9789173538350

De finska romernas h ­ istoria­ från sven­­ska tiden ­till 2000-talet

De finska romernas ­ historia­ från sven­­ska tiden ­till 2000-talet Redaktör Panu Pulma

översättning leif pietilä camilla frostell sofia gustafsson

Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors Bokförlaget Atlantis, Stockholm 2015

Denna bok är nr 800 i serien Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland och utges gemensamt av Svenska litteratursällskapet i Finland och Bokförlaget Atlantis.

Boken har utgivits med stöd ur Ingrid, Margit och Henrik Höijers donationsfond II inom Svenska litteratursällskapet i Finland.

Originalets titel Suomen romanien historia, toim. Panu Pulma, Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia 1372, Helsinki 2012.

översättning från finska Sofia Gustafsson: s. 20–82 Camilla Frostell: s. 83–139 Leif Pietilä: s. 8–17, 140–285, 304–446 Leif Pietilä i samarbete med Ann-Marie Ivars, s. 288–303 bilder Del 1: Från ett utanförskap till ett annat, s. 18 Romska pojkar vid en gryta som värms över öppen eld. I bakgrunden människor från ­majoritetsbefolkningen och äldre romer. Bilden är den äldsta av romer som hittats i arkiv i Finland. ­ I kanten antecknat: ”K. S. 1895.”

Del 2: Mot verkligt medborgarskap, s. 170 Den romske skolpojken Fedja tillsammans med sin lärare framför Finlands karta. Bilden är från 1961.

Del 3: Språklig och kulturell förändring, s. 286 En grupp med barn uppträder.

© författarna, översättarna och svenska litteratursällskapet i finland 2015 omslag och grafisk form: camilla pentti omslagbild: folkminnesarkivet, finska litteratursällskapet ­ (foto: antti miikkulainen, bildbehandling: kari lahtinen) kartor: kauko kyöstiö typsnitt: sabon, national papper: arctic matt 130 g tryck: nord print, helsingfors 2015 isbn 978-951-583-338-9 (finland) www.sls.fi isbn 978-91-7353-835-0 (sverige) www.atlantisbok.se issn 0039-6842 skrifter utgivna av svenska litteratursällskapet i finland udk 948.0(=914.99)

INNEHÅLL

1

Redaktörens förord 8 Forskarnas förord 12

Från ett utanförskap till ett annat – från 1500-talet till andra världskriget

19

Tuula Rekola

Väinö Lindberg

Ankomsten till riket 20 Politiken kringskär rörligheten 23 Näringar och samexistens på 1600-talet 32 Från laglöshet till kronoreserv: 1700-talets förändrade ­politik 39 Näringsfång som hjälp undan lösdrivarstämpeln 51 Socialt avancemang, gruppstatus och samexistens 64 Bosättningen och de växlande gränserna 78

Banbrytaren Anna Mäntyniemi 146 Följderna av den religiösa väckelsen 150 Hemmissonsarbetet och mångsidigare arbetssätt 152 Romerna och kyrkan 155 Patriarkerna i den romska gemenskapen 156 Det andliga arbetet blir etablerat 156 Genom religiös väckelse till romsk politik 156

Miika Tervonen

I krigets grepp 158

Romernas tidiga skeden i Finland – ­från 1500-talet till mitten av 1800-talet 20

Vagabonder och gränsöverskridare: romer i den framväxande nationalstaten 83 Nationalitetstanken och ”zigenarfrågan” 83 ▲ Språkforskaren och äventyraren Arthur Thesleff 89 Försörjning och överlevnad: risare, spåkvinnor och ­hästhandlare 97 Välsedda och mindre välsedda: samexistens och konflikter med bönderna 108 Födda till lösdrivare 118 Romernas räddning? Oskari Jalkio och Zigenarmissonens ­födelse 122 ▲ Kalle Tähtelä: Den röde flygaren som skrev dikt 127 Besökare söderifrån 129 Romerna i det vita Finland 134 ▲ Risto Blomster & Väinö Lindberg: Romernas hästar och vagnar 140

Den religiösa väckelsen bland romerna i Finland 146

Panu Pulma

De karelska romernas evakueringsfärd 158 Placeringen av romerna från Karelen efter kriget 160 ”Vi förlorade allt i kriget. Och mer än det. Vi fick ingenting i stället.” 162 ”Det torde bli nödvändigt att grunda ett koncentrations­läger for romerna” 164 ”Koncentrationslägret” i Lappajärvi 165 De gav sitt största offer 168

2

Mot verkligt medborgarskap – från 1940-talet till 2000-talet

171

Miika Tervonen

Janette Grönfors

De evakuerade romerna skingras för vinden 174 Stugor, kåkar och papperstält 177 Försörjningen 182 ▲ Författaren Veijo Baltzar 188 ”Zigenarfrågans” återkomst och kommittén av år 1953 193 ▲ ”Utrensningen” i Pankakoski 194 Slut på vandringarna? 198 Till Sverige 200

Barnhemmen från 1950-talet till vår tid 258 Undersökningar om barn som bott på barnhem för ­romer 259 De romska barnhemmen i medierna 260 Rom med barnhemsbakgrund 261 Barnhemsbarn som vuxna i samhället 262 Identiteten hos personer som vuxit upp på barnhem för ­romer 264 ▲ Musikern Aale Lindgren 265

Gunni Nordström

Henry Hedman

Romerna och den stora förändringen 172

Från socialpolitiska flyktingar till nationell minoritet 205 En ny tid för romerna i Finland och Sverige 219

Sarita Friman-Korpela

Den finskromska politikens internationella förbindelser 226 Delegationen för zigenarärenden och arvet efter ­Zigenarkommittén 226 Med dunder och brak mot jämlikhet 232 Den romska politiken i välfärdssamhället – ­utbildningen och kulturen lyfts upp 234 Den romska politiken fokuserar på språket och kulturen 237 Nordiska påtryckningar 245 Den internationella romska politiken tar steget ut i ­Europa 248 Finlands förvaltning av romska ärenden blir en ­exportprodukt 249

Raila Halmetoja & Panu Pulma

Finlands Zigenarförening grundas 252 Zigenarföreningen – en demokratisk medborgarrätts­ organisation 253 Delegationen for zigenarärenden genomför Zigenar­ föreningens program 254

Zigenarmissionens barnhems­verksamhet 258

Från Zigenarmissionen till Romano ­Missio 267 Från frikyrkan till statskyrkans hägn 267 Vaktombyte inom delegationen 268 Zigenarmissionen lägger om kursen 268 Zigenarmissionen i skottlinjen 269 Zigenarmissionen får romsk ledning 270 Finlands första gudstjänst på romani 272 Nya vindar blåser 272 ”Zigenarmissionen äntligen romernas egen organisation” 273 ▲ Miika Tervonen: Opinionsbildaren Miranda V ­ uolasranta 276 ▲ Sarita Friman-Korpela & Miika Tervonen: Sångaren och debattören Rainer Friman 279

Miika Tervonen & Anca Enache

De nyanlända 282

3

Språklig och kulturell förändring 287 Kimmo Granqvist

Det romska språkets historia i Finland 288 Om romani 288 Finsk romani och övriga nordliga dialekter 289 Tidiga upplysningar om finsk romani 293 1800-talets senare hälft – en tid av förändringar 294 Från 1900-talets början till våra dagar 297 Offentlig romani och institutioner 302 ▲ Risto Blomster: Adam Lindh – lärare i fängelseskolan och författare till en ABC-bok 304

Risto Blomster

Den romska musiken drar upp gränser och skapar kontakter 306 Den romska musikens exotism och de romska ­orkestrarna 307 De romska sångernas värld 330 ▲ Pekka Laaksonen: Bleckslagaren Saska Borg – den romska kulturens och sångtraditionens kännare 334 ▲ Arvo ”Präst-Valte” Palmroth – kompositör och predikant 350 ▲ Hilja Grönfors – upptecknare och sångare av traditionella­ romska sånger 354 Andlig romsk musik 365

Anna Maria Viljanen

Den romska kulturens föränderliga former och permanenta strukturer 380 Två bilder av romernas liv 380 Den romska kvinnodräkten: ”klädseln går i arv från ­generation till generation” 386 ”... emedan de med orubblig seghet fasthålla vid sina ­uråldriga seder och bruk” 401 ”... de ej äga någon Moral och Dygdelära” 415 ”... och släktkärlek är en av deras bästa egenskaper” 425

