Alex o Corinthia, inlaga CS5.indd 2
2012-05-21 15:43
Alex o Corinthia, inlaga CS5.indd 3
2012-05-21 15:43
AV PATRIK BERGSTRĂ–M
Illustrationer av Laura Diehl
Alex o Corinthia, inlaga CS5.indd 5
2012-05-21 15:43
KAPITEL 1
Källdiamanterna den mäktigaste stormen i mannaminne svepte
in över Eyrvandirs kust. Stormarna brukade inte störa havsalverna som levde djupt nere i havet. Men denna storm drog som en flodvåg genom Nifelheim, korallstaden på havsbottnen, där den låg på kanten till ett bråddjup. Havsalver i alla åldrar tog skydd bäst de kunde i grottor och i det gamla slottet. På slottets borggård vakade fem eldmagiker över den vita diamanten runt vilken slottet och staden var byggda. Diamanten var stor som ett människohuvud och trängde upp ur korallen. Den glimrade med ett vitt sken, som om en inre eld höll den vid liv. När stormens vågor nådde diamanten mattades elden i
!
Alex o Corinthia, inlaga CS5.indd 7
7
"
2012-05-21 15:43
den eviga eldens magi
dess inre. De fem eldmagikerna såg sig skrämda omkring. De kände hur havsmonstren i bråddjupet utanför staden började röra sig upp mot dem. Men så vaknade elden inne i diamanten igen, och monstren sjönk återigen ner i mörkret. Stormen svepte vidare in över Alfheim, den skog som var skogsalvernas rike. De tusenåriga träden, som hade överlevt många stormar före denna, darrade inför dess kraft. Mitt i skogen stod det största trädet av dem alla, en urgammal ek. På stammen växte den blå diamant som de fem eldmagikerna vaktade. De var vana vid naturens härjningar, men denna storm var värre än allt de tidigare upplevt. När stormen slog in med full kraft över den gamla eken och skakade dess kraftiga grenar falnade glöden inne i diamanten. I skyn kunde eldmagikerna höra vrål av triumf från de svarta drakar som alltid svävade över Eyrvandir. Men så återvann diamanten sin kraft, och vrålen tystnade. Stormen härjade vidare över den massiva bergskedja där dvärgarna grävt sina gruvor. Djupt nere i Muspelheim,
!
Alex o Corinthia, inlaga CS5.indd 8
8
"
2012-05-21 15:43
alex och corinthia
dvärgarnas välbefästa huvudstad, var dvärgarna inte vana att störas av omvärlden. Men denna gång blåste stormvindarna genom grottorna och de storslagna salarna. Vindarna nådde ända fram till den bottenlösa klyfta där dvärgarnas rike tog slut och mörkrets rike började. De fem av
!
Alex o Corinthia, inlaga CS5.indd 9
9
"
2012-05-21 15:43
den eviga eldens magi
dvärgarnas eldmagiker som vaktade den röda diamanten rös när vinden svepte förbi dem. När vinden nådde diamanten började elden i den fladdra och försvagas. Från djupen under diamanten steg ett muller från de svartalfer som ständigt krälade nere i mörkret och kämpade för att ta sig in i dvärgarnas rike. Men så drog stormen vidare och det röda skenet återfick sin kraft. Svartalferna försvann ner i avgrunden. Lugnet lade sig på nytt.
Stormen fortsatte in över människornas åkrar, vägar och städer. Med våldsam kraft rev den taken av hus och slog ned de gyllengula fälten med höstvete. Människornas huvudstad Nasheim låg på kanten av en platå med havet nedanför. En klyfta i högplatån bildade en naturlig hamn. Stormen piskade vågor ända upp till slottet, längst ut mot stupet. I slottets park såg de fem eldmagikerna med fruktan mot himlen. Det trygga gröna skenet från den diamant de vaktade fladdrade till i stormen. Jättarna i norr fruktade det gröna skenet mer än något annat, och när det nu försvagades förbyttes deras rädsla till
!
Alex o Corinthia, inlaga CS5.indd 10
10
"
2012-05-21 15:43
alex och corinthia
vild triumf. Under några korta ögonblick låg vägen öppen för dem. Men så återvann diamanten sin kraft, och det gröna skenet flödade återigen ut. Balansen var återställd.
!
Alex o Corinthia, inlaga CS5.indd 11
11
"
2012-05-21 15:43
Alex o Corinthia, inlaga CS5.indd 12
2012-05-21 15:43
KAPITEL 2
Värdshuset Smörblomman framåt kvällen nådde stormen fram till de
idylliska kullarna kring den lilla byn Vildforne. Vinden slet ned de sista löven från de stora ekarna i byns utkant. Regnet piskade ner över de små stenhusen medan vattnet rann i floder längs kullerstensgatorna. Blixtar slet sönder himlen, och den mullrande åskan fick marken att darra. Det var en kväll då få människor vågade sig utomhus. Inne på värdshuset Smörblomman märktes inte mycket av stormen. Från eldstaden spred sig en välkommen värme ut i det stora rummet. Några bönder från trakten satt med sina ölsejdlar runt de grovt tillyxade borden. Från köket kom då och då frestande dofter från grytorna med den köttstuvning som värdshuset var vida berömt för. Det sas
!
