9789175454771

Agneta Arnesson Westerdahl

Skuggornas tid

Katarina M

INGRID KAMPĂ…S

historiska media

Historiska Media Box 1206, 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

Skuggornas tid är nionde delen i serien Släkten Läs mer på www.historiskamedia.se/slakten © Historiska Media och Agneta Arnesson Westerdahl 2017 The original Concept is developed by the Danish House of History 2005 Omslag: Anders Timrén Omslagsbild: iStockphoto, Shutterstock, Alamy Kartor på pärmarnas insidor: Lönegård & Co Släktvapen: Lönegård & Co efter förlaga av Magnus Bergsten Sättning: Åsa Björck Tryck: ScandBook, Falun 2017 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-7545-477-1

Tillägnan Denna roman tillägnas alla er som överlevde den stora döden.

Ni var tvungna att leva vidare i ett inferno av skräck och fruktan. Ni fick uppleva hur människorna kring er dog i tiotusental, och kanske tvingades ni överleva den värsta tiden ensamma utan vänner och fränder, som bokens Unni.

Den stora döden gjorde några av er hårda och cyniska, men de allra flesta levde vidare i ödmjuk fruktan inför Guds straff.

Många av er var mina och miljontals andras förfäder.

Utan er hade vi inte funnits.

prolog

• Sommaren 1349 var mycket kall, och på Lödösehus gick kung Magnus Eriksson fram och tillbaka över golvtiljorna. Han var blek och kände sig uppgiven efter att ha läst igenom ett pergament som han lade ifrån sig på skrivbordet. Ett sändebud från Norge hade stormat in under kvällen, och det som stod i brevet var fasansfull läsning. Den stora döden hade drabbat rikets västra del Norge, och av allt att döma var pesten på väg österut mot Sverige. ”Skicka hit en lagkunnig skrivare!” ropade den trettiotreårige kungen och dunkade sin knutna näve i bordet så att ljuslågorna fladdrade.

Efter en stund kom en gammal vitskäggig man haltande. Han bar på ett bläckhorn och en gåspenna och hade en pergament­ rulle under ena armen. I dörren stannade han och bugade sig för majestätet, medan hans näsa släppte ifrån sig en droppe som leta­de sig nedför pälskragen. ”God kväll, herr Knut”, sa kungen.

Han suckade bekymrat och visade mannen till stolen vid bordets långsida. ”Vi har mycket att göra i kväll. Den förordning vi ska nedteckna ska sändas till rikets alla stift för uppläsning i kyrkorna, och det är bråttom.” ”Ja, ers majestät”, nickade den gamle och satte sig.

Han lade pälskappan tillrätta över de magra benen, vecklade ut pergamentet och lade omsorgsfullt kiselstenar i hörnen. Ännu en droppe letade sig ned ur hans näsa, och omärkligt torkade han 7

bort den innan han öppnade bläckhornet, doppade gåspennan och såg upp på sin konung. ”Nå, ers majestät.”

Kungen tog ett djupt andetag, gick fram till ett fönster och såg ut över älven där regnet just dragit bort. Det han just beslutat gjorde honom ont. Det skulle slå hårt mot folket, men annat var inte att göra. Återigen måste han ge sig ut på ett kristningståg till Novgorod för att blidka Gud. Samtidigt skulle han kunna undvika den fasansfulla sjukdomen som närmade sig, för ännu fick han inte dö. Ännu hade inte hans äldste son Erik uppnått den klokskap som krävdes för att bära Sveriges krona. ”Herr Knut”, sa han och sträckte på ryggen. ”Vi ska förordna om större kristlighet, för en fasansfull död närmar sig. Vi skriver till Linköpings stift här och nu, men sedan får herr Knut se till att alla stift får en likalydande förordning.” ”Ja, ers majestät”, sa den gamle och torkade återigen näsan.

Kung Magnus talade högt och tydligt och så sakta att herr Knut hann med att noggrant plita ned ord efter ord. Gåspennan raspade mot pergamentet, och kungen hörde hur herr Knut emellanåt drog efter andan.

När kungen var klar vände han sig om och såg på den gamle trotjänaren. ”Var nu vänlig och läs upp allt för mig, herr Knut. Högt och tydligt, så som det ska tillkännages i kyrkorna.”

Herr Knut reste sig, tog tag med händerna i pergamentets sidor och läste så högt hans röst förmådde: Magnus, med Guds nåde konung av Sverige, Norge och Skåne sänder till alla klerker och lekmän, i Linköpings biskopsdöme, gudeliga hälsningar.