▲ Marko Stenroos: Ideologier och kläder: ”Unga pojkar klär sig som gamla män” 428 ▲ Risto Blomster & Väinö Lindberg: Romska hantverk 432 ▲ Risto Blomster & Väinö Lindberg: Romska smycken 436

Marko Stenroos

Vi är olika – romernas många ansikten 440 Bilden av det romska och dess konstruktion 441 Mångskiftande grupp i trappan 443 På det sätt som situationen kräver 444

Noter 448 Litteratur 475 Bildkällor 491 Författarna 493 Personregister 494

8



Redaktörens förord

D

e finska romernas historia är en del av såväl Finlands som Sveriges historia. De svenska­ lagarna och de svenska myndigheterna hade samma betydelse på båda sidorna av Bottniska viken ända fram till 1809, då Finland lösgjordes från det svenska kungadömet och underställdes den ryske kejsaren i form av det autonoma storfurstendömet Finland. Romerna fortsatte dock med varierande intensitet att ha förbindelser över Bottniska viken även efter detta. Romernas flyttrörelse från Finland till Sverige efter andra världskriget hade en särskilt stor inverkan på den romska politiken och romernas ställning i Sverige överlag. På motsvarande sätt har politiken i Sverige haft en stor inverkan på romer­nas ställning och liv i Finland både direkt och indirekt.

Den romska frågan och den romska politiken hade i synnerhet på 1960- och 1970-talen en klar sam­nordisk grund och i praxis både i Nordiska rådets och i det 1973 grundade Nordiska Zigenarrådets verksamhet.

Denna bok är resultatet av de finska romernas eget initiativ. Delegationen för romska ärenden i Finland firade sitt 50-årsjubileum 2006. Med anledning av detta gjorde delegationen en framställan till Finlands regering om ett projekt i syfte att forska i romernas historia i Finland och utarbeta en skriftlig framställning om romernas historiska skeden i landet. År 2009 beviljade Finlands undervisningsministerium ett anslag för forskningsprojektet. Uppdra-

get att genomföra forskningsprojektet gavs till Finska Litteratursällskapet (Suomalaisen Kirjalli­suu­­­­den Seura, SKS), som i egenskap av en organisa­tion för traditionsinsamling och -forskning hade de bästa förutsättningarna att genomföra projektet – SKS hade ju samlat in romsk muntlig tradition sedan 1960-talet.

Den bärande principen för forskningsprojektet var att forskningen skulle genomföras i nära sam­ arbete mellan ett akademiskt forskarkollektiv och de romska organisationerna. En historiekommitté utsågs att leda projektet. Hälften av kommitténs medlemmar representerade det vetenskapliga samfundet och hälften romernas organisationer. Till historiekommitténs ordförande utsågs forskningsprojektets ledare, docenten i Finlands och Nordens historia­ Panu Pulma­(Helsingfors universitet) och till vice ord­­ förande de romska organisationernas representant, socialrådet Väinö Lindberg. Till stöd för projektet­ utsågs dessutom en vetenskaplig styrgrupp som bestod av forskare inom olika områden och av erfar­ na representanter för romernas organisationer. Som anställda forskare i projektet arbetade historikerna­ fil.mag. Tuula Rekola, PhD Miika Tervonen, fil.dr, etno­musikologen Risto Blomster och samh.mag., po­li­tikforskaren Sarita Friman-Korpela. I forskargruppen medverkade dessutom fil.dr, docenten i antro­po­ l­ogi Anna Maria Viljanen, som har verkat inom romsk forskning sedan 1970-talet. Denna forskargrupp­

9

: Redaktörens förord

definierade forskningens vetenskapliga prioriteringar och ansvarade för forskningens vetenskapliga nivå i nära samarbete med den vetenskapliga styrgruppen.

Samarbetet mellan romer, forskare med romsk bakgrund och andra forskare inom romska ämnen har varit oerhört positivt. Detta visar också att det är ett absolut villkor att forskarna och den minoritet som forskningen handlar om etablerar ett förtroendefullt samarbete för att det ska vara möjligt att forska i minoritetens historia och skriva historiska framställningar om den. Det är otänkbart att romernas eller någon annan minoritets historia skulle kunna skrivas på ett pålitligt sätt enbart genom att gruppen studerades från en utomstående position. Under forskningsprocessen presenterades och diskuterades forskningen och dess teman i många sammanhang tillsammans med romer. I intervjuerna medverkade flera intervjuare med romsk bakgrund, av vilka Päivi­ Majaniemi, Raila Halmetoja och Marko Stenroos­förtjänar ett särskilt stort tack. Det har varit mycket viktigt att boken också innehåller artiklar som skrivits av romer och att dessa artiklar förenar författarnas egen personliga historia med den starka muntliga tradition som är kännetecknande för romerna. Med artiklarna av Väinö Lindberg, Henry Hedman, Marko Stenroos och Janette Grönfors fick boken en stark dos personliga erfarenheter, vilket förstärker dess ursprungliga motiv – att göra romernas egen röst hörd.

Det intensiva samarbetet mellan forskarna och den romska gemenskapen avgjorde forskningens grundläggande perspektiv från första början: utgångspunkten för de finska romernas historia är att romernas historia inte är fristående från det övriga samhällets historia, även om den i stor omfattning präglas av diskriminering och utanförskap. I denna bok studeras romernas skeden inte utgående från offrets perspektiv. I stället belyses romerna som en grupp som har en aktiv växelverkan med det övriga samhället.

Det centrala ordet i detta sammanhang är växelverkan, det vill säga frågan om på vilket sätt och på vilka villkor romerna överlevt i sin dagliga kamp i historiens olika skeden. En aspekt av denna interaktion är frågan om hur den romska gemenskapen och kulturen har förändrats, och hur den romska gemenskapen i sina näringsfång och sin kultur reagerat på och anpassat sig till de varierande omständigheterna. Ytterligare en aspekt av denna växelverkan är frågan om hur romerna i sin tur bidragit till den allmänna utvecklingen av samhället och kulturen. Romernas egen röst måste bli hörd i en bok som behandlar dem själva.

Forskningsarbetet för boken om romernas historia i Finland genomfördes enligt ett mycket stramt tidschema, och det blev nödvändigt att göra många avgränsningar i bokens ämnesområde. Därför måste den ursprungligen planerade forskningen kring

10



r­ omernas inflytande på kulturen i Finland, bland annat inom litteraturen och filmen, utelämnas. Likaså har spörsmålen om de finska romernas historiska förbindelser till Ryssland och Baltikum endast kunnat behandlas i spridda observationer.

Under forsknings- och skrivprocessen fördes en omfattande diskussion om många forskningsetiska frågor som gällde den terminologi som användes när texterna skrevs. Termen ”rom” använder vi alltid när det är forskaren själv som uttrycker sig. I det historiska materialet används termen ”zigenare” nästan utan undantag. Vi har låtit den historiska terminologin stå kvar när vi gett ordet åt historiska aktörer. Det finska ordet mustalainen har således i regel översatts med ordet ”zigenare”, som är den enda tillgängliga översättningen av det finska ordet.

Det är sedan en annan sak att många finska romer i dag använder ordet mustalainen i sitt vardagsspråk, och en del är även stolta över benämningen, såsom är fallet med författaren Veijo Baltzar. Det finska ordet mustalainen består av adjektivet musta, som betyder svart, och ändelsen -lainen som betecknar tillhörighet i en grupp. Ordet är i själva verket en rätt träffande översättning av det ord på romani som romerna använder om sig själva: kaalo, som betyder svart. Ordet mustalainen är således inte lika entydigt kränkande i Finland som ordet ”zigenare” är på svenska. Detta syns också i vår bok, till exempel

i sammansättningen ”zigenarmusiken” eller ”zigenarkulturen”, som sitter mer problemfritt också i romernas eget sätt att tala i dag.

Ett större problem är den historiska termen ”tattare”. Som Tuula Rekola visar, använde både myndigheterna och övriga samtida på 1800-talet benämningen ”tattare” på ett oklart och varierande sätt.