Alex o Corinthia, inlaga CS5.indd 13
13
"
2012-05-21 15:43
den eviga eldens magi
att värdshusvärden Bödvar Bjarke hade kommit över kryddor från länderna bortom haven på någon av sina resor. Sant eller inte, ryktet om värdshuset och dess goda mat nådde långt utanför den lilla byn. Bakom bardisken stod Bödvar själv och putsade ölsejdlar. Han var känd för att vara lika snäll som han var stor. Hans kraftfulla armar pryddes av ärr som skvallrade om ett förflutet som soldat. Under åren som värdshusvärd hade hans hår blivit tunnare och hans mage större. Men de som kände honom visste att det under förklädet fortfarande fanns muskler av stål. Alex, tio år gammal och oändligt nyfiken, sprang runt bland borden och fyllde på gästernas ölsejdlar. En och annan gäst
!
Alex o Corinthia, inlaga CS5.indd 14
14
"
2012-05-21 15:43
alex och corinthia
rufsade hans bruna hår och stack ett extra kopparmynt i hans hand, för Alex var omtyckt. Kortväxt och urstark var han alltid tjänstvillig och glad, och hans intensivt blå ögon utstrålade glädje. Hans storasyster Corinthia försåg gästerna med en aldrig sinande ström av bröd och stuvning, stekt fågel eller grillat kött. Till skillnad från sin bror var Corinthia lång, smal och ljushårig. Men hon hade samma isblå ögon som Alex, och ingen som såg dem tillsammans kunde tvivla på att de var syskon. Hennes långa hår dolde en hemlighet, hennes öron var spetsiga, precis som skogsalvernas. Alex och Corinthia hade bott i ett rum bakom värdshuset så länge de kunde minnas. Bödvar hade många gånger berättat hur han en dag hittade dem utanför värdshuset, smutsiga och hungriga, utan att veta varifrån de kommit. Han hade just varit på marknaden när han snubblade över den lille pojken och den lite större flickan som satt på värdshusets trappa. Barnen var lika varandra som syskon. Pojken såg ut att vara tre år, flickan lite äldre. Bödvar var själv föräldralös, och mindes med värme den
!
Alex o Corinthia, inlaga CS5.indd 15
15
"
2012-05-21 15:43
den eviga eldens magi
gamla kvinna som för länge sedan tagit hand om honom när pesten drabbade hans familj. Dags att återgälda den skulden, tänkte han, och öppnade dörren till sitt värdshus och sitt liv för de två barnen. Bödvar frågade alla som passerade igenom Vildforne om de visste något om barnen, men han fick alltid nekande svar. Den enda ledtråd som fanns var de guldmedaljonger barnen bar, med deras namn omsorgsfullt ingraverade. Medaljongerna var små, och det var uppenbart att de var smidda av en av dvärgarnas mästarsmeder. Alex och Corinthia växte upp utan att känna någon annan far än Bödvar. Bödvar lärde dem räkna, läsa, skriva och att sköta ett värdshus. I utbyte hjälpte barnen till med alla sysslor på det lilla värdshuset. Åren gick, och Bödvar började oroa sig för den dag då de flygfärdiga skulle ge sig av ut i världen.
!
Alex o Corinthia, inlaga CS5.indd 16
16
"
2012-05-21 15:43
KAPITEL 3
Den mystiska främlingen timmen började bli sen. Bödvar sneglade mot
det stora golvuret i hörnet, när dörren till värdshuset plötsligt slogs upp. En iskall vind svepte in genom rummet, och i det flammande skenet från blixtarna stod en man insvept i en svart kåpa. I handen bar han en rikt utsirad stav med en svagt glödande mörkgrön diamant högst upp. Mannen slog tillbaka kåpan från sitt huvud och blottade ett ansikte med skarpt utmejslade drag och ett par hårda kolsvarta ögon. Hans genomträngande blick fick de nyfikna byborna att snabbt vända sig mot ölsejdlarna igen. »Värdshusvärd, varm mat och mjöd!« Rösten var förvånansvärt mjuk. Bödvar skulle just säga att köket var stängt, när han fick
!