Vi kungöra för eder, älsklige, att Vi ha förnummit tidender som förvisso är skrämmande, vilka varje kristen människa sannerligen 8

bör rädas; ty att Gud för människornas synders skull har en stor plåga allmänneligen kastat på världen, med bråd död, så att mestparten av det folk som var i de länder som väster om Vårt land liggande äro, äro nu av plågan döda.

Herr Knut fortsatte att läsa hur kungen uppmanade alla till kyrko­ gång och till fastor, allmosor och bikt. Därtill skulle varje man och kvinna ge en svensk penning till Guds och Jungfru Marias ära. Hur dessa penningar skulle användas, var det kungens och hans rådgivares sak att besluta om. Så trodde sig kungen kunna hindra den bråda död som nalkades riket.

Men förordningen hjälpte inte. Våren år 1350 drabbade pesten västra Sverige. Folk blev liggande döda i sina sängar, kyrkogårdarna fylldes, och på kort tid lades tiotusentals gårdar öde. Skördar kunde inte tas om hand och svält utbröt. Mer än en tredjedel, kanske hälften, av Sveriges befolkning dog.

Fru Elin Karlsdotter Folkesson av Ulvåsaätten var tjugofem år gammal när hon miste både sina barn och sin man, Ivan van Kyren, i pesten.

Men det var inte bara Elins familj som dog, också legohjonen strök med. De enda som överlevde på Lejsta gård i Uppland var, förutom Elin, hennes huskarlar Bengt och Holger.

9

Del I

•

Uppland

KAPITEL 1 ∙ Svält

• Lejsta gård, Uppland åren 1350–1351 Elins ansikte var stelt efter sorgen. Mörka ringar av fasa omgav de djupgröna ögonen och hon hade nästan slutat tala. Huskarlarna oroades över hennes förstånd, och en morgon på sensommaren år 1350 när himlen var klarblå och rönnbären började gå över i rött, övertalade de henne att följa med till kyrkogården.

Trastarna for mellan buskar och träd, tranor och gäss plogade sina himmelsvägar söderöver och småfåglarna väste höstljud.

Vildrosornas nypon glänste som bloddroppar, och längs ridstigen blommade fortfarande blåklockor och gyllene renfana som om ingenting hänt. För första gången på flera månader lade Elin åter märke till blommornas skönhet och fåglarnas flykt.

De satt av vid kyrkomuren, band hästarna, rättade till kläderna och trädde in under porten till vigd jord. Det var som om all markens otyg gått bärsärkagång, som om hela den fridsamma platsen vänts upp och ned. Bland svarta gravkullar och vissnande blommor visade nygrävda hål att de som inte redan var döda väntade på döden. För i denna pestens tid kunde man bara vara säker på att få plats i vigd jord om man själv grävt sin grop. ”Nu ska Holger och jag gräva grav till dig, Elin”, sa Bengt. ”När farsoten kommer, går det fort. I morgon gräver vi gravar till oss själva. Om du vill vänta, kan du gå in i kyrkan. Vi kommer när vi är klara.”

Trots värmen frös Elin. Hon gick bort till sin häst, lyfte ned sadeltäcket och gick in i kyrkan med täcket i famnen. Vid vigvat13

tenskålen stannade hon, doppade fingrarna i det salta, lätt oljiga vattnet och korsade sig. Långsamt fortsatte hon fram mot altaret där vaxljusen gav ett varmt sken åt väggmålningarna. Hon svepte täcket kring sig och gick och satte sig på den snidade bänken. Långsamt vände hon ansiktet mot Herren där han hängde över altaret. Hennes liv hade slagits omkull av en hand så stark att ingen härskare i världen kunde stoppa den, och hennes tårar flödade. Men värst av allt var att Herren var uppspikad på ett kors och såg ut att sova.

Senhösten och den tidiga vintern kom med mörker och oväder. Stormarna drog fram över Uppsalaslätten och först när alla löv slitits av träden, lugnade vinden ned sig. När nyåret närmade sig föll äntligen snön över landskapet och det blev ljusare. Men människorna led.

I januari år 1351 hade svälten plågat landet i ett par år. Elin kände på sina kinder och handleder, klämde på sina knän som var som klumpar på de spetiga benen och märkte att revbenen under rygghuden var som på ett fiskskelett. Hon såg på Holger och Bengt, de hade också magrat. Skulderbladen avtecknade sig som trekantiga plattor på deras ryggar, ögonen låg djupt i deras ansikten och skäggen spretade. De gjorde nya hål i sina svärdsbälten, drog åt hosorna mer och mer för var dag, och lade rejält med skohö i sina stövlar för att inte tappa dem. Men ingen klagade.