Dels användes termen som en synonym till ”zigenare”, dels (och i vissa fall uteslutande) som en benämning på andra sociala grupper som utövade n ­ äringar som krävde kringresande. I Finland fanns det åtmins­tone från och med 1800-talet betydligt färre av dessa resandegrupper än i de övriga nordiska länderna, där dessa grupper tydligt identifierades som en separat samhällsgrupp och även som separata mål för samhällspolitiken. Vi tar inte ställning till det historiska eller etniska förhållandet mellan de resande grupperna och romerna i det förflutna eller i dag, men det verkar som om begreppet ”tattare” i Finland ­ut­tryckligen avsett romer. Denna omständighet fordrar givetvis ytterligare forskning både i Finland och i det övriga Norden. Till den begreppsliga oklarheten har bidragit de nya romska grupper, de så kallade kalde­rash-romerna, som kom till Sverige från Öst- och Sydeuropa vid sekelskiftet 1900. De avvek klart från kaale-romerna, som de tidigare invandrade romerna i Finland (och ursprungligen även i Sverige) representerade. Den tidiga kaale-befolkningens

11

: Redaktörens förord

skeden i Sverige under 1800-talet är ytterligare ett område som kräver mer forskning.

Romerna har alltid varit en internationell etnisk minoritet som haft en svag – rentav eländig – ställning i de flesta samhällen. Men romerna har aldrig varit en enhetlig grupp vare sig internationellt eller nationellt. Variationen inom den romska kulturen är stor, trots att många romska seder och uppfattningar har samma grund. Även romernas språk uppvisar stark variation redan i en europeisk jämförelse, och romer som talar olika varianter av språket förstår ibland endast enskilda ord eller uttryck i varandras tal. Det vore fel och skadligt att behandla romerna som en enhetlig grupp som har en gemensam historia, erfarenhet och tolkning av sig själva och samhället. Den romska gemenskapen är flerstämmig, det existerar olika upplevelser inom den och dess gränser omdefinieras hela tiden. Vetenskaplig forskning som är inriktad på att hitta sanningen kan inte utgå från dagens etno- eller nationalpolitiska definitioner, som är politiska förenklingar. I stället ska den gestalta människornas verksamhet och självförståelse i det förflutna genom de villkor och den verklighet som rådde i deras egen tid. Genom detta blir också de moderna uppfattningarna, definitionerna och begreppen begripliga samtidigt som deras egen historicitet blir belyst. Romerna och de övriga invånarna i de nor­ diska länderna har haft en gemensam historia under

ett halvt årtusende, och därför ska den också undersökas, tolkas och beskrivas som gemensam historia.

Jag hoppas att den skildring av en resa i vår gemensamma historia som läsaren nu har i sina händer ökar våra insikter både om det förflutna och om vår egen tid. På samma sätt som svenskarnas och finländarnas historia är en fläta som består av miljoner enskilda trådar som tvinnats samman, utgör också romerna och deras skeden en del av den gemensamma skandinavisk-finländska historiska erfarenheten. Forskarnas innerliga förhoppning är att de ökade historiska kunskaperna också hjälper oss att hitta nya, konstruktiva lösningar i framtidens minoritetspolitik både på ett nationellt plan och i hela Europa. Sveriges och Finlands gemensamma erfarenhet ingjuter tro på att detta är möjligt.

Jag vill rikta ett tack till förläggarna av den svenska upplagan av vår bok, Svenska litteratursällskapet i Finland och Bokförlaget Atlantis i Sverige. Ett särskilt tack vill jag framföra till översättarna av våra texter, Leif Pietilä, Camilla Frostell och Sofia Gustafsson. Grafikern Camilla Pentti har för sin del gjort ett utmärkt arbete med bokens grafiska design.

Panu Pulma Ledare för projektet ”De finska romernas historia” Professor i Finlands och Nordens historia, Helsingfors universitet

12



Forskarnas förord

R

omerna har bott i Finland under nästan ett halvt årtusende, men inom historieforsknin­ gen har de varit så gott som osynliga fram till de senaste decennierna. Det är dock klart att romernas historia också är en del av Finlands historia, och den erbjuder ett intressant perspektiv på alla viktiga händelser i landets historia. Den svenska­ tidens slut, hungeråren på 1800-talet, vinterkriget och fortsättningskriget med sina evakueringar samt samhällets strukturomvandling efter krigen och flyttningsrörelsen till Sverige är exempel på historiska­ vändpunkter i vilka romer deltagit som soldater, risare, hantverkare, spågummor och -gubbar, hästhandlare, musikanter, skomakare, smeder, fabriksarbetare­ och bönder. Deras vardag har i flera århundraden flätats samman med ekonomin och den sociala inter­ aktionen både i de lokala bysamhällena och på ett nationellt plan.

En ledande tanke i det föreliggande arbetet har varit att studera den romska befolkningens och kulturens 500 år långa historia med särskild betoning på interaktion. Vi har velat se hur romernas histo­ria har byggts upp i växelverkan med det övriga samhället och hur denna interaktion inte bara har präglat den gemensamma finländska historien utan också­ förändrat den romska gemenskapen. På detta sätt har vi kunnat gå längre än den förenklade syn som dominerat många tidigare undersökningar och som

utgår från att romerna är en statisk grupp som lyder sina egna lagar och är isolerad från det övriga samhället.

Att forska i romernas historia i Finland är ett intressant men krävande uppdrag. Särskilt de forskare som ägnar sig åt seklerna före slutet av 1800-talet får förbereda sig på ett svårt detektivarbete bland källorna. Helhetsbilden om romerna ska pusslas samman av enskilda omnämnanden som finns här och där, och som ofta är mycket svåra och arbetskrävande att hitta. Dessutom har det källmaterial som gäller romerna utarbetats av majoritetsbefolkningen, och det handlar nästan utan undantag om problem. Det skriftliga källmaterialet har uppkommit när vardagens lugna flöde avbrutits av ett gripande på grund av lösdriveri, ett brott eller ett olycksfall.

Denna utmaning gäller naturligtvis inte bara romerna, utan all historisk forskning kring den för­ industriella perioden. Eftersom så kallade vanliga­ människor sällan lämnat skriftliga källor efter sig får forskaren lov att ty sig till myndighetsmaterial, som ofta uttryckligen handlar om konflikter. Men för romernas del framhävs denna omständighet med särskild styrka: romerna saknas nästan helt i många historiska källor, och det är uppenbart att myndigheterna har haft en avvisande attityd mot romerna genom seklerna. Detta begränsar möjligheterna inom forskningsarbetet. Eftersom forskarna varit tvungna­

13

: Forskarnas förord

att sålla fram information från källmaterial som handlar om problem – till exempel från tingsrättsprotokoll – framhävs konflikterna och motsättningarna ofrånkomligen också i deras texter. Samtidigt förblir största delen av romernas vardagsliv dolt, och vi får se endast glimtar av vad som sker bakom ridån.

Problematiken i forskningsarbetet förändras när vi kommer till 1800-talets slut: då omvandlas bristen på källor till ett överflöd. I takt med att nationalstaten utvecklades, vaknade också intresset för romerna bland ständerna i lantdagen, på tidningsredaktioner och bland missionärer, lokalmyndigheter och romantiskt inspirerade skriftställare. På 1800- ­talet blev ”zigenarfrågan” ett permanent diskussionsämne i offentligheten, och på 1860- och 1890-talen gjordes omfattande specialundersökningar i syfte att hitta svar på denna ”fråga”. Efter världskriget upprepades ett liknande mönster i verksamheten i 1953 års zigenarkommitté, och från och med slutet av 1960talet blev romerna åter föremål för debatt i pres�sen och politiken.

Trots överflödet av material kvarstår två centrala utmaningar för historieforskarna. För det första saknas romerna anmärkningsvärt ofta i de ”vanliga” källor som historieforskarna använder. Fram till 1900-talet var det vanligt att romerna inte blev mantalsskrivna på sina hemorter. Ofta utelämnade prästerna och länsmannen dem med avsikt. Till följd av

detta kunde hela släkter leva och dö utan att lämna några spår i historiska källor. Det är i allmänhet inte heller möjligt att höra romernas egen röst i de befintliga källorna. Romerna själva producerade inga skriftliga källor före 1900-talet, och en historieforskare som endast använder arkivkällor löper risk att se bara en sida av berättelsen – den del av berättelsen som i stor utsträckning består av anklagelser och beskyllningar, och som skrivits av länsmän, storbönder och landskapstidningarnas korrespondenter, som hörde till de aktörer som hyste de starkaste negativa attityderna gentemot romer och andra resande.