Alex o Corinthia, inlaga CS5.indd 17
17
"
2012-05-21 15:43
den eviga eldens magi
syn på stenen på mannens stav. Bödvar hade sett sådana stenar förr, för länge sedan, och han visste vad de användes till. Buttert gjorde han en gest mot bordet närmast brasan. Alex sprang till bordet för att göra det i ordning. När mannen lutade sin stav mot bordet föll den till marken, och Alex böjde sig ner för att lyfta upp den. Hans blick fastnade på den mörkgröna stenen. En diamant! Alex skulle just lämna tillbaka staven när han fick syn på en svag grön glöd inuti diamanten. Skenet blev än svagare, än starkare, som om det hade en egen puls. Alex kunde inte slita ögonen från det mystiska ljuset. Aldrig i sitt liv hade han sett något liknande. Det var som om han sögs in i skenet, som om en avlägsen svag röst viskade till honom. Han sträckte försiktig ett finger mot diamanten. Drömde han, eller blev skenet starkare? I samma ögonblick som hans finger nuddade vid stenen slog ett skimrande grönt ljus ut som fyllde hela värdshuset. Den svaga rösten blev till ett åsklikt dunder. Alex stod med staven i handen och kände hur en mäktig kraft rusade in i
!
Alex o Corinthia, inlaga CS5.indd 18
18
"
2012-05-21 15:43
alex och corinthia
honom. Han kunde plötsligt känna regndropparna falla mot värdshusets tak, och han kunde känna de tunga andetagen från hästarna i stallet utanför. Med ett rytande reste sig främlingen och slet åt sig staven. Det gröna ljusskenet försvann omedelbart. Alex kände det som om halva hans kropp ryckts ifrån honom. Alex flydde livrädd uppför trappan till övervåningen. Uppe i halvmörkret fanns en liten avsats, där han ibland brukade sitta och smygtitta på gästerna. Han väntade sig att främlingen skulle komma störtande efter honom, men tiden gick och inget hände. Till sist tog Alex mod till sig och kikade ner i rummet. Allt verkade vara som vanligt! Corinthia gav mannen i kåpan ett fat rykande het stuvning. Hon log vänligt mot honom när han tackade henne. I baren fortsatte gästerna att dricka öl som förut. Ingen hade märkt någonting! Alex satt länge i trappan innan han vågade sig ner i värdshuset igen. »Alex, där är du ju«, sa Bödvar när han fick syn på honom. »Hjälp till att städa, vi ska strax stänga för kvällen.« Alex kastade en förstulen blick på mannen i kåpan,
!
Alex o Corinthia, inlaga CS5.indd 19
19
"
2012-05-21 15:43
den eviga eldens magi
men han hade vänt sig mot brasan och tog ingen notis om Alex. »Corinthia«, viskade Alex när hon skyndade förbi med famnen full av disk. »Hysch«, sa hon. »Jag såg! Vi pratar när vi har stängt.« Den följande halvtimmen sprang Alex in och ut ur köket, bar tallrikar och torkade bord. Han hörde hur främlingen frågade Bödvar om ett rum för natten. »Tre kopparstycken för en natt. Det är inte stort, men det är varmt och torrt«, hörde han Bödvar svara. Klirrande kopparmynt bytte ägare, varpå främlingen med raska steg gick mot övervåningen. Äntligen var de klara med stängningsbestyren. Bödvar föste ut den siste gästen och drog igen den tunga porten. Med en ansträngning lyfte han en tung stock och la den i sina hållare för att spärra dörren. Ingen annan i Vildforne låste sina dörrar på natten, men ett långt liv på farligare platser än denna hade lärt Bödvar att vara försiktig. Och främlingen som skulle stanna över natten oroade honom. Den där staven … Bödvar skakade på huvudet och gick med trötta steg
!
Alex o Corinthia, inlaga CS5.indd 20
20
"
2012-05-21 15:43
alex och corinthia
mot sin kammare bakom köket. »Kom ihåg att släcka ljusen, barn«, ropade han innan han försvann. Alex och Corinthia kröp ihop tillsammans bredvid den falnande glöden i den öppna spisen. Skuggorna dansade på väggarna, och Alex tyckte det kändes skönt att vara med Corinthia. Hon var mycket lugnare och klokare än han var och han hade alltid känt sig trygg i hennes närhet. »Jag såg hur det slog upp ett grönt sken runt dig«, sa Corinthia. »Vad hände?« Alex berättade vad som hänt när han rörde vid diamanten. »När främlingen ropade till, tänkte jag att nu blir det du som får skrubba dasset i en vecka! Men det verkar inte som om någon annan märkte någonting«, viskade Corinthia. »Jag måste få titta på den där diamanten en gång till«, sa Alex. »Jag kände att jag skulle kunna höra vad rösten viskade till mig om jag bara ansträngde mig lite till.« »Är det så klokt, Alex? Främlingen såg rasande ut när han märkte att du rörde hans stav. Jag förstår inte varför han inte sprang efter dig.«
!
Alex o Corinthia, inlaga CS5.indd 21
21
"
2012-05-21 15:43
den eviga eldens magi
»Vi väntar en halvtimme så att han hinner somna, sen smyger vi oss in till hans rum«, sa Alex. Corinthia tvekade, men nickade sedan. Alex var lite för våghalsig ibland, men den här gången hade han rätt, de måste få veta mer.
!
Alex o Corinthia, inlaga CS5.indd 22
22
"
2012-05-21 15:43