Det hände att himlen var blå och att solljuset värmde, det hände att domherrarna visslade som förr i träden och att grönfinkar och gulsparvar sökte sädeskorn kring lador och uthus. Och det hände att släkter som inte talat med varandra på generationer bytte några ord i vänlighet. Det var som om gammal osämja lagts åt sidan, eller kanske rent av grävts ned med de döda. Pesten rensade ut, inte bara människor utan också nedärvd fiendskap, och både av artighet och nyfikenhet närmade man sig varandra på kyrkbacken 14

och frågade om hälsan och om boskapen. En ny gemenskap började gro utan de gamlas sneda blickar, och mitt i världens ondska växte en omtanke fram. Det var som om livet ville ta ny fart och ge dem som överlevt nya möjligheter. Men fortfarande plågade hungern folket, och det som gick att tugga, det åt man.

När Elin en morgon gläntade på dörren och såg ut, drog hon efter andan. Det hade fallit spårsnö. Snö, Herrens välsignelse, tänkte hon och stängde dörren igen. ”Skynda er, vi kan spåra!” ropade hon till Holger och Bengt som fortfarande sov.

Männen hastade upp ur sina bäddar, drog på stövlarna och skyndade ut på tunet, sparkade runt i snön och nickade åt varandra. Någon jakthund fanns inte kvar, den sista kokades när inget annat fanns att äta, men nu kunde de finna villebråd. De gick in igen och klädde sig. Elin såg sig om i huset. Bågarna och pilarna var i ordning, och hon blev nästan rädd när hon kände att hon höll på att ta ut jaktlyckan i förskott.

Ute var det mer tyst och stilla än hon kunde minnas att hon någonsin upplevt. Inga hundar skällde, inga barn stojade och kastade snö på varandra och inga gamlingar stapplade ut i solen, njöt och kisade ut över allt det vita. Det enda som hördes var ljudet av ån. Vattnets sång mellan stenar och tuvor, det eviga porlet av liv och tröst levde vidare under isen. Frostkristallerna som bildats i trädens grenar av fukten från vattendraget fick sälgar och alar att glimma och glänsa. Om man rörde sig lite åt sidan, så att solstrålarna bröts på ett särskilt sätt, glittrade de stora kristallerna i alla regnbågens färger. Gång på gång stannade Elin och männen upp, vred på huvudena och såg på ljusspelet. De kunde inte slita sig. Vackrare än så kunde det inte ens vara i paradiset, och för första gången på länge kändes det som om livet var på väg tillbaka. Ännu hade inte kölden slagit till och bottenfryst vattendraget, och när de gick längs ån fick Elin syn på något som hon inte sett 15

förut. Ett rep var spänt mellan två smala trädstammar på vattendragets båda sidor och i vattenlinjen gungade något märkligt. Hon såg sig omkring. De var ensamma vid ån och det var helt stilla. ”Holger, gå ned till vattnet och dra i repet”, viskade hon och följde huskarlen med blicken.

En lång nätstrut med en rad sänken i sin nedre del låg i strömmen, och i struten sprattlade fiskar och en stor bäver. Elin ropade till, men satte genast handen för munnen. ”Vi tar fångsten, fort. Sedan sätter vi tillbaka struten”, viskade hon medan hon kisade in i skogens dunkel.

Bävern fräste och visade de stora brandgula gnagartänderna, slängde och slog med plattsvansen och vred sig som en jättelik fluglarv i nätet. Till slut satte sig Holger tvärs över den och tryckte djurets huvud bakåt medan Bengt stack den i bröstet, vred till och drog ut kniven. Blodet vällde fram och snön färgades djupröd.

De drog fram bävern ur nätstruten och plockade ut de sprattlande fiskarna. Tacksamt knäppte Elin sina händer och tackade Gud. Äntligen skulle de få äta sig mätta, men vems var fångsten? ”Det är din mark och ditt fiskevatten”, påminde Bengt som såg hennes oro. ”Struten kan ha hängt här bra länge.”

Hon nickade, men var inte säker. Det kunde ha varit någon av de frigivna trälarna som satt fiskestruten där, någon som var tvungen att livnära sig och kanske också en familj. Återigen såg hon sig omkring och lyssnade, men det var lika tyst som förut. Det enda som hördes var åns vatten som lekte tafatt i solblänket, och några rödbröstade domherrar som visslade ödesmättat från en björk ett stycke bort.