Det är svårt att höra romernas egen röst även i de skriftliga källorna från de senaste decennierna,­ ­eftersom dessa källor ofta presenterar myndigheternas och tjänstemännens tolkningar och präglas av deras implicita attityder. Exempel på detta är utlåtanden vid sinnesundersökningar om den undersökta personens ”asociala” och ”normlösa” bakgrund. Påståendena kunde motiveras exempelvis med att personens mor hade många utomäktenskapliga barn – trots att modern levde i ett normalt romskt äktenskap – ­eller att personen saknade arbetshistoria trots att han eller hon arbetat i romska yrken under hela sitt liv.

Till all lycka lever den rika muntliga traditionen kvar i den romska kulturen. Under forskningsarbetets­ gång har vi ofta överraskade fått konstatera hur långt

14



bakåt i tiden romerna känner sin släkts historia – flerfaldigt längre bakåt än de flesta finländare i gemen.

Romernas muntliga tradition förmedlar en enorm mängd historiska kunskaper från generation till generation. Vårt mål har varit att utföra forskningen i fortlöpande samarbete med så många romer som möjligt och att lyssna på deras röst, särskilt med hjälp av intervjuer. Som stöd i denna strävan har vi haft det relativt omfattande underlag av muntlig tradition som spelats in och samlats in av Finska Litteratursällskapets arkiv sedan 1960-talet. De äldsta intervjuade personerna i materialet är födda på 1800-talet, och den muntliga informationen i dessa intervjuer sträcker sig i bästa fall ända till 1800-talets förra hälft.

I samband med forskning kring den mer moderna historien har intervjuerna gett forskarna möjlighet att ställa ”dumma” frågor på vilka svaren ofta inte är så självklara som man skulle kunna tro. Hur lyckades romerna exempelvis skaffa sin utkomst under kristiderna, då till och med många bönder blev tvungna att blanda bark i brödet för att klara sig över de långa vintrarna? Eller vad handlade bruket kävely­ (promenad), som romska kvinnor tidigare utövade, egentligen om? Och varför flyttade just så många romer till Sverige från och med 1950-talets slut?

Paradoxen i romernas historia är att många anser att den är tillräckligt väl känd, trots att den endast undersökts i ringa omfattning. Det verkar som om

majoritetsbefolkningen och även många romer har en mycket begränsad uppfattning om på den romska kulturen och dess förflutna. I den ofta upprepade berättelsen presenteras romerna som en i grunden oföränderlig grupp vars tusenåriga resa fört dem på hästryggen från Indien till Finland. När man utgår från att det förflutna redan är känt försvinner element som är väsentliga för historieforskningen utom synhåll: den kontinuerliga interaktionen och förändringen.

Vår egen forskning har inte haft som mål att nå ända fram till Indien – de senaste 500 åren i Finland är ett tillräckligt krävande forskningsobjekt i sig. Vi har respekterat den empiriska forskningens principer och byggt upp den historiska kärnan i vår bok med hjälp av historiska primärkällor. Historieforskning med fötterna på jorden är en nyttig motvikt till mytbildning och stereotypier, och vårt mål har varit att i forskningsarbetet hellre utmana än förstärka de ”självklarheter” som förknippas med romernas historia. I det förflutna har vi mött en pluralism som inte passar ihop med förhandsuppfattningarna, till exempel i form av ungerska, danska, ryska eller skotska förfäder eller anmödrar som finns i många släkter, eller karriärer som urmakare, cirkusdirektörer, piloter, violinbyggare eller revolutionskämpar. Även de lingvistiska observationer som Kimmo Granqvist presenterar i denna bok pekar på att de finska romernas berättelse är mer invecklad än man tidigare antagit.

15

: Forskarnas förord

I vår strävan att undvika att projicera moderna uppfattningar och förenklingar på det förflutna har vi också mött terminologiska problem. Många av dagens begrepp är problematiska i ett historiskt perspektiv. I vilken betydelse kan man till exempel för 1600-talets del tala om ”romer”, då ett sådant ord inte var i användning eller ens känt under perioden?

Det är också ofta svårt att säga exakt vem som avsågs med benämningarna ”tattare” eller ”zigenare” i tidiga texter, och hur enhetlig denna grupp var. Användes benämningarna för att hänvisa till en eller flera grupper, och hur mycket förändrades den grupp eller de grupper som termerna betecknade under sek­ lernas gång? Gränsen mellan ”tattare”, ”zige­nare” och ”lösdrivare” var inte heller alltid klar vare sig i lagstiftningen eller praktiken. Gränserna mellan grupperna kan ha varit oklara och det kan också ha förekommit överskridanden av dessa gränser. Eftersom vi inte har velat dölja dessa frågor, har vi i flertydiga situationer försökt göra primärkällornas terminologi synlig för läsaren.

Ett återkommande tema i vår bok är den historiska svårigheten att definiera det som är genuint romskt. I relationerna mellan den romska gemenskapen och majoritetsbefolkningen har det alltid funnits en diffus gråzon där människor rört sig över de etniska gränserna i båda riktningarna. I vissa fall ligger ”det genuint romska”, ”det att vara rom”, på en

glidande skala, där den ena ytterligheten utgörs av en grupp romer som strängt definierar sig själva utifrån ”traditionen”, medan den andra ändan utgörs av en grupp som står nära majoritetsbefolkningen eller flyter samman med den. De som befinner sig i det senare området är forskningsmässigt svårare att nå, eftersom de ”assimilerade” ofta inte kommer i kontakt med myndigheterna och därför försvinner från de källor som är tillgängliga för historieforskaren. Det finns många sätt att vara kaale, såsom Marko­Stenroos sammanfattar saken. Detta verkar ha varit ett faktum genom århundraden.

Trots rörelsen över den etniska gränsen i riktning mot majoritetsbefolkningen är det klart att också den romska kulturen har haft en stark inre dragningskraft, och att en strävan att upprätthålla skillnaden i förhållande till majoritetsbefolkningen varit ett element i den romska kulturen. I likhet med and­ra kulturer har emellertid också den romska kulturen varit flexibel och föränderlig. Samtidigt som kulturtraditionerna bland romer som bott på olika håll i Finland har förändrats, har sederna, bruken och klädseln under seklens gång använts för att avskilja gruppen från majoritetsbefolkningen.

I kapitlet om den romska musiken behandlas den kulturella gränsen mellan romerna och majoritetsbefolkningen i första hand genom att ställa frågor av olika slag. Vem var det som sjöng? Vad sjöng man och

16



för vem? Varför sjöng man? På vilket språk sjöng man? Svaren gestaltar en berättelse om romska sånger som sjöngs bland de egna, om underhållande romsk musik och om andlig romsk musik under en mer än hundra år lång period. Kapitlet lyfter fram både romernas och majoritetsbefolkningens uppfattningar om den romska musiken genom att spegla dem mot varandra med hjälp av enskilda exempel.

Vi har haft som mål att hålla det allmänna och det enskilda i balans genom hela boken, det vill säga att skriva de finska romernas historia i stället för enskilda släkters historia, men samtidigt att presentera så många exempel som möjligt på människor som levt under olika tider. Ifall en del släkter behandlas mer utförligt än andra, beror detta på att forskarna kommit över särskilt mycket intressant källmaterial­ om dem, eller så har man med hjälp av deras berättelse kunnat belysa mer allmänna fenomen. Detta betyder inte att de individer eller släkter som lyfts fram anses vara mer betydande än andra.

Vi har inte avsett att presentera någon slutlig sanning om romernas historia i Finland. Redan på grund av projektets stränga tidschema blev vi tvungna att lämna många frågor obehandlade och många intressanta personer kunde inte intervjuas. Trots det har vi försökt samla in så mycket befintlig och ny information som möjligt i syfte att skapa en mångfasetterad och flerstämmig bok som kan inspirera och

hjälpa framtida forskare – av vilka många förhoppningsvis själva är romer. Vi har velat fördjupa och berika kunskaperna om ett ämne som är en del av vår gemensamma finländska och nordiska historia. * Vi forskare har haft glädjen och äran att få medverka i denna unika forskning tillsammans med en sakkunnig historiekommitté och med ett stort antal personer med fördjupade kunskaper om romernas förflutna. Vi vill tacka alla våra samarbetspartner och varje enskild medlem av den stora gruppen av människor som hjälpt oss. Utan dem skulle denna bok aldrig ha varit möjlig.

