och vänt till lycka medan den levde på jorden. Återigen upphävde spöket ett skrik, skakade sin kedja och vred sina genomskinliga händer. – Du är fjättrad, sade Scrooge darrande. Varför det? – Jag släpar på den kedja som jag smidde i livet, svarade spöket. Jag smidde den länk för länk och aln för aln. Jag fäste den vid mig av egen fri vilja och bar den av fri vilja. Ser du vad den är gjord av? Scrooge darrade ännu häftigare. – Eller kanske du vill veta, fortfor spöket, hur lång och tung den kedja är som du själv bär? Den var redan för sju jular sedan lika lång och tung som den här. Du har arbetat duktigt på den sedan dess. Det är en väldig kedja. Scrooge tittade sig omkring på golvet, som om han hade väntat att se sig omgiven av en femtio eller sextio famnars järn kätting, men han såg ingenting. – Jacob, sade han bedjande, gamle Jacob Marley, berätta mer för mig! Säg något som tröstar mig, Jacob! – Jag har ingen tröst att ge, svarade spöket. Trösten kommer från andra rymder, Ebenezer Scrooge, och skänks av andra andar åt andra människor. Och inte heller kan jag tala om för dig vad jag skulle vilja. Jag har bara rättighet att säga lite till. Jag kan inte vila, inte stanna och inte dröja någonstans. Min själ vandrade förr aldrig utanför vårt kontor, kom ihåg det; under min livstid överskred den aldrig de trånga gränserna för vårt lilla hål där vi satt och samlade pengar. Nu väntar mig mödosamma färder. Scrooge hade för vana att sticka händerna i byxfickorna så snart han blev fundersam. Han gjorde så nu också medan han grubblade på spökets ord, dock utan att lyfta blicken eller resa sig från sin knäböjande ställning. 24
– Du måtte färdas mycket långsamt, Jacob, anmärkte Scrooge i affärsmässig ton, fastän ödmjukt och undergivet. – Långsamt! upprepade spöket. – Död i sju år, sade Scrooge eftertänksamt, och på resor hela tiden. – Hela tiden, sade spöket. Ingen rast, ingen ro. Ständig ånger, ständiga samvetskval. – Reser du fort? frågade Scrooge. – Med vindens hastighet, svarade spöket. – Du måtte ha hunnit fara över ett stort område på sju år, sade Scrooge. Vid dessa ord uppgav spöket ett nytt skrik och slamrade så hemskt med sin kedja i nattens tystnad att polisen kunde ha haft anledning att anhålla honom för oljud och förargelseväckande beteende. – O, fången, bunden, fjättrad i dubbla kedjor! ropade spöket. Att jag inte visste att hela tidsåldrar, fyllda av dödliga männis kors mödor, måste försvinna i evigheten, innan allt det goda som jorden är mäktig hade hunnit utvecklas! Att jag inte visste att varje kristen själ som verkade troget i det lilla ändå måste finna sitt jordeliv för kort för att utveckla alla möjligheter att göra gott! Att jag inte visste att ingen ånger kan skänka mig tillbaka alla försummade tillfällen! Men sådan var jag! O, sådan var jag! – Men du var alltid en god affärsman, Jacob, stammade Scroo ge som nu började tillämpa spökets ord på sig själv. – Affärsman! utropade spöket och vred åter händerna. Mänsk ligheten var min affär. Det allmänna bästa var min affär, välgö renhet, barmhärtighet, överseende och godhet, allt detta var min affär. Min firma var bara som en droppe i havet i jämförelse med de uppgifter som var mig förelagda. Spöket lyfte upp en bit av kedjan och höll den med utsträckt arm, som om den hade varit orsaken till dess fåfänga förtvivlan, och slängde den så i golvet igen. – Vid denna tid på året lider jag mest, sade spöket. Varför gick jag en gång omkring bland mina medmänniskor med böjt huvud 25