När de kom tillbaka till gården, blåste Elin liv i glöden. Hon fick fyr och hällde vatten i kitteln. Några blad torkad persilja fanns kvar efter sommaren, och en lök som hon skar i bitar och lade i. Djupt nere i saltsäcken tog hon en nypa. Det smärtade till när hon mindes att saltinköpet var det sista hennes make Ivan hade gjort. Det var det salt han handlat på marknaden i Uppsala. På 16

köpet hade han döden med sig hem, döden som tagit både barnen och honom från henne.

Hon sjönk ned på en pall och torkade kinderna. Ibland var det som om huvudet skulle sprängas av sorg, men det var så livet var.

Så hade det varit för kvinnorna före henne, och så skulle det bli för dem som kom efter. Hon reste sig igen och grep tag i en stor träslev, som om den skulle kunna ge henne kraft.

Fiskarna luktade friskt, och innan hon hann fundera slant de ur hennes händer och ned i kitteln. Hon rörde i grytan och funderade på vems nätstruten kunde vara. Varför hade de inte frågat om lov? Hon skulle aldrig ha nekat någon att fiska i ån.

Aldrig hade väl fisk doftat så gott. Fiskarnas ögon blev till matta vita pärlor, och när ryggfenorna lossnade var fiskarna klara. ”Kom och ta”, sa hon till Bengt och Holger, ”men ät sakta, annars får ni upp allt igen. Era magar är inte vana.”

Långsamt fyllde de sina magar med åns rikedom. Nog för att de var iväg och fiskade emellanåt, men det var länge sedan de bärgat en så stor fångst.

Medan mättnaden spred sig, slipade de knivarna och flådde och styckade bäverkroppen som fått ligga kvar ute i snön. Den var stor och tung, och de hjälptes åt att vända den rätt så att Bengt kunde skära bort de dyra gällpungarna. Elin visste att han tänkte byta dem mot silver på distingsmarknaden i Uppsala, och för två gällpungar skulle de få mycket.

De skrapade bäverpälsens köttsida så noga de kunde, så att det skulle gå att torka skinnet utan att det ruttnade, och när den såg ren ut, spikade männen upp den med köttsidan utåt i solen på ytterväggen. Nu var det talgoxarnas och blåmesarnas tur att hjälpa till att picka bort de sista fettresterna, där männen haft svårt att komma åt.

Den överblivna fisken lade Elin i en kruka som hon ställde i kylan utanför dörren. Där skulle den klara natten.

17

Kvällen kom, och för första gången på länge var de mätta. Tranlampan brann, Elin lagade kläder och männen slipade om sina knivar efter flåningen. Plötsligt knarrade det i snön utanför dörren. ”Lyssna”, viskade Elin.

Tillsammans satte de sina öron mot dörren. Något rörde sig alldeles vid trappstenen, och efter en stund hörde de hur steg försvann bort över tunet. Männen drog kvickt på sig stövlar och jackor, stoppade yxorna i bältet, öppnade dörren och följde spåren. Elin följde efter. Redan innan männen nådde skogskanten såg hon att de hunnit ikapp en liten varelse. ”Vad i helvete är du för en gynnare?” skrek Holger så att det ekade.

Flickan svarade inte, och Elin såg hur hon tryckte krukan med fisken mot bröstet. ”Vems är du?” sa Bengt lite lugnare. ”Det är min fisk!” skrek flickan och stirrade ilsket på dem. ”Ni har tagit min mat!” ”Du har tjuvfiskat i Elins vatten, sådant kostar tre örar. Och det finns inget som säger att en tjuv ska få behålla sitt byte”, grälade Holger och skakade hennes arm. ”Säg vems du är!” ”Ingens”, sa hon och spottade honom i ansiktet. ”Vi tar med henne till gården”, sa Bengt. ”Det här ska redas ut.”

Bengt tog ifrån flickan krukan, och Holger lade den skrikande och sprattlande tjuven över ryggen. Med ett stadigt tag kring hennes ben vände de tillbaka. ”Vad är det som händer?” frågade Elin och sprang dem till mötes. ”Vi har fångat en tjuv, eller om det är en bortbyting. Jag vet inte så noga”, sa Holger och skrek högt när flickan drämde till honom i nacken. ”Vad gör du?” röt Elin till flickan. ”Här slår vi inte varandra!”

Flickan svarade inte, utan fortsatte att sparka och slå omkring sig.

När de kom in i huset, släppte Holger sitt byte. Kvickt rände 18