Bland artikelförfattarna i vår bok vill vi lyfta fram Väinö Lindberg, som varit ett starkt stöd både genom sina omfattande kunskaper och genom sina kontakter, och Gunni Nordström, som gjort otröttliga insatser för att stödja vårt arbete. Vi tackar också de många släktforskare och andra forskare som gett oss värdefulla upplysningar och tips. De tiotals romer som genom intervjuer berett oss en unik utsiktsplats över romernas historia och kultur i Finland har spelat en särskild roll inom projektet. ­Päivi Maja­ niemi och Raila Halmetoja gjorde ett stort arbete under projektet genom att intervjua romer runt om i Finland. För genomförandet av intervjuerna i Sverige

: Forskarnas förord

fick vi oersättligt stöd av Dimitri Valentin och Svenska Språkrådet, Tiina Kiveliö och Janette Grönfors.

Vi vill också uttrycka ett varmt tack till alla som hjälpt till med illustrationerna till vår bok, och till arkiv och privatpersoner som ställt sina fotografier till vårt förfogande. Fotografierna från fotografiarkiven i Finland, Nordiska museet i Stockholm och romers privata album bidrar nu till att belysa romernas historia, kulturella förändringar och möten med majoritetsbefolkningen under en tidsrymd av mer än hundra år. Till slut vill vi tacka de över hundra romer som under 1960-talets senare hälft fördomsfritt berättade om sin egen kultur, som var okänd för utom­stående. De inspelade intervjuerna har sparats i Finska Litteratursällskapets folkminnesarkiv och i Folktraditionsarkivet vid Tammerfors universitet.

Dessa romer, av vilka många redan gått bort, levde i ett samhälle som förändrades snabbt. Därför ville de berätta om sitt liv och sina seder, sina sånger och yrken för kommande generationer av romer. Vi hoppas att vi med denna bok kan stödja denna strävan.

Risto Blomster Sarita Friman-Korpela Tuula Rekola Miika Tervonen Anna Maria Viljanen

17

19

: Forskarnas förord

1

Från ett utanförskap till ett annat –från 1500-talet till andra världskriget

Tuula Rekola

Romernas tidiga skeden i Finland – från 1500-talet till mitten av 1800-talet

Ankomsten till riket Fogden Joen Vestgöthe på Kastelholms slott på Åland fick i april 1559 ett högvördigt brev, i vilket hertig Johan befallde sin fogde att göra slut på ”tattarens otilbörlige handell” och fängsla dem.1 Fogden skred hörsamt till åtgärder och meddelade i samma års redo­visning att han beslagtagit åtta arbetshästar av tattarna.2 Hur stort sällskapet var, om handelsmännen eventuellt anhölls och vilka deras senare öden var – därom tiger källorna.

De källanteckningar om tattare som bevarats från 1500-talet är begränsade kunskapsfragment, som bara erbjuder slumpmässiga glimtar av gruppens liv och lämnar större delen av deras förflutna höljt i dunkel. I det svenska riket började man precis som i Danmark använda de nordtyska termerna ”tattare” och ”tartare” för att beteckna de kringvandrande.

Först under 1600-talet uppkom vid sidan av dessa termer så småningom benämningen ”zigenare” för romerna.3 Den äldsta noteringen om en enskild, namngiven tattare som hittills påträffats i källorna i Finland gäller Bågdan Bålatzen. Bålatzen blev fånge på Åbo slott i januari 1580 och satt i fångenskap åtminstone till

den 24 september samma år.4 Det är känt att flera tattare hölls fängslade på slottet fyra år senare. De tillhörde ett sällskap som krigsbefälhavare Pontus De la Gardie anhållit på grund av böndernas klagomål och skickat till Åbo slott. Följet bestod av elva män med mycket vanliga svenska namn.5 Männen åtföljdes av en grupp kvinnor och barn, som slog sig ner utanför slottsporten.6 Uppenbarli­gen varade deras fängelsevistelse på Åbo slott endast en vecka.7 Huruvida denna grupp som De la Gar­die hade fängslat skickades över till den svenska sidan eller vad som därefter hände dem nämner källan inget om.8 Vilka var då tattarna och hur hade deras färd gått till Åland och Åbo slott? I Sverige hade tattare påträff­ats redan 1512. Enligt Olaus Petri hade till landet och till Stockholm då för första gången kom­ mit ett folk som reste runt från land till land och som benämndes ”Tatare”.9 Händelsen noterades­även i Stockholms stads tänkebok den 29 september 1512.

Enligt anteckningen hade till Stockholm anlänt tattare som sades vara hemma från Lilla Egypten. De åt­följdes av hustrur och barn, en del av dem endast spädbarn. Följet om cirka 60 perso­ner in­kvar­tera­ des i Sankt Lars gillestuga, medan deras leda­re, greve

Rekola: Romernas tidiga skeden i Finland

Antonius och hans grevinna, fick härbär­ge hos Lasse Matsson. Staden skänkte 20 mark till sällska­pet.10 Tattarföljet som 1512 anlände till Stockholm torde­ vara samma sällskap som ett par år tidigare­hade kommit till Danmark. Den skotske kungen Jakob IV hade 1505 bett sin morbror, den danske kung­en Hans, att visa sig nådig mot en pilgrimsgrupp ledd av ”hertigen av Lilla Egypten” Antonius Gagino.11 Tanken om ett egyptiskt ursprung före­kom i de i Euro­pa kringresande sällskapens berättelser och deras ledare använde ofta titeln hertig av ”Lilla Egypten” eller ”Klene Egypten”. Ur detta­här­led­des även den engelska termen gypsies. Sällska­pen uppgav ofta att de reste som pilgrimer, men det var även vanligt att som orsak till resan uppge botgö­ring ålagd av påven eller Guds straff på grund av att man avfallit från den rätta tron. Kringresandet möjlig­gjordes av skyddsbrev utfärdade av mäktiga herrar; feodalsamhällets spelregler var således väl be­kanta för de kringresande.12 Det är emellertid oklart vilken koppling de tattare som påträffades på Åland och i övriga Finland under senare delen av 1500-talet hade till det sällskap som från Skottland via Danmark hade anlänt till det svenska riket. Det enda säkra är att man för båda sällskapen använde samma benämning; de ansågs troligen tillhöra samma folkgrupp.

Den Viborgsfödde Arthur Thesleff (1871–1920), som med stor iver studerade romerna, drog i början av 1900-talet slutsatsen att de första romerna kommit till Finland just från Sverige. Thesleff ansåg att romernas svenska efternamn och likheterna mellan de språk som talades av romska grupper i Norden utgjorde tecken på att deras väg gått via Sverige till Finland.13 Tidigare hade det framkastats tankar om att romerna i Finland och i Sverige samt eventuellt också i Norge skulle ha kommit österifrån. Thesleffs slutsats ansågs dock ha omkullkastat dessa tolkningar och den etablerades snart som en ”vedertagen sanning”.

21

De svenska efternamnen kan emellertid inte fun­ ge­ra som bevis i frågan om från vilket håll romer­ na kom till Finland, den östra riksdelen av det dåtida svenska riket. På den finska sidan har uppgifter om romernas efternamn bevarats först från slutet­av 1600-talet och då var det naturligt att anta svenska efternamn, särskilt då man ansett att romerna velat efter­likna ståndspersoner för att skilja sig från bönder­na.14 Modern lingvistisk forskning har emel­ ler­tid visat att det språk som de finska romerna talar helt klart kan knytas till de så kallade nord­väst­liga roms­ka dialekterna, något som stöder antagan­det om täta förbindelser västerut. Men möj­lig­heten att det fanns kontakter till Baltikum­och Ryssland har inte helt kunnat uteslutas.15 I frågan om ankomstriktningen har forskarna­ även stött sina slutsatser på brevväxling från klubbe­ krigets efterspel. Ryttmästaren Hans Hansson­skrev i september 1597 till hertig Karl angående tattare som vistades i Västerbotten att de borde ha fördri­vits ur landet men att de i stället nu var på väg till Finland.16 I december samma år fick ståthålla­ren över hela Finland och krigsmaktens överbefälhavare Arvid­Stål­ arm ett brev från ståthållaren Gödik­Fincke på Nyslott (Olofsborg) i östra Finland. Han berättade att det i hans slottslän vistades tattare som hade för vana att resa runt i landet; till detta över hundra­höv­dade tattarfölje hörde såväl män och kvinnfolk som barn.

