Ett riktigt scoop Jag svär vid min mammas grav att den här historien är sann. Allting började en dag då jag åkte tidigare från jobbet, eftersom jag var förkyld och lite febrig. På bussen hem råkade jag hamna bakom en tjej och en kille i 12-årsåldern som satt och pratade. Det var inte meningen att tjuvlyssna, men det gick liksom inte att undvika. I och för sig är jag van vid att lyssna noga när människor pratar. Som journalist måste man det när man intervjuar. Att vara en god lyssnare är bra om man vill få veta saker. Det var något i den här tjejens och killens samtal som väckte mitt intresse och fick mig att börja undra. Tjejen på bussen stötte armbågen i sidan på killen och lutade sig mot honom när hon pratade. – Alltså alltihop är helt sjukt … eller hur!? Jag kan inte sluta tänka på det, sa tjejen och liksom rös till. – Mmm, sa killen. Han verkade lyssna med ett halvt öra medan han letade efter något i sin ryggsäck. – Vi måste hitta någon annan som kan hjälpa oss. – Vem ska vi fråga tycker du? Förresten var är min frågebok? Har du sett den? Killen fortsatte rota runt i ryggsäcken. – Någon som inte är nästan blind i alla fall. Undrar om någon kommer att tro oss om vi berättar? – Den är helt borta … frågeboken alltså, sa killen och gav upp sitt letande. – Lukas, tänk om det är vi som är sjuka i huvudet. Det kanske typ aldrig har hänt. 1
– Aaa men hallå, det har det visst! Det finns många vittnen till att vi faktiskt varit på den där skolresan till Sala silvergruva. Och både brevet, silvret och det andra är bevis på att det där som hände dig och mig där nere verkligen hände. Dessutom är vi ju två som har varit med om samma sak … och hon ville ju att vi skulle hitta de där grejerna. Tjejen ryckte på axlarna. – Den ligger i ytterfacket, sa hon med uttråkad min. – Va? – Din töntiga frågebok ligger där den alltid ligger … i det lilla ytterfacket på ryggan. Min lille ”kusin-vitamin”, du är ett pucko! Och en nörd! sa tjejen och log menande. – Åh du då, min lilla ”gammelsmurf-kusin”… som alltid tror du vet bäst. Du är ett mega-pucko som inte har någon frågebok att anteckna allt viktigt i. Killen log lika menande tillbaka. – Men du är så himla jobbig när du alltid håller på med din frågebok och låtsas att allt är ett forskningsprojekt eller mysterium. – Ja, men det här är ju ett mysterium! På riktigt. Erkänn att du också tycker det. Kom igen nu Mirella. Var inte en sån tråkmås! – Det heter faktiskt tråkmåns … inte tråkmås! – Det heter faktiskt tråkmåns, härmade killen med tillgjord röst. Jag tycker tråkmås är ett bättre ord. Tjejen svarade inte. Hon sneglade bakåt och lutade sig mot killen och viskade något i hans öra. Sedan tryckte hon på bussens avstigningsknapp och strax därefter steg de av vid sidan av landsvägen. Mitt ute i skogen. 2
Själv satt jag, med öronen på helspänn, i bussätet bakom dem och låtsades läsa i en tidning. Jag hade haft samma sida uppslagen i evigheter. Mina ögon hade tittat på bokstäverna och orden länge, men utan att egentligen läsa och förstå texten. Nej, hela min koncentration var riktad mot de två barnen framför mig. Lite skämdes jag för att jag hade tjuvlyssnat på dem, men jag kunde bara inte låta bli. Vad hade de varit med om nere i gruvan? Varför skulle ingen tro på dem? Vem var hon som hade visat dem brevet och ... silvret? Vadå mysterium? Hade jag verkligen hört rätt? Genast började jag tänka som en undersökande journalist. Detta kunde kanske vara något att följa upp och skriva en tidningsartikel om. När bussen åkte vidare vände jag mig om i bussätet för att titta ut genom bussfönstret efter dem. Vilka var de där två som klev av så här mitt ute i skogen? Tjejen såg lite äldre ut än killen. Kanske gick de i 5:an eller 6:an. De hade sagt något om kusiner. Det kunde förklara varför de inte var direkt syskonlika. Hon hade kort kastanjebrunt hår och var ganska späd i kroppen. Han var inte lika lång, kraftigare byggd och hade kortklippt ljust hår som skiftade i rött. Likheten mellan dem bestod i att båda hade massor av fräknar i ansiktet. De stod där bredvid varandra med varsin ryggsäck hängandes över axeln och väntade tålmodigt tills bussen kört vidare. Tjejen höll beskyddande sin ena arm framför killen innan de gick över vägen. Det var som om hon vill försäkra sig om att han inte skulle springa över landsvägen innan hon kontrollerat att det var säkert att gå.
3
När de korsat landsvägen gick de in på en mindre grusväg. Vid vägkanten satt en liten skylt på en träpinne som pekade inåt grusvägen. Jag ansträngde ögonen för att försöka läsa texten på skylten. Det stod Himmelsbo. Ovanligt namn. Nog var det konstigt att jag aldrig lagt märke till den där skylten, fastän jag hade åkt förbi här så många gånger med bussen. Jag smakade på ordet, Himmelsbo ... Fint! Min gissning var att barnen bodde där i Himmelsbo, mitt i skogen några kilometer från den lilla byn Enåker utanför Heby. Det var många saker jag funderade på när jag satt kvar där på bussen. Febern gjorde förstås att jag inte var helt klar i huvudet. När jag kom hem slängde jag av mig jackan och väskan på en stol i hallen och gick sedan raka vägen in och la mig på sängen. Där somnade jag inom tre sekunder och vaknade inte förrän mina tonårsbarn kom hem lite senare på eftermiddagen. Då hade jag ingen tanke på det som hänt på bussen. Det var först någon dag senare, när jag återigen satt på bussen, som jag blev påmind. Av en händelse råkade jag titta upp från min tidning, och plötsligt fastnade mina ögon på skylten där det stod Himmelsbo. Sedan dess har jag inga problem att komma ihåg. Aldrig hade jag väl kunnat ana vad jag så småningom skulle få veta och vara med om. Nu efteråt brukar jag tänka att den här historien nog är mitt livs scoop. Det heter så på engelska och betyder att vara först med att avslöja en uppseendeväckande nyhet. Som journalist kan man bli både berömd och rik på ett sådant. Som sagt, den här historien är ett riktigt scoop. 4