Sällskapet hade bland annat uppe­hållit sig i Jo­rois och utgjorde enligt Fincke en börda för landet. Han ville därför fördriva dem från sitt slottslän över till svenska­ sidan.17 Historikern Y. S. Yrjö-Koski­nen miss­tänkte att det rörde sig om samma sällskap som rytt­mästare Hans Hansson om­talat cirka tre månader tidigare.18 I stället för att tattarna skulle ha skickats över den närliggande ryska gränsen, beslutade ståthållaren på Nyslott att låta sända dem hela den långa vägen till Sverige. Detta har gjort forskarna över­tygade om att tattarna måste ha kommit till Fin­land just från Sverige.19 Men i regel fanns ingen­långsiktig­

22

1 Från ett utanförskap till ett annat

Tattare i Finland och i Sverige – samma eller ­olika folk? Ärkebiskop Laurentius Petri ifråga­satte 1573 tattarnas berättelser om sitt egyptiska ursprung: The giffua före, at the äro aff Klena Egypten, huilket icke annat är än lögn, ty the sågo aldrigh Egypten, utan störste parten aff them ähro skottar, jwtar, baggar och än suenska, som sigh till them giffvit haffua, på thet the slicht förbannat sielffzwold haffua måga.21 Adam Heymowski (1969) ser Laurentius­ Petris yttrande som ett bevis för att det i Sverige redan under senare delen av 1500talet hade uppstått internationella kring­ strövande följen, där vissa romska ele­ment ingick. Traditionellt hade man an­sett att det från och med början av 1500-talet till Danmark, Norge, Sverige­och Finland hade anlänt romska grupper som klart skiljde sig från den övriga befolk­ningen och att

dessa sedan i Danmark, Norge och Sve- före tattarnas ankomst. Det finns emellerrige gradvis samman­smälte med majori­ tid ringa forskning i ämnet.23 Det kan ha funnits skillnader mellan tetsbefolkningen till en kringresande pariaklass. Efter andra världskriget ifråga- ”tattarföljena” i Finland och Sverige, men sattes dock påståendet att romer av ut- särskilt forskning om den tidigmoderna ländskt ursprung skulle ha spelat någon perioden försvåras av att termerna som auto­matisk och uppenbar roll för de kring- begagnades var desamma i både Finland resande gruppernas uppkomst. Man bör- och Sverige. Det är skäl att minnas att terjade i stället betona att social stigma­ men tattare kunde syfta på såväl romer tisering och samhällelig marginalisering som landstrykare i allmänhet och att beöver flera ­generationer kunde drabba även tydelsen kan ha varierat i olika delar av människor som till­hörde majoritetsbefolk­ riket. De riksomfattande bestämmelserningen.22 na angående tattarna utformades ur ett Enligt den existerande forskningen rikssvenskt perspektiv, men ”tattarpolitiskedde i Finland inte någon omfattande kens” upphovsmän hade inte nödvändigtsammansmältning mellan romer och ma­ vis någon klar gemensam uppfattning om jo­­ritetsbefolkning, inte heller uppstod här vilka de som i bestämmelserna kallades andra kringresande följen vid sidan av de för tattare egentligen var. Även de lokaromska grupperna. Man har förkla­rat den- la myndigheterna kunde göra varierande na från de andra nordiska länderna av- tolkningar av vilka personer som bestämvikande utveckling med att det i Fin­land melsernas tattare åsyftade. inte fanns inhemska kringresande grupper

s­ ystematik i förvisningarna på 1500- och 1600-talen: man strävade enbart efter att med minsta­ möjliga möda köra i väg de kringresande från sitt eget administrativa område och ombesörjde inte systematiskt förvisning från riket. Sett mot den här bakgrun­ den skulle tattarnas invandring till slottslänet från ­Västerbotten inte nödvändigtvis ha utgjort något hinder för att fördriva dem direkt över den ryska gränsen.

Vilka motiv ståthållaren på Nyslott än hade under denna på grund av klubbekriget kaotiska tid, ut­ gör inte hänvisningen till att tattarna sändes över till Sverige, eller ens möjligheten att sällskapet eventu­ ellt kommit från Sverige, tillräckliga bevis­för att

alla ”tattare” som kom till Finland under 1500-talet anlände västerifrån. Någon vattentät bevisföring i frågan finns inte och det är möjligt att de kom från flera olika håll. Detta stöds även av ett brev som rådet i Reval (senare Tallinn) i december 1514 skickade till ”höfvidsmannen” på Raseborg, i vilket rådet bad om bistånd till tattare som rest runt i Livland men över vintern ville komma över till den svenska sidan.20 På samma sätt är det omöjligt att på basis av den nuvarande forskningen fastställa det exakta ankomståret. I källorna daterar sig det äldsta påträffade omnämnandet av tattare i Finland till 1559, men de kan ha vistats i landet redan tidigare.

Rekola: Romernas tidiga skeden i Finland

Politiken kringskär rörligheten Tattarpolitiken tar form År 1512 togs de av greve Antonius ledda tattarna vänligt emot i Stockholm, men gästfriheten avtog snart.

Under de följande åren, som präglades av oroligheter och politisk splittring, fäste statsmakten inte någon större uppmärksamhet vid tattarna. Men efter att Gustav Vasa kommit till makten började situationen förändras. År 1525 utfärdade Gustav Vasa de första förvisningsbreven: det ena var riktat till biskopen i Strängnäs och det andra till tattarna själva. Tonen i breven skärptes med åren och 1543 skrev kungen till befallningsmannen i Västerås, Rasmus Klott, att denne under sträng övervakning och dragandes ”från by till by” borde driva ut ett tattarfölje ur landet. Gustav Vasas order om förvisning resulterade emellertid inte i någon enhetlig riksomfattande tattarförordning. På 1550-talet strävade kungen efter att knyta kontakter till tatarerna i södra Ryssland och forskaren Allan Etzler har spekulerat i om tvetydigheten beträffande benämningen tattare i detta sammanhang gjorde kungen försiktig även i förhållande till de inhemska tattarna.24 Johan III, som regerade i Sverige från 1568, sträva­ de efter att rensa ut kringresande befolkningselement från riket. År 1577 skickade han ett brev till ståt­ hållar­na, i vilket han uppmanade dem att fördriva tattarna till Norge via två olika vägar samt att inskär­pa i tattarnas sinnen att de alla skulle­hängas om de någonsin återvände till riket. Då hårda ord inte gav det önskade slutresultatet övergick Johan III snart till att stödja uppfattningen att man vid sidan av förvisning borde tillämpa tvångsarbete för tattare, andra lösdrivare och brottslingar. Redan på 1580-talet gjordes vissa försök, men dessa blev inte långlivade. Under Karl IX:s regering gjordes 1604 det första försöket att få till stånd en rikstäckande lagstiftning gällande tattare. Kungen led av skräck för spioner och hans misstankar riktades främst mot tattare samt annat löst och kringresande folk.25

23

De åtgärder som Gustav Vasa, Johan III och Karl IX vidtog för att fördriva ”tattarna” hängde sam­man med situationen efter reformationen, då de fattiga männi­skornas skyddsnät hade rämnat. I sam­band med att klostren avskaffats hade ansvaret­för de fatti­ ga överflyttats på staten, men denna klarade inte av att bära sitt ansvar. I detta av tiggare överbe­lasta­de samhäl­le strävade kronan efter att öka kont­rollen över kring­resande grupper och förhindra ar­bets­för­ mögna från att tigga. Misstänk­samheten rik­tade sig främst mot utländska kringresan­de, som ibland även misstänktes vara utsända av någon främmande makt.

Det är inte underligt att speci­ellt de kringresande tattarna, vilka upp­fatta­des som ”utlänningar”, blev en nagel i ögat.26 De kungliga bestämmelserna kunde emellertid strida mot den lokal praxis i olika delar av riket.

Detta visar ett skarpt brev som Karl IX i juli 1608 skicka­de till landshövdingen Otto Mörner i Åbo. I brevet kritiserade kungen landshövdingen för att denne utfärdat pass för en grupp tattare och landstryka­ re, alldeles som om dessa varit ute i rätta ärenden.

Kungen visste dock att de ”drage omkring och förspeije landet, liuge och röfwe den fattige almoge ifrå alt huadh hann äger och slå folck ihiel, och ingen weet huadan the komme”. Karl IX hotade med allvarliga följder om inte landshövdingen i fortsättningen tog fast landstrykare som saknade pass och under bevakning sände dessa till kungen.27 Otto Mörner var dock inte något undantag för sin tid: tattarna lyckades alltid hitta personer som var villiga att utfärda skyddsbrev och pass för att underlätta deras rörlighet. På lokal nivå kunde inställningen till dem alltså inte ha varit entydigt negativ. Ibland kunde beskydd komma från mycket hög ort: tattaren Anders Faa skyddades i sitt kringresande av ett pass utfärdat av prinsessan Cecilia 1577. Från Karl IX:s tid finns ett oförverkligat lagförslag från 1604, i vilket myndigheterna förbjöds att ­utfärda pass till tattarna och att ta emot deras

24

gåvor. Detta tyder på att tattarna bedrev olika former av handel med majoritetsbefolkningen och även med myndigheterna.28 Intressant är att även greve Karl Sture, som tillhör­ de den närmaste kretsen kring Karl IX, i juni 1593 beviljade ett pass till tattaren Christoffer Larson­med sällskap. Enligt greven hade dessa tattare träget utfört det arbete som kronan anvisat dem på Stockholms slott och i Salberg. Nu ville de fara vidare till andra orter för att söka sig uppehälle, vilket greven gett sitt tillstånd till. Även om greve Karl Sture uppen­ barligen ville köra bort dem från sitt eget områ­de, hänvisade han till tvångsarbete som en slags meritering för att göra deras vistelse i landet laglig.29 Detta synsätt är intressant under en epok präg­lad av förvisningspolitik. Under 1500-talet och början av 1600-talet var myndigheternas politik gällande tattare överlag ytterst oklar och motstridig.

Kyrkans ståndpunkt var i princip klar: tattarna skulle utestängas från den kristliga gemenskapen.

Enligt det påbud som ärkebiskop Laurentius Petri utfärdade 1560 fick man varken begrava tattare eller döpa deras barn. Samma behandling fick personer som begått mord eller hor.30 Prästmötet i Linköping fortsatte 1594 på samma linje – kringresande tattare skulle förvägras alla kyrkliga förrättningar.31 Men liksom alla företrädare för den värdsliga­ mak­ten inte agerade på samma sätt, gjorde inte heller företrädarna för den andliga makten det. Ärke­ biskopen fick 1573 veta att kyrkoherden Johannes i Sigtuna hade döpt ”tattare-barn”, varpå den förgrymmade ärkebiskopen skrev ett svavelosande brev till kyrkoherden. Han menade att det var som att kasta pärlor för svin att döpa dem, eftersom tattarna varken visste eller ville veta något om katekesen och de kristna trossatserna. Tattarna anklagades för bristande vilja att skaffa sig ”riktiga” näringsfång och de beskylldes också för skörlevnad, lögn och bedrägeri, stöld, trolldom och landstrykeri. Lau­ rentius Petri­påpekade att man i Tyskland inte alls

1 Från ett utanförskap till ett annat

Respass utfärdat till tattare av greve Karl Sture 1593.

tole­rerade tattare – där kunde de hängas utan rätte­ gång. Hans uppfattning var att tattarna inte heller var kapabla att göra bot och bättring. Ärkebiskopen ville få kyrko­herden att förstå att denne hade till uppdrag att vara ”kyrkioherdar för christet folk j Sigtuna och icke för tattare eller slijka ochristna

Rekola: Romernas tidiga skeden i Finland

landzstrykare och huffuudliugare,­ja witterlige tiuffuar och skalkar, ther medh i haffuen giordt ider dee­ l­achtige aff theres synder”.32 Vid riksdagen i Örebro 1617 inkom prästeståndet med ett besvär med målsättningen att fördriva tattarna ur landet. Ståndet grundade sin uppfattning på fyra argument: ”1. Tattarna hindra undersåtarnas salighet med sitt avguderi, 2. de äro landet till stor tunga genom gästning och tjuveri, 3. de föra falska och lögnaktiga berättelser land och rike emellan och veta alla vägar och stigar, där de kunna ledsaga fienden fram, riket till undergång, 4. deras hop är alla skälmars, mandråpares, tjuvars, horkarlars, horors, kättares och lathundars tillflykt.”33 Enligt kung Gustav II Adolfs beslut skulle tattarna fördrivas ur landet, men det finns inga tecken på att detta beslut föranledde några som helst åtgärder.34 Däremot nämndes tattarna över huvud taget inte i det första förslaget till en riksomfattande lag mot lösdriveri, uppgjord på Gustav II Adolfs initiativ 1624. I lagen stadgades om åtgärder mot olika slags arbetsoförmögna eller arbetsovilliga personer, men ingenstans nämndes tattare. Lagen skiljde på lagligt och olagligt tiggeri. De arbetsoförmögna hade rätt till tiggarpass, men de arbetsdugliga borde tvingas att arbeta. Lösdrivare kunde förpassas till tvångs­ arbete på kronans fästningar eller värvas till armén.35

Kronan stramar åt snaran När Gustav II Adolf stupade i trettioåriga kriget 1632 var tronföljaren, hans dotter Kristina, bara två år gammal. Makten övergick till en förmyndarrege­ring, under vars tid de fattigas och böndernas ställning överlag försämrades.36 Även den så kallade tattarfrågan väckte genast diskussion i riksrådet. Prästeståndet hade inkommit med ett besvär om tiggeriet, vilket resulterade i att riksrådet i mars 1633 påbjöd att tattare inte skulle fördragas i riket och att prästerskapet noga borde övervaka till vilka slags personer de beviljade pass och intyg.37 I okto­ber 1633 framkas-

25

tades tanken på att utfärda en förordning om tattare, men ärendet avgjordes ännu inte slutgiltigt.38 När riksrådet sammanträdde i slutet av maj 1636 meddelade landshövdingen i Öster­götland, Knut Posse, att tattarna vid två tillfällen anlagt bränder i Norrköping – först hade de bränt ner sju lador och sedan fyra hus. Riksrådet Axel Banér för­undrade sig över att de fortfarande tilläts resa runt i landet, trots riksdagens beslut om att de inte skulle tolereras. Det resulterade i att riksrådet be­slu­tade ge fältkamrer Nils Nilsson i uppdrag att inkomma med ett förslag till ”folketz uttredningh” i Sverige och Finland.39 Frågan om en förordning gällande tattarna avgjordes slutligen den 1 mars 1637. Landshövdingarna hade begärt instruktioner om hur de skulle förfara i fråga om tattare som vistades i landet och orsakade stora skador, varvid riksrådet beslutade att publicera en förordning som skulle få tattarna att lämna landet. Om tattare påträffades i riket efter följande Larsmäss (den 10 augusti) skulle befallningshavarna låta hänga dem utan rättegång.40 Placat om Tartarnes fördrifwande af landet pub­ licerades den 28 juli 1637. I denna lag användes veterligen för första gången officiellt termen ”sikeiner”, åsyftande zigenare eller romer, som en synonym för ”tattare”.41 Härefter uppträdde termerna ofta tillsammans, ända tills ”zigenare” småningom blev allt vanligare och till slut helt ersatte termen ”tattare” då man syftade på romer.

I lagen från 1637 förekom benämningarna ”Sikeiner eller Tartare”, vilket verkar tyda på att termerna uttryckligen var synonymer. Senare användes beteckningarna även i formen ”Tartare och Zigeuner”. Detta kan tyda på att termerna så småningom fick olika betydelser: med termen ”zigenare” började man avse ett ”zigenarfölje” av utländskt ursprung, medan tattare syftade på ett kringresande sällskap av mer heterogent ursprung. Det slutliga intrycket är emellertid att det förekom en stor otydlighet, eftersom man i en och samma källa parallellt kunde

26

använda uttrycken ”Tartare och/eller Zigeuner”.42 Kanske begreppen helt nonchalant användes som synonymer, men nödvändigtvis stod det inte ens för samtiden helt klart exakt vem eller vilka termerna syftade på. Begreppen gavs aldrig en klar definition.

1637 års förordning hade tydliga utländska förebilder: delvis följde lagen rentav ordagrant det brev den danske kungen Kristian IV 1589 avfattat till myndigheterna i Danmark och Norge.43 I lagen skildrades inledningsvis tattarnas syndaregister: de strök omkring i landet, gjorde sig skyldiga till bedrägeri, lögn, stöld, trolldom och allehanda ogudaktigheter samt berövade undersåtarna deras egendom.

Avsikten var att i ett slag bli av med dem en gång för alla. Lagen kungjorde att alla tattare, såväl män som kvinnor, måste lämna riket före den 8 november samma år – man blev alltså tvungen att skjuta fram tidsgränsen en aning jämfört med riksrådets beslut från mars samma år. Överståthållarna, general­ guvernörerna, landshövdingarna, befallningsmännen, fogdarna, städernas borgmästare och rådmän samt länsmännen och fjärdingsmännen fick order om att övervaka att föreskrifterna följdes. Ifall tattare påträffades i landet efter att tidsfristen löpt ut skulle ... wåre Landshöfdingar, Ståthållare och Befallningsmän låta dem strax fastgripa, hwadh gods de medhfare afhända, och så månge karlar der ibland äre, uthan någon wijdare förfrågan, Process och Rättegång ophängia och til lijfwet straffa, men alle deres kånor och barn skola de låta Häradt ifrån Häradt sin koos uthur landet uthdrifwa.44

Landshövdingarna ålades att instruera häradsfogdarna, länsmännen och fjärdingsmännen samt städernas borgmästare och rådmän. Om dessa efter den 8 november påträffade någon tattare inom sina förvaltningsområden skulle de gripa denne samt informera landshövdingen om saken. Om en fogde, länsman eller fjärdingsman försummade sin plikt eller såg genom fingrarna med ett tattarfölje blev han

1 Från ett utanförskap till ett annat

tvungen att böta 20 daler till kronan samt ersätta de skador zigenarna åsamkat med sina stölder. Samtidigt ”skal och här medh alle Wåre Undersåtare så i Städerne som å landet boendes, jämwäl och alle Skeppare och Siömän sträng- och alfwarligen förbudit wara att hysa och herbergera några Tartare och Tarterskor effter determinerade tijds förlop eller dem hijt in i Rijket at föra”.45 1637 års lag var exceptionell och radikal även för sin egen tid. I det svenska riket måste alla döds­­ do­­mar utfärdade i underrätterna ytterligare under­ stäl­las hovrätten. Därför var en lag som legaliserade avrättning utan rättegång verkligen en anomali. ­Be­stämmelsen mildrades i 1642 års tiggarförordning.

Enligt denna fick landshövdingen enbart bestraffa med döden sådana ”zigenare eller tattare” som hade gjort sig skyldiga till stöld eller ”annan otillbörlig act och missgärning”. Inte heller denna förordning krävde någon rättegång för fällande dom. Andra ­tattare skulle transporteras ut ur länet. Menin­gen var att den landshövding som inledde förvisningen alltid skulle informera landshövdingen i följande län, fördrivningen skulle sålunda fortgå som en kedje­ reaktion från län till län ända tills tattarna slutligen var utkörda ur riket. Ifall de kom tillbaka skulle de enligt förordningen fängslas och föras till närmsta slott för att där slagna i järn arbeta på vatten och bröd.46 I maj 1662 utfärdades ett nytt Placat att fördrifwa utur Rijket alle Tartare och Zigeuner. I förordningen framhölls att tidigare förbud mot beskydd av zigenare inte hade följts utan verkade ha fallit i glöms­ ka. Det hade nämligen åter inkommit besvär över att grupper av ”tattare eller zigenare” börjat visa sig runt om i landet; de reste runt och orsakade skador, vilka beskrevs på samma sätt som i de tidigare förordningarna. I den nya förordningen nöjde man sig med att upprepa befallningarna från 1642 och tattarna beordrades att lämna landet inom tre månader.47 I förordningar från åren 1723 och 1727 hänvisades på nytt till förordningen från 1662; b ­ estämmelsen om

Rekola: Romernas tidiga skeden i Finland

att missdådare kunde hängas utan rättegång upphävdes slutgiltigt först 1748.48

En mildare verklighet Enligt vad man känner till stannade utrotningsplanen enbart på pappret. Om attt lagen inte efterlevdes skvallrar redan det faktum att man med jämna mellanrum såg sig nödsakad att upprepa den. Ibland­ stod även de utsagor om romerna som företrädarna för den världsliga och den andliga makten fällde i konflikt med lagen. När kyrkoherden i Sigtuna på Uppsala ärkestifts synod 1639 frågade hur man skulle förfara med tattarnas barn, fick han enbart ett vagt uttalande utan några som helst tydliga instruktioner till svar: ”Wara beslutitt aff höge öffwer­ heten, att tattarna intett skola lijdas.” Enligt den tiggar­ord­ning som godkändes på följande års prästmöte skulle tattarna drivas ut ur riket, men i förordningen hänvisades inte alls till avrättningar eller till 1637 års lag.49 Biskopen i Åbo, Johannes Gezelius, lyfte inte heller fram möjligheten till avrättning då han behandlade tattarna i sitt 1666 publicerade samlingsverk Perbreves Commonitiones eller korta påminnelser: Om Tartare och Lappar, är Kongl. Maj:ts allernådigste Stadga, att de intet skola tålas och härbergeras. Eljest resa månge omkring, utur främmande land komne, en del hafva Pass och bevis, (men ho känner sådane namn och sigilla; och kan veta huru de äro til sådane pass och vittne­skrifter komne?) somlige hafva inga pass och bevis med sig. Alle desse skola visas til de Välb. Herrar Landshöfdingarna, til StadsMagistrater, och Länsmän, och när de ankomma, gifves god ackt uppå dem och deras åthäfvor; ty största delen af sådane hafva en skalk med sig i barmen: af Kyrkorne måste inga­ lunda något tagas och gifvas sådane, ej heller någon som icke är försedd med Kongl. Bref, ehvad de hälst förevända, så måste det intet acktas; ty man kan så snart gifva en ­Corycæo, som en rätt torftig.50

27

När riksrådet i november 1648 diskuterade tattarna föreslog den unga drottning Kristina att de skulle skickas till Nya Sverige, en tio år tidigare grundad svensk koloni på den nordamerikanska östkusten.

Till kolonin hade man i början deporterat även brottslingar. Drottningen verkar dock inte ha fått något stöd för sin idé. Erik Rynning ansåg idén vara riskabel med tanke på vilka spratt tattarna kunde ställa till med. Bencht Skytte i sin tur hävdade att han skulle kunna befria landet från allt otyg om han fick lov att sätta missdådare och lösdrivare i arbete, eftersom dessa enligt hans förmenande för närvarande undkom utan några följder. Drottning Kristina understödde Skyttes förslag och önskade att de andra landshövdingarna skulle vidta liknande åtgärder. Men enligt drottningen var det bästa ändå att skicka tattarna till Nya Sverige.51 Det är märkligt att man i riksrådet, endast sex år efter att den föregående tattarförordningen utfär­ dats, diskuterade tattarna i denna ton utan några som helst hänvisningar till eventuella avrättningar.

Det verkar som om drottning Kristina inte alls var medveten om de tidigare förordningarna. När ärendet i augusti 1656 åter togs upp i riksrådet beslutade man att skriva till landshövdingarna att tattarna borde tas till fånga och sättas i fästningsarbete – de som lyckades fly skulle fördrivas ur landet.52 Lagarna, förordningarna och de högvördiga breven var sinsemellan så motstridiga att det inte var konstigt om de förorsakade de lokala myndigheterna huvudbry. Landshövding Gabriel Gyllenankar frågade­i oktober 1656 hur han skulle förfara med kringresande tattare. Riksrådet instruerade honom att följa drottning Kristinas senaste beslut.53 Samma fråga sysselsatte även landshövdingen i Nylands och Tavastehus län, Ernst Creutz. I ett brev skickat från Helsingfors den 22 december 1656 frågade Creutz om han enligt tiggarordningen borde döma landstrykande tattare till döden. Riksrådets beslut var knappast landshövdingen till någon större hjälp: ”Resol.